Roger Lindqvist

 

 

 

¤ Men på Furunäsets sjukhus har alltid mottot varit att människan var det centrala. Och så kommer det att bli i framtiden också. Det hedrar dem som arbetat fram dessa nya namn på gammal grund att man främst hedrar dem som sjukhuset var avsett för. Och en värdig representant för den stora patientgruppen som under tidens gång vandrat in genom de tunga portarna är Karl Gustaf Högmodig som i över 42 år stod inskriven i journalerna. Han kom att skaffa sig en omskriven och populär ställning hos alla de grupper han kom i kontakt med under sin tid därute. I likhet med sina medpatienter anvisades han de läkemedel och terapiformer som stod till buds. Men på honom bet inte detta, och han hävdade att bara detta med psykiatriska språkbruket var ett övergrepp mot den människa det användes mot. Det är de sjuka som är de verkligt friska var hans tes.

 

Alltså gick han sina egna vägar och hittade sin egen terapi i form av uppförandet av sin egen kåkstad liknande dem som man ser i slumkvarteren i storstäderna i Sydamerika. Han lät sig aldrig fångas i vårdappraten och det mänskliga och samtidigt beundransvärda är att han fick hållas. Och byggde han år efter år i sitt revir. Med goda relationer till arbetsledare, samtliga personalgrupper fick han här ge utlopp åt sina mekaniska talanger till nytta för otaliga människor innanför och utanför grindarna. Cyklar var han mästare på, och klockor gick han heller inte bet på. Han var sina vänners vän och småfåglarnas beskyddare. Och det berättas att när han midsommarhelgen 1986 för alltid lämnade sitt inmutade område fågelsången för några timmar helt tystnade.

 

Tyst och dämpad var stämmningen även inne på avdelningarna över en man som med sin vänliga framtoning och sitt nobla uppträdande nu var borta. Men hans minne lever icke blott i stilla vilorum på Lappträsk kyrkogård, utan även ute på det område han i så många år kunde utan och innan, och som nu på en anvisningsskylt erinrar om "MODIGS GRÄND".

 

var alltså (så illa) tvungna att gå via oss inför besöket.
----------------------------------------------------------------------------------

 

 

 

 

 

 

 

Dansbanan, där jag en gång spelade upp till dans tillsammans  med dragspelaren

Herbert Westerlund och basisten Thomas Grahn en sommardag runt 1980.

 

Samling kring pumpen, förlåt, julskinksgrytan. Fr v Märta-Lisa Pettersson, köksföreståndarinnan Christina Ejdemo och Göta Nordlund på vad som på julafton ska bli en av huvudrätterna vid sjukhuset.

 

 

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdag den 30 augusti 1964.

 

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 28 maj 1965. 

 

 

NORRBOTTENS POSTEN ¤ Augusti 1899.   

 

NORRBOTTENS POSTEN ¤ Den 7 mars 1910       

 

Kommunal har gått till storms mot arbetsgivaren, landstinget. Stig Åkerlund skräder inte på orden när han berättar om förhandlingarna med landstinget. Om hur besviken han är på de inblandade.

    - De verkar tro att jag ska förhandla bort avtalsrätten för våra medlemmar, säger han och skakar på huvudet åt hela härvan.

Stig Åkerlund, är upprörd över at landstinget bryter mot lagar och avtal. Han tycker det är politiskt generande för alla landstingspolitiker att inte ordna upp problemen.

    - Det är ju ingen konst att avveckla en stor arbetsplats om facker går med på at köra över medlemmarna. Och det vill arbetsgivaren vi ska göra.

 

Men Kommunal (SKAF) kommer aldrig att ge sig, enligt Åkerlund.

    - Vi går den tuffa linjen och kommer vi inte överens går vi till arbetsdomstolen, säger han bestämt.

Det hela handlar om att det idag finns ca 140 vakanta tjänster vid Furunäset. Tjänster som aldrig tillsätts utan som vikarier får gå på år efter år.

    - Vikarie ska man vara den tid som åtgår att tillsätta tjänsten och det är enligt avtal tre till sex månader. Inte som det är på Furunäset, där det finns människor som varit vikarier i 17 år.

