Piteå hospital & asyl / 1910
NORRBOTTENS POSTEN ¤ Den 7 mars 1910
Piteå hospital & asyl
"Landstinget bryter mot lagar och avtal" / 1987
Norrbottens läns landsting bryter mot lagar och avtal!
Det gör man genom att låta ca 140 personer på Furunäsets sjukhus gå som vikarier när de egentligen skulle ha fast tjänst.
- På det sättet blir det vikarierna som får bära kostnaderna för avvecklingen, säger Stig Åkerlund, ordförande för Kommunal vid Furunäsets sjukhus.
Stig Åkerlund, ordförande för Kommunal vid Furunäsets sjukhus i Piteå, tycker det är
upprörande att landstinget bryter mot lag och avtal.
Kommunal har gått till storms mot arbetsgivaren, landstinget. Stig Åkerlund skräder inte på orden när han berättar om förhandlingarna med landstinget. Om hur besviken han är på de inblandade.
- De verkar tro att jag ska förhandla bort avtalsrätten för våra medlemmar, säger han och skakar på huvudet åt hela härvan.
Stig Åkerlund, är upprörd över at landstinget bryter mot lagar och avtal. Han tycker det är politiskt generande för alla landstingspolitiker att inte ordna upp problemen.
- Det är ju ingen konst att avveckla en stor arbetsplats om facker går med på at köra över medlemmarna. Och det vill arbetsgivaren vi ska göra.
Tuffa linjen
Men Kommunal (SKAF) kommer aldrig att ge sig, enligt Åkerlund.
- Vi går den tuffa linjen och kommer vi inte överens går vi till arbetsdomstolen, säger han bestämt.
Det hela handlar om att det idag finns ca 140 vakanta tjänster vid Furunäset. Tjänster som aldrig tillsätts utan som vikarier får gå på år efter år.
- Vikarie ska man vara den tid som åtgår att tillsätta tjänsten och det är enligt avtal tre till sex månader. Inte som det är på Furunäset, där det finns människor som varit vikarier i 17 år.
Orättvisa
- Vi har människor som går på vikariat och är 60 år. Hade det varit fast anställda hade de nu fått pensionserbjudande, berättar Åkerlund.
- Det är den orättvisan vi vill rätta till.
Landstinget erbjuder Kommunal 68 tjänster, vilket baseras på slutbehovet de har 1995 enligt avvecklingsplanen. Men det går Kommunal inte med på.
- Vi hävdar lag och avtal med kraft.
Dödläge
När inte Kommunal ville gå med på arbetsgivarens förslag hotade man med att säga upp alla så fort de 140 tjänster som facket kräver fått fast tjänst.
- Hur det än blir kan vikariesituationen aldrig bli sämre än vad den är i dag. Om än medlemmarna bara får fast anställda en vecka så får de ju åtnjuta avvecklingsförmånerna. Som det nu är kan de skicka hem folk utan att det kostar något.
Stig Åkerlund har blivit anklagad för att vara militant i sitt nit för medlemmarna.
- Det tar jag som positiv kritik. Jag tror på facket och vill bevaka människors intressen.
Om hur det går för Kommunal återstår att se. Förhandlingarna har överförts från lokal till central nivå, men förhandlingarna kärvar och när detta skrivs råder dödläge.
---------------------------------------------------------------------------------------
NORRBOTTNINGEN ¤ Den 25 juni 1987.
Stig Åkerlund var min chef mellan 1977-1986. Stig gjorde ett otroligt bra jobb i sitt fackliga arbete, när han ställde sig upp och försvarade sina medlemmar i den konflikt som då rådde. Han var enormt påläst, och gick in i detta med ett enormt självförtroende, vilket gagnade oss alla. /Roger
"Hospitalsläkaren avgjorde om giftermål eller inte..."
Sjukhusveteran berättar:
Förre sjukskötaren Johan Algot Berg berättar...
Trafiken på riksvägen går i en aldrig sinande ström. I Kopparnäs alldeles vid kanten av detta livliga stråk hittar vi f. sjukskötaren Johan Algot Berg. I ett trevligt hem där man nu i många år njutit det otium han så väl har rätt till efter många år vid Furunäsets sjukhus. Och den 3 oktober firar han sitt 75-årsjubileum. För er som endast har några år på nacken inom det område Berg ägnat sina mannaår är det intressant med en pratstund. Man kan väl säga att Algot Berg varit med från början. Och temat för vårt samtal glider helt naturligt in på: hur var det då? I den gamla goda tiden.
Den tål inga jämförelser den tiden och den vi lever i, den dag som är nu, säger Berg inledningsvis. Och väl är det.
Då jag 1905 började som semstervikarie vid Piteå hospital var månadslönen 37:50. Till detta kom fria kläder. Trivseln på arbetsplatsen var et okänt begrepp. Här några exempel. Min första bostad på sjukhuset var ett enkelrum på sjukavdelningen. Ett litet fönster som vette ut mot patienternas promenadgård. Inga tapeter. Två järnsängar, det var delat rum, stoppade halmmadrasser och ett skåp som kallades byrå. Torrklosett at dela med de sjuka.
Nå men fritiden då? Den lyste med sin frånvaro. Varannan söndag skulle vara ledig, men det var lite si och så med den fridagen. Först skulle vi vara uppe på avdelningen och hjälpa till med frukostserveringen. Och så var en del av den dagen förstörd. Kamraterna på nattjänst hade ingen ledighet den tiden. Och jag minns när en kamrat och jag, säger Berg, en dag gick in till sjukhuschefen och påtalade detta. Och till vår förvåning gick han med på vårt krav att även personalen på natvakt skulle ha ledighet. En natt varje månad. Men då skulle vederbörande själv skaffa avlösare. Och så blev följden av den arbetstidsregelringen att en kollega som råkade ha ledigt fick sitta emellan.
Det var en hård regim. När man någon gång fick permission, utfärdad av uppsyningsman, så skulle man vara inne på et visst klockslag. Vi bäddade upp sängarna med dockor för att på så sätt lura uppsyningsman som inte drog sig - dock med stöd av sina instruktioner - att snoka på personalrummen. Och var man borta när synen gick så hade man att räkna med meddelande om tjänstefel. Nattpermission skulle beviljas av överläkaren, och att utan särskild tillåtelse mottaga besök på sina rum var strängeligen förbjudet.
Nycklar till sjukhusets ytterområden fick personalen inte bära. En bestämmelse som fanns kvar till 1920. Att befattningshavarna under sådana förhållanden som här något berörts skulle trivas med tillvaron innanför murarna var en utopi. Detta förklarar att personalomsättningen vid sekelskiftet och en bit in på deta var synnerligen livlig.
Tillstånd krävdes för giftermål.
Att få ingå i det äkta ståndet var en omständlig procedur. Enligt bestämnmelserna skulle endast fyra befattningshavare ha rätt till att knyta hymnens band, och till dessa utgick då ett hyresbidrag av kr. 75 per år. Det var överläkaren som gav tillstånd om det skulle bli giftermål eller ej. Här kom en del gallringsmetoder väl till pass. Ansåg man en olämplig för sin tjänst så kom avslaget om giftermål och att ändå få behålla anställningen, som ett brev på posten.
Maten var ensidig. Kött- och ärtsoppa varannan dag. Stående frukost var välling. Gröt på kvällen utan smörgås. Personalen intog sina måltider tillsammans med patienterna, och det gällde att hålla ögonen på sin portion så att inte någon glupsk patient lade beslag på även vårdarens mat. Dåvarande överläkaren Gustafsson höll styvt på att den mat som serverades skulle vara prima. En dag fann avdelningspersonalen att fläsket till ärtsoppan inte var tjänligt som människoföda, varför det blev att vänta till ronden för att de höga herrarna skulle få titta på det. Det blev inte ärtsoppa den dagen. Det serverades ägg. För en gångs skull ombyte i dieten, och det var inte att undra på patienternas förvåning.
