Roger Lindqvist

Det är många som undrat och undrar varför jag inte längre är med på fb. Avskedet är absolut inte riktat mot någon speciell person. Svaret är kort och gott att fb tog alldeles för mycket energi av mig. Jag började bli less helt enkelt. Efter fyra år tyckte jag det var dags att sluta. Det kanske upplevdes som abrupt, men som den spontana person jag är så var det inget konstigt med det.

 

Må väl!

 

Roger.

Hustrun har inte mått så bra de senaste dagarna, pga en magåkomma. Men nu har hon börjar tillfriskna. Ett säkert tecken är när hon börjar peka med sitt pekfinger och säger nåt i den här stilen: - Roger, kan du diska?

- Klart jag kan, kära du!

 

 

 

 

 

Max har varit hos oss i kväll medan mamma och pappa har jobbat. När vi sitter i TV-soffan och Max leker med sina saker på golvet, så tittar han upp och säger: - Det är faktiskt läskigt att tänka på döden när man är liten. Farfar, tänkte du på det också när du var liten?

 

Jag blir nära på förstummad, men samtidigt imponerad av mitt kloka 5-åriga barnbarn. Och svaret jag ger honom är att "Jodå, det gjorde jag också, Max. Det är läskigt"

 

Tänk ett sådant djup i en liten 5-årig kille.

 

Farfar.

Kom ihåg: det Du säger och tycker i dag, kanske är förbjudet i morgon!

 

Roger Lindqvist.

Hittade den här notan från Statoil i Hortlax (medan det ännu fanns kvar) där min pappas kära Nissan Stanza hade fått lite omvårdnad. Datumet var den 9 augusti 1998 och det var både sevice samt kopplingsproblem, som stod på agendan. Var det fel på bilen så var det alltid Statoil i Hortlax som skulle åtgärda saken. I dag är både pappa och Nissan-bilen borta.

 

Hörde nyss på Thomas Di Leva i TV:s Go´kväll. Som vanligt väldigt mjuk i sin framtoning, och känslofull. Känslor ja, visst behövs känslorna. Jag känner mig ibland som icke svensk. Jag är en känslomänniska, på både gott och ont. Att visa sina känslor är lika med ett friskhetstecken, åtminstone inbillar jag mig det. Men det kan även försätta en känslofylld person i situationer som är smått obehagliga. Jag menar, en svensk ska absolut inte visa sina innersta känslor, kanske i sin ensamhet det går bra, men inte offentligt. Är man även spontan då kan det gå käpprätt åt helsike.

 

Jan Guillou hörde jag också i TV:n för ett tag sedan. Reportern kastade ut sig detta påstående: - Du har lätt för att hamna i blåsväder, eller hur? - Jodå, det händer, det är för att jag är nyfiken på att tackla livets svårare frågor. Och en sak till: jag vill gärna tänja på gränserna. Jag vill veta var dom går.

 

 

Har då detta något med känslor att göra? Absolut! Men många vill gärna tro att vi samtliga är stöpta i samma form. På sätt och vis ja, men ändå långt därifrån.

 

För en tid sedan hörde en person av sig till mig och uttryckte kritik. Han brukade alltid läsa det jag skrev, men hade nu den uppfattningen att jag börjat bli alldeles för djupsinnig. Han tyckte inte alls om allt detta skriveri om det som hände ute i samhället. Det var inte bra, som han sa.

 

Svaret på detta heter kort och gott "utveckling". Man utvecklas ju tack och lov. Det som var brinnande intressant 2008, kan idag ha bytts om till att omfatta något helt annat. Skriver jag om dansband, både på blogg i PT eller det jag gjorde på fb, då var tummarna ständigt uppåt. Man kände igen sig i det jag berättade. Men när berättaren svänger till det lite mer djupa, då tappar många intresset.

 

När Robban Broberg var Robban med hela svenska folket, då var han hemma i folkets hjärtan. Men när Robban en dag blev Zero då backade många. Han blev inte lika intressant. En person jag kände sa att han en gång gillade Östen Warnerbring, så länge han sjöng svenska schlagers. Men när Östen fann intresse att börja tolka andra genre då tappade den här personen lusten. I både Robban och Östens fall handlade detta om en konstnärlig utveckling. Man sökte sig in på nya outforskade vägar.