 

    - Vi har människor som går på vikariat och är 60 år. Hade det varit fast anställda hade de nu fått pensionserbjudande, berättar Åkerlund.

    - Det är den orättvisan vi vill rätta till.

Landstinget erbjuder Kommunal 68 tjänster, vilket baseras på slutbehovet de har 1995 enligt avvecklingsplanen. Men det går Kommunal inte med på.

    - Vi hävdar lag och avtal med kraft.

 

När inte Kommunal ville gå med på arbetsgivarens förslag hotade man med att säga upp alla så fort de 140 tjänster som facket kräver fått fast tjänst.

    - Hur det än blir kan vikariesituationen aldrig bli sämre än vad den är i dag. Om än medlemmarna bara får fast anställda en vecka så får de ju åtnjuta avvecklingsförmånerna. Som det nu är kan de skicka hem folk utan att det kostar något.

Stig Åkerlund har blivit anklagad för att vara militant i sitt nit för medlemmarna.

    - Det tar jag som positiv kritik. Jag tror på facket och vill bevaka människors intressen.

 

Om hur det går för Kommunal återstår att se. Förhandlingarna har överförts från lokal till central nivå, men förhandlingarna kärvar och när detta skrivs råder dödläge.

---------------------------------------------------------------------------------------

NORRBOTTNINGEN ¤ Den 25 juni 1987.

 

Stig Åkerlund var min chef mellan 1977-1986. Stig gjorde ett otroligt bra jobb i sitt fackliga arbete, när han ställde sig upp och försvarade sina medlemmar i den konflikt som då rådde. Han var enormt påläst, och gick in i detta med ett enormt självförtroende, vilket gagnade oss alla. /Roger

 

 

 

 

Den tål inga jämförelser den tiden och den vi lever i, den dag som är nu, säger Berg inledningsvis. Och väl är det.

Då jag 1905 började som semstervikarie vid Piteå hospital var månadslönen 37:50. Till detta kom fria kläder. Trivseln på arbetsplatsen var et okänt begrepp. Här några exempel. Min första bostad på sjukhuset var ett enkelrum på sjukavdelningen. Ett litet fönster som vette ut mot patienternas promenadgård. Inga tapeter. Två järnsängar, det var delat rum, stoppade halmmadrasser och ett skåp som kallades byrå. Torrklosett at dela med de sjuka.

 

Nå men fritiden då? Den lyste med sin frånvaro. Varannan söndag skulle vara ledig, men det var lite si och så med den fridagen. Först skulle vi vara uppe på avdelningen och hjälpa till med frukostserveringen. Och så var en del av den dagen förstörd. Kamraterna på nattjänst hade ingen ledighet den tiden. Och jag minns när en kamrat och jag, säger Berg, en dag gick in till sjukhuschefen och påtalade detta. Och till vår förvåning gick han med på vårt krav att även personalen på natvakt skulle ha ledighet. En natt varje månad. Men då skulle vederbörande själv skaffa avlösare. Och så blev följden av den arbetstidsregelringen att en kollega som råkade ha ledigt fick sitta emellan.

 

Det var en hård regim. När man någon gång fick permission, utfärdad av uppsyningsman, så skulle man vara inne på et visst klockslag. Vi bäddade upp sängarna med dockor för att på så sätt lura uppsyningsman som inte drog sig - dock med stöd av sina instruktioner - att snoka på personalrummen. Och var man borta när synen gick så hade man att räkna med meddelande om tjänstefel. Nattpermission skulle beviljas av överläkaren, och att utan särskild tillåtelse mottaga besök på sina rum var strängeligen förbjudet.

 

Nycklar till sjukhusets ytterområden fick personalen inte bära. En bestämmelse som fanns kvar till 1920. Att befattningshavarna under sådana förhållanden som här något berörts skulle trivas med tillvaron innanför murarna var en utopi. Detta förklarar att personalomsättningen vid sekelskiftet och en bit in på deta var synnerligen livlig.

