Lennart Lundgren
Som jag tidigare nämnt så avled min morbror Lennart den 10 november. Imorgon begravs han i Öjeby kyrka. Lennart arbetade under många år vid Grus och makadam, men på grund av sjukdom gick han i förtida pension. Lennart föddes den 29 april 1928 i Blåsmark, och kom att bli nummer två i en syskonskara på sju barn. Av syskonen finns idag endast tre systrar kvar i livet. Året 1953 ingick Lennart äktenskap med Elsy Jonsson från Lillpite. 1954 föddes sonen Stig, och 1961 dottern Gun. Familjen Lundgren bosatte sig i Lillpite som också kom att bli deras adress fram till Lennarts bortgång. Lennart var vid sin död 81 år fyllda.
Lennart och Elsy Lundgren vid deras giftermål den 26 augusti 1953.
Lennart och Elsy Lundgren vid deras giftermål den 26 augusti 1953.
Strands Glass
November 1961.
Snöfall
Adventsstjärnan hänger i fönstret, på bordet står fyra ljus prydligt uppställda, varav ett nästan till hälften uppbrunnet. Utanför vårt köksfönster breder vintern ut sig så sakteliga. Just i detta nu faller snöflingorna från den stålgrå himlen, och lägger sig som ett vitt bomullstäcke över vår tomt. Detta om något väcker den julstämmning som vi så väl behöver. Idag har vi Norah och hennes pappa på besök. Och medan barnbarnet sover så tryggt i sin vagn, sitter hennes farfar (som alltid) vid sin dator. Farmor Elisabeth har totalt struntat i den rullator som står så fint parkerad i sovrummet. Och när jag lite försynt frågar henne varför....så svarar hon: -"Jag behöver den inte!". Är det något som kännetecknar min kära hustru så är det envishet. Inte sagt i negativ mening, utan snarare tvärt om. För att ta sig fram genom livets ibland många vedermödor, så kan det vara på sin plats att äga ett visst mått av envishet. Pappa Andreas tog sin bil för att åka en sväng till Janne Nordlund. Ante och David har hand om snöröjningen här i Hortlax under vintern. Så det stundar bråda dagar för herrarna Lindqvist/Johansson. Båda är ju också småbarnsföräldrar, med allt vad detta innebär av sena nätter och tidiga morgnar.
Ja, det händer ibland att man tänker tillbaks när vi var i samma situation. Tror inte man skulle gå i land med detta idag. Men var sak har ju sin tid. När hjulen rullade på som allra mest, jobbade vi båda. Tre barn kom under åren 1982, 1984 o 1987. En härlig tid, men också faktiskt ganska så hektisk. Mitt i allt detta så byggde vi hus 1987. Jag spelade nästan varje helg, samt jobbade på Furu under veckorna, samt var också i tjänst var 4:e helg. Ibland krockade spelningen med helgarbetet. Den enda sömn jag fick var i orkesterbussen på väg hem efter någon spelning. Elisabeth var hemma med barnen, och gjorde ett fantastiskt jobb. Ja, jag blir trött bara när jag tänker tillbaks. Men nu ser tillvaron helt annorlunda ut. Det är mycket som förändrats, till det bättre. Och idag när jag ser på våra två barnbarn, samt de nära och kära, så tackar jag högre makter för att alla pusselbitar liksom fallit på plats.
30 november 1990!
Erik Grönwall idol - och pappa Stellan
Erik Grönwalls röst har jag fascinerats av. Han har gjort ett stort och djupt intryck på mig, för sitt kunnande. När hans pappa Stellan var med i idiolprogrammet för ett tag sedan, tyckte jag att han såg väldigt bekant ut. Och se, det visade sig vara den Stellan Grönwall som en gång var medlem i dansbandet CEGES från Uppsala. Stellan var sångare och gitarrist i bandet. CEGES var ett heltidsband som turnerade landet runt. Man hade en stor och trogen publik häruppe i Norrbotten, och spelade ofta i Långträsk. Vi möttes därför ganska så ofta, eftersom i Långträsklogen fanns två dansgolv. Storstugan, där de moderna banden brukade spela, samt i logen där mogenbanden höll till. Fast ibland var det vice versa. Vi kom att träffas över ett fika innan dansen började, och ibland blev vi inbjudna i deras orkesterbuss. Äpplet faller alltså inte så värst långt från trädet. Och precis som i Tove Östman-Styrkes fall, så har Erik en musikalisk pappa som en gång turnerade runt som dansbandsmusiker. I Toves fall hette bandet Max Fenders från Umeå, i Eriks; CEGES från Uppsala. De´ni!
ERIK GRÖNWALL från idol. Hans pappa Stellan var en gång med i
dansbandet CEGES från Uppsala. Äpplet faller inte långt från trädet.
