Roger Lindqvist

När vi nu är inne på temat dikter, så kommer här två stycken till. Uppkomna i mitt medvetande för några år sedan.


DAGEN DÅ HIMLEN GRÄT


Det regnade den dagen du dog
Himlen grät över en förlorad
själ
Ett vilset människobarn
i en ond och kall värld
Din väg blev inte lång
den slutade med en överdos
på en allmän toalett

Roger Lindqvist


"Din väg blev inte lång, den slutade med en överdos på en allmän
toalett......."


NÄR SJÄLEN LAGTS TILL RO


En dag när allt är över
då själen lagts till ro
När klockan ringer
sorgens bud
över berg och mo
En smärtans dag för alla dem
som hade dig som vän
Nu du i gravens ro
blir till mull igen
Kanhända du någon blomma
näring ger
att växa stor och stark
Då fanns det ändå mening
med livet trots allt

Roger Lindqvist


"En dag när allt är över, då själen lagts till ro. När klockan ringer
sorgens bud, över berg och mo........"

När jag i januari 2005 blev plötsligt sjuk, så trodde jag först att det rörde sig om en vanlig influensa. Eftersom min envisa hosta aldrig tog slut, så gjordes ett besök på vår vårdcentral. Där konstaterade doktorn att det troligen rörde sig om en lunginflammation. Inför ett besök - pga andra orsaker - till reumatologen på Sunderby sjukhus, blev jag kallad till lungröntgen. På min högra lunga, syntes en okänd "knöl", som man beskrev som en förändring. I det läkarutlåtande som jag fick ta del av, så misstänkte man att förändringen var "malignmisstänkt", med andra ord; misstanke om cancer. En utredning gjordes. Jag blev inlagd på lungkliniken i Sunderbyn. En s.k. bronkoskopi gjordes. Och jag minns med en rysning, när läkaren ifråga, lutade sig över mig, där jag låg på undersökningsbritsen, och sa med sin torra stämma, och allvarliga ögon: - "Roger, du har en förändring på din lunga!". Vad det innebar, ville jag i det läget inte ens spekulera i. Men jag blev ganska så snart varse, om den brutala verklighet, som väntade mig.

In på mitt rum, kommer överläkaren Hugo Hagstad med sitt följe. -"Vi har tittat på röntgenbilderna, och det ser inte alls bra ut. Jag föreslår en omedelbar operation. Opereras, det måste du. Jag har redan ringt Thoraxkliniken i Umeå. Du får vidare instruktioner därfrån". Utan att jag hunnit öppna munnen, så hade herr överläkaren med sitt följe, redan gått bort från min säng. Kvar fanns bara en tomhet, och en uppgiven blick som jag gav till min fru. På hemresedagen, ville doktorn som utfört bronkoskopin tala med mig och min hustru. Vi satte oss ner vid ett bord i matsalen. Han tog fram sin penna, och ritade en "figur" i marginalen på en dagstidning som låg framme.
-"Om detta är din sjuka lunga, så måste vi ta bort så här mycket". -Hur menar du?", sa jag i mitt något dimmiga tillstånd. -"Ja, vi tror att det räcker, med att ta bort halva lungan". Men du måste ringa Umeå för att få lite mer "kött på benen". - "En möjlig orsak till detta", fortsatte han, "kan vara så, att du har en lungcancer". -"Är det så, då hör jag av mig!"

Fyra dagar efteråt, ringer telefonen härhemma. - "Hej Roger, det är Gadeer (min läkare) vi har ännu inte hittat nån cancer, men jag vill att du tar ett tuberkulosprov". "Och som sagt, jag ringer om vi hittar någon cancer".
Den 12 mars, ringer jag till Thorax i Umeå. - "Ja, hallå! Jag skulle vilja ha ett samtal med någon av era kirurger". I den andra änden av linjen, hör jag så rösten av en kirurg, som jag har glömt namnet på, eller kanhända helt enkelt förträngt. På min fråga om min sjuka lunga får jag detta svar; -" Det räcker inte med att ta bort halva lungan. Vi måste ta bort hela. Och förresten - vad du har, är inget annat än en lungcancer, du har en elakartad tumör". Med dessa ord så avslutades samtalet. Denna mörka dag i kalla mars.

