Roger Lindqvist

Utsikt mot södra byn i Älvsbyn.

Ett rikt pulserande affärsliv råder i Älvsbyn, länets enda köping, och flera av ortens företag har också rika traditioner att bygga på. Fastän de flesta butikerna de senaste åren genomgått grundliga omändringar och man mer och mer specialiserat sig på en viss avdelning finns det dock kvar affärer som försökt bibehålla sin ursprungliga prägel. Ett av dessa företag är AB Pettersson & C:o, vars lokaler visserligen under årens lopp genomgått grundliga reparationer och moderniseringar men alltjämt befinner sig på samma ställe där man startade år 1906. Man har också försökt att i någon mån bibehålla den ursprungliga lanthandelsformen, och innanför företagets dörrar finns också det mesta en kund behöver när han besöker en affär.

Firman grundades år 1906 av min fader J. A. Pettersson, säger firmans nuvarande innehavare direktör Sture Pardén vid samtal med Norrbottens-Kuriren. Bland de övriga handlande som funnos här på den tiden var Anders Larsson, Johan R. Lind, Oscar Eriksson, E. F. Löfgren, C. O. Löfgren, Bernhard Bergman, Viklunds skoaffär och Älvsby Järn & Redskapshandel, nuvarande Gårdings Järnaffär. Vår fastighet hade förut också varit handelsbod, då firman Hedqvist & Vesterlund hade försäljning här, men 1906 inköptes fastigheten och nuvarande firmanamnet grundades. 1912 nybyggdes fastigheten och moderniserades, och affären var också en av de modernaste i Norrbotten med bland annat skyltfönster, vilket inte var så vanligt på den tiden. Fast vi försökt att bibehålla affärens ursprungliga prägel har det givetvis varit oundvikligt att göra förbättringar och modernisering, och vi har nu förutom speceriavdelningen även en avdelning för manufaktur, glas och porslin.

En annan av de äldre firmor som finnes i Älvsbyn är belägen i Vidsel och bildades av köpman Johan Lindroth år 1894. Även denna affär har försökt bibehålla sin ursprungliga lanthandelsprägel, och affären är som ett mindre varuhus, säger nuvarande innehavaren, köpman Melker Lindroth. Affären har numera en filial i Vistträsk. Men det skulle vara orättvist att här nämna om gamla affärer med traditioner och glömma bort Viklunds Skoaffär. Firman grundades 1897 av handlanden J. F. Viklund och har sedan dess fått ha kvar sin ursprungliga karaktär. Ingenting lär väl heller ha förändrats under den 20-åriga tid som nuvarande innehavarinnan70-åriga fröken Hilma Viklund haft hand om affären. Med de olika varorna hängande i taket utgör det ett pittoreskt intryck.





På söndag samlas eliten av Norrbottens köpmän till rådslag och årskongress i Älvsbyn. Redan på lördagseftermiddagen har dock förbundsstyrelsen sammanträde på Turisthotellet för att där förbereda och planlägga de ärenden, som kongressdagen skall behandlas och beslutas av köpmännen. Norrbottens-Kurirens medarbetare har varit i kontakt med kongressbestyrelsens ordförande och mångårige sekreterare i Älvsby köpmannaförening köpman Eric Lodin för att få blicka in i något av programmet för sammankomsten. Norrbottens Köpmannaförbund består av ett 20-tal föreningar och räknar f. n. med 930 medlemmar, säger herr Lodin. De första som kommer att handlägga sina ärenden är köpmännens speceriavdelning vilka beräknas vara färdiga till lunchdags.

Sedan lunch intagits följer så förbundskongressens förhandlingar vilket om allt går efter beräkning skall vara färdigt före klockan 18 på söndagseftermiddagen. Då ett sammandrag tidigare varit införd av styrelseberättelsen i denna tidning skall vi icke vidare orda om denna. Trots att kongressen dock ej är förlagd till en tidpunkt då "Norrbottens-Pärla" kan visa sitt vackraste ansikte hoppas vi dock att de många köpmän från skilda delar av länet som under helgen kommer att besöka länets enda köping skall få ett varaktigt och bestående minne härifrån. Till sist kanske bör tilläggas att söndagskvällen är disponerad för en utflykt och en gemensam middag i Vargbacken.





Älvsby köpmannaförening står i år som värd för köpmännens förbundskongress i Älvsbyn. Med sina 55 medlemmar är föreningen den femte i storleken i länet. Här följer några axplock ur föreningens historia.