Det förekom dock även på den tiden ljusglimtar i vintermörkret. Varje fettisdag serverades semlor. Man var t.o.m. så generös att gifta befattningshavare även fick ta semlor med sig hem till sina familjemedlemmar. Varje julhelg anordandes en fest för personalen. Inte utan gnissel. Det var utdelningen av gratifikationer på belopp varierande på 10-15 kronor som åstadkom ett mummel i kön. Och vården av sjuka, inflikar vi? Vården ja, säger Berg, man fick ibland dem många vänner, en vänskap som räckte tjänstetiden ut... I många fall var dom bildligt talat bundna till händer och fötter. De hygieniska förhållandena var efter vårt sätt att se skandalösa.
Överläkare Gustafsson var en de fast principernas man. Punktlig till överdrift. Med ögon som nådde överallt. Gav anmärkning om en patient råkade ha en knapp borta i sin rock, för att inte tala om det skulle hända en vårdare. Förbjöd personalen att gå i smärtingskor. Han ville se sina underlydande prydliga och strikta i klädseln. Det mötte därför ingen svårighet för skötarna att få byta ut det tidigare grova tyget i sina uniformer mot det mindre grova i dagligt tal benämnt kommis. På uniformen på den tiden fanns guldknappar och gradbeteckning. I mössan fanns förutom märket en röd vinkel, och det påbjöds dessutom vit skjorta med stärkkrage och slips. Vi liknade mera poliser än sjukvårdare, säger Berg. Det blev också sedermera en av våra första motioner till förbundskongressen att få en mera praktisk klädsel.
Det var under denna överläkares tid vid sjukhuset man började med familjevård. Det kan nämnas att Bergs syster som varit sköterska och sen bosatte sig i Lillpite var den första som tog hand om en patient i denna nya vårdform. Tanken på en organisation nådde även vårt sjukhus, fortsätter Berg. Från Uppsala kom budet. Slå er ihop i en avdelning. 1908 hade Svenska Hospitalspersonalens Förbund bildats. Att man nu började organisera sig även inom denna kår betydde inte att alla svårigheter var borta. Ofta fick man se och känna på motsatsen. Fackföreningstanken var ett rött skynke för mången sjukhuschef. Han var något av en kung inom sjukhusområdet. Mäktig. Van att bestämma. Och personalen skulle finna sig i hans beslut. Och man tvekade på sina håll. Det talades om att avsked från tjänsten låg inom möjligheternas ram om man började göra sin röst hörd... Frihet från fruktan. Vad var det? Något som inte fanns.
Organisering i smyg.
Man samlades i smyg. Budet gick från man till man. Och när Algot Berg och hans kollegor gick i tankar om att man ändå skulle gå till verket så hade man ingen lokal att samlas i. Nej, ute i det fria. Under bar himmel. Den s. k. Grottan inom sjukhusområdet var en av de första platserna för överläggningar. Och uppe i Mossen var man också ganska säker. Man skramlade ihop till en reskassa och skickade en spejare till Uppsala. Det blev en herre vid namn Strandberg som åkte till denna lärdomsstad för att hos kollegerna där närmare studera fackligt arbete.
Han blev inte borta länge. Redogjorde för sina intryck. Positiva synpunkter. En vacker dag tågade två mannar, inte utan bävan, in till överläkaren. Meddelar honom det steg man tänker ta. Att man vid Piteå hospital och asyl skall ta initiativet till en fackförening. Och när man klart och resolut var färdig med sina synpunkter kommer sjukhuschefens reaktion: det har jag väntat på länge... Det var så det började. Avdelningsmötena fick hållas i matsalen. Tillslutningen var bra. Många stod länge utanför. Året var 1913.
Resultatet av Förbundets tillkomst och avdelningar ute i landet visade sig snart. Utbildningskurser tillkom. Man kände ett moraliskt stöd genom att ha organisationen bakom sig. Och 1918 när riksdagen beslutade att sjukvårdpersonalen skulle uppföras på ordinarie stat ökades tryggheten. Man gjorde många framställningar om kortare arbetstid, och erhöll sådan i etapper. Men först 1938 kom 8-timmarsdagen till sinnessjukhusen. Och etappvis har ju också lönerna förbättrats, säger Berg, som inte vill ha tillbaka de mindre goda tiderna före 1918.
Jubilaren en pionjär.
När Algot Berg nu på sin 75-årsdag ser tillbaka kan han göra det och finna att mycket har förändrats på det arbetsfält där han gjort sitt dagsverke. Han var med då brytningen mellan äldre och modernare tid och former inom sinnessjukhusvården började. Då vanföreställningar och slentrian stod i ännu högre kurs än vad som i dag är fallet. Denna brytning mellan gammalt och nytt tar lång tid. Den pågår fortfarande.
Algot Berg är en av pionjärerna inom det fackliga arbetet vid Furunäsets sjukhus. Han har en följd av år suttit som sekreterare inom avdelning 12 och vid tre kongresser representerat avdelningen. På vår fråga hur han i dag ser på vår ställning, så bedömer han utsikterna som gynsamma. Ni behöver inte riskera ingrepp i er rörelsefrihet. En ny generation tjänstgör i dag vid sjukhuset. Hälsa dem att inte slå sig till ro, utan arbeta för att komma vidare. Vi lovar att ha de orden i minnet och önskar förre "vaktkarlen" Algor Berg lycka till i fortsättningen.
--------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 1 oktober 1955.
Överläkare Gösta Eriksson, Furunäsets sjukhus / 1933
Det var i vårt förra nummer omnämnda högtidstal som överläkaren doktor Gösta Eriksson höll vid Furunäsets skidklubbs prisutdelning var icke bara vackert till formen, det rymmer också uttalanden av så allmänt intresse att det förtjänar återges i sin helhet:
När Furunäsets Skidvänner denna dag för första gången efter föreningens tillblivelse här församlats i anslutning till den första skidtävling, föreningen haft tillfälle anordna för sina mer än hundratalet uppgående medlemmar, är det med särskild tillfredsställelse och glädje, jag nu hälsar en var hjärtligt välkommen att närvara vid den prisutdelning, som icke blott må bliva ett angenämt minne för alla de närvarande och till en väckelse för ökat medlemsantal i föreningen utan framförallt må leda till förståelse och uppskattning av föreningens syfte och höga mål.
Då denna förening den 7 januari 1932 bildades voro förutsättningarna härför icke de allra sämsta utan snarare ganska goda. För mången är det också bekant, hurusom sedan en lång följd av år, mindre tävlingar på helt privat initiativ nästan årligen anordnats för därför intresserade vid sjukhuset, företrädesvis för det yngre uppväxande släktet som då i regel icke var knutet vid sjukhuset genom någon särskild befattning. Sjukhusets utvidgning, som avslutades under år 1930, tillförde sjukhuset emellertid en väsentlig utökning av antalet befattningshavare, varav flertalet i en ungdomlig ålder, som alltjämt kan få anses vara lämplig även för lekar och tävlingar på den idrottsliga rännarbanan. I särskild avsikt att värna om den sålunda utökade sjukhuspersonalen, som genom sitt påfrestande och långvariga inomhusarbete, enligt vad känt är, är utsatt för hälsorisker av olika slag och i sin kamp mot sjukdomar, även smittosamma sådana, varav lungtuberkulosen i dessa trakter torde få anses vara den lömskaste, är i behov av en stark och väl underhållen fysik, stiftades Furunäsets Skidvänner.
Denna förening har därför till sitt särskilda intresse för skidsportens befrämjande knutit den vällovliga huvudavsikten, att i största möjliga utsträckning locka sjukhusets befattningahavare utan undantag till hälsosamt och stärkande friluftsliv i kung Bores härliga och tjusande domäner, i snöhöljda skogar och längs snötäckta milslånga vidder, där under snötäckets tyngd och värmade skydd grodden bevaras för sommaren åt markens och myrarnas färgrika, välkända och sällsamma örter och växter samt åt tegarnas och fruktbara åkrars böljande sädesfält. Vinterns långa, mörka dygn med det sprakande norrskenets prakt som underbar ögonfägnad suga tyvärr sommarens lagrade förråd av livsviktiga vitaminer ur kroppens hemliga gömmen medan rädslan för frisk luft och bristen på lämplig motion ute i det fria gemensamt bidraga att än mer försvaga individen, som mången gång svåligen förstår, att vistelsen i osund inomhusluft jämte nikotinets och koffeinets giftiga verkningar på olika organsystem, icke är gynnsam förutsättning för hälsans bevarande.
