1895 års andra klass i Piteå
Herr Erik Bergström, Piteå, har ur sina gömmor plockat fram ovanstående foto av andra klassen år 1895 vid läroverket i Piteå. Sittande från vänster: S. Wallsten, F. Lundström, Erik Bergström, E. Roslin och E. Lindvall. Stående från vänster: F. Lundholm, R. Nyberg, H. Torneus, J. Wallgren, E. Åkerström, H. Falck, G. Markström och Waldemar Bergström.
-------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 27 augusti 1955
Heinrich Himmler - ondskans ställföreträdare på denna jord...
Sommaren 1974 besökte jag byn Buchenwald, 7 km nordväst om Weimar i delstaten Thüringen i Tyskland. Buchenwald var ett arbetsläger under 2:a världskriget. Och man beräknar att uppemot 57.000 människor avled där. Det var en konstig känsla att trampa på dess mark. Det var en ondskans plats där det vanliga humanitära och empatifyllda helt gått om intet. Det var helvetet på jorden. Man har svårt att förstå hur vi människor kan bli så bottenlöst onda. Hur vi kan gå i land med att på de mest bestialiska sätt förinta andra medmänniskor. Händelserna som utspelades mellan 1939-1945 var i grund och botten en människas verk. Adolf Hitlers. Även om han assisterades väl av sina hantlangare, så utgick idéerna om ett germanskt rike från en och samma person.
Heinrich Himmler som föddes 1905, kom in i den nazistiska rörelsen. Den i grunden utbildade agronomen avancerade till en av Tredje Rikets mest fasansfulla monster. Himmler var ansvarig för drygt 6 miljoner döda judar. I krigets slutskede, när Hitlers germanska tusenåriga rike vacklade, och den förr så knipsluge Führern låg död i sin underjordiska bunker i Berlin, flydde delar av hans närmaste män ut ur kaoset. En av dem var Heinrich Himmler. Men innan rättvisan hunnit agera, gick han händelserna i förväg. Himmler var inte ensam om att begå självmord. Hermann Göring dog på exakt samma sätt innan rättegången i Nürnberg var över.
Hur tänkte man? Varför gjorde man det man gjorde? Hur bottenlös svart Himmler och hans hejdukar var i sina själar, skulle det ha varit intressant att få ett någorlunda svar av dem. Vad för sorts mekanismer var det som drev dem att begå dessa hemskheter? Jag har läst många böcker som handlar om just dessa tankegångar. För inte så länge sedan läste jag boken om Albert Speer, Hitlers rustningsminister och arkitekt. Han gjorde precis som alla de andra inblandade, han följde endast order. Sa han!
Just nu så läser jag en bok om Himmler och hans liv. Boken har jag läst förut, men det är länge sedan. Har alltid intresserat mig för det andra världskriget och dess spännande historia. Men ju mer jag läser, desto mer bedrövad blir jag. Så sent som igår, under Nobelfestligheterna i Stockholm, härjade en grupp nazister ute på stadens gator. Och som jag kan förstå var det personer som är allt för unga för att ha någon personlig relation med krigsårens fasor. Endast unga förvirrade människor som anammmat de nazistiska tankegångarna. Ja, du stackars värld!
Heinrich Himmler, ondskans ställföreträdare på den här jorden, under
det andra världskriget. Himmler tog sig själv av daga när han upp-
täcktes av de allierade. Den 23 maj 1945 svalde han en giftkapsel.
Han var född 1905 och utbildade sig till agronom. Hitlers irrläror ledde
honom så småningom in i nazistpartiets innersta krets.
------------------------------------------------------------------------------
Heinrich Himmler som föddes 1905, kom in i den nazistiska rörelsen. Den i grunden utbildade agronomen avancerade till en av Tredje Rikets mest fasansfulla monster. Himmler var ansvarig för drygt 6 miljoner döda judar. I krigets slutskede, när Hitlers germanska tusenåriga rike vacklade, och den förr så knipsluge Führern låg död i sin underjordiska bunker i Berlin, flydde delar av hans närmaste män ut ur kaoset. En av dem var Heinrich Himmler. Men innan rättvisan hunnit agera, gick han händelserna i förväg. Himmler var inte ensam om att begå självmord. Hermann Göring dog på exakt samma sätt innan rättegången i Nürnberg var över.
Hur tänkte man? Varför gjorde man det man gjorde? Hur bottenlös svart Himmler och hans hejdukar var i sina själar, skulle det ha varit intressant att få ett någorlunda svar av dem. Vad för sorts mekanismer var det som drev dem att begå dessa hemskheter? Jag har läst många böcker som handlar om just dessa tankegångar. För inte så länge sedan läste jag boken om Albert Speer, Hitlers rustningsminister och arkitekt. Han gjorde precis som alla de andra inblandade, han följde endast order. Sa han!
Just nu så läser jag en bok om Himmler och hans liv. Boken har jag läst förut, men det är länge sedan. Har alltid intresserat mig för det andra världskriget och dess spännande historia. Men ju mer jag läser, desto mer bedrövad blir jag. Så sent som igår, under Nobelfestligheterna i Stockholm, härjade en grupp nazister ute på stadens gator. Och som jag kan förstå var det personer som är allt för unga för att ha någon personlig relation med krigsårens fasor. Endast unga förvirrade människor som anammmat de nazistiska tankegångarna. Ja, du stackars värld!
Heinrich Himmler, ondskans ställföreträdare på den här jorden, under
det andra världskriget. Himmler tog sig själv av daga när han upp-
täcktes av de allierade. Den 23 maj 1945 svalde han en giftkapsel.
Han var född 1905 och utbildade sig till agronom. Hitlers irrläror ledde
honom så småningom in i nazistpartiets innersta krets.
------------------------------------------------------------------------------
Hemma i Nobelsoffan med Tomas Tranströmer
Dagen har varit tung och snövit. Tung på så sätt att det vita som ramlat ifrån vinterhimlen har varit blött. Detta gjorde att varje lass med snö på spaden, var som att lyfta 15 kilo cement. Av den anledningen har jag lite skämtsamt sagt till frun, att om jag inte kommit in inom en halvtimme, är risken stor att jag stupat med huvudet rakt ned i en driva. Och vem vet, kanske att hon hittar sin äkta man med sprattlande ben och fötter utanför köksfönstret, om det här snöovädret fortsätter.
När snön var undanskottad lade jag mig ner i "Nobelsoffan", för att ta del av den dokumentär som visades om Tomas Tranströmer. Jag tycker om hans ord. Hans sätt att berätta. Hans sätt att måla och bearbeta orden. Detta leder tankarna in på vägar, som man ibland inte trodde fanns. Men ändå finns. Just därför är han är en underbar. Därför anser jag honom också vara värdig den stora utmärkelse han fick idag.
Tomas Tranströmer - en värdig pristagare. En underbar berättare och
poet. Idag fick han sitt Nobelpris.
Tomas Tranströmer i väntan på sitt Nobelpris...
...som han så småningom fick ur kungens hand.
Undrar vilka tankar som rörde sig i Drottning Sivias huvud idag?
Var det kanhända hennes makes lössläppta leverne som hon satt
och funderade på. Även Carl Gustaf verkade moloken. Inte undra på.
Det sägs ju att de omtalade bilderna snart skall publiceras.
-------------------------------------------------------------------------------
När snön var undanskottad lade jag mig ner i "Nobelsoffan", för att ta del av den dokumentär som visades om Tomas Tranströmer. Jag tycker om hans ord. Hans sätt att berätta. Hans sätt att måla och bearbeta orden. Detta leder tankarna in på vägar, som man ibland inte trodde fanns. Men ändå finns. Just därför är han är en underbar. Därför anser jag honom också vara värdig den stora utmärkelse han fick idag.
Tomas Tranströmer - en värdig pristagare. En underbar berättare och
poet. Idag fick han sitt Nobelpris.
Tomas Tranströmer i väntan på sitt Nobelpris...
...som han så småningom fick ur kungens hand.
Undrar vilka tankar som rörde sig i Drottning Sivias huvud idag?
Var det kanhända hennes makes lössläppta leverne som hon satt
och funderade på. Även Carl Gustaf verkade moloken. Inte undra på.
Det sägs ju att de omtalade bilderna snart skall publiceras.
-------------------------------------------------------------------------------
Fyra minus och knarr under skorna...
Nu kan jag väl ändå påstå att vintern har kommit. Ingen större snömängd, inte heller några "Sibiriska-grader". Men ändå så har nog Kung Bore kommit för att stanna. Dagen har varit perfekt för en promenad. Rundan ökades ut mycket pga att jag njöt av allt det perfekta runt omkring. Att promenera låg tidigare inte allra högst upp på min agenda. Men eftersom mina födelsedagar numera kommer alltför tätt, så har jag tagit mig i kragen och börjat med regelbunden motion. Vid förra läkarbesöket hade jag tappat hela 16 kilo, och när min doktor frågade vad jag hade gjort så sa jag: - Det vet jag inte! Men så här i efterhand så är nog svaret i alla fall att jag äter inte längre som en häst. Jag äter väldigt sparsamt idag.
Livet är för det mesta både spännande och roligt. Men ibland så kan det även ta sig ett rakt motsatt uttryck. Man har vid 50 plus, börjat inse att man inte längre är odödlig. Ett liv kan ta slut lika fort som man blåser ut ett ljus. Och jag tror att man behöver ibland ta sig tid att stanna upp för att fundera vad i hela världen man håller på med. Självrannsakan, kallar jag det för. Det gör jag då och då. Det är inte jämt "alla andra" som gör tokiga saker och fel, det gör man ju själv också. Lika viktigt som det är att kunna vara förlåtande mot sin medmänniska, måste man kunna förlåta sig själv också.
Jag har genom åren mött en hel del människor. Vissa personlighetstyper, har haft en "ryggsäck" på sig vars innehåll har varit gamla oförätter, dåligt samvete, brutna relationer som fortfarande gnager, nära och kära som plötsligt gått bort osv. Om den där ryggsäcken blir överbelastad - ja, då är risken stor att vi som människor bågnar under trycket. Vi kan kanhända inte längre fungera pga av allt den smärtsamma last vi ständigt bär på oss.
Nu låter det kanhända som om jag vore både präst och psykolog. Det är jag inte. Även om jag fick frågan för något år sedan av en trevlig dam, som kom fram och frågade om jag var präst. Jag vet inte om jag ser "prästlik" ut? Kanske för att jag har de här tankarna möjligen. Men jag skulle absolut ingenting ha emot att vara präst. De är ju "ordets förkunnare" och ord, ja, orden tycker jag om. Speciellt om de har ett djup, är livskraftiga och har ett innehåll.
Promenaden gick efter den vanliga rutten. När jag kommit ut på Ska-
tanvägen vände jag kameran först åt höger...
...sen åt vänster. Skatanvägen var tidigare gamla Riks 13. Per, min
barndomskompis och jag, blev en sommar vittne till en bilolycka just
precis på den här sträckan. En Volvo PV körde med hög fart av vägen
och voltade flertalet varv på andra sidan på en äng. Föraren kröp så
småningom ut, väldigt omtumlad, men vid liv.
Gångvägen upp mot byn. Jag fäste blicken mot ljuset vid horisonten,
samtidigt som jag hörde det välbekanta knarret under skorna. När
jag passerade Norrbyskolans område, kunde jag inte annat än le när
jag såg alla de hockeykrigare som kämpade med puck och klubba,
ute på skolgården. I målet stod - kanske en blivande målvakt - med
målvaktsklubba, plockhandske, benskydd och ansiktsmask. Då mindes
jag själv hur det var, de där åren när jag drömde om att bli en ny
Leif "Honken" Holmqvist.
Vid den f.d gymnastiksalen i Hortlax Centralskola, där en matsal nu-
mera finns, fanns ett litet förråd. I det förrådet hade jag mina mål-
vaktsbenskydd. Jag minns att varje gång jag skulle hämta fram dem,
så var odören väldigt plågsam. Pga av det material de var gjorda av.
Förrådet finns inte kvar, det bommade man igen när byggnaden fick
en ansiktslyftning. Förrådet är idag igenmurat, vilket kan ses på bilden.