Älvsby köpmannaförening bildades 1907 och dess första styrelse bestod av ordföranden direktör E. F. Löfgren, övriga ledamöter direktör Emil Gårding och direktör J. A. Axel Pettersson. Den största äran av att föreningen bildades får förbundets representant J. A. Dolck ta åt sig, ty genom han enträgna arbete blev det så at föreningen satte igång. Vid starten anslöt sig ett tiotal köpmän som medlemmar, och förutom dem som funnos i köpingen torde också handlandena Johan Lindroth, Vidsel, och J. L. Granberg, Vistträsk, ha anslutit sig. Nuvarande styrelse består av ordföranden handlanden Johan U. Åhlund, Tväråselet, vice ordföranden direktör Sture Pardén, sekreterare köpman Eric Lodin, kassör köpman Svante Stark och övriga ledamöter köpmännen Eric Jalar och John Selberg, samtliga i Älvsbyn. Till föreningens hedersledamöter har utnämnts direktörerna C. O. Löfgren, Emil Gårding, Axel Pettersson och Elof Dahlberg, Älvsbyn.











Instundande helg invaderas Älvsbyn av köpmän från skilda delar av vårt län. Det är eliten av köpmännen som kommer tillstädes för rådslag. Huvudförhandlingarna äger rum på söndag i kommunala mellanskolans aula,
men redan dessförinnan har en del hunnit sammanträda för att förbereda de äenden som kommer att behandlas vid kongressen på söndagen. Älvsbyn kan vara stolt över att få arrangera denna kongress i år, och sedan skall vi väl hoppas på att vädrets makter också kommer att visa sig från den bästa sidan. Tyvärr är ej kongressen förlagd till ett datum då "Norrbottens Pärla" kunde visa sitt vackraste ansikte, men vi skall väl ändock hoppas att köpmännen skall få ett varaktigt och vackert intryck från länets enda köping.

Apropå vädret så har det varit strålande den senste tiden. Påsken förflöt med det angenämaste solskensväder och många kubukmeter snö fick också under dessa dagar skatta åt förgängelsen. Vi går mot ljusare och längre dagar vilket bör hälsas med tillfredsställelse. Älvsbyborna har för första gången på flera år sluppit traska på blöta och leriga vägar en längre tid. Nu räckte det endast ett par dagar, sedan voro vägarna och gatorna upptorkade.

Sista inlägget på denna spalt berörde något de misshälligheter som råder på köpingens enda biograf. Dessa voro säkerligen berättigade. Sign. har dock från biografledningen fått mottaga en skrivelse där de förklarar de svårigheter som i dessa tider tornar upp sig även mot biografägare. Av skrivelsen framgår att mellanakten ej går göra något åt så länge det ej går att få byggnadstillstånd att ändra maskinrummet. Telefon kommer till sommaren. Beträffande det misshagliga ljudet kommer detta också att ordnas. Ledningen har varit i kontakt med Siemens för en service. Vidare har det varit i underhandling om att inköpa en komplett ny ljudfilmsanläggning. Tyvärr är dock tiderna sådana att det ej går att på några månader skaka fram en sådan. Av förklaringen att döma får man väl dra den slutsatsen att det kommer att bli en betydande bättring på biografen så småningom. Vi hoppas att den också kommer så fort det går.

------------------------------------------------------------------
NORRBOTTENS-KURIREN ¤ Lördagen den 19 april 1952

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 11 juli 1983

NORRBOTTENS ALLEHANDA ¤ Den 6 augusti 1930

En allt för småskuren anda tyckte vi oppositionen lade i dagen när Älvsbyfullmäktige behandlade anslagsfrågan till Korsträsks Folkets Hus vid sitt Vidselssammanträde. På annat sätt kan man inte tolka hr Linds något dramatiska diskussionsinlägg, då han förklarade sig skulle uppmana alla lokalägare att begära anslag, därest Korsträsk fick de 3.000 kronorna. Det var något av den anda som brukar besjäla barnen när de kollektivt skall dela av samma kaka, som tydligen besjälade debattören, för det var väl ändock inte direkt en fientlig inställning till ett dylikt hus som var orsak till kravet på ytterligare utredning? Utredningar brukar ibland vara lika med avslag, och det var väl icke någon sådan tanke som föresvävade förslagsställaren?

Vilka faror kommunen skulle utsätta sig för med att bevilja detta anslag har vi synnerligen svårt att förstå. År efter år har landskommunen fonderat medel till samlingslokaler och då är det väl meningen att de skall kunna tas i anspråk för ändamålet, med den begränsning lagen i detta fall avser. Att ordna samlingslokaler är i lagens mening en gemensam kommunal angelägenhet och att under sådana förhållanden avstå från att hjälpa till med en reparation av en lokal i rädslan över att kommunen måste satsa pengar till någon annan lokal, är väl ändock att överlista sig själv. Vad tjänar det till att fondera medel som ändock inte få tas i anspråk?

