Roger & Elisabeth / 1997
Roger och Elisabeth sommaren 1997.
Filmens förtrollade värld
Det är nåt magiskt som sker varje gång jag ser film. Den där magin infinner sig speciellt när jag sitter i en biosalong och de mångfärgade draperierna sakta blottar den vita filmduken. Det pirrar lite extra i magen, och pirret beror definitivt inte på att jag druckit för mycket kaffe, nädå, det är det välbekanta "filmpirret" som gör sig påmint. Biobesöket skulle inte vara till 100% om det inte i bakgrunden hördes det obligatoriska prasslet av en karamellpåse, eller doften av chips som nån i de bakre bänkraderna förmedlar, på sitt eget speciella vis.
Reklamfilmerna är heller icke att förakta. Ingen bra start på biokvällen om man missar Coca Cola-reklamen m.m. En sann klassiker i reklamsammanhang, är den som Margaretha Krook och Ernst-Hugo Järegård gjorde, någongång vid 60-talets slut. De båda Dramatenskådisarna uppmanar publiken att använda en viss smörsort. Jag har i nuläget faktiskt glömt bort namnet, Tre Ess, Milda...?
Svenska långfilmer stod högt i kurs när jag var barn. Min mamma missade nästan aldrig en film, och det gjorde att jag liksom "hängde med på tåget". Det blev många timmars filmtittande under barndomen. Än i dag händer det att jag slår mig ner framför TV:n när man visar en gammal svensk film. I går såg jar "Det kungliga patrasket" från 1945 i regi av Hasse Ekman. I några av rollerna fanns Edvin Adolphson, Eva Henning, Hasse Ekman, Stig Järrel, Wiktor "Kulörten" Andersson, Julia Caesar, Bengt Ekeroth.
Eva Henning och Edvin Adolphson i den svenska långfilmen "Det
kungliga patrasket" från 1945.
Hasse Ekman (1915-2004) regisserade. Eva Henning f. 1920 var hans hustru i det privata. Ett äktenskap som varade åren 1946-1953. Deras dotter Fam, född den 6 oktober 1946, är idag både konstnär och författare. Fam Ekman är även halvsyster till Hasses övriga barn: Gösta f. 1939, Krister f. 1940, Mikael f. 1943 samt Stefan f. 1944. Pojkarna Ekman har de gemensamma att de föddes under pappa Hasses äktenskap med Agneta Wrangel af Sauss. Inte heller att förglömma att som överhuvud i klanen Ekman tronar en av svensk teaters kanske största stjärnor: Gösta Ekman d.ä. (1890-1938) av sin samtid kallad "Den store Gösta Ekman".
Gösta Ekman d.y. blev en gång tillfrågad av en journalist hur det kändes att ha en sådan berömd farfar tillika far:
- Ja, jag var berömd redan som en liten spermie, blev svaret.
Hasse Ekmans rollkaraktär lystrar i filmen till namnet Tommy Anker. Efternamnet Anker har användts tidigare av Ekman. Redan i filmen "Flickan från tredje raden" från 1949 där även Eva Henning var med, hade Hasse Ekman döpt sin figur till Sture Anker. I "Jazzgossen" från 1958 fick han namnet Teddy Anker. Namnet Anker var med andra ord rätt så gångbart i filmsammanhang. Åtminstone i Hasse Ekmans ögon sett.
-------------------------------------------------------------------------------
Reklamfilmerna är heller icke att förakta. Ingen bra start på biokvällen om man missar Coca Cola-reklamen m.m. En sann klassiker i reklamsammanhang, är den som Margaretha Krook och Ernst-Hugo Järegård gjorde, någongång vid 60-talets slut. De båda Dramatenskådisarna uppmanar publiken att använda en viss smörsort. Jag har i nuläget faktiskt glömt bort namnet, Tre Ess, Milda...?
Svenska långfilmer stod högt i kurs när jag var barn. Min mamma missade nästan aldrig en film, och det gjorde att jag liksom "hängde med på tåget". Det blev många timmars filmtittande under barndomen. Än i dag händer det att jag slår mig ner framför TV:n när man visar en gammal svensk film. I går såg jar "Det kungliga patrasket" från 1945 i regi av Hasse Ekman. I några av rollerna fanns Edvin Adolphson, Eva Henning, Hasse Ekman, Stig Järrel, Wiktor "Kulörten" Andersson, Julia Caesar, Bengt Ekeroth.
Eva Henning och Edvin Adolphson i den svenska långfilmen "Det
kungliga patrasket" från 1945.
Hasse Ekman (1915-2004) regisserade. Eva Henning f. 1920 var hans hustru i det privata. Ett äktenskap som varade åren 1946-1953. Deras dotter Fam, född den 6 oktober 1946, är idag både konstnär och författare. Fam Ekman är även halvsyster till Hasses övriga barn: Gösta f. 1939, Krister f. 1940, Mikael f. 1943 samt Stefan f. 1944. Pojkarna Ekman har de gemensamma att de föddes under pappa Hasses äktenskap med Agneta Wrangel af Sauss. Inte heller att förglömma att som överhuvud i klanen Ekman tronar en av svensk teaters kanske största stjärnor: Gösta Ekman d.ä. (1890-1938) av sin samtid kallad "Den store Gösta Ekman".
Gösta Ekman d.y. blev en gång tillfrågad av en journalist hur det kändes att ha en sådan berömd farfar tillika far:
- Ja, jag var berömd redan som en liten spermie, blev svaret.
Hasse Ekmans rollkaraktär lystrar i filmen till namnet Tommy Anker. Efternamnet Anker har användts tidigare av Ekman. Redan i filmen "Flickan från tredje raden" från 1949 där även Eva Henning var med, hade Hasse Ekman döpt sin figur till Sture Anker. I "Jazzgossen" från 1958 fick han namnet Teddy Anker. Namnet Anker var med andra ord rätt så gångbart i filmsammanhang. Åtminstone i Hasse Ekmans ögon sett.
-------------------------------------------------------------------------------
Eskimåhövding på promenad...
