Roger Lindqvist

Jag kan väl på en gång säga; att jag är inte perfekt. Och ingen annan heller. Men det finns vissa "måste-saker" som man bara inte kan strunta i, och detta är att använda det enkla lilla ordet: HEJ!

 

Redan som barn fick jag det konstaterat av mina föräldrar, att man skall hälsa på varandra när man träffas. Att man liksom glömmer av, är väl ingen fara, men av de 10 gånger man möter en annan person (medmänniska) så måste man åtminstone säga HEJ! 8-9 gånger av mötena. Det finns fnv ingen lag som säger att man måste, men det hör liksom till. Det finns heller ingen lag som säger att man inte får svära i kyrkan. Men någonstans i ens sunda förnuft så gör man inte så - använder svordomar i kyrkan.

 

Jag såg ett intressant TV-program i SVT igår. Skådespelaren Thommy Berggren intervjuades av Anna Hedenmo.

- Du har rykte om dig att vara svår, att tända till och bli arg, stämmer det?

- Njaee... jag är snäll. Men jag visar mina känslor, och det tycker jag är viktigt, svarade Berggren.

- Jag brukar likna mig med en eldig italienare när jag sitter vid matbordet med mina tre barn.

- Är jag arg och upprörd då syns det, är jag snäll så syns det också.

 

Jag kan också bli arg och upprörd när jag känner mig orättvist behandlad. Men det är inget jag ber om ursäkt för. Blir man trampad på, är det min mänskliga rätt att ifrågasätta detta, om än rösten går upp en och annan decibel. Men att det skulle var fel, nja, icke det. Men i det här "lagom-landet" får man inte visa några som helst italienska åthävor. Då är man endast konstig.

 

Nu har jag gjort som tåget: spårat ut! Det var ju om ordet Hej jag började om, men på nåt sätt så tycker jag hejet och de italienska känslorna på nåt sätt hör ihop. Dvs jag säger min mening...

 

 

Återkommer den 1 juli 2014.

För några år sedan ringde mig en person som ville ha ett samtal. Det var en person som börjat ångra vissa beslut som gjorts tidigare i livet. Jag lyssnade, och lyssnade. Personen ifråga hade kommit till så pass insikt att hon/han hade ångest över att det "blev som det blev". Jag lyssnade och lyssnade om och om igen. Men att komma med råd kände jag inte att jag kunde göra. Det enda jag sa, var att det som hänt tidigare i ens liv, kommer så småningom ifatt. Och det är där själva pudelns kärna ligger. Jag rådde personen att söka någon form av samtalsterapi. Vilket hon/han inte alls ville. Samtalet avslutades, med för mig många efterföljande tankar om vad jag egentligen borde ha sagt istället. Detta har sedan upprepats då och då. Och varje gång har jag upprepat samma vädjan: sök hjälp!

 

Ett bollplank är bra att ha. Men även ett bollplank kan bli utslitet så småningom. Speciellt om bollplanket utsätts ideligen med nya "attacker". Det är därför det är så viktigt att försöka gå vidare i livet - om än det känns svårt. Det blir inte bättre av att i frustration kasta över detta på andra människor, för att du själv inte orkar bära det längre.  Varje enskild individ har ett eget ansvar för sina gärningar. Det är ingen annan som skall beskyllas. Det är en sak mellan människan och det liv som hon/han lever. Har valt att leva. De "osorterade" gärningar och tankar samt upplevelser, måste ibland sorteras, och sättas i olika delar av hjärnans rum. En annan viktig sak, är att lyfta blicken mot framtiden, och att inte göra som "bök-svinen" att leva sitt liv med sina ansikten nerkörda i dyngan.

 

Roger Lindqvist.     

De intressantaste frågorna, är de som aldrig blir ställda.

 

R.

 

Jag tror den här sortens argumentering, är rätt så vanligt förekommande. Det är rätt så "behändigt" att genast avfärda en annan persons åsikt eller lösning i en fråga, med att totalt förkasta, och ibland också håna. När två heller flera inblandade parter, försöker sig på att lösa ett uppkommet problem, är det allra bästa att man tillsammans kommer fram till en positiv lösning. Men på varje arbetsplats och även ute i det "lefvande livet", finns ju även den personlighet som jag här kallar för "Tvärvigg". En personlighet som för det mesta redan bestämt att allt är skit, innan ens han/hon fått alla papper på bordet i frågan.

 

Jag personligen accepterar att någon har andra åsikter i en fråga, naturligtvis. Men är lite betänksam när den motsatta parten endast förkastar, och icke kommer med någon slags egen lösning på problemet. Resultatet blir i stort sett, att man står och dunkar sitt huvud blodigt i ett hörn, istället för att lyfta blicken och istället komma med eget alternativ. Summan av kardemumman blir en onödig negativ energi som inte gagnar någon av de inblandade.

 

Såja, nu blev det sagt, och hjärtat blev lättare. Ja, jag blev genast 12 kilo mindre tung. Idag behöver jag inte ut på promenad, det räcker kort och gott att motionera sina fingrar på tangentbordet. En lindrigare form att hålla sig i trim. Med detta inlägg försvann all jul- och nyårsmat i ett enda huj! Oj, va´skuj!

 

Roger.

 

 

 

 

 

Den 22 december 2008 skrev jag mitt första blogginlägg. Endast nån vecka tidigare var jag nästan helt ovetande om vad blogg var för någonting. Men jag tyckte det lät rätt så tilltalande och intressant. Den första bilden som jag lyckades få in på bloggen, var Norah i tomtedräkt. Och det var en bra början, på vad som idag fem år senare kommit att omfatta: 7.797 inlägg och 17.961 bilder.