Visst skall det handskas försiktigt med kommunens medel, men en neutral lyssnare till diskussionen kunde inte undgå att fästa sig vid den arroganta tonen i oppositionens inlägg, som mera var ett uttryck för en ovilja mot att hjälpa ett arbetsföretag som ändock tjänar allmänna intressen, än ett försök at värna om kommunens medel. Sådana tongångar tjänar inte de allvarliga strävanden vi tidigare tyckt oss märka hos de olika partiernas representanter i landskommunen, att göra en insats för att skapa en ökad trivsel för kommunens befolkning och inte minst dess ungdom.

-------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 7 juli 1951

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 23 maj 1958

Karl Öhman, Älvsbyn.

Inte kan man tro att han är 90 år. Rak i ryggen, rapp i tungan och med ett minne som de flesta kan avundas honom. Och ett sprudlande humör. Det är Karl Öhman, numera Älvsbyn, men tidigare Långträsk-bo, Arjeplogsbo och en vildmarksmänniska som vi talar om. Han bor numera på Nyberga ålderdomshem i Älvsbyn och fyller fredag den 24 maj den aktningsvärda åldern av 90.

Öhmans vagga stod i Vackerliden, 9 km söder om byn Långträsk i Piteå. Växte upp bland nio syskon i en liten "femväggig" stuga. En hård ungdom under fattiga förhållanden. Det blev arbete, och åter arbete. Högg timmer, jobbade åt SJ som banarbetare, på stambanan, skaffade sig ett kolonat med 2-3 kor och gifte sig.
    - Jag köpte mig en stuga för 90 kr. La ner den och flyttade den till byn Långträsk. Året var 1921. Vi hade elva barn, men det blev mycken sorg. Sju av barnen dog i unga år, jag har bara fyra kvar.
    - 1919 dog tre av barnen inom tre månader. Oj, oj vilken tid! Jag minns, jag blev skyldig läkaren 400 kr när barnen dog. Jag måste arbeta och betala detta. Brände kolmilor, i skogarna, brände tjära, låg borta i månader ensam i vildmarken. Jag har varit kolare sammanlagt under 17-årstid, så det yrket tror jag att jag kan. Under blott fyra år hade jag sällskap i skogen. Var mest ensam. Arbeta, vaka, vakta, dag och natt! Jag kolade inte bara i Pite-bygden, Älvsbyn och Arvidsjaur. Ända till Porjus hade jag kolmilor.

8 MAN I SKOGEN
1953 dog frun och Karl lämnades ensam.
    - Då flyttade jag till Lillberget i Arvidsjaur, det blev för långsamt vara kvar i Långträsk. Då var jag totalt ensammen i hela åtta månader och kola i skogen. Efter det bodde jag fem år i Fälloheden, efter vägen mellan Arvidsjaur och Arjeplog. Sen jag så blev pensionerad bodde jag hela 16 år i Arjeplog.

TRIVDES BRA
    - Här bodde jag på pensionärshem. Jag trivdes fantastiskt bra i Arjeplog. Där var fina människor, bra partifolk men kunde lita på. Men så ville man ha mig på Vaukagården. Och det var inte jag med på.
    - Så då blev det Älvsbyn, och här är jag nu. Och nu går det också bra. Men det är synd man börjar bli så gammal. Men Flamman läser jag varje dag, det är den bästa tidning jag vet. Den har jag läst hela mitt liv.

Ja, Flamman den låg framme på bordet vid vårt besök. Och inte kunde man tro att veteranen är så mycket som 90. Om man inte visste det. Karl Öhman är verkligen "still going strong". Flamman, och hans många vänner överallt gratulerar!

-------------------------------------------------------------------------------
NORRSKENSFLAMMAN ¤ Onsdagen den 22 maj 1974

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 14 mars 1968

Nej tack, inget pensionärshem för min del. Jag trivs i min ensamhet i
skogen. Så länge jag får vara frisk stannar jag. Och än har jag aldrig
behövt uppsöka sjukhus - mina 73 år till trots.


I dag den 11 februari fyller August Nilsson i Muskus utanför Vistträsk 73 år. Födelsedagen passerar med all säkerhet utan ståhej och väsen kring sin person. "Kapar-August", sm han allmänt kallas, är inte precis lagd åt det hållet. Han har valt att leva sitt liv i ensamhet. Glitter och grannlåt överlåter han åt andra. Själv är han en enkel person som valt att gå sina egna vägar. Han trivs bäst så.