Föreningens avsikt att under årets för hälsans bevarande mest påfrestande period söka bevara individens lekamliga hälsa och stärka kroppen har föreningen sökt nå genom att, om yttre möjligheter förefinnas, årligen anordna tävlingar för sina medlemmar. Även om föreningens stadgar medgiva, att icke blott anställda befattningshavare kunna tillhöra föreningen, utan även deras barn och blomma, har föreningens styrelse ansett det lämpligt, att låta tävlingarnas svårigehetsgrad och kraven på prestationer stå i proportion till de möjligheter till träning, som befattningshavarnes tjänstgöringsförhållanden medgiva.
Så lagda tävlingar avse bl. a. också att uppöva viljan för träning på skidåkning och därmed också till vistelse ute i det fria men även till självbehärskning ingör motgångar och resignation om resultatet vid tävling i materiellt avseende icke skulle leda till ett första, andra eller tredje pris. Men dessa tävlingar skola också avse at skärpa aktning och förståelse för reglers och lagars helgd och äro sålunda ägnade att stärka de själsliga krafter, varpå en ordnad, socialt inriktad livsföring skall vila. Föreningens djupt allvarliga strävan att genom idrottslig vakthållning kring den kända devisen "en sund själ i en sund kropp" torde visa, att föreningen så att säga plöjer i fädrens spår för framtida segrar.
Vid föreningens mållinje därute i tävlingsterrängen lyser icke som i Mora Vasaloppets stolta devis: "I fädrens spår för framtida segrar" men var och en som tillhör Furunäsets Skidvänner bör förstå,, att Vasaloppets devis även har tillämpning på oss såväl i andligt som i lekamligt avseende. Må vi då också besinna, hurusom tävlingens ändamål är ett individens och släktets självändamål för vinnandet av personlig fysik och psykisk hälsa såsom det viktigaste och ärorikaste vandringspriset, som i arv må kunna bevaras i oförminskad glans och fägring generation efter generation till glädje för individen och släktled som komma!
Inför ett dylikt pris kan här ingen som helst jämförelse göras med all de av olika givare skänkta pris som välvilligt och till uppmuntran ställts till förfogande att här i afton utdelas till de tävlande som gjort sig förtjänta därav. Den ögonfägnad, som de samlade priser förvisso utgör för oss få icke blända oss i sådan grad, att vi icke kunna se det mål, som föreningen gjort till sitt. Ty bländas vi, då kunna vi icke heller rätt uppfatta de manliga ord som helt nyligen brusade till mötes vid vintertävlingarna i Boden, skrivna av John Héden.
---------------------------------------------------------------------
NORRBOTTENS ALLEHANDA ¤ April 1933
En vandring vid Furunäsets sjukhus
Denna fina höstdag inbjöd till utomhusvistelse. Därför åkte vi ut till det gamla sjukhusområdet, efter att vi skjutsat Mia till hennes arbete. Kaffetermosen och ett par bullar följde också med. Det där med kaffet, är ett arv från mina föräldrar. De hade nästan jämt en termos med sig, när de skulle vistas ute i naturen.
Dagen bjöd på sol och värme. Det fullkomligt sprakade om de fina höstfärgerna.
Lusthusbacken - här kommer ett nytt bostadsområde att se dagens ljus. Bygg-
start, 2012-2013.
På området där husen skall byggas, fanns tidigare avdelning 54, eller Nybo, som
det också kallades. Här fanns också ett växthus där Christer Öhman och Olof
Lidström jobbade. Ibland hade de hjälp av någon patient med frigång.
Färden fortsatte i riktning mot det röda huset, där Bengt Invall en gång bodde. Invall
jobbade på sjukhusets personalavdelning. Huset blev så småningom ett boende,
för patienter med Alzheimers sjukdom. Detta var alltså medan jag jobbade kvar
på sjukhuset. Boendet skulle utrustas med gamla saker, som de boende skulle
kunna associera sig till. Det här var alldeles i början, då Alzheimer hade börjat bli
känt för allmänheten.
Överläkarbostaden, numera restaurang Doktorsvillan, som Thomas Wallstén driver.
Sjukhusentrén som den en gång såg ut - och fortfarande gör. I dubbel upplaga...
I den här sekelskiftesvillan, bodde en gång intendent Kurt Arnesson. Just därför
så kallade vi den för "Intendentvillan". Arnesson är borta sedan några år.
Bakom den bruna dörren, gömde sig en gång ingången till sjukhusets lilla
handelsbod, tillika även Kaffestuga som fanns längre in i blocket. I samma hus
fanns också bibliotek, terapiavdelning, maskinverkstad och även en postexpedition
som hamnade här i slutet av 80-talet. Posten hade tidigare haft sin lokal vid huvud-
entrén.
Mitt i höstfägringen, ses denna informationsskylt. Den visar vad som idag finns
inrymt i den gula tegelbyggnaden, som jag berättade om.
----------------------------------------------------------------------
Foto: Roger Lindqvist
Terapin vid Furunäsets sjukhus / 1962
¤ TERAPIN VIKTIG VID FURUNÄSETS SJUKHUS ¤
¤ Gedigna korgarbeten fick Piteå-Tidningens medarbetare se på verk-
staden. Här är en patient sysselsatt med att förfärdiga en bärkasse.
Vid Furunäsets sjukhus ingår den terapeutiska vården som en viktig del av behandlingen. Där finns en verkstad för det manliga och en hobbylokal och en arbetssal för det kvinnliga klientelet. De som kan sysselsättas i dessa lokaler tillhör de friskare klientelet. Men även på sjukhusets avdelningar bereds patienterna tillfälle till sysselsättning, allt efter förmåga och ork.
- Efter den rent medicinska behandling, som patienterna vanligen får, skickas de manliga till verkstaden och de kvinnliga patienterna till arbetssalen eller hobbyrummet, säger chefsterapeut Torsten Nilsson på terapiverkstaden och fortsätter:
- Det har visat sig mycket nyttigt för patienterna att ha någonting att syssla med. Under de drygt tio år, som jag sysslat med denna form av terapiverksamhet, har en relativt stor omsättning av patienter varit märkbar. Många har blivit friska och kunnat skrivas ut.
VERKSAMHETEN
När man kommer in i terapiverkstaden får man ungefär samma intryck som när man kommer in i vilken annan verkstad som helst. Det hamras, filas och sågas och stämningen verkar ganska gemytlig. Efterhand upptäcker man att arbetstakten inte är uppdriven, vilket också chefsterapeut Nilsson bekräftar.
- Här förekommer inget jäkt i arbetet utan det är meningen att arbetstakten skall vara lugn. De som arbetar här ska möjligt botas, inte stressas, säger han.
Patienterna i verkstaden sysselsättes med trä- och metallarbeten och korgarbeten av olika slag. Här finns också ett litet bokbinderi. Det är dels små prynadsföremål och dels nyttosaker, som patienterna tillverkar, inom metallslöjden är den senaste nyheten arbete i tenn, s k infärgad tennplåt. Tennplåten är lättarbetad och i den kan man göra olika mönster. Smycken som görs i detta material blir mycket tilltalande. Besökaren frapperas av att nästan alla föremålen är ytterligt vackra och välgjorda. Det är en fröjd för ögat att skåda alla stiliga arbeten som finns utplacerade här. Vid de offentliga försäljningarna som sker en gång per år är köplusten också mycket god. Patienterna erhåller flitpengar för sina arbeten.
¤ En kvinnlig patient i arbetstagen. Framför henne syns slöjdarbeten
av skilda slag.
