Nu finns jag på Facebook också!
Jag lovade dyrt och heligt att jag inte skulle ta steget ut på Facebook. Men ack vad jag bedrog mig. Exakt tre år efter att jag startade bloggen, så "kröp" jag in på Facebook också. Väl mött om ni har vägarna förbi.
Roger
Tiderna förändras...
Julen 1995. Hemma hos mina föräldrar. 16 år har gått och mycket
har förändrats. Nu välkomnar vi snart ett nytt okänt år. Ett oskrivet
blad som vi alla skall hjälpas åt att fylla, med positiva och uppbygg-
liga saker.
-----------------------------------------------------------------------------
Mätt och belåten
Sammanfattningsvis så här på juldagens afton, så är jag både nöjd, mätt och belåten. Julen är numer inte den jul som jag "lärde känna" förr om åren. Maten, ja, det är en historia för sig. Alldeles för mycket enligt mitt sätt att se. Det gamla ordspråket - Man kan endast äta sig mätt - passar forfarande in i den tid vi lever i just denna dag, juldagen 2011. Ett annat ord som faller mig i tanken är frosseri. Visst kan både julskinka, sylta, sillsallad, vörtlimpa, julgröt, julmust, Janssons frestelse m.m. m.m. vara läckert, men frågan är behöver vi allt?
Barnbarnet Max första möte med jultomten uttryckte han på följande sätt: RÄDD! När det väl var sagt så fortsatte han som om ingenting hänt. Han t.o.m. assisterade tomten under julklappsutdelningen.
Mätt, nöjd och belåten är väl de ord som jag beskriver gårdagen. Men
helgen är inte helt slut, det finns mer julmat att frossa på. När jag
spelade, började julmatsätningen redan i slutet av november. Följden
blev att man åt sig igenom hela december månad. När julaftonen in-
trädde, så var man nära på att...ja, just det: SPY!
------------------------------------------------------------------------------
Foto: JULTOMTEN
Barnbarnet Max första möte med jultomten uttryckte han på följande sätt: RÄDD! När det väl var sagt så fortsatte han som om ingenting hänt. Han t.o.m. assisterade tomten under julklappsutdelningen.
Mätt, nöjd och belåten är väl de ord som jag beskriver gårdagen. Men
helgen är inte helt slut, det finns mer julmat att frossa på. När jag
spelade, började julmatsätningen redan i slutet av november. Följden
blev att man åt sig igenom hela december månad. När julaftonen in-
trädde, så var man nära på att...ja, just det: SPY!
------------------------------------------------------------------------------
Foto: JULTOMTEN
Bloggpaus...
Nu tar jag ledigt. Men innan jag sätter mig i gungstolen och så sakteligen börjar gunga, så önskar jag er alla en riktigt GOD JUL!
Roger
Roger
Som en hälsning av sommaren...
Det blev en promenad i dag också. Kvicksilvret visade 6 minus, perfekt tyckte jag och begav mig ut. Med luvan djupt neddragen, gick jag där på de välkända promenadstråket medan näsan blev alltmer röd. Solen fanns däruppe på himlavalvet, som en slags påminnelse om den sommar som en gång var, och som också kommer vad det lider. Fastän jag hade byltat på mig de obligatoriska vinterkläderna, kröp kylan ändå innanför både min jacka och min hud. Trots ett häftigt fäktande med armarna, så lyste värmen med sin frånvaro.
Almanackan visar torsdag den 22 december, och dopparedagen närmar sig med stormsteg. Jultomten har redan påbörjat sin färd från Nordpolen mot Norrbotten och Hortlax. Åtminstone sa han så när han ringde upp mig på min mobil idag. Vad som verkade en aning oroande, var att tomtens trotjänare, Rudolf, hade fått influensa. Feber och med en förskräcklig hosta. Även svår huvudvärk, i sina renhorn. Men han hade fått två alvedon så just då kände han sig lite bättre.
Min gran som blivit en aning högervriden, fick känna hur solstrålarna
smekte dess gröna barr.
Promenadvägen som den såg ut vid lunchtid.
Inget fel på julstämningen. Snön ligger vit på fur och gran, ända bort
i Pite sta´n.
Nästan hemma, det var då som jag mötte den här "skidmannen". Hans
klädsel var inte av det senaste snittet. Han påminde starkt om Sixten
Jernberg eller Assar Rönnlund, när de kämpade på så framgångsrikt i
spåren. Jag hade gärna mött Charlotte Kalla istället. Denna ljuvliga upp-
enbarelse, från Tärendö.
I vårt gamla hus har solen flyttat in. Den brukar övervintra där, för
att i maj-juni släppas ut på fullt allvar. När jag tycker att livet känns
visset, ja, då går jag in i huset för att där en stund umgås med solen.
Efteråt är jag nöjd och belåten igen.
Det var däruppe som jag påbörjade min "trumkarriär". Det var ett
konstant trummande, varje dag i flera år. Så pass mycket, att det
fortfarande finns miljoners trumsolon inkapslat i väggarna. Lägger man
örat mot den gamla tapeten, så kan man fortfarande höra trumspelet
från alla år. Idag hörde jag ett trumsolo från sommaren 1972. Förra
veckan så var det samma sak, men då från dagen före julaftonen 1974.
Rummet är med andra ord självspelande...
Väl inkommen i stugvärmen, ser jag denna syn. Norahs kvarglömda
saker från gårdagen. I st. Luleå Hockeytröja, 1 par Foppatofflor, röda,
samt 1 styck tomteluva. Det där med hockeytröjan, får helt skyllas på
Norahs pappa. Jag gjorde honom orolig häromdagen. Jag sa att jag
köpt Norah en Skellefteå-tröja istället. Han blev tyst i telefonen...
Till sist...
...den genomfrusne bloggreportern R. Lindqvist, som önskar GOD JUL!
OBS! Den 1 januari påbörjar bloggreportern R. Lindqvist sitt nya jobb
på Hawaii. Där skall han de närmaste 25 åren rapportera hem till den
kalla nord. Inga mer röda näsor med andra ord. Ingen mer glykol i
"Blå faran", inga fler lager av långkalsonger, ingen mer snöskottning.
Min nya adress blir under en väldig palm på stranden i Honolulu beach.
-------------------------------------------------------------------------------
Almanackan visar torsdag den 22 december, och dopparedagen närmar sig med stormsteg. Jultomten har redan påbörjat sin färd från Nordpolen mot Norrbotten och Hortlax. Åtminstone sa han så när han ringde upp mig på min mobil idag. Vad som verkade en aning oroande, var att tomtens trotjänare, Rudolf, hade fått influensa. Feber och med en förskräcklig hosta. Även svår huvudvärk, i sina renhorn. Men han hade fått två alvedon så just då kände han sig lite bättre.
Min gran som blivit en aning högervriden, fick känna hur solstrålarna
smekte dess gröna barr.
Promenadvägen som den såg ut vid lunchtid.
Inget fel på julstämningen. Snön ligger vit på fur och gran, ända bort
i Pite sta´n.
Nästan hemma, det var då som jag mötte den här "skidmannen". Hans
klädsel var inte av det senaste snittet. Han påminde starkt om Sixten
Jernberg eller Assar Rönnlund, när de kämpade på så framgångsrikt i
spåren. Jag hade gärna mött Charlotte Kalla istället. Denna ljuvliga upp-
enbarelse, från Tärendö.
I vårt gamla hus har solen flyttat in. Den brukar övervintra där, för
att i maj-juni släppas ut på fullt allvar. När jag tycker att livet känns
visset, ja, då går jag in i huset för att där en stund umgås med solen.
Efteråt är jag nöjd och belåten igen.
Det var däruppe som jag påbörjade min "trumkarriär". Det var ett
konstant trummande, varje dag i flera år. Så pass mycket, att det
fortfarande finns miljoners trumsolon inkapslat i väggarna. Lägger man
örat mot den gamla tapeten, så kan man fortfarande höra trumspelet
från alla år. Idag hörde jag ett trumsolo från sommaren 1972. Förra
veckan så var det samma sak, men då från dagen före julaftonen 1974.
Rummet är med andra ord självspelande...
Väl inkommen i stugvärmen, ser jag denna syn. Norahs kvarglömda
saker från gårdagen. I st. Luleå Hockeytröja, 1 par Foppatofflor, röda,
samt 1 styck tomteluva. Det där med hockeytröjan, får helt skyllas på
Norahs pappa. Jag gjorde honom orolig häromdagen. Jag sa att jag
köpt Norah en Skellefteå-tröja istället. Han blev tyst i telefonen...