I dag, liksom alla andra dagar, tar han säkert sin cykel och gör den vanliga färden in till samhället för sina små inköp och för att hämta posten till sina grannar. Han känner till färdvägen vid det här laget. I snart 26 år har han gjort samma tur - i alla väder, sol regn som kyla. Sedan tillbaka till sin lilla stuga i skogen. Till ensamheten, de högväxta furorna och så förstås till husdjuren. Just nu bestående av tre katter och hunden Hej, nio år av obestämd ras.


¤ DJURVÄN
Kapar-August är djurvän som få och en erkänd djurkännare. I den egenskapen har han räddat åtskilliga liv till världen. När det krånglat till sig för någon kalvsjuk ko har man kallat på August. Och i regel har han klarat upp biffen.
    - Man skall vara snäll med djur, säger han.
August tillhör inte de talträngdas skara. Han vill inte så gärna tala om sitt liv men så småningom kryper det fram att han är född i Lillkorsträsk i ett mycket fattigt hem. Vid sex års ålder auktionerades han ut och efter bara ett år gick han på nytt under klubban. Sitt levebröd har han förtjänat som dräng hos olika bönder runt om i bygden.


August Nilsson, 73 år i dag, trivs i sin lilla stuga i ensamheten. Och
riktigt ensam är han förstås inte. Hunden Hej och tre katter ger sällskap.

Namnet Kapar-August har han fått av en liten bisyssla. Under massor av år drog han runt med sina lilla transportabla vedkap och kapade upp vinterbehovet av ved hos folk i grannskapet.
    - Men det är inte mycket bevänt med vedkapningen nu för tiden, säger han. Allt folk har ju satt in oljeeldning...

¤ INGEN LYX
Kapar-August reder sig gott ändå. Han har ju folkpensionen och hans levnadsvanor är inte dyrbara. Hans lilla stuga saknar allt vad moderniteter heter. Elektricitet, vatten, avlopp är lyx som August aldrig haft en tanke på att skaffa sig. Ändå stryker en el-ledning förbi ena husknuten.
    - Sån´t för bara med sig en massa kostnader, menar August.
Myndigheterna har utdömt hans bostad. Han har också blivit erbjuden lägenhet i något pensionärshem. Men på det örat vill inte August höra.
    - Jag är van att klara mig själv. Jag trivs med min stuga, skogen och ensamheten, och tänker stanna kvar så länge jag klarar mig.

Hans hus består bara av två rum. Ett kök med en vedspis en soffa och ett bord och ett pyttelitet sovrum, som han byggt till, där det bara finns plats för en säng. På köksbordet sitter ett skruvstäd och ovanför dinglar två fotogenlyktor. En transistorradio är det enda som bryter av i inredningen.


I skenet av fotogenlyktorna läser Kapar-August sina tidningar. El-ström
tycker han är onödig lyx. Ändå stryker el-ledningarna förbi utanför
husknuten.


Vedspisen sköter uppvärmningen i de två pyttesmå rummen som
utgör Kapar-Augusts bostad.

¤ SAMLARE
Vedspisen är enda värmekällan men det känns varmt och skönt. Utanför står vedtravarna uppstaplade mot väggen. En bit längre bort utedasset och ett uthus som går under namnet smedjan. Där har han under årens lopp samlat massor med saker. Grannarna brukar dyka upp när de saknar någonting och i regel kan August stå till tjänst. Större krav på sin bostad än den här har inte Kapar-August - sen får myndigheterna tycka vad de vill. Frivilligt lämnar han inte sin lilla stuga i skogen. Trots att hans sociala standard faller långt utanför de ramar som finns uppsatta i dagens välfärdssamhälle vill han inte byta med någon. Och han klagar aldrig. Han har också haft förmågan att äga en god hälsa under alla sina år. Han har t ex aldrig legat på sjukhus.
    - Visst har det hänt att jag varit krasslig, men det har jag kurerat själv, säger han.
Sedan oljan gjort slut på hans lilla extraknäck finns det gott om fritid. Då söker han gärna fram sina fiskegrejer. Förr i tiden blev det också en och annan jakttur.
    - Men det är så krångligt med papper numera, säger han med glimten i ögat.

-------------------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 11 februari 1971

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Januari 1977

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Juni 1964

Den nya Älvsbybron.

