Roger Lindqvist

Utan att ha förlorat något av den artistiska respektlöshet som revolutionerade popmusiken och bidrog till att radikalt förändra ungdomens livsstil lite varstans i världen har Beatles nu övergått till mer seriösa musikexperiment, med nya former och överraskande uttrycksmedel.

För något halvår sen utkom en LP-skiva med titeln "Sgt. Pepper´s Lonley Hearts Club Band". Omslaget är ett fotomontage, föreställande rn folksamling bakom en grav. Och vilken folksamling! Marilyn Monroe finns med, liksom Edgar Allan Poe, Lawrence av Arabien, Mae West, Sonny Liston och åtta Beatles.

Åtta? Ja, fyra är vaxdockor av Beatles sådana som de flesta ser dem för sig, med välborstat långt hår, mörka kostymer och ansikten som uppkäftiga korgossar. De andra fyra Beatles är i allra högsta grad levande: magra, mustaschprydda, skrudade i färgglada fantasiuniformer. I deras ögon finns en ny medvetenhet, med en glimt av det gamla okynnet. Och på graven i förgrunden står, skrivet med röda blommor: BEATLES.

Med typisk självironi tillkännager Beatles att de har förpassat sina gamla jag till de sälla jaktmarkerna för att ge plats åt de nya Beatles. Och det ligger en viss sanning i det. De är nu så pass välbärgade att de bara skulle kunna gå på i sin gamla stil - eller lägga av helt och hållet, men i stället slår de in på nya vägar och kommer med de originellaste, expressivaste och musikaliskt intressantaste sound som någonsin hörts i popen.

Ärevördiga musikkännare lyssnar på Beatles och betecknar deras verk som en historiks vändpunkt i musikens utveckling. Dirigenten och tonsättaren Leonard Bernstein är mycket  entusiastisk: han drar paralleller med Schumann. Musikhistorikern Henry Pleasants säger: "Beatles är där musiken befinner sig just nu".

Skärpta collage. Som alla skickliga skapare av populärmusik har Beatles förmågan att fånga sin egen tids stämmningar. Gilberts och Sullivans uppsluppna operetter gav en god bild av det viktorianska Englands smak för pomp och ståt; Cole Porters raffinerade örhängen var precis de återställare som behövdes i 30-talets dagenefter-stämmningar; Rodgers och Hammerstein återspeglade i sina sånger andravärldskrigsepokens känslosamhet och allvar. I dag pusslar Beatles i sina skärpta collage ihop fragment av spänningen mellan generationerna, främlingsskapet i det vilsna 60-talet och ung kärleks bitterljuva svårmod i vilken tidsålder som helst. Samtidigt är deras lyhördhet för det absurda finare än någonsin.

Den tidiga Beatlesmusiken ägde ett frejdigt överdåd, med tillfälliga oaser av oväntad melos, men i övrigt flöt den väl in i den gamla vanliga popens stereotypa stil. "I Want to Hold Your Hand" på den första Beatlesskivan, som sålts i fem miljoner exemplar sen 1964, var en banal låt till en lika banal text om en gosse längtande efter sin flicka. Men det skulle inte dröja länge förrän grabbarna från Liverpool själva blev utleda på sitt tradiga sound och sina barnsliga texter. John Lennon, gruppens främste textförfattare, började tona in åt folksångaren Bob Dylans håll (The Times They Are A-Changin´").

Det som fascinerade Lennon var inte så mycket Dylans vresiga arghet som hans strävan att "säga precis som det är". Småningom började även Beatles texter göra det. I "Nowhere Man" från 1965 - om mannen som inte har någon egen åsikt, inte vet vart han är på väg - frågar de: "Har han inte drag av dig och mig?"



Det definitiva genombrottet kom med "Please, Please Me" som utkom
den 11 februari 1963. Världen låg för deras fötter.


Ännu fjärmare från "the Big Beat" ställde sig Beatles senare samma år, då gruppens låtmakare, Paul McCartney, började visa oanade poetiska talanger. Den vackraste av hans nya ballader hette "Yesterday", som han sjöng till ackompanjemang av en stråkoktett och därmed lanserades en ny effektfull stil - barockpopen. Ytterligare en ny stil, raga-pop, kom till när George Harrison blev charmad av indisk musik och började ta lektioner för sitarvirtuosen Ravi Shankar. I låten "Norwegian Wood" 1965 införde han ett kort avsnitt för sitar. Efter det finns det knappt ett popband som inte använder sitaren.

Alla framsteg Beatles gjort under de två senaste åren skulle framstå som enbart förebud när Sgt. Pepper-skivan kom. Där firar deras virtuositet verkliga triumfer. På tre månader gick denna LP ut i fantastiska två och en halv miljon exemplar, vart och ett garanterade köparen en laddning psykiska rysningar. Skivan låg i elva veckor på Kvällstoppen i Sverige, varav sju veckor över tionde plats - rekord för en LP. Från mitten av juni till början av november hade den sålts i inte mindre än 75.000 exemplar.