Till sist...
...den genomfrusne bloggreportern R. Lindqvist, som önskar GOD JUL!
OBS! Den 1 januari påbörjar bloggreportern R. Lindqvist sitt nya jobb
på Hawaii. Där skall han de närmaste 25 åren rapportera hem till den
kalla nord. Inga mer röda näsor med andra ord. Ingen mer glykol i
"Blå faran", inga fler lager av långkalsonger, ingen mer snöskottning.
Min nya adress blir under en väldig palm på stranden i Honolulu beach.
-------------------------------------------------------------------------------
Grattis, KAJ LÄRKA!
Han heter Kaj Lärka, är 33 år och bor i Norrköping. Nångång då och då brukar vi prata med varandra. En slags summering om vad som hänt. Nu senast häromdagen, i samband med det stipendium som han fått sig tilldelat. Mer om det senare. Kaj är en rutinerad revyartist, som tjänat fru Thalia sedan 10-årsåldern. Han har förekommit i såväl amatör- som i mer professionella sammanhang. Under tio år spelade Kaj Lärka revy på Lilla Teatern i hemstaden Norrköping. Det var välbekante Tjadden Hällström som drev den under en följd av år. Kaj medverkade för övrigt i den allra sista Tjadden-produktionen, barnmusikalen "Folk och rövare i Kamomilla stad" där han spelade rövaren Jonathan.
Kaj hyser en stor beundran för Nils Poppe, ett intresse som även jag delar. Det var också detta som förde oss samman. Jag har ibland lagt ut klipp om Nils Poppe på min blogg, ibland har Kaj gett sig tillkänna genom en kommentar, vilket jag djupt uppskattar. Han berättar att han suttit i publiken på Fredriksdalsteatern i Helsingborg ett antal gånger, för att se "Mästaren i aktion".
En annan artist och person som också vunnit Kajs revyhjärta, är skådespelerskan Laila Westersund. Laila avled ju som bekant i februari detta år, och efterlämnade en stor tomhet och mycken saknad efter år av triumfer på bl. a Lisebergsteatern i Göteborg. När Laila kände att slutet nalkades, blev en av hennes sista gärningar att instifta ett stipendium till lovande revyartister. Det första namnet hon satte på sin lista var Kaj Lärka. Motiveringen löd på följande sätt:
"För sin hängivna vilja att arbeta på de tiljor som bär revykonsten
och bondkomiken framåt, även under sina år på etablerade scener".
Stipendiet på 50.000 kronor, fick Kaj Lärka ta emot på en julfest som Stallfåglarna anordnat på en restaurang i Stockholm den 4 december. Kaj tog emot priset ur Sissela Kyles hand. I en intervju som radioprofilen Lisa Tilling gjorde med Kaj Lärka i radio Östergötland den 19 december, berättar Kaj om sin karriär och om vänskapen med Laila Westersund.
- Vi hann stå på scen ihop vid ett tillfälle, berättar han, och fortsätter:
- Hon avled i februari, och jag hade kontakt med henne in i det sista.
- Hon har betytt väldigt mycket för mig. Hon blev en slags mentor.
Här en bild som Kaj skickade till mig för ett tag sedan. Kaj omfamnar
sin vän och mentor Laila Westersund, platsen är Borås, året är 2009.
Det är inte första gången som Kaj Lärka uppmärksammas. Redan 2002 fick han Thalias vänners kulturpris på 15.000 kronor. Året 2003 fick han mottaga Bosse Parneviks stipendiet på 10.000 kronor, ett pris som den folkkäre Bosse personligen lämnade över till den då 25-årige Kaj Lärka. Citronilernas kulturpris på 5.000 kronor, gavs till Kaj 2009. Som ni ser så börjar Kaj bli rätt bortskämd med utmärkelser? Jag fick själv tillfälle att lyssna på radiointervjun där Kaj medverkade i häromdagen. Och låt mig säga så här, det var en fullfjädrad revyartist som lät tonerna flöda i en inspelning där Kaj sjöng om pusselbitar. Jo, ni hörde rätt: "Pusselbitar". Kaj Lärka vill jag gärna höra och se mera utav. Slutsummeringen blir kort och gott; den kära Laila visste precis vad hon gjorde. Kaj Lärka är en begåvad ung man, som har framtiden framför sig. Grattis än en gång Kaj!
Efter ett inlägg på min blogg, som handlade om "Omaka Par" på
Lisebergsteatern 1994, så skickade Kaj mig dessa programblad.
Han satt själv i publiken för att ta del av två av våra största komedi-
enner, Eva Rydberg & Laila Westersund. Ulf Dohlsten och Puck Ahlsell
medverkade också.
Eva Rydberg kunde vi se i ett TV-program igår. Hon blev Nils Poppes
efterträdare på Fredriksdalsteatern efter Poppes bortgång.
Kvällstidningsjournalisterna, gjorde tummen upp för det "Omaka
paren". Fin kritik alltså.
---------------------------------------------------------------------------------
Text: ROGER LINDQVIST
Kaj hyser en stor beundran för Nils Poppe, ett intresse som även jag delar. Det var också detta som förde oss samman. Jag har ibland lagt ut klipp om Nils Poppe på min blogg, ibland har Kaj gett sig tillkänna genom en kommentar, vilket jag djupt uppskattar. Han berättar att han suttit i publiken på Fredriksdalsteatern i Helsingborg ett antal gånger, för att se "Mästaren i aktion".
En annan artist och person som också vunnit Kajs revyhjärta, är skådespelerskan Laila Westersund. Laila avled ju som bekant i februari detta år, och efterlämnade en stor tomhet och mycken saknad efter år av triumfer på bl. a Lisebergsteatern i Göteborg. När Laila kände att slutet nalkades, blev en av hennes sista gärningar att instifta ett stipendium till lovande revyartister. Det första namnet hon satte på sin lista var Kaj Lärka. Motiveringen löd på följande sätt:
"För sin hängivna vilja att arbeta på de tiljor som bär revykonsten
och bondkomiken framåt, även under sina år på etablerade scener".
Stipendiet på 50.000 kronor, fick Kaj Lärka ta emot på en julfest som Stallfåglarna anordnat på en restaurang i Stockholm den 4 december. Kaj tog emot priset ur Sissela Kyles hand. I en intervju som radioprofilen Lisa Tilling gjorde med Kaj Lärka i radio Östergötland den 19 december, berättar Kaj om sin karriär och om vänskapen med Laila Westersund.
- Vi hann stå på scen ihop vid ett tillfälle, berättar han, och fortsätter:
- Hon avled i februari, och jag hade kontakt med henne in i det sista.
- Hon har betytt väldigt mycket för mig. Hon blev en slags mentor.
Här en bild som Kaj skickade till mig för ett tag sedan. Kaj omfamnar
sin vän och mentor Laila Westersund, platsen är Borås, året är 2009.
Det är inte första gången som Kaj Lärka uppmärksammas. Redan 2002 fick han Thalias vänners kulturpris på 15.000 kronor. Året 2003 fick han mottaga Bosse Parneviks stipendiet på 10.000 kronor, ett pris som den folkkäre Bosse personligen lämnade över till den då 25-årige Kaj Lärka. Citronilernas kulturpris på 5.000 kronor, gavs till Kaj 2009. Som ni ser så börjar Kaj bli rätt bortskämd med utmärkelser? Jag fick själv tillfälle att lyssna på radiointervjun där Kaj medverkade i häromdagen. Och låt mig säga så här, det var en fullfjädrad revyartist som lät tonerna flöda i en inspelning där Kaj sjöng om pusselbitar. Jo, ni hörde rätt: "Pusselbitar". Kaj Lärka vill jag gärna höra och se mera utav. Slutsummeringen blir kort och gott; den kära Laila visste precis vad hon gjorde. Kaj Lärka är en begåvad ung man, som har framtiden framför sig. Grattis än en gång Kaj!
Efter ett inlägg på min blogg, som handlade om "Omaka Par" på
Lisebergsteatern 1994, så skickade Kaj mig dessa programblad.
Han satt själv i publiken för att ta del av två av våra största komedi-
enner, Eva Rydberg & Laila Westersund. Ulf Dohlsten och Puck Ahlsell
medverkade också.