1968/69 låg Hortlaxskolans hockeybana precis på samma ställe
där Sport- och simhallen i dag ligger. Det var på den ishala hockey-
rinken som jag en dag - under en batalj om en spade - tappade
balansen och föll framlänges rakt ner i isen. Resultatet blev en halv-
framtand mindre. Den borttappade tandhalvan ledde till att nästan alla
mina skolkompisar, och jag, letade som dårar efter att finna. Till slut
så ropade en av grabbarna: - Jag har hittat Rogers tand!
Ingången till skolans gympasal. Den är fortfarande intakt, precis som
den såg ut på min tid. På trappan stod den glasögonprydde Roger,
med gympapåsen och med gympaskorna och shortsen i och väntade på
gymnastikläraren Sten Lindberg.
Så fortsatte promenaden upp mot "Hortlax city".
Efter en njutbar stund ute i det fria, så bar det av hemåt...
-------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Livet är för det mesta både spännande och roligt. Men ibland så kan det även ta sig ett rakt motsatt uttryck. Man har vid 50 plus, börjat inse att man inte längre är odödlig. Ett liv kan ta slut lika fort som man blåser ut ett ljus. Och jag tror att man behöver ibland ta sig tid att stanna upp för att fundera vad i hela världen man håller på med. Självrannsakan, kallar jag det för. Det gör jag då och då. Det är inte jämt "alla andra" som gör tokiga saker och fel, det gör man ju själv också. Lika viktigt som det är att kunna vara förlåtande mot sin medmänniska, måste man kunna förlåta sig själv också.
Jag har genom åren mött en hel del människor. Vissa personlighetstyper, har haft en "ryggsäck" på sig vars innehåll har varit gamla oförätter, dåligt samvete, brutna relationer som fortfarande gnager, nära och kära som plötsligt gått bort osv. Om den där ryggsäcken blir överbelastad - ja, då är risken stor att vi som människor bågnar under trycket. Vi kan kanhända inte längre fungera pga av allt den smärtsamma last vi ständigt bär på oss.
Nu låter det kanhända som om jag vore både präst och psykolog. Det är jag inte. Även om jag fick frågan för något år sedan av en trevlig dam, som kom fram och frågade om jag var präst. Jag vet inte om jag ser "prästlik" ut? Kanske för att jag har de här tankarna möjligen. Men jag skulle absolut ingenting ha emot att vara präst. De är ju "ordets förkunnare" och ord, ja, orden tycker jag om. Speciellt om de har ett djup, är livskraftiga och har ett innehåll.
Promenaden gick efter den vanliga rutten. När jag kommit ut på Ska-
tanvägen vände jag kameran först åt höger...
...sen åt vänster. Skatanvägen var tidigare gamla Riks 13. Per, min
barndomskompis och jag, blev en sommar vittne till en bilolycka just
precis på den här sträckan. En Volvo PV körde med hög fart av vägen
och voltade flertalet varv på andra sidan på en äng. Föraren kröp så
småningom ut, väldigt omtumlad, men vid liv.
Gångvägen upp mot byn. Jag fäste blicken mot ljuset vid horisonten,
samtidigt som jag hörde det välbekanta knarret under skorna. När
jag passerade Norrbyskolans område, kunde jag inte annat än le när
jag såg alla de hockeykrigare som kämpade med puck och klubba,
ute på skolgården. I målet stod - kanske en blivande målvakt - med
målvaktsklubba, plockhandske, benskydd och ansiktsmask. Då mindes
jag själv hur det var, de där åren när jag drömde om att bli en ny
Leif "Honken" Holmqvist.
Vid den f.d gymnastiksalen i Hortlax Centralskola, där en matsal nu-
mera finns, fanns ett litet förråd. I det förrådet hade jag mina mål-
vaktsbenskydd. Jag minns att varje gång jag skulle hämta fram dem,
så var odören väldigt plågsam. Pga av det material de var gjorda av.
Förrådet finns inte kvar, det bommade man igen när byggnaden fick
en ansiktslyftning. Förrådet är idag igenmurat, vilket kan ses på bilden.
1968/69 låg Hortlaxskolans hockeybana precis på samma ställe
där Sport- och simhallen i dag ligger. Det var på den ishala hockey-
rinken som jag en dag - under en batalj om en spade - tappade
balansen och föll framlänges rakt ner i isen. Resultatet blev en halv-
framtand mindre. Den borttappade tandhalvan ledde till att nästan alla
mina skolkompisar, och jag, letade som dårar efter att finna. Till slut
så ropade en av grabbarna: - Jag har hittat Rogers tand!
Ingången till skolans gympasal. Den är fortfarande intakt, precis som
den såg ut på min tid. På trappan stod den glasögonprydde Roger,
med gympapåsen och med gympaskorna och shortsen i och väntade på
gymnastikläraren Sten Lindberg.
Så fortsatte promenaden upp mot "Hortlax city".
Efter en njutbar stund ute i det fria, så bar det av hemåt...
-------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Härliga Umeå
Klockan 03.45 ringer väckarklockan. Vadan denna tidiga timme? Jo, pga ett besök hos Östmans optik på Kungsgatan 58 i Umeå. Halv 5 åker vi iväg, jag, Elisabeth och Andreas. Klockan 09.00 har Andreas en inbokad tid för synundersökning. Termometern utanför vårt köksfönster, visar några minusgrader innan vi är klara för avfärd. I baksätet står en korg vars innehåll består av kaffe, mackor m.m. I Skellefteå svänger vi in på ett industriområde, Andreas skall även leverera ett fullastat släp med hö till en kund. Släpet lämnar vi kvar, för att vid hemfärden hämta upp det.
Vid framkomsten så känns kylan bita lite extra i kinderna. Jag går en liten runda i den närliggande parken. Inte så långt därifrån syns Umeå stadskyrka trona med sin stolta spira. En vacker kyrka, i en vacker stad. Sonen går till det avtalade mötet. Han kommer att bli borta några timmar. Vi går en vända på den julpyntade gatan, som leder oss mot torget. Rådhuset får mig att ta fram min kamera. Torget är stort och pampigt, och det fylls sakta men säkert upp av julhandlande människor.
Senast jag gjorde ett besök i staden, var 2006. Men då var det sommar, och Umeås berömda björkar gav stadsbilden dess glans. Idag vid vårt besök har snön lagt sitt välkända täcke över stadens gator. Som den vinylälskare jag är, slinker jag in på Burmans musik mitt i stan. Tyvärr görs inga riktiga fynd. Utanför står hustrun och vinkar att jag skall komma ut. Hon vill gå en runda på Åhléns. Snällt följer jag med, vi tittar på butikens julskyltning, och tillsammans frapperas vi av alla de julens färger som finns representerade.
Strax före lunch kommer sonen. Undersökningen har gått bra, men han måste göra ett återbesök i början av januari 2012. Vi sätter oss i bilen för att påbörja hemfärden. Efter ett par timmar är vi återigen hemma på vår gata. Hemma är alltid hemma, även om staden Umeå alltid är värt ett besök.
03.45 ringer väckarklockan. Klockan 05.00 börjar vi färden mot
björkarnas stad - Umeå!
GPS:en är inkopplad! Och i samma stund kommer jag att tänka på
det revynummer jag skrev till Piteå Revyn förra året. Det handlade
om en man (Eskil) som skaffar sig en GPS och sedan försvinner spår-
löst. Till årets Revy har jag skrivit en fortsättning.
Första anhalten är Skellefteå. Där lämnar vi det släpvagn som Ante
lastat fullt med hö till en kund.
Dagsljuset lyste med sin frånvaro i den tidiga timmen, av naturliga
skäl.
Efter att ha sträckt på benen så var det åter dags att fortsätta färden.
Från den närliggande parken såg jag denna vackra syn. Umeå stads-
kyrka.
Vid ankomsten lyste gatorna ännu rätt så tomma. Men i takt med
klockans slag syntes alltfler umebor ute på gator och torg.
Gatorna i innerstan var vackert dekorerade.
I bilen satt den här mannen och frös. Tur att sonen har bra värme i
sin kärra.
I bilens bakre regioner satt hustrun och planerade en rundtur på
Åhléns.
HOME SWEET HOME...Javisst, är det skönt därhemma i Hortlax...
...SMILE...Jo, det är väl klart som korvspad att man ler...ibland...
vid högtidliga tillfällen.
Det ståtliga rådhuset som byggdes 1888 finns att avnjuta mitt i cen-
trala Umeå.
Mot Piteå! Två och en halvtimme bort...
- Det gick bra det där, sa Andreas åsyftande besöket hos optikern
Östman i Umeå. Halv tre var vi åter hemma på "ranchen". Utan miss-
öden.
---------------------------------------------------------------------------
Vid framkomsten så känns kylan bita lite extra i kinderna. Jag går en liten runda i den närliggande parken. Inte så långt därifrån syns Umeå stadskyrka trona med sin stolta spira. En vacker kyrka, i en vacker stad. Sonen går till det avtalade mötet. Han kommer att bli borta några timmar. Vi går en vända på den julpyntade gatan, som leder oss mot torget. Rådhuset får mig att ta fram min kamera. Torget är stort och pampigt, och det fylls sakta men säkert upp av julhandlande människor.
Senast jag gjorde ett besök i staden, var 2006. Men då var det sommar, och Umeås berömda björkar gav stadsbilden dess glans. Idag vid vårt besök har snön lagt sitt välkända täcke över stadens gator. Som den vinylälskare jag är, slinker jag in på Burmans musik mitt i stan. Tyvärr görs inga riktiga fynd. Utanför står hustrun och vinkar att jag skall komma ut. Hon vill gå en runda på Åhléns. Snällt följer jag med, vi tittar på butikens julskyltning, och tillsammans frapperas vi av alla de julens färger som finns representerade.
Strax före lunch kommer sonen. Undersökningen har gått bra, men han måste göra ett återbesök i början av januari 2012. Vi sätter oss i bilen för att påbörja hemfärden. Efter ett par timmar är vi återigen hemma på vår gata. Hemma är alltid hemma, även om staden Umeå alltid är värt ett besök.
03.45 ringer väckarklockan. Klockan 05.00 börjar vi färden mot
björkarnas stad - Umeå!
GPS:en är inkopplad! Och i samma stund kommer jag att tänka på
det revynummer jag skrev till Piteå Revyn förra året. Det handlade
om en man (Eskil) som skaffar sig en GPS och sedan försvinner spår-
löst. Till årets Revy har jag skrivit en fortsättning.
Första anhalten är Skellefteå. Där lämnar vi det släpvagn som Ante
lastat fullt med hö till en kund.
Dagsljuset lyste med sin frånvaro i den tidiga timmen, av naturliga
skäl.
Efter att ha sträckt på benen så var det åter dags att fortsätta färden.
Från den närliggande parken såg jag denna vackra syn. Umeå stads-
kyrka.
Vid ankomsten lyste gatorna ännu rätt så tomma. Men i takt med
klockans slag syntes alltfler umebor ute på gator och torg.
Gatorna i innerstan var vackert dekorerade.
I bilen satt den här mannen och frös. Tur att sonen har bra värme i
sin kärra.
I bilens bakre regioner satt hustrun och planerade en rundtur på
Åhléns.
HOME SWEET HOME...Javisst, är det skönt därhemma i Hortlax...
...SMILE...Jo, det är väl klart som korvspad att man ler...ibland...
vid högtidliga tillfällen.
Det ståtliga rådhuset som byggdes 1888 finns att avnjuta mitt i cen-
trala Umeå.
Mot Piteå! Två och en halvtimme bort...
- Det gick bra det där, sa Andreas åsyftande besöket hos optikern
Östman i Umeå. Halv tre var vi åter hemma på "ranchen". Utan miss-
öden.
---------------------------------------------------------------------------
Äta bryta, röka Castros cigarrer, Franska Rivieran i solnedgång...
