Roger Lindqvist

Resonemanget om gamla hus och dess historia, fick mig att tänka på min mormor och morfars hus i Blåsmark. Omkring 1954/55 flyttade mina morföräldrar från Blåsmark till Pitholm. Huset har alltsedan dess stått obebott. På somrarna ( under 60-talet) brukade vi släktingar samlas, för att äta surströmming och för att umgås i största allmänhet. Varje sommar sedan jag själv fick egen familj, har jag, och även Elisabeth och barnen avlagt ett obligatoriskt besök därborta i mormor och morfars by, Blåsmark. Men nu är det länge sedan jag var där. Om husets skick vet jag idag inte så värst mycket.



En avskrift av de originalhandlingar beträffande husköpet som min
morfar Sanfrid gjorde 1924.


Huset som det en gång såg ut. Fotot är troligen från mitten av 50-talet
strax innan min mormor och morfar flyttade ut.


Morfar Sanfrid på en suddig bild från 1950-talet vid huset i
Blåsmark.


Ännu en bild från min mammas föräldrahem. På bilden ses min
mormor Beda "brottas" med en ko. På bron sitter mina två most-
rar Anny och Linnéa.


Beda och Sanfrids hus - juni 1987.


Någon sommardag under min barndom, brukade jag i sällskap med
morfar, cykla hit till morfars gamla hus. Han hade ett potatisland
som han pysslade om, därav de täta besöken.


I juni sommaren 1987, gjorde vi vårt obligatoriska besök. På trappan
ses Robert med en kopp choklad i sin hand.

TV:n tycks översållas av olika matprogram. Ja, det finns så många så det skulle ta mig flera minuter att räkna upp dem alla. Mitt i högen av program, finns det ett som sticker ut lite extra; "Halv åtta hos mig". En ganska så traditionell form att presentera mat för den breda allmänheten, kan tyckas, om det inte vore för den underbara berättaren Helge Skoog. Hans medverkan "gör" helt enkelt programmet. Helge är helt enkelt nästan hela behållningen. Helge Skoog är ju ingen ny bekantskap, redan i det tidiga 1970-talet förekom han på teaterscenen, samt även då och då i TV-rutan. Han spelade privatdektektiven Ture Sventon, i SVT:s julkalender 1989. Han har även synts flitigt i "Parlamentet" i TV 4. Startar härmed ett upprop, med följande paroll: "Mera Helge Skoog åt det svenska folket!"


Matprogrammet "Halv åtta hos mig" vore väl ett program likt alla
andra, om det inte vore för.......


.....den underbart repliksnabbe skådisen Helge Skoog. Hans sätt att
berätta höjer därmed kvalitén på programmet ifråga.


Bilder från: www.bloggstureplan.se  /  www.aftonbladet.se
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

I TV-programmet, "Annas eviga" diskuterades hur vida lämpligt det är att lämna ut sitt allra mest privata på internet. En cancersjuk kvinna, Lotta Gray, bloggar om sin sjukdom, och har på så sätt fått 55.000 läsare per vecka. När många väljer att kritisera bloggandet, säger Lotta att det dagliga bloggandet blivit hennes säkerhetsventil, där hon får utlopp för sin funderingar runt sjukdomen. Att blogga har blivit ett nytt sätt att bl. a. sörja och bearbeta sina känslor. Lotta Gray upplever att hennes öppna sätt att tackla det svåra, alltså, frågan som angår oss alla: döden, har gjort att hon berör sina läsare. Besöksstatistiken talar ju sitt tydliga klara språk. Att delge sina erfarenheter till andra, kan det vara farligt? Absolut inte, tycker i alla fall jag. Vi människor delar ju många av livets stora problem och frågeställningar. Vi skall alla en gång dö. Vad händer efter döden? Varför skall sjukdom finnas? En enda sak vet vi med bestämdhet; att döden är hundraprocentig. Varför kan vi då inte istället välja att resonera om det på ett seriöst sätt. Kanske genom att blogga? Att bloggandet berör många, har även jag märkt. Jag har aldrig tidigare haft så många telefonsamtal som nu. Människor ringer, för att i många fall berätta att man blivit berörd på något sätt. Jag har hitintills bara fått ett enda negativt samtal. Så sent som igår ringde telefonen. För några dagar sedan likadant. Samtidigt som människor i luren tackar för vissa texter som berört, gör jag detsamma och tackar för att de ringt. Bloggen har skapat ett stort och brett kontaktnät, med människor som jag troligen aldrig skulle ha mött, om jag inte bloggat. Sådant skapar både  värme och tacksamhet. Så håll med om att bloggen i detta fall, inte varit av ondo? För ett bra tag sedan, blev min blogg utvald som en blogg som är värd att läsas. Ingen falsk blygsamhet kanske någon tycker, men för mig visar det istället  att mitt bloggande har skapat en slags funktion, som gör att en del läsare väljer att återvända till.

Häromdagen spydde en person ut sitt förakt mot alla som valt att offentligt uttrycka sina åsikter. Det vore en fattig typ av värld, om det skulle vara förbjudet att offentligt ventilera sina innersta känslor. Tänk så mycket vi människor skulle gå miste om. Den franske författaren Voltaire (1694-1778) uttryckte sig på detta sätt: "Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem", kanske en av de klokaste meningar som någonsin sagts  apropå rätten till yttrandefriheten. Att ge en annan individ en del av sitt hjärta - säg mig, är det fel?

/Roger.