Längs till höger sitter Stellan Grönwall. Pappa till Erik i TV 4:ans
idol. Vi spelade tillsammans i Långträsk under många år CEGES
och Rolf Åhmans.
Ja, jag har t.om. deras respektive autografer som synes.
Ett av många exempel på en dansafton i logen Långträsk. En ny-
årsafton på 70-talet spelade vi in det nya året tillsammans med CEGES.
Och som kuriosa, så fanns även Toves farfar Aldor Östman också
med på ett hörn. Den 29 december spelade hans orkester i samma
loge. (Tove är alltså en av finalisterna i idol).
ERIK GRÖNWALL från idol. Hans pappa Stellan var en gång med i
dansbandet CEGES från Uppsala. Äpplet faller inte långt från trädet.
Längs till höger sitter Stellan Grönwall. Pappa till Erik i TV 4:ans
idol. Vi spelade tillsammans i Långträsk under många år CEGES
och Rolf Åhmans.
Ja, jag har t.om. deras respektive autografer som synes.
Ett av många exempel på en dansafton i logen Långträsk. En ny-
årsafton på 70-talet spelade vi in det nya året tillsammans med CEGES.
Och som kuriosa, så fanns även Toves farfar Aldor Östman också
med på ett hörn. Den 29 december spelade hans orkester i samma
loge. (Tove är alltså en av finalisterna i idol).
I:a adventsljuset
Så har vi då tänt det första adventsljuset. Och även om vi gjort det så många gånger tidigare, känns det lite extra speciellt den här gången. Varför det då? Jo, av den anledningen att Elisabeth är med, efter sin långa sjukhusvistelse. Ett ljus sprider som bekant värme och trivsel. Men tänk om man inte kunde ha nöjet att få dela det med nån man tycker riktigt mycket om. Ja, då vore kanske livet inte värt att leva. Det är i alla fall min filosofi. Hörde att Jennie, Norah och Ante skulle klä sin gran. Och då går tankarna osökt till den tid i livet när våra barn var små, och julen stod för dörren. Var det nåt vi gjorde, så var det att tillsammans klä den gran som jag kommit hemsläpande med. Alltmedan granen fylldes av diverse pynt, så spelades julmusik på vår gamla grammofon. Och man får väl hoppas att när barnbarnen Norah och Max blir lite större, så kan de återuppta sina respektive pappors syssla som de en gång gjorde härhemma. Och hörrni - ha en alldeles trevlig 1:a advent alla ni därute!
Uffe och Kalle
Telefonen har ringt mer än vanligt härhemma den senaste tiden. Och till alla er som hört av sig vill jag bara säga ett stor tack! I veckan som gick hörde Uffe av sig. Och jag fick lite dåligt samvete när jag så abrupt var tvungen att avbryta dig. Ute satt sonen i bilen och väntade, vi skulle se hockey hos en annan av sönerna, så du Uffe - jag har säkerligen bättre om tid nästa gång du hör av dig, förhoppningsvis. Och tack snälla du för att du läser bloggen. Kalle, en gammal jobbarkompis ringde mig också. Och jag uppskattar när du ringer. Kalle är betydligt mycket bättre av att hålla kontakt än vad jag är. Ibland är jag helt enkelt urusel på att ringa, jag vet inte varför, jag bara är sån. Men jag tycker så bra om er alla - ni ska bara veta!
Höstmässa
Reklamblad från 1950-talet. "Krigarn" hette Sven Nyström, och var
under många år en känd profil i Piteå.
Betjänten Lindqvist på uppdrag!
Efter en god middag (som jag, hör o häpna, har åstadkommit) så satte vi oss ner i den sköna soffan i vardagsrummet med en kopp kaffe, jag och Elisabeth. Så skönt det känns att få varva ner efter dessa hektiska och problematiska veckor. Igår var Robert, Jannice och lille Max på besök hos oss. Och medan Max sov sig genom kvällen, satt vi övriga tillsammans med varandra och bara umgicks. Även Daniel tittade förbi på kvällskvisten. Hanna var fortfarande kvar i Kalix, men skulle senare på kvällen bege sig till Haparanda för en konsert med övriga elever på skolan. Andreas ringde för en stund sedan, han ville höra hur morsan mådde, strax därpå ringer Robert, som också ville ha en "lägesrapport". Daniel har också hört av sig, och alla tycker att det är skönt när saker och ting har börjat att stabilisera sig. Tack även till Thomas och My, som hört av sig under eftermiddagen.
Lite småpyssel inför 1:a advent. De obligatoriska ljusstakarna på plats. Men adventstjärnana får vänta tills imorgon, för nu ska vi bara slappa i lugn och ro. Bettan måste ha rullator än så länge. Hon blir fort ganska så darrig i sina ben, och inte undra på. Hon orkar inte så värst mycket, så det är ju tur att hon har betjänten Lindqvist vid sin sida. Lindqvist ja, han är en historia för sig,han springer som en "tätting" fram och tillbaks. Lindqvist är en riktig "passuppare" - om jag nu får säga det själv - han om nån skulle ha en lysande framtid som butler i någon fin och rik aristokratisk överklassfamilj, kanske därborta i England?