¤ Den svenska sinnessjukvården eller mentalsjukvården som den numera kallas har under det senaste decennierna genomgått en genomgripande förändring. Förut var sinnessjukvården i sin helhet koncentrerad till slutna sinnessjukhus och hade framförallt karaktären av ett omhändertagande och övervakande av de på grund av sjukdomen hjälplösa eller farliga patienterna. Vården kom alltså i huvudsak omfatta de allra svåraste psykiskt sjuka och chansen att ge dessa en verksam behndling var utomordentligt liten.
¤ Efterhand har som sagts en betydande förändring ägt rum och även lättare psykiskt sjuka har fått tillfälle att komma under psykiatrisk specialistvård. Mentalsjukhusen har i allt större utsträckning fått öppna avdelningar, där lättare mentalfall placerats.
¤ Det är numera gott hopp att en mentalt sjuk människa kan återpassas till en funktion i samhället. Nya medicinska rön och förbättrade behandlingsformer samt en helt annan förståelse för den psykiskt sjuke har bidragit till denna glädjande förbättring.
Sinnessjukdom är på god väg att få samma resonans i folkmedvetandet som vilken annan sjukdom som helst. Det gör att patienten nu har helt andra förutsättningar att efter vården komma i kontakt med amhället.
¤ Att knyppla är populärt och det är oftast vackra och välgjorda
arbeten. Föreståndarinnan fru Lea Bäckström berömmer här en av
sina adepter.
Fru Lea Bäckström är föreståndare för hobbyrummet där drygt tjugotalet kvinnor är sysselsatta med hobbyarbeten. Patienterna får välja arbeten själva i största utsträckning. De knyter ryor och vepor, syr mönster på gobelänger, broderar på dukar o s v. Några målar kanske en tavla, en del gör leksaker.
- Efterhand som patienterna blir bättre får de syssla med mer avancerade arbeten. Konsten är att kunna anpassa arbetena så att patienterna klarar upp dem. I annat fall är det lätt at det blir nedstämda om de misslyckas. Stimulansen över att ha klarat ett arbete ger patienten självkänsla, säger Lea Bäckström.
Jämsides med hobbyrummet ligger arbetssalen, där ungefär samma antal patienter är engagerande. Patienterna härinne väver olika slags tyger syr och tvättar. Avdelningen tillhandahåller handarbeten åt övriga patienter, håller sjukhuset med gardiner, handdukar m m. Här vävs tras- och plastmattor. Avdelningen syr och sköter om personalens kläder. Slöjdföreståndarinnan fru Sonja Öberg, som leder verksamheten i arbetssalen, säger att patienterna gör ett verkligt gott arbete.
Även patienter som är på avdelningarna har sysselsättning i någon form. De binder nät, knyter ryor, syr och broderar eller har någonting annat för sig. Enligt den senaste mentalvårdutredningen kommer terapiverksamheten att få en större omfattning, därför att den har visat sig ha mycket gynnsam inverkan på den mentalt sjuke.
¤ Fröken Ragnhild Lundgren Piteå, fångade fotografen försjunken i stum beundran inför detta mästerverk - ett ymnighetshorn i svart-vitt. Arm- och halsbanden som hon bär är också gjorda av patienterna. Fröken Lundgren praktiserar för närvarande inom terapiverksamheten och har för avsikt att småningom bli sysselsättningsterapeut.
- Jag tycker att detta arbete är mycket trevligt och lärorikt. Samtidigt har man en känsla av inre tillfredsställelse, över att få hjälpa människor.
--------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 28 mars 1962
¤ Gedigna korgarbeten fick Piteå-Tidningens medarbetare se på verk-
staden. Här är en patient sysselsatt med att förfärdiga en bärkasse.
Vid Furunäsets sjukhus ingår den terapeutiska vården som en viktig del av behandlingen. Där finns en verkstad för det manliga och en hobbylokal och en arbetssal för det kvinnliga klientelet. De som kan sysselsättas i dessa lokaler tillhör de friskare klientelet. Men även på sjukhusets avdelningar bereds patienterna tillfälle till sysselsättning, allt efter förmåga och ork.
- Efter den rent medicinska behandling, som patienterna vanligen får, skickas de manliga till verkstaden och de kvinnliga patienterna till arbetssalen eller hobbyrummet, säger chefsterapeut Torsten Nilsson på terapiverkstaden och fortsätter:
- Det har visat sig mycket nyttigt för patienterna att ha någonting att syssla med. Under de drygt tio år, som jag sysslat med denna form av terapiverksamhet, har en relativt stor omsättning av patienter varit märkbar. Många har blivit friska och kunnat skrivas ut.
VERKSAMHETEN
När man kommer in i terapiverkstaden får man ungefär samma intryck som när man kommer in i vilken annan verkstad som helst. Det hamras, filas och sågas och stämningen verkar ganska gemytlig. Efterhand upptäcker man att arbetstakten inte är uppdriven, vilket också chefsterapeut Nilsson bekräftar.
- Här förekommer inget jäkt i arbetet utan det är meningen att arbetstakten skall vara lugn. De som arbetar här ska möjligt botas, inte stressas, säger han.
Patienterna i verkstaden sysselsättes med trä- och metallarbeten och korgarbeten av olika slag. Här finns också ett litet bokbinderi. Det är dels små prynadsföremål och dels nyttosaker, som patienterna tillverkar, inom metallslöjden är den senaste nyheten arbete i tenn, s k infärgad tennplåt. Tennplåten är lättarbetad och i den kan man göra olika mönster. Smycken som görs i detta material blir mycket tilltalande. Besökaren frapperas av att nästan alla föremålen är ytterligt vackra och välgjorda. Det är en fröjd för ögat att skåda alla stiliga arbeten som finns utplacerade här. Vid de offentliga försäljningarna som sker en gång per år är köplusten också mycket god. Patienterna erhåller flitpengar för sina arbeten.
¤ En kvinnlig patient i arbetstagen. Framför henne syns slöjdarbeten
av skilda slag.
¤ Den svenska sinnessjukvården eller mentalsjukvården som den numera kallas har under det senaste decennierna genomgått en genomgripande förändring. Förut var sinnessjukvården i sin helhet koncentrerad till slutna sinnessjukhus och hade framförallt karaktären av ett omhändertagande och övervakande av de på grund av sjukdomen hjälplösa eller farliga patienterna. Vården kom alltså i huvudsak omfatta de allra svåraste psykiskt sjuka och chansen att ge dessa en verksam behndling var utomordentligt liten.
¤ Efterhand har som sagts en betydande förändring ägt rum och även lättare psykiskt sjuka har fått tillfälle att komma under psykiatrisk specialistvård. Mentalsjukhusen har i allt större utsträckning fått öppna avdelningar, där lättare mentalfall placerats.
¤ Det är numera gott hopp att en mentalt sjuk människa kan återpassas till en funktion i samhället. Nya medicinska rön och förbättrade behandlingsformer samt en helt annan förståelse för den psykiskt sjuke har bidragit till denna glädjande förbättring.
Sinnessjukdom är på god väg att få samma resonans i folkmedvetandet som vilken annan sjukdom som helst. Det gör att patienten nu har helt andra förutsättningar att efter vården komma i kontakt med amhället.
¤ Att knyppla är populärt och det är oftast vackra och välgjorda
arbeten. Föreståndarinnan fru Lea Bäckström berömmer här en av
sina adepter.
Fru Lea Bäckström är föreståndare för hobbyrummet där drygt tjugotalet kvinnor är sysselsatta med hobbyarbeten. Patienterna får välja arbeten själva i största utsträckning. De knyter ryor och vepor, syr mönster på gobelänger, broderar på dukar o s v. Några målar kanske en tavla, en del gör leksaker.
- Efterhand som patienterna blir bättre får de syssla med mer avancerade arbeten. Konsten är att kunna anpassa arbetena så att patienterna klarar upp dem. I annat fall är det lätt at det blir nedstämda om de misslyckas. Stimulansen över att ha klarat ett arbete ger patienten självkänsla, säger Lea Bäckström.
