Hemmingsmarks Mekaniska Verkstad - 1963
Firmans ägare; Henning och Folke Eriksson.
-------Piteå Tidningen den 26 april 1963------------
Jordskalv
Strax efter 22:30 igår skakades hela vårt hus om. Först så trodde jag att det var ett tungt fordon av något slag som åkte förbi. Elisabeth uppmärksammade samma sak där hon satt framför TV:n. Senare kom rapporter in på att det var ett skalv som mätte 3,5 på Richterskalan. Jordskalvet kändes längs hela norrlandskusten ändå ner mot Robertsfors. Rapporter inkom också att man känt av skalvet även i Finland. Man kan ju göra sig en liten föreställning hur det skulle kännas om våra skalv (som inträffar ca vart 8:e år) vore lika starkt som på andra betydligt mer utsatta platser på vår jord. Två allvarliga katastrofer har inträffat i modern tid i vårt land. Ett jordskred inträffade 1950 i Surte, en person omkom. 1977 omkom 9 personer vid ett liknande jordskred i Tuve. Märk väl - att dessa två katastrofer var jordskred, inte jordskalv.
Lantbruksmaskiner av årgång 1948
Nostalgisk tillbakablick
Visst är det något alldeles extra med gamla prylar? De där sakerna som väcker ens barndomsminnen till liv, och som bjuder på en gratisresa tillbaka till en tid som idag endast är historia. Det fanns en bekymmersfri tid en gång i livet, när dagarna endast bestod av lek och spännande äventyr med kompisarna. Mamma kom ut på bron och ropade:
-"Roger, maten är klar!"
I nästa stund brummade pappa in på infarten, med sin moppe av märket Monark. Inte så långt från hemmet fanns en gammal skrotbil, en gammal T-Ford som sett sina bästa dagar. Min far visste precis vad jag ville. Han ställde helt sonika ner sin väska på grusgången, bad mig sitta upp - och sedan bar det iväg till den gamla skrotade T-Forden där jag raskt placerade mig bakom ratten, medan pappa satt på sin moppesadel och inväntade tills dess min "körtid" var över. Om inte sa han så här:
-"Roger, kom nu, vi måste hem , mamma har maten klar!"
Sedan susade vi iväg mot vårt röda hus invid Hortlaxvägen. På köksbordet hade min mor dukat fram tallrikar, glas, bestick och de där grytorna som det luktade så gott ifrån. Makaroner och korv, eller saltströmming och potatis, eller varför inte en köttbit med mandelpotatis. "Det gröna" därhemma - d.v.s. de nyttiga grönsakerna, inskränkte sig till gurka och tomater. Allt på grund av att min far inte var så förtjust i nymodigheter som paprika, sparris, blomkål och broccoli.
När det var dags att elda i våran Norah-panna. gick pappa ut i vedboden där han blev en lång stund. När han sedan kom in kastades det värmande "bränslet" (ved och masonit) in i den hungriga pannan. Och efter ett tag spred sig den sköna goa välgörande värmen genom hela huset. Ibland knackade det på vår dörr. Ute på bron stod kompisen Per.
-"Kommer du ut i skogen, och kör cykel!", frågade han. Och jag var inte sen att lyda. På med lämplig klädsel, för en stunds åkande i våran skog som gick under namnet: "Lindgrensch skåogen", översatt från pitemål till rikssvenska: "Lindgrens skogen". De som ägde skogen vid den här tiden var bröderna Sigvard, Henning och Rudolf Lindgren, alla bosatta i ett stort norrbottenshus uppe i byn.
Ja, tänk vilken bekymmersfri tid. Nja, några moln fanns förstås på min himmel. Det var när det vankades tandläkarbesök för min del. Då mörknade molnen drastiskt, och jag låg ibland sömnlös natten innan. Men hur jag än våndades så avlöpte besöket någorlunda bra ändå. Jag kom ju alldeles livs levande därifrån, vilket jag starkt betvivlade strax innan.
