Roger Lindqvist

Gunnar Wiklund föddes i residensstaden Luleå 1935. Bilmekanikern Gunnar, blev tidigt intresserad av musik. Och kom så småningom att bli ett namn bland den publik som såg honom uppträda med lokala band i trakten. Ett av de band som Gunnar sjöng i, var populära Lennart Lindbloms orkester från Boden. Men den stora lyckan inträffade på ett folkparksforum 1959. Det var då som Gunnar framförde "Nu tändas åter ljusen i min lilla stad". Låten som komponerats av radioproducenten och regissören Per-Martin Hamberg utgavs på skiva. Den såldes i fantastiska 200.000 exemplar.

Gunnar hade i och med detta sin framtid som sångare rejält utstakad. Och under det gyllene 60-talet hördes Gunnars barytonröst ofta på svensktopplistan. "Vandra Vidare", Kan Jag Hjälpa Att Jag Älskar Dig Ännu", "Vi Ska Gå Hand I Hand" - är bara några av de många hits som Luleåsonen Gunnar kom att leverera till sin stora publik. Inte bara här i vårt land, utan även i de skandinaviska länderna också. Gunnar avled 54 år gammal hemma i Lysekil 1989, efter att under fletalet år kämpat med en vacklande hälsa.


En av de första skivor som fanns i vår radiogrammofon hemma i
Hortlax.


Utgiven 1959 på Bonniers Folkbibliotek.

Man ser det nästan dagligen. I tidningar och TV. Unga människor som försvinner spårlöst och till slut hittas brutalt mördade och skändade. Jag börjar bli less. Här i vårt närområde, i det stilla lugna Hortlax, har två unga kvinnor bragts om livet. Den 17 oktober 2004 blir trebarnsmamman Mari Larsson överfallen i sitt hem. I mörkret därhemma, i vanliga fall en plats för ro och trygghet, väntar hennes baneman. I blint raseri måttar han flera slag med en yxa mot hennes huvud. På övervåningen ligger hennes ena dotter. Tre dagar därpå, den 20 oktober, avlider Mari Larsson av de svåra huvudskador som den f.d. sambon Glenn Lövgren åsamkat den kvinna som han en gång älskat och möjligen vördat?

September 2008. Carolin Stenvall, barnfödd bara ett stenkast från Mari Larssons hus, anmäls saknad av oroliga anhöriga. Efter flera veckors intensiv spaning upptäcks hennes skändade kropp. Den icke tidigare straffade Toni Alldén tas in på förhör. Det visar sig snart att Gällivarebon Alldén gömmer på en mycket mörk och kuslig hemlighet. Toni Alldén har utan skälig och godtagbar förklaring misshandlat och till slut avrättat den oskyldiga Carolin. Idag vilar hon på kyrkogården i Hortlax. Denna unga levnadsglada  tjej som hade sådana framtidsdrömmar, men som "bara" råkade vara på fel plats vid fel tidpunkt den där ödesdigra septemberdagen för två år sedan.

Nästan på dagen, den 5 april 2008, fem månader före Carolinfallet, försvinner den blott tioåriga Engla Höglund i Dalarna. En stor och intensiv spaning inleds. Några dagar därpå tas den 42-årige chauffören Anders Eklund in på förhör. Den 13 april erkänner Eklund att han bragt det endast tioåriga flickebarnet om livet.

Idagarna har vi kunnat ta del i försvinnadet och sökandet efter 27-åriga Elin Krantz i Göteborg. Hon hittas så småningom mördad. Ännu ett ung liv som inte fick fortsätta att gro. Ännu en ung människa vars anhöriga lämnas i den djupaste sorg och saknad. Ännu en i den stora mängden. Frågan som vi alla ställer oss är - VARFÖR?


MARI LARSSON -
mördad....


CAROLIN STENVALL - mördad....


ENGLA HÖGLUND - mördad...


ELIN KRANTZ - mördad....

