Roger Lindqvist

Om några veckor fyller vårt lokalblad hela 95 år. Trots en del uppretade prenumeranter, som svär så det osar om det, p.g.a. tidningen då och då ändrar sitt utseende, så finns "husorganet" PT i de flestas hem. För handen på hjärtat, vi är många som bara måste ha vår tidning vid morgonkaffet. Annars så blir dagen liksom förstörd. Trots att vi river vårt hår, och hotar om massuppsägning, så fort att "världsbladet" ibland (alltför ofta) drabbas av tekniskt strul, så ligger vår lokaltidning oss ganska så varmt om hjärtat. När man andas in trycksvärtan, en tidig morgon, och vet att vi snart ska in i stugvärmen för att lösa Melodikrysset, eller bara ligga i sängen och slappa, ja, då är lokalblaskan guld värd. För hemska tanke, tänk om vi inte hade vår PT? Vad skulle vi då ösa ut vår galla på? PT fyller alltså en viktig funktion. Åtminstone för mig, även om jag liksom andra blänger lite ilsket på den tomma brevlådan, när den liksom hånfullt ropar ut, -"Du Roggan, Piteå Tidningen är försenad idag. Kom igen imorron!"

Det allra första numret av PT såg dagens ljus den 4 januari 1915. PT hade en konkurrent här i staden, Norrbottens Allehanda, som gick i graven, jag tror i början av 1960-talet? Dessförinnan fanns även gamla avsomnade Norrbottens Posten. Piteå Tidningen är (så vitt jag vet) ännu vid god hälsa. Den 4 januari jubilerar den - tidningen som vi ibland älskar att hata - Piteå Tidningen.


Piteå Tidningens första nummer kom Måndagen den 4 januari 1915.

------------------------------------------------------------------------------

Bilden hämtad ur PT:s jubileumstidning i april 1990.

------------------------------------------------------------------------------

JULKLAPPAR FÖR HENNE - JULEN 1957

JULKLAPPAR FÖR HONOM - JULEN 1957

--------------------------------------------------------
Artiklar ur postorderkatalogen Marks 1957
--------------------------------------------------------

Hänt i Veckan den 21 december 1972.

Hemma hos Sven Lindqvist, min pappas bror, hängde ett lagfoto på väggen. Fotot härrörde från Svens tid som fotbollsspelare i Storfors AIK. I A-laget spelade förutom Sven, även hans andra bröder, Ingvar, Gunnar och Artur. I familjen Lindqvist fanns hela sju bröder (också min far) och jag vet att nästan alla spelade fotboll, om än inte i A-laget. De flesta var oerhört sportintresserade, Sven bl. a. som följde SAIK:s matcher med stort intresse. Även min pappa var en inbiten "sportdåre". Som barn följde jag ofta min pappa till Heden, som var SAIK:s hemmaplan. Och jag minns att jag längtade mest efter när det blev paus, för då köpte jag och farsan varmkorv, och det smakade himmelskt. Om jag inte minns alldeles galet, så var det Strands Glass grundare, Martin Strand, som sålde den där korven. Strax innan Sven avled, i juni 2004, så spelades (tror jag) EM i fotboll. Och det absolut sista samtalet som ägde rum mellan mig och min farbror handlade just precis om de kommande matcherna. Han tittade på mig från sin sjuksäng, och trots att han hade ont, så såg jag besvikelsen i hans ögon när han förstod att han skulle komma att missa EM-fotbollen. Sven fick i samma stund en spruta som han aldrig vaknade upp ifrån. Så man kan nog lungt påstå att hans idrottsintresse följde honom ända in i döden.


Stående fr. v. mina farbröder, Gunnar, (lagledare klädd i rock o hatt)
Sven, och Artur i SAIK:s dress, som inte är rött utan blått. Bilden har
färglagts i efterhand därav misstaget. Som 5:e man i samma rad syns
fd kommunalrådet Rudolf Nordsvahn. Främre raden tv Arne Fahlman
fd frisör i Bergsviken, till höger om honom Sven Eriksson. Övriga är
för mig okända.


SVEN LINDQVIST (1919-2004)

Min morfars bror, Alf, har avlidit. Han var född 1915, och fyllde 94 år i november. Alf påminde mig mycket om min morfar. Trots sin höga ålder så kunde man se honom ute i omgivningen, med sin rullator. Tyckte det kändes härligt att se honom, så pigg och så alert. Alf var den som levde allra längst av syskonen Lundgren. Han föddes i Blåsmark, och föräldrarna hette Samuel och Selma Lundgren. Alf var Bergsviken trogen, fram till dess att han flyttade till ett äldreboende. Nu är Alf borta. Och jag önskar honom en fridfull vila, efter ett långt och arbetssamt liv.


ALF LUNDGREN (1915-2009) Min morfar Sanfrids

lillebror Alf, har gått bort. I en ålder av 94 år.

Familjen Lundgren. Stående fr. v. Astrid gift Jonsson (1905-1982)

Bengt (1922-1991) Hanna gift Eriksson (1897-1986) Per-Axel (1919-
1989) Alf (1915-2009) Greta gift Lundberg (1913-2001) Sittande fr. v.
Olof "Olle" (1909-1988) Mamma Selma f. Nilsson (1878-1957) Pappa
Samuel (1869-1946) samt Patrik (1905-1957) tvilling med Astrid.
Min morfar Sanfrid var inte med då detta foto togs.


En annan av mina morfars bröder, Per-Axel, var på min morfar
Sanfrids begravning den 7 april 1989. På kvällen när han kom
hem, så avled han plötsligt.

Här kommer åter en liten Lennon hyllning. Mina John Lennon minnen, kommer från den tid när syrran köpte Bild Journalen, och i varje nummer fanns en så kallad "elefantbild" (affisch) och jag minns att den där affischen tiggde jag mig till. Den hamnade så småningom ovanför sängen i mitt rum. Jag tror jag var 7 eller 8 år. Och varje kväll jag gick till sängs, så hängde de där fyra långhåriga Liverpoolgrabbarna på väggen. Deras "Penny Lane" blev så småningom "min" låt. Jag vet inte varför - det bara blev så. Varje gång jag hör den spelas så väcks speciella minnen inom mig. Det är som om hela min barndoms värld väller fram. Alldeles underbart!


Vecko Revyns hyllning till en av de största pop/rockartisterna.
Den 22 december 1980.


"Nu väntar mörkret", så lyder bildtexten till detta foto. Här syns
John Lennon och Yoko Ono utanför Dakota Building i New York -
där Lennon mötte döden. Den 8 december 1980. Foto: VR.


Kanske det bästa LP-album som gjorts. Sgt. Pepper´s Lonley
Hearts Club Band.