Jämsides med hobbyrummet ligger arbetssalen, där ungefär samma antal patienter är engagerande. Patienterna härinne väver olika slags tyger syr och tvättar. Avdelningen tillhandahåller handarbeten åt övriga patienter, håller sjukhuset med gardiner, handdukar m m. Här vävs tras- och plastmattor. Avdelningen syr och sköter om personalens kläder. Slöjdföreståndarinnan fru Sonja Öberg, som leder verksamheten i arbetssalen, säger att patienterna gör ett verkligt gott arbete.
Även patienter som är på avdelningarna har sysselsättning i någon form. De binder nät, knyter ryor, syr och broderar eller har någonting annat för sig. Enligt den senaste mentalvårdutredningen kommer terapiverksamheten att få en större omfattning, därför att den har visat sig ha mycket gynnsam inverkan på den mentalt sjuke.
¤ Fröken Ragnhild Lundgren Piteå, fångade fotografen försjunken i stum beundran inför detta mästerverk - ett ymnighetshorn i svart-vitt. Arm- och halsbanden som hon bär är också gjorda av patienterna. Fröken Lundgren praktiserar för närvarande inom terapiverksamheten och har för avsikt att småningom bli sysselsättningsterapeut.
- Jag tycker att detta arbete är mycket trevligt och lärorikt. Samtidigt har man en känsla av inre tillfredsställelse, över att få hjälpa människor.
--------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 28 mars 1962
Kulturjägarna Lidman & Lindqvist - besöker Furunäsets gamla sjukhus
Förra veckan gjorde jag och Leif Lidman en upptäcksfärd ute vid det gamla mentalsjukhuset på Furunäset. Vi var på jakt efter de eventuella lämningar som fanns kvar till beskådan. Mycket har hänt sedan sjukhuset lades ner i början av 90-talet. Många av de saker som fanns då, har antingen "kommit bort" eller hamnat på andra ställen dit vi inte hade tillgång. Jag minns att det på socioterapin fanns samlat gamla saker, som jag då brukade stanna upp vid, för att titta på. I dag finns Doktorsvillan inrymt i den f. d. överläkarbostaden, och vid vårt besök där, fanns inga spår av de antika saker som en gång tillhörde sjukhuset.
Den välkända fasaden.
Bland det första vi mötte, på vår väg in i kulverten, var denna truck,
som jag själv en gång använde när jag jobbade på sjukhuset.
Den gamla skylten finns kvar. Den berättar om den Städcentral som
inte finns kvar längre. Likaså rummet för smutstvätt är borta sedan
länge.
Kulverten där det under min tid var mycken trafik av personal och
patienter. Den blå hissdörren längst bort, var den s k kökshissen.
Det var i den hissen som matvagnarna slussades ner till väntande
personal samt patienter.
Vissa partier ser rätt så illa åtgångna ut.
Informationstavlan sitter fortfarande kvar på sin vägg.
Den underjordiska kulverten sträcker sig under Furunäsets borggård.
Även den här skylten är en gammal bekant.
Mathissen. I Centralköket finns idag en restaurang.
De uppräknade avdelningarna fanns i E-paviljongen.
Ovan jord, på väg mot de f. d. avdelningarna möter vi detta vackra
fönster.
På väg ner från den gamla Festsalen, möter vi ytterligare ett fönster
draperat med vackra gardiner. Trappen och golvet är intakt och ser
precis ut som det gjorde tidigare.
Vackert stilrent sjukhusfönster.
Det gamla Furu har idag "städats" bort. Och vad besökaren nu ser
är vackra kaklade väggar. Det är som om 100 års sjukhusliv aldrig
funnits.
Takkronan hänger i Doktorsvillans tak. I huset fanns på min tid
socioterapin.
I Doktorsvillan finns även denna kakelugn.
Detaljer!
Överläkarvillan stod klar ungefär samtidigt med sjukhuset, dvs 1893.
Vacker och ståtlig.
Detaljer!
Konung Oscar II
Drottning Sophie.
-----------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST
Den välkända fasaden.
Bland det första vi mötte, på vår väg in i kulverten, var denna truck,
som jag själv en gång använde när jag jobbade på sjukhuset.
Den gamla skylten finns kvar. Den berättar om den Städcentral som
inte finns kvar längre. Likaså rummet för smutstvätt är borta sedan
länge.
Kulverten där det under min tid var mycken trafik av personal och
patienter. Den blå hissdörren längst bort, var den s k kökshissen.
Det var i den hissen som matvagnarna slussades ner till väntande
personal samt patienter.
Vissa partier ser rätt så illa åtgångna ut.
Informationstavlan sitter fortfarande kvar på sin vägg.
Den underjordiska kulverten sträcker sig under Furunäsets borggård.
Även den här skylten är en gammal bekant.
Mathissen. I Centralköket finns idag en restaurang.
De uppräknade avdelningarna fanns i E-paviljongen.
Ovan jord, på väg mot de f. d. avdelningarna möter vi detta vackra
fönster.
På väg ner från den gamla Festsalen, möter vi ytterligare ett fönster
draperat med vackra gardiner. Trappen och golvet är intakt och ser
precis ut som det gjorde tidigare.
Vackert stilrent sjukhusfönster.
Det gamla Furu har idag "städats" bort. Och vad besökaren nu ser
är vackra kaklade väggar. Det är som om 100 års sjukhusliv aldrig
funnits.
Takkronan hänger i Doktorsvillans tak. I huset fanns på min tid
socioterapin.
I Doktorsvillan finns även denna kakelugn.
Detaljer!
Överläkarvillan stod klar ungefär samtidigt med sjukhuset, dvs 1893.
Vacker och ståtlig.
Detaljer!
Konung Oscar II
Drottning Sophie.
-----------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST
Lobotomering på Furunäsets sjukhus
Genom den utrustning som Furunäsets sjukhus medicinska centrum erhållit i samband med den pågående om- och tillbyggnaden kan inom kort hjärningrepp av sjuka, s. k. lobotomioperationer, utföras. De första operationerna av detta slag vid sjukhuset skall utföras i slutet av månaden av lasarettsläkare Per Linton, Luleå. Denne har tidigare på lasarettet i Luleå utfört et betydande antal av lobotomioperationer av vid Furunäsets sjukhus vårdade patienter och tidigare har ingrepp av detta slag förekommit även vid lasarettet i Piteå.
Lobotomeringen är inget stort ingrepp. Det är en hjärnoperation som användes vid psykiska sjukdomstillstånd. Genom ett snitt genom främre delen av hjärnan avskärs nervbanan från hjärnans främsta del, pann- eller frontalloben, till de centrala partierna.
- Vi hoppas kunna bote eller i varje fall förbättra tillståndet hos många petienter. Erfarenheterna hittills har visat att många sjuka efter lobotomioperation kommit i ett sådant sinnestillstånd att deras liv vid sjukhuset blivit drägligare, säger sjukhuschefen Nils Sahlström vid samtal med Piteå-Tidningen.
- Patienterna blir fogligare och lugnare och mera sociala och det är givetvis värdefullt även ur sjukhusläkarnas och vårdpersonalens synpunkt. Många lobotomerade har t. ex. kunnat flyttas ut till vårdhemmet i Öjebyn.
- Då operationerna utförs utom sjukhuset måste vi ha en hel liten koloni av personal för vården av patienterna, vilket både är dyrbart och gör att personalen vid hemmasjukhuset inte vill räcka till ordentligt. Dessa nackdelar slipper vi i fortsättningen, säger dr Sahlström.
-----------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 12 januari 1954
50-årsjubilar vid Furunäsets sjukhus
NORRBOTTENS ALLEHANDA ¤ Den 12 september 1939
Furunäsets sjukhus / 1939
NORRBOTTENS ALLEHANDA ¤ Den 23 september 1939
Luciafirande på Hospitalet
NORRBOTTENS ALLEHANDA ¤ Måndagen den 15 december 1930
Furunäsets sjukhus fyller 80 år / 1973
1. FORUM. Här bodde sjukhuscheferna fram till 1965. Idag är Forum centrum för det kulturella utbudet såsom socioterapi, bibliotek och en mindre samling förmål från gamla tiders vårdform.