Den gamla svarta bakelit-telefonen. Slog man numret 30382 hamnade
man hos familjen John Lindqvist i Övremarken-Hortlax. Bredvid ligger
Rikstelefonkatalogen från 1953.
Norah-pannan. Inköpt 1957, en gammal och pålitlig klenod. Min far
berättade att han stod vid Hortlaxvägen och inväntade den lastbil
som transporterade den. Han körde den i sin skottkärra till bron, där
han så småningom baxade in den till den plats som den fortfarande
står på.
"NORAH" nr. 314. m2: 1,4. Tv. nr. 250487. Tv. år. 1957.
"NORRAHAMMAR".
Norah-pannans spiselhäll.
Var det månne av denna åsyn som Kalle Jularbo skrev sin berömda
"Spiskroksvalsen?"
En kopia av min mors symaskin. Köpte denna för några år sedan.
Årsmodell: 1960-tal?
Husqvarna - med instruktionsbok, reservdelar mm.
Gamla kartonger för julgransljus.
Den kombinerade TV:n/grammofonen. Fungerar forfarande. Fick den
av min svåger Kjell Holmbom för några år sedan. Vår gamla TV, stod
i ett hörn i köket. Den hade två dörrar som man kunde stänga, och
såg därför ut som en mindre byrå.
På skivtallriken: Alice Babs på skivmärket "Metronome". Trumslagaren
Anders Burmans skivbolag, som hade många av våra största artister i
sitt stall.
Gamla skivfavoriter från förr: Janne Malmsjö, Lill Lindfors, Anna-Lena
Löfgren, Robban Broberg, Thore Skogman, Count Basie, Gunnar Wiklund,
Lill-Babs, Quincy Jones och Larry Finnegan.
Benny Goodman, Lasse Berghagen, Alf Robertsson, Lasse Lönndahl,
Ewa Roos, Alice Babs, Family Four, Evert Taube, Monica Zetterlund
samt Sammy Davis jr.
Det var mycket musik i mitt hem. Radion stod alltid på. Min mor var väldigt förtjust i dikter, så därför avlyssnade hon programmet "Dagens dikt" vareviga dag. Själv så diggade jag loss vid vår radiogrammofon som stod i vardagsrummet. En av mina absoluta favoriter var Povel Ramel. Även Owe Thörnqvist och Gunnar Wiklund snurrade på skivtallriken.
Povel och hans "lekkamrater" busade friskt på skivetiketten: "His
Masters Voice".
Owe Thörnqvist på Anders Burmans skivbolag: "Metronome" - var
även den en favorit.
Bild Journalens skivor fanns också i samlingarna. Artisterna på denna
platta: Mascots, Merrymen och Shanes på "Topp Skiva" från 1965.
Vedkista, smörkärna samt vattenhink. Nostalgi?
Foto: Roger Lindqvist.
-"Roger, maten är klar!"
I nästa stund brummade pappa in på infarten, med sin moppe av märket Monark. Inte så långt från hemmet fanns en gammal skrotbil, en gammal T-Ford som sett sina bästa dagar. Min far visste precis vad jag ville. Han ställde helt sonika ner sin väska på grusgången, bad mig sitta upp - och sedan bar det iväg till den gamla skrotade T-Forden där jag raskt placerade mig bakom ratten, medan pappa satt på sin moppesadel och inväntade tills dess min "körtid" var över. Om inte sa han så här:
-"Roger, kom nu, vi måste hem , mamma har maten klar!"
Sedan susade vi iväg mot vårt röda hus invid Hortlaxvägen. På köksbordet hade min mor dukat fram tallrikar, glas, bestick och de där grytorna som det luktade så gott ifrån. Makaroner och korv, eller saltströmming och potatis, eller varför inte en köttbit med mandelpotatis. "Det gröna" därhemma - d.v.s. de nyttiga grönsakerna, inskränkte sig till gurka och tomater. Allt på grund av att min far inte var så förtjust i nymodigheter som paprika, sparris, blomkål och broccoli.