Med låtarna löst sammanhållna av ett genomgående tema som spelar ut de yngre och äldre generationerna mot varann fräser och sprudlar skivan av ekeganta texter och rymdålderns elektroniska effekter. Framför allt visar den här LP:n att Beatles som utövande musiker nått mästerskapet.




I oktober 1963 besökte The Beatles Sverige för en rad konserter. Bl. a.
i Kungliga Tennishallen i Stockholm.




The Beatles spelade även i Karlstad. Med på konserten fanns ett visst
band vid namn Trio me´Bumba.

Pop-profeter. I och med att Beatles nu skapar mer komplicerad och engagerad musik förlorar de en del yngre fans. Men de nya Beatles har erövrat en annan och mycket erkännsammare publik. Som George Harrison säger: "Plötsligt märker vi alla som trodde att det ´stod över´ Beatles har blivit fans". I den nya beundrarskaran finns inte bara studenter utan också föräldrar, akademiska lärare, företagsledare.

De Beatles som en gång var de popfrälsta tonåringarnas avgudar har nu blivit många vuxnas pop-profeter, och i de mest seriösa kretsar analyserar man deras musik och dess betydelse. Kyrkoherde Davie Napier, knuten till Stanforduniversitetet, är övertygad om att Sgt. Pepper-skivan "blottlägger vårt ödsliga tidevarvs förtvivlade ensamhet och skräck". Psykiatern Tom Leland säger att Beatles musik "på ett existensiellt sätt talar om det aktuellas meningslöshet".

Förnyare av popen. För inte så länge sen hade popmusiken hamnat i en återvändsgränd, där bleksiktiga vokalister bräkte fram dåliga efterapningar av negersånger. Men i början på 60-talet blåste Beatles och andra engelska popband nytt liv i rock´n rollen genom att troget imitera dess svarta upphovsmän och öppet erkänna sin tacksamhetsskuld till dem. Och allteftersom Beatles sökte sig vidare och sådde ut nya idéer ur egen skäppa, lämnade de efter sig blomstarnde fält för andra att odla och skörda.

Men bland alla de vitala och fantasifulla efterföljarna har ännu ingen visat sig ha den särprägel och kraft som finns hos Beatles och som givit dem deras nuvarande ställning. Det är riktigt att deras kurtis med narkotika och den asociala attiyd som kan spåras i sånger som "A Day in the Life" irriterar många fans, för att inte tala om de bekymrade föräldrarna, men även om alla fyra Beatles vidgått att de använt LSD åtminstone tillfälligt, har Paul McCartney förklarat: "Jag rekommenderar det inte. Det kan öppna en del dörrar, men det är inget svar. Svaren måsta man söka sig till själv".

Det säger som det är. När Beatles säger något, är det miljoner som lyssnar. Och även om deras idéer ibland kan verka omogna, så är deras sunda skepsis mot all auktoritet och deras förakt för konventioner skönt uppfriskande. Dagens ungdomar känner på sig att Beatles är ärliga i sitt trots och beundrar dem för deras frihet och frispråkighet. Ungdomarna identifierar sig med dessa pojkar, som liknar dem själva och ändå är i den lyckliga situationen att de kan göra vad som faller dem in, och de vet att de kan lita på att Beatles säger just det de vill höra. Föräldrarna å sin sida - som ju är utsatta för Beatles hån och satir - tycks med glatt humör ta emot nästan vilka åsnesparkar som helst.

PR-mannen Walter Robinson, far till tre pojkar, säger: "Beatles vågar sig ut på nya, okända vägar som pålitliga spejare. Jag vill gärna att de ska tala om för mina grabbar vad de upptäcket för något".



Albumet "Sgt. Pepper´s Lonley Hearts Club Band" inspelades mellan
den 12 december 1966 - 21 april 1967. Den släpptes den 1 juni 1967.
Albumet är av många bedömare ansett som ett av det absolut bästa
som gjorts inom den genre som Beatles representarar.


Strängt privat. För att slippa bli störda tillbringar Beatles sitt privatliv bakom bålverk av häckar och murar, livvakter och hemliga telefonnummer. Då och då tar grabbarna del i Londons nattliv och gör små utflykter till ställen som Bag of Nails och Speakeasy, men sådana utflykter måste de planera med militär precision för att kunna dyka upp överraskande och sen göra en snabbreträtt om de skulle utsättas för påträngande uppmärksamhet. För övrigt för de en stillsamt luxös tillvaro - och det har de ju alla möjligheter till tack vare intäkterna från skivor, filmer, TV-framträdanden, nothäften och royalty på diverse varor som Beatleskulten har gett upphov till. Enligt de allra försiktigaste beräkningar är George Harrison och Ringo Starr goda för cirka 15 miljoner kronor var; John Lennon och Paul McCartney kommer upp till 20 miljoner var, eftersom de har extrainkomster som textförfattare och kompositörer.

