Roger Lindqvist

Gnesta-Kalle eller Rune Gnestadius
som han heter i verkliga livet.

VI HAR VARIT PÅ TURNÉ

¤ Vi är ju ganska mycket ute och åker vilket gör att man får viss hotellvana. Inför årets värsta kraftmätning - deklarationen - såg jag at jag tillbringat 108 nätter på olika hotell under 1957. Och man får se många och högst olika sådana. Vår senaste turné låg vi i Östersund i 12 dagar och där har vi haft turen att finna ett idealställe för resande. På det hotellet finns nog en av vårt lands mest förstående ägare. - Ni skall inte känna Er som gäster utan som hemma, är hans lilla råd. Och det är något som känns härligt. Dessutom kan man beställa in morgonkaffet vid 3-tiden på eftermiddagen och ändå bli glatt bemött.

Tänk dom som vart uppkörda före 7 på morgonen på et pensionat för att tanten skulle duka fram frukost till några jobbare. Och dels låg orkestern i hotellets största rum som också var matsal och dels ville tanten ha snyggt på bordet och behövde dukarna som gänget låg på! Ni kanske tror att jag bluffar men si då bedrog ni er allt!

En i mitt tycke mer solskensbetonad upplevelse var när jag med ägaren som guide blev insatt i hans hotell och vad som där fanns. Först så visade han mig hur man knäppte på lyset. "Bara trycka på knappen så här så blir det ljust. När ni sen släcker så tryck en gång till, så här, det är inte så svårt". Så visade han mig rullgardinens mysterium och uppehöll sig en bra stund vid den i hans tycke ganska komplicerade apparat som kallas vattenkran. När han till slut också lärt mig hur man låser en dörr så hoppades han att vi skulle trivas. Och det gjorde vi!

Mer rörande var tanten i Härjedalen som hade bröllop på hotellet sitt och var mitt uppe i lagandet av mat och iordningställandet av alla läckerheter som skulle bjudas. Hon tyckte vi skulle lite med av det goda innan vi for iväg och spelade på annat håll och smög upp med fyra jätteportioner av festens efterätt. Jordgubbar med vispgrädde och myckenhet av socker. Att vi uppskattade denna helt igenom verkligt snälla tant är helt naturligt. Mitt i all brådskan tänka på oss! Så satte vi oss och tog varsin tugga. Ingen sa´något utan alla kämpade förtvivlat med denna första tugga och så uppstod ett ljud som inte finns upptaget på min skrivmaskin. Ni kanske tror att grädden var sur? Nejdå, den var fin. Men har ni någon gång försökt att äta färska jordgubbar med massor av salt på? Om inte så gör ett litet försök! Nu var goda råd dyra och vi planlade hur man lämpligast borde göra. Ta eländet i en påse och kasta bort det och låtsas, som det var uppätet? Nej! Kasta ut det genom fönstret? Då gick  en snilleblixt upp för trumslagaren som kvickt ilade ner till tanten och talade om som det var. Och si vad han befarade stämde. Tanten hade i alla sina bestyr och sysslor blandat bort påsarna och slagit upp salt i sockerburken hon hade på bordet. Tack å lov hade hon inte hunnit slå över gästernas jordgubbar så efterrätten blev räddad. Tänk er själv 60 bröllopsgäster som blir bjudna på jordgubbar med salt!
Var så salt tills vi hörs igen...
Gnesta-Kalle

--------------------------------------------------------------------
LEVANDE LIVET ¤ Den 29 april 1958

FEMINA ¤ Den 24 mars 1968

FEMINA ¤ Den 18 februari 1968

"Nu går vi och tittar på korna i hagen", sa Pelle. "På sommaren får de vara ute och beta gräs, men om vintern står de i lagårn. Då får de hö och halm och rotfrukter och kraftfoder".
Det var inte långt till hagen, och snart hängde hela barnskaran på gärdsgården och kikade på kossorna därinnanför.
"Så skojigt korna äter", menade Magnus. "De slänger ju ut tungan och drar in en grästapp i munnen".
"Ja, det gör de", svarade Pelle. "De har inga framtänder i överkäken, så de kan inte bita av gräset som hästar eller får eller getter, utan de rycker av det".