Eskimåhövdingen och hans hustru har varit på promenad. Dvs eskimåöverhövdingen Lindqvist. Överhövding är mitt eget påhitt, för jag kände mig precis som en sådan (hur nu en överhövding ser ut?) efter alla de kläder som jag drog på mig. - Blir du aldrig klar, frågar eskimåfrun, när vi står i våran igloo...förlåt vårt hus färdiga att ta steget ut i den norrländska kylan.
Nedanför bron står snöautomobilen parkerad. Jaja, snöautomobilen är min benämning på den gamla hederliga sparkstöttingen. Det låter ju mycket finare med snöautomobil. Med mössan neddragen nästan i jämnhöjd med min röda näsa, är vi båda startklara för uppdrag "L" som i LUNDMANS. Lundmans är affären uppe i centrala byn, ungefär som det där Harrods på Brompton Rd Knights bridge i London. Fast Lundmans ligger på Hortlaxvägen i Hortlax precis i centrum av världen, då vet ni?
Bra glid på medarna på vår snöautomobil, inget att klaga på alltså. Vi såg båda två Hortlax by night (nästan, ja, klockan var lite över fem på eftermiddan). Neonljusen blixtrade i alla de exklusiva skyltfönstren efter vägen, det var nästan så att man skulle haft solbrillorna på sig. Istället drog jag ner mössan ännu mer, och stängde liksom ut omvärlden. Inte bra om man skall korsa en väg, att dra ner mössan, alltså. Trafiken är ju tät efter Hortlax eget Sunset Bouleward den där tiden. Men det slutade lyckligt. In på Lundmans. Ta en korg. Handla!!!
Eskimåhustrun bestämde att jag skulle få den stora äran att hålla i "handlarväskan" hela vägen hem. Snöautomobilen ville hon ha alldeles för sig själv. Tala om egoist. Jag fick vackert trampa på i mina skor (med inbyggt knarr under fötterna) hela vägen hem. Och som den eskimåöverhövding jag är så klarade jag biffen galant. Äntligen hemma! tyckte jag när vi vek in på mammas gata. Väl framme så gjorde jag det som jag alltid gör: Skorna tar jag in i värmen - knarret lämnar jag på bron, det är bäst så tycker eskimåhustrun.
Nu sitter vi här i vårt eget igloo. Hustun ser på igloo-TV, medan jag använder mig av min igloo-dator. Om andan faller på, ska jag strax dricka lite mera igloo-kaffe. Ha nu en bra kväll allesamman, önskar R. Lindqvist, Eskimåöverhövding med maka.
Låt er nu inte skrämmas av Eskimåöverhövdingens bestämda anlete.
Det hela beror helt enkelt på att jag i fotograferingsögonblicket frös
så fruktansvärt om min näsa.
---------------------------------------------------------------------------
Foto: Iglootjänst, Grönland.
Måndag den 9 januari 2012
Det fina med vintern är de där dagarna när solljuset sprider sin gula färg över de vita snödrivorna. Idag var en sån dag. Ljusets besök får mig att börja hoppas, att någonstans bakom det mörka, nästan outhärdliga, kommer det så småningom en värmande sommar. Kvicksilvret har idag visat 16 minusgrader. Det blev en tur till stan i sällskap med barnbarnet Norah. Och när vi kommit en bit på väg, så stämde hon upp i sång. Hennes repertoar blir större och större. Ibland fyller jag i med vissa ord, ibland hittar hon på alldeles egna.
Efter mörker kommer ljus...
...med hopp om ljusare tider och vårvackra dagar...
...med upptäcksfärder ute i det fria med den obligatoriska matsäcks-
korgen i bilens baksäte.
Bagarstugan på Inimarksvägen har dagen till ära klätt sitt tak i vita
snöiga vinterfärger.
--------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST
Efter mörker kommer ljus...
...med hopp om ljusare tider och vårvackra dagar...
...med upptäcksfärder ute i det fria med den obligatoriska matsäcks-
korgen i bilens baksäte.
Bagarstugan på Inimarksvägen har dagen till ära klätt sitt tak i vita
snöiga vinterfärger.
--------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST
PITEÅ DANSAR OCH LER - minnen 1998-99
Sommaren 1998 var det dags igen. För den årligen återkommande gatufestivalen P.D.O.L. I sällskap med yngste sonen så cyklade vi in mot Piteå stads centrum för att digga loss till Black Ingvars som då var på tapeten med sina "hårdrocksschlagers". Öronpropparna var med, men när jag (som den omtänksamme far jag var/är) snällt bad sonen att också liksom sin far, sätta propparna på plats, tittade han på mig och vägrade i sten. När Black Ingvars började sitt högljudda framträdande, och sonen sökte sig närmare stora scenen, gjorde jag tvärtom. Jag sökte mig så långt bort som möjligt. När jag passerade Byxtorget, hade mitt hjärta infångats av den pulserande dunkande basen, så jag trodde att det skulle hoppa ut genom skjortan. Jojo, det skulle allt sett konstigt ut, mitt hjärta liggande på de grå stenplattorna, och allt skulle varit de där göteborgarnas fel: BLACK INGVARS!
Det var inte endast "Svart-Ingvars" som tilldrog vårt/sonens intresse. Popbandet Kent uppträdde också på stora scenen fast någon timme efteråt. På partyscenen spelade Daydream och Latin Kings. Kvällen därpå blöds festivapubliken på Eagle Eye Cherry och Wilmer X. "X-arna" gillar jag, men hade tyvärr inte tillfälle att lyssna. Samma sak hände på jazzscenen där Esbjörn Svenssons trio med Viktoria Tolstoy uppträdde. Anledningen av att jag missade lördagskvällens uppträdande, var den enkla anledningen av att jag inte var där. Då kan det bli svårt om man inte befinner sig på ort och ställe.
