Roger Lindqvist

Allt tog sin start i den västerbottniska byn Blåfors. Det var där som min farfar Amandus föddes den 9 februari 1886. Bara några mil därifrån, på den andra sidan av länsgränsen i Stensjökullen beläget i Blåsmarks by, såg min farmor Hanna dagens ljus den 6 mars 1888.  Så småningom möttes de tu och tycke uppstod. 1911 vigdes paret Knut Amandus Lindqvist och Johanna Alvina Eriksson. Från 1911 fram till 1924 föddes i jämn takt sju söner och tre döttrar. Var och en, har de lämnat sina personliga avtryck till eftervärlden. Och de är alla, i ljust minne bevarade.


Familjen Amandus Lindqvist.


Knut Amandus f. 9 februari 1886 d. 20 januari 1965

Johanna Alvina f. 6 mars 1888 d. 7 januari 1970

Knut Ingvar f. 22 maj 1911 d. 7 augusti 1976

Nils Erik f. 19 december 1912 d. 29 oktober 1986

Emmy Marina f. 5 september 1914 d. 27 september 1998

Elsa Margareta f. 4 augusti 1916 d. 10 mars 2002

Ernst Gunnar f. 1 januari 1918 d. 9 februari 1991

Sven Rudolf f. 3 oktober 1919 d. 14 juni 2004

Karl Artur f. 3 april 1921 d. 17 augusti 2009

John Elof f. 19 februari 1923 d. 4 juni 2005

Sigrid Alvina f. 19 februari 1923 d. 2 april 1991

Åke Valdemar f. 1 maj 1924 d. 24 februari 2010

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Dottern Emmy var gift med John Axel Risberg (1912-1987), Elsa med Oscar Ivan Lundmark (1915-2002), Sigrid med Karl Valter Karlsson (1919-2006).
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Av den stora familjen Amandus Lindqvist som en gång levde och verkade finns idag bara minnena kvar. I och med min farbror Åkes bortgång så har den sista länken för alltid gått i graven. Samtidigt som sorgens tankar genomkorsar ens sinne, så finns en outtömlig källa av glada och tokiga minnen som då och då får mig att brista ut i ett enda stort varmt leende. Så ett tack till er alla - för att ni funnits, jag skall aldrig glömma er!

Roger.

Nja, någon självklar favorit var hon ju inte, hos mig i alla fall - Anna Bergendahl med sin "This Is My Life". Hon hade inte - i mina ögon - den där superschlagern som jag suttit och väntat på i alla dessa veckor. Hoppades litegrann på Salem Al Fakirs "Keep On Walking", även om den inte heller stack ut nämnvärt. Jessica Anderssons ballad "I Did It For Love" var väl värd ett lite bättre öde? Men, tyvärr.......

Årets upplaga av melodifestivalen hade ett väldigt urvattnat startfält. Besviken kan man nog säga att jag är, kanhända lite bortskämd av andra års upplagor, där nästan varje låt har varit en presumtiv vinnare. Det fattades en Carola, med samma aura, utstrålning och självsäkerhet, kanske att Pernilla var den som stod för just detta, men hon räckte inte ända fram. Hoppas att Christer Björkman och hans polare, ställer sig frågan om hur festivalen skall se ut i framtiden. Ska den fortsätta med dessa deltävlingar, vecka ut och vecka in, heller gå tillbaka till ursprunget, där allt komprimeras ihop till att omfatta endast en kväll? Ja, jag tror att det är dags för en förnyelse. Och förresten, ibland verkar det som om herr Björkman har eget monopol på hela tävlingen. Men hemska tanke - det är kanske just det han har?


ANNA BERGENDAHL. Ingen självklar schlagervinnare - inte hos mig
i alla fall.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Foto: SVT.

Jag fortsätter min vandring i minnenas allé. Denna gång med ett foto från februari 1956 när min/vår farfar/morfar Amandus fyllde 70 år. På högtidsdagen kom släkt och goda vänner för att hylla. Eftersom min farfar var engagerad i olika saker, så hade han skaffat sig en stor bekantskapskrets. Till saken hör även att min/vår farmor/mormor Hanna var överförtjust i att träffa sina barn, barnbarn, släkt och vänner, vilket medförde att i deras hus vid Hortlaxvägen, kryllade det oftast av folk. Skulle man åka med buss in till Piteå, så fanns busshållplatsen bredvid farmor och farfars hus. Istället för att stå ute vid vägen gick man helt enkelt in och väntade, medan farmor Hanna bjöd på kaffe med dopp.