Lite småpyssel inför 1:a advent. De obligatoriska ljusstakarna på plats. Men adventstjärnana får vänta tills imorgon, för nu ska vi bara slappa i lugn och ro. Bettan måste ha rullator än så länge. Hon blir fort ganska så darrig i sina ben, och inte undra på. Hon orkar inte så värst mycket, så det är ju tur att hon har betjänten Lindqvist vid sin sida. Lindqvist ja, han är en historia för sig,han springer som en "tätting" fram och tillbaks. Lindqvist är en riktig "passuppare" - om jag nu får säga det själv - han om nån skulle ha en lysande framtid som butler i någon fin och rik aristokratisk överklassfamilj, kanske därborta i England?
Hanna - begåvad sångerska från Piteå
Dannes tjej Hanna studerar vid musiklinjen på Kalix folkhögskola. Hon sjunger, spelar gitarr och piano, samt gör egna kompositioner. Imorse kunde man höra henne sjunga i direktsändning i radions P4. Ikväll medverkar hon tillsammans med andra elever i en konsert i Haparanda. Hon sjunger ibland jazz med sin pappa Ronald i hans jazztrio. Hanna är en synnerligen begåvad tjej, som definitivt har en framtid som musiker, kompositör och sångerska. Lycka till i fortsättningen Hanna! Dig vill man höra mera av.
Hanna är sing/songwriter. Hon
har studerat i tre år vid Music &
Production i Skara. Hon har även
sjungit upp för Idols Anders Bagge.
Som blev väldigt imponerad av den
21-åriga Pitetjejen. Lycka till i
framtiden Hanna!
Välkommen hem Elisabeth!
Den här dagen har vi längtat efter. Ordningen är härmed återställd, och jag hoppas verkligen att det ska så förbli. Det har varit fyra veckor av känslomässig berg och dalbana. Ibland har rapporterna varit idel positiva, medan det i andra stunder gått mer i pessimismens tecken. Men nu är hon ialla fall hemma, och det är väl den största förmögenhet man kan få.
Idol-Tove, min nya idol!
En av de deltagande i årets upplaga av idol, har blivit min egen personliga idol. Det är den blott 17-åriga sångfågeln Tove Östman-Styrke. I fredagens upplaga av idolprogrammet, sjöng hon Ted Gärdestads "Himlen är oskyldigt blå" där hon också ackompanjerade sig själv på piano. I mina ögon är hon Sveriges nya sångidol av alla kategorier. Men hon har ett musikaliskt påbrå som heter duga. Hennes 82-årige farfar, Aldor Östman, är ett välkänt namn inom dansbandskretsar. Under 43 år hade Aldor ett eget band som lystrade till namnet....ja, just det, "Aldor Östmans". Vid ett tillfälle medverkade orkestern i Bosse Larssons "Nygammalt". Aldor är också f.d. pianolärare. Inte nog med det. Toves pappa, Anders, är också han känd för en större danspublik, efter att ha spelat i många år med det moderna dansbandet "Max Fenders" från Umeå. Pappa Anders har också varit medlem i Shanes, d.v.s. när bandet började spela dansmusik under 80-talet. Så inte undra på att Tove sjunger som en världsartist. Hon har också en naturlig fallenhet när hon intar scenen, lägg också därtill hennes vackra ansikte samt en alldeles underbar röst, ja, det om något måste väl ändå vara ett vinnande koncept, heller vad säger ni?
TOVE ÖSTMAN-STYRKE. En idol som heter duga.
Toves farfar Aldor, i glasögon och skägg.
Toves pappa Anders, längst fram i mitten.
En härlig stund
Klockan var omkring halv två idag, när jag och Danne åkte till lasarettet för att hälsa på hos Bettan. Idag hade hon sina privata kläder på sig, vilket gjorde att hon såg ännu fräschare ut än senast. Vi drog till kaféterian, för att där avnjuta en macka och lite kaffe. Elisabeth känner sig fortfarande lite svag efter det som varit, men hon kämpar på med sina promenader, ibland i sällskap med en sjukgymnast. Hemgång kanske på fredag, om inte, kanhända en helgpermission. Enda smolket i glädjebägaren är att barnbarnet Norah har feber. Men det är sånt som händer i influensatider. Hoppas att hon känner sig bättre i morgon. Har även hälsat på hos Max på kvällskvisten, jag och Daniel. Max låg nedbäddad i sin vagn och sov så himmelskt skönt, att hans gamle farfar nästan blev lite avundsjuk.