2. PSYKMOTTAGNING. När denna form av jouravdelning infördes 1967 innebar det en rationalisering av arbetet vad gäller in- och utskrivning av patienterna. Mottagningen ger snabb överblick över läget på vårdavdelningarna. Administrerar överflyttningar. Svarar för beläggningsbesked. Tidsbeställning. Personaltäthet: två skötare och en kontorist.
3. AVDELNING 30. Intagningsavdelning. Behandlingar. Undersökningar. Ordnar med överflyttningar till respektive vårdavdelning. Platsantal 13, personalstat 15.
4. VESTIBUL. Tidigare en viktig lokal där alla trådar löpte samman. Nu mest genomgångspassage men med bibehållen atmosfär av samlingspunkt.
5. KYRKA. I bruk sedan 1894. Invigd av prosten Gustaf Höijer. Högmässa hålls här varje söndag kl 09.00. Föremål för genomgripande restauration i början på 50-talet. Återinvigd 1956 av biskop Bengt Jonzon.
6. FESTSAL. Samlings- och festsal där "de sjuke skulle erhålla förströelse jämte förfriskningar". ( Ur byggnadsbeskrivning 1893 ).
7. BORGGÅRDEN. En sluten rektangel. Med kontorsbyggnad i södra och centralkök i norra fasaden. Enligt gammal beteckning: sjukavdelningarna däremellan, med kvinnorna i komplexets västra och männen i dess östra del. En trivsam plats för avkoppling och meditation.
8. AVDELNING 35. Långvårds- och rehabiliteringsavdelning. Lugn och skön miljö. Typexempel för de flesta avdelningar. Plats för 20 patienter. Personalstat 13.
9. AVDELNING 37. Nyrenoverad rehabiliteringsavdelning för yngre manliga patienter. Dagligträning (ADL) och olika gruppaktiviteter, bland annat en uppmärksammad båttillverkning. Personalstat 12.
10. MAGASINET. Då tillförsel av matvaror vintertid kunde möta hinder uppfördes denna lagerbyggnad i samband med sjukhuset. "På billiga villkor försåg man sig höstetid med förnödenheter och på så sätt vara oberoende av prisförändringar på orten". Byggnaden, som inom kort kommer at flyttas till annan plats inom området, är föremål för kulturhistoriskt intresse.
11. MASKINVERKSTAD. Vatten - värme, det elektriska och det sanitära, är viktiga hörnstenar för sjukhusdriften. I den 400 kvadratmeter stora maskinhallen inrymd i nya terapicenter arbetar tio man för att denna service skall fungera. Här terapiarbetar ofta patienter vid svarv och arbetsbänk.
12. TERAPICENTER. I nya terapicenter, som kostat drygt sex miljoner, har både arbets- och den industriella terapin samordnats och utvidgats. Terapi är ett viktigt komplement till övrig behandling. 150 patienter kan sysselsättas i terapicenter.
13. AVDELNING 47. Återfinns i andra planet i den så kallade E-paviljongen som togs i bruk 1960 och då betygsattes av expertis som toppen av vad svensk statlig mentalvård kunde åstadkomma.
14. SNICKERI. Byggnad från 1910. Nytillverkning. Reparations- och underhållsarbeten. Bland spånor och vid hyvelbänk har många patienter under åren funnit den sysselsättning som passat dem.
Ej numrerad. Liten röd stuga, inrymde tidigare desinfektionsanläggning för sängutrustning och andra persedlar. Användes senare som raststuga för patientar i utearbete.
15. GARAGEBYGGNAD. Här var grishus med upp till 200 grisar. Då hade grisskötaren 150 kronor och 25 öre för varje i stian född gris som uppnått två månaders ålder. Grishuset blev stall med plats för sex hästar. Nu är byggnaden garage samt tapetserar- och målarverkstad.
16. GAMLA MASKINVERKSTADEN. Gamla byggnader som snart tjänat ut. Här var tvättanläggning och maskinverkstad. Används nu för terapiverksamhet.
Ej numrerad. Rotfruktkällare. Byggnad av gråsten. Förr visthusbod för potatis och rotfrukter. Nu monument över svunnen tid.
17. BRYGGERI. Tillverkade malt- och kolsyrade drycker för sjukhusets behov. Brygd skedde var fjortonde dag. 1952 påbörjades nermontering av den 30 hektoliter stora bryggpannan.
(16). TERAPIAVDELNING 37. Ett bra exempel på patienters egna initiativ. Avdelningen har sedan 1966 tillverkat ett hundratal nya plastbåtar samt reparerat gamla skrov och plastat äldre träbåtsmodeller. Där tillverkas också fågelholkar och artiklar för lekparker.
Ej numrerad. Röda Ladan. Har varit evakueringslokal för vårdavdelningar som renoverats. I källarplanet finns sjukhusets centralförråd.
18. PARKEN MED DANSBANA. Dansbanan är byggd för de sjukas underhållning och förströelse. Förr livligt frekventerad med midsommarfesterna som höjdpunkt.
Ej numrerad. Kolonien. Kolonivillan togs i bruk 1905 för 20 patienter.
19. TRÄNINGSLÄGENHET. Där förut sjukhusets maskinmästare bodde är nu träningslägenhet för patienter som tränar allt vad som hör till ett hems skötsel.
20. TRÄDGÅRDEN. Blommor och grönsaker dominerar i den två och ett halvt hektar stora trädgården. Konsumenter är även Öjeby sjukhem och Piteå lasarett. I växthuset kan man plocka vindruvor. Trädgården sysselsätter tre anställda och sex patienter.
---------------------------------------------------------------------------
Besök på Furunäsets sjukhus del 3
ÅTERANPASSNING EFTER 22 ÅR PÅ SJUKHUSET
¤ Köksträning i egen träningslägenhet ingår i rehabiliteringen. Sune
bullar upp med egenhändigt bakade kanelbullar.
Många som vistats en längre tid på Furunäset kommer aldrig därifrån. Dock inte alla.
- Vi lyckas med att återanpassa fler och fler till eget boende utanför sjukhuset. Den patient med längsta vårdtiden vi slussat ut är en tant som suttit här i 22 år i ett sträck! Och hon har klarat sig ute sedan dess! Detta berättar Essy Berglund, översköterska på avdelning 53 vid Furunäsets sjukhus, en s k rehabiliteringsavdelning.
Men det fordrar oerhört mycket träning innan en patient som blivit anpassad till livet på Furunäset skall klara av ett eget boende ute i samhället. På rehabiliteringsavdelningen ger man främst:
1) ADL-träning (ADL= alldagligt leverne, d v s matlagning, tvätt och andra saker som behövs för at klara ett liv på egen hand.
2) Rehabiliteringskurser (studier och socialträning).
3) Arbetsterapi.
Patienterna på rehabavdelning är i regel långtidssjuka som vistats länge på sjukhuset.
- Tidigare var det här patienter som aldrig kom härifrån, säger Berglund. Men nu är det många som klarar av att ta steget härifrån till eget liv utanför sjukhuset.
¤ MYCKET TRÄNING
Det krävs dock mycket träning för att det steget skall bli verklighet.
- Först och främst tar det tid att få patienten motiverad för träning. Många har helt glömt hur det var att bo på egen hand och klara matförsörjningen. Första etappen blir i regel köksträning i en egen träningslägenhet inne på sjukhusområdet. Där kan patienten på nytt lära sig matlagning, bakning och tvätt av kläder.
- Parallellt deltar man i rehabkurser med studier och social träning (bl a resor, utflykter, teaterbesök m m ).
- Efterhand kan patienterna på försök slussas ut från de slutna avdelningarna till s k genomströmningslägenheter inom sjukhusområdet. Där får patienterna i stort sett klara sig själva men kan hämta sin mat från sjukhusets matsal.
¤ STEGVISA FÖRBEREDELSER
Stegvis förbereder man sedan utskrivningen tillsammans med kurator. Man anhåller exempelvis om hemsamarithjälp, skaffar lägenhet, ordnar med sysselsättning, planerar inköp av husgeråd och möbler. Så småningom kan patienten flytta ut i egen lägenhet.