Under P.D.O.L. sommaren 1999 tog vi återigen cykeln och åkte in mot den sommarleende solskensstaden Piteå. Den här gången ville även hustrun följa med. De artister som fanns 1999 var bl a Bo Kaspers orkester, E-Type, Electric Banana Band och Charlotte Nilsson som firade triumfer efter succén med "Tusen och en natt". Henne såg vi på Pulsscenen inklämda som packade sillar i en alltför trång konservburk. Men mitt bästa minne var när jag fick en pratstund med Arne Hegerfors på Pulsdäcket. - "Hörru Arne, tack för alla högtidsstunder du gett mig framför TV:n". Han log sitt bredaste leende och tackade allra ödmjukast.
Piteås egen Thord Carlsson satt med sina gäster på Kulturtorget och berättade om Piteå skärgård. En gemytligare bild av festivalen kan man knappt få. Berndt Egerbladh Trio med Ann-Kristin Hedmark spelade sköna låtar på Jazzscenen. Pite All Stars med Pitesönerna saxofonisten Robert Nordmark och trumpetaren Bosse Strandberg (som jag spelade tillsammans med i Piteå Havsband, han spelar nu i Norrbotten Big Band) sammanstrålade och bjöd på smäktande jazztoner. Janne Schaffer & Björn J:son Lindh Band uppträdde sent i sommarnatten, och man kan väl bara säga att när dessa två herrar intar en scen, så gör man det med besked.
Nu är det länge sedan jag besökte festivalen. Jag har inte den orken längre att gå gata upp och gata ner hela kvällen. Men visst tycker jag att P.D.O.L. har sin givna plats varje sommar, trots talet om nedläggning osv. Många stadsbor ojar sig över för högt ljud under de 3-4 kvällar som festivalen pågår. Jag kan väl förstå i viss mån, men en sak kan man nog slå fast, P.D.O.L. utgör en enorm PR för vår lilla stad. Och reklam är bra, så att många fler därute i landet skall upptäcka vilken fin stad vi har, och så mycket sevärdheter som bjuds den eller de personer som hittar hitupp, till sommarstaden Piteå.
P.D.O.L. 1998. Sonen och jag cyklade in för att lyssna till Black Ingvars.
Men om sanningen skall fram, så var det sonen som lyssnade, medan
farsan stoppade öronen fulla av välbehövliga ljudskyddande proppar.
Black Ingvars, Kent, Latin Kings, Wilmer X, Eagle Eye Cherry
samt Hammerfall var några av många kändisar som bjöd
festivalpubliken på en helkväll med mycket musik, mycket
mat och dricka därtill.
1999 "gjorde" vi festivalen igen - den här gången ville hustrun åka med.
Som packade inlagda sillar, stod vi på Pulsdäcket när Charlotte Nilsson
bjöd på sin "Tusen och en natt". Den här sommaren i Piteå, såg vi även
Markoolio, Meja, Jennifer Brown, Uno Svenningson. Gruppen Randy, vars
trummis kommer från Hortlax, spelade upp på Partyscenen, där umeå-
tjejerna Sahara Hotnights spelade kvällen därpå. Vilken fest vilken stäm-
ning vilken fart och fläkt. Tänk vad lilla Piteå kan!
Utbudet som publiken bjöds på under P.D.O.L. 1999 var inte fy skam.
Allt från Thord Carlsson till La Cream.
- Hörru Arne, tack för alla högtidsstunder du gett genom åren!
- Och du, jag kan väl få din autograf?
- Javisst, sa han med ett brett leende.
- Går det bra om jag skriver på en servett?
---------------------------------------------------------------------------------
Autografskrivandet gjordes den 30 juli 1999.
Det var inte endast "Svart-Ingvars" som tilldrog vårt/sonens intresse. Popbandet Kent uppträdde också på stora scenen fast någon timme efteråt. På partyscenen spelade Daydream och Latin Kings. Kvällen därpå blöds festivapubliken på Eagle Eye Cherry och Wilmer X. "X-arna" gillar jag, men hade tyvärr inte tillfälle att lyssna. Samma sak hände på jazzscenen där Esbjörn Svenssons trio med Viktoria Tolstoy uppträdde. Anledningen av att jag missade lördagskvällens uppträdande, var den enkla anledningen av att jag inte var där. Då kan det bli svårt om man inte befinner sig på ort och ställe.
Under P.D.O.L. sommaren 1999 tog vi återigen cykeln och åkte in mot den sommarleende solskensstaden Piteå. Den här gången ville även hustrun följa med. De artister som fanns 1999 var bl a Bo Kaspers orkester, E-Type, Electric Banana Band och Charlotte Nilsson som firade triumfer efter succén med "Tusen och en natt". Henne såg vi på Pulsscenen inklämda som packade sillar i en alltför trång konservburk. Men mitt bästa minne var när jag fick en pratstund med Arne Hegerfors på Pulsdäcket. - "Hörru Arne, tack för alla högtidsstunder du gett mig framför TV:n". Han log sitt bredaste leende och tackade allra ödmjukast.
Piteås egen Thord Carlsson satt med sina gäster på Kulturtorget och berättade om Piteå skärgård. En gemytligare bild av festivalen kan man knappt få. Berndt Egerbladh Trio med Ann-Kristin Hedmark spelade sköna låtar på Jazzscenen. Pite All Stars med Pitesönerna saxofonisten Robert Nordmark och trumpetaren Bosse Strandberg (som jag spelade tillsammans med i Piteå Havsband, han spelar nu i Norrbotten Big Band) sammanstrålade och bjöd på smäktande jazztoner. Janne Schaffer & Björn J:son Lindh Band uppträdde sent i sommarnatten, och man kan väl bara säga att när dessa två herrar intar en scen, så gör man det med besked.
Nu är det länge sedan jag besökte festivalen. Jag har inte den orken längre att gå gata upp och gata ner hela kvällen. Men visst tycker jag att P.D.O.L. har sin givna plats varje sommar, trots talet om nedläggning osv. Många stadsbor ojar sig över för högt ljud under de 3-4 kvällar som festivalen pågår. Jag kan väl förstå i viss mån, men en sak kan man nog slå fast, P.D.O.L. utgör en enorm PR för vår lilla stad. Och reklam är bra, så att många fler därute i landet skall upptäcka vilken fin stad vi har, och så mycket sevärdheter som bjuds den eller de personer som hittar hitupp, till sommarstaden Piteå.