Sammanfattningsvis så har dagen varit till sin absoluta fördel. Har även hunnit med ett besök hos min mor, något som hon verkligen uppskattar. Vi tände ett par ljus på köksbordet, som vi brukar, och satt en stund och samtalade om ditt och datt. Även syrran tittade förbi, så det blev rena rama familjesammankomsten så här på blanka måndagseftermiddagen.
Sammanfattningsvis så har dagen varit till sin absoluta fördel. Har även hunnit med ett besök hos min mor, något som hon verkligen uppskattar. Vi tände ett par ljus på köksbordet, som vi brukar, och satt en stund och samtalade om ditt och datt. Även syrran tittade förbi, så det blev rena rama familjesammankomsten så här på blanka måndagseftermiddagen.
Datorn är frisk igen!
Datorn är åter vid sina sinnens fulla bruk. Detta tack vare Daniel (sonen). Efter omformatering och mycket annat pysslande, så har jag återigen min dator här framför mig.
Sjukbesök/Dansbandskamp
Så var det söndag igen. Elisabeth ligger fortfarande kvar på vårdavdelningen. Idag har hon blivit befriad från ytterligare attiraljer. B.l.a. några slangar som hon fick redan första kvällen på IVA. Antibiotikan är också puts väck, skönt att se, och det är med stor tacksamhet från oss båda när allt går i rätt riktning. En runda med rullstolen har vi också hunnit med, Elisabeth som passagerare och undertecknad som chaufför. Skönt för henne att komma bort från avdelningen ett tag. Hon längtar hem, också detta är ett friskhetstecken om något. Skönt när allt börjar att normalisera sig.
Dansbandskampen i SVT har jag försökt följa. För andra helgen i rad, medverkade igår dansbandet Titanix. Ett av mina favoriter faktiskt. En bra sångerska, duktiga och genomkompetenta musiker, gör att svenska folket gjorde rätt när man röstade dem vidare. Katastrofen igår var utan tvekan Spootlajts. Iförda röda träningsoveraller, slaktade man utan pardon b.l.a. Nanne Grönvalls låt. Gud bevare oss från sådana band i fortsättningen. Spootlajts är i alla fall i mina ögon inget dansband, utan ett showband, och det är skillnad. Torgny Melins fortsätter att plocka röster, med all rätt. Inte för att de är nåt genommusikaliskt band, men "Melinsgubbarna" äger den där sköna inställningen, som bara gör att man måste liksom tycka om dem. Carina Jarneek var för mig en ren besvikelse. Hon är en i allra högsta grad en fin sångerska, men låten som bandet framförde gav mig ingenting. Som kuriosa kan jag säga, att deras basist, Sam Bengtsson, medverkade förra året också i dansbandskampen, men då som medlem i Good Timers. Sam Bengtsson är för övrigt en av Sveriges bästa basister.
Nanne Grönvall fanns med igår. En skön tjej med båda fötterna på jorden. Jag gillar Nanne, hon verkar vara en sån där "vanlig" person, utan några som helst divalater, trots sitt kändisskap. Mannerz ett ungt gäng från Stockholm, tror jag, kammade hem alldeles för lite röster för att gå vidare. Men man visade ändå att man är ett band med lysande framtidsutsikter. Spännande blir att lyssna till Blender, när man om nån helg äntrar scenen i Strängnäs. Deras trummis, Lasse Lundberg, är f.d. Pitebo (från Öjebyn) och har även en gång spelat trummor i Boogart från Malå. En annan skön lirare är "professorn" i juryn, Thomas Deutgen. Han tillhör den klassiske dansbandsdiggaren, och mycket av det han säger håller jag också med om. Även om han ibland liksom spårar ut. Hoppas bara att det band som så småningom går hem med segerpokalen, är värdiga vinnare. Larz-Kristerz, segrarna från fjolåret, var lite tveksamma tycker jag. Hade hellre sett Scotts som slutliga vinnare. Scotts stod nämligen för en fräschet och musikalisk skärpa, som så väl behövs inom dansbandsbranchen.
Dansbandskampen i SVT har jag försökt följa. För andra helgen i rad, medverkade igår dansbandet Titanix. Ett av mina favoriter faktiskt. En bra sångerska, duktiga och genomkompetenta musiker, gör att svenska folket gjorde rätt när man röstade dem vidare. Katastrofen igår var utan tvekan Spootlajts. Iförda röda träningsoveraller, slaktade man utan pardon b.l.a. Nanne Grönvalls låt. Gud bevare oss från sådana band i fortsättningen. Spootlajts är i alla fall i mina ögon inget dansband, utan ett showband, och det är skillnad. Torgny Melins fortsätter att plocka röster, med all rätt. Inte för att de är nåt genommusikaliskt band, men "Melinsgubbarna" äger den där sköna inställningen, som bara gör att man måste liksom tycka om dem. Carina Jarneek var för mig en ren besvikelse. Hon är en i allra högsta grad en fin sångerska, men låten som bandet framförde gav mig ingenting. Som kuriosa kan jag säga, att deras basist, Sam Bengtsson, medverkade förra året också i dansbandskampen, men då som medlem i Good Timers. Sam Bengtsson är för övrigt en av Sveriges bästa basister.