Go´natt och tack för idag! Vi syns i morgon....!
-------------------------------------------------------------------------------
Foto: www.syltpop.blogg.se

Det gnisslar och gnäller i samarbetet mellan de borgerliga. Nu har Jan Björklund i Folkpartiet krävt att få efterträda Maud Olofsson som vice statsminister. Fredrik Reinfeldt å sin sida har svalt stoltheten och ringt Mona, huvudkombatanten i valet häromsistens. Tror knappast att det gäller nån inbjudan till ett kafferep hemma hos Fredde och Filippa? Det hela rör sig om taktikspel i de högre sfärerna, d.v.s. politik m.a.o. SD har efter sina framgångar blivit en vagel i allas ögon. Så även hos herr Reinfeldt som vägrar att ha samröre "med något som katten släpat in". Rapportmedarbetaren och den politiskt mycket kunnige K.G. Bergström, tyckte i en tidning att man helt enkelt måste acceptera folkets röst.
-När vi nu fått in SD i riksdagen, om än vi inte alls gillar det, måste vi ändå se till att föra vettiga diskussioner. För man kan inte bortse ifrån vad det svenska folket har tyckt och tänkt. Fortsätter vi häxjakten i massmedia, är det stor risk att sympatierna växer för  Sverige Demokraterna.

Vad man än har för åsikt, så måste vi väl uppfylla de demokratiska värderingar som vi är kända för att ha i det här landet. I valet 1991 var det Ny Demokrati som hatades från både höger och vänsterflanken. Bengt Westerberg visade sin personliga avsky, genom att öppet demonstrera sitt missnöje. Samma herr Westerberg, predikade sig varm för den den enskilde "lilla" människans rätt till rättvisa och demokrati nåt år därpå. Han förekom i stora annonser i dagspressen med ett citat från Evelyn Beatrice Hall (inte Voltaire som felaktigt påståtts): "Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att gå i döden för din rätt att framföra dem".

Vad jag menar, är att vi måste vackert acceptera - fastän vi är många i detta land som inte gillar SD:s politik - och försöka gå vidare, genom att resonera, diskutera, kort sagt vi måste banne mig föra en debatt om det som SD: gått till val på: Flyktingpolitiken! Det är den enda konstruktiva lösning som jag ser på problemet. Och helst också att massmedia tar sitt ansvar. Sluta för Guds skull upp att klistra ordet "Rasist" i pannan på människor som på ett uppriktigt sätt vill framföra sin åsikt om flyktingmottagningen. Fortsätter vi så, ja, då är det extra stor risk att SD fördubblar sina röster till nästkommande val.

MVH ROGER LINDQVIST - "Absolut ingen rasist - och kommer så heller aldrig att bli!!!" För tänk på om alla vi människor skulle leva efter mottot: "Alla vi människor är födda lika, och skall också behandlas med respekt" Först då kanske vår värld skulle se betydligt mycket ljusare ut.


Det kanske vore en bra idé om de folkvalda (inte bara före ett val)
beblandade sig med gräsrötterna för att se hur det verkliga livet ser ut?
Kanske Fredrik, som enligt utsago leder ett arbetarparti, skulle en gång
varje månad prya som "kexarbetare" på Göteborgs Kexfabrik. Kanske
skulle hans alliansvänner hjälpa till i fabrikationen....?
--------------------------------------------------------------
Foto: Scanpix.

Han heter Åke Eriksson ibland även Dr. Åke. Han kanske mest är känd som en av medlemmarna i bandet "Attack" där Rosa Körberg ingick. "Vi ska oooa hela natten..." blev en jättehit för gruppen på 80-talet. Åke har i sanningens namn gjort så mycket mer. Han har också spelat trummor i EGBA, Wasa Express, Kebnekajse, Eddie Meduza band och i en konstellation med skådisen Thorsten Flinck. För rätt många år sedan ringde telefonen härhemma. Det var en trumkompis som undrade om Åke skulle kunna få låna min bastrumma. Dr. Åke var på turné med sin trumshow häruppe i vårt län. Han behövde två baskaggar den där kvällen han skulle uppträda. Javisst, sa jag. Det är bara komma så fixar jag bastrumman. En stund därefter kommer dom, min kompis Ingemar och trumdoktorn himself: Åke! Jag tror att han hade en tjej som han var ihop med bördig från Böle utanför Piteå. Nästkommande dag, kom han så tillbaka med min TAMA- trumma och tackade så artigt för lånet. Sedan dess har det gått ett antal år. Men jag ser att Dr. Åke fortfarande är  - som man säger - still going strong.