P.D.O.L. 1998. Sonen och jag cyklade in för att lyssna till Black Ingvars.
Men om sanningen skall fram, så var det sonen som lyssnade, medan
farsan stoppade öronen fulla av välbehövliga ljudskyddande proppar.
Black Ingvars, Kent, Latin Kings, Wilmer X, Eagle Eye Cherry
samt Hammerfall var några av många kändisar som bjöd
festivalpubliken på en helkväll med mycket musik, mycket
mat och dricka därtill.
1999 "gjorde" vi festivalen igen - den här gången ville hustrun åka med.
Som packade inlagda sillar, stod vi på Pulsdäcket när Charlotte Nilsson
bjöd på sin "Tusen och en natt". Den här sommaren i Piteå, såg vi även
Markoolio, Meja, Jennifer Brown, Uno Svenningson. Gruppen Randy, vars
trummis kommer från Hortlax, spelade upp på Partyscenen, där umeå-
tjejerna Sahara Hotnights spelade kvällen därpå. Vilken fest vilken stäm-
ning vilken fart och fläkt. Tänk vad lilla Piteå kan!
Utbudet som publiken bjöds på under P.D.O.L. 1999 var inte fy skam.
Allt från Thord Carlsson till La Cream.
- Hörru Arne, tack för alla högtidsstunder du gett genom åren!
- Och du, jag kan väl få din autograf?
- Javisst, sa han med ett brett leende.
- Går det bra om jag skriver på en servett?
---------------------------------------------------------------------------------
Autografskrivandet gjordes den 30 juli 1999.
En Elefantbild damp ner i min brevlåda...
Gerd, min syrra, köpte Bildjournalen. Kanske inte varje vecka men ganska så ofta. I vissa nummer av tidningen fanns den där bilagan med, Elefantbilden, som föreställde nån av de många popidolerna eller nån westernhjälte som man kunde hänga upp på väggen. Den 26 februari 1964 kom den allra första bilden. Gruppen som fanns fotad i svartvitt, var (naturligtvis) The Beatles. När syrran läst sin Bildjournal, så knyckte jag Elefantbilden och hängde upp den ovanför mammas och pappas säng. Varför den hamnade just där av alla ställen, det vet jag faktiskt inte. Kanhända det berodde på något så enkelt som platsbrist. Den rymdes nog inte ovanför min egen. Jag kan hålla med om att den var en aningen malplacerad, jag menar det var så långt bort som man kunde komma.
Morsan som gillade Thore Skogman och Lasse Lönndahl, farsan i sin tur diggade för det mesta dragspel. Tyvärr så kunde jag inte "omvända" dem. Min mor och far tyckte enbart att Beatlarna var alldeles för skrikiga och långhåriga. Undrar vad dom tänkte varje kväll dom gick till sängs, och blickade upp mot den blommiga tapeten, och såg på Beatles. Varken morsan eller farsan kunde uttala bandets namn. Skulle dom säga B E A T L E S ja, då blev det exakt som det stod skrivet. Ibland så skämdes jag. Thore Skogman kunde de däremot uttala perfekt. Likaså Bertil Boo. Men Beatles...nää!
Nåja, jag har i ett tidigare blogginlägg berättat om "Boken om BILDJOURNALEN" som jag köpte för några veckor sedan. Det utlovades en Elefantbild också, men besvikelsen blev enorm när den lyste med sin frånvaro. Därför ringde jag förlaget och sa som det var. Några dagar därpå damp den ned i vår brevlåda. Rätt skall alltid vara rätt!
Det var HEP STARS i svartvitt som prydde Elefantbilden. Svenne,
Benny, Chrille, Lelle och Janne.
-------------------------------------------------------------------------------------
Elefantbildsfotograf: ROGER LINDQVIST
"Finns det Facebook i himlen - GUD?"
Jo, tanken slog mig häromdagen: finns det facebook i himlen? Finns det TV? (helst inte mindre än 42 tum) finns där Jimi Hendrix, Rolling Stones, Beatles eller Ria Wägner? Finns Tio i topp, Kvällstoppen eller Melodiradion. Finns kanske C G Hammarlund och Sveriges Bilradio? Finns där allt detta som jag en gång lärde mig älska som barn? Finns mina leksaksbilar där, min sandlåda, pappas gamla Monark moped? Finns mina mor- och farföräldrar? Finns Thore Skogman och Plättlaggen? Finns Gary Cooper och bröderna Cartwright, finns Lennart med sin Hylands hörna? Finns den där isglassen med hallonsmak däruppe? Finns mina barndoms egen små stigar och min cykel som jag alltid hade på en armlängds avstånd?
Finns alla de som inte längre går omkring härnere på jorden, dem som jag älskade men som en i mörk ödestimma, var tvungna att flytta härifrån? Finns där gator och torg? Finns det brusande älvar, finns där berg och dalar? Finns det barn som skrattar? Finns det gamla gummor och gubbar? Finns den där doften av vår, sommar, höst och vinter? Finns det hundar och katter? Finns det väldiga myrstackar? Finns det tidiga lata morgnar, med en kopp kaffe? Finns där Piteå-Tidningen?
Hälsningar från Roger (en som undrar)
PS. Tack GUD för att du tog dig tid!
Vore tacksam för ett svar på min blogg eller hemtelefon.
Finns alla de som inte längre går omkring härnere på jorden, dem som jag älskade men som en i mörk ödestimma, var tvungna att flytta härifrån? Finns där gator och torg? Finns det brusande älvar, finns där berg och dalar? Finns det barn som skrattar? Finns det gamla gummor och gubbar? Finns den där doften av vår, sommar, höst och vinter? Finns det hundar och katter? Finns det väldiga myrstackar? Finns det tidiga lata morgnar, med en kopp kaffe? Finns där Piteå-Tidningen?