Nanne Grönvall fanns med igår. En skön tjej med båda fötterna på jorden. Jag gillar Nanne, hon verkar vara en sån där "vanlig" person, utan några som helst divalater, trots sitt kändisskap. Mannerz ett ungt gäng från Stockholm, tror jag, kammade hem alldeles för lite röster för att gå vidare. Men man visade ändå att man är ett band med lysande framtidsutsikter. Spännande blir att lyssna till Blender, när man om nån helg äntrar scenen i Strängnäs. Deras trummis, Lasse Lundberg, är f.d. Pitebo (från Öjebyn) och har även en gång spelat trummor i Boogart från Malå. En annan skön lirare är "professorn" i juryn, Thomas Deutgen. Han tillhör den klassiske dansbandsdiggaren, och mycket av det han säger håller jag också med om. Även om han ibland liksom spårar ut. Hoppas bara att det band som så småningom går hem med segerpokalen, är värdiga vinnare. Larz-Kristerz, segrarna från fjolåret, var lite tveksamma tycker jag. Hade hellre sett Scotts som slutliga vinnare. Scotts stod nämligen för en fräschet och musikalisk skärpa, som så väl behövs inom dansbandsbranchen.
Hockeykväll
Hockeykväll med mina söner, Ante, Robban och Danne. Skönt att koppla av en aning från den turbulenta tid, som har präglat oss de nära fyra sista veckorna. Elisabeth tränar med att gå och röra på sig så mycket som möjligt, för att väcka upp sina slumrande muskler. Hon sitter uppe i sin fåtölj och äter, hon är uppe och går med sitt remabord, allt för att så snabbt som möjligt komma tillbaks till det normala. Vi hoppas att hon snart ska komma hem. Gästar Daniel som sagt, jag och de övriga, på en riktig "grabbkväll". Ser mörkt ut just nu för Luleå, med 0-4 i baken mot MODO.
Undrar vad tomten säger?
I fredags var jag tillsammans med barnbarnet Norah på en liten skogsutflykt. Hennes pappa Andreas följde också med. Norah satt i pulkan, medan vi gick genom den skog som jag en gång lekte i som barn. De snöklädda granarna och tallarna, stod där så majestätiskt vajande, och liksom blickade ner på oss små människobarn där vi gick i min barndomsskog. Ja, tänk vad tanken svindlar ibland, för inte så värst länge sedan var det Norahs pappa och hans bröder som lekte tafatt i "vår" skog. Idag är en ny generation på väg att växa upp. Snön har i det närmaste försvunnit, och jag undrar just vad tomtefar säger när allt detta vita nu är borta. Kommer vi att få en vit gnistrande jul, eller blir det en slaskig och regnig avslutning på 2009? Tomten önskar nog med all säkerhet lite mera vitt på marken, när han skall landa med sina renar.
Har följt med Robert idag på Ångsågen. Han har hämtat två fönster och ett stycke dörrblad. Meningen är att Robban och Jannice skall sätta in ett sprillans nytt fönster i Max rum. Och det kommer att bli hur fint som helst. Har pratat med Bettan på telefonen, Robban och jag skall hälsa på henne lite senare på eftermiddagen. Hon har tränat litegrann idag, gått med ett s.k. Remabord, fram och tillbaks. Och enligt uppgift går det hur bra som helst. Det tackar jag för!
Har följt med Robert idag på Ångsågen. Han har hämtat två fönster och ett stycke dörrblad. Meningen är att Robban och Jannice skall sätta in ett sprillans nytt fönster i Max rum. Och det kommer att bli hur fint som helst. Har pratat med Bettan på telefonen, Robban och jag skall hälsa på henne lite senare på eftermiddagen. Hon har tränat litegrann idag, gått med ett s.k. Remabord, fram och tillbaks. Och enligt uppgift går det hur bra som helst. Det tackar jag för!
Ensam är inte alltid starkast
Under de drygt tre veckor som Elisabeth varit sjuk, har en och annan tanke passerat mitt huvud. Den första kvällen var en enda lång otäck mardröm. -"Livshotande!" sa Bettans doktor, det gick kalla rysningar genom min kropp. -"Elisabeth är mycket mycket sjuk!" var nåt som jag ständigt fick höra, och jag tänkte mitt i eländet; när kommer det positiva? En onsdagmorgon klockan halv 5, ringer det på telefonen därhemma. Det var en vänlig men allvarlig sjuksköterska från IVA, som meddelade mig att min fru hade lagts i respirator, och blivit nedsövd. Hemska förfärliga tanke, Bettan som nyss varit härhemma, vi som alldeles nyss (den 11 oktober) kramade om varandra, när vi fick veta att Robban och Jannice fått en liten välskapt kille. Vad skulle nu hända.....? Tänk om.....? Att besöka min hustru på intensivvårdsavdelningen på lasarettets 4:de våning, var nästan som att hoppa framlänges nerför ett stort hårt bergsmassiv. Det var med en knut i magen som jag obligatoriskt ringde på den där dörrklockan, för att snabbt som bara den genast fokusera på sängen där min Elisabeth låg.