Apropå pitepalt, så finns det en annan välkänd rätt, för oss Pitebor. Bryta, eller på pitemål: "Bruta" el. "Brötton". Kan även benämnas som "Smola nedde". Jag gör inget anspråk att jag skrivit ordet rätt grammatiskt. Men något åt det här hållet är det i alla fall. Som barn åts det en hel del bryta. Man köpte tunnbröd, korv och mjölk, sedan var dagen räddad. Nu är det länge sedan jag åt denna rätt. Men så häromdagen, hände det. Jag och hustrun åt varsin bryta. Och kan ni tänka er - det var gott. Jag kan bara djupt beklaga alla er som tyvärr aldrig haft tillfälle att smaka denna kulinariska maträtt. Genom ett "brytlöst" liv har man eller aldrig levt på riktigt. Man måhända sett Franska Rivieran i solnedgång, klättrat uppför Mount Everest topp, rökt Fidel Castros cigarrer - MEN... aldrig ätit bryta.
Man kan köpa vilket tunnbröd som helst. Men själv föredrar jag
Svensbybröd...
...handnaggat extra tunt...
...så blandar man brödet med mjölk och sylt (socker) eventuellt fil-
mjölk, som jag helst använder, dock laktosfritt...
...glöm för Guds skull inte falukorven. Bryta utan falukorv är som
Beppe Wolgers utan skägg, eller Arne Weise utan glasögon. Börja
redan i dag - ÄT BRYTA, FÖR ETT LYCKLIGARE LIV!!
-------------------------------------------------------------------------------
Brytinstruktör: ROGER LINDQVIST.
Man kan köpa vilket tunnbröd som helst. Men själv föredrar jag
Svensbybröd...
...handnaggat extra tunt...
...så blandar man brödet med mjölk och sylt (socker) eventuellt fil-
mjölk, som jag helst använder, dock laktosfritt...
...glöm för Guds skull inte falukorven. Bryta utan falukorv är som
Beppe Wolgers utan skägg, eller Arne Weise utan glasögon. Börja
redan i dag - ÄT BRYTA, FÖR ETT LYCKLIGARE LIV!!
-------------------------------------------------------------------------------
Brytinstruktör: ROGER LINDQVIST.
Kung Bore har anlänt
Nu är han här! Kung Bore med sitt vita frostbitna skägg anlände i natt. Exakt klockslag vet jag inte. Men han har i alla fall lämnat den där snövita varan i skog och mark, som är hans speciella kännetecken. Snömängden är än så länge väldigt sparsam. Men jag kan nästan lova att det kommer mer vad det lider. Jag vet två små som kommer att bli väldigt lyckliga över vinterns ankomst; Norah & Max. Naturligtvis alla andra små också. Och det är dom så väl värda. Min morfar brukade alltid ta sig en stund med våra barn när han kom på besök. Jag kommer speciellt ihåg ett uttryck som han flitigt använde, när samtalet kom in på de små: - Det är dom små som ska upprätthålla världen". När det var sagt, så brukade jag lägga märke till den där tåren som obligatoriskt kom ur ögonvrån.
Vår skog - ja, jag tar mig friheten att kalla den för vår, har fått sin
vinterklädsel.
Plötsligt uppenbarar sig en dam (i sina bästa år?). Elisabeth!
Det är sagt att det skall avverkas skog denna vinter. Hoppas att
man avverkar med känslig hand.
Orkar man lyfta sitt huvud uppåt, så ser man dessa maffiga lätt snö-
klädda kronor.
När man nu står med sitt mössbeklädda huvud och tittar uppåt, kan
man ju låta blicken vandra runt. Fast det kanske ser lite knasigt ut
när "den där" Lindqvist står med blicken i skyn hela tiden. För tänk
om det kommer nån, och ser mig stirrande på tallkronorna...Men
hörrni, det bjuder jag på! Livet är alldeles för kort för att tänka på
sådana trivialiteter. Just nu kommer jag att tänka på en av mina jobbar-
kompisar, som en gång sade detta: - Jag är inte rädd för vad folk ska
tycka och tänka, över hur jag är och vad jag gör. Så länge som jag
är en hederlig människa, och inte gör någon annan illa! Vilka kloka
ord, som faktiskt är värda att tänka på. Mannen som fällde dessa
bevingade ord (som jag tänker på ibland) hette Göte Lindkvist. Han
och jag var inte alls släkt med varandra. Men vi kom att jobba till-
sammans på Transportcentralen i många år, ute på Furunäsets sjuk-
hus. Sista gången vi möttes, tog han tag i mina händer, tittade mig
djupt in i mina ögon och med ett stort varmt leende sa han: - Men
hej Roger. Så kul att träffas. Hur har du det? Ett tid därefter var han
död.
----------------------------------------------------------------------------
Skogsfotograferare: ROGER LINDQVIST.
Vår skog - ja, jag tar mig friheten att kalla den för vår, har fått sin
vinterklädsel.
Plötsligt uppenbarar sig en dam (i sina bästa år?). Elisabeth!
Det är sagt att det skall avverkas skog denna vinter. Hoppas att
man avverkar med känslig hand.
Orkar man lyfta sitt huvud uppåt, så ser man dessa maffiga lätt snö-
klädda kronor.
När man nu står med sitt mössbeklädda huvud och tittar uppåt, kan
man ju låta blicken vandra runt. Fast det kanske ser lite knasigt ut
när "den där" Lindqvist står med blicken i skyn hela tiden. För tänk
om det kommer nån, och ser mig stirrande på tallkronorna...Men
hörrni, det bjuder jag på! Livet är alldeles för kort för att tänka på
sådana trivialiteter. Just nu kommer jag att tänka på en av mina jobbar-
kompisar, som en gång sade detta: - Jag är inte rädd för vad folk ska
tycka och tänka, över hur jag är och vad jag gör. Så länge som jag
är en hederlig människa, och inte gör någon annan illa! Vilka kloka
ord, som faktiskt är värda att tänka på. Mannen som fällde dessa
bevingade ord (som jag tänker på ibland) hette Göte Lindkvist. Han
och jag var inte alls släkt med varandra. Men vi kom att jobba till-
sammans på Transportcentralen i många år, ute på Furunäsets sjuk-
hus. Sista gången vi möttes, tog han tag i mina händer, tittade mig
djupt in i mina ögon och med ett stort varmt leende sa han: - Men
hej Roger. Så kul att träffas. Hur har du det? Ett tid därefter var han
död.
----------------------------------------------------------------------------
Skogsfotograferare: ROGER LINDQVIST.
Avundsjuka och böksvineri
Skvaller vet vi väl alla vad det är. Det finns i mina ögon sett olika sorts graderingar på skvaller. Det ofarliga, samt det skadliga (förtal). En variant, är när två personer råkas, och den ena säger: "Har du hört att grannen köpt ny bil?". Den kategorin är väl den minst skadliga. Nästa variant och exempel, är när de två råkas nästa dag och följande ord "halkar" ut ur munnen: "Har du hört att grannen har varit otrogen?". Med detta sistnämnda exempel, har personen ifråga gått rejält över gränsen. Frågan man först ställer sig är följande: Vad grundar sig den "skvallrande" personen på? Hur kan han veta att grannen varit otrogen? Varför är han/hon så mån om att berätta detta, även om det bara är hörsägen?
I förra veckan mötte jag en person som berättade att en viss person i en högre ställning var alkoholist. Jaha!, sa jag. När jag inte visade mig så intresserad, och imponerad, klämde personen i med ännu fler "sanningar". När personen sagt sitt och "talat ut" så berättade jag att den där personen visst inte är den du menar. Då blev personen påstridig och sa: "Jag VET...!". Efter ytterligare en stund så berättade jag att det är helt omöjligt, personen hon/han åsyftade är inte den du menar. När jag efter flera turer av förklaringar, lyckades jag så småningom överbevisa henne/honom, om att hon/han tagit fel på person.
Hade jag inte brytt mig, hade hon/han troligtvis berättat "sanningen" vidare, och på så sätt utvidgat förtalet, av en helt oskyldig person. Tyvärr är denna person inte ensam om att - liksom svinen, böka i dyngan. Varför skvallrar vi då? I många fall ligger det avundsjuka bakom. Man vill på nåt sätt "märka" en viss person som kanske har lyckats på nåt sätt med sitt liv. Åtminstone är det en av de teorier jag har.
Jag har under årens lopp hört ännu fler hemskheter. En person berättade "sanningen" för mig en gång. Jag ställde mig även där väldigt tveksam. Och när personen (det bökande svinet) såg min bestämda min, och hörde mitt ifrågasättande, blev hon/han nästan smått irriterad på mig för att jag inte höll med. Skvaller har vi väl alla på ett eller annat sätt någon gång konfronterats med. Ingen är felfri. Men när oskyldiga människor blir föremål för rena rama häxjakter, då blir jag både arg och ledsen. Så lyd ett gott råd - lyssna icke på böksvineriet. Människor som sysslar med detta mår helt enkelt inte bra. /Roger.
I förra veckan mötte jag en person som berättade att en viss person i en högre ställning var alkoholist. Jaha!, sa jag. När jag inte visade mig så intresserad, och imponerad, klämde personen i med ännu fler "sanningar". När personen sagt sitt och "talat ut" så berättade jag att den där personen visst inte är den du menar. Då blev personen påstridig och sa: "Jag VET...!". Efter ytterligare en stund så berättade jag att det är helt omöjligt, personen hon/han åsyftade är inte den du menar. När jag efter flera turer av förklaringar, lyckades jag så småningom överbevisa henne/honom, om att hon/han tagit fel på person.
Hade jag inte brytt mig, hade hon/han troligtvis berättat "sanningen" vidare, och på så sätt utvidgat förtalet, av en helt oskyldig person. Tyvärr är denna person inte ensam om att - liksom svinen, böka i dyngan. Varför skvallrar vi då? I många fall ligger det avundsjuka bakom. Man vill på nåt sätt "märka" en viss person som kanske har lyckats på nåt sätt med sitt liv. Åtminstone är det en av de teorier jag har.
Jag har under årens lopp hört ännu fler hemskheter. En person berättade "sanningen" för mig en gång. Jag ställde mig även där väldigt tveksam. Och när personen (det bökande svinet) såg min bestämda min, och hörde mitt ifrågasättande, blev hon/han nästan smått irriterad på mig för att jag inte höll med. Skvaller har vi väl alla på ett eller annat sätt någon gång konfronterats med. Ingen är felfri. Men när oskyldiga människor blir föremål för rena rama häxjakter, då blir jag både arg och ledsen. Så lyd ett gott råd - lyssna icke på böksvineriet. Människor som sysslar med detta mår helt enkelt inte bra. /Roger.
Vid farfarsfarfars skrivbord...
Vid farfarsfarfars skrivbord sitter en liten tös som heter Norah. Tidsmässigt omspänner det 122 år, från min farfar Amandus födelse, den 9 februari 1886 till Norahs födelse den 28 juli 2008. När skrivbordet en gång gjordes, hade nog ingen den tanken, att en dag skulle en dator stå uppställd på det. När min farfar satt där, var det troligtvis belamrat med papper och dylikt. Det där med dator, och allt vad det så småningom skulle innehålla, var rena rama Science fiction för den tid när min farfar vandrade här på jorden.
Om det då funnits en kristallkula att titta in i, och att han då skulle fått ta del i den framtid som vi idag kallar för nuet, skulle han nog inte trott det varit på riktigt. Jag tror att han helt enkelt skulle ropat på min farmor, på följande sätt: (kom ihåg att min farfar talade på västerbottensdialekt)
- Hanna! No val dö komma å si. Vo tro dö hejna ejentligen jär för nanting?
Farmor Hanna skulle då komma in, ställa sig vid farfars sida för att i sin tur säga:
- Men Amandus, vo riktigt ha dö nö skaffe dä?
- Jamen, hajn ståo ju jena då i komme in. Vo ändå jer häjna?
Så plötsligt när bilden av Norah uppenbarar sig i kristallkulan, skulle båda två både häpna och än en gång fundera. Farmor Hanna skulle först ta till orda:
- Men si dö Amandus, så gullat fleck häjna var. Men i tjänna då ett. Å vo järe hon jär. Vo titta oppa.
Farfar Amandus skulle nog först och främst bli en aningen misstänksam. Och eftersom han var den som höll hårt i plånboken skulle nog hans reaktion bli:
- Höllö Hanna, tråo dö att hä kost na häjna? Tråo dö i nöges betåla na?
