Roger Lindqvist

 

Ovanstående bild togs den 23 juli 1996 när Andreas och David (som vid denna tidpunkt var 14-årsåldern) var behjälpliga med slåttern hemma hos paret Gösta och Majvor Jonsson i Furulund. Grabbarna hade långt tidigare börjat hjälpa de bönder som fanns i bygden med allehanda ting. Drömmen var att en gång ha ett eget lantbruk. Så småningom förverkligades deras drömmar i och med införskaffandet av både kreatursbestånd, flera hektarer mark, maskiner och ladugård.

 

 

 

Krig är aldrig ett alternativ.      

 

Den gyllene regeln fick jag lära mig i söndagsskolan. När man idag tittar ut över vår värld förstår man, att det är alltför många som tyvärr aldrig hört vad den gyllene reglen står för. Och skulle man hört den, så är det många som missförstått den - med råge.

 

 

 

 

 

Jovisst var han en utsökt färgklick i det politiska livet: Gunnar Sträng. Välformulerad, med en slags kraft bakom varje ord, lade han fram den "nådiga luntan" under 21-årstid. Folk lyssnade, begrundade och litade på vad han sa. Han var en slags magister som satt bakom sin kateder, och undervisade. Sträng med sina åthävor var också ett tacksamt objekt för alla de imitatörer som härmade honom, bl a Bosse Parnevik och Olof Buckard. Gunnar Sträng var också mannen som i tid och otid - omedvetet - levererade olika slags slagfärdigheter, som i dag har blivit nära på odödliga.

 

Ett bra exempel, är när Gunnar Sträng efter en lyckad prostataoperation, förklarade för Sten Andersson, socialdemokratisk partisekreterare, lyckan av att kunna "kasta vatten". Detta löd på följande sätt:

"Nu pinkar jag en prydlig formidabel parabel". Och detta vet väl alla - åtminstone vi män - vad det betyder?

 

 

 

Dom drar fram som ohyra med mord i blicken. Det är "mord och inga visor". Konvertera eller dö är deras paroll. Man kan väl lugnt påstå att dessa onda herrar inte alls hör hemma i en civilisation som vår. I denna mördarskara lär det i dag ingå ca 80 svenska medborgare. Det låter helt osannolikt. 80 personer som bor och bott här i Sverige, med sina familjer. Den stora frågan är denna: vad händer den dagen om de återvänder? Har man så pass dåligt omdöme, som dessa personer har, att halshugga, tortera och våldta unga flickor, har de mist sin trovärdighet för all framtid. Då är det dags för den svenska staten att vägra dem fortsatt medborgarskap, och på detta utvisning för all framtid ur riket.

 

Jag vill gärna kalla det för ett slags landsförräderi. En ytterst allvarlig anklagelse, men som stämmer in i det här fallet. Dessa män med svenskt medborgarskap kan inte vänta sig att återvända till de land, som de nu har lämnat, för sina ondsefulla gärningar. De utgör en samhällsfara om de skulle komma hit igen. I det här specifika fallet hoppas jag Sverige sätter hårt mot hårt, och inte på något sätt ger efter. Medborgare i alla länder har rätt att känna sig trygga ute i samhället. Vi ska inte ha ondskefulla barbarer runt omkring oss.

 

 

 

Tyvärr är det så pass illa med många utav oss. Vi kanske känner till olika slags missförhållanden, men vågar inte yttra oss. Vi har både sett, hört och tigit. Skäms på oss!

 

Från barndomen minns jag en händelse som jag aldrig glömmer. Vi kom åkande i vår VW på väg mot Norrstrandsbadet i Piteå. Min far satt vid ratten, min mor på passagerarsätet och lilla jag därbak. Plötsligt ropar min pappa till. Till höger om oss, ungefär där Christinasalen ligger idag, står en hop med unga män och sparkar vilt på en annan som ligger på marken. Pappa bromsar in. Skyndar sig ut ur bilen och ropar: - Va´håller ni på med? Ni ser ju att han ligger... han kan ju dö...

 

I den stunden blir jag varse om den dramatik som utspelar sig strax bredvid. Den första tanken var att pappa skulle få rejält med stryk. Min mamma ropade till: - John, dom är så många, och stora...

 

Jag såg hur pappa var rejält upprörd. Han ropade ännu en gång att dom skulle sluta: - Ni slår ju ihjäl honom, fattar ni inte det SLUTA!