Av naturliga orsaker så fanns inte jag med vid detta högtidliga tillfälle.
Det berodde helt enkelt på att storken hade inte anlänt med mig.
På bilden syns; Anita, Rigmor, Karin, Gun-Britt, Gerd (min syrra) och
Bosse. Alla hade efternamnet Lindqvist - förutom Karin som hette Lund-
mark. Våra föräldrar hade en gång vuxit upp i detta hus, och deras namn
var: Gunnar, Erik, Artur, John och Elsa.


Farfar omgiven av hustrun Hanna samt delar av barnaskaran på
sin 70-åriga födelsedag 1956. Fr. v. Gunnar, Åke, Sven, Artur, Emmy,
Erik, Elsa, John och Hanna. Saknas gör; Ingvar och Sigrid.


Ett i högen av många telegram. Från grannarna Alida och Ernst Lindmark i
Hortlax.


En reumatisk sjukdom gjorde att farfar Amandus slutade jobba 1936
vid 50 år fyllda. Istället uppförde han en kiosk hemma på tomten,
som olika medlemmar i familjen hjälptes åt att sköta. Då och då kunde
man se Amandus med sin bruna portfölj, stå och vänta på bussen som
skulle ta honom in till Piteå. Där brukade han göra sitt obligatoriska bes-
ök på Tingsrätten, för att intresserat avlyssna olika mål som behandlades.


Amandus lär enligt familjehistorien en gång på tidigt 1900-tal, kört
postdilligens mellan Västerbotten/Norrbotten. Där blev han utsatt
för ett rån. Hur det exakt gick till, har jag ingen aning om. Hörde det
berättas i min barndom när mina farbröder och fastrar samtalade om
det.

Dagen efter en spelning/repetition, är lite märklig rent fysiskt. Kroppen drabbas av en slags "baksmälla", inte på grund av intag av alkoholhaltiga drycker, absolut inte. Istället så infinner sig en känsla av kroppslig utmattning i leder och muskler. Ja, det vore som om hela ens inre vore i fullständigt uppror. Kanske man kan likna det bäst med ett maratonlopp i en alltför hög fart, som pågår mil efter mil, eller en hel veckas ont slit som timmerhuggare i en snödjup norrländsk skog. Trots den smärta som detta medför att sitta och "trumma", så är det nästan värt all denna olägenhet. Under mina aktiva år som trumslagare hade jag nästan aldrig problem med hälsan. Däremot så mötte jag trumkollegor som börjar få problem med bl a sin "bastrumsfot" dvs den högra foten som används till att sköta bastrumspedalen. Hörde i en intervju med Tonix trummis Matz Ålund, att han hade problem med lederna efter 40-års ihärdigt spelande. Ryggproblem har också varit nåt som brukat drabba oss trummisar. Att sitta på sin trumpall i fyra timmar år efter år kan också vara tärande på rygg och bakdel. Boris Estulf, f.d. trummis i Flamingokvintetten, fick såna problem att han mot slutet av sin trumkarriär i Flamingo, helt enkelt var tvungen att stå upp bakom trumsetet. Trots att man "bara" sitter, så tar som sagt både rygg, ben, fötter stryk av den form av "utnötning" som också drabbar andra inom andra slags yrken. En av världens absolut bästa trumslagare någonsin, Buddy Rich, hade återkommande ryggproblem. I den konsert som jag bevistade i Luleå 1977, avbröts föreställningen helt abrupt p.g.a. Buddys onda rygg. Efter en kort paus så satt han där igen som om inget hade hänt. I Buddys fall var även hjärtat ett stort problem. 1983 gjorde Frank Sinatra en turné till Dominikanska Republiken. Frankies bästa polare, Buddy Rich, åkte också med. I publiken satt Buddys dotter Cathy. Hon berättade senare att hon nästan drabbats av panik när hennes berömde far uppträdde. I den otroliga hetta som präglade hela besöket, så utförde Buddy en långt trumsolo. Cathy såg att hennes far inte mådde bra. Och väntade med skräck på vad som skulle hända. Buddy slutförde sin del av konserten, och precis när han var på väg till sin loge så kollapsade han. Hjärtat rusade, och Buddy svimmade av. Så det kan ha sina risker att vara trummis!