Dagen före min operation, får jag och frun ett samtal med "min" kirurg, i ett vitmålat, kliniskt och kallt rum. - " Jag och mina kollegor har studerat dina röntgenbilder. Och vi ser att det är en cancer". I samma sekund som ordet cancer så brutalt kastas mot mitt ansikte, känner jag Elisabeths hand som nuddar min. - "Imorgon tar vi bort den där knölen. Vi kan klara så många cancerfall idag, så jag tror att allt kommer att ordna sig". Samtalet är slut. Hur ska jag överleva natten? Tänker jag, och tittar på min fru. Klockan elva nästkommande förmiddag, ligger jag i min säng, på universitetssjukhuset i "Björkarnas stad". In kommer en snäll sköterska, ger mig en lugnande spruta, och sedan bär det i väg. "Ingen återvändo", tänker jag när jag hastigt rullas iväg genom oändliga korridorer, tills vi så småningom når slutdestanitionen.

Mitt huvud känns tungt och ganska så flummigt. I operationssalen sitter jag på sängkanten för att få ryggmärgsbedövning. Medan detta görs vilar jag mitt huvud mellan en sköterskas bröst. "Alltid en liten tröst i alla fall, mitt i eländet", tänker jag. Bedövningen misslyckas. En liten stund därefter, läggs bedövningsmasken över mitt ansikte. - "Roger, Roger!", hör jag en röst som säger, i mitt omtöcknande tillstånd. -"Vakna!", i dimmorna lyckas jag urskilja min frus ansikte, och jag säger genast; - "Klia min näsa!". Bredvid står en glad sköterska. Hon håller en röd pärm i sina händer. -"Hur känns det", säger hon med en honungsmjuk röst. -"Klia näsan!", upprepar jag mig igen.

Min fru lutar sig över mig. - "Roger - det var ingen cancer. Den var godartad". Och inte förrän långt därefter förstår jag innebörden, och det känns som om ett helt ton sten ramlat bort från mitt bröst. Efter cirka tio dagar, reser vi båda hemåt. Och jag kan inte med ord berätta hur lättad jag var, efter att i några månader gått med detta cancerbesked i mitt huvud. "Måste jag dö vid 47?", tänkte jag ibland i mina dystraste stunder. Och skrivandet gjorde mig både glad och förhoppningsfull, så fort inspirationen anlände. Ja, det fungerade som en bra terapi, både före som efter operationen. I dess farvatten kom texten till en av mina dikter, som fick namnet, "Den sista dagen". Handlingen kretsar om en man, som fått ett ödesdigert besked. Dikten var ett sätt att analysera både döden och livet. För tänk om..........Idag, snart fem år efteråt, sitter jag här i kretsen av de mina. Skriver som aldrig förr, och jag mår bra av detta. Livet, denna otroliga gåva, fick jag åter tll skänks, en aprildag, i en sjukhussal i Björkarnas stad.

ROGER LINDQVIST.


DEN SISTA DAGEN

I den sista morgonen
vaknade du upp
ur nattens feberdröm
Från det halvöppna fönstret
hördes vinden susa i den
väldiga hängbjörken strax
utanför.
Dess gröna bladverk
sträckte ut sina armar
som för att omfamna
världen i den tidiga ottan
På en sten i bersån
satt husets katt
och lät sig smekas
av den värme som solen gav

I den sista morgonen stod du
för sista gången
vid din rakspegel
dina trötta ögon
tittade sig vilset omkring
När allt var över
satt du som vanligt
med en stor kopp kaffe
och bläddrade förstrött
i morgontidningen
Ditt huvud värkte
och hjärtat dunkade
Framåt dagen när familjen samlats
gick ett lyckorus genom din
tunna skröpliga kropp
Och i en skälvande sekund
frös allt till is
när du mindes det friska livet
från förr

Mot eftermiddagen luktade du
för sista gången
på de blommor som lyste
så färgrikt i täppan
Ännu en lyckokänsla
vederfors dig
I ditt djupaste innersta
tackade du den vakande
Guden för att livet tagit sig
så skonsamma vägar för er alla
I den sista timmen smög du
din ådriga hand till din frus
varma och vänliga händer
samtidigt som du kramade
dem ömt
Den sista dagens kväll var
kommen
och någon ny dag skulle
aldrig mera gry

ROGER LINDQVIST

En dikt som jag skrev i anslutning till min pappas bortgång. Och som publicerades i Piteå Tidningen långt därefter, den 24 januari 2008. Det finns vissa personer som gärna vill att jag lägger ut denna på min blogg. Så här kommer den igen:


Gråt inte pappa

Gråt inte pappa, se på mig
vad som än nu händer
så finns jag här hos dig
Jag håller din hand i min
när natten faller på
precis som du en gång gjorde
när vi barn var små
Livet är så flyktigt
det går så väldigt fort
tänk så mycket saker
vi borde sagt och gjort
Minnen från barndomen
smyger sig tätt inpå
det gör det ganska ofta
någon gång då och då
Men en sak lilla pappa
inför ditt livs sista färd
är en önskan från oss alla
att vi en gång ska mötas
i en mycket bättre värld

ROGER LINDQVIST

Foto: Roger Lindqvist.