ATTACK. Fr. v. Björn Uhr, Rosa Körberg, Åke Eriksson och P.J.
Jägerhult.
-------------------------------------------------------------------------
Bild: www.gd.se

Det har alltid legat en sådan där filmcineast i mig. De allra första bioidolerna var Helan & Halvan. Men även geniet Charlie Chaplin låg mig väldigt varmt om hjärtat. Ja, jag tyckte faktiskt om de gamla stumfilmsstjärnorna som exempelvis: Harold Lloyd, Buster Keaton, Fatty Arbuckle, Ben Turpin m.fl. Chaplins "Pantbanken" (1916), "Lugna Gatan" (1917), "Chaplins pojke" (1921), "Moderna Tider" (1936), eller ljudfilmer som; "Diktatorn" (1940) samt "Rampljus" (1952), är alla formade av en mästares hand, även om vissa av stumfilmerna hade Mac Sennet som upphovsman. Men Sir Charles Chaplin är utan tvekan en av filmkonstens stora män, det är bara att ödmjukt beundra en sådant fantastiskt geni, som skänkt oss dessa filmskatter.

Fyrtiotalsfilmerna med aktörer som Humphrey Bogart, Ingrid Bergman, Lauren Bacall, Cary Grant, Spencer Tracy, Mickey Rooney, Katherine Hepburn m.fl. är också go´bitar att avnjuta. Tillika kan jag även varmt rekommendera namn som James Stewart, John Wayne, Alan Ladd, Mongomery Clift, Rock Hudson, Burt Lancaster, Marilyn Monroe, Frank Sinatra, Bob Hope, Bing Crosby, Dean Martin m. fl. m. fl. Ja, jösses, det här är inte ens hälften av de stora filmnamn som en gång skapade en sån magi på den vita duken.


En sann Hitchcock klassiker: "Slå nollan till polisen" från året 1954.
Grace Kelly gjorde här en av sina sista roller innan hon försvann över
till Europa och gifte in sig i det furstliga huset i Monaco. Hon dog trag-
iskt i en bilolycka 1982. Hon blev 52 år gammal. Ray Milland, hennes
motspelare, levde mellan åren 1907-1986. En lite okänd Hollywood-
stjärna i alla fall för oss här i Sverige. Men filmen är värd att tittas på.


Ibland när massmedia gjort undersökningar om vem man tycker
gjort den absolut största idrottsprestationen i vårt land, har jag all-
tid haft Ingo som första kandidat. Ni må ursäkta, herrar Borg, Sten-
mark, Andersson....men det Ingemar Johansson gjorde, klockan fyra
på morgonen den 26 juni 1959 på Yankee Stadium i New York, är inget
annat än det största som en svensk någonsin gjort i idrottssammanhang.
Och då får ni säga vad ni vill! Tack Ingo! Du förde lilla Sverige ut i vida
världen. Kuriosa: vid rinkside den här aftonen satt cowboyhjälten John
Wayne, och såg hur en Göteborgare från landet Sverige blev världsmäst-
are i tungviktsboxning. Tänk bara en sån sak är värd all beundran!


När vi skulle köpa några barnfilmer till våra barnbarn var Kalle ett klart
val. En liten baktanke fanns i mitt huvud, jag är själv barnsligt förtjust
i denna Anka från Ankeborg. Kalle var en del av min egen barndom.
Ränderna går aldrig ur sägs det, det stämmer ganska bra i det här fallet.
När det blir dags att bänka sig med Norah och Max framför TV:n framöver,
så sitter deras farfar där också med ett barnsligt leende på läpparna.
---------------------------------------------------------------------------

Lena-Maria Klingvall, sångerska, f.d. elitidrottare, föreläsare och förebild. För mig är hon ingen ny bekantskap. Jag har sett henne förut i något sammanhang, och redan då blev jag överrumplad av hennes starka livsvilja, så att jag nästan inte trodde det var sant. Att höra henne berätta om sitt liv - som för oss utomstående tycks vara fyllt av idel motgångar med tanke på hennes svåra handikapp - får åtminstone mig att rannsaka mitt inre. Jag har två armar, två ben ja, jag har allt som behövs för att klara min vardag. Men i Lena-Marias fall var det inte så där uppenbart när hon föddes 1968 utan sina armar, och ett ben som var hälften så stort som det andra.
-Det är kanske lika bra att ni lämnar bort henne till nån instutition, var beskedet som hennes föräldrar fick.