Ja, vi lämnar mina farföräldrar där, så får dom i lugn och ro lösa kristallkulsfrågan på egen hand.
Barnbarnet sitter och kollar på barnfilmer på datorn. Skrivbordet
tillhörde en gång min farfar Amandus. Vad skulle han sagt om han
fått tillfälle att blicka in i framtiden? Vad skulle han sagt, tänkt och
tyckt om den dataålder vi befinner oss i?
När skrivbordet en gång tillverkades för si så där drygt 60 år sedan,
fanns nog ingen tanke på att i året 2011 skulle en liten tjej vid namn
Norah sitta där för att få att titta på barnfilmer. Rena Science fiction
hade nog varit rätta ordet.
-----------------------------------------------------------------------------
"Nån däruppe måste gilla mig..."
"Nån däruppe måste gilla mig...", en låt som gamle Expressen-journalisten Peter Himmelstrand skrev. Låten blev även en framgång både för dansbandet Streaplers och Jan Sparring. En banal schlager, kanske någon tänker. Ingen "Tomas Tranströmer-text", med djup och skärpa. Men den väcker ändå nåt i ens inre.
På kyrkogården i Hortlax vilar två personer som föddes samma år som mig, men som tyvärr gick bort i alltför tidig ålder. Roger, var skolkompis, född 1957 och avled genom olyckshändelse den 28 juli 1982. Göran var också han född 1957, och avled tragiskt, även han i en olycka, den 30 mars 1983. Göran spelade tenorsax i Piteå Havsband där jag var trummis. Synd på två sådana unga personer, som aldrig fick den chans som jag fick.
I ett gult hus i Storfors bodde Sven och Elma. Sven, som jag tidigare berättat om, var en av många viktiga personer som jag omgavs av under min barndom. Sven var inte den ende, jag hade många nära och kära som i sin stora livsmognad, och sunda förnuft och uppriktiga kärleksfullhet gav mig en viktig trygghet. Visserligen var det min mor och far som uppfostrade mig. Men de andra som fanns runt omkring i form av bekanta och släktingar, var även de viktiga att ha. När det "begav sig" tänkte jag aldrig i de banorna, men ju äldre jag blivit har tankarna väckts alltmer.
Idag när vi passerade sonens hus, så fick barnbarnet syn på sin farmor och farfar. Hon stannade upp, tittade på sin mamma, och sen så tog hon fart och sprang oss till mötes. På samma gata lekte även hennes far när han var i samma ålder, likaså de två andra bröderna. Vid 54-årsålder har jag fått förmånen att "uppleva" barnbarnen. Det är det många som får, men även många som aldrig får tillfälle till. Roger och Göran på kyrkogården i Hortlax fick aldrig den chansen. Inte heller alla de andra som aldrig uppnådde 30, 40, eller 50-årsåldern.
Det har börjat glesna ut i släktleden vad vår släkt beträffar. Då menar jag den generation som min far och hans syskon representerade. Ordet glesna är helt fel. Det finns ingen kvar av dem längre. Med detta i bakhuvudet sköljer ödmjukheten över mig. Och det är då som Peter Himmelstrands text återigen dyker upp: "Nån däruppe måste gilla mig..."
Det var i den här fastigheten på Storforsvägen, som Sven och Elma
bodde. Huset köptes den 24 augusti 1951 av Anna Berggren, av en
summa på 8.000 kronor.
Den 3 oktober 1999 fyllde Sven 80 år. Av den anledningen gjorde vi
ett besök hos honom. På bilden ses Elisabeth och Sven, av någon
konstig anledning blundar de båda. Kanske pga av rädsla för demon-
fotografen.
När vi skulle åka hem följde Sven oss ut på bron. "Jag måste få ta ett
foto på dej", sa jag. Då bjöd Sven på ett leende, och den där glimten
av "full-i-sjutton", som han så ofta tog fram.
Under en paus i Östberlin sommaren 1974 passar några medlemmar
ur musikskolan på att "jamma". Fr. v. Håkan Norberg, Göran Högberg
som dog 25 år ung, 1983, Roger Lindqvist, Ralf "Rave" Lindberg, Sten
Andersson och Anders Lundkvist.
Medan skymmningen faller utanför fönstren i Erfurt, Östtyskland,
konserterar Piteå Havsband för den inbjudna publiken. I främre
ledet med det blonda håret, "tutar" Göran Högberg på sin tenorsax.
Övriga medverkande: Ledaren Sune Wiklund, Håkan Norberg, Ralf
Lindberg, Mats Lindberg, Ann Åström saxar. Bakre: Roger Lindqvist
trummor, Janne Bergman bas, Einar Jönsson, Svante Myhr och Bosse
Strandberg trumpet.
---------------------------------------------------------------------------------------
På kyrkogården i Hortlax vilar två personer som föddes samma år som mig, men som tyvärr gick bort i alltför tidig ålder. Roger, var skolkompis, född 1957 och avled genom olyckshändelse den 28 juli 1982. Göran var också han född 1957, och avled tragiskt, även han i en olycka, den 30 mars 1983. Göran spelade tenorsax i Piteå Havsband där jag var trummis. Synd på två sådana unga personer, som aldrig fick den chans som jag fick.
I ett gult hus i Storfors bodde Sven och Elma. Sven, som jag tidigare berättat om, var en av många viktiga personer som jag omgavs av under min barndom. Sven var inte den ende, jag hade många nära och kära som i sin stora livsmognad, och sunda förnuft och uppriktiga kärleksfullhet gav mig en viktig trygghet. Visserligen var det min mor och far som uppfostrade mig. Men de andra som fanns runt omkring i form av bekanta och släktingar, var även de viktiga att ha. När det "begav sig" tänkte jag aldrig i de banorna, men ju äldre jag blivit har tankarna väckts alltmer.
Idag när vi passerade sonens hus, så fick barnbarnet syn på sin farmor och farfar. Hon stannade upp, tittade på sin mamma, och sen så tog hon fart och sprang oss till mötes. På samma gata lekte även hennes far när han var i samma ålder, likaså de två andra bröderna. Vid 54-årsålder har jag fått förmånen att "uppleva" barnbarnen. Det är det många som får, men även många som aldrig får tillfälle till. Roger och Göran på kyrkogården i Hortlax fick aldrig den chansen. Inte heller alla de andra som aldrig uppnådde 30, 40, eller 50-årsåldern.
Det har börjat glesna ut i släktleden vad vår släkt beträffar. Då menar jag den generation som min far och hans syskon representerade. Ordet glesna är helt fel. Det finns ingen kvar av dem längre. Med detta i bakhuvudet sköljer ödmjukheten över mig. Och det är då som Peter Himmelstrands text återigen dyker upp: "Nån däruppe måste gilla mig..."
Det var i den här fastigheten på Storforsvägen, som Sven och Elma
bodde. Huset köptes den 24 augusti 1951 av Anna Berggren, av en
summa på 8.000 kronor.
Den 3 oktober 1999 fyllde Sven 80 år. Av den anledningen gjorde vi
ett besök hos honom. På bilden ses Elisabeth och Sven, av någon
konstig anledning blundar de båda. Kanske pga av rädsla för demon-
fotografen.
När vi skulle åka hem följde Sven oss ut på bron. "Jag måste få ta ett
foto på dej", sa jag. Då bjöd Sven på ett leende, och den där glimten
av "full-i-sjutton", som han så ofta tog fram.
Under en paus i Östberlin sommaren 1974 passar några medlemmar
ur musikskolan på att "jamma". Fr. v. Håkan Norberg, Göran Högberg
som dog 25 år ung, 1983, Roger Lindqvist, Ralf "Rave" Lindberg, Sten
Andersson och Anders Lundkvist.
Medan skymmningen faller utanför fönstren i Erfurt, Östtyskland,
konserterar Piteå Havsband för den inbjudna publiken. I främre
ledet med det blonda håret, "tutar" Göran Högberg på sin tenorsax.
Övriga medverkande: Ledaren Sune Wiklund, Håkan Norberg, Ralf
Lindberg, Mats Lindberg, Ann Åström saxar. Bakre: Roger Lindqvist
trummor, Janne Bergman bas, Einar Jönsson, Svante Myhr och Bosse
Strandberg trumpet.
---------------------------------------------------------------------------------------
Paltkalas med tillhörande underhållning
Igår tillagade vi Piteås nationalrätt härhemma. Palt! Elisabeth gjorde palten, jag skalade potatis, (och diskade). Den blev god, sa gästerna, tror väl jag det, det berodde naturligtvis på min oerhört bländande skalteknik. Det krävs ett visst "schvung" i själva skalningen. (Skojar bara). Det är hustrun som får ta åt sig den stora äran, hon är den som får den att smaka, om man nu kan tala om smak i det här fallet. Robert Aschberg och Gert Fylking bjöds på palt när de två besökte vår stad. Aschberg rynkade på näsan åt det han bjöds på, medan Fylking verkade mer diplomatisk.
Dragspelaren Roland Cedermark berättade en gång om sitt "möte" med Pitepalten. Han och hustrun Gerd, beställde in varsin portion av den norrländska berömdheten. - "Jag fick så oerhört ont i magen", var hans utlåtande efteråt. Man kan aldrig ställa sig passiv gentemot Pitepalt. Antingen älskar man den, eller så hatar man den. "Degklump" är vad många tycker. I sitt matprogram häromsistens, sa Per Morberg angående kroppkakor, att han aldrig varit förtjust i dem. Jag tror att han besökte Öland, där han fällde den här kommentaren strax innan kroppkakemiddagen. Palt & kroppkakor, är i alla fall i mina ögon närbesläktade. Även om man inte äter den på samma sätt som Pitepalten.
Efter paltmiddagen bjöd Norah på högklassig aftonunderhållning. Hon ställde sig upp på köksstolen och gav oss bl. a. en sång om en mygga, en sång om solen, björnen sover m. fl. örhängen. Applåderna ville nästan aldrig ta slut. Om inte efterrätten kommit in, så tror jag att vi suttit kvar fortfarande och klappat våra händer. En i publiken var Max. Han hade speciellt för denna afton tagit med sig en rosa ballong. Synd bara att ballongen var försvunnen när han skulle åka hem. Ballongen återfanns senare - helskinnad.
Efter paltmiddagen, bjöds de närvarande speciellt inbjudna gästerna
på skönsång. Tyvärr kunde inte Leif Kronlunds storband närvara. Man
hade fått förhinder. Norah sjöng om bl. a. en mygga, om solen och om
den där björnen som sover. T.v. ses farbror Daniel le nöjd under den
15 minuter långa underhållningen.
Det var en mycket belåten publikum, som betalat 2.000 per kuvert,
för att få sig en stunds exklusiv paltmiddag med sångerskan Norah
Lindqvist. Härnäst väntar ett uppträdande på Carnegie Hall i New York
City för den berömda treåringen. Hennes farfar Roger, är fr. o.m. den
1 januari 2012 hennes manager.
En av de mer entusiastiska ur publiken var Max Hedman. Han skrek
Da capo, Da capo hela tiden efter föreställningens slut.
Ja, det var inte bara Max somgjorde sig hörd. Även farbror Ante gav
upp ett Da capo. Men så var det någon ut publikskaran som sa: ssss-
sssssssssssssssssssssssssssss...Först då tystnade de båda.
Under ett av de känsligare partierna i "mygg-melodin" så stängde
Norah igen sina ögon. "Det är bättre för koncentrationen" sa hon efter-
åt.
Huvudnumret var Björnen sover. Hon ville att vi alla skulle brista ut i
allsång, tyvärr så hade gästerna vid det här laget börjat känna av den
berömda "Paltschwimen" (Paltkoman), så responsen blev inte vad den
borde blivit.
En som vandrade hemåt på kvällskvisten, var den jag tidigare nämnt,
Max Hedman. Han var mer än nöjd över aftonens begivenheter. Den
enda smolken i glädjebägaren, var att hans rosa ballong var försvunnen.
Senare på kvällen, efter ett intensivt spårande, kunde ballongen lokal-
iseras under farfars skrivbord.
---------------------------------------------------------------------------------
Paltmiddagsfotograf: ROGER "Palten" LINDQVIST.
