Roger Lindqvist

Igår kunde man läsa på min blogg om Maria Sandström från Nord utanför Vistträsk. Maria eller "Nels-Mari" som hon kallades. I det reportage som låg till grund för historien, hämtat ur Piteå-Tidningen kallade man henne "Nils-Mari". Idag har jag varit i kontakt med personer som säger att det rätta är "Nels-Mari". Eftersom jag varit i "Nels-Maris" trakter under dagen, så passade jag på att göra ett "hembesök". Jag hade även den stora turen att möta en av hennes grannar som berättade att hon avled 1982 i en ålder av 89 år. Som framgick av reportaget så ville hon absolut inte flytta från sitt hus. Eller för att citera henne:
    - Om jag så blir 1000 år i söndagar vägrar jag att flytta. Här trivs jag, förresten vad skulle jag ta mig till på ett pensionärshem.

Grannen berättar vidare att hon stod ute vid brunnen för att hämta vatten, när han passerade. Det var den dagen som skulle bli "Nels-Maris" sista här i livet. På morgonen upptäcktes hon liggande död vid sin brunn. Hon behövde alltså inte flytta från sitt hus. Maria Sandström var född 1893 och levde hela sitt liv i sin lilla timrade stuga. När jag vandrade på platsen i dag så förstår jag att det är inte mycket som förändrats sedan den där intervjun en februaridag 1970. Visserligen har den nya ägaren dragit in elström, och byggt en liten altan på ena sidan men annars ser det ungefär ut som det en gång gjorde, medan krutgumman "Nels-Mari" vandrade runt omkring i sitt Nord.


Maria Sandström, "Nels-Mari" kallad, på det foto som togs i februari
1970 utanför hennes stuga i Nord utanför Vistträsk.


"Nels-Maris" stuga som den ser ut idag: torsdagen den 15 september
2011.


"Nels-Maris" ladugård där hon hade sina två mjölkkor och en häst.


Det är i år 29 år sedan "Nels-Mari" gick bort. En märklig kvinna - ett
märkligt levnadsöde. På bilden, Maria Sandströms stuga där hon fram-
levde sina dagar fram till sin död 1982.
--------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.

¤ Inbäddad i snön ligger den lilla stugan. De grå timrade väggarna har aldrig sett en målarpensel. På gårdsplanen reser sig mäktiga vitstammiga björkar. Smala uppskottade vägar grenar ut sig från farstubron - en till slaskhögen, en till vedboden, och en till ladugården. Stugan innehåller bara två rum, kök och kammare. Bilden är hämtad från Nord, cirka en halv mil från Vistträsk. I den här miljön bor en verklig krutgumma av den gamla sorten, Maria Sandström, helt ensam. Maria, som i dagligt tal kallad "Nils-Mari", är 77 år gammal på god väg mot 78.


Maria Sandström, i dagligt tal kallad "Nils-Mari", 77 år, bor helt ensam
i sin lilla stuga sedan nio år tillbaka. Stugan är inte renoverad sedan
den byggdes för snart 100 år sedan, men Maria saknar inte dagens
moderniteter.

Besökaren studsar formligen 100 år tillbaka i tiden vid en första anblick i stugan. Men telefonen och lysröret i taket förråder. I övrigt saknas alla moderniteter. Centralvärme, vatten och avlopp, saknas helt. Den lilla grå stugan ser idag ut precis som den gjorde för snart 100 år sedan. Järnspisen fungerar som värmekälla, vatten får hämtas i ladugården, ved skall dagligen bäras in. De timrade väggarna är bristfälligt tätade med klädtrasor stora springor mellan de breda golvtiljorna, ger en föraning om att rumstemperaturen inte alltid är så behaglig. Allrahelst om man som Maria hunnit bli 77 år.

VATTNET FRYSER
    - Blir det 35 grader kallt kan det bli lite besvärligt. Vattnet i hinken som står vid dörren vill på frysa, och i skafferiet blir det också väl kylslaget, förklarar Maria. Men flytta till en mera ombonad miljö som t. ex. till ett pensionärshem har den pigga 77-åringen inte en tanke på. Här har hon bott i hela sitt liv - gården lämnar hon inte i första taget.
    - Om jag så blir 1000 år i söndagar vägrar jag att flytta. Här trivs jag, förresten vad skulle jag ta mig till på ett pensionärshem, frågar hon.

För en krutgumma av "Nils-Maris" kaliber passar det inte att slå sig till ro på ålderns höst. Hennes kynne är bara inte sådant. Fortfarande har hon kvar kreatur i ladugården. Två mjölkkor och dessutom en häst, innebär en stor arbetsbörda för en ensam kvinna, men Maria har ingen tanke på att göra sig av med dem.
    - Djuren håller mig sällskap. Visst är det slitsamt, men arbete är enbart av godo.