Idag 42 år senare, är Lena-Maria Klingvall en stor förebild för oss alla. Hennes fantastiska ihållighet, hennes positiva livssyn och kristna tro, är hennes drivkraft. Det är nästan så att man blir en aningen skamsen när man hör hennes livs historia, när man själv sitter och och tycker synd om sig själv i dessa förkylningstider.  Hon är vida känd i Japan dit hon ofta reser på sina turnéer, som omfattar konserter och föreläsningar inför fullsatta hus. Kanske att vi också här hemma i Svedala borde anamma hennes erfarenheter lite bättre,  och att öppna våra hjärtan för denna fantastiska människa.


LENA-MARIA KLINGVALL - Du milde en sån tjej...!
--------------------------------------------------------------------
Foto: www.lidkopingsnytt.se

HELENA ÖHLUND i Älvsbyn, tackar ett bestämt nej till posten som
kommunalråd efter Bill Nilsson, Detta trots att Lena fått 197 kryss,
jämfört med Bill Nilssons 176 i personvalet. Synd tycker jag, jag tror
att Lena skulle ha mycket att tillföra rent politiskt och som kvinna i det
socialdemokratiska partiet i Älvsbyn. Men det kanske går flera tåg....

Återigen lördag. Jag som nyss tyckte den var här. Veckans alla dagar kryper på nåt sätt allt mer tätt ihop. En del påstår att det är ålderns inverkan, andra säger tvärtom. Men hur än det nu än är, så är det helg i alla fall. Vädret har blivit bättre ju längre in på dagen vi kommit, och bra är ju det. Har hjälpt Robban med lite saker på hans tomt, han har stått i som en flitig arbetsmyra hela sommaren, så farsan räckte honom en hjälpande hand. Och det är ju så det ska vara. De två sönerna med sina familjer, bor ganska nära inpå, vilket fått till följd att vi kan vara varandra till hjälp när vi så önskar. Den tredje sonen bor lite längre bort, men inte mer än att vi också har mycket god hjälp av varandra. En sann förmögenhet, som inte kan räknas i vare sig ören eller kronor, utan är betydligt mer värdefullt än så.
Ha en trevlig helg!
/Roger.

Sommaren 1970 hade min katt Sessan nedkommit med två välskapta gulliga, ulliga ungar. Samma sommar åkte vi till mina kusiner i Gällivare för att stanna där 2-3 dagar. Medan vi var borta så låg den lilla kattfamiljen i en boda på tomten. Min morbror lovade att titta till dem när han passerade förbi. En lördagseftermiddag i sköna somriga juli kom vi hem. På grusgången såg vi något mycket besynnerligt. Det var Sessan som låg på det hårda gruset, något som jag aldrig tidigare sett. Redan där förstod vi att något var mycket, mycket galet. Det visade sig att min katt hade borta tre av sina fyra ben. Det fjärde hängde fortfarande kvar i ett par senor. Från bodan hördes kattungarnas hungerskrik. P.g.a. skadornas allvarliga art, avlivades Sessan tämligen omgående. Det framkom senare, att skadorna på Sessans tassar och ben troligtvis inte var orsakat av nån olycka. Vittnen trädde senare fram och berättade att ett gäng ungdomar - Varit väldigt dumma med en katt - kvällen före våran hemkomst. Vi kom senare fram till att Sessans svåra skador orsakats av någon/några med uppsåt att göra henne illa. I allra högsta grad tragiskt.
De två ungarna uppföddes med en liten nappflaska inköpt på en leksaksaffär i Piteå. Båda två nådde fullvuxen ålder. Tyvärr så mötte den ena av katthanarna döden på Hortlaxvägen, medan den andra gjorde sig illa i ena länden och fick också så småningom avlivas. Om denna tragiska historia har jag skrivit om i Piteå Tidningen. Samma berättelse finns också publicerad på denna blogg.


De små krabaterna som så tidigt blev moderlösa.


När kattmamman så plötsligen avled - så var goda råd dyra. På Lek o
Hobby i Piteå köpte vi en liten nappflaska som vi matade dem med.
På den här bilden - från sommaren 1970 - ses min mamma mata en av
de små liven.


Sessan i min pappas famn, 1969. Året därpå gick hon
en kvalfylld död till mötes. T.v. ses min mor.


