Roger Lindqvist

Räkneverket däruppe i bloggens vänstra hörn, skvallrar om att antalet besökare snart är uppe i hela 40.000. Vissa superbloggare  (dock inte undertecknad) har samma besöksantal varje dag, och ännu mer. 40.000 gäster/läsare har sedan december 2008 behagat ta del i det jag publicerat. Och det är jag väldigt tacksam över, för utan er så vete katten om jag ens skulle bemödiga mig att skriva, då skulle jag nog lägga ner hela verksamheten på en gång.  Det skulle vara kul att höra av er, för att  få en uppfattning vilka ni är och vart ni befinner er,  alla ni därute som läser min blogg. Vissa personer känner jag till, men det finns ett stort mörkertal. Antalet bloggbesökare har stigit rejält de senaste månaderna. Och jag blir glad som ett litet barn varje gång någon hör av sig. Ibland känns det som om man "skriver i blindo" till någon/några man inte känner till. Tankarna har ibland kretsat kring om jag utelämnar allt för mycket i mitt berättande. Om det skulle vara så, att någon därute finner det stötande att exempevis blivit publicerad med bild, så hör av er. Jag har i alla fall ingen ond tanke bakom detta, utan gör det endast för att personen ifråga lämnat sådana positiva avtryck i mitt inre. Ett avtryck som jag så gärna vill vidarebefodra. Men vi är ju alla bara människor, och de flesta känner säkerligen igen sig. Respons är alltid lika viktigt att få, den bidrar också att  att ge mig inspiration. Ni får gärna skicka en eller två kommentarer, ni behöver inte vara rädda, jag skall absolut inte skicka polisen eller Säpo på er. Så simma lungt, och hör som sagt gärna av er. Jag har under dessa snart två år, fått träffa många supertrevliga människor, ingen nämnd och ingen glömd, vissa har kommenterat direkt på bloggen, medan andra, faktiskt flera stycken, har valt att ringa upp på telefonen för att prata. Mycket positivt tycker jag. Det är sånt jag kallar för äkta hederlig respons.  Och hörni....fortsätt för Guds skull att läsa!

MVH ROGER.

Septembermåndag. Härligt höstväder, 20 plusgrader, kaffe ute i det fria. Inget att klaga på....åtminstone ingen väderklagan. Var uppe med tuppen imorse. Redan klockan 06.00. Hade saker jag skulle göra, därav uppstigning i den tidiga timman. Rörmokare Olsson ringde på entrédörren några minuter efter 7.  Vissa saker som var tvunget att bytas under diskbänken. Jobbet gick fort och elegant. Inga problem med andra ord. Är det något jag hatar, så är det när "rörmokeriet" pajar. Tack gode Gud för rörmokare! Tur att ni finns!

Har varit på rundtur med min kamera. Gjorde ett besök nere på Sandholmen, vid Wiréns rederi. Vandrade på sandstranden och bara njöt. Gjorde ett besök på kyrkogården i Hortlax. Gick en runda förbi mina mor- och farföräldrars gravar. Gick även förbi hos pappas bror Sven och hans fru Elma. Även ett besök gjordes på min fars grav. Avslutade det hela med ett besök på min farbror Åkes grav. På samma kyrkogård vilar även Gunnar och Aina, min pappas äldre bror och hans hustru. Ja, en del av släkten vilar ju här, av naturliga skäl. Blir alltid lite smått eftertänsam, när jag går här. Det är så många minnen som gör sig påminda. Tänk att många av de som jag en gång kände och tog för självklara, nu är borta för alltid. Det finns en sorts sentimentalitet i det hela. Men, men, sån´t är livet!


HORTLAX KYRKA. Vackert belägen mitt i byn. I lördagens Piteå Tidning
gjordes ett stort repotage om vår helgedom som man nu står i begrepp
att fräscha upp. Många är de brudpar som väljer Hortlax kyrkan för sitt
bröllop. Trots att man inte bor i byn med omnejd. Det är något visst med
den.


WIRÉNS REDERI. Gjorde ett besök vid Sandholmen också. Thomas
Wirén heter redaren vars båtar syns på bilden.