Dragspelaren Roland Cedermark berättade en gång om sitt "möte" med Pitepalten. Han och hustrun Gerd, beställde in varsin portion av den norrländska berömdheten. - "Jag fick så oerhört ont i magen", var hans utlåtande efteråt. Man kan aldrig ställa sig passiv gentemot Pitepalt. Antingen älskar man den, eller så hatar man den. "Degklump" är vad många tycker. I sitt matprogram häromsistens, sa Per Morberg angående kroppkakor, att han aldrig varit förtjust i dem. Jag tror att han besökte Öland, där han fällde den här kommentaren strax innan kroppkakemiddagen. Palt & kroppkakor, är i alla fall i mina ögon närbesläktade. Även om man inte äter den på samma sätt som Pitepalten.
Efter paltmiddagen bjöd Norah på högklassig aftonunderhållning. Hon ställde sig upp på köksstolen och gav oss bl. a. en sång om en mygga, en sång om solen, björnen sover m. fl. örhängen. Applåderna ville nästan aldrig ta slut. Om inte efterrätten kommit in, så tror jag att vi suttit kvar fortfarande och klappat våra händer. En i publiken var Max. Han hade speciellt för denna afton tagit med sig en rosa ballong. Synd bara att ballongen var försvunnen när han skulle åka hem. Ballongen återfanns senare - helskinnad.
Efter paltmiddagen, bjöds de närvarande speciellt inbjudna gästerna
på skönsång. Tyvärr kunde inte Leif Kronlunds storband närvara. Man
hade fått förhinder. Norah sjöng om bl. a. en mygga, om solen och om
den där björnen som sover. T.v. ses farbror Daniel le nöjd under den
15 minuter långa underhållningen.
Det var en mycket belåten publikum, som betalat 2.000 per kuvert,
för att få sig en stunds exklusiv paltmiddag med sångerskan Norah
Lindqvist. Härnäst väntar ett uppträdande på Carnegie Hall i New York
City för den berömda treåringen. Hennes farfar Roger, är fr. o.m. den
1 januari 2012 hennes manager.
En av de mer entusiastiska ur publiken var Max Hedman. Han skrek
Da capo, Da capo hela tiden efter föreställningens slut.
Ja, det var inte bara Max somgjorde sig hörd. Även farbror Ante gav
upp ett Da capo. Men så var det någon ut publikskaran som sa: ssss-
sssssssssssssssssssssssssssss...Först då tystnade de båda.
Under ett av de känsligare partierna i "mygg-melodin" så stängde
Norah igen sina ögon. "Det är bättre för koncentrationen" sa hon efter-
åt.
Huvudnumret var Björnen sover. Hon ville att vi alla skulle brista ut i
allsång, tyvärr så hade gästerna vid det här laget börjat känna av den
berömda "Paltschwimen" (Paltkoman), så responsen blev inte vad den
borde blivit.
En som vandrade hemåt på kvällskvisten, var den jag tidigare nämnt,
Max Hedman. Han var mer än nöjd över aftonens begivenheter. Den
enda smolken i glädjebägaren, var att hans rosa ballong var försvunnen.
Senare på kvällen, efter ett intensivt spårande, kunde ballongen lokal-
iseras under farfars skrivbord.
---------------------------------------------------------------------------------
Paltmiddagsfotograf: ROGER "Palten" LINDQVIST.
Regnet det bara öser ner...
...och jag är så blöt om både skor och strumpor...
Burt Bacharchs låt är dagens signaturmelodi. För vad är det vi ser när vi vaknat på morgonen - vita snödrivor som skapar julstämning? Ånej, ett regnande och blött plaskande och strilande vatten. Inte ens våra katter vill gå ut. Och medan Pelle och Sessan låg och njöt i stugvärmen, ville min hustru släpa ut mig i bilen för att åka in till staden. Sommarstaden Piteå var extra grå idag. Människorna på gatorna ilade snabbt förbi, för att så fort som möjligt hinna in i nån av de många affärerna runt Byxtorget.
Elisabeth var en av dem som gick in i Småstaden. Medan hennes stackars gubbe satt i bilen och - ja, just det: FRÖS!. Visserligen startade jag upp "Blå faran" för att inhämta lite av den värme som saknades i min stackars frusna kropp. Och när jag återigen så smått började väckas till liv, ja, då kom hustrun och tyckte det var på tok för varmt. Gissa vad hon gjorde? Hon drog resolut ned på värmen. Följden av att jag fryser, blir att jag skruvar på värmen, medan frun skruvar ned. Det gör vi ungefär annanvar gång. Roger: värme! Elisabeth: kyla! I det fallet är vi ett högst omaka par.
Bjuder också på två regnblöta bilder som illustration:
Piteå - vår härliga sommarstad, med den välkända norrländska
Rivieran inte så långt härifrån. Men trots det, så var det ingen munter
syn som mötte oss idag. Snön lyser ännu med sin frånvaro. Det lilla
som kom har regnat bort. Undrar vad jultomten skall säga?
Symbolen P hade jag tänkt ändra på. Jag ämnar göra om bokstaven
till ett R istället. R ska stå för Roger, och att jag alltså har rätt att stå
på ALLA 5 platserna samtidigt. Den 5 minuterna skall också ändras,
till 5 timmar. Undrar nu hur det skall gå till? Undrar också vad ord-
ningsmakten säger?
------------------------------------------------------------------------------
Frusenregnstadsbilkörningsfotograferingsman: ROGER LINDQVIST.
Burt Bacharchs låt är dagens signaturmelodi. För vad är det vi ser när vi vaknat på morgonen - vita snödrivor som skapar julstämning? Ånej, ett regnande och blött plaskande och strilande vatten. Inte ens våra katter vill gå ut. Och medan Pelle och Sessan låg och njöt i stugvärmen, ville min hustru släpa ut mig i bilen för att åka in till staden. Sommarstaden Piteå var extra grå idag. Människorna på gatorna ilade snabbt förbi, för att så fort som möjligt hinna in i nån av de många affärerna runt Byxtorget.
Elisabeth var en av dem som gick in i Småstaden. Medan hennes stackars gubbe satt i bilen och - ja, just det: FRÖS!. Visserligen startade jag upp "Blå faran" för att inhämta lite av den värme som saknades i min stackars frusna kropp. Och när jag återigen så smått började väckas till liv, ja, då kom hustrun och tyckte det var på tok för varmt. Gissa vad hon gjorde? Hon drog resolut ned på värmen. Följden av att jag fryser, blir att jag skruvar på värmen, medan frun skruvar ned. Det gör vi ungefär annanvar gång. Roger: värme! Elisabeth: kyla! I det fallet är vi ett högst omaka par.
Bjuder också på två regnblöta bilder som illustration:
Piteå - vår härliga sommarstad, med den välkända norrländska
Rivieran inte så långt härifrån. Men trots det, så var det ingen munter
syn som mötte oss idag. Snön lyser ännu med sin frånvaro. Det lilla
som kom har regnat bort. Undrar vad jultomten skall säga?
Symbolen P hade jag tänkt ändra på. Jag ämnar göra om bokstaven
till ett R istället. R ska stå för Roger, och att jag alltså har rätt att stå
på ALLA 5 platserna samtidigt. Den 5 minuterna skall också ändras,
till 5 timmar. Undrar nu hur det skall gå till? Undrar också vad ord-
ningsmakten säger?
------------------------------------------------------------------------------
Frusenregnstadsbilkörningsfotograferingsman: ROGER LINDQVIST.
Ur Expressens tidningsarkiv...
I 10-årsåldern sprang jag omkring med en kassettbandspelare och en mikrofon i ena handen. Jag lekte reporter. Man hade ju sett giganter som Bosse Holmström m. fl. passera revy i TV-rutan, och tyckte att det såg allmänt fräckt och tufft ut. Men det låg någonting helt annat också i min syn på reportrar. Dom var ju med där saker och ting hände. Ett spännande jobb, som jag än i dag hyser stor respekt för. Att rapportera vad som händer och sker i sin omvärld. I september 1973 satt jag som fastklistrad i TV-soffan. Det var mycket som hände just då. Norrmalmstorgsdramat, Riksdagsvalet samt bevakningen av Gustav VI Adolfs sjukläger på Helsingborgs lasarett. Mycket på en och samma gång - men jag gillade det.
Tre saker fick mig att på allvar bli intresserad. 1) John F. Kennedys död i Dallas den 22 november 1963. Jag var knappt en tvärhand hög, men jag lyssnade ju på pappa och de andra gubbarna när de diskuterade, händelsen, vilket fick mig att senare i livet sluka allt i bokväg- och film som handlade om JFK:s död. 2) Martin Luther Kings död i april 1968. Samma sak där. En både spännade och tragisk händelse. King mördas på sin balkong i Memphis. Och genast slukade jag även detta med stort intresse. Har under åren läst om King och den kamp han förde, mot en trångsynt människosyn i USA. 3) Robert F. Kennedys död i juni 1968. Knappt hade världen börjat hämta sig något, när vi återigen nås av beskedet att den yngre Kennedybrodern också mördats. Även detta en historia som djupt fascinerat mig genom åren.
Någon reporter i Bo Holmström-klass blev jag inte, men jag skriver ju på min blogg. Inte illa pinkat ändå av den där lilla killen med glasögon som en gång tyckte att Kalle Anka var den bästa litteratur som någonsin skapats. Och att Walt Disney borde tilldelats Nobels litteraturpris. Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Och nu sitter jag här, 2011, och skriver så det ryker om tangentbordet.
Rubriken var ju "Ur Expressens tidningsarkiv". Har vaskat fram lite gamla nyheter från 1969/70. Så varsågoda - här kommer dom.
------------------ROGER LINDQVIST.----------------------------------
KUNGAJAKTEN RENA SLAKTEN
Kronprinsen på jaktstigen.
¤ Älgarna var instängda i en hage som är avspärrad med ett jättelikt stängsel med taggtråd överst. Sedan kom kronprins Carl Gustaf och hans nio unga jaktkamrater och sköt dem.
- Det är stor skandal. Kungajakten i Ottenbylund på Öland har inget med jakt att göra. Det är hänsynslös slakt, säger ilskna ölänningar i dag.
--------------------------------------------------------------------
Expressen ¤ Den 1 oktober 1969.
BLOND KOM IGEN
Nya Blond planerar USA-turné.
¤ Tages har dött. Leve Blond!
Det har varit kärvt för svensk pop under det senaste året: Hep Stars har spruckit, Ola & Janglers finns kvar bara som namn på skivetiketter, Hounds, Slamcreepers och Fabulous Four har upplösts, Shanes siktar på Svensktoppen. I somras bytte Tages namn till Blond och strax därefter lämnade två musiker gruppen. Nu försvinner Tages, eller Blond, också, trodde många. Men där trodde de fel:
- Dödsförklaringarna har bara sporrat oss, menar gruppens ledare och drivande musikaliska kraft, Göran Lagerberg. Sporrat oss att bevisa motsatsen...
Och just nu är bandet i alldeles full fart med att bevisa att ryktet om dess död är betydligt överdrivet. En ny LP, den första på över ett år, ligger på skivdiskarna. Och planer har man gott om. De största planerna gäller USA.
----------------------------------------------------------------------
Dagens Nyheter ¤ Den 24 oktober 1969.
"ROSEN" MOT TOPPEN
Arne Qvick läser beundrarpost tillsammans med familjen.
¤ "Rosen" med Arne Qvick, 32, är på väg mot Svensktoppen. Den 18 tog skivan skuttet från 13:e till 5:e platsen på Kvällstoppen. Det innebär att plattan efter sex år (!) gjort sig förtjänt av en plats på Toppentipset. "Rosen" är den klassiska berättelsen om sviken kärlek. Det handlar om den fattige ynglingen som slås ut av en rik man med lyxbil. Ynglingen deppar där han står med sin enkla ros.
Arne Qvick är förvånad över det här med "Rosen".
- Ingen kan förklara framgången. Jag själv minst av alla. Jag har bara sjungit in "Rosen", resten har gått av sig själv.
-----------------------------------------------------------------------------
Expressen ¤ Den 22 november 1969.
JANNE FAVORIT I HÖRNAN
Jan-Erik Lundevall blev publikfavorit i Hylands första hörna.