"Den där kossan ligger ju och äter", ropade Kalle. "Men hon har ju inget att äta, hon bara ligger och tuggar".
"Hon idisslar", förklarade Pelle. "Korna tuggar maten två gånger. Första gången gör de det inte så väl. De sväljer den ändå, och sen stöter de upp den i munnen och tuggar om den. Det är att idissla. Därför kan också korna smälta den torraste halm och annat foder, som inte duger åt hästar".



"Korna har ju två hovar på var fot", utbrast plötsligt Lisa. "De kallas inte hovar utan klövar", sa Pelle. "Klövarna är till och med fyra, fast hon bara trampar på två. De andra sitter högre upp. De kallas lättklövar".
"Uj, så långa öron korna har", utbrast lilla Margit.
"Ja, de är längre än hästens", sa Magnus. "Och svansen är också längre, och så har den tagel bara ute i spetsen".
"Korna kör bort flugorna med svansen", sa Lisa.
"Det kan minsann behövas", menade Kalle, "för flugor kryper det överallt på korna".
Och det hade han rätt i.

------------------------------------------------------------------------------------------------
Småskolans Djurbok ¤ 1942

Klockan var 10.45 den 10 juni 1984 som en viss ljushårig Robert Lindqvist tittade ut, med sina klarblåa ögon. Det var den andra sonen i ordningen som kom. Jag minns händelseförloppet ganska så detaljerat. Men nog kändes det en aningen svettigt, när barnmorskan strax före nedkomsten drog fram en jättelik spegel och ställde den strategiskt riktigt så att jag inte kunde missa förloppet. Jag undrar just, om det inte var betydligt mer omtumlande för stackars mig, än min hustru som låg på sin brits i min närhet.

Robban blev alltså ett "sommarbarn". Det betydde senare att de barnkalas som anordnades kunde hållas ute i den fria naturen, ifall det inte regnade förstås. Roberts två bröder blev istället "vinterbarn", dömda att för alltid ha sina respektive födelsedagsfester inomhus. Själv blev jag någonting mittemellan, d v s "höstbarn". Vilket jag aldrig helt förlikat mig med. Strax slår klockan midnatt. Det innebär att minuten över, så kan jag äntligen säga GRATTIS ROBBAN!

I dag är Robert själv pappa, till Max. Och jag kan inte låta bli att ibland tänka på hur förunderligt våra liv är. Generationer kommer och går. Vi försvinner, men livets klocka består. Det gäller bara att försöka anpassa sig så gott som det nu går.


Robert och Max infångade av min kamera idag i Badhusparken i
Piteå.


Så till sist en liten vårdikt som Robert skrev i tredje klass. Jag har
samlat ihop diverse minnessaker till respektive son, i varsin pärm så
att de en dag förhoppningsvis ska kunna se tillbaka på de foton, minnes-
lappar, m.m. som finns bevarade för framtida bruk. Den här vårdikten
är ett exempel på vad som finns i "minnesarkivet".

--------------------------------------------------------------------------------

En gubbe som jag ritade på skolans teckningstimme en dag året 1971.
När jag skulle döpa verket, så tyckte jag att namnet Schizofreni kändes
mest lämpligt. Jag mötte många patienter på min arbetsplats med just
den diagnosen. Till synes friska unga flickor och pojkar, som utbildade
sig, och drömde om framtiden. Men så en dag kom sjukdomen. Istället
för ett rikt liv, med arbete, familj och barn, blev det framtida livet en
långvarig hospitalisering vid Furunäsets sjukhus. 

-----------------------------------------------------------------------------------
Teckning: ROGER LINDQVIST 

Affisch från 1916 signerad Gustaf Ankarcrona.

I dag jubilerar Sveriges störste sång- och dansman - någonsin: JAN WILHELM MALMSJÖ. Född i universitetsstaden Lund den 29 maj anno 1932. Om Jan Malmsjö kan sägas mycket. Men då skulle den här bloggen inte på när räcka till. Därför gör jag en kort hyllningsversion, och utbrister därför endast i ett enkelt hejdundrande: GRATTIS!


Jan Malmsjö 80 år!