Eva Rydberg kunde vi se i ett TV-program igår. Hon blev Nils Poppes
efterträdare på Fredriksdalsteatern efter Poppes bortgång.
Kvällstidningsjournalisterna, gjorde tummen upp för det "Omaka
paren". Fin kritik alltså.
---------------------------------------------------------------------------------
Text: ROGER LINDQVIST
Tisdag - en dag i mörkrets tecken...
Under min promenad upp till byn, ringer telefonen. Det är en journalist som heter Lars och som jobbar på Expressen. Först så hör jag ingenting, pga av alla bilar som susar vägen förbi, men så lyckas jag urskilja ordet Expressen. Lars hade läst min blogg, och tyckte att det fanns så otroligt intressanta bilder och annonser. Bl. a. ett av "lill-prinsen" Carl-Gustaf vår nuvarande kung från 1950. Det var ett inlägg jag gjorde våren 2009 på min blogg, som han fastnat för. Lars ville använda några av mina saker i tidningen. Och det sa jag ja till. Fortsättning följer...
Den som älskar ljus från en klarblå himmel, kan inte vara så värst överväldigad just för tillfället. Jag tillhör den skara som brukar bli ganska så påverkad av mörker och lågtryck. Det är just därför som jag älskar den svenska sommaren. Men så finns det ju personer som har sina åsikter åt rakt motsatt håll: "Sommarhatarna". De svär och gormar så fort den stackars solen kommer på besök. De fortsätter att gorma åt den klibbiga värmen, som får dom att formligen gå i taket. Jag har aldrig förstått mig på sådana människor. (Jag är faktiskt förstående om man plågas av värme pga medicinska skäl). Men nu pratar jag om "vanliga" män och kvinnor som öser ut sitt hat mot den bästa av årstider.
Tänk er en sibirisk-morgon. Bara namnet får mig att huttra och en tanke att fort som attan dra på mig vargskinnspälsen omedelbums. Bilen översnöad, vindrutetorkarna har fastnat fast i vindrutan, så att när man skall dra bort dem, så är risken överhängande att hela framrutan lossnar. Trots långkalsonger så känns den sibiriska kylan ända upp till hårfästet. Näsan rinner, det ilar i mina öron. Frossan har nu helt tagit sitt kommando. Hela kroppen, från vänster stortå, (höger också naturligtvis) via benen, armarna (som inte längre går att använda) mage, bröst, hals, haka, nästipp, ögon som också rinner, som ett takdropp i april. Ja, t.o.m. hjärnan påverkas, trots min fina gamla vintermössa, neddragen ända till glasögonbågarna. Mitt sätt att tänka förändras, kylan är som ni ser min allra värsta fiende.
Meeeen...så finns det ju sköna somriga dagar, när undertecknad sitter med hustrun i sin grillhörna, vickar på tårna, hör en humla surra, känna blommornas dofter, i varsin näsborre, både höger och vänster, dååååå...är livet ett paradis. Men tyvärr så är vi inte där än. Man får väl acceptera rinnande ögon, näsor, kalla fötter, armar, osv. Man får väl fösöka stå ut dessa bistra vinternätter, när kylan gör sig hörd i husknuten. Eller när parabolantennen inte längre fungerar pga av all den snö som ligger som fastklistrad i "TV-tallriken".
Just nu har stackars genomfrusna lilla mej endast en önskan. Nämligen den, att jag tillsammans med familjen skall få njuta av julens absoluta höjdpunkt, med de två "Kallarna": Moraeus & Anka. Då kanske värmen stiger en aning i min kropp...
Sommarhatare: är ni nöjda nu?
-------------------------------------------------------------------------------
Fotograferingsgubbe: ROGER LINDQVIST
Euskefeurat
1982 kom LP:n "Euskefeurat - ägge bårte katta". 12 stycken låtar i tillplattat skick med gruppen Euskefeurat med Ronny Eriksson som frontfigur och idémakare. Gruppen bildades 1977 och lades på is 1994. 2005 återförenades man, men då med några nya medlemmar. På den nämnda LP:n finns en låt som är rätt så synonymt med bandet, "Mutta Herra Jumala", som beskriver "solskensstaden" Piteå, tillika Euskefeurats hemadress. Låten har fått text av Ronny Eriksson och ser ut på följande sätt:
Bor du i södra Sverige o saknar sommarstuga,
kör då E 4:an fram norrut med tält o barn o fruga.
O när du känner hur det börjar lukta s-k-i-t,
kan det antingen vara ungen, eller så är du i Pite
Mutta herra jumala.
Dö jär välkömen hijt.
Dö jär välkömen hijt,
välkömen hijt dell Piit.
O gillar ni att sola, åk en mil utanför staden,
där kan ni parkera tält o bil o baden-baden.
Men då krävs det att ni har en god ekonomi,
ty där är det bara solen som än så länge är kostnadsfri
Refr:
O är ni religiösa, då har ni funnit ert himmelrike,
ty där finns så många bönhus att ni aldrig sett dess like.
Men så saknar stan också sex o synd o ondska,
ja, jag tror till o med Gud Fader själv pratar pite-bondska
Refr:
Men om ni är såna att ni fullständigt ger katten
i världspolitiken o i samhällsdebatten.
Om ni dessutom ogillar kultur o vänstervridning
då kan vi lugnt rekommendera ortens egen tidning
Refr:
Men kanske trivs ni så bra här, du o dina kära
att ni vill stanna för gott här vid Norrlands riviera.
Men den enda arbetskraft snart som Norrbotten behöver
är folk som kan köra flyttbussarna som går söderöver.
Refr:
Text: Ronny Eriksson
Musik: Trad.
EUSKEFEURAT:
¤ Irene Danielsson - fiol, kör
¤ Ronny Eriksson - sång, kör, gitarr, huggkubbe
¤ Erling Fredriksson - bas, gitarr, rytm, sång, kör, tvärflöjt, tin whistle
¤ Arn Johansson - sång, kör, banjo, gitarr, mandolin, skrammel
¤ Bengt Ruthström - sång, kör, gitarr, skedar, rytm
¤ Stefan Isaksson - kör, fiol, dragspel, mandolin, gitarr, rytm
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Bor du i södra Sverige o saknar sommarstuga,
kör då E 4:an fram norrut med tält o barn o fruga.
O när du känner hur det börjar lukta s-k-i-t,
kan det antingen vara ungen, eller så är du i Pite
Mutta herra jumala.
Dö jär välkömen hijt.
Dö jär välkömen hijt,
välkömen hijt dell Piit.
O gillar ni att sola, åk en mil utanför staden,
där kan ni parkera tält o bil o baden-baden.
Men då krävs det att ni har en god ekonomi,
ty där är det bara solen som än så länge är kostnadsfri
Refr:
O är ni religiösa, då har ni funnit ert himmelrike,
ty där finns så många bönhus att ni aldrig sett dess like.
Men så saknar stan också sex o synd o ondska,
ja, jag tror till o med Gud Fader själv pratar pite-bondska
Refr:
Men om ni är såna att ni fullständigt ger katten
i världspolitiken o i samhällsdebatten.
Om ni dessutom ogillar kultur o vänstervridning
då kan vi lugnt rekommendera ortens egen tidning
Refr:
Men kanske trivs ni så bra här, du o dina kära
att ni vill stanna för gott här vid Norrlands riviera.
Men den enda arbetskraft snart som Norrbotten behöver
är folk som kan köra flyttbussarna som går söderöver.
Refr:
Text: Ronny Eriksson
Musik: Trad.
EUSKEFEURAT:
¤ Irene Danielsson - fiol, kör
¤ Ronny Eriksson - sång, kör, gitarr, huggkubbe
¤ Erling Fredriksson - bas, gitarr, rytm, sång, kör, tvärflöjt, tin whistle
¤ Arn Johansson - sång, kör, banjo, gitarr, mandolin, skrammel
¤ Bengt Ruthström - sång, kör, gitarr, skedar, rytm
¤ Stefan Isaksson - kör, fiol, dragspel, mandolin, gitarr, rytm
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
"Lapp-Lisa" Anna-Lisa Öst
Den 27 april 1974 ändades livet för en av vårt lands mest kända kristna sångare- och förkunnare, Anna-Lisa Öst, mest känd under namnet "Lapp-Lisa". Hon föddes den 8 oktober 1889 i Mark i Vilhelmina kommun i Västerbottens län. Hennes död uppmärksammades i massmedia, och i Piteå-Tidningen skrevs dessa rader:
Sångerskan fru Anna-Lisa Öst, Hedemora, "Lapp-Lisa" avled på lördagen, 84 år gammal.