En dag lät det en aningen mera positivt, för att nästa vara mera pessimistiskt. Tillvaron kändes som en enda lång ökenvandring, oron förbyttes ibland i en slags eufori, när någon på avdelningen sa något positivt om Bettans tillstånd. Under årens lopp, har jag och Elisabeth varit med om en hel del saker, som tyvärr inte ryms på detta blogginlägg. Vi har kämpat oss genom händelser som svetsat oss samman, och som gjort att vi tillsammans med den övriga familjen fått en sammanhållning som inte går att köpa för pengar. "Ensam är stark!" så lyder ju ett välbekant ordspråk, det är bara det att jag vet av erfarenhet att det inte stämmer. Att ha en kärleksfull relation till varandra, och sina barn, samt även barnbarn, nära och kära, ja, det överskuggar ju allt. Det finns en mening med livet, att leva livet på ett sånt sätt, att alla runt omkring känner sig behövda och älskade. Låter jag flummig? Kanhända att jag gör, men vid 52 år fyllda så tar jag mig friheten att säga dessa ord, och faktiskt också mena det jag säger. Jag har skäl att säga vad jag tycker. I mars 2005 fick jag diagnosen lungcancer. Efter operation på universitetssjukhuset i Umeå, ändrades min diagnos till nåt mycket mera livsingivande, godartad! Men under tre långa vintermånader, levde jag och Bettan (även barnen) i den förvissningen att jag vid 47 års ålder, hade fått en dom som jag kanske inte skulle klara. Under tiden låg min 82 årige far, och kämpade med en livshotande sjukdom. Pappa dog fyra veckor efter min operation. När allt känns så där visset och mörkt, och livet liksom håller sakta men säkert på att rinna bort, då händer det ibland att allt plötsligt bara, ja, nästan sekundsnabbt, bara vänder åt ett annat håll. Det var just precis det som hände med mig. Jag har sedan dess gjort en nära nog 180 gradig vändning. Har börjat leva livet på ett lite annorlunda sätt. För jag vet, att livet vi lever kan ta slut vilken minut som helst. Jag försöker inrätta mig därefter. Och jag tycker personligen att jag är en annan sorts människa idag, efter "prövningen". Om jag nu är det, ja, det får väl andra bedöma, men nåt har hänt, något väldigt positivt.
Elisabeth mår faktiskt ganska så bra nu. Hon äter bra, hon har fina värden, lungorna ser också fina ut, och idag har hon tillsammans med sjukgymnasten börjat ta sina allra första steg sedan den 27 oktober. En sak vet jag med bestämdhet, efter det som hänt; "Ensam är inte alltid starkast!" Så det så! Sen vill jag passa på att tacka alla som på olika sätt hört av sig under denna tid. Ingen nämnd och heller ingen glömd. Tack ni alla därute! Ni har alla fått en plats i mitt hjärta.
En dag lät det en aningen mera positivt, för att nästa vara mera pessimistiskt. Tillvaron kändes som en enda lång ökenvandring, oron förbyttes ibland i en slags eufori, när någon på avdelningen sa något positivt om Bettans tillstånd. Under årens lopp, har jag och Elisabeth varit med om en hel del saker, som tyvärr inte ryms på detta blogginlägg. Vi har kämpat oss genom händelser som svetsat oss samman, och som gjort att vi tillsammans med den övriga familjen fått en sammanhållning som inte går att köpa för pengar. "Ensam är stark!" så lyder ju ett välbekant ordspråk, det är bara det att jag vet av erfarenhet att det inte stämmer. Att ha en kärleksfull relation till varandra, och sina barn, samt även barnbarn, nära och kära, ja, det överskuggar ju allt. Det finns en mening med livet, att leva livet på ett sånt sätt, att alla runt omkring känner sig behövda och älskade. Låter jag flummig? Kanhända att jag gör, men vid 52 år fyllda så tar jag mig friheten att säga dessa ord, och faktiskt också mena det jag säger. Jag har skäl att säga vad jag tycker. I mars 2005 fick jag diagnosen lungcancer. Efter operation på universitetssjukhuset i Umeå, ändrades min diagnos till nåt mycket mera livsingivande, godartad! Men under tre långa vintermånader, levde jag och Bettan (även barnen) i den förvissningen att jag vid 47 års ålder, hade fått en dom som jag kanske inte skulle klara. Under tiden låg min 82 årige far, och kämpade med en livshotande sjukdom. Pappa dog fyra veckor efter min operation. När allt känns så där visset och mörkt, och livet liksom håller sakta men säkert på att rinna bort, då händer det ibland att allt plötsligt bara, ja, nästan sekundsnabbt, bara vänder åt ett annat håll. Det var just precis det som hände med mig. Jag har sedan dess gjort en nära nog 180 gradig vändning. Har börjat leva livet på ett lite annorlunda sätt. För jag vet, att livet vi lever kan ta slut vilken minut som helst. Jag försöker inrätta mig därefter. Och jag tycker personligen att jag är en annan sorts människa idag, efter "prövningen". Om jag nu är det, ja, det får väl andra bedöma, men nåt har hänt, något väldigt positivt.