¤ Jan-Erik Lundevall, 14, är killen som snackar värre än Hyland. Den 10 ställde han upp i TV och blev säsongens första fynd i Hörnan. Janne, tränare, klubbledare och materialförvaltare i Essinge fotbollsklubb, gjorde succé som konferencier.
- Man bara koncentrerar sig på publiken. Då kommer snacket av sig självt, avslöjade han.
Lennart Hyland blir TV-tittarnas Hörnanvärd under nio veckor och i sammanlagt 27 program.
-------------------------------------------------------------------------
Expressen ¤ Januari 1970.
HEDERSTRÖM REKORDBÖTAR
Claes-Göran Hederström.
¤ Sångaren Claes-Göran Hederströms fyllerifärd genom Stockholms city blev rekorddyr. Den 25 dömdes han till 120 dagsböter - lagens strängaste bötesstraff. Sammanlagt får han punga ut med 3.800 kronor. Hederström, 24, tog domen lugnt. Till Expressen sa han:
- Visst blev det dyrt. Men det hade blivit dyrare om jag fått en månad på anstalt. Då hade jag missat turnéer.
Hederström dömdes för rattonykterhet och vårdslöshet i trafik.
Han körde genom city i 80-100 kilometers fart (hastighetsbegränsningen är 50), körde mot rött ljus två gånger och körde på fel sida om en trafikdelare. Under hela färden hade han en polisbil i hälarna. Men det märkte han inte förrän den prejade in honom mot trottoarkanten.
-----------------------------------------------------------
Expressen ¤ Februari 1970.
Nyhetsklippen är hämtade ur:
...Panorama 70 - EXPRESSEN.
---------------------------------------------------------------------------------
Tre saker fick mig att på allvar bli intresserad. 1) John F. Kennedys död i Dallas den 22 november 1963. Jag var knappt en tvärhand hög, men jag lyssnade ju på pappa och de andra gubbarna när de diskuterade, händelsen, vilket fick mig att senare i livet sluka allt i bokväg- och film som handlade om JFK:s död. 2) Martin Luther Kings död i april 1968. Samma sak där. En både spännade och tragisk händelse. King mördas på sin balkong i Memphis. Och genast slukade jag även detta med stort intresse. Har under åren läst om King och den kamp han förde, mot en trångsynt människosyn i USA. 3) Robert F. Kennedys död i juni 1968. Knappt hade världen börjat hämta sig något, när vi återigen nås av beskedet att den yngre Kennedybrodern också mördats. Även detta en historia som djupt fascinerat mig genom åren.
Någon reporter i Bo Holmström-klass blev jag inte, men jag skriver ju på min blogg. Inte illa pinkat ändå av den där lilla killen med glasögon som en gång tyckte att Kalle Anka var den bästa litteratur som någonsin skapats. Och att Walt Disney borde tilldelats Nobels litteraturpris. Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Och nu sitter jag här, 2011, och skriver så det ryker om tangentbordet.
Rubriken var ju "Ur Expressens tidningsarkiv". Har vaskat fram lite gamla nyheter från 1969/70. Så varsågoda - här kommer dom.
------------------ROGER LINDQVIST.----------------------------------
KUNGAJAKTEN RENA SLAKTEN
Kronprinsen på jaktstigen.
¤ Älgarna var instängda i en hage som är avspärrad med ett jättelikt stängsel med taggtråd överst. Sedan kom kronprins Carl Gustaf och hans nio unga jaktkamrater och sköt dem.
- Det är stor skandal. Kungajakten i Ottenbylund på Öland har inget med jakt att göra. Det är hänsynslös slakt, säger ilskna ölänningar i dag.
--------------------------------------------------------------------
Expressen ¤ Den 1 oktober 1969.
BLOND KOM IGEN
Nya Blond planerar USA-turné.
¤ Tages har dött. Leve Blond!
Det har varit kärvt för svensk pop under det senaste året: Hep Stars har spruckit, Ola & Janglers finns kvar bara som namn på skivetiketter, Hounds, Slamcreepers och Fabulous Four har upplösts, Shanes siktar på Svensktoppen. I somras bytte Tages namn till Blond och strax därefter lämnade två musiker gruppen. Nu försvinner Tages, eller Blond, också, trodde många. Men där trodde de fel:
- Dödsförklaringarna har bara sporrat oss, menar gruppens ledare och drivande musikaliska kraft, Göran Lagerberg. Sporrat oss att bevisa motsatsen...
Och just nu är bandet i alldeles full fart med att bevisa att ryktet om dess död är betydligt överdrivet. En ny LP, den första på över ett år, ligger på skivdiskarna. Och planer har man gott om. De största planerna gäller USA.
----------------------------------------------------------------------
Dagens Nyheter ¤ Den 24 oktober 1969.
"ROSEN" MOT TOPPEN
Arne Qvick läser beundrarpost tillsammans med familjen.
¤ "Rosen" med Arne Qvick, 32, är på väg mot Svensktoppen. Den 18 tog skivan skuttet från 13:e till 5:e platsen på Kvällstoppen. Det innebär att plattan efter sex år (!) gjort sig förtjänt av en plats på Toppentipset. "Rosen" är den klassiska berättelsen om sviken kärlek. Det handlar om den fattige ynglingen som slås ut av en rik man med lyxbil. Ynglingen deppar där han står med sin enkla ros.
Arne Qvick är förvånad över det här med "Rosen".
- Ingen kan förklara framgången. Jag själv minst av alla. Jag har bara sjungit in "Rosen", resten har gått av sig själv.
-----------------------------------------------------------------------------
Expressen ¤ Den 22 november 1969.
JANNE FAVORIT I HÖRNAN
Jan-Erik Lundevall blev publikfavorit i Hylands första hörna.
¤ Jan-Erik Lundevall, 14, är killen som snackar värre än Hyland. Den 10 ställde han upp i TV och blev säsongens första fynd i Hörnan. Janne, tränare, klubbledare och materialförvaltare i Essinge fotbollsklubb, gjorde succé som konferencier.
- Man bara koncentrerar sig på publiken. Då kommer snacket av sig självt, avslöjade han.
Lennart Hyland blir TV-tittarnas Hörnanvärd under nio veckor och i sammanlagt 27 program.
-------------------------------------------------------------------------
Expressen ¤ Januari 1970.
HEDERSTRÖM REKORDBÖTAR
Claes-Göran Hederström.
¤ Sångaren Claes-Göran Hederströms fyllerifärd genom Stockholms city blev rekorddyr. Den 25 dömdes han till 120 dagsböter - lagens strängaste bötesstraff. Sammanlagt får han punga ut med 3.800 kronor. Hederström, 24, tog domen lugnt. Till Expressen sa han:
- Visst blev det dyrt. Men det hade blivit dyrare om jag fått en månad på anstalt. Då hade jag missat turnéer.
Hederström dömdes för rattonykterhet och vårdslöshet i trafik.
Han körde genom city i 80-100 kilometers fart (hastighetsbegränsningen är 50), körde mot rött ljus två gånger och körde på fel sida om en trafikdelare. Under hela färden hade han en polisbil i hälarna. Men det märkte han inte förrän den prejade in honom mot trottoarkanten.
-----------------------------------------------------------
Expressen ¤ Februari 1970.
Nyhetsklippen är hämtade ur:
...Panorama 70 - EXPRESSEN.
---------------------------------------------------------------------------------
Berså, Sundborn och ett sörplande barnbarn...
Elisabeth och hennes syster Solbritt tycker båda om porslin. Det yttrar sig i att de så fort tillfälle gives är "på hugget". I dag har hustrun inhandlat ytterligare en del i Gustavsbergs servisen "Berså". En gång designat av den så välkände Stig Lindberg, född 1916 i Umeå, död 1982 i sitt hem i Italien. 1974 avslutades tillverkningen av den så fina servisen, som tog sin början 1960. 2006 återupptogs tillverkningen. Till min hustrus stora glädje. Om ni trodde att det var allt - så är det bara början. Samma dag - som i dag är - blev min hustru också ägare till Rörstrands "Sundborn". Ja, inte hela servisen, det blev 5 koppar, fat och en sockerskål.
Även den en utsökt designad skapelse. Pia Rönndahl heter damen som formgivit det hela. Att dricka sitt eftermiddagskaffe i en Berså eller Sundborn kopp, ger mig (jag ljuger inte) en känsla och förnimmelse av harmoni. Ja, jag tror att om jag så drack enbart pulverkaffe så skulle känslan av själva koppen förhöja smaken ordentligt. Sån är jag, och det står jag för!
Som pricken över I:et så kom Norah och mamma Jennie med nybakade saffransbullar. Tala om lyx! Tack Jennie och Norah det var supergott. Efter saffransbulleintaget - puh, varför måste vissa ord vara så långa? - så ville barnbarnet sörpla. Joo, ni hörde rätt: SÖRPLA! Hon hade sett busungen Emil sörpla mjölk vid nåt tillfälle, så då ville ju Norah göra detsamma. Och som hon sörplade, precis som en äkta katt. Jag tror att båda våra katter sneglade lite avundsjukt på Norah medan hon höll på.
För att återgå till design och formgivning, så har jag även hyst stor beundran för prins Sigvard Bernadottes fina skapelser. En sådan fulländad känsla den gamle prinsen hade. Men så hade han ju att brås på, hans farfars bror var ju målarprinsen, Eugén. Han som hade sitt hem på Waldemarsudde i Stockholm. Jag har tyvärr aldrig besökt Waldemarsudde. Har aldrig haft möjlighet fastän jag varit i huvudstaden på besök. Men nästa gång då...
Snön har lagt ett tunt duntäcke på vår omgivning. I morse när jag slog upp mina blå...nää, gröna, så berättade mätaren utanför vårt fönster att det var minus 9 grader. Det föranledde en betydligt tjockare klädnad än brukligt. Jag fryser så lätt. Om det har jag tidigare tråkat ut er läsare med att förtälja.
En tråkig nyhet nådde mina öron igår. En man i grannskapet avled i helgen. Det känns så otroligt obehagligt, och man tänker givetvis på hans nära och kära. Som jag tidigare nämnt, så dog min systers särbo för exakt en vecka sedan. Tidagskväll somnade han in, nyss fyllda 69 år. Obehagligt även detta. Eftersom jag var den som först upptäckte honom har bilden av honom etsat sig fast på min näthinna. 
Bettans senaste fynd. T.v. kaffekopp samt tillhörande sockerskål,
designat av berömde Stig Lindberg (1916-1982). Tillverkat av Gustavs-
berg. T.h. "Sundborn" formgivare Pia Rönndahl, Rörstrand. Den gröna
kaffekoppen och sockerskål heter "Berså".
Mitt i vårat kaffedrickande i våra respektive Sundborn & Berså, knack-
ar prinsessan Norah och prinsessans mamma Jennie på dörren.
- Hej, vill ni ha nybakade saffransbullar? sa de två medan mina mun-
gipor seglade uppåt. Tack snälla ni, dom var hur goda som helst.
Sen så ville Norah sörpla. Hon skulle göra som den där Emil...
...hon sörplade som den värsta bonnkatt. Så jag tror bestämt att både
Pelle och Sessan blev smått avundsjuka...
...när sörplandet var slut så var Norah hur nöjd som helst. Nu hade
hon i alla fall lekt Emil en stund.
Vid mitt besök hos min mamma, gjorde jag julfint. När vi satt oss vid
bordet så kom resonemanget givetvis in på Stig-Arnes hastiga frånfälle.
Som faktiskt är svårt att fatta. Just vid det här bordet satt vi förra sön-
dagen och pratade. Två dagar därpå var han borta.
Så en lite oskarp bild, men jag visar den ändå. Vad vill jag då berätta
med den då? Joo, denna spegel får mig att tänka på en spelning vi i
Rolf Åhmans gjorde en sommarkväll 1976. Vi spelade i Västerbotten, på
ett ställe som heter Missenträsk. Samma by där författarinnan Sara Lid-
man bodde. Under kvällen så såldes både lampor och speglar utanför
"Polarhyddan". Jag köpte en golvlampa, två lampetter samt den här
spegeln till min mamma och pappa. Jag minns hur jag bäddade ner den
i min säng i vår orkesterbuss. Tror att jag betalade cirka 600 kronor för
hela rasket. Nästan hela mitt gage gick åt.