Hon var född i Marks by, Vilhelmina. Anna-Lovisa som hennes dopnamn var, växte upp
som den yngsta i en syskonskara på sju. Hennes föräldrar var nybyggare och hette
Vikström. 19 år gammal kom hon i kontakt med Frälsningsarmén och 1911 kom hon till
Frälsningsarméns krigsskola i Stockholm. Sitt första officersuppdrag som löjtnant fick
Lapp-Lisa i Tierp. Småningom placerades hon i Hedemora, där hon gifte sig med brev-
bäraren Johan Öst, som var menig, och eftersom en officer i FA inte får gifta sig med en
menig så lämnade Lapp-Lisa ifrån sig sin officersfullmakt i Frälsningsarmén.
Nu började på allvar hennes otaliga sångarfärder kors och tvärs genom landet. Speciellt
känd och omtyckt blev hennes "Barnatro". Under åren gjorde hon flera hundra grammo-
foninspelningar och flera av skivorna har gått ut i rekordupplagor. 1967 gav hon ut sina
memoarer under titeln "Barnatro".
--------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 29 april 1974
Löjtnant Anna-Lisa Vikström och Arméns ungdomssträngmusikanter i
Edsbyn 1913-1914.
Det har skrivits en hel del om Anna-Lisa Öst. 1963 kom boken:
"Hela Sveriges Lapp-Lisa" av författaren Thorsten Kjäll.
Tant "Barnatro" - Anna-Lisa Öst (1889-1974).
--------------------------------------------------------------------------------
Sångerskan fru Anna-Lisa Öst, Hedemora, "Lapp-Lisa" avled på lördagen, 84 år gammal.
Hon var född i Marks by, Vilhelmina. Anna-Lovisa som hennes dopnamn var, växte upp
som den yngsta i en syskonskara på sju. Hennes föräldrar var nybyggare och hette
Vikström. 19 år gammal kom hon i kontakt med Frälsningsarmén och 1911 kom hon till
Frälsningsarméns krigsskola i Stockholm. Sitt första officersuppdrag som löjtnant fick
Lapp-Lisa i Tierp. Småningom placerades hon i Hedemora, där hon gifte sig med brev-
bäraren Johan Öst, som var menig, och eftersom en officer i FA inte får gifta sig med en
menig så lämnade Lapp-Lisa ifrån sig sin officersfullmakt i Frälsningsarmén.
Nu började på allvar hennes otaliga sångarfärder kors och tvärs genom landet. Speciellt
känd och omtyckt blev hennes "Barnatro". Under åren gjorde hon flera hundra grammo-
foninspelningar och flera av skivorna har gått ut i rekordupplagor. 1967 gav hon ut sina
memoarer under titeln "Barnatro".
--------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 29 april 1974
Löjtnant Anna-Lisa Vikström och Arméns ungdomssträngmusikanter i
Edsbyn 1913-1914.
Det har skrivits en hel del om Anna-Lisa Öst. 1963 kom boken:
"Hela Sveriges Lapp-Lisa" av författaren Thorsten Kjäll.
Tant "Barnatro" - Anna-Lisa Öst (1889-1974).
--------------------------------------------------------------------------------
Bild Journalen
Boken om tidningen Bild Journalen som speglade ungdomskulturen åren 1954-1969, har nu kommit ut på bokhandelsdiskarna lagom till jul. Naturligtvis ligger ett av exemplaren hemma hos mig på mitt nattygsbord. Här berättas allt om hur det en gång började. Många av de artister som flitigt förekom, har fått ge sin syn på saken vad Bild Journalen egentligen betydde för karriären osv. Anna-Lena Löfgren, Ann-Louise Hanson, Towa Carson, Siw Malmkvist, Lill-Babs, Gert Lengstrand, Lasse Lönndahl är några av de personer som kommit till tals, i den här minst sagt digra produktionen som tog författarna Börje Lundberg & Ammi Bohm hela sex år att färdigställa. Är man det allra minsta fallen för "the swingi´n sixties" så är mitt råd att omedelbart införskaffa sig ett exemplar - NU!
Tycker man om frottera sig med den ungdomskultur som rådde under
1950- och 60-talet, då är boken om Bild Journalen ett klart måste.
Boken är utgiven på Premium Publishing av Börje Lundberg & Ammi
Bohm.
-------------------------------------------------------------------------------
Tycker man om frottera sig med den ungdomskultur som rådde under
1950- och 60-talet, då är boken om Bild Journalen ett klart måste.
Boken är utgiven på Premium Publishing av Börje Lundberg & Ammi
Bohm.
-------------------------------------------------------------------------------
Söndag
Det var det här som mötte mig när jag vid lunchtid bestämde mig
för att ta en promenad. Tung blötsnö som "känns" när man skall
skotta bort det.
På vägen mot byn så passerar jag ett ställe som jag tillsammans
med mina kompisar brukade besöka under vintern. Den så kallade
"Nilssonsbacken" (som ligger lite längre in) det var där som vi åkte
skidor och pulka. Namnet kommer (tror jag) efter den person vid namn
Nilsson som bodde där.
-------------------------------------------------------------------------------
Skelleftebladet
Intresset för det skrivna- och tryckta ordet, fick mig att för några år sedan att inhandla en inbunden årgång av avsomnade Skelleftebladet. Årgången det rör sig om är från 1926. Den är stor och otymplig, men dess innehåll är i mina ögon sett väldigt intressant. Det behandlar en del av staden Skellefteås historia med omnejd. Och eftersom jag har en del släktrötter från Västerbotten så är det intressant även på det mer personliga planet. Att slå upp detta presslägg, är som att dyka ner i en slags konserverad historia. Så levde man alltså i "guldstaden" Skellefteå för 85 år sedan. Spännande artiklar, berättelser, annonser osv som minner om en tid som nutidens människor bara tar för givet. Låt oss kika in en liten stund i hur det en gång såg ut i den värld som skrevs med dessa fyra siffror: 1 9 2 6.
En inbunden årgång av Skelleftebladet från 1926, som jag lyckades
få tag på, under ett besök i Skellefteå för några år sedan.
Lördagen den 2 januari 1926. Tidningen kom då ut tre dagar i veckan,
tisdag, torsdag och lördag. Redaktör och ansvarig utgivare var Percy
Björck.
Annonser och artiklar berättar hur vardagen och världen såg ut för
de människor som levde och verkade i 1920-talets Västerbotten.
I augusti det här året besökte några av riksdagens stadsråd Byske.
Om detta berättades det i Skelleftebladet.
I september berättar tidningen i en stor uppslagen annons, om en
kommande idrottsfest.
Skellefteå AIK:s höstfest får även den ett stort utrymme.
Och vem skulle inte önskat sig ha en sådan här bil? Buick -26...
Skelleftebladets julnummer den 23 december 1926.
-------------------------------------------------------------------------------
Tidningsbotaniker: ROGER LINDQVIST
En inbunden årgång av Skelleftebladet från 1926, som jag lyckades
få tag på, under ett besök i Skellefteå för några år sedan.
Lördagen den 2 januari 1926. Tidningen kom då ut tre dagar i veckan,
tisdag, torsdag och lördag. Redaktör och ansvarig utgivare var Percy
Björck.
Annonser och artiklar berättar hur vardagen och världen såg ut för
de människor som levde och verkade i 1920-talets Västerbotten.
I augusti det här året besökte några av riksdagens stadsråd Byske.
Om detta berättades det i Skelleftebladet.
I september berättar tidningen i en stor uppslagen annons, om en
kommande idrottsfest.
Skellefteå AIK:s höstfest får även den ett stort utrymme.
Och vem skulle inte önskat sig ha en sådan här bil? Buick -26...
Skelleftebladets julnummer den 23 december 1926.
-------------------------------------------------------------------------------
Tidningsbotaniker: ROGER LINDQVIST
"Över en kopp kaffe..."
Min mor brukar skämtsamt säga att hon gärna skulle haft tio barn. Svaret från min sida blir, att då skulle kanhända 5-6 av dem, bott på andra ställen i landet. Eller möjligtvis i någon annan del av världen. Hon tycker om att ha sina två barn runt omkring sig, och vem vill inte det.