Det tragiska som hände Sessan, har jag inte glömt. Speciellt minns jag
den chockerande anblicken av hennes söndertrasade ben. Här sitter
jag i gröngräset och kelar med Sessans efterlevande små ungar.


Min mor och jag hjälptes åt att intensivmata Sessans ungar den första
tiden.


Ovetande om sin mammas hemska öde, och att de också nära nog
gått en säker död till mötes, ses de små ulliga och gulliga katterna
trippa runt på våran tomt den där sommaren 1970.


Sessans ungar ute i det fria.


Båda kattgubbarna nådde vuxen ålder. En hamnade hos våra grannar
nära Hortlaxvägen, varav den som syns på bild stannade kvar hos oss.
Katten på bilden har faktiskt stor likhet med den kisse som bor här idag,
Pelle. Hans syster, Sessan, har inte bara samma namn, hon har också
stora likheter med sin föregångare "Sessan nr. 1".


Berättelsen om Sessan och hennes tragiska historia - har jag skrivit om
i Piteå Tidningen. Artikeln var införd den 15 mars 2008.

Fortsätter min inventering av gamla kvitton. Kanske inte så värst spännande, men även kvitton har en historia att berätta.


Två stycken medhörningshögtalare, som jag ägde 1/5 del av. Underskrift
av kapellmästaren Rolf Åhman, 1975.


Likaså med denna sånganläggning, som vi ägde en del av varje medlem i
orkestern.


Här köpte jag en Hagström medhörning av min kapellmästare den 20 december
1974.


Trumskinn var ju nåt som bara var ett måste (naturligtvis). Detta inköptes
på Ramus i Piteå. Datum: 23 april 1975.


På Storgatan i Piteå fanns Nybergs musik. Innehavaren hette Per
Nyberg. Där även brorsan Lars Nyberg också jobbade. Per var för mig
en gammal bekant från musikskolan. Per och Lars hade ett band som
hette "Grabbarna". I orkestern sjöng Jeanette Holmgren, och kallades
därför; "Jeanette och Grabbarna". Gitarristen hette Ola Frodell som var
hemmahörande i Älvsbyn. Ola hade ett förflutet som medlem i bandet
"Leffes" som kom från samma ort. Ola vikarierade nån gång som basist
i Rolf Åhmans orkester.


Melcer Öhman spelade en gång på 60-talet med Jannes X-tett från Piteå.
Han jobbade med min far på Wallboardfabriken i Piteå, men började så
småningom på Ramus musik. I början av 1970-talet startade han eget,
affären kom att heta "Tangenten". Melcer bor numera i Umeå.


Ja, tänk så många minnen som "poppar upp" p.g.a. några samlade kvitton.

Ha en bra dag idag, när du fyller år.

Roger o Elisabeth.

Ja, det är väl ungefär på det sättet som jag upplevt den här tisdagen den 21 september. Litegrann frusen, och med en droppande näsa. Men rubriken härovan, kan ju även sammanfatta den politiska situation som råder i vårt land för tillfället. Herr Reinfeldt flirtar med båda ögonen åt miljöpartiet, men den stora frågan är om det är lönt? Kan tänkas att ett nyval lurar där någonstans i framtiden? Vi får väl se vad som händer.

Ikväll blir det hockey. Luleå spelar borta mot MoDo i Ö-vik. Det blir att åka till sonen för en stunds dramatik framför TV-apparaten. Derbyt mellan Luleå - Skellefteå gick bra häromsistens, norrbottningarna reste hem till residensstaden med breda segerleenden. Hoppas att samma sak upprepas ikväll. Mats Lavander fortsätter att imponera, men så är han ju infödd pitebo också. Detsamma gäller Thomas "Bulan" Berglund, som numera står och biter på naglarna i tränarbåset. Bulan var en tuffing i Luleås hockeydress förr om åren. Men som med Lavander, Bulan är även han pitebo i grunden.