Torsdagen den 30 juli kommer att för Älvsby sockens vidkommande stå som en milstolpe i utvecklingshistorien. I kommunikationshänseende har kommunen passerat många betydelsefulla milstoplar, men näppeligen någon sådan som gårdagens, då nämligen den ståtliga förbindelseleden bron över Pite älv invigdes för sitt ändamål. Invigningshögtidligheten tog sin början kl 3 på eftermiddagen efter det att dagen intill dess bjudit på hällande regn. När cermonierna emellertid på utsatt klockslag togo sin början stängdes himmelens fönster, regnet upphörde och innan det hela var till ända strålade solen varm och klar.

I invigningshögtidligheten deltog en rätt talrik publik, vars antal dock säkerligen skulle ha  blivit större om icke vädrets makter in i det sista visat sig så onådiga. Bland de närvarande märktes främst länschefen, landshövding A. B. Gärde, landssekreterare Lidén, borgmästare Markström, stadsstyrelsens i Boden ordförande, advokat Aug. Berglund, representanter för angränsande vägdistrikt, entreprenörer, kontrollant, kommunala nämnder, pressen m fl.

Vid södra infarten till den ståtliga bron smällde ett par blågula dukar, varjämte man kunde se hur flaggorna vajade från alla flaggstänger inom samhället på båda sidor om älven. Invigningsprogrammet tog sin början med att brobyggnadsdirektionens ordförande, järnhandl. E. Gårding, besteg den i blågula färger klädda talatstolen och hälsade samtliga närvarande välkomna, vilken välkomsthälsning i främsta rummet riktades till landshövding Gärde. I sammanhang härmed erinrade talaren om att dagens händelse, invigningen av den nya bron, utifrån ej måhända såg ut som någon betydelsefull tilldragelse, men att den för ortsbefolkningen var av största vikt. Hr. Gårding överlämnade sedan ordet till kapten Wolff, som gav en koncentrerad teknisk redogörelse för den nya bron.

Den väg och brobyggnad, som nu är färdig för sitt ändamål, yttrade tal., utgöres av en 231,5 m. lång bro med tillhörande 230 m. tillfartsvägar och vändplan o. med 4,50 m. fri bredd. Överbyggnaden vilar på 5 st. pelare och två landfästen och består av 4 st. sågspann och 2 st. balkspann. Brobanan är avsedd att utföras som en armerad betongplatta med slitlager av s. k. amisik. Grunden till brostället utgöres av vattengenomsläpplig finmoig sand till stort djup, varför det blivit nödvändigt att utföra friktionspålning under samtliga 5 pelare.





Pålarnas toppdiameter är 7 tum och medlelängden c:a 13 m. och pålantalet har beräknats med en tillåten max-belastning pr påle av 15 ton vid 5-faldig säkerhet. Hela antalet nedslagna pålar är 230 st. Pelarna har utförts i betong i blandning 1:3:5 med 10 proc. sparsten och med regelstenar i armerad betong i bl. 1:2:2 och med pelarna beklädda med grövre sten om 55 cm. skift från lågvattenytan och till 60 cm. ovan exc. högvattenytan samt övriga delar av pelarna obeklädda. Under pelarna har gjutits 1 m. tjocka betongsulor inom spånt och bl. 1:3:5 med 20 % sparsten. I dessa betongsulor äro sålunda pålskallarna ingjutna till 40 cm. höjd. Under pelarnas betongsulor har bottnen avjämnats med en stenfyllning, vilken för sulornas gjutning överst avjämnats med singelspettning.

Betongarbetena ha utförts inom varmhus för varje pelare. Själva betongblandningen har även skett inomhus i särskilt uppbyggt större material- och arbetsskjul. För uttransporten av massorna har en särskild transportbrygga varit byggd, rätt över älven och vilande på isen. Denna brygga hade transportbanan på c:a 4,5 m. höjd över isen eller i ungefärlig höjd med materialskjulets golv vid östra älvbrinken och uttransporten av betongmassan har skett med räls o. tippvagn. Transportbryggan har varit så placerad at den vid korsningen med resp. pelare varit sammanbyggd med pelarens varmhus i dess nedströmsända så att man kunnat köra massan direkt in i resp. varmhus, där de tippats genom trä- eller plåtrör till sin plats i pelaren. För uttransporten av pelarnas stenbeklädnad har även transportbryggan kommit till användning.


Järnhandlare Emil Gårding. Brobyggnadsdirektionens ordförande.