När det var dags att elda i våran Norah-panna. gick pappa ut i vedboden där han blev en lång stund. När han sedan kom in kastades det värmande "bränslet" (ved och masonit) in i den hungriga pannan. Och efter ett tag spred sig den sköna goa välgörande värmen genom hela huset. Ibland knackade det på vår dörr. Ute på bron stod kompisen Per.
-"Kommer du ut i skogen, och kör cykel!", frågade han. Och jag var inte sen att lyda. På med lämplig klädsel, för en stunds åkande i våran skog som gick under namnet: "Lindgrensch skåogen", översatt från pitemål till rikssvenska: "Lindgrens skogen". De som ägde skogen vid den här tiden var bröderna Sigvard, Henning och Rudolf Lindgren, alla bosatta i ett stort norrbottenshus uppe i byn.
Ja, tänk vilken bekymmersfri tid. Nja, några moln fanns förstås på min himmel. Det var när det vankades tandläkarbesök för min del. Då mörknade molnen drastiskt, och jag låg ibland sömnlös natten innan. Men hur jag än våndades så avlöpte besöket någorlunda bra ändå. Jag kom ju alldeles livs levande därifrån, vilket jag starkt betvivlade strax innan.
Den gamla svarta bakelit-telefonen. Slog man numret 30382 hamnade
man hos familjen John Lindqvist i Övremarken-Hortlax. Bredvid ligger
Rikstelefonkatalogen från 1953.
Norah-pannan. Inköpt 1957, en gammal och pålitlig klenod. Min far
berättade att han stod vid Hortlaxvägen och inväntade den lastbil
som transporterade den. Han körde den i sin skottkärra till bron, där
han så småningom baxade in den till den plats som den fortfarande
står på.
"NORAH" nr. 314. m2: 1,4. Tv. nr. 250487. Tv. år. 1957.
"NORRAHAMMAR".
Norah-pannans spiselhäll.
Var det månne av denna åsyn som Kalle Jularbo skrev sin berömda
"Spiskroksvalsen?"
En kopia av min mors symaskin. Köpte denna för några år sedan.
Årsmodell: 1960-tal?
Husqvarna - med instruktionsbok, reservdelar mm.
Gamla kartonger för julgransljus.
Den kombinerade TV:n/grammofonen. Fungerar forfarande. Fick den
av min svåger Kjell Holmbom för några år sedan. Vår gamla TV, stod
i ett hörn i köket. Den hade två dörrar som man kunde stänga, och
såg därför ut som en mindre byrå.
På skivtallriken: Alice Babs på skivmärket "Metronome". Trumslagaren
Anders Burmans skivbolag, som hade många av våra största artister i
sitt stall.
Gamla skivfavoriter från förr: Janne Malmsjö, Lill Lindfors, Anna-Lena
Löfgren, Robban Broberg, Thore Skogman, Count Basie, Gunnar Wiklund,
Lill-Babs, Quincy Jones och Larry Finnegan.
Benny Goodman, Lasse Berghagen, Alf Robertsson, Lasse Lönndahl,
Ewa Roos, Alice Babs, Family Four, Evert Taube, Monica Zetterlund
samt Sammy Davis jr.
Det var mycket musik i mitt hem. Radion stod alltid på. Min mor var väldigt förtjust i dikter, så därför avlyssnade hon programmet "Dagens dikt" vareviga dag. Själv så diggade jag loss vid vår radiogrammofon som stod i vardagsrummet. En av mina absoluta favoriter var Povel Ramel. Även Owe Thörnqvist och Gunnar Wiklund snurrade på skivtallriken.
Povel och hans "lekkamrater" busade friskt på skivetiketten: "His
Masters Voice".
Owe Thörnqvist på Anders Burmans skivbolag: "Metronome" - var
även den en favorit.