Sysslorna är tunga för en ensam kvinna, allrahelst om man fyllt 77 år.
Hämta ved hör till den dagliga rutinen.

HANDMJÖLKNING
För tillfället har hon speciellt jobbiga dagar. Bägge korna har nykalvat, det blir åtskilliga liter att handmjölka varje morgon och kväll.
    - Jag skickar 50 liter till mejeriet varannan dag, berättar hon.
Dagligen tvingas hon värma vatten till den nykalvade kvigan som inte mått bra efter sitt moderskap. Kvigan dessutom inte särskilt trakterad av att bli mjölkad, varför Maria nu går och funderar hur hon skall göra.
    - Måste nog byta bort henne till sommaren, säger hon. Men två kor skall jag ha, en lönar sig inte.
Tanken att lägga av med jordbruket är helt främmande för denna krutgumma, som ensam har bott på gården alltsedan brodern Robert dog för nio år sedan. Det är inte för att hon är tvungen, inte för försörjningens skull - hon är tät, gumman, säger grannarna - det är bara för att det skall vara så. Hon är något av ett original, "Nils-Mari" i Nord.


När kylan biter utomhus är det bäst att hålla järnspisen vid liv.

INTE P-HEMMET
Hon fortsätter och bär ved och vatten till sin gamla omoderna gård. Mjölkar sina kor och pratar med sin häst. Struntar i att hon måste ge sig iväg tre kilometer för att handla på Konsumbussen. Bara hon inte behöver höra talas om P-hemmet i Vistträsk.
    - Aldrig rädd för ensamheten?
    - Nej, det tänker jag aldrig på. Förresten tittar grannarna över titt som tätt. Det är roligt med besök bara det inte blir för ofta, säger den pigga enslingen som alltid har ett rappt svar till hands.

Sjukdom var ett okänt begrepp för Maria fram till 1966. Då lades hon in på sjukhus för operation av gallan och cancertumör i magsäcken. Nu har hon mjölkat sin sista ko trodde vänner och bekanta, men det dröjde inte länge förrän hon var i farten igen. I hela sitt liv har Maria aldrig haft en semesterdag. En sak som inte grämer henne det minsta, men visst kunde det vara roligt att komma ut någon dag, erkänner hon.
    - Vittjokk skulle jag gärna vilja besöka, avslöjar hon.
Borde inte denna önskan gå att realisera?

-------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 12 februari 1970.

Anders Norén, Muskus, har mycket att berätta från ett ovanligt långt
liv i skog och mark. Med inlevelse berättar han om hur studsaren klick-
ade mitt inne i ett tjädervin. Då slutade han jaga.


I 100-åringarnas led inträder den 1 juni Anders Norén, Muskus. Anders har han alldagligt kallats, fast han i dopet fick namnet Andreas, och han har aldrig accepterat, den en månad senare daterade födelsedagen i kyrkboken. Det är fel säger han! Hans mor hade bättre reda födelsedatum - och moderns ord har genom åren varit det bestämmande för födelsedagsfirandet. Nu åtnjuter han en god vård på sjukhemmet i Älvsbyn. Han har genom de många åren kunnat glädjas åt en god hälsa och själsliga krafter, även om han dagen för Piteå-Tidningens besök, inte kände sig i allra bästa form. Men - födelsedagen hoppas han få fira hemma hos sin son, Sten Norén i Vistträsk, det är trivsammast, tycker han.

Anders Norén har alltid levat med nuet - även om han på de gamlas vis, gärna dröjer sig kvar i minnenas värld, från barnaårens uppsluppna lekar, de trägna arbetsårens hårda slit i skog och mark, och allt annat som hänt och timat under hans 100 levnadsår. För Anders Norén har vardagen mest bestått av idogt arbete, hemma på den jord han i sina unga år tillsammans med sin broder övertog efter föräldrarna, eller under slitsamma arbetsdagar ute i skogen. Han blev föräldralös vid 6 årsålder, och 14 år gammal fick han följa sin styvfar ut på sitt första skogsarbete, uppe i Städdejaur - en avverkningstrakt med grov urskog. Det var ett tungt och slitsamt arbete för en tonåring, men det fanns redan då en okuvlig arbetsenergi, hos honom.