För beklädnadsstenarnas inkantring till resp. platser i pelarna ha använts särskilt konstruerade traverser, som varit uppmonterade inom respektive varmhus i särskilda traverspelare i pelarnas längdriktning. Härigenom ha stenkranar varit onödiga och varje sten har snabbt kunnat utplaceras till den förut bestämda platsen i pelaren. Som exempelvis på fördelen av en dylik traversanordning kan nämnas, att stenhuggarlaget under varje 8-timmarsskift medhunnit att å pelaren utlägga o. iordningställa 1 skift om 55 cm. höjd o. s. v., en stenmassa av 7 m3, c:a 13,000 kg. Stenarna ha satts på träkil varefter särskilt utvalt folk fått renkrafsa fogarna och understoppa stenarna med cementbruk i bl. 1:2. Närmast bakom beklädnadsstenarna, som ha huggna tättliggande stödytor, har gjutits i finbruk 1:3 varvid tillsetts att detta finbruk väl fyllt de c:a 5 mm. tjocka fogarna ända ut i ytan. Bakmurningen har därefter skett i betong i bl. 1:3:5.

De båda landfästena för 10 metersbalkspannan äro utförda i armerad betong bl. 1:3:3 och så dimensionerade att största påkänningen på undergrunden av dem o. all övrig belastning endast utgör c:a 1 kg./m2. För isolering av batongytorna mot kylan ha de omkringfyllts med ett dyjordslager och bakom detsamma har en ordentlig ordnad stenfyllning utförts. Järnöverbyggnaden utgöres av 4 st. bågspann s. k. Langerbalkar med vardera 52,50 m. teor. spännvidd, bestående av två ledsbågar uppstyvade av balkar med 65 cm. höjd, s. k. Dipex. Bågarna ha ett centrumavstånd av 5 m. och äro förenade med ett fackverk.

Den bärande konstruktionen består av ovannämnda 2 st. helvalsade differdinger järnbalkar, Dipex, 65 s. k. förstyvningsbalkar i bågspannen äro med tvärförband och 13/8" hängstag upphängda i bågarna. Mellan pelarna äro förstyvningsbalkarna förenade av fackverkets tvärförband vilkas överflens ingjutes i betongplattan. Tvärförbanden ha ett centrumavstånd av 4,375 m. och äro på utsidan av förstyvningsbalkarna försedda med konsoler i vilka hängstagen av rundjärn infästas. Förstyvningsbalkarnas underkant ligger 1,20 m. ovanför exc. högvattensytan.

Bågarna äro utförda av helvalsade järnbalkar Dipex 28 och Dipex 50 samt ha förbundits inbördes med ett vindförband. I de båda ändfacken ersättes vindförbandet med en kraftig portal i bågarnas plan, vilken portal överför belastningarna till uppstagen. Vid bågspannets ändar överföres horisontalkrafterna till de långsgående förstyvningsbalkarna genom ett särskilt horisontalförband av järn över pelarna i vardera ändan av balkarna. Direkt på de båda förstyvningsbalkarna har placerats det av en armerad betongplatta bestående förbanedäcket, som med speciella infästningsjärn förenas med järnbalkarna. Samtliga vindspänningar på förstyvningsbalkarna, farbaneplatan och den rörliga lasten överföres genom farbanedäcket till pelarna. Det fasta vindtrycket på bågarna överföres däremot till upplagen genom det mellan bågarna anordnade vindförbandet.

Därigenom att betongplattan förbundits med förstyvningsbalkarna genom byglar på erforderligt avstånd har densamma förmåga att upptaga påkänningar och form förändringar. Härigenom får densamma också enligt Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens tolkning av gällande normalbestämmelser med räknas vid upptagande av påkänningar och formförändringar och på så sätt kan jämnvikten i den tillhörande fackverkskonstruktionen nedbringas till att endast bliva högre än i en konstruktion med träfarbana.

Vid pelarna n:o 1 och 5 förlängas de båda sidobågarnas förstyvningsbalkar så att konsoler med 65 cm. teor. längd uppkomma. I dessa konsoler äro sedan balkspannens två stycken bärande I-balkar N.P. 55 upphängda medelst 3"X75 m/m bultar. I andra ändan vila dessa järnbalkar medelst rörliga upplag på förutomnämnda armerade betonglandfästen. Fasta upplag anordnas på pelarna 1 och 5 fasta och rörliga upplag på pelarna 2 och 4 samt rörliga upplag på pelarna n:o 3. Upplagstrycken på lagren äro c:a 75 ton, för vilken belastning lagren konstruerats.