Min farfar och farmor bodde på ett rätt så strategiskt ställe i byn. Runt de båda fanns nästan alla deras barn med respektive familjer. Väldigt ofta kom nån av de tio barnen på besök, och även så barnbarnen. Min farmor var en väldigt social person, hon ville jämt ha huset fullt med släkt och vänner. Det minns jag själv personligen, i ett mycket starkt och varmt minne. Farfar var även han "med på noterna", även om han på slutet låg på kökssoffan när man kom för att hälsa på.
Undrar hur våra egna barn- och barnbarn kommer att minnas oss? Jag hoppas med ett glatt leende, och ett lätt sinne. Vid mitt besök hos min mor idag, kom vi in på det ämnet. Att minnas en barndom fylld av sarkasmer, ironi, fylla, misshandel, polisingripanden samt ingripande av sociala myndigheter mår ingen bra utav. Jag har sagt det förut - och jag säger det igen; slagna och psykiskt terroriserade barn, blir tidsinställda bomber som vuxna. Jag har i mitt tidigare inlägg den här dagen nära på ondgjort mig över det meningslösa våld som sprider sig som en löpeld genom vårt samhälle. Nu senast i går i Ludvika.
Jag kan aldrig nog betona vikten av en kärleksfylld barndom. Och om detta är väl nära nog varenda en utav oss ense. Men tyvärr så finns det ju också undantagsfall. De som kanske på ålderns höst endast minns sina barnaår som ofanligt jobbiga och plågsamma. Jag har hört berättas om en liknande händelse, där personen ifråga kände en sådan frustration över sin mor, att han inte ens besökte hennes grav på kyrkogården. Bitterhet mår ingen bra av. Det ger inga positiva "vibbar".
Såja, nu har jag lättat mitt hjärta (för en stund), och visar istället en bild på morsan hemma i hennes lägenhet. Besökte henne idag över en kopp kaffe. Det var då den här diskussionen kom upp, mellan kaffeslurken och go´kakan.
En bild fångad mitt i vardagen, hemma hos min mamma. Som vanligt
står kaffepannan mitt på bordet. I fönstret lyser adventstjärnan sitt
röda sken. På bordet ligger också "världsbladet" Piteå-Tidningen med
sina trycksvärtsluktande nyheter. Ljusen är tända, och mammas rollator
för en gång skulle helt rätt parkerad. Jag brukar ibland hota med park-
eringsböter, när den står mitt för vägen. Men eftersom hon är min rara
mor, så låter jag nåd gå före rätt (eller hur det nu var).
----------------------------------------------------------------------------------
Min farfar och farmor bodde på ett rätt så strategiskt ställe i byn. Runt de båda fanns nästan alla deras barn med respektive familjer. Väldigt ofta kom nån av de tio barnen på besök, och även så barnbarnen. Min farmor var en väldigt social person, hon ville jämt ha huset fullt med släkt och vänner. Det minns jag själv personligen, i ett mycket starkt och varmt minne. Farfar var även han "med på noterna", även om han på slutet låg på kökssoffan när man kom för att hälsa på.
Undrar hur våra egna barn- och barnbarn kommer att minnas oss? Jag hoppas med ett glatt leende, och ett lätt sinne. Vid mitt besök hos min mor idag, kom vi in på det ämnet. Att minnas en barndom fylld av sarkasmer, ironi, fylla, misshandel, polisingripanden samt ingripande av sociala myndigheter mår ingen bra utav. Jag har sagt det förut - och jag säger det igen; slagna och psykiskt terroriserade barn, blir tidsinställda bomber som vuxna. Jag har i mitt tidigare inlägg den här dagen nära på ondgjort mig över det meningslösa våld som sprider sig som en löpeld genom vårt samhälle. Nu senast i går i Ludvika.
Jag kan aldrig nog betona vikten av en kärleksfylld barndom. Och om detta är väl nära nog varenda en utav oss ense. Men tyvärr så finns det ju också undantagsfall. De som kanske på ålderns höst endast minns sina barnaår som ofanligt jobbiga och plågsamma. Jag har hört berättas om en liknande händelse, där personen ifråga kände en sådan frustration över sin mor, att han inte ens besökte hennes grav på kyrkogården. Bitterhet mår ingen bra av. Det ger inga positiva "vibbar".
Såja, nu har jag lättat mitt hjärta (för en stund), och visar istället en bild på morsan hemma i hennes lägenhet. Besökte henne idag över en kopp kaffe. Det var då den här diskussionen kom upp, mellan kaffeslurken och go´kakan.
En bild fångad mitt i vardagen, hemma hos min mamma. Som vanligt
står kaffepannan mitt på bordet. I fönstret lyser adventstjärnan sitt
röda sken. På bordet ligger också "världsbladet" Piteå-Tidningen med
sina trycksvärtsluktande nyheter. Ljusen är tända, och mammas rollator
för en gång skulle helt rätt parkerad. Jag brukar ibland hota med park-
eringsböter, när den står mitt för vägen. Men eftersom hon är min rara
mor, så låter jag nåd gå före rätt (eller hur det nu var).
----------------------------------------------------------------------------------
Misshandel till döds...
Än en gång har den mörka ondskan slagit till. En tvåbarnsfar överfölls sent igårkväll i Ludvika, när han var på väg från en julfest. I mannens sällskap ingick även två arbetskamrater, som dock klarade sig undan med mindre blessyrer. Gärningsmännen, som var 4-5 till antalet, avvek från platsen innan polisen anlänt.
Man kan fråga sig varför något sådant här överhuvudtaget kan- och behöver hända. Det är tyvärr inte första gången som oskyldiga människor brutalt misshandlas med döden som följd. Kraven på strängare straff har i många fall åberopats, men jag är inte säker på att dessa psykopatiska ligister ens bryr sig om straffpåföljd när deras hjärnor skriker "Döda, döda, döda". Deras handlingssätt visar på en primitiv natur, där känslan för mänskligt liv inte existerar.
Dessa råbarkade existenser hade sannerligen passat in ganska bra som Hitlers lägervakter. För mig finns det stora likheter med den kallblodighet som mötte de fångar som under 2:a världskriget skickades in i döden via: Auschwitz-Birkenau, Bergen-Belsen, Buchenwald och Dachau. Att döda en annan människa är ett klart och tydligt bevis över den djupa ondska som finns i respektive gärningsmans inre. Vi lever i ett våldsglorifierande samhälle, där vi översköljs av våldsamheter av allehanda slag. Detta i kombination av den utspridda drogkultur som råder.
Vi har i dagarna också fått rapport om att den 4-årige Texas i Ljungby ströps av en 10-årig kille. Händelsen som inträffade för två månader sedan har nu alltså fått sin lösning. 1998 avled fyraårige Kevin i Arvika. Också han föll offer för två unga mördare, 5-7 år gamla.
En 44-årig tvåbarnsfar misshandlades igårkväll till döds i Ludvika.
Enligt uppgift överfölls mannen och hans två kamrater av ett
gäng på 4-5 stycken. En vecka före jul sitter nu mannens två barn
hemma, i vetskap om att deras far inte längre är vid liv. Orsak:
ett gäng ligister som hamnat utanför lagen, har helt sonika berövat
dem deras pappa. Varför, kan man med rätta fråga?
-----------------------------------------------------------------------------
Bild: www.svt.se
Man kan fråga sig varför något sådant här överhuvudtaget kan- och behöver hända. Det är tyvärr inte första gången som oskyldiga människor brutalt misshandlas med döden som följd. Kraven på strängare straff har i många fall åberopats, men jag är inte säker på att dessa psykopatiska ligister ens bryr sig om straffpåföljd när deras hjärnor skriker "Döda, döda, döda". Deras handlingssätt visar på en primitiv natur, där känslan för mänskligt liv inte existerar.
Dessa råbarkade existenser hade sannerligen passat in ganska bra som Hitlers lägervakter. För mig finns det stora likheter med den kallblodighet som mötte de fångar som under 2:a världskriget skickades in i döden via: Auschwitz-Birkenau, Bergen-Belsen, Buchenwald och Dachau. Att döda en annan människa är ett klart och tydligt bevis över den djupa ondska som finns i respektive gärningsmans inre. Vi lever i ett våldsglorifierande samhälle, där vi översköljs av våldsamheter av allehanda slag. Detta i kombination av den utspridda drogkultur som råder.
Vi har i dagarna också fått rapport om att den 4-årige Texas i Ljungby ströps av en 10-årig kille. Händelsen som inträffade för två månader sedan har nu alltså fått sin lösning. 1998 avled fyraårige Kevin i Arvika. Också han föll offer för två unga mördare, 5-7 år gamla.