Bakom sig har Anders Norén 48 år i aktivt skogsarbete - säkert slitsamma år, när han också hade jordbruket att ägna sig åt, för att klara sin och familjens försörjning. Värt atta notera är att han tillhörde dem, som aldrig lät sig nedslås av vad som än hände - exempelvis under dåliga skogskonjunkturår, köpte han eget virke på rot, avverkade och sålde. Det var kanhända magert med utbytet, rent av förluster ibland, som det tog år att betala, men initiativkraften och förtröstan på framtiden fanns alltid.


Som framgår av bilden kan 100-åringen vistas uppe på sjukhemmet i
Älvsbyn. 100-årsdagen firar han hos sonen i Vistträsk.


Från minnenas värld kan han berätta om intressanta jaktfärder i unga år, fast han den dag hans gamla "studsare", som oftast behövde två knäppningar innan skottet gick, svek honom mitt inne i ett tjädervin, slutade han jakten - det var inte roligt längre. Den gamle skulle kunna berätta mycket från aktiva år i skog och mark. Hälsan har han sannerligen inte behövt klaga på. Frånsett de senaste åren - ett benbrott medförde vistelsen på sjukhemmet - har han bara ett par gånger behövt besöka läkare på sjukhus. Då var det magen som krånglade. Några hjärtbesvär har han aldrig haft. Och fritidsfiske har varit hans verkliga stora hobby, längre fiskeutflykter i de kraftfulla åren, och stimulerande fiskestunder hemma i Muskus, så länge krafterna räckte.

Han har också alltid följt med aktuella händelser - de stora ute i världen, och allt som hänt i den egna bygden, även om han numera på grund av nedsatt hörsel och sämre syn inte så mycket kan ägna sig åt tidningsläsning. När Piteå-Tidningen hälsade på honom för en födelsedagsintervju inför 90-årsdagen, lovade vi att återkomma när han fyllde 100 år. Det löftet har vi nu infriat. Något har krafterna sinat sedan dess - men högtidsstunder har det varit för den gamle, när han åkte hem till Vistträsk, eller fått vara med om Gudstjänsterna i Älvsby kyrka. Och en högtidsstund blir säkert också 100-årsdagen, hemma hos sin son - där han åter i minnet får dröja sig kvar kring år som flytt med allt vad det bjudit av slit och arbete men också stunder av lek, trivsel och glädje.
----------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 29 maj 1971.



Den 3 mars 1981 startades en studiecirkel i Vistträsk. Kursdeltagarna
som deltog, de var 15 till antalet, tog som uppgift att spegla en del av
vad som skett i Vistträsk med omnejd, under 1900-talet fram till 1980-
talet. Bland deltagarna fanns Anders Noréns son, Sten Norén. Arbetet
som resulterade i detta häfte, har nu gjorts i återtryck. I somras fick
jag det som gåva av Elisabeths syster, Ulla-Mai Sandberg, vilket jag
tacksamt tog emot. Tack Ulla-Mai!
-------------------------------------------------------------------------------

KURSDELTAGARE:

¤ STEN NORÉN ¤ HOLGER VIKBERG ¤ BIRGIT VIKBERG ¤ BIRGER VIKBERG ¤ KERSTIN VIKBERG ¤ ALFHILD ÖHMAN ¤ AXEL NORÉN ¤ SVEA NORÉN ¤ ARNE EMAN ¤ INGEGÄRD EMAN ¤ ANN-MARI EMAN ¤ OSKAR GRANBERG ¤ LAURA GRANBERG ¤ RAGNHILD BJÖRK ¤ EILERT ISAKSSON ¤

Sångaren Staffan Sundin, en gång känd som "Larry Dean" har skickat mig en hel del intressant material från sin tid som medlem i olika popband. Staffan Sundin, son till taxi- och åkeriägaren Hubert Sundin i Älvsbyn, är en man som gått den långa vägen inom branschen. Det började som sagt hemmavid i "Norrbottens pärla", Älvsbyn omkring 1960. Det året bildades "The Boogie Boys", i bandet fanns fanns fyra medlemmar: Staffan Sundin - sång, gitarr, Rune Jonsson - el-bas, Bernt Öhman - gitarr, Roland Lindberg - trummor.

1960 var det år då ett annat band - The Silver-Beatles (blev senare Beatles) spelade på Cavern Club i Liverpool, och på Star Club i Hamburg, samtidigt stod kvintetten The Boggie Boys på Forums scen i Älvsbyn. Sångaren Staffan Sundin, gick under namnet "Norrbottens Rockkung", efter att ha vunnit i "Fritt Forum"-tävlingarna på Forums scen hemma i Älvsbyn.