 

Att få ingå i det äkta ståndet var en omständlig procedur. Enligt bestämnmelserna skulle endast fyra befattningshavare ha rätt till att knyta hymnens band, och till dessa utgick då ett hyresbidrag av kr. 75 per år. Det var överläkaren som gav tillstånd om det skulle bli giftermål eller ej. Här kom en del gallringsmetoder väl till pass. Ansåg man en olämplig för sin tjänst så kom avslaget om giftermål och att ändå få behålla anställningen, som ett brev på posten.

 

Maten var ensidig. Kött- och ärtsoppa varannan dag. Stående frukost var välling. Gröt på kvällen utan smörgås. Personalen intog sina måltider tillsammans med patienterna, och det gällde att hålla ögonen på sin portion så att inte någon glupsk patient lade beslag på även vårdarens mat. Dåvarande överläkaren Gustafsson höll styvt på att den mat som serverades skulle vara prima. En dag fann avdelningspersonalen att fläsket till ärtsoppan inte var tjänligt som människoföda, varför det blev att vänta till ronden för att de höga herrarna skulle få titta på det. Det blev inte ärtsoppa den dagen. Det serverades ägg. För en gångs skull ombyte i dieten, och det var inte att undra på patienternas förvåning.

 

Det förekom dock även på den tiden ljusglimtar i vintermörkret. Varje fettisdag serverades semlor. Man var t.o.m. så generös att gifta befattningshavare även fick ta semlor med sig hem till sina familjemedlemmar. Varje julhelg anordandes en fest för personalen. Inte utan gnissel. Det var utdelningen av gratifikationer på belopp varierande på 10-15 kronor som åstadkom ett mummel i kön. Och vården av sjuka, inflikar vi? Vården ja, säger Berg, man fick ibland dem många vänner, en vänskap som räckte tjänstetiden ut... I många fall var dom bildligt talat bundna till händer och fötter. De hygieniska förhållandena var efter vårt sätt att se skandalösa.

 

Överläkare Gustafsson var en de fast principernas man. Punktlig till överdrift. Med ögon som nådde överallt. Gav anmärkning om en patient råkade ha en knapp borta i sin rock, för att inte tala om det skulle hända en vårdare. Förbjöd personalen att gå i smärtingskor. Han ville se sina underlydande prydliga och strikta i klädseln. Det mötte därför ingen svårighet för skötarna att få byta ut det tidigare grova tyget i sina uniformer mot det mindre grova i dagligt tal benämnt kommis. På uniformen på den tiden fanns guldknappar och gradbeteckning. I mössan fanns förutom märket en röd vinkel, och det påbjöds dessutom vit skjorta med stärkkrage och slips. Vi liknade mera poliser än sjukvårdare, säger Berg. Det blev också sedermera en av våra första motioner till förbundskongressen att få en mera praktisk klädsel.

 

Det var under denna överläkares tid vid sjukhuset man började med familjevård. Det kan nämnas att Bergs syster som varit sköterska och sen bosatte sig i Lillpite var den första som tog hand om en patient i denna nya vårdform. Tanken på en organisation nådde även vårt sjukhus, fortsätter Berg. Från Uppsala kom budet. Slå er ihop i en avdelning. 1908 hade Svenska Hospitalspersonalens Förbund bildats. Att man nu började organisera sig även inom denna kår betydde inte att alla svårigheter var borta. Ofta fick man se och känna på motsatsen. Fackföreningstanken var ett rött skynke för mången sjukhuschef. Han var något av en kung inom sjukhusområdet. Mäktig. Van att bestämma. Och personalen skulle finna sig i hans beslut. Och man tvekade på sina håll. Det talades om att avsked från tjänsten låg inom möjligheternas ram om man började göra sin röst hörd... Frihet från fruktan. Vad var det? Något som inte fanns.

 

Man samlades i smyg. Budet gick från man till man. Och när Algot Berg och hans kollegor gick i tankar om att man ändå skulle gå till verket så hade man ingen lokal att samlas i. Nej, ute i det fria. Under bar himmel. Den s. k. Grottan inom sjukhusområdet var en av de första platserna för överläggningar. Och uppe i Mossen var man också ganska säker. Man skramlade ihop till en reskassa och skickade en spejare till Uppsala. Det blev en herre vid namn Strandberg som åkte till denna lärdomsstad för att hos kollegerna där närmare studera fackligt arbete.