En 44-årig tvåbarnsfar misshandlades igårkväll till döds i Ludvika.
Enligt uppgift överfölls mannen och hans två kamrater av ett
gäng på 4-5 stycken. En vecka före jul sitter nu mannens två barn
hemma, i vetskap om att deras far inte längre är vid liv. Orsak:
ett gäng ligister som hamnat utanför lagen, har helt sonika berövat
dem deras pappa. Varför, kan man med rätta fråga?
-----------------------------------------------------------------------------
Bild: www.svt.se
"Historien om LARRY DEAN"
Det är många som hört av sig efter min berättelse om sångaren LARRY DEAN. Det är jättekul med respons, så även i det här fallet. Journalisten Tony Berglund är redaktör för www.älvsbyn.just.nu där presenteras den skrivna historien om älvsbysonen Staffan Sundin och hans minst sagt händelserika leverne. Författare, undertecknad. Jag vet att även Staffan fått en del uppmärksamhet genom den här historien. Nån röst har även höjts om att berättelsen skall komma ut i bokform. Vi får väl se... /Roger.
1895 års andra klass i Piteå
Herr Erik Bergström, Piteå, har ur sina gömmor plockat fram ovanstående foto av andra klassen år 1895 vid läroverket i Piteå. Sittande från vänster: S. Wallsten, F. Lundström, Erik Bergström, E. Roslin och E. Lindvall. Stående från vänster: F. Lundholm, R. Nyberg, H. Torneus, J. Wallgren, E. Åkerström, H. Falck, G. Markström och Waldemar Bergström.
-------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 27 augusti 1955
Heinrich Himmler - ondskans ställföreträdare på denna jord...
Sommaren 1974 besökte jag byn Buchenwald, 7 km nordväst om Weimar i delstaten Thüringen i Tyskland. Buchenwald var ett arbetsläger under 2:a världskriget. Och man beräknar att uppemot 57.000 människor avled där. Det var en konstig känsla att trampa på dess mark. Det var en ondskans plats där det vanliga humanitära och empatifyllda helt gått om intet. Det var helvetet på jorden. Man har svårt att förstå hur vi människor kan bli så bottenlöst onda. Hur vi kan gå i land med att på de mest bestialiska sätt förinta andra medmänniskor. Händelserna som utspelades mellan 1939-1945 var i grund och botten en människas verk. Adolf Hitlers. Även om han assisterades väl av sina hantlangare, så utgick idéerna om ett germanskt rike från en och samma person.
Heinrich Himmler som föddes 1905, kom in i den nazistiska rörelsen. Den i grunden utbildade agronomen avancerade till en av Tredje Rikets mest fasansfulla monster. Himmler var ansvarig för drygt 6 miljoner döda judar. I krigets slutskede, när Hitlers germanska tusenåriga rike vacklade, och den förr så knipsluge Führern låg död i sin underjordiska bunker i Berlin, flydde delar av hans närmaste män ut ur kaoset. En av dem var Heinrich Himmler. Men innan rättvisan hunnit agera, gick han händelserna i förväg. Himmler var inte ensam om att begå självmord. Hermann Göring dog på exakt samma sätt innan rättegången i Nürnberg var över.
Hur tänkte man? Varför gjorde man det man gjorde? Hur bottenlös svart Himmler och hans hejdukar var i sina själar, skulle det ha varit intressant att få ett någorlunda svar av dem. Vad för sorts mekanismer var det som drev dem att begå dessa hemskheter? Jag har läst många böcker som handlar om just dessa tankegångar. För inte så länge sedan läste jag boken om Albert Speer, Hitlers rustningsminister och arkitekt. Han gjorde precis som alla de andra inblandade, han följde endast order. Sa han!
Just nu så läser jag en bok om Himmler och hans liv. Boken har jag läst förut, men det är länge sedan. Har alltid intresserat mig för det andra världskriget och dess spännande historia. Men ju mer jag läser, desto mer bedrövad blir jag. Så sent som igår, under Nobelfestligheterna i Stockholm, härjade en grupp nazister ute på stadens gator. Och som jag kan förstå var det personer som är allt för unga för att ha någon personlig relation med krigsårens fasor. Endast unga förvirrade människor som anammmat de nazistiska tankegångarna. Ja, du stackars värld!
Heinrich Himmler, ondskans ställföreträdare på den här jorden, under
det andra världskriget. Himmler tog sig själv av daga när han upp-
täcktes av de allierade. Den 23 maj 1945 svalde han en giftkapsel.
Han var född 1905 och utbildade sig till agronom. Hitlers irrläror ledde
honom så småningom in i nazistpartiets innersta krets.
------------------------------------------------------------------------------
Heinrich Himmler som föddes 1905, kom in i den nazistiska rörelsen. Den i grunden utbildade agronomen avancerade till en av Tredje Rikets mest fasansfulla monster. Himmler var ansvarig för drygt 6 miljoner döda judar. I krigets slutskede, när Hitlers germanska tusenåriga rike vacklade, och den förr så knipsluge Führern låg död i sin underjordiska bunker i Berlin, flydde delar av hans närmaste män ut ur kaoset. En av dem var Heinrich Himmler. Men innan rättvisan hunnit agera, gick han händelserna i förväg. Himmler var inte ensam om att begå självmord. Hermann Göring dog på exakt samma sätt innan rättegången i Nürnberg var över.
Hur tänkte man? Varför gjorde man det man gjorde? Hur bottenlös svart Himmler och hans hejdukar var i sina själar, skulle det ha varit intressant att få ett någorlunda svar av dem. Vad för sorts mekanismer var det som drev dem att begå dessa hemskheter? Jag har läst många böcker som handlar om just dessa tankegångar. För inte så länge sedan läste jag boken om Albert Speer, Hitlers rustningsminister och arkitekt. Han gjorde precis som alla de andra inblandade, han följde endast order. Sa han!
Just nu så läser jag en bok om Himmler och hans liv. Boken har jag läst förut, men det är länge sedan. Har alltid intresserat mig för det andra världskriget och dess spännande historia. Men ju mer jag läser, desto mer bedrövad blir jag. Så sent som igår, under Nobelfestligheterna i Stockholm, härjade en grupp nazister ute på stadens gator. Och som jag kan förstå var det personer som är allt för unga för att ha någon personlig relation med krigsårens fasor. Endast unga förvirrade människor som anammmat de nazistiska tankegångarna. Ja, du stackars värld!
Heinrich Himmler, ondskans ställföreträdare på den här jorden, under
det andra världskriget. Himmler tog sig själv av daga när han upp-
täcktes av de allierade. Den 23 maj 1945 svalde han en giftkapsel.
Han var född 1905 och utbildade sig till agronom. Hitlers irrläror ledde
honom så småningom in i nazistpartiets innersta krets.
------------------------------------------------------------------------------
Hemma i Nobelsoffan med Tomas Tranströmer
Dagen har varit tung och snövit. Tung på så sätt att det vita som ramlat ifrån vinterhimlen har varit blött. Detta gjorde att varje lass med snö på spaden, var som att lyfta 15 kilo cement. Av den anledningen har jag lite skämtsamt sagt till frun, att om jag inte kommit in inom en halvtimme, är risken stor att jag stupat med huvudet rakt ned i en driva. Och vem vet, kanske att hon hittar sin äkta man med sprattlande ben och fötter utanför köksfönstret, om det här snöovädret fortsätter.
När snön var undanskottad lade jag mig ner i "Nobelsoffan", för att ta del av den dokumentär som visades om Tomas Tranströmer. Jag tycker om hans ord. Hans sätt att berätta. Hans sätt att måla och bearbeta orden. Detta leder tankarna in på vägar, som man ibland inte trodde fanns. Men ändå finns. Just därför är han är en underbar. Därför anser jag honom också vara värdig den stora utmärkelse han fick idag.
Tomas Tranströmer - en värdig pristagare. En underbar berättare och
poet. Idag fick han sitt Nobelpris.
Tomas Tranströmer i väntan på sitt Nobelpris...
...som han så småningom fick ur kungens hand.
Undrar vilka tankar som rörde sig i Drottning Sivias huvud idag?
Var det kanhända hennes makes lössläppta leverne som hon satt
och funderade på. Även Carl Gustaf verkade moloken. Inte undra på.
Det sägs ju att de omtalade bilderna snart skall publiceras.