MUNKSUNDS SÅGVERK. En arbetsplats där bl. a. min farfar en gång
jobbade. På vintrarna åkte han med sparkstöttingen från sitt hem i
Hortlax, sedan fortsatte färden över isen direkt mot sågverket.

I ett rött hus med vita knutar, och med en fantastisk utsikt över Muskussjön, bor Solbritt och Kjell. I den lilla byn Muskus, belägen norr om Vistträsk i Älvsbyns kommun, har Solbritt och Kjell sitt alldeles egna paradis. På samma tomt står även en liten sommarstuga där undertecknad med familj övernattat många gånger under årens lopp. Att få vakna upp på den här platsen en tidig sommarmorgon, höra hur vattnet slår mot den båt som ligger förtöjd vid bryggan, det är en upplevelse som heter duga. Att höra hur humlorna surrar på sin väg mot den vackra blomsterrabatt som omgärdar stora delar av tomten, medan kaffet står serverat på bordet, ja, om detta borde alla någon gång få kunna få ta del i.

1986 bestämde sig Solbritt och Kjell att lämna sitt Muskus, för att som missionsarbetare resa till Komotobo, en missionsstation några mil väster om Victoriasjön i Kenya. Strax innan avresan,  gjorde Piteå Tidningen ett repotage om paret Holmbom och deras kommande planer.

/Roger.


Kjell och Solbritt Holmbom i Muskus beger sig på måndag till Kenya
som missionsarbetare. I två år kommer de att stanna i Komotobo i
västra Kenya.
- Kanske blir det längre, säger paret som dock i första hand riktar in
sig på två år.


Snarts byts den välbekanta vyn över Muskussjön ut mot en utsikt
över ett betydligt större vattendrag - Victoriasjön i Kenya. Fast för
Kjell och Solbritt Holmbom blir det antagligen inte mycket tid över
för utflykter till den stora sjön väster om missionsstationen Komo-
tobo.


I intervjun för PT-journalisten Ulrika Englund, berättar Solbritt och Kjell om vad deras arbete därborta i Kenya kommer att innehålla:

Vid missionsstationen i Komotobo pågår ett SIDA-stött projekt. Det handlar bland annat om trädplantering, ett möbelsnickeri och mathjälp. Det sista genom ett fadderbarnssystem, där Komotobo är sista länken som förmedlare av matlådor.
- Matlådorna innehåller även viktiga dagligvaror typ tvättmedel och tvål, berättar Solbritt och menar att det är viktigt att veta att hjälpen når fram.
- Det gör den i Komotobo. När jag kommer dit ska jag ansvara för utdelandet av matlådor i området, och kommer även att göra hembesök i byarna tillsammans med en infödd.
- Dessutom har ett nytt projekt dragits igång som kallas "Nödhjälpen". Där ska vi inom en radie av två mil hjälpa barn som lider av exempelvis polio, TBC, blindhet eller liknande handikapp.

Maken Kjell kommer att vara huvudledare vid trädplanteringen. Där arbetar 60 man. För Kjells del kommer det i stor utsträckning att handla om bokföring och utdelning av löner. Han kommer även att fungera som bas vid möbelsnickeriet.
- Trädprojektet ska sörja för att jorden binds och Kenya kommer ifrån problemet med nerbetade jordbitar. Bönderna får köpa träd för en billig penning, medan skolorna får hämta gratis".

Piteå Tidningen den 7 augusti 1986.
-----------------------------------------------------------

I november samma år, uppmärksammas Solbritt och Kjell ytterligare när man genom PT skickar ett stort tack till alla sponsorer hemma i Sverige. I repotaget fanns även publicerat ett brev där de båda lämnade sin respektive intryck efter deras första tid i Kenya:

Komotobo den 30 oktober 1986.