På mammas gata

Jag går på mammas gata
det händer så ibland
men allting har förändrats
och nötts av tidens tand

Här sprang vi barn på
somrarna
i vår gröna skog
cyklade på slingrande stigar
och av lekar fick vi aldrig nog

Hos bonden med den
röda lagårn
där stod vi glatt i kö
för att ge hjälp i slåttertider
på ängar av doftande hö

När man sen blev lite sugen
på glass eller nåt sånt där
inhandlades allt det goda
i Stenbergs speceriaffär

På planen spelades fotboll
bland surrande humlor
och bin
kanhända att man i drömmen
ville bli lika bra som
Kurre Hamrin

Det var dagar av skratt och
tårar
där endast minnena
nu finns kvar
men med ett litet leende
jag minns mina barndomsdar

ROGER LINDQVIST

----- AVUNDSJUKA -----

Avundsjuka är en slags sjukdom
som fräter sönder
människokroppen inifrån.

Roger Lindqvist

En dikt som skrevs medan Göran Persson ännu bestämde med buller och bång över Svea Rike. Så därför kan den kanske kännas lite inaktuell, men jag tror att den i det stora hela, ändå är ganska så tidlös.

OM VÄRLDEN VAR MIN

Tänk om världen rymdes
i min innerficka,
varje morgon och kväll
jag kunde ned på den blicka
Då skulle alla jordens länder,
rymmas i mina utsträckta händer,
varje språk som talades då,
jag skulle alla dem bra förstå

Om jag nu finge leka Gud
den här dagen
jag skickar alla ogärningsmän
till den ryska gulag arkipelagen,
där kan de jobba i sitt anletes svett,
så kanske om nåt år
de har fått lite bättre vett

I nåt litet land omkring
den södra ekvatorn,
skulle jag genast ta hand
om den elake diktatorn,
som plågat grymt sitt folk
från år till år,
och där många människor
fått obotliga sår

Men även här hemma
i den politiska röran,
jag skulle ta ett allvarligt snack
med statsminister Göran,
ta honom i örat,
och säga - "Fy skäms!"
se till att du aldrig mera
någonsin skräms
Ge alla som behöver i Sverige
en miljon, så kanske att de klarar sig
den dag de får pension

ROGER LINDQVIST

Så har natten lagt sig, över stad och by. Som ett vitt oanvänt ark ligger den nya dagens morgon, och väntar. En morgon, en dag, med nya möjligheter. Men först ska jag resa in i sömnens och vilans land. Ladda mina batterier, för att ha ork att ta itu med ännu okända utmaningar som väntar, i den nya dagens födelse. Så gunga mig till ro, och skänk mig den fridfulla vilan, som jag så väl behöver. Lägg nu nattens täcke över min trötta kropp, i frifull ro och harmoni.

Hela vinterhalvåret pågår hos mig, en ständig längtan efter den sommar som alltid kommer efter en lång och tröttsam vinter. Det föranledde mig för nåt år sedan, att författa denna dikt, som  också har en slags andlig dimension i sig.

LJUSET

Mörkret tilltalar mig inte
jag har aldrig sökt det frivilligt,
många vill mena, att det mörka
ibland fungerar som ett slags skydd,
inte jag

Det mörka lockar rädslan ur kroppen
medan det ljusa, står för det goda,
hoppet är målat i ljusa färger,
låt det så förbli
Sök inte det mörka
leta istället all din tid efter ljuset

Förbanna det aldrig
låt det få sprida sig till varje del
av din kropp
Målet måste alltid vara
att finnas i det ljusa
Är du modfälld, finns då i ljuset
ljuset står alltid på segrarens sida

ROGER LINDQVIST


"Det mörka lockar rädslan ur kroppen, medan det ljusa
står för det goda."
Foto: Roger Lindqvist

I vårt oändliga universum, långt däruppe i en kall och ogästvänlig rymd, snurrar en pytteliten planet vid namn Tellus omkring. (Det latinska namnet på jorden) Det här är vår jord, vårt hem sedan urminnes tider. På detta lilla sandkorn i det stora kosmos, lever idag ca 6.6 miljarder människor. 2050 beräknas att jordens befolkning har vuxit till hela 9 miljarder. På denna lilla plätt i världsalltet, har också vår värsta fiende slagit rot. D.v.s. människan själv. Det finns ingen nu levande art, som är så hotfull i sitt sätt att agera. Människan är, och har alltid varit sin egen största fiende, och kommer nog så att förbli. Detta föranledde mig, att nedteckna denna alltid lika aktuella form av betraktelse.