-------------------------------------------------------------------------------
När snön var undanskottad lade jag mig ner i "Nobelsoffan", för att ta del av den dokumentär som visades om Tomas Tranströmer. Jag tycker om hans ord. Hans sätt att berätta. Hans sätt att måla och bearbeta orden. Detta leder tankarna in på vägar, som man ibland inte trodde fanns. Men ändå finns. Just därför är han är en underbar. Därför anser jag honom också vara värdig den stora utmärkelse han fick idag.
Tomas Tranströmer - en värdig pristagare. En underbar berättare och
poet. Idag fick han sitt Nobelpris.
Tomas Tranströmer i väntan på sitt Nobelpris...
...som han så småningom fick ur kungens hand.
Undrar vilka tankar som rörde sig i Drottning Sivias huvud idag?
Var det kanhända hennes makes lössläppta leverne som hon satt
och funderade på. Även Carl Gustaf verkade moloken. Inte undra på.
Det sägs ju att de omtalade bilderna snart skall publiceras.
-------------------------------------------------------------------------------
Fyra minus och knarr under skorna...
Nu kan jag väl ändå påstå att vintern har kommit. Ingen större snömängd, inte heller några "Sibiriska-grader". Men ändå så har nog Kung Bore kommit för att stanna. Dagen har varit perfekt för en promenad. Rundan ökades ut mycket pga att jag njöt av allt det perfekta runt omkring. Att promenera låg tidigare inte allra högst upp på min agenda. Men eftersom mina födelsedagar numera kommer alltför tätt, så har jag tagit mig i kragen och börjat med regelbunden motion. Vid förra läkarbesöket hade jag tappat hela 16 kilo, och när min doktor frågade vad jag hade gjort så sa jag: - Det vet jag inte! Men så här i efterhand så är nog svaret i alla fall att jag äter inte längre som en häst. Jag äter väldigt sparsamt idag.
Livet är för det mesta både spännande och roligt. Men ibland så kan det även ta sig ett rakt motsatt uttryck. Man har vid 50 plus, börjat inse att man inte längre är odödlig. Ett liv kan ta slut lika fort som man blåser ut ett ljus. Och jag tror att man behöver ibland ta sig tid att stanna upp för att fundera vad i hela världen man håller på med. Självrannsakan, kallar jag det för. Det gör jag då och då. Det är inte jämt "alla andra" som gör tokiga saker och fel, det gör man ju själv också. Lika viktigt som det är att kunna vara förlåtande mot sin medmänniska, måste man kunna förlåta sig själv också.
Jag har genom åren mött en hel del människor. Vissa personlighetstyper, har haft en "ryggsäck" på sig vars innehåll har varit gamla oförätter, dåligt samvete, brutna relationer som fortfarande gnager, nära och kära som plötsligt gått bort osv. Om den där ryggsäcken blir överbelastad - ja, då är risken stor att vi som människor bågnar under trycket. Vi kan kanhända inte längre fungera pga av allt den smärtsamma last vi ständigt bär på oss.
Nu låter det kanhända som om jag vore både präst och psykolog. Det är jag inte. Även om jag fick frågan för något år sedan av en trevlig dam, som kom fram och frågade om jag var präst. Jag vet inte om jag ser "prästlik" ut? Kanske för att jag har de här tankarna möjligen. Men jag skulle absolut ingenting ha emot att vara präst. De är ju "ordets förkunnare" och ord, ja, orden tycker jag om. Speciellt om de har ett djup, är livskraftiga och har ett innehåll.
Promenaden gick efter den vanliga rutten. När jag kommit ut på Ska-
tanvägen vände jag kameran först åt höger...
...sen åt vänster. Skatanvägen var tidigare gamla Riks 13. Per, min
barndomskompis och jag, blev en sommar vittne till en bilolycka just
precis på den här sträckan. En Volvo PV körde med hög fart av vägen
och voltade flertalet varv på andra sidan på en äng. Föraren kröp så
småningom ut, väldigt omtumlad, men vid liv.
Gångvägen upp mot byn. Jag fäste blicken mot ljuset vid horisonten,
samtidigt som jag hörde det välbekanta knarret under skorna. När
jag passerade Norrbyskolans område, kunde jag inte annat än le när
jag såg alla de hockeykrigare som kämpade med puck och klubba,
ute på skolgården. I målet stod - kanske en blivande målvakt - med
målvaktsklubba, plockhandske, benskydd och ansiktsmask. Då mindes
jag själv hur det var, de där åren när jag drömde om att bli en ny
Leif "Honken" Holmqvist.
Vid den f.d gymnastiksalen i Hortlax Centralskola, där en matsal nu-
mera finns, fanns ett litet förråd. I det förrådet hade jag mina mål-
vaktsbenskydd. Jag minns att varje gång jag skulle hämta fram dem,
så var odören väldigt plågsam. Pga av det material de var gjorda av.
Förrådet finns inte kvar, det bommade man igen när byggnaden fick
en ansiktslyftning. Förrådet är idag igenmurat, vilket kan ses på bilden.
1968/69 låg Hortlaxskolans hockeybana precis på samma ställe
där Sport- och simhallen i dag ligger. Det var på den ishala hockey-
rinken som jag en dag - under en batalj om en spade - tappade
balansen och föll framlänges rakt ner i isen. Resultatet blev en halv-
framtand mindre. Den borttappade tandhalvan ledde till att nästan alla
mina skolkompisar, och jag, letade som dårar efter att finna. Till slut
så ropade en av grabbarna: - Jag har hittat Rogers tand!
Ingången till skolans gympasal. Den är fortfarande intakt, precis som
den såg ut på min tid. På trappan stod den glasögonprydde Roger,
med gympapåsen och med gympaskorna och shortsen i och väntade på
gymnastikläraren Sten Lindberg.
Så fortsatte promenaden upp mot "Hortlax city".
Efter en njutbar stund ute i det fria, så bar det av hemåt...
-------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Livet är för det mesta både spännande och roligt. Men ibland så kan det även ta sig ett rakt motsatt uttryck. Man har vid 50 plus, börjat inse att man inte längre är odödlig. Ett liv kan ta slut lika fort som man blåser ut ett ljus. Och jag tror att man behöver ibland ta sig tid att stanna upp för att fundera vad i hela världen man håller på med. Självrannsakan, kallar jag det för. Det gör jag då och då. Det är inte jämt "alla andra" som gör tokiga saker och fel, det gör man ju själv också. Lika viktigt som det är att kunna vara förlåtande mot sin medmänniska, måste man kunna förlåta sig själv också.
Jag har genom åren mött en hel del människor. Vissa personlighetstyper, har haft en "ryggsäck" på sig vars innehåll har varit gamla oförätter, dåligt samvete, brutna relationer som fortfarande gnager, nära och kära som plötsligt gått bort osv. Om den där ryggsäcken blir överbelastad - ja, då är risken stor att vi som människor bågnar under trycket. Vi kan kanhända inte längre fungera pga av allt den smärtsamma last vi ständigt bär på oss.
Nu låter det kanhända som om jag vore både präst och psykolog. Det är jag inte. Även om jag fick frågan för något år sedan av en trevlig dam, som kom fram och frågade om jag var präst. Jag vet inte om jag ser "prästlik" ut? Kanske för att jag har de här tankarna möjligen. Men jag skulle absolut ingenting ha emot att vara präst. De är ju "ordets förkunnare" och ord, ja, orden tycker jag om. Speciellt om de har ett djup, är livskraftiga och har ett innehåll.
Promenaden gick efter den vanliga rutten. När jag kommit ut på Ska-
tanvägen vände jag kameran först åt höger...
...sen åt vänster. Skatanvägen var tidigare gamla Riks 13. Per, min
barndomskompis och jag, blev en sommar vittne till en bilolycka just
precis på den här sträckan. En Volvo PV körde med hög fart av vägen
och voltade flertalet varv på andra sidan på en äng. Föraren kröp så
småningom ut, väldigt omtumlad, men vid liv.
Gångvägen upp mot byn. Jag fäste blicken mot ljuset vid horisonten,
samtidigt som jag hörde det välbekanta knarret under skorna. När
jag passerade Norrbyskolans område, kunde jag inte annat än le när
jag såg alla de hockeykrigare som kämpade med puck och klubba,
ute på skolgården. I målet stod - kanske en blivande målvakt - med
målvaktsklubba, plockhandske, benskydd och ansiktsmask. Då mindes
jag själv hur det var, de där åren när jag drömde om att bli en ny
Leif "Honken" Holmqvist.