 

Han blev inte borta länge. Redogjorde för sina intryck. Positiva synpunkter. En vacker dag tågade två mannar, inte utan bävan, in till överläkaren. Meddelar honom det steg man tänker ta. Att man vid Piteå hospital och asyl skall ta initiativet till en fackförening. Och när man klart och resolut var färdig med sina synpunkter kommer sjukhuschefens reaktion: det har jag väntat på länge... Det var så det började. Avdelningsmötena fick hållas i matsalen. Tillslutningen var bra. Många stod länge utanför. Året var 1913.

 

 

Resultatet av Förbundets tillkomst och avdelningar ute i landet visade sig snart. Utbildningskurser tillkom. Man kände ett moraliskt stöd genom att ha organisationen bakom sig. Och 1918 när riksdagen beslutade att sjukvårdpersonalen skulle uppföras på ordinarie stat ökades tryggheten. Man gjorde många framställningar om kortare arbetstid, och erhöll sådan i etapper. Men först 1938 kom 8-timmarsdagen till sinnessjukhusen. Och etappvis har ju också lönerna förbättrats, säger Berg, som inte vill ha tillbaka de mindre goda tiderna före 1918.

 

När Algot Berg nu på sin 75-årsdag ser tillbaka kan han göra det och finna att mycket har förändrats på det arbetsfält där han gjort sitt dagsverke. Han var med då brytningen mellan äldre och modernare tid och former inom sinnessjukhusvården började. Då vanföreställningar och slentrian stod i ännu högre kurs än vad som i dag är fallet. Denna brytning mellan gammalt och nytt tar lång tid. Den pågår fortfarande.

 

Algot Berg är en av pionjärerna inom det fackliga arbetet vid Furunäsets sjukhus. Han har en följd av år suttit som sekreterare inom avdelning 12 och vid tre kongresser representerat avdelningen. På vår fråga hur han i dag ser på vår ställning, så bedömer han utsikterna som gynsamma. Ni behöver inte riskera ingrepp i er rörelsefrihet. En ny generation tjänstgör i dag vid sjukhuset. Hälsa dem att inte slå sig till ro, utan arbeta för att komma vidare. Vi lovar att ha de orden i minnet och önskar förre "vaktkarlen" Algor Berg lycka till i fortsättningen.

 

--------------------------------------------------------------------

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 1 oktober 1955.

 

När Furunäsets Skidvänner denna dag för första gången efter föreningens tillblivelse här församlats i anslutning till den första skidtävling, föreningen haft tillfälle anordna för sina mer än hundratalet uppgående medlemmar, är det med särskild tillfredsställelse och glädje, jag nu hälsar en var hjärtligt välkommen att närvara vid den prisutdelning, som icke blott må bliva ett angenämt minne för alla de närvarande och till en väckelse för ökat medlemsantal i föreningen utan framförallt må leda till förståelse och uppskattning av föreningens syfte och höga mål.

 

Då denna förening den 7 januari 1932 bildades voro förutsättningarna härför icke de allra sämsta utan snarare ganska goda. För mången är det också bekant, hurusom sedan en lång följd av år, mindre tävlingar på helt privat initiativ nästan årligen anordnats för därför intresserade vid sjukhuset, företrädesvis för det yngre uppväxande släktet som då i regel icke var knutet vid sjukhuset genom någon särskild befattning. Sjukhusets utvidgning, som avslutades under år 1930, tillförde sjukhuset emellertid en väsentlig utökning av antalet befattningshavare, varav flertalet i en ungdomlig ålder, som alltjämt kan få anses vara lämplig även för lekar och tävlingar på den idrottsliga rännarbanan. I särskild avsikt att värna om den sålunda utökade sjukhuspersonalen, som genom sitt påfrestande och långvariga inomhusarbete, enligt vad känt är, är utsatt för hälsorisker av olika slag och i sin kamp mot sjukdomar, även smittosamma sådana, varav lungtuberkulosen i dessa trakter torde få anses vara den lömskaste, är i behov av en stark och väl underhållen fysik, stiftades Furunäsets Skidvänner.