-Samhället ser så mycket annorlunda ut idag, sa Jan Eliasson till SVT:s Janne Josefsson, när han antydde att "Socialdemokratin verkar vara som vilket parti som helst", med anledning av "raset" enligt den undersökning (Valu) som gjorts. Om nu samhället ser annorlunda ut, måste man som politiker göra allt som står i ens makt att bemöta det, och att också forma sin politik efter detta. Sverige Demokraternas framgångar kanhända kommer att bli till en väckarklocka för de redan etablerade partierna. Samma sak hände ju faktiskt i valet 1991 när Ian & Berts Ny Demokrati kom in i riksdagen. Min personliga önskan är att vi skall få ett land i harmoni, med politiker som  även kan tänka med hjärtat istället för plånboken som nu är. Jag tänker då på alla de som av sjukdom inte längre kan gå till sina jobb, samtidigt som bördan på deras axlar blir allt tyngre. Där måste Alliansen få en riktig knäpp på näsan, att helt tänka om. Om det nu är så att tendensen håller, och att man får nytt förtroende av det svenska folket. Valrysaren fortsätter....

Idag för exakt fyrtio år sedan dog en 27-årig ung man på Samarkand Hotel i London. Mannen ifråga, hette Johnny Allen Hendrix, mer känd som Jimi Hendrix. En ung och musikalisk herre  som med sitt gitarrspel lagt  världen för sina fötter. Som så många andra inom showbiz, använde han sig av droger, vilket också skulle leda honom till hans alltför tidiga död, även om vissa källor vill påstå att han helt enkelt blev mördad. Jimi Hendrix korta liv kan beskrivas som en aning tragisk, men vi ska komma ihåg att att han trots sin korta jordevandring lämnade sådana avtyck som blivit bestående till sann glädje för miljoner fans världen över. Så käre Jimi, idag vill jag hylla ditt minne. Trots att jag inte kan betrakta mig som nåt fanatiskt fan, så vill jag ändå påstå att utan dig, så hade vår värld sett betydligt mörkare ut. Idag hyllar vi dig JIMI - där du sitter i din himmel!
 /Roger.


En ung Jimi Hendrix, med sin röda Danelectro gitarr hemma i Seattle,
sent 1950-tal.


Promotionblad från 1967 för Jimi Hendrix och The Experience för
låten "Hey Joe".


Konsert i Madison Square Garden den 18 maj 1969 med Jimi och The
Experience.


Biljetter till den klassiska Woodstock festivalen 1969......


.....där Jimi Hendrix medverkade. Året därpå, den 18 september 1970
förlorade världen en av de mest mytomspunna musiker som vår värld
någonsin har skådat.


JIMI HENDRIX född 27 november 1942 - död 18 september 1970.
-------------------------------------------------------------------------------
Materialet är hämtat ur boken: "JIMI HENDRIX - AN ILLUSTRATED
EXPERIENCE". Författare: Janie L. Hendrix & John McDermott 2007.

Jag har, liksom många andra med mig, sett på den partiledardebatt som TV 1 bjöd sina tittare på tidigare ikväll. Alltid intressant så här i slutspurten, det brukar liksom hetta till så att säga, mellan diverse partiblock.  Men så här efteråt känner jag spontant att den där riktiga glöden och engagemanget uteblev. Alla partier, från vänster till höger, verkar numera så ofantligt överens på nåt sätt. Ja, Moderaterna har ju börjat kalla sig för det nya arbetarpartiet - alltså ingenting som stämmer längre. Som jag fått lära mig (har faktist läst om den svenska arbetarhistorien) så hade väl det Socialdemokratiska arbetarpartiet första tjing på den saken? Heller är det nåt som jag missat?

En debatt i valet 1976, exempelvis, var parterna mer på hugget. Där kunde man genast urskilja de olika partiernas respektive budskap. Där var man engagagerad till tusen, så pass att det ibland rök både stickor och strån, precis som jag anser det skall vara.  Jag tänker då närmast på de klassiska sammandrabbningarna mellan Olof Palme och Thorbjörn Fälldin. Min far var alltid trogen tittare/lyssnare av Palme/Fälldin debatterna, och när det hettade till på allvar så kunde han ibland inte hålla sig för skratt. Men det var i alla fall två "tunga" politiker som bjöd sin publik på varsin politiska show. Och förglöm inte eller att de bjöd på sig själva  i stora mått.  Som väljare tog man absolut inte miste på deras politiska åskådning. Idag har det blivit enligt mitt sätt att se, betydligt mer utvattnat. De borgerliga står mest som små söta nickedockor och håller med, fastän en i vanliga fall politisk motståndare argumenterar om vad det än vara månde. Men jag förstår man måste hålla sams, allt för en fortsatt fyraårig mandatperiod. Lika överens är det socialistiska partiblocket. Säger Mona si eller så, ja, då ler både Lasse Ohly och Maria Wetterstrand blygt och snällt.