Bild Journalens skivor fanns också i samlingarna. Artisterna på denna
platta: Mascots, Merrymen och Shanes på "Topp Skiva" från 1965.
Vedkista, smörkärna samt vattenhink. Nostalgi?
Foto: Roger Lindqvist.
Rogers skämtteckningar - 1969
Att teckna var ett stort favoritnöje under många år. Ibland när inspirationen stod som allra högst kunde jag sitta nästan hela dagar med mina ark och pennor. De två teckningarna härnere, gjordes den 3 april 1969 vid fyllda 11 år. (Skulle fylla 12 i september). Jag gjorde även en tecknad serie, som fick namnet "August", där jag hittade på en massa äventyr och smått galna saker åt min huvudfigur.
Översättning:
-Varför spelar du alltid med huvudet i en papperspåse?
-Jag har inget poker-face....
-----------------------------------------------------------------------
Översättning:
-Typiskt! Nu kan vi inte gräva upp stridsyxan, därför att
Smygande Ekorren glömt var han grävde ner den!
-----Teckningar: Roger Lindqvist den 3 april 1969.
Översättning:
-Varför spelar du alltid med huvudet i en papperspåse?
-Jag har inget poker-face....
-----------------------------------------------------------------------
Översättning:
-Typiskt! Nu kan vi inte gräva upp stridsyxan, därför att
Smygande Ekorren glömt var han grävde ner den!
-----Teckningar: Roger Lindqvist den 3 april 1969.
"Detta var vad jag gjorde under mattelektionerna.....!"
Stackars matteläraren, att ha en sådan odåga som den där eleven Lindqvist. Tänka sig, de viktiga mattetalen fick ge vika för konsten.
Teckning från 1970.
I kronans uniform
Här kommer en annan bild som också är hämtad från Elma Lind-
kvists album. Vilka personerna är på bilden har jag tyvärr ingen
aning om. Men att det rör sig om ett gäng militärer torde väl vara
ganska så säkert. Den vita mössan som de bär skvallrar om att
årtalet bör vara någon gång vid 1939/40 ca. Jag gissar även på
att bilden togs vid Bodens regemente möjligen I19?
Lunch!
Har "kämpat" på med gräsklippning nu på morgonen. Nåja, kämpat är väl ett väldigt starkt ord i sammanhanget. Kämpa behöver man nog inte göra när man sitter på en åkgräsklippare (som jag äntligen fick i gång). Annat var det när min far jämt och ständigt gick med sin "handjagare" vareviga sommar. Skulle han slå lite högre gräs, ja, då var det lien som gällde. Vi samtalade igår om hur fantastisk utvecklingen har varit sedan datorn gjorde sitt intåg. Hur det ser ut om sisådär 50 år, ja, det törs man väl inte ens i sin vildaste fantasi sia om. Hoppas i alla fall att maten finns kvar så det räcker för oss alla jordbor på denna planet. Det för mig osökt in på att min mage kurrar nånting så fruktansvärt i denna stund. Alltså, kylskåpet nästa!!!
Ha en bra dag!
/Roger.
Ha en bra dag!
/Roger.
VM-fotboll 1974 - och mycket annat
Det spelades VM-fotboll i Västtyskland sommaren 1974. Så här såg TV:s programtablå ut lördagen den 15 juni. Sverige spelade match mot Bulgarien i Düsseldorf, som visades i TV2 klockan 15:45. Samma dag sändes i TV1 klockan 16:15 prinsessan Christina och Tord Magnussons bröllop från Slottskyrkan i Stockholm. Klockan 20:20 visades den svenska långfilmen "Främmande hamn" med Adolf Jahr, Georg Fant och Stig Järrel i rollistan. En TV-kväll för 36 år sedan!
Att inte ge upp hoppet....