När vi nu är inne på ämnet formgivning och design, vill jag passa på
att visa den här isbjörnsaskkoppen (ännu ett långt ord). Hemma hos
min moster Elly och hennes man Sune, stod en likadan. Jag minns att
jag tyckte om den. På en antikmässa i Piteå för några år sedan upp-
täckte jag en likadan. Det var inget snack om saken, jag SKULLE ha den.
Men jag var även nyfiken på tillverkningsåret. Därför så "intervjuade"
jag Sune vid tillfälle. Han berättade att deras askkopp vann han på ett
lotteri i Gävle omkring 1960. Han vann högsta vinsten som var en golv-
lampa. Men Sune ville ha en mindre grej, då valde han askkoppen istället.
Därmed slut på minnena för den här gången. På återseende!
/Roger.
-------------------------------------------------------------------------------------
Sundbornbersåisbjörnsaskoppsörplandenorahfotograf: ROGER LINDQVIST.
Lindqvists väderrapport - del 879
Der råder storm därnere i södern. Här i Norrbotten däremot är det fortfarande lugna puckar. Nåja, det kom väl en och annan lite hårdare vindby häromdagen. Och varje gång det blåser till lite extra, så är jag rädd att Sessan våran katt skall blåsa bort. Hon är så liten till sitt omfång, att jag skulle inte alls bli förvånad om vi någon morgon såg henne dingla i någon hög talltopp i den närliggande skogen. Än har det inte hänt, men man vet ju aldrig.
Trots att vi idag firar första advent så lyser snön ännu med sin frånvaro. Norah har varit på skyltsöndag dagen till ära. Hon var full av iver när hon besökte oss för några timmar sedan. En apa med jättelånga armar hade hon med sig hem som ett minne från sin skyltsöndags-promenad i vår snölösa stad.
Därmed är Lindqvists väderrapport avslutad.
Go´afton!
Den här mycket spännande bilden berättar hur min promenadväg
såg ut idag. Intressant eller hur?
-------------------------------------------------------------------------------
Promenadvägsväderrapportfotograferingsflanör: ROGER LINDQVIST.
Trots att vi idag firar första advent så lyser snön ännu med sin frånvaro. Norah har varit på skyltsöndag dagen till ära. Hon var full av iver när hon besökte oss för några timmar sedan. En apa med jättelånga armar hade hon med sig hem som ett minne från sin skyltsöndags-promenad i vår snölösa stad.
Därmed är Lindqvists väderrapport avslutad.
Go´afton!
Den här mycket spännande bilden berättar hur min promenadväg
såg ut idag. Intressant eller hur?
-------------------------------------------------------------------------------
Promenadvägsväderrapportfotograferingsflanör: ROGER LINDQVIST.
Jag och bryggan...
Så står jag där igen. Nere vid Tingsholmsviken. I bilen sitter frun och väntar. Jag tar min kamera och går ned mot den brygga som vid första anblicken verkar litegrann halkig och slipprig. Av den anledningen blir min steg väldigt försiktiga. Jag vet inte vad som lockar, jag har frågat mig själv många gånger. Men det är som om det vore en slags osynlig kraft som drar mig hit gång på gång. För de flesta så skulle själva anblicken av ett besök vid viken, utgöra en rätt så tråkig sorts känsla. Men i mitt bagage har det samlats vissa saker och minnesbilder som knyter mig till vissa platser. Så också med Tingsholmen. Någon bättre förklaring kan jag inte ge. Det är vackert trots det vardagliga och enkla. I enkelheten kan det mest underbara finns. Det behöver inte alls vara stort och pråligt. Det enkla kan ibland te sig så mycket bättre.
¤ Det enkla i vardagen kan ibland vara tusen gånger bättre än det
stora och pråliga. Det är som om det vore en slags osynlig kraft som
drar mig hit ner gång på gång. Så står jag här igen, vid en enkel båt-
brygga nere vid Tingsholmsviken.
--------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
¤ Det enkla i vardagen kan ibland vara tusen gånger bättre än det
stora och pråliga. Det är som om det vore en slags osynlig kraft som
drar mig hit ner gång på gång. Så står jag här igen, vid en enkel båt-
brygga nere vid Tingsholmsviken.
--------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
"Ta in varje nytt andetag med tacksamhet"
Det var onsdagen den 21 oktober 2009. Tillsammans med min syster, hennes särbo och min mor, gjorde vi ett besök hos min pappas bror Åke. Även kusinen Britta var där också. Vi samlades runt kaffebordet i Åkes vardagsrum, och satt och samtalade. Åke var min pappas yngste bror, och den just då enda kvar av den en gång så stora syskonskaran. Åke var den snällaste farbror man kunde tänkas ha. Ja, snälla var dom ju allihop, Allt från farmor och farfars förstfödde Ingvar f. 1911 till Åke f. 1924. Däremellen Ingvar och Åke fanns ytterligare 8 syskon. Den näst sista i skaran blev Artur som gick bort i augusti 2009.
Ibland när man precis lämnat en jobbig period, kan tanken slå mig, tur att man inte visste vad som låg och lurade framför. Samma tanke kom efter min lungoperation våren 2005. Men när man finns mitt i det hemska och tunga, så är den enda tanken att ta sig igenom svårigheterna och att lämna allt det trista bakom sig. Koncentrationen just då, är till 100 % inställd på att överleva sekund för sekund, timme för timme, dag för dag, vecka för vecka.
Vid besöket hos Åke, ringer plötsligen min mobil. Det är Elisabeth som berättar att hon inte mår bra. Hon ber mig därför komma förbi och hämta henne från en annan adress, när vi åker förbi hemåt. Det skall så småningom visa sig, att Elisabeth några dagar därpå åker in akut på Piteå lasarett, med stor andnöd och med en omfattande sjukdomskänsla i hela kroppen. Hon blir snabbt förd till intensiven där man kopplar henne till sladdar och apparater, medan jag står hjälplös bredvid. - Det kan vara livshotande, säger den kvinnliga doktorn, som i mitt tycke ser väldigt bekymrad ut.
"Jaså, ska Elisabeth dö nu också", var den tanke som slog mig omgående. Fyra veckors lasarettsvistelse väntade, däribland en vecka i respirator. Och varje gång telefonen ringde var det på darriga ben jag svarade. Men turligt nog klarade Bettan krisen. Och en dag fick jag åka till den vårdavdelning hon låg på för att hämta hem henne.
Det är med den bakgrunden som jag säger, tur att man inte vet vad som väntar. Lev dagen i dess fulla kraft, medan det går. Ta därför in varje nytt andetag med tacksamhet, så länge allt är som det skall vara. Det är min livsfilosofi, efter mina 54 år på den här jorden.
Må så gott!
/Roger.
Det var en onsdag i oktober 2009. Vi gjorde ett besök hos min fars
bror Åke I Öjebyn. Även Stig-Arne var med. Idag är de båda borta,
Åke avled den 24 februari 2010, Stig-Arne den 22 november 2011.
------------------------------------------------------------------------------
Ibland när man precis lämnat en jobbig period, kan tanken slå mig, tur att man inte visste vad som låg och lurade framför. Samma tanke kom efter min lungoperation våren 2005. Men när man finns mitt i det hemska och tunga, så är den enda tanken att ta sig igenom svårigheterna och att lämna allt det trista bakom sig. Koncentrationen just då, är till 100 % inställd på att överleva sekund för sekund, timme för timme, dag för dag, vecka för vecka.
Vid besöket hos Åke, ringer plötsligen min mobil. Det är Elisabeth som berättar att hon inte mår bra. Hon ber mig därför komma förbi och hämta henne från en annan adress, när vi åker förbi hemåt. Det skall så småningom visa sig, att Elisabeth några dagar därpå åker in akut på Piteå lasarett, med stor andnöd och med en omfattande sjukdomskänsla i hela kroppen. Hon blir snabbt förd till intensiven där man kopplar henne till sladdar och apparater, medan jag står hjälplös bredvid. - Det kan vara livshotande, säger den kvinnliga doktorn, som i mitt tycke ser väldigt bekymrad ut.
"Jaså, ska Elisabeth dö nu också", var den tanke som slog mig omgående. Fyra veckors lasarettsvistelse väntade, däribland en vecka i respirator. Och varje gång telefonen ringde var det på darriga ben jag svarade. Men turligt nog klarade Bettan krisen. Och en dag fick jag åka till den vårdavdelning hon låg på för att hämta hem henne.
Det är med den bakgrunden som jag säger, tur att man inte vet vad som väntar. Lev dagen i dess fulla kraft, medan det går. Ta därför in varje nytt andetag med tacksamhet, så länge allt är som det skall vara. Det är min livsfilosofi, efter mina 54 år på den här jorden.
Må så gott!
/Roger.
Det var en onsdag i oktober 2009. Vi gjorde ett besök hos min fars
bror Åke I Öjebyn. Även Stig-Arne var med. Idag är de båda borta,
Åke avled den 24 februari 2010, Stig-Arne den 22 november 2011.
------------------------------------------------------------------------------
Tony Walter i The Lee Kings har hört av sig...
Året var 1966. Det var brylcreem, myggjagare och Bild Journalen som var på modet. I radion hördes Lenne & The Lee Kings, med låtarna; "Stop the music" och "L.O.D.". I bandet satt Tony Walter bakom trummorna, tillsammans med "popkollegorna" sångaren Lenne Broberg, basisten Mike "Little Mike" Watson och gitarristen Johnny Lundin.
Under arbetet med att skriva Historien om Larry Dean, stötte jag även på Tony Walter. För ett tag sedan skickade han mig en hälsning. Tony är fortfarande kvar inom underhållningsbranschen, men nu som legitimerad lekledare. 
Tony Walters syssla numera är att förgylla tillvaron och ge människor en upplevelse utöver det vanliga. Här finns allt för exempelvis firmafesten, mat, underhållning, karaoke, musik och aktiviteter av olika slag.
Trummisen Tony Walter med förflutet i popbandet Lennes &
the Lee Kings har sänt mig en hälsning. Numera är Tony leg.
lekledare.
-------------------------------------------------------------------------
Bilder och funderingar en dag som denna...
Jag har alltmer antagit formen av en slags väderobservatör, i och med mina skildringar av "dagens väder". Men som jag tidigare sagt, så måste det vara förknippat med den ålder jag befinner mig i. Som sagt: dagens väder är ungefär samma som igår. Man varnar just nu för utbredd blixthalka i hela Norrbotten. Två män fick sätta livet till igår, vid en frontalkollision i trakterna kring Morjärv. De två männen, födda 1951, resp, 1955, åkte i samma bil, medan den andra bilens förare skadades lindrigt. Så se upp därute på vägarna, ni har någon som väntar på er därhemma...
Jag berättade i onsdags att jag hittat en bekant död i sitt hem. Som alltid är det väldigt jobbigt när någon man känner går bort. Den enda trösten är att vi vet att han vid något tillfälle, hoppades på att när det en gång blev dags, så ville han helst somna in i sin egen säng. Det fick han. Än en gång aktualiseras frågan om hur skört livet är.
Häromdagen kunde vi läsa i vår lokaltidning, Piteå-Tidningen, att polisen tagit hand om en kvinna med handeldvapen på sig. Hon hade visat vapnet för en person, på Rådhustorget mitt i stan. Turligt nog hade den personen så pass mycket civilkurage att han omedelbart anmälde händelsen för polisen. Ja, ja, ja! Vad är det för värld vi lever i? Detta är en fråga som jag ställer mig rätt så ofta. Handeldvapen, mitt på Piteå stads gator och torg! I grannstaden Luleå har det då och då förekommit skottlossning. Det är nära nog...Ingen skall behöva gå omkring med stark rädsla i kroppen ute på stadens gator. Tyvärr är det så.
SwedBank har återigen utsatts för ett bedrägeriförsök. Människor avrättas ute på gatorna i både Stockholm och Malmö. Rånargäng bryter sig in hos vanliga människor i deras hem. I höstas hände detta i byn Långträsk, cirka 5 mil från Piteå. Listan kan göras hur lång som helst, tyvärr så är jag rädd att våldet håller på att eskalera, snart måste man väl ha livvakt för att åka upp till byn på ICA-butiken.