De tre gifta Beatles och deras förvillande lika fruar äger stora villor i den burgna villastaden Weybridge 40 minuters resa från London. Den 27-årige John, hans hustru Cynthia och sonen Julian residerar i en herrgårdsliknande villa i Tudorstil med swimmingpool. Längre ner i backen ligger Sunny Heights, ett krypin med 15 rum vackert dekorerade i kakel och stuck. Där lever Ringo, 27, det ljuva hemlivet tillsammans med sin Maureen och sönerna Zak och Jason. I närheten bor George, 24, med sin hustru Patti i en stor vit bungalow glatt dekorerad med roliga karikatyrer, blommor och abstarkt konst. Bakom en hög mur i det förnäma St. John´s Wood i London har 25-årige Paul sin ungkarlslya, ett hus som överraskande nog är möblerat i smakfullt gammaldags stil - vem skulle ha väntat sig en sirlig spetsduk på matsalsbordet hemma hos en Beatle?

Beatles umgås flitigt, de tittar in hos varann precis som om de vore en enda stor familj - vilket de på sätt och vis också är. Vänskapen mellan dem är ovanligt fast rotad. De håller inte ihop bara för att de haft en gemensam uppväxtmiljö. Beatles kommer ur den lägre medelklassen i det fabrikssotiga, viktorianska Liverpool. Paul är son till en handelsresande i bomullsvaror, och John växte upp hos en släkting sedan fadern övergivit familjen. De båda var lekkamrater redan 1955. Tre år senare slöt sig busschaufförssonen George till dem, och 1960 kom Richard Starkey, som senare skulle bli känd som Ringo Starr, in i bilden. Hans pappa var hamnarbetare.

I Liverpool spelade de fyra i popband inte bar för att få utlopp för sin musikalitet, det var också ett sätt att göra sig bemärkt - särskilt hos stans flickor. Och för de här grabbarna blev det dessutom ett sätt att komma bort från Liverpool, sedan de slagit sig ihop med den smarte Brian Epstein, som fram till sin död i augusti 1967 var deras manager. De fyra bildar tillsammans en elektriserande personlighet samtidigt som var och en av dem gör ett högst individuellt bruk av den gemensamm strömmen. Den utåtriktade och talföre Paul är gruppens charmgosse, den som alltid slätar över och förklarar; han är lika behagligt lättsam som sina kompsitioner. George, fordom den som minst lät tala om sig i gruppen, har nu inriktat sin energi på indisk musik och filosofi; han är kvartettens skickligaste instrumentalist och har alltid spelat leadgitarr. Ringo är anspråklösheten själv och samtidigt gruppens borne humorist; han fungerar som dess åskledare och säkerhetsventil.

Den gåtfullaste - och kanske mest betydande - av de fyra är John Lennon, gruppens förnämsta idégivare och en fränare livssyn än andra, och på sistone har han blivit egendomligt grubblande och inåtvänd.




"Ljudbilder". När Beatles slutade turnera för över ett år sedan fick de på varsitt håll större frihet att utveckla sina individuella anlag. John har en roll i Richard Lesters omdiskuterade film, "Hur jag vann kriget", och Paul har fått lovord som kompositör av filmmusik. Men sin mest givande verksamhet utövar de fyra alltjämt i skivinspelningar tillsammans. De har nu förvandlat sig från estradartister till ett musikaliskt experimentlaboratorium, och de har gjort inspelningsstudion till sin elektroniska lekstuga. För att åstadkomma de spöklika effekterna i Sgt. Pepper-skivan kunde de ägna upp till tjugo timmar åt ett enda nummer, och de arbetade ofta hela nätterna. De finns experter som förutspår att de "ljudbilder" som skapats genom detta arbete kan bli just det medium genom vilkrt popens låtar kommer att kunna smältas samman med den samtida seriösa musiken. Robert Tusler, som undervisar i 1900-talets musikhistoria vid Californiauniversitetet i Los Angeles, säger: Beatles har övertagit mycket av den elektroniska musikuppfattningen som de tyska kompositörerna arbetat på. De har gjort en utomordentlig viktig insats inom den elektroniska musiken.

Med anledning av vad de fyra grabbarna från Liverpool hitills presterat vore det förhastat att komma med invändningar när George säger: Vi har egentligen inte börjat än. Vi har bara fått en hum om vilka möjligheter vi har, vilka musikaliska gränser vi kan överskrida. Framtiden ligger ännu bortom horisonten för oss".
-----------------------------------------------------
Det Bästa ( Reader´s Digest) 1968.

Bland de första TV-minne jag har, var en serie som hette Min vän från Mars. Den hade sin svenska premiär i juni 1965. I sitt original hette den My Favorite Martian, och hade sitt ursprung i USA (naturligtvis). I rollen som utomjording, sågs Ray Walston (1914-2001) och som hans gode vän Bill Bixby (1934-1993). Vad beträffar Bill Bixby, så skulle han flera år senare dyka upp i en idag kultstämplad serie Hulken där han gestaltade Dr. David Banner som ibland förvandlades till en stor och grön muskelmaskin.


Min vän från Mars hade svensk TV-premiär i juni 1965.
Fr. v. Bill Bixby och Ray Walston.
------------------------------------------------------------------
Bild: www.ljusnehakan. blogg.se