Hälsningar från Roger (en som undrar)
PS. Tack GUD för att du tog dig tid!
Vore tacksam för ett svar på min blogg eller hemtelefon.
"Det blev en dag i dag också..."
Dagarna kommer och dagarna går, och ibland har jag svårt att hålla i sär vilken som är vilken. I dag exempelvis trodde jag att det var söndag. Så enligt min tideräkning så har vi måndag i morgon. Nu kanske nån tror att jag drabbats av svår demens. Men förklaringen är istället denna, när det plötsligt "flyttar in" en helgdag mitt i veckan, så kan det bli fel däruppe i hjärnkontoret. Den personal som sedan den 26 september 1957, jobbat heltid i min "skallregion" har en förmåga att gå ner på halvtid och börja slappa varje gång helgdagarna kastats om, speciellt då i jultider. Om det beror att dom inmundigar alltför mycket julmust kan ju kanhända vara en av orsakerna. Men jag tror mera på att hjärnkontorets personal, har med åren blivit för bekväma. Det börjar bli dags för ett personalmöte så här femtiofyra år efter att de anställdes. Vissa behöver nog med bestämdhet få sig en "skrapa" för att jobbet inte sköts till fullo. Speciellt de anställda på "hålla-reda-på-dagarna-kontoret" på våning 8.
Snön fortsätter att dala ner på min tomt, mitt hus och på min keps. Jag umgås numera mer med snöspade och piasava än med hustrun. För något år sedan skrev jag en berättelse som fick namnet "Mitt eget Provence" som byggde på alla mina drömmar om en "fristad" i ett varmare land. Just idag skulle jag gärna kunnat tänka mig ha ett litet ställe därborta i solens Provence. Och från min takterass skulle jag blicka ut över lavendefälten varje morgon, med min hustru bredvid, och naturligtvis också min filtallrik. Märk väl att hustrun rangordnades före filtallriken.
Vintern har kopplat sitt järngrepp. Så här såg det ut när vi i dag
gick ut på vår promenad.
Hortlaxvägen med höga snövallar som vittnar om ett rikligt snöfall
de senaste dagarna.
Hade vi haft adressen i Provence så hade sparkuschlingen knappast
varit med. Istället skulle jag haft min cykel för att varje morgon ta
mig nedför den gruslagda vägen, förbi lavendefälten ner till det lokala
bageriet för att köpa mig ett purfärskt bröd till frukosten uppe på vår
takterass.
Det är inte bara renarna som gräver fram saker i snön. Det gjorde
även jag idag. Men renlav är jag inte så värst förtjust i, istället var
det en bit av gräsmattan som tittade fram. Men jag bestämde mig
rätt så fort, att inte ta fram gräsklipparen - ännu.
------------------------------------------------------------------------------
Snön fortsätter att dala ner på min tomt, mitt hus och på min keps. Jag umgås numera mer med snöspade och piasava än med hustrun. För något år sedan skrev jag en berättelse som fick namnet "Mitt eget Provence" som byggde på alla mina drömmar om en "fristad" i ett varmare land. Just idag skulle jag gärna kunnat tänka mig ha ett litet ställe därborta i solens Provence. Och från min takterass skulle jag blicka ut över lavendefälten varje morgon, med min hustru bredvid, och naturligtvis också min filtallrik. Märk väl att hustrun rangordnades före filtallriken.
Vintern har kopplat sitt järngrepp. Så här såg det ut när vi i dag
gick ut på vår promenad.
Hortlaxvägen med höga snövallar som vittnar om ett rikligt snöfall
de senaste dagarna.
Hade vi haft adressen i Provence så hade sparkuschlingen knappast
varit med. Istället skulle jag haft min cykel för att varje morgon ta
mig nedför den gruslagda vägen, förbi lavendefälten ner till det lokala
bageriet för att köpa mig ett purfärskt bröd till frukosten uppe på vår
takterass.
Det är inte bara renarna som gräver fram saker i snön. Det gjorde
även jag idag. Men renlav är jag inte så värst förtjust i, istället var
det en bit av gräsmattan som tittade fram. Men jag bestämde mig
rätt så fort, att inte ta fram gräsklipparen - ännu.
------------------------------------------------------------------------------
Tur & retur Hortlax-Luleå
Trots det miserabla väderleksförhållanden som råder, så ville hustrun absolut ta sig en tur till Luleå. Varför nu det då frågade jag mej. Svaret blev: mortel! Men vad i jösse namn måste vi till Luleå för att köpa en mortel, just idag? frågade jag mig ännu en gång. Hon blev icke svaret skyldig: "Jag måste ha mej en mortel, den gamla har ju gått sönder!" Hastigt klädde jag på mig min "Anatarktisk-dräkt" skottade fram den blå faran under en meter av snö, medan jag pustade och stånkade. "Ja, se dessa fruntimmer", tänkte jag, om man nu tillåts att tänka så i vårt numera "lika-lagom-man-och-kvinna-land". Den blå faran var däremot på ett väldigt bra humör. Han blev lite ompysslad igår, därav tacksamheten. Kollade hans oljesticka, vilket han tyckte var bra, det gäller ju att hålla sig underrättad angående hans oljedrickande, det får ju inte bli för mycket av det goda, tycker jag, hans husse.
Sedan så begav vi oss mot residensstaden. Mycket bilar på vägen, mycket snörök som kan ställa till mängder av trassel. Men den blå faran plöjde sig fram som en gammal stabil traktor av Bolinder Munktell-modell. Fattades bara den där skopan därframme, annars hade det varit helt komplett. Väl hemma så var både hustrun med morteln, den blå faran och blå farans chaufför tillsynes nöjda och belåtna. Morteln har nu hittat sin plats i hemmet, blå faran likaså och även undertecknad, som vanligt sittande vid sin datorskärm och med fingrarna hamrande på tangenterna i sann rytmisk takt, som den trumslagare jag i grunden är. Hustrun då? Jo, hon och den där morteln umgås därinne i köksregionen, vad jag kan förstå så skall de två åstadkomma en härlig middag så småningom. Vad det blir? Ja, det är dagens överraskning.