Ond bråd död,
svält, elände,
människoförnedring,
etniska utrensningar,
förföljelse av minoriteter
Uppsamlingsläger för plågade
människor
Avrättningar, hot och trakasserier
girighet av värsta sort
Penningens totala makt,
i en värld där ett liv
inte är att betrakta som heligt

Naturtillgångar skövlas
och förstörs
Rikedomar tillfaller de
redan besuttna
Uppsvällda barnamagar,
vanställda kroppar,
efter utsända dödspatruller
som i blint raseri,
lyder sina uppdragsgivare,
i en orgie av total avsaknad
av förståelse och känsla
för sitt folk, som man är satta
till att leda, en väg till makt
som i många fall är kantad
av oskyldiga offer

Himlens alla änglar gråter
i denna mörka tidens afton,
det regnar tårar på mänsklighetens
alla dårar

ROGER LINDQVIST

Ett av många oskyldiga offer, för
mänsklig dårskap.

Sextiotalet flimrade oss förbi
i det tidevarv som popen föddes
och alla långhåriga skrek, YEAH YEAH!
Fyra grabbar från Liverpool
erövrade världen, och John Lennon
tyckte sig vara populärare än Jesus

Neil Armstrong sa HALLÅ till mångubben
en varm julidag 1969
och yttrade de berömda orden:
"Ett litet steg för människan,
men ett stort steg för mänskligheten,"
mångubben log snällt

Härhemma berättade den färgstarke
Robban Broberg om sin uppblåsbara Barbara
Olof Palme gick i fackeltåg, demonstrerade
och protesterade mot Nixons politik
"USA ut ur Vietnam!"
"Ropen skalla, frihet åt alla"

Sven Lindahl satt välkammad i TV studion
rapporterade om B 52:or i Hanoi
som spred död och förintelse
Sven-Ingvars dansade mé Karlstadstöserá
Ria Wägner vinkade i rutan
medan soppan puttrade på spisen

Raskravaller, studentuppror, kårhusockupation,
hippies och flower power, Elvis i Las Vegas,
Marilyn Monroe, John och Bobby Kennedy,
Oswald och Jack Ruby,
Åsa-Nisse i Knohult, Carlsson på taket,
Sveriges Bilradio med C-G Hammarlund

Medan Cartwrights red in i våra hem
lagade Tore Wretman utsökta rätter
på Operakällaren
Erlander den långe, åkte på valturné
med sin Aina som chaufför
Från Gröna Lund deklamerade Taube dikter

Hasse å Tage, hade en Gul Hund tillsammans
Lill-Babs sjöng om Manolito,
en annan Babs sjöng med Swe-Danes
Medan Povel Ramel tog av sig skorna,
ropade Martin Ljung på Ester,
men över alltihopa lyste moder sol

Tjorven, farbror Melker, Pelle och Malin
Båtsman, Moses, Ruskprick och Knorrhane,
I sagans värld kunde det mesta hända,
för vet du vad?
Jo, 1961 gick Monica Z. sakta genom stan
tillsammans med skägget Beppe Wolgers

Så hände det som inte fick hända,
Oscarsson visade sina randiga kalsonger
i direktsänd Hylands hörna
Från treriksröset till Smygehuk, hördes dunsen
av tappade hakor, den puritanska delen rasade,
somliga applåderade, annandagjul 1966

Så minns jag mitt privata sextiotal,
mammas nybakade bullar med hallonsaft,
lek och bus i daggvått sommargräs,
sommarlov som aldrig tog slut,
skidutflykter i gnistrande decembersnö
En härlig tid att minnas, mitt eget 1960-tal

ROGER LINDQVIST


Fyra grabbar från Liverpool erövrade världen. Och John Lennon
tyckte sig vara populärare än Jesus.