Under ett antal år hade jag en kille från Iran som arbetskompis. Vi brukade ofta diskutera olika saker, från våra respektive kulturer. Den första tiden i Sverige, hade han tusentals olika frågor gällande hur det svenska samhället fungerade. Jag försökte så gott jag kunde att gr honom svar på allt som han funderade över. Detsamma gällde mig, jag var otroligt nyfiken på den kultur som han representerade. Följden blev att han kom hem till mig många gånger, ibland med en tjock bunt med foton som han ville visa. Han berättade om sitt liv därborta i det fjärran Teheran. Han berättade om sin familj, sina syskon och sina vänner som han en dag så plötsligt lämnade. Vi diskuterade politik, både vad som gällde härhemma, men också vad som pågick i hans forna hemland. Han anförtrodde sig till mig i vissa frågor, vilket jag tog som det yttersta beviset på en sann vänskap. Vid ett tillfälle kom samtalet in på hur vi människor ibland tar ut saker och ting i förskott. Att mista hoppet, är det värsta som kan inträffa, vare sig man kommer från Iran eller Sverige. I grund och botten så tänker vi ungefär samma vi människor. Det finns så mycket som förenar, synd bara att inte alla upptäckt denna viktiga sak.
En dag berättade han följande liknelse för mig: "En dödsdömd man, vars öde var att ställas inför en exekutionspatrull fastbunden vid en stolpe, blev tillfrågad om han hade en sista önskan.
-"Jag vill gärna att ni flyttar mig till den andra stolpen 100 meter längre bort". Sagt och gjort. Den döds-
dömde mannen flyttades enligt sin sista vilja till den stolpen som han önskade. Allt hopp var ute, inom
loppet av några minuter skulle han vara död. Ingen utväg fanns längre, trots att mannen inom sig visste
att han var helt oskyldig. Mannen stod så öga mot öga med sina bödlar, när den slutliga ordern gavs.
-"Stopp, stanna, skjut inte!", hördes någon ropa längre bort på vägen. Exekutionspatrullens bödlar sänkte så sina vapen. -"Snälla skjut inte, han är oskyldig, han har blivit frikänd!". Den dödsdömde, som endast var någon minut från att brutalt avrättas, kunde så dra en lättnandes suck. Tänk när allt hopp var ute, så vändes den ångestfyllda
situationen till något helt annat".
En fint berättad historia av min arbetskompis, som faktiskt stämmer till eftertanke.
En dag berättade han följande liknelse för mig: "En dödsdömd man, vars öde var att ställas inför en exekutionspatrull fastbunden vid en stolpe, blev tillfrågad om han hade en sista önskan.
-"Jag vill gärna att ni flyttar mig till den andra stolpen 100 meter längre bort". Sagt och gjort. Den döds-
dömde mannen flyttades enligt sin sista vilja till den stolpen som han önskade. Allt hopp var ute, inom
loppet av några minuter skulle han vara död. Ingen utväg fanns längre, trots att mannen inom sig visste
att han var helt oskyldig. Mannen stod så öga mot öga med sina bödlar, när den slutliga ordern gavs.
-"Stopp, stanna, skjut inte!", hördes någon ropa längre bort på vägen. Exekutionspatrullens bödlar sänkte så sina vapen. -"Snälla skjut inte, han är oskyldig, han har blivit frikänd!". Den dödsdömde, som endast var någon minut från att brutalt avrättas, kunde så dra en lättnandes suck. Tänk när allt hopp var ute, så vändes den ångestfyllda
situationen till något helt annat".
En fint berättad historia av min arbetskompis, som faktiskt stämmer till eftertanke.
Dragspelsmästerskap på Udden i Luleå - 1975
Göte Rolandh var en välkänd och erkänt duktig dragspelare,
som tyvärr inte finns mer.
Söndagssaker
Vad gör man en söndag? Jo, man pysslar på med en massa "Söndagssaker". Vad är då en typisk söndagssak? Att till exempel gå ut på en promenad med en av ätteläggarna. I vårt fall; MAX! Dagen har bjudit på svenskt sommarväder. En ganska så behaglig dag med andra ord.