Eftersom jag i ett svagt ögonblick lovade att skriva och berätta om vårt arbete i Kenya, och även fick några filmrullar för att ta bilder, så ska jag försöka skriva några rader.
Den 11 augusti lämnade vi Sverige och dagen därpå landade vi i Nairobi i Kenya. Men till Komotobo, som är den plats där vi ska tillbringa cirka två år, kom vi inte förrän den 14 augusti. Komotobo ligger i sydvästra Kenya på gränsen till Tanzania, cirka 50 mil från Nairobi. De sista fem milen från Suna gick på urusla vägar rakt genom bushen. Fyrahjulsdriven bil är en nödvändighet för att ta sig fram.

Komotobo är en missionsstation, som nu funnits i 17 år. Här finns klinik med vårdsalar, barnavårdscentral, BB, barnhem, kyrka, snickeri samt jordbruks- och trädplanteringsprojekt. Ett bageri håller även på att uppföras. Här arbetar fyra svenska familjer, två holländska samt några infödda familjer som även bor på missionsstationen. Alldeles utanför området bor massor av människor i sina hyddor - så tro inte att vi behöver känna oss ensamma och isolerade. Området är bördigt och kuperat och med vackra vyer var man än ser. Klimatet är också mycket behagligt, jämfört med svensk sommar, ibland något varmare.

Regnperioderna är två till antalet, den kortare upplever vi just nu. Det regnar visa dagar från eftermiddagen till natten och på morgonen skiner solen igen. En längre regnperiod infaller någon gång i februari.
Kjell är ansvarig för trädplanteringsprojektet och snickeriet och sköter dessutom om underhållet och servicen av missionens hus och bilar. Jag arbetar med foodbox (utdelning av matlådor till fattiga familjer) samt ett handikapprojekt och hjälper även till på barnhemmet när så behövs. Eftersom jag inte kan berätta om alla projekten på en gång så har jag denna gång valt barnhemmet.

I barnhemmet finns just nu 42 barn, från några dagar till 13 års ålder. Den yngsta, en flicka, var bara två dagar när hon kom hit. Fadern dog innan hon föddes och vid födseln dog även modern. Inga andra syskon fanns  så en farbroder kom med flickan, eftersom han själv var för fattig att ta hand om henne. Alla personal är infödd. Barnhemmet drivs helt och hållet med hjälp av svenska hjälpinsatser. Varje barn har några sponsorer som varje månad skickar ett underhåll varierande mellan 100 och 160 kronor. Det underhållet räcker bara till det allra nödvändigaste.
Barnhemmet består av tre byggnader. I två av husen bor barnen, i det tredje är kök och matförråd inrymda. Basfödan är ugali, (en slags gröt gjord på majsmjöl) och så dricker man chai (té med mycket mjölk). Till klädtvätt används regnvatten, som samlas upp i en stor behållare. Vatten till matlagning och som man dricker, kommer från floden och måste kokas före användning.

Under den tid vi vistats här har så gott som varje dag något av barnen besökt kliniken. Mest är det malaria men även infektionssjukdomar, ögon, öron och lunginflammationer är vanliga. Tre barn har dött sedan augusti. De flesta av barnen kommer från familjer där någon av föräldrarna, oftast mamman, är död. De som lämnar in barnen måste lämna alla uppgifter de känner till och även betala en viss avgift.
Man uppmuntrar även den av föräldrarna som lever eller andra släktingar att besöka barnen så ofta de kan. Men många barn får aldrig besök och ingen frågar efter dem.

Så här långt trivs vi bra och ångrar inte en sekund att vi tog detta steg. Vårt arbete känns så meningsfullt. Från personalens och barnens sida vill vi också rikta ett tack till alla därhemma som möjliggör den här verksamheten genom sitt stöd. Vi har många sponsorer i Norrland, t ex från Luleå, Hortlax, Skellefteå, Kåbdalis, Vistträsk och Älvsbyn. Slutar för denna gång med många hälsningar

Solbritt och Kjell Holmbom.


Med den här bilden skickar barnen och personalen från barnhemmet
i Komotobo en hälsning och ett tack till alla sponsorer i Sverige.
Solbritt Holmbom längst till vänster.

