Roger Lindqvist

I dag nådde mig nyheten att en fin person tillika granne inte finns mer. Jag vet att han kämpat, men i går var kampen över.

 

Vila i frid, Henry!

 

Roger.

Jag tillhör dem som tycker att vårt språk är väldigt viktigt. Att kunna sitt språk, är i förlängningen också att kunna uttrycka sig, både i tal och skrift. Tyvärr har jag i bland blivit vittne till hur man slarvar med sitt sätt att kommunicera i våra TV-kanaler. Både i SVT och TV4 har jag inte kunnat undgå att se, hur man stavar fel på det enklaste av ord. I kväll fanns exempelvis en textremsa i bildrutan, där det skulle stått "regeringen". I den här versionen blev det "regerigen". Det kan låta som bagateller, men är man anställd som SVT eller TV4-journalist så kräver jag att man banne mig skall skunna stava. Tänk också på; att vårt svenska modersmål även är vår identitet som svenska medborgare.

 

Det finns ännu en viktig aspekt, detta att de nya medborgare som anländer, så fort som det bara är möjligt måste lära sig sitt nya tungomål. Det finns hur många som helst, som efter många år i Sverige inte behärskar det svenska språket till fullo. Resultatet blir att man aldrig kommer in i det samhälle som man valt att leva i. Följden blir att man hamnar utanför samhällsgemenskapen.

 

Roger

Hustrun och hennes syster är samlare av både tvålar och parfymflaskor. Elisabeth har sin samling härhemma, anpassad till vår lägenhet. Solbritt har sin i sitt hus, med en något större volym än sin lillasyster.

 

Jag behöver inte säga nåt mer...!

Det finns saker här i livet, som hur mycket man än funderar, inte alls kan förstå meningen med det som skett. Händelser som är så ofattbara att det gör ont att tänka. Mening föresten...det finns inte alls någon mening över huvudtaget. Det jag närmast tänker på, är när människor berövas sina liv. Någon heller några bestämmer att en annan medmänniska inte längre ska ha förmånen att leva vidare. Man tar inte bara ett liv, man raderar även offrets framtid, med allt vad det skulle innehålla, så som familj, barn, barnbarn, syskon goda vänner m.m.

 

Varje gång det händer är det en ofattbar tragedi för nära och kära, där såren aldrig läks till fullo. Ju mer jag tänker desto svårare har jag att förstå...

 

Roger

När jag tittar tillbaka över hur mitt liv sett ut kan jag inte annat än känna en oändlig tacksamhet. Dessa tankar och funderingar har börjat alltmer rota sig fast i mitt huvud. Troligtvis beroende på åldern. Jag hade en gång en lärare som hette Yrjö Bäckman. Jag skall aldrig glömma när han en dag satt bakom sin kateder och plötligen började läsa dikter. Det var hans egenhändigt skrivna tankar och funderingar som han skrivit ned på ett papper. Just då så brydde jag mig inte nämnvärt om det hela, men på nåt sätt så parkerade sig hans diktläsning i ett rum längst bak i mitt huvud. Och där har dem funnits kvar genom åren som gått. Av en händelse så mötte jag honom på apoteket i Hortlax för en si så där 2-3 år sedan. Jag påminde honom om den här händelsen i skolan, och han var icke sen att på nytt läsa ett par dikter där vi satt och väntade på tur.

 

Tacksamhetens tankar gäller även alla de jobbarkompisar och chefer som har kantat min livsväg. Så här litegrann på ålderns höst, så känner jag mig priviliegerad över att arbetskamraterna var både fina och jordnära. Så även cheferna jag haft. Ingen har gjort sig till och försökt trycka ned den andra. Det var killar och tjejer med stort sunt förnuft. Det fanns heller ingen tillstymmelse till mobbning. Alla behandlades lika.