Dagens "Söndagssaksinnehåll" innebar bl a en promenad med barn-
barnet Max, som log sitt bredaste leende, precis som den gassande
solen. Max tog även tillfället i akt, att visa upp sina snygga tänder, hans
allra första, i livet.
En behaglig dag, som sagt. Promenadturen gick efter mammas gata.
De bördiga gröna fälten, omger stora delar av Hortlaxby.
Vid Hortlaxvägens dikeskant, har den svenska sommarens välbekan-
ta blomster tittat fram.
Och härhemma, står det röda välbekanta huset och liksom "gonar"
sig i värmen, denna soliga sommarsöndag.
Foto: Roger Lindqvist.
Dagens "Söndagssaksinnehåll" innebar bl a en promenad med barn-
barnet Max, som log sitt bredaste leende, precis som den gassande
solen. Max tog även tillfället i akt, att visa upp sina snygga tänder, hans
allra första, i livet.
En behaglig dag, som sagt. Promenadturen gick efter mammas gata.
De bördiga gröna fälten, omger stora delar av Hortlaxby.
Vid Hortlaxvägens dikeskant, har den svenska sommarens välbekan-
ta blomster tittat fram.
Och härhemma, står det röda välbekanta huset och liksom "gonar"
sig i värmen, denna soliga sommarsöndag.
Foto: Roger Lindqvist.
Småprinsessorna på Haga
-------FILMJOURNALEN den 6 april 1940-----------
BJÄRE - reklam från 1952
Kar de Mumma, Lill-Babs och Inga Gill
"Bäst i stan" kantänka. I varje fall ser skriftställare Mumma ut som
om han mådde bäst i stan med Lill-Babs och Inga Gill på sina skul-
dror.
Nykomlingar: Peter Harryson, Ulla-Britt Wetterholm, Lillemor Ohlsson
och Christer Reveny.
Hänt i Veckan den 20 september 1973.
SIVA - snabbtvätt - 1944
Revyartister från 1940
Här kommer ytterligare en bild som är hämtad från Elma Lindkvists
album. Detta föreställer ett gäng okända revyartister som kanhända
underhöll sin samtida publik i någon nyårsrevy. På ridån bakom, syns
årtalet 1940.
Lördag 12 juni 2010
Dagen börjar vid ett glittrande vatten nere vid Tingsholmen.
Det verkar kanske uttjatat vid det här laget - men här kommer ytter-
ligare en bild från viken på "Holmen".
Senare på dagen dök dessa två charmerande barn upp. Lite bus blev
det också.
Mitt i det värsta buset, togs en paus. Då blev det gemensam fotograf-
ering.
"Det stora buset" fick till följd att Max blev sugen på en matbit. Norah
hade redan hunnit äta innan den här bilden togs. Till vänster serverar
farmor Elisabeth välbehövlig mat till sitt barnbarn.
Efter buset och maten, förflyttade vi oss hem till Norahs sandlåda.
Där blev det bakning av sandkakor. Norah ville prompt att farfar
också skulle visa sina "kakkonster".
-"Vad ska vi ta för pris på de här kakorna, farfar?".
Max satt i sin vagn och bara njöt.
Norahs äppelträd verkade uppåt och glad åt det fina väder som
dagen bjöd på.
Plötsligt syntes en ovanlig molnformation på den blå himlen. En liten
babyelefant, som trumpetar med sin minisnabel? Ja, det var i alla fall
det jag fick ut av det vita bomullsmolnet.
Sven-Olof Sandberg i Överkalix - 1939
SVEN-OLOF SANDBERG (1905-1974). Stor sångidol under 1940-
50-talet. Förutom sångare, var han även kompositör och textförfatt-
are. Vid sitt uppträdande i Idrottsparken i Överkalix den 28 juni 1939,
fanns hans hustru i andra äktenskapet; GUNNEL SANDBERG, vid pianot.
Sven-Olof Sandberg var också känd under namnet "SOS".