Roger Lindqvist

Grunden för livsharmoni är följande:

 

 

(Den sista punkten kanske den allra viktigaste).

 

/Roger Lindqvist.       

Mest var det serietidningarna som han läste. Men då och då kom en bok i hans väg. Efter några trevande försök att ta sig an böckerna i familjens spartanska bokhylla, fylldes hans inre undan för undan av en nyfiken sorts lust att veta och förstå mer av det som skildrades. I och med böckernas intåg öppnades en helt ny värld på vid gavel. Lusten växte, och berättelserna började leva sina egna små liv i hans tankar. De fantastiska historierna färgades i alla de färger som överhuvudtaget fanns tillgängligt. De starka färgerna gjorde honom både glad och uppsluppen. Det fanns något oförlöst djupt inne i honom. Och han visste att genom att skriva och berätta, skulle hans steg bli betydligt lättare att gå. Åtminstone kändes det så. En dag stod en nyinköpt skrivmaskin hemma poå köksbordet.

    - Den är till dig, sa hans mamma och log.

    - Jag och pappa vet att du tycker om att leka med ord, varsågod, skriva om allt min son. Allt!

 

Genom skrivmaskinens intåg föddes författardrömmar. Och skrivmaskinen var entréporten in i den världen. Sent om nätterna hördes ljudet av maskinens febrila knattrande mot de vita arken. I bland kom hans pappa in och beordrade honom i säng.

    - Det är ju skola i morron, så var nu så snäll och lägg dig.

    - Skrivandet kan du fortsätta med i morron.

    - Go´natt min son. Sov gott!

 

Och när nattmörkret omfamnade honom, låg han kvar i sin säng och tänkte på allt han skulle åstadkomma. Det fanns ju en hel värld därute som bara väntade på att få upptäckas.

 

Roger.

 

Eftersom kristallkulan gått sönder och blicken in i framtiden verkar stört omöjlig, så tar jag mig i stället friheten och blickar bakåt i det förgångna. Bakåttittandet är ju det enda säkra, för oss emellan: vem vill veta vad som händer i framtiden? Inte jag! Ingen levande själ kan skriva böcker om framtiden och med bestämdhet säga vad som kommer att ske. Däremot kan det skrivas miljontals artiklar och böcker om vår historia. Detta är det enda vi vet något om. Sammanfattningsvis så låter jag kristallkulan ligga där i min sopkorg i miljoner delar, helt obrukbar. Jag bryr mig alltså icke! Möjligen (om jag ville) kunde jag eventuellt klistra ihop detta med Karlssons klister...? Vad jag hört så klarar Karlssons klister det mesta, men en kristallkula: NEJ!

 

Roger.

 

Två systrar, 14 och 15 år gamla, är offer för en mycket rå och brutal våldtäkt i den indiska byn Katra, Uttar, Pradesh. De båda flickorna hade våldtagits, mördats och hängts upp i ett träd. Tre män har gripts varav två av dem är poliser. I bland skäms man att vara av manligt kön. Att indiska mäns syn på det motsatta könet är otäck har vi i västvärlden fått rapporter om flera gånger. Nu har det alltså hänt igen. Det som inte får hända. Än en gång har ondskans ansikte visat sig.

 

Roger. 

 

 

Ondskan förekommer i många olika skepnader. Ibland med ett rått mord ute på en öppen gata eller torg. Det finns många sorts varianter. Men frågan är ändå om inte det mest bestialiska gällande mord och ondska personifierad, är då ens egen familj gör det ofattbara: mördar sitt eget kött och blod. Jag förstår det inte. Det är många andra som inte heller förstår. För varje genomfört s k hedersmord så växer avskyn i omvärlden. Vi vet alla vad som hände Fadime för några år sedan. Hon är tyvärr inte ensam, att behöva gå i döden för något så självklart som rätten att få älska en person av sin egna fria vilja. Enligt Human Rights Commission miste 869 kvinnor sina liv i s k hedersmord under 2013. Det är 869 liv för mycket.

 

Roger.