Idag var vi på mortel-jakt. På Storheden i Luleå finns Cervera. Där
inne hittade hustrun den mortel som hon ville ha. Alla var nöjda och
ganska så belåtna. Jag, hustrun, blå faran och morteln.
Sedan så begav vi oss mot residensstaden. Mycket bilar på vägen, mycket snörök som kan ställa till mängder av trassel. Men den blå faran plöjde sig fram som en gammal stabil traktor av Bolinder Munktell-modell. Fattades bara den där skopan därframme, annars hade det varit helt komplett. Väl hemma så var både hustrun med morteln, den blå faran och blå farans chaufför tillsynes nöjda och belåtna. Morteln har nu hittat sin plats i hemmet, blå faran likaså och även undertecknad, som vanligt sittande vid sin datorskärm och med fingrarna hamrande på tangenterna i sann rytmisk takt, som den trumslagare jag i grunden är. Hustrun då? Jo, hon och den där morteln umgås därinne i köksregionen, vad jag kan förstå så skall de två åstadkomma en härlig middag så småningom. Vad det blir? Ja, det är dagens överraskning.
Idag var vi på mortel-jakt. På Storheden i Luleå finns Cervera. Där
inne hittade hustrun den mortel som hon ville ha. Alla var nöjda och
ganska så belåtna. Jag, hustrun, blå faran och morteln.
"Tinningen"
Tinningen var namnet på vår personaltidning som kom ut två gånger per månad. Som ansvarig utgivare stod sjukhusdirektören Tore Stenvall, redaktör var Gunnar Johansson och för lay-outen ansvarade Eva Dahlgren. Från december 1985 kommer ett smakprov på hur det kunde se ut. I decembernumret fanns en redogörelse att det stundade julmatsvecka för personalen vecka 51.
Tinningens omslag pryddes av en liten tomtenisse samt en indisk
dikt.
Tinningens decembernummer 1985.
Tinningens omslag pryddes av en liten tomtenisse samt en indisk
dikt.
Tinningens decembernummer 1985.
Ring klocka ring
Hur många gånger jag hört den, det vet jag inte. Alfred Tennysons Nyårsklocka. Anders de Wahls era slutade i och med hans död 1956. Han var en tungviktare inom svensk teater i decennier, och var med sin dynamiska ton och stämma som klippt och skuren för uppgiften. Sedan gjorde man uppehåll i många år tills den store Georg Rydeberg tog upp de Wahls fallna mantel. Jarl Kulle kom sen att stå på Skansens scen i några år. Efter Kulles bortgång tog Margaretha Krook plats i hans ställe. I dag heter Nyårsklockans uppläsare Jan Malmsjö, som den 29 maj 2012 faktiskt uppnår den hedersvärda åldern av 80 år.
¤ Anders de Wahl (1869-1956), läser "Nyårsklockan" på
Skansen 1938.
¤ Litteratursidan på Dagens Nyheter ser till sin glädje att Sveriges Radio tar upp den fina traditionen att låta en framstående skådespelare läsa Tennysons dikt "Nyårsklockan" fem i tolv på nyårsafton.
Vi publicerar den dikten i dag för att den är unik: en text som är läsbar endast en kort stund på hela året. På den gamla goda tiden när man sade Radiotjänst och det bara fanns en kanal (och bara radio) var det Anders de Wahl som stod framför mikrofonen på Skansen. I kväll debuterar Georg Rydeberg i detta paradnummer.
Men varför sitta passiv framför TV:n? Läs du också! Läs högt i kör med Rydeberg. Börja träna redan nu på förmiddagen. Pröva att mullra med brösttonerna i badrummet. Tänk på andningen och stödet från mellangärdet. Eller varför inte ta steget fullt ut - när vänner och bekanta står och hänger framför TV:n fem i tolv går du resolut fram och stänger av apparaten, tar fram den här urrivna sidan och gör din egen de Wahl-uppläsning.
Som en service åt dem som brukar bli lite dimmiga i blicken så dags på kvällen har Litteratursidan på DN tryckt dikten med exra stor stil.
Lycka till!
Georg Rydeberg läser i kväll samma dikt som Anders de Wahl
en gång gjorde exakt på samma plats.
------------------------------------------------------------------------------------
DAGENS NYHETER ¤ Lördagen den 31 december 1977
Jan Malmsjö fullföljer traditionen att från Sollidens scen på
Skansen läsa Tennysons "Nyårsklockan".
Pelle, som är en djupt traditionsbunden katt, följde med
spänning Jan Malmsjös diktläsning på TV:n.
Medan däremot Pelles storasyster Sessan gav blanka katten
i allt vad Nyårsklockor och diktläsning var.
-------------------------------------------------------------------------------
¤ Anders de Wahl (1869-1956), läser "Nyårsklockan" på
Skansen 1938.
¤ Litteratursidan på Dagens Nyheter ser till sin glädje att Sveriges Radio tar upp den fina traditionen att låta en framstående skådespelare läsa Tennysons dikt "Nyårsklockan" fem i tolv på nyårsafton.
Vi publicerar den dikten i dag för att den är unik: en text som är läsbar endast en kort stund på hela året. På den gamla goda tiden när man sade Radiotjänst och det bara fanns en kanal (och bara radio) var det Anders de Wahl som stod framför mikrofonen på Skansen. I kväll debuterar Georg Rydeberg i detta paradnummer.
Men varför sitta passiv framför TV:n? Läs du också! Läs högt i kör med Rydeberg. Börja träna redan nu på förmiddagen. Pröva att mullra med brösttonerna i badrummet. Tänk på andningen och stödet från mellangärdet. Eller varför inte ta steget fullt ut - när vänner och bekanta står och hänger framför TV:n fem i tolv går du resolut fram och stänger av apparaten, tar fram den här urrivna sidan och gör din egen de Wahl-uppläsning.
Som en service åt dem som brukar bli lite dimmiga i blicken så dags på kvällen har Litteratursidan på DN tryckt dikten med exra stor stil.