 

Min far var inte lång. Han var 1.63 över marken. Men hur än det nu var, så slutade dessa grabbar med misshandeln. Och medan vi stod där med bilen på tomgång, så reste offret sig upp. Han verkade inte ha fått sig några allvarligare skador. Men han kunde ha fått.

 

Att säga ifrån är för oss svenskar värre än döden. Vi törs inte! Åtminstone verkar det så. Jag har också sagt till några gånger under livet. Rejält! Det mänskliga släktet är värre än djuren. Vi dödar för nöjes skull. Det finns så mycket ont mitt ibland oss.

 

Våldtäktsmän, är bland de största ynkryggar som finns. I samma grupp finns pedofilerna. En annan sak som jag har väldigt svårt för varje gång det inträffar, är hedersmord. Jag har försökt hålla mig uppdaterad om dessa vackra oskyldiga tjejer, vars enda fel har varit att de blivit förälskade. Fadime och Pelar minns jag tydligt.

 

Våldsmän och mördare kommer ur alla samhällsklasser. Alla religioner. Både vita som svarta. Alla finns representerade. Ibland när nåt händer, tycker jag tystnaden lägrar sig över det skedda. Det finns inget värre än tystnad i fel sorts ögonblick. Många gånger uppfattar jag tystnaden som ett slags medhåll med det som hänt. Då är det bra mycket bättre, att både skrika och bli rejält förbannad. Att visa att det är FEL!

 

Tystnad är bra. I rätt sorts situation. Men ibland hamnar tystnaden alldeles uppåt väggarna fel. Så fort jag ser grava övertramp ute i vårt samhälle, börjar adrenalinet pumpa. Medan gärningsmannen/kvinnan sedan uppkäftigt hånler i rättsalen, håller jag på att drunkna i adrenalin-tsunamin. Men Rom byggdes ju inte bara på en dag. Detta är väl något som våra folkvalda politiker, förhoppningsvis skall sätta tänderna i? Hoppas jag! Heller ska tystnaden breda ut sig ännu mer?

 

Roger.

 

Att utöva sin tro under hot, kan aldrig bli en ärlig sorts tro sprungen ur hjärtat. Det är just detta som den Islamiska staten för närvarande, utövar mot alla dem de möter på sin krigsstig. "Konvertera heller dö!" är deras minst sagt kontroversiella order. Ingen kommer undan. Människor mördas på löpande band, pga av att man inte äger "den rätta tron". Men vad är då den rätta tron? Det är den tro som individen själv anammar. Den är i allra högsta grad djupt personlig. Men i min värld har den absolut ingenting med hot eller vapen att göra. Långt mycket långt därifrån.

 

Tänk er in i denna påhittade situation. Det är Gudstjänst i kyrkan. Utanför de stora dörarrarna finns två beväpnade män iklädda i sk rånarluvor. De stirrar mordiskt på varje person som stiger in i det allra heligaste. Inne i själva kyrkrummet, sitter ytterligare män klädda i svart, och följer varje besökare med skarp blick. När så småningom prästen gör entré, hänger ett pistolhölster om hans/hennes midja. Ur prästens mun osar det svavel, under den helvetespredikan som görs. Med mörk blick, borrar sig den övervördigaste prelaten igenom den heliga skrift.

 

Det kan väl vem som helst förstå, att harmonin lyser med sin frånvaro en sån gång. Tur är ju då att det hela endast var ett påhitt. Men tänk om...

 

Under 30-40-talet brottades världen med nazismen. I  dag 2014 heter det något helt annat. Men med samma innebörd, kanske ännu värre.

 

Roger Lindqvist.

 

 

En våg av hat översköljer oss varenda dag. Vi pratade om detta igår, jag och en av sönerna. När jag för nån vecka sen kom i diskussion om detta svåra problem, i en grupp, så sa nån: - Jamen det är ju inte i vårt land.

Underförstått: ser jag det inte - finns det inte.

 

Det var den mest otroliga form av världsfrånvänd typ av kommentar jag någonsin hört. Jojo, strutsen har många efterföljare runt omkring. Men stoppa inte huvudet så pass djupt ner, risken finns att du aldrig får upp det till marknivå igen. Och säg mig, vem vill leva i ett becksvart okunnigt mörker?