Förstyvningsbalkarna vila vid pelarna på särskilda upplagsplattor, vilka beräknats för en belastning av 25 ton. Lagren fastgjutas vid pelarna medels 4 st. 1 1/4" bultar. Brobaneplattan skall utföras av armerad betong i bl. 1:3:3 och plattans överyta har gjutits så att bombering erhålles i körbanan. Före Amesitbeläggningen har betongbanan isolerats, vilket skett genom bestrykning med asfaltemulision av god kvalitet. Därvid överdrages betongbanan först med en tunn film av vatten, i vilken asfaltemulsionen ihälles så att ett jämnt lager av vatten och emulsion utbreder sig över hela vägbanan. Detta lager får därefter stå utan at beträdas under cirka ett dygn, varvid de små asfaltdropparna i emulisionen sedimentera mot betongytan och utfylla även de minsta håligheter.


Älvsbyns gamla bro över Piteälven.

Den på detta sätt isolerade betongbanan strykes därefter 1 a´2 gånger med emulsion eller smält asfalt, så att asfalthud av cirka 1 mm. tjocklek bildas över brobanan. Över denna asfaltisolering utströs därefter ett mycket tunnt lager av fin sand, varefter vältning med tung vält företages. Den vältade ytan beströs därefter med speciell asfalterad sand, s. k. "toppdressing", som utfyller alla i ytan befintliga mindre hålrum mellan i topplagret ingående stenar. Körbanebeläggningen skall utgöras av ett minst 30 mm. tjockt lager av asfalt och amesite. Brobaneplattan fasthålles i järnkonstruktionen medelst c:a 200 st. förankringsbyglar för varje spann och dessutom ingår c:a 6,000 kg. armeringsjärn i varje spanns brodäck. Plattan förses dessutom med erforderliga expansionsfogar av U-järn och plåt.

Vikten av den totala järnöverbyggnaden uppgår till c:a 260 ton och av den totala farbaneplattan till c:a 500 ton. Hela broförslaget har kostnadsberäknats till 396,000 kr. vilken summa icke torde komma att överskridas. Härefter bestegs talarstolen av brodirektionens ordförande, hr Gårding, som lämnade en kort historik över det färjeställe, som genom brons tillkomst upphör, samt över tillkomsten av den bro, som nu skall ersätta färjestället (referat härav inflyter i morgondagens tidning). Till sist överlämnade talaren å brobyggnadsdirektionens vägnar den nya bron till vägdistriktet.

Vägstyrelsens ordförande, hr Gotthard Nilsson, framträdde härefter å talarstolen och frambar till en början ett tack till landshövding Gärde, vars första uppgift för Älvsby sockens vidkommande blev att lösa penningfrågan till broföretaget. Till landssekreterare Lidén och major Nilsson, som båda även verksamt bidragir till att snabbt lösa ekonomifrågan framförde talaren vidare vägdistriktets tack. Vidare avtackades kapten Wolff och direktör Linde i Akteiblaget Betong & Järn i Stockholm, vilken firma varit huvudentreprenör för brobyggnaden. Dessa båda ha, sade talaren, var och en på sitt område bidragit till en god lösning av brofrågan i tekniskt hänseende. Vidare frambar talaren ett tack till brodirektionen för dess nit och intresse samt omtänksamhet, varjämte talaren riktade en särskild eloge till direktionens ordförande vilken utan jämförelse varir brobyggnadens primus motor såväl vid dess planläggning som nu de senaste två åren vid dess utförande. Slutligen frambars vägstyrelsens och vägdistriktets tack till alla förmän och arbetare, såväl närvarande som frånvarande, vilka burit dagens tunga och som beklagligt nog måst mista liv och lem vid byggandet av bron.

Till sist anhöll talaren, att landshövdingen ville inviga bron för dess nyttiga ändamål och förklara densamma öppnad för allmän trafik. Landshövding Gärde besteg härefter talarstolen. Norrbotten är ju, yttrade han, ett stort och vitt land och inrymmer förvisso många olika förhållanden. Vi ha ödemarker och fjäll som ej ge något, men vi ha ock värden att taga vara på. Det största är väl vår jordbruksbygd, varifrån människorna i länet i tidigaste skede fått sitt uppehälle. Dessutom ha vi skogsbruket, som ger upphovet till trävaruindustrien, fjällens malmer och vattenfallen. Det har väl också varit så att länets jordbruksbygder fått släppa till arbetskraft till skogsbruket och trävaruindustrien och ej i ringa mån till malmbrytningen. Vi se här hur de olika näringarna stödja och hjälpa varandra, och det skulle ej gå att skära bort den ena eller den andra näringen. Detta är lyckligt, ty härigenom få alla näringarna ett bättre stöd och en säkrare tillvaro.