Elisabeth mår faktiskt ganska så bra nu. Hon äter bra, hon har fina värden, lungorna ser också fina ut, och idag har hon tillsammans med sjukgymnasten börjat ta sina allra första steg sedan den 27 oktober. En sak vet jag med bestämdhet, efter det som hänt; "Ensam är inte alltid starkast!" Så det så! Sen vill jag passa på att tacka alla som på olika sätt hört av sig under denna tid. Ingen nämnd och heller ingen glömd. Tack ni alla därute! Ni har alla fått en plats i mitt hjärta.
Söndag
Söndageftermiddag. Gjorde ett besök hos Bettan, jag och Robban idag. Allt verkar vara i sin ordning. Doktorn tittade förbi, hon verkade också väldigt positiv till det hela. Maten smakade inte så där jättebra idag, tyckte Elisabeth. Kanske inte så konstigt med tanke på omständigheterna. Imorgon kommer Bettan att börja sin träning med den sjukgymnast som finns på avdelningen. Har hört att det brukar ta lång tid att komma igen efter en lunginflammation, kanske ända upp till ett halvt år, enligt vissa. Men skam den som ger sig. Elisabeth har alltid varit utrustad med en envishet som gjort att hon vid andra prövningar, kämpat på utav bara den.
Sjukhusmiljön gör åtminstone mig ganska så deprimerad. Jag tror att Bettan tycker detsamma. Det är jättebra att den finns, men man vill ju allra helst undvika den så gott det nu bara går. Imorgon måndag, är det tre veckor sedan den ödesdigra måndagskvällen. Vi pratade om det idag vid vårt besök. Att sluta röka, är ett måste för Elisabeth. Det är hon fullt medveten om. Livet är så pass kärt, att man vill fortsätta att leva och finnas till mitt ibland sina nära och kära. Men det konstiga är att det måste alltid hända en del otrevligheter först, innan man tar steget fullt ut och gör slag i saken. Att ligga i ett sterilt rum på lasarettet, uppkopplad med en massa slangar från mun, näsa, hals mm, är absolut inte nåt man önskar sig. Detta har nu Bettan gjort i åtskilliga dagar som nätter. Numera behöver hon inte längre alla dessa säkerhetsåtgärder. Slangen som finns i hennes hals ("tracken") ska tas bort inom några dagar. Så nu hoppas vi verkligen att hon snart är på benen igen. Hälsar just på hos barnbarnet Max. Ska visst få smaka lite våfflor här senare, är det tänkt. Mörkret har sänkt sig utanför, och eftermiddagen går så sakta mot kväll. Imorgon gryr en ny dag, en ny arbetsvecka väntar för många. Julen börjar göra sig påmind alltmer, och om allt blir som vi tror, så ska vi fira denna julafton hos Robert, Jannice och lilla Max. Det ser både jag och Elisabeth fram emot.
Sjukhusmiljön gör åtminstone mig ganska så deprimerad. Jag tror att Bettan tycker detsamma. Det är jättebra att den finns, men man vill ju allra helst undvika den så gott det nu bara går. Imorgon måndag, är det tre veckor sedan den ödesdigra måndagskvällen. Vi pratade om det idag vid vårt besök. Att sluta röka, är ett måste för Elisabeth. Det är hon fullt medveten om. Livet är så pass kärt, att man vill fortsätta att leva och finnas till mitt ibland sina nära och kära. Men det konstiga är att det måste alltid hända en del otrevligheter först, innan man tar steget fullt ut och gör slag i saken. Att ligga i ett sterilt rum på lasarettet, uppkopplad med en massa slangar från mun, näsa, hals mm, är absolut inte nåt man önskar sig. Detta har nu Bettan gjort i åtskilliga dagar som nätter. Numera behöver hon inte längre alla dessa säkerhetsåtgärder. Slangen som finns i hennes hals ("tracken") ska tas bort inom några dagar. Så nu hoppas vi verkligen att hon snart är på benen igen. Hälsar just på hos barnbarnet Max. Ska visst få smaka lite våfflor här senare, är det tänkt. Mörkret har sänkt sig utanför, och eftermiddagen går så sakta mot kväll. Imorgon gryr en ny dag, en ny arbetsvecka väntar för många. Julen börjar göra sig påmind alltmer, och om allt blir som vi tror, så ska vi fira denna julafton hos Robert, Jannice och lilla Max. Det ser både jag och Elisabeth fram emot.