- Många är väldigt rädda att möta samhället första tiden. Därför följer personal från sjukhuset med och hjälper till att göra övergången så mjuk som möjligt så att inte patienten skall stå totalt ensamma och utelämnade första tiden, berättar Essy.
- Efterhand släpper rädslan och många konstaterar: "Så här bra har jag aldrig haft det".
¤ ÅTER TILL HEMKOMMUNEN
Furunäsets upptagningsområde är i stort hela Norrbotten, därför försöker man i mesta möjliga utsträckning låta patienterna komma hem till sina hemkommuner.
- Men många är rädda för att släppa kontakten med Furunäset, som ju trots allt varit deras "hem" under lång tid, och vill stanna kvar i Piteå, säger Essy. Det försöker vi i så fall ordna.
Lång sjukhusvistelse behöver alltså inte nödvändigtvis innebära att utskrivning är omöjlig. Men det fordras mödosam rehabilitering att bryta isoleringen.
- Det sammanhänger också klart med att toleransen ute i samhället har ökat, menar Berglund. Hoppas bara att attityderna fortsätter ändras. Det skulle innebära att vi kunde återge allt flera långtidspetienter ett meningsfullt liv.
¤ Sune och Anders har gjort i ordning fika och bjuder översköterskan
Essy Berglund.
--------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Onsdagen den 22 december 1976
Vid Flyglarm!
Ett plakat som en gång hängde i entrén till avdelningarna 49, 50 ,51
vid Furunäsets sjukhus. Byggnaden som ansågs nära nog rivingsfärdig,
står fortfarande kvar. Däremot så försvann huset där avdelning 52 och
53 fanns. På denna Kungörelse står Ingvar Öberg som Hemskyddsledare.
Som dennes ställföreträdare finns Astrid Ekberg och Iris Öberg antecknade.
Vid flyglarm skulle man enligt detta omedelbart bege sig till Gotthard Olovs-
son där skyddsrum fanns.
------------------------------------------------------------------------------------
Furunäsets sjukhus Hjälpförening
Föreningens ändamål.
Föreningens ändamål är att som lokalavdelning av Sinnesjukvårdens hjälpförening meddela hjälp åt sinnessjuka och frpn sinnessjukdom helt eller delvis tillfrisknade personer enlighet med de normalstadgar, som av Sinnessjukvårdens hjälpförening äro fastställda.
Medlemmar och medlemsavgifter.
Lokalavdelningen skall bestå av minst 10 medlemmar. Varje medlem betalar en årsavgift av 3:- kronor. Till lokalavdelningen kan annan förening, som erkänner föreningens syften, kollektivt ansluta sina medlemmar. Ständig medlem kan vinna inträde i föreningen mot en engångsavgift av trettio (30:-) kronor.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Transportcentralen, Furunäsets sjukhus, Piteå
Det var i månaden september 1983 som vi "sparkade" igång Transportcentralen på Furunäset. Manskapet som då fanns på plats var: Stig Åkerlund, chef, arbetsledare, började som skötare 1957. Göte Lindkvist 1:e vaktmästare, som började på sjukhuset omkring 1956. Göte Asplund, vaktmästare, som anställdes året efter kollegan Lindkvist. Olle Lindgren, vaktmästare, blev sedermera postvaktmästare, började 1966. Brage Lindgren, skötare/vaktmästare, började 1969 som skötare, men vars arbetsuppgifter sen kom att gälla utearbete då med patienter exempelvis lövkrattning om vårarna, m.m. Roger Lindqvist, vaktmästare/chaufför, började i augusti 1976 i sjukhusets Centralkök, övergick senare till vaktmästerisysslor och transporter. Harry Nilsson, vaktmästare/chaufför, kom till sjukhuset 1977. Sven Pettersson, vaktmästare/chaufför började 1978 som vikarie för mig under den militärtjänstgöring jag gjorde, även Gudrun Roslin vikarierade vid samma tillfälle, så till sist postvaktmästaren Elof Boström, som hade sitt postkontor belägen i sjukhusets entréhall. I Centralköket, där jag först började, fanns en köksvaktmästare. Två av dem, fast under olika perioder, var Per-Olof Åderman och Harry Löfgren. Den sistnämnde anslöt sig senare till vaktmästarstyrkan som fanns i E-paviljongens bottenplan, dvs där jag jobbade. Lite kort och gott om mitt gamla arbete. Men hörrni, det finns så mycket mer att förtälja, men det får bli en annan gång.
Så här lite kuriosa saker från Transportcentralen m.m.
En karta över sjukhusområdet. Nummer 125 visar E-paviljongen, där
fanns avdelningarna 46,47 och 48 inrymda. I fastighetens bottenplan
hade Vaktmästeri/Transportcentralen sina lokaler. Som nummer 138
finns en utedansbana utmärkt. Den låg granne med Centralförrådet, nr 106,
i en skogsdunge. Det var där som jag spelade upp till dans en sommardag
tillsammans med dragspelaren Herbert Westerlund och basisten Thomas
Grahn. Både Westerlund och Grahn jobbade i maskinverkstaden.
Ett block med Dagsverkslängder, som användes för att anteckna de
patienter som hjälpte till vid de jobb som man ansåg at de kunde utföra.
Jag tror att de fick 5 kronor per dag när de exempelvis hjälpte till med
utkörning av matlådor, som ibland utfördes med en VW-pickup, eller
när man klöv ved på vedbacken.
Piteå Lasarett döptes så småningom om till Piteå Älvdals Sjukhus.
Förkortat: "PÄS". Märk väl att Transportcentralen var placerad ute
på Furunäset. Varför man valde att sätta Piteå Älvdals Sjukhus istället,
berodde på att det kanske såg "bättre" ut i allmänhetens ögon, istället
för Furunäset. Alla, och då säger jag alla, associerade till mentalsjukhus
så fort Furunäset nämndes. Ändå hade vi vanliga åldersdementa patienter
på våra avdelningar, de mesta i alla fall. Men Furu var alltså ett mycket
laddat namn. Än i denna dag, faktiskt.
Reklamlappar som vi tryckte upp. I många år körde jag till Bodens
Centrallasarett nästan varje vecka. Det var patienter som skulle på
Datortomografi. Piteå Lasarett hade ännu ingen tillgång till en sådan
apparat just då. Boden var det närmaste. Om den var trasig i Boden,
åkte vi till Gällivare. Att åka de endast 8 milen enkel väg till Skellefteå
gick inte. Det berodde på att Västerbotten var ett annat landsting, och
kostnaden blev högre. Istället åkte vi som sagt de 30 milen enkel väg
till Gällivare.
Beställninglappar som låg på vårt skrivbord när avdelningarna ringde
för att beställa transporter. Observera att det här var en tid före mobil-
telefonernas intrång. För att nå oss, fanns i varje buss en kommunika-
tionsradio. Varje chaufför hade också en sk sökare i bröstfickan. Om den
gav ifrån sig en signal, var det bara att försöka så snabbt som möjligt ta
kontakt med Transporten på Furu.
Dessa ark var också ett klart måste att fylla i. Det rörde sig om alle-
handa uppgifter, klockslag för avhämtning, från och till osv.
-------------------------------------------------------------------------------
Så här lite kuriosa saker från Transportcentralen m.m.
En karta över sjukhusområdet. Nummer 125 visar E-paviljongen, där
fanns avdelningarna 46,47 och 48 inrymda. I fastighetens bottenplan
hade Vaktmästeri/Transportcentralen sina lokaler. Som nummer 138
finns en utedansbana utmärkt. Den låg granne med Centralförrådet, nr 106,
i en skogsdunge. Det var där som jag spelade upp till dans en sommardag
tillsammans med dragspelaren Herbert Westerlund och basisten Thomas
Grahn. Både Westerlund och Grahn jobbade i maskinverkstaden.
Ett block med Dagsverkslängder, som användes för att anteckna de
patienter som hjälpte till vid de jobb som man ansåg at de kunde utföra.
