Roger Lindqvist

Martin Niemöller (1892-1984) var en tysk präst och Hitlermotståndare. I sin berömda dikt skriver han följande:

 

 

Det "kostar på" att våga säga de där orden, när alla andra står tysta och ser på. Det känns både obehagligt och obekvämt att höja sin röst i idel tystnad. Men när man i sitt hjärta och hjärna vet att det är rätt att säga: Hit men inte längre! Då kan man se sig själv i spegeln utan att förebrå sig och sitt samvete.

 

I dagens Expressen finns en artikel som handlar om vårt nazivänliga svenska hov. Bilden av en ung arvprins, Gustaf Adolf, som sitter leende vid OS i Berlin 1936 i sällskap med Adolf Hitler och Hermann Göring. Jag har ofta hört människor urskuldra sig med de här orden: "Ja, men vi visste ju inte vad som försiggicks därborta i Tyskland..." som om det skulle var en godtagbar förklaring. Ånej! Redan när Hitler kom till makten 1933, började allvarliga saker att hända. Utvecklingen var inte demokratisk, den var precis åt ett helt annat sorts håll. Ville man bara se, så kunde man se. Ville man bara höra så hörde man. Även det svenska hovet.

 

Det är just därför som det liksom sticker till i mig varje gång jag ser sånt här. Vissa borstar av sig dessa påståenden som man borstar av sig damm från sina kläder, på ett nonchalant sätt. Vissa förtränger genom att inte se. Man är blind i sitt seende. Det finns en olustig historia omkring vår kungahus hur man bemötte en av vår världs mest bestialiske diktator: Adolf Hitler. Det gör mig illamående.

 

Det fanns en stort tyskvänlighet i slottsgemaken. Beroende på vissa kända omständigheter. Att då i efterhand sopa hela denna sorgliga historia under de dyrbara slottsmattorna, gör mig ännu mer ilsken. Det är en stor portion dubbelmoral i de här frågorna. Frågor som än i dag är rätt så brännheta. Därför lyfter jag på hatten varje gång det öppnas en dörr mot sanningen.

 

Jag har nu börjat nedteckna min berättelse om mitt liv som hund... nää.. mitt liv som dansmusiker. Förfrågan inkom för ett antal månader sedan, om att göra en dokumentation om åren bakom trummorna. Jag har tidigare i olika artiklar berättat om de band där jag varit medlem, detta i Piteå-Tidningen. Det gäller ju att smida medan järnet är varmt, medan minnet ännu är i gott behåll. Och visst finns det en hel del att berätta. Det finns mest roliga slags minnen, men det finns även minnen med en svart kant runt omkring. Förhoppningsvis skall undertecknad vara klar innan midsommar.

 

Roger.

Slänger mig ner på soffan. Det väntar en timmes underhållning med Amy Winehouse från en kyrkokonsert 2006. Två killar på varsitt instrument kompar henne, gitarr och bas. I den här fantastiska tjejens smala kropp finns en "big voice". Men samtidigt som jag ligger där och njuter, så blir jag också väldigt upprörd. Det beror på att hon försvann från jorden 2011 endast 27 år gammal. Självförbränningen tog ut sin fulla rätt. Den narkotiska skiten/alkoholen tog helt enkelt hennes unga liv. Hon som var på gång... med en otrolig framtid i sikte - och så dör hon... bara så där... Det är då jag knyter näven och blir så in i bomben upprörd.

 

Strax efteråt visas en dokumentär om Kurt Cobain. Det gör mig lika arg och upprörd. Död 1994 genom ett skott i sin kropp. Cobains farfar intervjuas. Det låter hemskt det han säger: - Jag visste inte att han använde droger. Hans mamma sa att han var manodepressiv. Och att man inte kunde hjälpa honom. En fd flickvän säger att han en gång berättade att han var lycklig fram till 8-årsålder då föräldarna gick skilda vägar. Redan som barn så fick han Ritalin mot sin överaktivitet. Men hans förra flickvän antydde att han inte kände sig älskad, det var just därför han ville bli bekräftad på rockscenen. Världsberömmelsen räckte inte lång väg, döden var för honom det enda alternativet.

 

 

Fältherren Vladimir Putin fortsätter på samma linje som sina föregångare på sin "tron" i Kreml. Massmördaren Josef Stalin, lät 720 000 personer gå i döden pga sin paranoia. Under 1930-talets stora utrensning, satte Stalin sin namnteckning på 44 500 avrättningsbeslut, till detta tillkommer de andra världskrigets hemska fasor. OS som skall befrämja fred och samförstånd mellan olika folkslag och länder, har precis avslutats. Värdnationens ledare Putin, satt med ett skevt leende på 1:a parkett och applåderade. I dag står han i begrepp att med våld invadera ett annat land. Tankarna för mig osökt tillbaka  till sommarolympiaden 1936 i München, när Tredje Rikets ledare Adolf Hitler gjorde detsamma. Jag ryser av blotta tanken av vad som hände därefter.

 

"Ryssland har rätt att skydda sina intressen" - tänk de orden har världen hört tidigare, av andra krigshetsande gubbar i Kreml. Kall som stål, tycks den förre KGB-chefen Putin vara. Hans företrädare Josef Stalin hade samma "defekt". Kall som stål är även de vapen som i dag riktas mot ett annat land. Vapen, som om de avfyras, tar andra människors liv. I den stund som nu råder, har jag god lust att göra som min gode vän tjuren Ferdinand; sätta mig under en korkek och lukta på blommor. Blommor har rakt motsatt verkan än vapen. Blommor gör ingen illa. Blommor luktar blommor - inte krut.

 

TACK till er alla som besökt min blogg genom åren. Det finns ett antal trogna läsare därute i landet, men även i andra länder som tittar in då och då. I dag den 1 mars 2014 "fyller" bloggen 100.000 besökare. Tack!

/Roger.