Nää, annat var det på Sträng, Palme, Fälldin, Bohman och Ahlmarks tid. Då kunde ingen ta miste. Åtminstone inte undertecknad......Nu är det val på söndag, och jag vet precis vem som kommer att få min röst. Men se det kommer jag minsann inte att avslöja.
-----------------------------------------------------------------
Roger.

Ursäkta en vanlig undersåte, med en massa funderingar om världen
och den tillvaro vi lever i.....


.....den ena säger så, den andre säger si....men säg mig, finns det
verkligen någon bra lösning på de problem som vår värld befinner
sig i?


VEM SKA JAG TRO PÅ?

För vem ska jag tro på
tro på
tro på när
Tro på när allt är så här
Och ingenting vi nånsin med det menar
För vem ska jag tro på
tro på när
Tro på när allt är såhär
Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut presenterade......

Thomas Di Leva

-----------------------------------------------------------------------------
Bilder: www.aftonbladet.se

Det stundar ju till val nu till helgen. I valet 1976 kom borgarna till
makten. Sossarna fick träda tillbaka efter 40 års styre. Så här såg
Expressens förstasida ut måndagen den 20 september 1976.


Skämttecknaren Klaus Albrectsens syn på den nye statsministern
Thorbjörn Fälldins avfyrade bössa, och med det efterlängtade björn-
skinnet äntligen i hamn.
-------------------------------------------------------------------------------
Expressen den 20 september 1976.

Höstmörkret har redan fallit. Dagen går mot sitt absoluta slut. En dag, som varit endast regnigt grå och ytterst trist. Flyttfåglarna håller som bäst på att studera sina kartor, för den kommande flytten  till varmare breddgrader, och om jag hade vingar så skulle jag troligtvis följa med. Barnbarnen har varit här på besök - Max övernattade fredag till lördag, Norah sov över från gårdagen till idag. En ny vecka står på lut. Arbetsvecka för många, dock inte för mig. Hälsade på i Öjebyn på transporten häromdagen. Det är 8 år sedan jag lämnade stället, den 28 augusti 2002, för att vara exakt.

Det är något med hösten som jag inte riktigt rår på. Svaret är väl helt enkelt mörkret. För ser ni, jag och mörker passar liksom inte ihop. Nädå, är det något jag gillar så är det ljus. Ljuset betyder för mig frihet och glädje. Medan mörkret betyder dess raka motsats. När kylan kommer, och mörkret lägger sig som ett iskallt täcke över land och hav, då är det precis som att gå ner i den mörkaste av källare. Ni vet en sådan där fuktig och nästan spöklik sak,  ungefär sådant man ser på film. Då känns det mycket mycket bättre när flyttfåglarna återkommer och bygger sina reden i skog och mark, och ljuset åter strålar ner på oss människobarn. För då känns det gott att leva, gott att finnas till! God natt på er alla!

Roger.

I somras hörde Helena på produktionsbolaget Mastiff av sig till mig. Hon berättade att TV4 skulle göra en storsatsning, med en serie program där bl. a. Lill-Babs och Lasse Berghagen skulle medverka. Man skulle intervjua respektive gäst, och följa personen genom karriären, från de första stapplande stegen och fram till idag. Hon hade sett min blogg och hade upptäckt att jag hade en massa bilder på både Lill-Babs och Lasse Berghagen. Produktionsbolaget ville låna bilderna och artiklarna, för att klippa in dessa under intervjuerna i programmet. Allt var strängt konfidentiellt, och hon bad om min absoluta tystnad, inget fick avslöjas. Helena lovade höra av sig för ett bra tag sedan, men jag har ännu ingenting hört. I och med att det hela har blivit offentligt i massmedia, så lättar jag också på förlåten. Programmet, vars inspelningar har börjat, heter "Så mycket bättre". Häromdagen råkade Lill-Babs ut för en liten olycka när hon och filmteamet befann sig på Gotland. Inget allvarligt hoppas jag.  Så nu får vi väl se om mina bloggbilder dyker upp i TV-rutan vad det lider....

Roger.