De äro rotade i jorden, varigenom befolkningen får en mera tryggad tillvaro än den annars kunde få. Det se vi nu, när alla näringarna ha det svårt. Hur skulle det ta sig ut, om man ej i någomn mån kunde falla tillbaka på den egna torvan. Man får kanske ej fullt ut uppehälle, men ett gott stöd i dessa tider och vi bör ej glömma det stöd, som jordbruket och dess folk skänker andra näringar häruppe. Men för att näringarna skola kunna drivas fordras kommunikationer. Hittills har ju arbetet gått ut på att förbättra och utvidga länets kommunikationer. Genom inlandsbanans tillkomst blev exempelvis järnvägsnätet i länet färdigt. Dock återstår mycket på kommunikationernas område att uträtta inom detta län. Alla tillskott böra därför hälsas med tillfredsställelse. Så även nu när denna bro inviges, vilken blir till nytta och glädje för kommunen och den allmänna samfärdseln, då ju bron också ligger på den enda inlandsförbindelse, som utgöres av landsväg.

I fortsättningen lyckönskade landshövdinge Gärde Älvsby kommun och Älvsby vägdistrikt till att bron kommit till stånd. Även om man nu ej fick den som  vägstämma först tänkt sig, tror jag, sade talaren, att vägdistriktet kan vara belåtet med resultatet. Det blir också en senare sak att lösa de övriga förslagen. Landshövding Gärde uttalade sedan å det allmännas vägnar att tack till vägdistriktet, brobyggnadsdirektionen, entreprenörer, kontrollanter och arbetare som uträttats samt erinrade vidare om den olyckshändelse som ägt rum under brons byggnad och föreslog de närvarande att ägna en tacksamhetens tanke åt det liv som spillts. Det skedde, sade talaren, under uppfyllande av plikt.


Under brobygget över Pite älven 1930.

Med uttalande av den förhoppningen att brobyggandet skulle bli till fromma ej blott för Älvsby kommun utan för hela allmänheten förklarade landshövdingen till sist den nya förbindelsen öppnad för sitt ändamål samt klippte det snöre, som spärrade vägen. Största delen av de närvarande promenerade därefter över bron till norra sidan, för att taga den ståtliga anläggningen i närmare betraktande. Härmed var första delen av invigningshögtidligheterna till ända.

Middag å Järnvägshotellet
Kl. 6 på aftonen var genom vägstyrelsens försorg subskriberad middag anordnad å Järnvägshotellet, till vilken inbjudits landshövdingen och landssekreterare Lidén, representanter för städerna Piteå och Boden, representanter för vägdistrikten, entreprenörer, pressen m. fl. I middagen deltogo sammanlagt ett 50-tal personer. Menun hade följande utseende:

Sandwiches
Flundra med mouslinesås
Blandad kötträtt med grönsaker
Glace

Vid middagen hälsade brodirektionens ordförande, hr Gårding, landshövding Gärde och övr. gäster välkomna, varefter kyrkoherde Gustafsson senare talade för landshövding Gärde och frambar till honom församlingens vördsamma välkomsthälsningar vid detta första officielle besök å platsen. Talaren utbringade till sist ett leve för landshövding Gärde. Vägstyrelsens ordförande, hr Gotthard Nilsson, föredrog därefter ett par telgram, som med anledning av broinvigningen anlänt, däribland ett från generalmajor Nygren i Boden. Talaren gav vidare en redogörelse för de kostnader, vägdistriktet nedlagt på vägbyggnader och vägförbättringar under de senaste tio åren, dels av statsmedel, bilskattemedel och egna medel. Totala summan av dessa pengar uppgick enligt talaren tablå till icke mindre än kronor 2.602.632.:88. Ordföranden i Piteå tingslags vägdistrikt raktor Lagerquist, frambar därefter de angränsande vägdistriktens lyckönskningar till Älvsbydistriktet och utbringade ett leve för detta.

Landshövding Gärde äskade därefter ljud och erinrade om att man vid detta tillfälle samlats för att fira en betydelsefull tilldragelse för ortens och kommunens vidkommande, ja, för hela länet. Talaren tackade vidare för de välkomstord, som från olika håll riktats till honom, samt uttalade den förhoppningen, att man i Älvsby kommun o. vägdistrikt skulle kunna känna sig nöjd och belåten att brobyggnaden skulle bli till nytta för hela länet och hela landet.

-----------------------------------------------------------------------------------------
NORRBOTTENS ALLEHANDA ¤ Fredagen den 31 juli 1931

De två svartvita bilderna har jag lånat av: www.linneakarlssonshemsida.se