 

Denna förening har därför till sitt särskilda intresse för skidsportens befrämjande knutit den vällovliga huvudavsikten, att i största möjliga utsträckning locka sjukhusets befattningahavare utan undantag till hälsosamt och stärkande friluftsliv i kung Bores härliga och tjusande domäner, i snöhöljda skogar och längs snötäckta milslånga vidder, där under snötäckets tyngd och värmade skydd grodden bevaras för sommaren åt markens och myrarnas färgrika, välkända och sällsamma örter och växter samt åt tegarnas och fruktbara åkrars böljande sädesfält. Vinterns långa, mörka dygn med det sprakande norrskenets prakt som underbar ögonfägnad suga tyvärr sommarens lagrade förråd av livsviktiga vitaminer ur kroppens hemliga gömmen medan rädslan för frisk luft och bristen på lämplig motion ute i det fria gemensamt bidraga att än mer försvaga individen, som mången gång svåligen förstår, att vistelsen i osund inomhusluft jämte nikotinets och koffeinets giftiga verkningar på olika organsystem, icke är gynnsam förutsättning för hälsans bevarande.

 

Föreningens avsikt att under årets för hälsans bevarande mest påfrestande period söka bevara individens lekamliga hälsa och stärka kroppen har föreningen sökt nå genom att, om yttre möjligheter förefinnas, årligen anordna tävlingar för sina medlemmar. Även om föreningens stadgar medgiva, att icke blott anställda befattningshavare kunna tillhöra föreningen, utan även deras barn och blomma, har föreningens styrelse ansett det lämpligt, att låta tävlingarnas svårigehetsgrad och kraven på prestationer stå i proportion till de möjligheter till träning, som befattningshavarnes tjänstgöringsförhållanden medgiva.

 

Så lagda tävlingar avse bl. a. också att uppöva viljan för träning på skidåkning och därmed också till vistelse ute i det fria men även till självbehärskning ingör motgångar och resignation om resultatet vid tävling i materiellt avseende icke skulle leda till ett första, andra eller tredje pris. Men dessa tävlingar skola också avse at skärpa aktning och förståelse för reglers och lagars helgd och äro sålunda ägnade att stärka de själsliga krafter, varpå en ordnad, socialt inriktad livsföring skall vila. Föreningens djupt allvarliga strävan att genom idrottslig vakthållning kring den kända devisen "en sund själ i en sund kropp" torde visa, att föreningen så att säga plöjer i fädrens spår för framtida segrar.

 

Vid föreningens mållinje därute i tävlingsterrängen lyser icke som i Mora Vasaloppets stolta devis: "I fädrens spår för framtida segrar" men var och en som tillhör Furunäsets Skidvänner bör förstå,, att Vasaloppets devis även har tillämpning på oss såväl i andligt som i lekamligt avseende. Må vi då också besinna, hurusom tävlingens ändamål är ett individens och släktets självändamål för vinnandet av personlig fysik och psykisk hälsa såsom det viktigaste och ärorikaste vandringspriset, som i arv må kunna bevaras i oförminskad glans och fägring generation efter generation till glädje för individen och släktled som komma!

 

Inför ett dylikt pris kan här ingen som helst jämförelse göras med all de av olika givare skänkta pris som välvilligt och till uppmuntran ställts till förfogande att här i afton utdelas till de tävlande som gjort sig förtjänta därav. Den ögonfägnad, som de samlade priser förvisso utgör för oss få icke blända oss i sådan grad, att vi icke kunna se det mål, som föreningen gjort till sitt. Ty bländas vi, då kunna vi icke heller rätt uppfatta de manliga ord som helt nyligen brusade till mötes vid vintertävlingarna i Boden, skrivna av John Héden.

---------------------------------------------------------------------

NORRBOTTENS ALLEHANDA ¤ April 1933