-----------------------------------------------
Bild: www.sr.se 

Jag har kollat med ena ögat- och ena örat på den melodifest som håller på. Ja, jag säger melodifest, för jag orkar inte skriva ut hela ordet. Jag är på intet sätt ett dugg imponerad av vad som bjuds. Loreens "Euphoria" tycker jag givetvis om. Tror också att den kommer att gå vidare. Men till 89-90 procent består samlingen av hysteriska falsettsångare. Vissa av dem har grundlagt en karriär, genom att ständigt ligga placerade på de allra översta tonregistren. Det blir i mina öron ett fasligt pipande, och en ogenomtränglig form av ljudmassa, som i mitt inre skapar ett "myrornas krig". Just nu misshandlas ABBA:s "Waterloo" så pass mycket att jag tror jag ringer jourhavade Polis och åklagare. Usch!

Direkt ur hjärtat:
Roger Lindqvist

Äntligen menar solen allvar, så också de vårvindar som börjat alltmer innehålla lite värme. Har ägnat dagen åt att kratta, dricka kaffe, kratta, dricka kaffe, dricka kaffe, kratta, kratta samt en liten kopp kaffe. Vi har även gjort ett besök hos Max och hans föräldrar. Max har hoppat på sin studsmatta, medan föräldrar- och farföräldrar suttit i finsoffan och tittat på. Mellan hoppen har Max tagit ton, i Bä, bä, vita lamm... Uffe och Vanja har varit och hälsat på. En trevlig stund blev resultatet. Summan av allt det uppräknade blir med andra ord: En angenäm dag!

Roger

För ett tag sedan skickade skådespelaren/artisten Kaj Lärka från Norrköping mig en hälsning. Det gör han då och då. Det gör jag också när andan faller på, fast i rakt motsatt riktning söderöver. Ett kul sätt att umgås, (tur att datorn finns). Det är ju en lång sträcka mellan Piteå och Norrköping. Pratet oss emellan, handlade den här gången om den underbara Laila Westersund, som tyvärr lämnade jordelivet den 22 februari 2011, 68 år gammal. Kaj berättar:

"De sista tre- fyra åren turnerade hon i västsverige med ett program som Fonus i Trollhättan anordnade. Det hette "Från schlager till psalm", medverkande var författaren Tommy Dahlman och sångaren Paul "Paljett" Sahlin. Både Paul och Tommy jobbar som begravningsentreprenörer på Fonus i Trollhättan. Laila Läste Tommy Dahlmans tänkvärda texter, som handlade om sorg och tröst, och om konsten att ta sig upp när man är nere. Dessutom brukade hon sjunga "Med mig ska du segla runt världen". Den här föreställningen blev väldigt uppskattad. Det var fulla hus överallt när trion framträdde".


Bland det sista som Laila Westersund gjorde på scen, var en före-
föreställning som hette "Från schlager till psalm".


Medverkande var: Laila Westersund, Paul Sahlin och Tommy Dahlman.

--------------------------------------------------------------------------------

 

I dag har vi gjort ett ko-besök. Sonen och hans kompanjon har skaffat några tjurar och en kviga. Naturligtvis var vi tvungna att åka dit för att hälsa dem alla välkomna in i familjen.


Norah och hennes kompis Ellen var också på ett ko-besök i dag.


Det är något speciellt med kossor. De är helt enkelt väldigt fina.

------------------------------------------------------------------------------

Fig. 1. Steckzénska gården vid Storgatan, Piteå.

NÄR JAG tänker på mitt barndomshem i Piteå, förbinder jag det helst med försommarns korta men vackra sag i Norrbotten. Björkarna äro nyss utslagna, häggens vita blommor lysa upp entrén mot gatan, äppelträden stå i sin fullaste skrud, auriklarna pryda gräsmattan med sina mörkvioletta färger och gullvivorna böja sina slanka stänglar i den brusande sydliga vinden, som för med sig värme och sommarlätta moln. Naturligtvis har jag också många minnen från vinterns dagar, då väldiga snödrivor täckte gården, då man byggde skidbackar och snöfästningar och då man efter varje större snöfall skottade upp vägen till gatan och, om fadershjärtat så fann lämpligt, med "trödjer" på fötterna trampade upp sirliga mönster i den vita, mjuka snön.

Åtskilliga berättelser voro i svang om gården. Det ryktades, att under 1808-09 års krig befälhavaren för de vid Piteå förlagda trupperna residerat i denna gård, ja, det uppgavs, att själve general Kulneff tidvis skulle hava bott därstädes. I samband därmed gingo historier om soldatbestraffningar, som försiggått på gården, och det berättades, att tvenne förklädda svenska officerare skulle hava gömt sig i ett av vindsrummen för att därifrån kunna observera ryssarnas förehavanden. Det är ovisst, vad som är sanning och dikt i detta. Men berättelserna bidrogo till att öka barnets tjusning för denna sällsamma gård, där så mycket hänt och där så många mystiska skrymslen funnos. Visst knäppte det också underligt under mörka vinternätter i det gamla golvtiljorna och visst tyckte man sig höra skrämmande ljud från vindsvåningen, där vi barn logerade.