I ett gulnat urklipp står följande att läsa:


UNGDOMLIGT SHOWBAND I ÄLVSBYN SIKTAR HÖGT
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

(Dagsrevyn-Älvsbyn). THE BOGGIE BOYS är en ny rock-orkester som låtit tala om sig på sistone. Sedan man i höstas började sina showframträdanden har man vuxit i uppgiften, och har nu närmaste framtiden fulltecknad vad gäller spelning. Med sig har man Norrbottens Rockkung Staffan Sundin, känd från sång-tävlingen Fritt-Forum i Älvsbyn.

Den nya orkestern bildades i höstas och man hade även två kvinnliga inslag. Dessa har nu avvikit och i stället har man endast manliga medlemmar i showbandet. Det är förutom Rockkungen Staffan Sundin själv som spelar gitarr och sjunger rock så det står härliga till, även Rune Jonsson med el-bas som kommer direkt från Motala. Vidare har man Bernt Öhman gitarr och Roland Lindberg batteri. Åldern på medlemmarna är mellan 16 och 18 år. En ungdomlig kvintett alltså.

En egen manager håller man sig också med. Det är Börje Öberg, som vid varje framträdande presenterar orkestern och kvällens program.
    - Hitills har det gått bra för oss, säger herr Öberg. Vi har mötts av entusiasm vart vi kommit. Nu senast på Astoria i Lauker, där den ungdomliga publiken nästan stormade scenen vid vårt framträdande.

Orkestern vill vara något utöver det vanliga. Därför ger man också enbart showprogram med rock för hela slanten som det står i reklamen.
    - Vi tycker det är trevligast att få underhålla publiken med ett showframträdande, säger basen Staffan Sundin. Än så länge har det varit god marknad för oss och vi hoppas att det skall så förbli även i framtiden. Nu närmast skall vi turnéra över Boden, Över-Kalix, Luleå, Piteå och Skellefteå.


THE BOOGIE BOYS från norrländska Älvsbyn bildades 1960. Här ses
de fyra medlemmarna stå på Forums scen hemma i Älvsbyn. Fr. v.
Bernt Öhman, Staffan Sundin, Roland Lindberg samt Rune Jonsson.


THE BOOGIE BOYS ett av de pionjärband som fanns under
"The Swingi´n Sixties" första stapplande år.



NY FRITT-FORUM-SEGRARE
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Staffan Sundin, Älvsbyn, vann på lördagskvällens Fritt Forum-tävlingen
med sin "rock-bit" Sov i ro. Han slog därmed ut trekvällarsvinnaren
Viveca Lundberg, Vidsel.



FRITT-FORUM-TÄVLINGEN
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Staffan Sundin, Älvsbyn, fortsätter att vinna Fritt-Forum-tävlingen,
nu för andra gången. Med sången "Cheek to Cheek" avfärdade han
omgångens utmanerska Britta Lundström från Auktsjaur som sjöng
"Gråt icke mer".



ROCKARE KVAR PÅ TRONEN I
ÄLVSBYNS FRITT-FORUM
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

(Älvsbyn N-K). Staffan Sundin, Älvsbyn, behöll sin mästartitel i
Fritt-Forum-tävlingen på lördagen, då han mötte utmanerskan Britta
Lundström från Auktsjaur. Med sin rocksång håvade Staffan in betyd-
ligt fler röster än den mer välsjungande Auktsjaur-flickan. Presta-
tionen att vinna med en rocksång måste betecknas som god då det vid
tillfället var gammal dans på Forum och publiken till stor del bestod av
mognare ungdom.



Staffan Sundin skulle låta tala om sig även i fortsättningen. Men
då under artistnamnet Larry Dean.



THE BOGGIE BOYS ombildades senare till "The Steelmans".
Staffan Sundin blev "Larry Dean", sångare i "The Balubas" fram-
gångsrikt popband från Örnsköldsvik.

------------------------------------------------------------------------------
ROGER LINDQVIST.

Forts. följer...

För en tid sedan gjorde vi ett besök hos Elisabeths syster Solbritt och
hennes man Kjell i Muskus. För att samla in pengar till de behövande
borta i Afrika har man loppis hemma på tomten.


Resten av bilderna behöver egentligen ingen förklaring eller text.
De talar sitt eget fridfulla vackra språk...


Vackra vyer...


Vacker bedövande omgivning...


En diffus skugga...kameramannen Lindqvist...


Viloplats under björkarnas gröna granna krona...


En kopp kaffe med underbar utsikt...


Hos Solbritt och Kjell kan man också avnjuta den allra godaste
honung. Här skulle Nalle Puh bott, och trivts som fisken i vattnet...

Näckrosor...men näcken var i Älvsbyn just precis den här dagen...


Somrig Muskus-idyll...


Har man en gång lämnat sitt hjärta i Afrika så finns det där för alltid.