Lycka till!
Georg Rydeberg läser i kväll samma dikt som Anders de Wahl
en gång gjorde exakt på samma plats.
------------------------------------------------------------------------------------
DAGENS NYHETER ¤ Lördagen den 31 december 1977
Jan Malmsjö fullföljer traditionen att från Sollidens scen på
Skansen läsa Tennysons "Nyårsklockan".
Pelle, som är en djupt traditionsbunden katt, följde med
spänning Jan Malmsjös diktläsning på TV:n.
Medan däremot Pelles storasyster Sessan gav blanka katten
i allt vad Nyårsklockor och diktläsning var.
-------------------------------------------------------------------------------
Trollkarlen från OZ
Vad vore allra mest passande som matinéfilm en sådan här dag om inte klassikern "Trollkarlen från OZ". Tyvärr så missade jag större delen av filmen, men hann ändå förflytta mig i tid och rum in i den magiska värld som regissören Victor Fleming en gång skapade. Filmen minns jag ganska väl. Eftersom den visades i TV under många julhelger. "Over the Rainbow" som den då endast 17-åriga Judy Garland med sin väna röst framförde, kom att bli en av tidernas mest berömda filmmelodier. Judys fortsatta liv blev en kamp mot dåliga nerver och sammanbrott, därtill ett drogmissbruk som också medverkade till hennes alltför tidiga död vid 49-årsålder. Ja, drömfabriken i Hollywood skapade visserligen stora stjärnor, men för vissa betydde världsberömmelsen också en livslång kamp mot inre demoner. Listan kan göras lång på kända filmstjärnor som inte alls kunde hantera sin situation. Att spela en roll på vita duken gick an, men att sedan kunna hantera den grå vardagen var ett större problem.
Nåväl, ingen kan ta ifrån den vackra och begåvade Judy Garland att hon var en av Hollywoods större stjärnor, som lämnat stora avtryck i filmens historia. Ett exempel är den redan nämnda Trollkarlen från OZ. Ha det så gott i din himmel, Judy!
"The Wizard of OZ" kom 1939. Regissören hette Victor Fleming och i
rollistan sågs Judy Garland (1922-1969) Frank Morgan (1890-1949)
Ray Bolger (1904-1987) Jack Haley (1898-1979) Berth Lahr (1895-1967).
En färgglatt spektakel som jag redan som barn kom att tycka om. Idag
visades den återigen, men jag kom inte in i handlingen förrän i slutet
av filmen.
---------------------------------------------------------------------------------
Bild: www.wikipedia.com
Nåväl, ingen kan ta ifrån den vackra och begåvade Judy Garland att hon var en av Hollywoods större stjärnor, som lämnat stora avtryck i filmens historia. Ett exempel är den redan nämnda Trollkarlen från OZ. Ha det så gott i din himmel, Judy!
"The Wizard of OZ" kom 1939. Regissören hette Victor Fleming och i
rollistan sågs Judy Garland (1922-1969) Frank Morgan (1890-1949)
Ray Bolger (1904-1987) Jack Haley (1898-1979) Berth Lahr (1895-1967).
En färgglatt spektakel som jag redan som barn kom att tycka om. Idag
visades den återigen, men jag kom inte in i handlingen förrän i slutet
av filmen.
---------------------------------------------------------------------------------
Bild: www.wikipedia.com
Gott Nytt 2012!
Det tar alltid ett tag innan man så där självklart och utan att tveka och tänka skriver felfritt ner det nya året. Därför måste jag här och nu träna in: 2012, 2012, 2012, 2012, 2012, 1942...nja, ni ser själva så fel det kan bli, men 1942? God fortsättning tillönskas alla människor tillika även en och annan hund och katt.
Roger
Roger
Nyårspromenad med knarr under skorna
Nyårsafton! Det är den här dagen då champagnekorkarna och raketerna ska flyga till väders. Nyårsraketerna började redan sin vådliga färd över himlen för några dagar sen. Det var nån eller några som absolut inte kunde hålla fingrarna i styr. Den enda typ av kork som jag kommer att öppna är den på julmustflaskan. Tyvärr så gick våra planer i sank. Vi skulle ha middag härhemma med ett par bekanta, men se det gick inte alls som vi trott och tänkt. Hustrun drabbades av magsjuka. Vi brukar alltid ha ett lugnt nyårsfirande, men frågan är om inte den här kvällen blir ännu mer i lugnets tecken. Bettan parkerad i sängen, jag parkerad...då ska vi se; mmmmmm framför TV:n med en kaffekopp, och kanhända lite godsaker.
Promenaden var skön och nödvändig. Man sätter i sig så mycket skräp under jul- och nyårshelgen, men jag hoppas att jag "gått bort" några skinkmackor, julmustglas, chokladkarameller mm. Att den riktiga vintern är här, har jag fått bevis för. Det knarrade så otroligt mycket idag på promenaden. Ja, knarret lät precis som det ska låta när det är vinter häruppe i Norrbotten.
Några "knarr-bilder":
Med raska steg begav jag mig in i storskogen. Inimarksvägen kantas
så fint av de stora snöklädda granarna och tallarna.
"Ta nu någon hårt i hand, så bär det av till tomteland". Vägen som
leder till tomtarnas julverkstad.
Stortall´n, lång och reslig. De är nästan så man blir smått avundsjuk.
Hade jag nu haft badbyxorna i bakfickan, då hade jag inte alls tvekat.
Ett uppfriskande nyårsdopp hade väl varit helt okej. För den som så
velat.
Gamla ålderdomshemmet i Hortlax.
Den flitigt förekommande Hortlaxkyrkan som förekommer på denna
blogg.
Julgranen utanför Malmgården i byn.
Hortlax nyårsafton cirka 12.40...
I de sista skälvande timmarna...
-------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST
Promenaden var skön och nödvändig. Man sätter i sig så mycket skräp under jul- och nyårshelgen, men jag hoppas att jag "gått bort" några skinkmackor, julmustglas, chokladkarameller mm. Att den riktiga vintern är här, har jag fått bevis för. Det knarrade så otroligt mycket idag på promenaden. Ja, knarret lät precis som det ska låta när det är vinter häruppe i Norrbotten.