Husassistenterna försummade ej heller att förtälja, att det var "oknytt" i huset och att de sett underliga små varelser tassa kring på gårdstomten. Men det sistnämnda trodde vi ej på. Rationalismen hade redan vid denna tid så gripit kring sig, att t.o.m. en sjuårig pojke överlägset ryckte på axlarna åt slika fantasifoster. Fast det kunde nog ibland hända, att han funderadeöver, om det ej i alla fall kunde ligga någon sanning däri.

Tyvärr har jag ej haft tillfälle att närmare följa gårdens äldre öden. Jag vet blott så mycket, att Jon Wilhelm Ottonius den 27 april 1814 sålde gården med tomtnummer 24 i kvarteret Gripen till rektorn vid stadens skola Lorentz Gadd för en summa av 400 riksdaler banco. Denne avyttrade gården år 1827 till tullförvaltaren Erik Halleen, vilken utvidgade gårdskomplexet genom att inköpa en del av den brevidliggande tomten nr 23. Därefter förvärvades gården av borgmästaren Oskar Rutbäck, vilkens sterbhus år 1894 försålde gården till min far. Man lät gården undergå en välbehövlig reparation och genomförde under årens lopp vissa förbättringar utan att dock ändra byggnadens struktur. Den bengula, för 1800-talet så karakteriskiska färgen på boningshusen fick också vara kvar. På tomten lät han plantera en mängd träd, såsom björkar, popplar och äppelträd, gräsmattor anlades och blomsterrabatter iordningställdes. Den björk som planterades mitt på gården blev familjen särskilt kär.


Fig. 2. Steckzénska gården. Gårdssidan med bl. a. popplar och äppelträd.

Den växte upp till ett vackert, symmetriskt träd, under vars grnar vi sommartid regelbundet intogo våra måltider. Det är naturligt, att i en familj, där snart sagt alla medlemmar ägnade sig åt rimsmideriets ädla konst, gården blev föremål för många kväden och hyllningar. Tyvärr hava de metsadels gått till glömskan, men jag erinrar mig några anspråkslösa rader ur en dikt tillägnad en gammal vän till familjen, som på denna gård upplevat sin barndom med alla dess förströelser:

"Säg minnes Du gården med björkarnas stammar
och suset i popplarnas blad,
och häggen, vars krona i solljuset flammar,
och stilla penséer i rad!

Där smög indianer med pilar och bågar
och sköt uti fiendens bak,
man gnodde för livet i smutsiga smågar
och klängde på vedkast och tak.
På vintern man byggde sig fästning med vallar
och isbollar lades på lur,
och kämparna fäktar och stridsropen skallar
vid vinet av bollarnas skur".

Å gårdstomten funnos en huvudbyggnad, en flygel samt nödiga uthus. Huvudbyggnaden inrymde i bottenvåningen swx rum förutom köksutrymmen. I vindsvåningen funnos två gavelrum, av oss barn kallade "de venetianska blykamrarna", därför att de i temperaturhänseende voro sommartid glödheta och vintertid iskalla. Mellan dessa båda rum låg en väldig vind, förvaringsplats för en mängd saker, som icke längre voro i bruk. Vindsvåningen med sina skatter av uttjänta föremål, där man kunde vänta att finna allt under himmelens fäste, var ett sannskyldigt eldorado för barn. Där fanns gamla kläder, som användes vid utkostymeringar, där lågo travar av sönderlästa romaner, som andlöst slukades i mörka höstkvällar, och där fanns de mest besynnerliga ting, som satte fantasin i rörelse. Vinden hade dessutom en annan förtjänst. Därifrån kunde man förflytta sig ut på taket och via en stege taga sig ner till marken, en kommunikationsled, som trots stegens fruktansvärda knarr var förträfflig, när det under gymnasiståren gällde att i ljusa sommarnätter och utan föräldrarnas vetskap bege sig ut på äventyr.


Fig. 3. Steckzénska gården. Salen med genomblick till förmaket.