 

Vid min farfar Amandus skrivbord och en gammal - numera modern hylla av stringmodell - sitter en Lindqvistare från Hortlax, uppfylld av livet och dess många tankar runt där omkring. Redan som barn drömde jag om en tillvaro där böckerna tog den största platsen. Tyvärr så är det inte praktiskt möjligt när man bor i en lägenhet. Det finns alltför mycket "hamster" i mig, som jag i dag försöker att dämpa en aning. Men ändå så kan jag inte låta bli att med ett barns glädje, komma hem med de där sakerna som jag brinner för. Det har blivit många böcker, skivor, kuriosa samt mycket mer som ryms i en äkta samlar-hamsters liv och leverne. I min egen hårddisk (hjärnan) samlas hela tiden intryck av allt som rör sig i min närhet som i det mer globala.

 

Trummorna har jag av praktiska skäl fått ställa in hemma hos sonen Daniel. För vi skulle nog inte bli värst långlivade jag och hustrun, om jag återigen började trumma på som jag gjorde när vi bodde i hus. Från 15-årsålder spelade jag regelbundet varje dag. När det var som allra mest, kunde jag sitta i timmar. Det var alltid nån trumläxa som jag var tvungen att öva in, innan nästa trumlektion. Men oj så kul det var! Jag t.o.m. somnade till musik nästan varje kväll.

 

Det blir ingen skolavslutning i kyrkan för eleverna på Prästholmsskolan i Boden, meddelar Norrbottens Kuriren i dag. Vare sig man är bekännande kristen eller inte, så tycker i alla fall jag, att man skall vara rädd om sina traditioner och sin historia. Och jag tror att hade detta varit en lika brännande aktuell fråga då mina barn gick i skolan, skulle nog jag haft väldigt, väldigt (för att inte säga helt omöjligt) svårt att hålla munnen stängd. Jag skulle med all säkerhet haft det svårt att acceptera att kyrkan (i vissa ögon) skall befinnas så in i bomben hemsk att besöka. Så det nästan låter som om det vore farligt för barnens fysiska och psykiska hälsa. Nu är det inte så. Det hela beror för det mesta att någon eller några, icke goddtar att en vanlig svensk präst håller ett litet personligt tal i helgedomen. Vilket jag tycker låter väldigt besynnerligt, med tanke på att utanför kyrkans väggar finns det ännu farligare och mer destruktiva sorts krafter, som inget hellre vill, än att sätta klorna i våra ungdomar.

 

Roger.

 

1930-talets snåla facsistiska vindar blåser i dag över hela Europa. "Aldrig mer krig!" var orden efter andra världskrigets slut. Ett krig som i sitt förspel påminner starkt om det som för närvarande händer runt omkting oss i dag, efter EU-valet i går. Krig heller inte, men alltmer har "råttorna" börjar ta sig upp ur sina mörka tunnlar. Då menar jag förstås nazisterna. Än en gång konstaterar jag: Människan är den mest destruktiva ras som någonsin har funnits.

 

Fölet Tindra blev endast en vecka gammal. På måndagsmorgonen hittades hon livlös i sin hage. Någon hade bestämt att Tindra inte fick leva längre. Det lilla oskyldiga fölet hade enligt uppgift slagits med en påk vilket orsakade hennes död. Orden saknas en sådan här gång. Det nästan stockas i halsen när man skall försöka ens prata om det. Vem som smög sig in och som orsakade Tindras död vet man ännu inte. Jag brukar inte svära - men jag blir så heligt förbannad en stund som denna.

 

Roger.

 

KOMIK = konsten att skapa humor.

Det dräller av påstådda rolighetsmakare, men trots namnet komiker, så håller inte alla måttet. Två av de bättre komiska begåvningarna heter Sissela Kyle och Per Andersson. Dom är bra, pga av att jag skrattar åt deras skämt. Och det är ju det som är meningen. Det finns även fler som får mig att dra på smilbanden, till dessa hör vår egen Ronny Eriksson från Piteå. Jag gillar inte plumpa skämt. Inte heller alltför grovkorniga skämt som behandlar "området" från midjan och neråt. Är jag tråkig? Nja, det vet jag inte. Men åt de skämt som jag tycker om, skrattar jag hjärtligt.

 

Jag är inte medlem i Annika Lantz, Soren Ismail heller Björn Gustafssons fan club. (Björn Gustafsson den yngre). Det dessa tre uppräknade levererar, hamnar inte på min tio-i-topp lista.