 

Slutsummeringen är dock denna; det många upplever som något katten släpat in genom köksdörren, tycker andra om till 100% Så kommer det alltid att vara, i evig tid.

 

Roger.

 

 

 

Max ligger här i natt. Och i dag när vi räfsade löv hos Daniel, och skulle ta en paus vid grillen sa han några föga smickrande ord till mig: - Farfar, du är sååååå gammal!

 

Följden blev att jag nära på satte kaffet i vrångstrupen. Jag försökte verkligen få honom att ändra sig, men han var helt obeveklig: - Joo, du är gammal, farfar!

 

Så nu sitter jag i favoritsoffan och försöker må bra, med Max´ord ringande i mina öron: Farfar, du är sååååå gammal! Tja, vad säger man?

Jag är en samlare av uttryck i min 57-åriga hjärna. Nyligen hörde jag ett uttryck som jag blev så glad över. Det var nån som sa att "Man hade liksom sol i sin mage".

 

Tänk om vi alla kunde få ha en sol i våra magar. Så annorlunda världen skulle bli. Till det bättre. Hoppas du som läser detta också brukar ha en sol i din mage.

 

Roger.

Nyss hemkommen från kära Piteå. Det vimlar av människor på gatorna  i den kalla snålbåsten. Piteå är fnv en stad som bygger, bygger och bygger. Resultatet har blivit trånga passager, dåligt med parkeringsplatser, återvändsgrändgränder hitom och ditom.

 

Facebook lämnade jag häromdagen, men eftersom vanans makt är stor, var jag på vippen att kolla på mobilen i morse om det hänt nåt nytt. Och det hade det säkert i fb-världen, men jag har ingen insyn i den idag, Samma sak när man satt i bilen och väntade på hustrun, då pillade man oavbrutet på mobilen. I dag blev det inget pillande alls. Jag lyssnade på musik istället.

 

Roger och Ulla-Mai är på intågande. Så nu puttras det i kaffebryggaren, och go´fikat ligger bara och väntar. Även ett litet snabbt besök på kyrkogården har vi gjort. Sven och Elmas gravsten hade man lagt ned på marken häromdagen. Idag då vi kom så stod den återigen på sin rätta plats. Det var själva sockeln som i mina ögon hade blivit lite sned, det var därför som stenen flyttades. På pappas grav hade Gerd satt penséer. Det är tio år sedan han gick bort. Och igår då mamma fyllde 86 år, så kom det på tal. Hon kunde inte begripa att det redan passerat så många år.

 

Har haft en ilsken huvudvärk pga blåsten. Jag är en känslig man, med ett känsligt huvud. Måste jämt ha keps eller mössa för att inte drabbas.

 

Roger.

2011 började mitt facebook liv. Intressant och lärorikt. Det var som ett stort godisbord med många inbjudande saker. När jag blivit någorlunda varm i kläderna, upptäckte jag de olika grupperna som fanns. Det som intresserade mig allra mest, var de grupper som handlade om foto, musik, litteratur, släktforskning samt de mer lokala grupperna som exempelvis Piteågruppen, där man berättade om stadens historia. Det gillade jag! Många nya fina vänner fick jag på kuppen. Vänner som också brann för sin stads historia. Det var många och långa kommentarer, som var oerhört intressanta. Det fanns en kunskap som jag försökte insupa. Jag minns exempelvis en dam, som ofta kommenterade, hon var guld värd pga sina detaljrika skildringar av Piteå med omnejd.

 

Så fanns Uffe och Leif. Två riktigt historieintresserade herrar som också brann för samma sak som mig. Det var då jag kände att jag kommit hem. Jag som trott att jag var ensam i hela världen om mitt lite udda intresse. Det fanns många musikintresserade personer på min vänlista. Och jag sög på karamellen. En en del av dem hade spelat i både okända som mer kända band. Och jag lyssnade! Och lyssnade! Jag insöp varje liten detalj i deras berättande. Detta var personer av både manligt som kvinnligt kön som gav mig väldigt mycket. Det var helt enkelt intressanta personer, vilket jag tyckte alla på vänlistan var. Detta var facebooks fina sida.

 

England och engelsmännen hotar att gå ut ur EU. Jag har inte hotat, utan har istället gjort slags i saken och lämnat Facebook. Sedan 2011 har jag följt med i fb-strömmen på gott och ont. Den senaste tiden har det mest gjort ont.

 

 

Roger