FLYGELN BESTOD av fem rum och kök och var tidvis uthyrd. På äldre dagar begagnade emellanåt mina föräldrar den som "sommarstuga" de år, de ej bodde på landet. Av uthusen må nämnas en bagarstuga, där man på hösten bakade de mest förföriska tunnbröd i en väldig ugn. Det var ett ständigt lika tjusande skådespel att se de robusta bagerskorna slunga in den stora, platta spaden med degen i den hemskt brinnande ugnen, som osökt förde sinnet till bibliska historiens berättelser. Bredvid bagarstugan låg en visthusbod, bestående av ett gammalt, inbyggt häbre. Där härskade ett evigt mörker och på de ständigt återkommande upptäcksfärderna fick man treva sig fram mellan kalvkroppar, rökta renstejar, tjädrar och ripor. Men jag minnes denna visthusbod med särskild ömhet, ty där hittade jag en dag vid nio års ålder den stora, rikt illustrerade folioupplagan av Robinson Crusoe, som torde vara okänd för den nutida ungdomen men som i fråga om skildringens färgrikhet och bildernas uttrycksfullhet utgör den klassiska litteraturen för en pojksjäl.

Verket påträffades i botten av en sälskinnsklädd kista, som tydligen prövat på åtskilligt i sina dagar och enbart den var inhöljd av en hemlighetsfull mystik. Den dagen kom jag för sent till middagen och fick åtskilligt påskrivet därför men erhöll absolution, då jag förklarat anledningen till min pliktförgätenhet. men jag återvänder till huvudbyggnaden. Rummen i botenvåningen benämndes i salen, förmaket, hörnrummet (min mors skrivrum), kontoret 8min fars arbetsrum), sängkammaren och matrummet. Jag tror mig kunna åstå, att inredningen i dessa rum var av något originellare karaktär och mer personligt betonad än i de flesta hem i Norrbotten vid seklets början. Både min far och mor voro utpräglade personligheter, som höjde sig över småstadens ofta trånga horisont. Min mor var särskilt intresserad av gamla vackra saker, en hobby, som nu till dags är vanligt förekommande men för en generation sedan hade få representanter. Redan tidigt började hon med min fars goda minne uppköpa antikviteter i sådan utsträckning, som en begränsad ämbetsmannalön medgav. Dessutom studerade hon flitigt konstlitteratur, lärde sig fatta olika stilar och förvärvade med tiden en verklig sakkunskap på sitt område. Särskilt road var hon av porslin och hon kände alla de europeiska porslinsfabrikernas alster och märken sedan mitten av 1700-talet. När jag längre fram följde henne på hennes vandringar i museer och antikkvitetsaffärer i Stockholm, kunde jag ofta konstatera, att hon just i fråga om porslin behärskade sin konst bättre än många experter.


Fig. 4. Förmaket i den Steckzénska gården, med genomblick till skrivrummet
som författarens mor använde.

DET MESTA av vad som samlades kom från Piteå stad och bygden däromkring. Denna trakt av Norrbotten har ju alltid utmärkt sig för en viss burgenhet och här funnos hos de gamla ståndspersons-familjerna, i handelssläkterna och i bondehemmen många vackra alster såväl av inhemska mästares skicklighet som av förvärv från sydligare trakter. Allt fortfarande har ju pitebygden visat sig vara en rik källa för den musealt intresserade att ösa ur. Om vi börja med salen, som bestod av ett ganska stort fyrkantigt rum, var den inredd med några ganska karakteristiska, massiva möbler, vilkas tyngd emellertid lättades upp av den ljusa pastellfärg, i vilken de höllos. Ett gammalt linneskåp från tidigt 1700-tal med ett ålderdomligt lås och mässingbeslag stod vid ena långväggen. Detta syns på bilden nedan.


Fig. XII. Salen i den Steckzénska gården.