Medan vi sitter i skuggan och myser, sliter de stackars bina för sitt
uppehälle. Resultatet blir extra god fräsch honung...


Gud måste varit på ett extra gott humör den dagen han beslutade att
skapa Muskus...


Tyvärr så blev det inget bad, fastän hela naturen ropade: "Bada Roger,
bada, bada, bada...


Önskar att min dator haft luktfunktion...


Solbritts gröna fingar har gjort tomten till ett blommande paradis...


Loppisgrejor, en liten del av alltihop, som skall omvandlas till pengar
till de behövande i Kenya...


Många prylar, precis som det ska vara på ett äkta loppis...


Inne i den röda stugan finns ännu mer loppissaker...


En spirande skör knopp tittar upp mot den blå skyn...


Kjells traktor...


Fåglar som av någon konstig anledning inte kunde flyga...


Se och begrunda, denna unika art av fjäril. Kommen direkt hitflugen
från "Fjärilslandet" bortom Muskusbergen...Tur hade jag, att precis
den dagen vi var på besök landade den mitt framför min kamera.


Så avslutar jag min bildberättelse, om byn med de röda stugorna
runt sjön. Muskus...!

-----------------------------------------------------------------------
Foto: Roger Lindqvist.

En café-epok avslutas i Korsträsk. Makarna Helvi och David Lundberg
slår igen efter att i 28 år ha drivit café Centrum.

På söndagen avslutades en café-epok i Korsträsk. Då stängde nämligen café Centrum.
   - Det skall bli skönt. Man är så tidsbunden vid en rörelse av det här slaget, säger makarna Helvi och David Lundberg, som drivit caféet sedan 28 år tillbaka.

De senaste åren har caféet drivits i kombination med kiosk. Nu blir alltså Korsträskborna också utan tidningar i fortsättningen. Anledningen till att rörelsen läggs ned är av åldersskäl men främsta orsaken är den dåliga lönsamheten. Närheten till Älvsbyn (bara 7 km) gör att många tar en biltur för att inhandla sin kvällstidning eller sitt rökverk.
   - Varuhusen gör också sitt till. De tar död på små rörelser av det här slaget. Speciellt ICA-Pärlans tillkomst blev märkbar, säger David Lundberg.

När Korsträsk var ett blomstrande samhälle fanns det ytterligare ett café. Dessutom var samhället begåvat med tre affärer. Nu finns endast en livsmedelsbutik kvar. Nedläggningen av caféet kommer annars i en tid då framtiden ter sig något ljusare för samhället. Ett nyväckt intresse för bostadsbyggande kan spåras. Ett flertal egnahem är under uppförande, många väntar på att få sätta spaden i jorden.
   - Det blir nog ändå aldrig som förr i tiden. Då var ju caféet hela byns samlingspunkt, påpekar Lundberg.

En som ser fram emot nedläggningen är fru Helvi Lundberg. Det är hon som varit mest bunden vid rörelsen under de 28 åren.
   - Visst har det också varit roligt många gånger. Men nu ser jag fram emot en tid med större fritid. Jag skall cykla och motionera så mycket jag hinner, säger finlandsfödda Helvi.
--------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Måndagen den 1 juli 1974.

Vistträsk är en plats som ligger ett par några mil ovanför Älvsbyn. På vägen mot robotbyn Vidsel, ligger Muskus (uttalas "Mössköss"). Muskus ligger bara nån kilometer från Vistträsk. Den gemensamma nämnaren för dessa två ställena, är den vackra natur som finns där. Muskus ligger omgiven av vatten, och i bakgrunden syns de ståtliga bergen som skänker omgivningen en slags majestätisk touché. Kameran följde naturligtvis med, men tyvärr går bilderna inte att ladda ner på bloggen för tillfället.

/Roger.

............................................................
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 19 juni 1957.

NORRBOTTENS KURIREN ¤ 6 december 1955.
-----------------------------------------------

PS. Martin Lundberg var kusin till min mormor Beda Lundgren f. Jonsson.
Martin var politiskt engegerad inom Socialdemokraterna i Älvsbyn.
Han var född i Storfors i Hortlax församling.
/Roger.

Nytt kommunalråd i Älvsbyn blir Helena Öhlund, Hällan i Älvsbyn. S-medlemmarna har föreslagit Lena som Bill Nilssons efterträdare. Själv så säger hon att det är med viss vånda som hon antar uppdraget, men att det även skall bli spännande. Ett uppdrag som jag tror och vet att hon skall klara med bravur. Grattis Lena!



Piteå Tidningen den 19 november 2010.
Foto: Therese Hedman.