Piteå Tidningen den 20 november 1986.
------------------------------------------------------------------------------

Solbritt och Kjell skulle, som framgår av repotaget, stanna i två år. Dessa två år borta i Kenya, kom att att som allt sträcka sig mellan åren 1986-1998. När vi ibland brukade ta avsked på Kallax, flygplatsen i Luleå, var det med en liten klump i halsen. Varje gång man återvände dröjde det två år innan de återvände till sitt Muskus igen. Visserligen kom de båda hem efter väl utfört arbete. Men deras hjärtan kom att stanna kvar bland de kenyanska människorna  i Komotobo med omnejd. Därför föddes en idé om en hjälpinsamling för de människor som lever i Nairobis slumområden. Även till skolavgifter, utbildning, matutspisning och en hjälp till självhjälp. Projektet har man kort och gott kommit att kalla: "SK-AID".


Solbritt och Kjell på ett foto från sin tid i Kenya. De två åren kom att
bli hela 12 år sammanlagt. 1986 fram till 1998 utförde man hjälparbete
på missionsstationen Komotobo i Kenya.


Solbritt och Kjell när de besökte oss för en tid sedan.


SK-AID - Solbritt och Kjells hjärta brinner lika varmt än för de
behövande i Afrika. På detta sätt vill man fortsätta att stödja
de många behövande därborta i Nairobi, Afrika.
 

1964 bildades gruppen Familjen Öst, som senare kom att omdöpas till Family Four. Gruppen kom att genom åren bestå av olika konstellationer. Varav den kanske mest kända konstellationen var: Berndt Öst, Agnetha Munther, Marie Bergman och Pierre Isacsson. Berndt Östs farfar, den kände riksspelemannen Jon-Erik Öst, var far till en härlig och brokig samling musikanter. Av Jon-Eriks tolv barn kom fem att göra sig karriär inom musikbranschen. Nämligen: Calle, Anna, Eddy, Eric med efternamnet Öst, samt även dragspelaren Ivan Thelmé. Barnbarnen har också de låtit höra om sig; Inger, Siw (död 1992), Stig (död 1966), Berndt och Maria. Stig dog tragiskt i en bilolycka mitt under pågående sommarturnén 1966. Även sångaren Johnny Öst tillhör den musikaliska familjen. Anna och Calle Öst blev den andliga musiken trogen. Medan brodern Eric syntes i mera profana sammanhang. Minns honom från TV:ns barndom i ett program som sändes från Högloftet på Skansen. Eric har även varit med i melodifestivalssammanhang. Tillsammans med artisten Kenneth Greuz framförde de låten "Ola mä Fiola", året var 1977. Eric var vid detta tillfälle 71 år gammal. Sannerligen en rikt musikaliskt begåvad familj med andra ord.


FAMILY FOUR årgång 1968. EP inspelad på skivmärket Metronome.
Från vänster: Robert Palm, Mona Thelmé (dotter till dragspelaren Ivan
Thelmé, död 1967), samt Berndt och Inger Öst. Den sistnämnda har äv-
en varit medlem i "Tre Damer", med Diana Nunez och Anita Strandell.
1966, mitt under pågående sommarturné, omkommer lillebror Stig tra-
giskt. En timmerstock lossnar från en framförvarande lastbil, och träffar
Stig Öst som avlider av skadorna. Stig Öst blev 26 år gammal. Även sy-
stern Siw är borta, hon gick bort 1992.
--------------------------------------------------------------------------------

Imorgon återigen fredag. Jag som tyckte att den där fredagen alldeles nyss var här. Veckan har alltså gått i raketfart, med andra ord. Dagen har bjudit på dystra och ledsna moln på en grå och intetsägande himmel. Och vareviga gång som vädret visar sig från sin sämsta sida, blir även jag väldigt påverkad som person. Det tog mig ganska så länge att förstå sambandet, hur exempelvis ett lågtryck sätter sina spår i oss individer. En riktigt mulen och kulen dag, när regnmolnen avlöser varandra önskar man sig långt långt bort till ett varmare land. Hade jag den möjligheten skulle jag/vi antagligen bo halva året i ett sydligare land. Såvida inte Moder natur bestämmer sig för att förvandla hela Norrbotten till ett sommarparadis året om. Det vore grejer det! Men till dess att det händer, om det händer,  får man väl drömma sig bort istället.
/Roger.