Till vänster därom synes ett s. k. hörnskåp och mitt på golvet ett bord med fyra skulpterade stolar. Tyvärr återger ej bilden en gammal, vacker, ganska utsirad soffa, som stod mellan de båda fönstren. Ovanför bordet mitt i rummet hängde en kristallkrona, som på sin tid tillhört Degerfors bruk vid Jävre. Väggarna voro, som synes, prydda med betydande samlingar av porslin, företrädesvis härrörande från Gustafsbergs, Rörstrands och Mariebergs porslinsfabriker. Tennsamlingen erbjöd åtskilliga nummer och härstammade så gott som uteslutande från bygdens bondefamiljer. Bland de pjäser av glas, som skymta å hyllorna till vänster om dörren, märkes en vacker karaffin från Långviks glasbruk utanför Piteå. Föremål från detta glasbruk, som var i verksamhet endast en kort tid, äro sällsynta. Dock finnas fortfarande hos enstaka familjer några exemplar kvar av de fruktansvärt stora brännvinsglas - de s. k. långvikarna - som tillverkades vid detta bruk. På golvet stodo åtskilliga skrin, varav et är av särskilt intresse, därför att det vid restaureringen visades sig vara prytt med silverbeslag. Det hade tillhört släket Markström, i vilkens ägo det nu åter befinner sig.

VÄNDA VI oss till andra delen av rummet, fig 3, märkes här främst en väggklocka med et s. k. stjärnsundsur, tillverkat vid Stjärnsunds bruk, som brann ner år 1737. På en av sina många fiskefärder fann min far denna pjäs hos en gammal skeppare i Kindbäck. På båda sidor om klockan hängde två kyrkmålningar, som hade sin särskilda historia. I slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet hade till Kalixtrakten inflyttat en engelsman, som trött på livet i de stora städerna fann behag i denna avlägsna bygd och uppförde ett kapell för egen räkning. För att pryda detta beställde han hos en allmogemålare några scenerier ur bibliska historien och dessa utfördes med all den konkreta utsmyckning och rörande naivitet, som utmärker dylika alster och som på ett förtjusande sätt återspeglar fantasivärlden i folksjälen. Den ena föreställer Jesus uppväckande Jairi dotter och är hållen i strama former.  I den andra, som återger, huru David fattar behag till Uria hustru i örtagården, har däremot konstnären släppt lös sin frodiga skaparglädje.

Från taket av sitt palats skådar David med syndfulla ögon på den däjliga Batseba, som tvättar sina kraftiga vador vid en högst alldaglig pumpinrättning. Trots att Batseba håller blicken sänkt mot marken, synes hon med äkta kvinnlig intuition vara väl medveten om Davids närvaro. Under de båda kyrkmålningarna hängde två s. k. märkdukar. De voro prov på de unga 1700-tals- och 1800-talsdamernas konstnärliga färdighet på sykonstens område och kunna i många fall rubriceras såsom fästmansgåvor, vari den rodnande tärnan i stramaljen inflikade sin trolovades namn eller initialer och för övrigt fyllde ut duken med allegoriska bilder såsom S:t Göran och draken eller dylikt. Var den konstnärliga skickligheten riktigt stor, förfärdigades båda sidorna på samma sätt med undvikande av knutar, s. k. savonnerie. Ett prov därpå fanns även i vårt hem. Den äldsta av våra många märkdukar bar årtalet 1754. I höjd med väggklockans översta del hängde två ljuslampetter av tenn.


Fig. 5. Steckzénska gården. Mors skrivrum.

De voro på ett originellt sätt framställda i bladmotiv - och de voro tillverkade av en konstförfaren mästare i Piteå. Ett par repliker därav finnas i Norrbottensmuseet i Luleå. Innaför salen låg förmaket, ett långsträckt och svårmöblerat rum, fig. 4. Vid ena långväggen stod den för 1800-talets senare hälft så typiska mahognymöbeln och mitt emot den, mellan de båda fönstren, återfanns ett rikt skulpterat och läckert format toalettbord, likaså av mahogny. Ovanför mahognysoffan hängde en synnerligen värdefull serie kolorarade engelska kopparstick, en fullständig svit av den engelska upplagan av Goethes "Werthers Leiden". Bland etsarna märktes sådana förnämiteter som John Raphael Smith och Francesco Bartolozzi. Dessa kopparstick härstammade från handlanden Björk i Öjebyn, vilken tillhörde en gammal förnämlig handelsdynasti. Historien om hur denna svit kom min mor tillhanda är ett exempel på den lyckliga slump, som emellanåt gynnar den trogne och uthållige samlaren.


Fig. 6. Steckzénska gården. Fars arbetsrum.