En dikt, som tillkom under min sjukdomstid våren 2005. Det var en period i mitt liv, som har lämnat djupa och bestående avtryck i mitt sätt att vara, och hur jag numer ser på min värld och omgivning. Sjukdomen inte bara tog, den tillförde någonting också. En mognad och visdom, som inte går att köpa för pengar.

Den sista dagen
-----------------------

I den sista morgonen, vaknade du upp
ur nattens feberdröm
Från det halvöppna fönstret
hördes vinden susa i den
väldiga hängbjörken strax utanför
Dess gröna bladverk sträckte ut
sina armar, som för att omfamna
världen i den tidiga ottan
På en sten i närheten av bersån
satt husets katt, och lät sig smekas
av den värme som solen gav

I den sista morgonen, stod du
för sista gången vid din rakspegel
Dina ögon tittade sig vilset omkring,
när allt var över satt du som vanligt
med en stor kopp té, och bläddrade
förstrött  i morgontidningen
Ditt huvud värkte och hjärtat dunkade
Framåt dagen när familjen samlats
gick ett lyckorus genom din tunna kropp
Och i en skälvande sekund,
frös allt till is, när du mindes det
friska livet från förr

Mot eftermiddagen luktade du
för sista gången på de blommor
som lyste så färgrikt i täppan
Ännu en lyckokänsla vederfors dig
och i ditt djupaste innersta
tackade du, den vakande Guden
för att livet tagit sig så skonsamma vägar
för er alla
I den sista timmen smög du din hand
till din frus händer, och kramade
dem ömt
Den sista dagens kväll var kommen
och någon ny dag, skulle aldrig mera gry

ROGER LINDQVIST

En dikt, vars innehåll tyvärr alltid är lika aktuell.

Min pappa var väl som alla andra pappor. Han gick till sitt jobb utan knot, skottade snö, klippte gräs, målade hus, spikade fixade och donade. Han älskade oss, inte så mycket i ord, men med en värme som jag fortfarande kan känna. Visst röt han till, visst flög ett och annat hårt ord mot våra väggar, men jag var alltid fullt förvissad om att i pappas inre, längst därinne där ingen utom Gud själv kan se, flöt en varm och livskraftig källa av ärlig och uppriktig kärlek. Sån var min pappa. Kanske ibland ordfattig, kanske ibland en aning karg i sitt sätt, men kärlekens inre låga slocknade aldrig.

Pappa var pappa, och jag hans son. En dag skulle våra respektive roller bli helt ombytta. -"Er far har Alzheimer", sa den danske läkaren, samtidigt som hans blick sökte våra. Min mor, syster och jag, hade under en längre tid förstått, att någonting var på tok. Den aktuella dagen på kliniken, fick vi så äntligen svaret. Vad som sen hände, är en berättelse i djup mänsklig och själslig förnedring. Min älskade far hade drabbats av en sjukdom som så småningom berövade honom alla hans livsviktiga funktioner. Jag kan ännu se paniken i hans ögon, den där gången han mötte en gammal arbetskompis, som han i vanliga fall brukade prata med. Allt blev till en enda stor tystnad. Pappas ord fanns där inte längre. Han var oförmögen att föra ett normalt samtal, men jag såg hur han led. Pappa dog den 4 juni 2005, i sin säng på det äldreboende, dit han flyttat 5 månader tidigare. Och vi alla som fanns runt honom i dödsögonblicket, tyckte att det var skönt att pappa äntligen fick lägga ner sitt gråa och trötta huvud.

Hösten 2007, skrev jag denna dikt som sammanfattar något av vad jag nyss berättat.

GRÅT INTE PAPPA


Gråt inte pappa, se på mig
vad som än nu händer
så finns jag här hos dig
Jag håller din hand i min,
när natten faller på
precis som du en gång gjorde
när vi barn var små

Livet är så flyktigt
det går så väldigt fort
tänk så mycket saker
man borde sagt och gjort
Minnen från barndomen
smyger sig på,
det gör det ganska ofta,
då och då
Men en sak lilla pappa
inför ditt livs sista färd,
är en önskan att vi alla
skall mötas i en bättre värld

ROGER LINDQVIST

För en tid sedan, fick jag bud om att en bekant och hans sambo, hade bestämt att gå skilda vägar. Att ta avsked, att ändra kursinriktning på sitt liv, är väl nåt som vi alla nån gång i vårt liv stöter på. Uppbrott är i regel en smärtsam procedur, men kan också ibland vara välgörande, och t.o.m. nyttig. Några dagar efter beskedet, inspirerades jag att skriva ner denna dikt.