Några "knarr-bilder":
Med raska steg begav jag mig in i storskogen. Inimarksvägen kantas
så fint av de stora snöklädda granarna och tallarna.
"Ta nu någon hårt i hand, så bär det av till tomteland". Vägen som
leder till tomtarnas julverkstad.
Stortall´n, lång och reslig. De är nästan så man blir smått avundsjuk.
Hade jag nu haft badbyxorna i bakfickan, då hade jag inte alls tvekat.
Ett uppfriskande nyårsdopp hade väl varit helt okej. För den som så
velat.
Gamla ålderdomshemmet i Hortlax.
Den flitigt förekommande Hortlaxkyrkan som förekommer på denna
blogg.
Julgranen utanför Malmgården i byn.
Hortlax nyårsafton cirka 12.40...
I de sista skälvande timmarna...
-------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST
Roland Cedermark önskar GOD JUL!
OBS! Autografen är alldeles äkta.
God Fortsättning! önskar Norrbottens läns landsting - 1973
God fortsättning önskar framifrån på bilden Julia Olsén,
Karin Fjällström, Barbro Svedjeholm, Gunhild Nylander,
Magna Ronnebjer, och Ingegerd Hävermark.
------------------------------------------------------------------
NORRBOTTENS LÄNS LANDSTING Informerar ¤ 1973
Foto: Eivon Carlsson
Stormen Dagmars tremänning Vilda Hilda...
Stormen Dagmar har som bekant hälsat på under buller och bång vissa delar av vårt land. Dagmar ignorerade oss häruppe i norr totalt. Det är vi tacksamma för. Men hennes tremänning Vilda Hilda gjorde en kort gästvisit i Piteåområdet. Hennes vresiga humör höll på att förstöra min fina utegran, med belysning och allt. Stormiga Dagmar, en dam med klös i, har skämt ut sig och i och med detta så har hon nu blivit portad på alla ställen. 
Väderleksförhållandet i Piteå-området är under kontroll. Julgranen
står kvar, även om stormiga Dagmars tremänning, vilda Hilda gjorde
sitt bästa för att demolera utegranen. När det stormade som mest,
befarade jag att ljusslingan skulle flyga upp till närmaste trädtopp.
Jojo, det skulle just sett vackert ut, min slinga hängande i en vajande
topp. Sen skulle brandkåren kommit med sin jättestege, för att plocka
ner den...
---------------------------------------------------------------------------
Stormfotograf: ROGER LINDQVIST
"Vill du ha en kopp Kärnkaffe? - Kärna det!"
- Drick Kärnkaffe, så blir du frisk som en nötkärna!
- Kärna det!
- Men kärna du, vad gott kaffe!
- Jo, men du dricker ju det enda rätt - Kärnkaffe!
- Kan du tänka dig så otroligt intelligent och skarp min kärna blev,
sen jag övergick till Kärnkaffe.
- Häromkvällen satt jag vid kärnen, en alldeles underbar kärnklar natt.
Tur att jag hade min kärnkikare med mig.
- Vi firade lucia härhemma. Jag var kärngosse. Två av tjejerna var
klädda som kärnor.
- När jag blir stor då ska jag bli en stor kärna.
--------------------------------------------------------------------------------------
Text & foto: Kärngubben Roger Lindqvist
"Det var sommar, det var sol, det var Piteå Dansar och Ler..."
Brädgårdsvägen 9 A. En ljuv sommarkväll i juli -97. Hela Piteå andas
av sydlig feststämning. Inne i centrala stan flockas människor på gator
och torg. Gerd, Stig-Arne, Elisabeth, Daniel och jag bestämmer oss
för att ta cykeln in för att kolla läget. Vi blir borta några timmar. Sent
på natten åker vi hem igen. Den sena julinatten känns varm, nästan
smått utländskt. Ett underbart minne att ta till vara på, så här i den
mörka decemberkvällen 2011.
------------------------------------------------------------------------------
Foto: Elisabeth Lindqvist
Blogg & Facebook...
Om nån hade sagt till mig för sisådär 10-12 år sedan, att jag en dag i framtiden skulle sitta med både blogg och Facebook, "Ansiktsbok" som min vän Sladden Hultgren sa, så hade jag skakat på huvudet. Inte så att jag är emot utveckling som sådan, men jag tror att jag nog skulle ställt mig väldigt frågande till detta. Vi talade om mobiltelefonens intåg i våra liv, så sent som på julafton. Vi skrattade åt minnena åt de första otympliga sakerna, som man då tyckte var något alldeles extra. Datorn är ju ett lysande exempel på ett av de mest revolutionerande tingen som uppfunnits (tycker i alla fall jag).
Man kan inte låta bli att smått imponeras av den respons och genomslagskraft som både bloggskrivandet och Facebooksanvändandet ger bevis på. Hela världen ligger för ens fötter...eller åtminstone för ens händer. Själv tycker jag om att i omedelbar stund skriva ner det som finns i tankarna. Och att sedan få "svar på tal" är ju som grädde på moset.
Jag undrar ibland vad man hittar på härnäst. Hoppas bara på ett långt och friskt liv, så att man hinner få ta del i allt det nya. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: jag är nyfiken på vad som väntar bakom hörnet. Den som lever får se!
------------------------------------------------------
Man kan inte låta bli att smått imponeras av den respons och genomslagskraft som både bloggskrivandet och Facebooksanvändandet ger bevis på. Hela världen ligger för ens fötter...eller åtminstone för ens händer. Själv tycker jag om att i omedelbar stund skriva ner det som finns i tankarna. Och att sedan få "svar på tal" är ju som grädde på moset.
Jag undrar ibland vad man hittar på härnäst. Hoppas bara på ett långt och friskt liv, så att man hinner få ta del i allt det nya. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: jag är nyfiken på vad som väntar bakom hörnet. Den som lever får se!
------------------------------------------------------