BLAND väggprydnaderna i detta rum må nämnas en holländsk landskapstavla från 1600-talet och ett släktporträtt från 1700-talet. Rummet inrymde dessutom ett nipperskrin, synligt å bilden framför kakelugnen. Här funnos några rariteter, som icke voro utan intresse. Främst märktes ett gammalt pannsmycke av guld, vilket tillhört en förmögen bondsläkt i Rosvik. Den förste ägaren hade förvärvat det för at trösta sin hustru, som, då äktenskapet ej välsignats med barn, led av svår melankoli. Vid bröllop brukade smycket lånas ut som brudsmycke. Medan det var i vår ägo, blev det inblandat i en stöldhistoria, som icke var utan sin mystik. Det stals på en båtresa men återfanns et år senare på en ort norröver. Två örhängen av guld må också omnämnas, utförda med elegans och konstnärlig ambition. I nipperskrinet förvarades även några vackra solfjädrar från 1700-talet, ett syetui av ben, några gamla ringar m.m.

Från förmaket trädde man in i mors skrivrum. fig. 5. Det var tapetserat med vita tapeter försedda med handtryckta guldornament. Tapeten passade bra ihop med den gustavianska möbeln, bestående av en soffa och två stolar jämte förgylld spegel. En sekretär av ek stod i hörnet av rummet och pryddes av några vackra grupper av sachsiskt figurporslin, likaså från 1700-talet. Ett dalaur i bondrokoko fullbordade inredningen.

Familjeporträtt och blommor prydde för övrigt rummet, som tack vare sina tre fönster och sina vita tapeter gjorde et ovanligt ljust intryck. Intill detta rum, låg min fars arbetsrum, fig. 6. Här märkas några 1600-talspistoler, ett par jaktgevär av äldre modell, en kanonkula från striden vid Pitsund år 1809, en stenåldersyxa och en flintspets, båda funna i Älvsbytrakten, samt en tumstock från 1600-talet, hittad vid schaktningar av Sundskanalen. Ovanför schäslongen hängde ett fotografi över Piteå skarpskyttekår vid medio av 1800-talet. Tack vare en minnesgod vän hade min far lyckats identifiera samtliga å fotografiet upptagna peroner, t.o.m. åskådarna. Ljusstakarna å skrivbordet voro stöpta av gevärskulor från striderna vid Sävar och Ratan 1809. I detta rum fanns dessutom åtslilliga stånkor av trä och som kuriosum en petrificerad hajtand från silurtiden, funnen i en mosse i Norrbotten och vittnade om den tid, då havet täckte Sverige och väldiga hajfiskar ströko omkring i dessa farvatten. Min fars bibliotek var också inrymt i detta rum.

OCH LIVET inom dessa murar? I vardagslag var livsföringen enkel och spartansk. Min far avskydde hjärtligt allt överdåd i mat och dryck. Däremot fanns det gott om svängrum för allvarliga diskussioner och för bokliga studier, liksom för skämt och glädje. För tankefriheten funnos inga gränser utstakade, men däremot ställdes stora krav på barnens arbetsamhet och ansvarskänsla. Vid festliga tillfällen tog den norrländska gästfriheten ut sin rätt och då sparades ej på förplägnad och ögonfägnad. Då lyste ljusen i kristallkronor och ljusstakar, då blänkte de nypolerade tenntallrikarna, porslinet på väggarna återspeglade ljuset på sin buktiga yta och alla de gamla möblerna och föremålen bildade en värdig och harmonisk inramning för familjens alla vänner.

---------------------------------------------------------------------------------
Källa: Norrbottens läns Hembygdsförenings årsbok 1935.

FAKTA--------------------------------------------------------------------------

Historien som ni nyss läst, är författad av BIRGER STECKZÉN f. 1892-10-10 i Piteå.
d. 1966. Vem var då människan, personen Birger Steckzén? Detta står att läsa i
Wikipedia:

"Birger Steckzén. Svensk historiker, fil. dr. vid Lunds universitet 1920, 2:e arkivarie vid Riksarkivet 1921, krigsarkivarie 1921. Steckzén var det moderna krigsarkivets skapare. Han blev ledamot av Kungliga Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia 1925, av krigsvetenskapsakademien 1934. Svensk korrspodent i vitterhetsakademien 1938. Samt korrespoderande ledamot av örlogsmannasällskapet 1946. Steckzén har även utgivit en del skrifter. Mellan 1921-1959 var han krigsarkivarie.

Roger Lindqvist---------------------------------------------------------------------