Jag tror att de fick 5 kronor per dag när de exempelvis hjälpte till med
utkörning av matlådor, som ibland utfördes med en VW-pickup, eller
när man klöv ved på vedbacken.
Piteå Lasarett döptes så småningom om till Piteå Älvdals Sjukhus.
Förkortat: "PÄS". Märk väl att Transportcentralen var placerad ute
på Furunäset. Varför man valde att sätta Piteå Älvdals Sjukhus istället,
berodde på att det kanske såg "bättre" ut i allmänhetens ögon, istället
för Furunäset. Alla, och då säger jag alla, associerade till mentalsjukhus
så fort Furunäset nämndes. Ändå hade vi vanliga åldersdementa patienter
på våra avdelningar, de mesta i alla fall. Men Furu var alltså ett mycket
laddat namn. Än i denna dag, faktiskt.
Reklamlappar som vi tryckte upp. I många år körde jag till Bodens
Centrallasarett nästan varje vecka. Det var patienter som skulle på
Datortomografi. Piteå Lasarett hade ännu ingen tillgång till en sådan
apparat just då. Boden var det närmaste. Om den var trasig i Boden,
åkte vi till Gällivare. Att åka de endast 8 milen enkel väg till Skellefteå
gick inte. Det berodde på att Västerbotten var ett annat landsting, och
kostnaden blev högre. Istället åkte vi som sagt de 30 milen enkel väg
till Gällivare.
Beställninglappar som låg på vårt skrivbord när avdelningarna ringde
för att beställa transporter. Observera att det här var en tid före mobil-
telefonernas intrång. För att nå oss, fanns i varje buss en kommunika-
tionsradio. Varje chaufför hade också en sk sökare i bröstfickan. Om den
gav ifrån sig en signal, var det bara att försöka så snabbt som möjligt ta
kontakt med Transporten på Furu.
Dessa ark var också ett klart måste att fylla i. Det rörde sig om alle-
handa uppgifter, klockslag för avhämtning, från och till osv.
-------------------------------------------------------------------------------
Företagshälsovården Furunäsets sjukhus / 1980
Hittade den här blanketten i en pärm. Det gäller en undersökning gjord på Företagshälsovården vid Furunäsets sjukhus. Den som utfärdade det var dr. Zelmanovitz, far till Charles Zelmanovitz som försvann spårlöst i december 1976. Efter 17 år upptäcktes kroppen inte så långt från föräldrahemmet. Thomas Quick erkände att han mördat Charles. Det blev t.o.m. rättegång vid Piteå Domstol. Inför rättegången mötte jag honom på Sjukhemmet i Öjebyn. Rättegångsdagen parkerade en av fångvårdsanstaltens bussar framför en av de avdelningar som fanns på Sjukhemmet, och där Quick spenderat natten. Så småningom tog Quick tillbaka sitt erkännande. Enligt samstämmiga expertuttlåtanden så frös Charles ihjäl.
J. R. Lindqvist har enligt dr. Zelmanovitz förklarats frisk efter den
undersökning som gjorts.
J. R. Lindqvist har enligt dr. Zelmanovitz förklarats frisk efter den
undersökning som gjorts.
Utexaminering av skötare Furunäsets sjukhus / 1961
Vid Furunäsets sjukhus utexaminerades fyra manliga och elva kvinnliga skötare som genomgått 2-åriga utbildningen i mentalsjukvård. På bilden nerifrån från vänster instruktionssköterskan Elin Andersson, de nya skötarna Sune Isaksson, Klubbgärdet, Kerstin Öhlund, Sjulnäs, Birgitta Sköld, Norrfjärden, Gudrun Lundgren, Älvsbyn, Kurt Pettersson, Piteå, Gun Widell, Munksund, Gun Åström, Bergsviken, Aina Larsson, Ersnäs, Maj Paldanius, Vargbacken, Berit Stridsman, Kalix, Stig Lindblom, Piteå, Vera Ceder, Piteå, Tyra Nordlund, Piteå, Maj-Britt Lundman, Munksund och Tord Nyberg, Klubbgärdet.
------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 16 december 1961
Furunäset än en gång...
Här kommer fler bilder från i torsdags.
T.v. fanns en gång tvättbytesförrådet. Här tvättades patienternas
kläder. Så småningom blev tvättbytesförrådets saga all. Istället
flyttades verksamheten till Boden. En gång i veckan kom en lång-
tradare fullastad med skrindor som vi satte bakom våra truckar och
transporterade ut till vårdavdelningarna. En av chaufförerna gick
under namnet "Hoss". Pga hans stora likhet med Hoss Cartwright.
Namnet var nåt han till fullo accepterade, ja, jag vet än i dag inte hans
riktiga namn. T.h. knappt synligt, fanns och finns fortfarande sjuk-
husets potatiskällare. Vet faktiskt inte vad det har för användning i dag.
Jag vänder helt på klacken, riktar in mitt fokus på delar av sjukhusets
Centralkök, t.h. Jobbade där, även min hustru, under nåt år. I bygg-
naden bredvid fanns det så kallade Kazinot. Inte någon spelhåla om
ni nu skulle tro det. Det var istället en plats där vi hade ex. föreläsningar
och andra typer av "nödvändig" samvaro. Idag finns en restaurang där
"Furuborg".
Vänder mig ett kvarts varv. Till höger ses den väg som leder ner till
vad som en gång var sjukhusets Centralförråd. I marknivå finns f.d.
avdelning 55, även kallas "Röda ladan". I dag en avdelning dit patienter
kan åka för att avlasta anhöriga i några veckor. Mitt emot Röda ladans
entré, fanns städcentralen, det var dit vi kastade alla sopsäckar som vi
hämtade från avdelningarna varje morgon. Odören blev så småningom
alltför ohanterlig för städpersonalen, åtminstone sommartid, att en last-
brygga med tillhörande plats för två stora containers kom till stånd i
direkt anslutning till vårt vaktmästeri/transportcentral, vilket jag visat
tidigare. En liten förklaring kan vara på plats gällande Röda ladan, i
bottenvåningen fanns alltså C-förrådet, ovanpå avdelning 55.
-----------------------------------------------------------------------------
T.v. fanns en gång tvättbytesförrådet. Här tvättades patienternas
kläder. Så småningom blev tvättbytesförrådets saga all. Istället
flyttades verksamheten till Boden. En gång i veckan kom en lång-
tradare fullastad med skrindor som vi satte bakom våra truckar och
transporterade ut till vårdavdelningarna. En av chaufförerna gick
under namnet "Hoss". Pga hans stora likhet med Hoss Cartwright.
Namnet var nåt han till fullo accepterade, ja, jag vet än i dag inte hans
riktiga namn. T.h. knappt synligt, fanns och finns fortfarande sjuk-
husets potatiskällare. Vet faktiskt inte vad det har för användning i dag.
Jag vänder helt på klacken, riktar in mitt fokus på delar av sjukhusets
Centralkök, t.h. Jobbade där, även min hustru, under nåt år. I bygg-
naden bredvid fanns det så kallade Kazinot. Inte någon spelhåla om
ni nu skulle tro det. Det var istället en plats där vi hade ex. föreläsningar
och andra typer av "nödvändig" samvaro. Idag finns en restaurang där
"Furuborg".
Vänder mig ett kvarts varv. Till höger ses den väg som leder ner till
vad som en gång var sjukhusets Centralförråd. I marknivå finns f.d.
avdelning 55, även kallas "Röda ladan". I dag en avdelning dit patienter
kan åka för att avlasta anhöriga i några veckor. Mitt emot Röda ladans
entré, fanns städcentralen, det var dit vi kastade alla sopsäckar som vi
hämtade från avdelningarna varje morgon. Odören blev så småningom
alltför ohanterlig för städpersonalen, åtminstone sommartid, att en last-
brygga med tillhörande plats för två stora containers kom till stånd i
direkt anslutning till vårt vaktmästeri/transportcentral, vilket jag visat
tidigare. En liten förklaring kan vara på plats gällande Röda ladan, i
bottenvåningen fanns alltså C-förrådet, ovanpå avdelning 55.
-----------------------------------------------------------------------------