Nu har jag (som ni säkert sett) halkat in på ett stickspår. Därför så skall jag försöka ta mig tillbaka på huvudspåret igen...om ni väntar en stund...Nu är jag där!!!
Här kommer några bilder från dagen:
Vid Storfors Varv & Marina upptäckte jag den här "välkomstmattan".
Det var bara för mig att kliva på...Men - jag blev lite betänksam när
jag såg alla de dödskallar som ramade in mattan...
Det första som möter mig är den här "torrlagda" båten. Kanske ett
framtida renoveringsobjekt?
Ja, då går jag...
När jag blickar ut över Piteälven, konstaterar jag en tunn isskorpa
som på vissa delar brett ut sitt genomskinliga täcke.
Längst bort till höger syns Lövholmens såg. Där började en gång den
då 28-årige John Lindqvist för att senare övergå till Wallboard-fabriken
granne med ASSI.
"Vägen västerut", brukade min morfar ofta prata om när jag var barn.
Jag tror att alla morfars vägar ledde västerut. Den här vägen som ses
på bilden, är däremot vägen söderut. Åker man den här, så kommer
man faktiskt ända fram till kungens slott i Stockholm.
-----------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Jag berättade i onsdags att jag hittat en bekant död i sitt hem. Som alltid är det väldigt jobbigt när någon man känner går bort. Den enda trösten är att vi vet att han vid något tillfälle, hoppades på att när det en gång blev dags, så ville han helst somna in i sin egen säng. Det fick han. Än en gång aktualiseras frågan om hur skört livet är.
Häromdagen kunde vi läsa i vår lokaltidning, Piteå-Tidningen, att polisen tagit hand om en kvinna med handeldvapen på sig. Hon hade visat vapnet för en person, på Rådhustorget mitt i stan. Turligt nog hade den personen så pass mycket civilkurage att han omedelbart anmälde händelsen för polisen. Ja, ja, ja! Vad är det för värld vi lever i? Detta är en fråga som jag ställer mig rätt så ofta. Handeldvapen, mitt på Piteå stads gator och torg! I grannstaden Luleå har det då och då förekommit skottlossning. Det är nära nog...Ingen skall behöva gå omkring med stark rädsla i kroppen ute på stadens gator. Tyvärr är det så.
SwedBank har återigen utsatts för ett bedrägeriförsök. Människor avrättas ute på gatorna i både Stockholm och Malmö. Rånargäng bryter sig in hos vanliga människor i deras hem. I höstas hände detta i byn Långträsk, cirka 5 mil från Piteå. Listan kan göras hur lång som helst, tyvärr så är jag rädd att våldet håller på att eskalera, snart måste man väl ha livvakt för att åka upp till byn på ICA-butiken.
Nu har jag (som ni säkert sett) halkat in på ett stickspår. Därför så skall jag försöka ta mig tillbaka på huvudspåret igen...om ni väntar en stund...Nu är jag där!!!
Här kommer några bilder från dagen:
Vid Storfors Varv & Marina upptäckte jag den här "välkomstmattan".
Det var bara för mig att kliva på...Men - jag blev lite betänksam när
jag såg alla de dödskallar som ramade in mattan...
Det första som möter mig är den här "torrlagda" båten. Kanske ett
framtida renoveringsobjekt?
Ja, då går jag...
När jag blickar ut över Piteälven, konstaterar jag en tunn isskorpa
som på vissa delar brett ut sitt genomskinliga täcke.
Längst bort till höger syns Lövholmens såg. Där började en gång den
då 28-årige John Lindqvist för att senare övergå till Wallboard-fabriken
granne med ASSI.
"Vägen västerut", brukade min morfar ofta prata om när jag var barn.
Jag tror att alla morfars vägar ledde västerut. Den här vägen som ses
på bilden, är däremot vägen söderut. Åker man den här, så kommer
man faktiskt ända fram till kungens slott i Stockholm.
-----------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Tomtefars vikarie, ERNST!
Den snö som föll har försvunnit. Återigen lyser ängarna gröna, om detta fick vi bevis på idag när vi gjorde vår promenad runt i bygden. Om vi räknar framåt fyra veckor, så hamnar vi på självaste julafton. O, hemska tanke, vad skall tomtefar säga när vi i "den kalla nord" inte ens kan erbjuda honom och hans renar vit julesnö? Jultomten ringde mig för att berätta, att han skulle skicka sin tomtevikarie istället. Ungefär så här lät det samtal som tomtefar spelade in på band, och så sent som i förra veckan hamnade i vår postlåda:
- Joo, det ställs ju vissa speciella sorts krav när du ska vikariera för mej på julafton. Om detta är du införstådd?
- Självklart!
- Jag har ju ritat in på kartan vart den här Roger Lindqvist bor, med hustru, barn, svärdöttrar och barnbarn, och INTE att förglömma deras två katter, Pelle och Sessan.
- Kolla in det här då! När du lämnar Polcirkeln, så kör du med renarna i sporrsträck mot Sverige. Det första målet på julklapps-turnén, är Norrbotten. Har du förstått? INTE Västerbotten - Norrbotten!
- Du kollar så att din GPS fungerar, OM den gör det, så hamnar du på Markvägen i Hortlax. Är du med?
- Jag är med, tomtefar!
- När du landar med renarna, se då till att du landar på rätt hustak. För se, den där Lindqvistar´n har två hus på tomten. Det hände att jag en gång tog miste, så jag kröp ned i fel skorsten. När jag damp ned med min julklappsäck, och jag ropade mitt: "Hallå i stugan finns det några snä..." då såg jag att det fanns ingen där. Inte ens en husmus väntade på mej.
- Du måste ta rätt hus. Det blir det vänstra. Upprepa...
- Jag landar på det vänstra huset, INTE det andra för då blir det fel...?
- Rätt, pojk! Men nu hör det till saken att på detta hus finns ingen skorsten.
- Du måste ringa på dörrklockan. Ja, jag vet att det inte är riktigt som de ska, men du vet att tiderna ändras.
Så även för oss inom tomte- och julklappsverksamheten.
Ja, så där höll dom på. Och nu hoppas vi naturligtvis att tomtens vikarie (han heter Ernst - INTE Kirschsteiger) skall komma. Två personer som jag vet väntar extra mycket är Norah och Max. Och att få se deras tindrande förväntansfulla ögon på julaftonen, skall bli oss ett sant nöje. För det vet vi ju alla: julen är barnens högtid! Tack å hej, leverpastej!
Utanför vårt hus står den här granen och väntar på att få komma till
sin rätt. OBS! Ni som händelsevis ler åt min julgran, och inte tycker
den är världens mest vackraste - ni skulle se den när det mörknar,
och slingan lyser, jag bara mmmmmmmmmmmmm...
Barmark - återigen. Personligen tycker jag att det är okej. Men vad
skall tomten säga?
Istället för vit julesnö möts han av detta. Men som ni läst så skickar
tomten sin vikarie Ernst p.g.a. tomtefar känner sig utbränd efter alla
åren som hela världens välgörare.
När vi gick på promenad idag så var solen också med.
Inne i det här härbret har jultomten sitt julklappsförråd. Jag fick låna
en nyckel för att kika in. Och minsann, där i en enorm hög av klappar
med de mest vackra papper, låg flera julklappar adresserade till Norah
och Max, ja, även åt alla andra barn också i hela fyrkantsområdet.
Däruppe, bakom det stängda fönstret stod tio tomtenissar och lastade
julklappar på tomtens släde.
I tomtens GPS finns Hortlaxvägen inprogrammerat. Ibland brukar
tomten och hans renar (med Rudolf med röda mulen i spetsen) landa
på vägen. Fast de senaste 26 åren har landningen skett på våran in-
fart. Så blir det också den här julen, meddelar tomten via sms.
På denna gata, väntar just nu fem barn på att tomten skall skynda
sig hit med deras klappar. Tomten lät hälsa till alla barnen i sitt senaste
sms, att han kommer snart. Men, som han sa, i år kommer tomten Ernst,
jag skall själv sitta i min favoritfåtölj, dricka julmust, äta skinka och titta
på Kalle Anka på TV:n. GOD JUL på er alla...väl mött på dopperedagen!
----------------------------------------------------------------------
Jultomtefotograferingsgubbe: ROGER LINDQVIST.
- Joo, det ställs ju vissa speciella sorts krav när du ska vikariera för mej på julafton. Om detta är du införstådd?
- Självklart!
- Jag har ju ritat in på kartan vart den här Roger Lindqvist bor, med hustru, barn, svärdöttrar och barnbarn, och INTE att förglömma deras två katter, Pelle och Sessan.
- Kolla in det här då! När du lämnar Polcirkeln, så kör du med renarna i sporrsträck mot Sverige. Det första målet på julklapps-turnén, är Norrbotten. Har du förstått? INTE Västerbotten - Norrbotten!
- Du kollar så att din GPS fungerar, OM den gör det, så hamnar du på Markvägen i Hortlax. Är du med?
- Jag är med, tomtefar!
- När du landar med renarna, se då till att du landar på rätt hustak. För se, den där Lindqvistar´n har två hus på tomten. Det hände att jag en gång tog miste, så jag kröp ned i fel skorsten. När jag damp ned med min julklappsäck, och jag ropade mitt: "Hallå i stugan finns det några snä..." då såg jag att det fanns ingen där. Inte ens en husmus väntade på mej.
- Du måste ta rätt hus. Det blir det vänstra. Upprepa...
- Jag landar på det vänstra huset, INTE det andra för då blir det fel...?
- Rätt, pojk! Men nu hör det till saken att på detta hus finns ingen skorsten.
- Du måste ringa på dörrklockan. Ja, jag vet att det inte är riktigt som de ska, men du vet att tiderna ändras.
Så även för oss inom tomte- och julklappsverksamheten.
Ja, så där höll dom på. Och nu hoppas vi naturligtvis att tomtens vikarie (han heter Ernst - INTE Kirschsteiger) skall komma. Två personer som jag vet väntar extra mycket är Norah och Max. Och att få se deras tindrande förväntansfulla ögon på julaftonen, skall bli oss ett sant nöje. För det vet vi ju alla: julen är barnens högtid! Tack å hej, leverpastej!
Utanför vårt hus står den här granen och väntar på att få komma till
sin rätt. OBS! Ni som händelsevis ler åt min julgran, och inte tycker
den är världens mest vackraste - ni skulle se den när det mörknar,
och slingan lyser, jag bara mmmmmmmmmmmmm...
Barmark - återigen. Personligen tycker jag att det är okej. Men vad
skall tomten säga?
Istället för vit julesnö möts han av detta. Men som ni läst så skickar
tomten sin vikarie Ernst p.g.a. tomtefar känner sig utbränd efter alla
åren som hela världens välgörare.
När vi gick på promenad idag så var solen också med.
Inne i det här härbret har jultomten sitt julklappsförråd. Jag fick låna
en nyckel för att kika in. Och minsann, där i en enorm hög av klappar
med de mest vackra papper, låg flera julklappar adresserade till Norah
och Max, ja, även åt alla andra barn också i hela fyrkantsområdet.
Däruppe, bakom det stängda fönstret stod tio tomtenissar och lastade
julklappar på tomtens släde.
I tomtens GPS finns Hortlaxvägen inprogrammerat. Ibland brukar
tomten och hans renar (med Rudolf med röda mulen i spetsen) landa
på vägen. Fast de senaste 26 åren har landningen skett på våran in-
fart. Så blir det också den här julen, meddelar tomten via sms.
På denna gata, väntar just nu fem barn på att tomten skall skynda
sig hit med deras klappar. Tomten lät hälsa till alla barnen i sitt senaste
sms, att han kommer snart. Men, som han sa, i år kommer tomten Ernst,
jag skall själv sitta i min favoritfåtölj, dricka julmust, äta skinka och titta
på Kalle Anka på TV:n. GOD JUL på er alla...väl mött på dopperedagen!
----------------------------------------------------------------------
Jultomtefotograferingsgubbe: ROGER LINDQVIST.