Vid den f.d gymnastiksalen i Hortlax Centralskola, där en matsal nu-
mera finns, fanns ett litet förråd. I det förrådet hade jag mina mål-
vaktsbenskydd. Jag minns att varje gång jag skulle hämta fram dem,
så var odören väldigt plågsam. Pga av det material de var gjorda av.
Förrådet finns inte kvar, det bommade man igen när byggnaden fick
en ansiktslyftning. Förrådet är idag igenmurat, vilket kan ses på bilden.
1968/69 låg Hortlaxskolans hockeybana precis på samma ställe
där Sport- och simhallen i dag ligger. Det var på den ishala hockey-
rinken som jag en dag - under en batalj om en spade - tappade
balansen och föll framlänges rakt ner i isen. Resultatet blev en halv-
framtand mindre. Den borttappade tandhalvan ledde till att nästan alla
mina skolkompisar, och jag, letade som dårar efter att finna. Till slut
så ropade en av grabbarna: - Jag har hittat Rogers tand!
Ingången till skolans gympasal. Den är fortfarande intakt, precis som
den såg ut på min tid. På trappan stod den glasögonprydde Roger,
med gympapåsen och med gympaskorna och shortsen i och väntade på
gymnastikläraren Sten Lindberg.
Så fortsatte promenaden upp mot "Hortlax city".
Efter en njutbar stund ute i det fria, så bar det av hemåt...
-------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Härliga Umeå
Klockan 03.45 ringer väckarklockan. Vadan denna tidiga timme? Jo, pga ett besök hos Östmans optik på Kungsgatan 58 i Umeå. Halv 5 åker vi iväg, jag, Elisabeth och Andreas. Klockan 09.00 har Andreas en inbokad tid för synundersökning. Termometern utanför vårt köksfönster, visar några minusgrader innan vi är klara för avfärd. I baksätet står en korg vars innehåll består av kaffe, mackor m.m. I Skellefteå svänger vi in på ett industriområde, Andreas skall även leverera ett fullastat släp med hö till en kund. Släpet lämnar vi kvar, för att vid hemfärden hämta upp det.
Vid framkomsten så känns kylan bita lite extra i kinderna. Jag går en liten runda i den närliggande parken. Inte så långt därifrån syns Umeå stadskyrka trona med sin stolta spira. En vacker kyrka, i en vacker stad. Sonen går till det avtalade mötet. Han kommer att bli borta några timmar. Vi går en vända på den julpyntade gatan, som leder oss mot torget. Rådhuset får mig att ta fram min kamera. Torget är stort och pampigt, och det fylls sakta men säkert upp av julhandlande människor.
Senast jag gjorde ett besök i staden, var 2006. Men då var det sommar, och Umeås berömda björkar gav stadsbilden dess glans. Idag vid vårt besök har snön lagt sitt välkända täcke över stadens gator. Som den vinylälskare jag är, slinker jag in på Burmans musik mitt i stan. Tyvärr görs inga riktiga fynd. Utanför står hustrun och vinkar att jag skall komma ut. Hon vill gå en runda på Åhléns. Snällt följer jag med, vi tittar på butikens julskyltning, och tillsammans frapperas vi av alla de julens färger som finns representerade.
Strax före lunch kommer sonen. Undersökningen har gått bra, men han måste göra ett återbesök i början av januari 2012. Vi sätter oss i bilen för att påbörja hemfärden. Efter ett par timmar är vi återigen hemma på vår gata. Hemma är alltid hemma, även om staden Umeå alltid är värt ett besök.
03.45 ringer väckarklockan. Klockan 05.00 börjar vi färden mot
björkarnas stad - Umeå!
GPS:en är inkopplad! Och i samma stund kommer jag att tänka på
det revynummer jag skrev till Piteå Revyn förra året. Det handlade
om en man (Eskil) som skaffar sig en GPS och sedan försvinner spår-
löst. Till årets Revy har jag skrivit en fortsättning.
Första anhalten är Skellefteå. Där lämnar vi det släpvagn som Ante
lastat fullt med hö till en kund.
Dagsljuset lyste med sin frånvaro i den tidiga timmen, av naturliga
skäl.
Efter att ha sträckt på benen så var det åter dags att fortsätta färden.
Från den närliggande parken såg jag denna vackra syn. Umeå stads-
kyrka.
Vid ankomsten lyste gatorna ännu rätt så tomma. Men i takt med
klockans slag syntes alltfler umebor ute på gator och torg.
Gatorna i innerstan var vackert dekorerade.
I bilen satt den här mannen och frös. Tur att sonen har bra värme i
sin kärra.
I bilens bakre regioner satt hustrun och planerade en rundtur på
Åhléns.
HOME SWEET HOME...Javisst, är det skönt därhemma i Hortlax...
...SMILE...Jo, det är väl klart som korvspad att man ler...ibland...
vid högtidliga tillfällen.
Det ståtliga rådhuset som byggdes 1888 finns att avnjuta mitt i cen-
trala Umeå.
Mot Piteå! Två och en halvtimme bort...
- Det gick bra det där, sa Andreas åsyftande besöket hos optikern
Östman i Umeå. Halv tre var vi åter hemma på "ranchen". Utan miss-
öden.
---------------------------------------------------------------------------
Vid framkomsten så känns kylan bita lite extra i kinderna. Jag går en liten runda i den närliggande parken. Inte så långt därifrån syns Umeå stadskyrka trona med sin stolta spira. En vacker kyrka, i en vacker stad. Sonen går till det avtalade mötet. Han kommer att bli borta några timmar. Vi går en vända på den julpyntade gatan, som leder oss mot torget. Rådhuset får mig att ta fram min kamera. Torget är stort och pampigt, och det fylls sakta men säkert upp av julhandlande människor.
Senast jag gjorde ett besök i staden, var 2006. Men då var det sommar, och Umeås berömda björkar gav stadsbilden dess glans. Idag vid vårt besök har snön lagt sitt välkända täcke över stadens gator. Som den vinylälskare jag är, slinker jag in på Burmans musik mitt i stan. Tyvärr görs inga riktiga fynd. Utanför står hustrun och vinkar att jag skall komma ut. Hon vill gå en runda på Åhléns. Snällt följer jag med, vi tittar på butikens julskyltning, och tillsammans frapperas vi av alla de julens färger som finns representerade.
Strax före lunch kommer sonen. Undersökningen har gått bra, men han måste göra ett återbesök i början av januari 2012. Vi sätter oss i bilen för att påbörja hemfärden. Efter ett par timmar är vi återigen hemma på vår gata. Hemma är alltid hemma, även om staden Umeå alltid är värt ett besök.
03.45 ringer väckarklockan. Klockan 05.00 börjar vi färden mot
björkarnas stad - Umeå!
GPS:en är inkopplad! Och i samma stund kommer jag att tänka på
det revynummer jag skrev till Piteå Revyn förra året. Det handlade
om en man (Eskil) som skaffar sig en GPS och sedan försvinner spår-
löst. Till årets Revy har jag skrivit en fortsättning.
Första anhalten är Skellefteå. Där lämnar vi det släpvagn som Ante
lastat fullt med hö till en kund.
Dagsljuset lyste med sin frånvaro i den tidiga timmen, av naturliga
skäl.
Efter att ha sträckt på benen så var det åter dags att fortsätta färden.
Från den närliggande parken såg jag denna vackra syn. Umeå stads-
kyrka.
Vid ankomsten lyste gatorna ännu rätt så tomma. Men i takt med
klockans slag syntes alltfler umebor ute på gator och torg.
Gatorna i innerstan var vackert dekorerade.
I bilen satt den här mannen och frös. Tur att sonen har bra värme i
sin kärra.
I bilens bakre regioner satt hustrun och planerade en rundtur på
Åhléns.
HOME SWEET HOME...Javisst, är det skönt därhemma i Hortlax...
...SMILE...Jo, det är väl klart som korvspad att man ler...ibland...
vid högtidliga tillfällen.
Det ståtliga rådhuset som byggdes 1888 finns att avnjuta mitt i cen-
trala Umeå.
Mot Piteå! Två och en halvtimme bort...
- Det gick bra det där, sa Andreas åsyftande besöket hos optikern
Östman i Umeå. Halv tre var vi åter hemma på "ranchen". Utan miss-
öden.
---------------------------------------------------------------------------