Sjukbesök
18 dagar har Elisabeth legat på sjukhus. Idag fick vi höra att den s.k. "tracken" som hon har i halsen, kommer att tas bort på cirka 3-4 dagar. Då kan hon också börja att prata på riktigt. Skönt! Hon blev flyttad till en vårdavdelning i onsdags, ett steg i rätt riktning. Skönt när allt detta elände är över.
Igår möttes vi för första gången - medlemmarna i Kjell-Bertils - hemma hos Robban Öberg. Även Kjell Andersson, Tomas Eriksson och jag var där. Femte gubben, Thomas Åström, ansluter sig senare. Men eftersom han numera är bosatt i Helsingborg, så blir besöken härhemma litegrann sporadiskt. Fyra gamla dansband från Pitetrakten, Kjell-Bertils, Anders-Jans, Focus 5 och Lennes med Bitte, skall sammantråla på Folkets Hus i Piteå under våren 2010. Det är tänkt att det skall bli en danskväll i nostalgins tecken. Och som sagt redan igår så kände vi på de gamla låtarna i källaren hos Robban. Fastän det gått många år sedan vi spelade därute på dansbanorna, så satt allt kvar därinne i "hjärnkontoret". Robban sjunger och spelar sologitarr, Kjell sjunger också och trakterar bas och gitarr, Tomas spelar keyboard, medan jag själv som alltid sitter bakom trummorna. Thomas Åström sjunger och spelar piano och sax. Det är tänkt att vi under kvällen på Folkan, skall uppmärksamma tidigare medlemmen, Allan Lundström med en liten musikalisk hyllning. Allan gick bort 2009, och var medlem i bandet 1977-1983. Allan Lundström som i grunden var jazzmusiker, förtrollade oss varje danskväll, med sitt underbara saxofonspel.
Har umgåtts med Andreas och Norah idag. Vi har varit ut på pulkafärd i våran skog, och bara njutit av tillvaron. Lite senare kom även Daniel förbi på kaffe och mat. Just nu sitter jag hos Robert och Jannice. Skall passa Max en stund, medan dom åker iväg för att handla. Datorn gick ju som bekant åt pipsvängen för ett tag seda. Hoppas att jag snart kommer igång, så att jag kan scanna in lite bilder och annat smått och gott. Hade tänkt få lite hjälp av mina söner, till detta ändamål. Fortsättning följer........
Igår möttes vi för första gången - medlemmarna i Kjell-Bertils - hemma hos Robban Öberg. Även Kjell Andersson, Tomas Eriksson och jag var där. Femte gubben, Thomas Åström, ansluter sig senare. Men eftersom han numera är bosatt i Helsingborg, så blir besöken härhemma litegrann sporadiskt. Fyra gamla dansband från Pitetrakten, Kjell-Bertils, Anders-Jans, Focus 5 och Lennes med Bitte, skall sammantråla på Folkets Hus i Piteå under våren 2010. Det är tänkt att det skall bli en danskväll i nostalgins tecken. Och som sagt redan igår så kände vi på de gamla låtarna i källaren hos Robban. Fastän det gått många år sedan vi spelade därute på dansbanorna, så satt allt kvar därinne i "hjärnkontoret". Robban sjunger och spelar sologitarr, Kjell sjunger också och trakterar bas och gitarr, Tomas spelar keyboard, medan jag själv som alltid sitter bakom trummorna. Thomas Åström sjunger och spelar piano och sax. Det är tänkt att vi under kvällen på Folkan, skall uppmärksamma tidigare medlemmen, Allan Lundström med en liten musikalisk hyllning. Allan gick bort 2009, och var medlem i bandet 1977-1983. Allan Lundström som i grunden var jazzmusiker, förtrollade oss varje danskväll, med sitt underbara saxofonspel.
Har umgåtts med Andreas och Norah idag. Vi har varit ut på pulkafärd i våran skog, och bara njutit av tillvaron. Lite senare kom även Daniel förbi på kaffe och mat. Just nu sitter jag hos Robert och Jannice. Skall passa Max en stund, medan dom åker iväg för att handla. Datorn gick ju som bekant åt pipsvängen för ett tag seda. Hoppas att jag snart kommer igång, så att jag kan scanna in lite bilder och annat smått och gott. Hade tänkt få lite hjälp av mina söner, till detta ändamål. Fortsättning följer........
