Roger Lindqvist

Det blev en tur till Piteå för att lyssna till SCA:s manskör som hälsade våren välkommen. Detta skedde på Rådhusets trappa. Där mötte jag min svåger Ingmar, som verkade vackert solbrun efter sin vistelse i Vuoggatjålme härförliden. Ingmar var gift med min pappas dotter Vanja, som gick bort alldeles för fort 1995. Efter sången och vårtalet så gick jag en vända till Badhusparken, som lockade med sång och musik. Sedan en vandring längs kanalen. Kanalsimmet struntade jag blankt i. Det kändes kallt i luften, och jag tänkte i den stunden på de stackare som skulle simma sträckan ända fram till Tages bro. Men å andra sidan, det är ju inte någon som tvingat dem. På Rådhustorget på vägen tillbaka mötte jag Leif Lidman, eller mr. Piteå som jag såg någon kalla honom. Det blev ett intressant samtal oss emellan. Man glömmer fort tid och rum när man möter sådana killar som Leif.

Frugan ville inte alls åka med på min stadstur. Och eftersom det är hennes födelsedag, så fick hon för en gång själv bestämma. Jag ger order de övriga 364 dagarna om året. Trot den som vill!


Efter att våren sjungits in på Rådhusets trappa, och vårtalet var av-
slutat, så begav sig folkmassan i riktning mot Badhusparken. Jag följde
bara med strömmen. Efter en stunds lyssnande, så fortsatte jag mot
kanalen, där kanalsimmet skulle gå av stapeln klockan 19.00.


Det var mycket folk i omlopp denna "grillade-korvens-afton". Här en
bild vid kanalen i Piteå.

Lika bra att erkänna: under skoltiden var jag en riktig klottrare. Det märks inte minst i de skrivböcker som finns bevarade. Visserligen gjorde jag mina uppgifter, men på varje ledigt utrymme så nedklottrades det en gubbe eller två. Skälet till att Roger Lindqvist ständigt fyllde sina böcker med teckningar och dylikt, var att jag hade då som nu, ett stort behov av att uttrycka mig. Var det inte genom trummandet, ja, då blev det genom den där livsviktiga pennan och de vita arken. Så har det fortsatt, och så kommer det nog att göra de resterande dagarna som jag finns kvar. Här kommer ett bevis hur det kunde se ut. Teckningen jag gjorde av Olof Palme, gjordes 1969.



Teckning: skoleleven Roger Lindqvist, klass 6, Hortlax Centralskola 1969.

Jag älskar hans vemodsfyllda ord. De där orden som så krampaktigt tar tag i hela mig när jag läser de ibland ångesttfyllda vemods-dikterna. Skrivna för hand, kanske i Loussastugan i Skattlösberg i Grangärde socken. Kanske med fiolen vid sin sida. Skrivna med svarta sorgkanter under naglarna, efter arbete och slit ute i Orsa Finnmark. Han dog så sorgligt, så onödigt, i ett hotellrum i Stockholm 1920. Men trots att han legat i jord i dryga 90 år, så lever hans ord alltjämt kvar. Orden han skrev, fängslar oss ännu, och kommer så att göra för alltid. En dikt som jag hörde  så sent som i morse, uppläst av Stig Järrel, fångade mig väldigt omedelbart.

EN GAMLING

Jag fick bröd, men jag vet icke huru,
det kom liksom ovanifrån,
och jag byggde av otäljd furu
ett pörte vid Savonaån.
Jag år bark med de mina om våren,
och till dricks jag tappade sav.
Jag timrade giller i snåren
och var nöjd med vad Herren gav.

Och min ende son han vart bonde,
och tog kvinna han liksom jag,
han regerade mest som den onde,
och drev drängar med hugg och slag.
Och åt mäj, som var gammal och styvbent,
sa han aldrig ett hugnesamt ord,
fast jag timrat de hus han fått äga,
fast jag röjt varje tum av hans jord.

Och hans kvinna var vass som en skära,
och hans kvinna var kall som is,
och hans kvinna var tröttsam att svära,
och hon var min ålders ris.
Och en dag stod en kärra på backen,
med en hösäck och bräde för två,
och för kärran stog tjugoårs Blacken,
och hans man var som aska grå.

Och jag tänkte, jag kan väl fråga,
vart färden gäller så dags,
men jag ville ändå inte våga -
att tiga är bäst till lags,
och jag teg och frågade icke,
och jag åt min välling i vrån,
och jag hörde på hela timmen,
ej ett ord av min ende son.

Det var tyst med svära och träta,
det var ovant mot andra dar,
och när pojken min slutat äta
så sa han, nu åker vi far!
Är det högtid? Ska gamlingen åka?
Är det andra tider igen?
Men en vill inte fråga och bråka -
en får veta - får veta sen.

Vi stannade här. Jag är gammal,
jag orkade ej tala mer,
jag är liknöjd hur dagarna vandra,
och hur solen går upp och ner.
Men gott är vid fattighusborden
får ha som en orubblig tröst:
här är närmare den djupa jorden,
och den fattiga skördens höst.

På min träbrits drömmer jag vaken,
på min träbrits med sparsam halm -
och tung är luften som livet,
som mara är nattens kvalm.
Och fast han var hård mot far sin,
så längtar jag härifrån,
jag längtar att gräva i jorden,
åt min hårde, min ende son.


DAN ANDERSSON




Dan Andersson (1888-1920)

------------------------------------------------------------------
Bild: www.aftonbladet.se

Kunskap ger oss vingar! Åtminstone i mitt fall. Nåja, den som nu tror att jag har ett par jättevingar fastsatt bak min rygg, tror fel. Det hela handlar i stället om andra sorts vingar "Kunskapens-vingar". Jag har i ett tidigare inlägg berört min växande kunskapstörst. Tänk om jag haft den i skolan, då skulle mina betyg sett helt annorlunda ut. Men mina intresseområden gick inte alltid hand i hand med de skolan lärde ut. Visst korsades vägarna ibland, men andra gånger körde vi åt helt olika håll.
    - ROGER! Kan du komma fram till svarta tavlan och ge oss prov på hur... osv.
Så kunde det låta. Jag var nog en drömmare av stora mått. Jag tänkte, funderade, ritade, lyssnade på musik, skrev, tittade på film. Jag kanske inte kunde skolans multiplicationstabell som ett rinnande vatten alla gånger - men hade någon bett mig hålla ett föredrag om exempelvis den svenska filmens historia med alla inblandade skådespelare, ja, då hade jag gjort det. Sån var jag. Men inte var det nån som ville det. Ramarna var för trånga, om man kan säga så. Det fanns inte utlopp att pröva andra spår i undervisningen. Fantasin saknades av de som bestämde, tycker jag så här i efterhand. Men jag skall absolut inte klaga, jag gjorde "mina år" försökte vara en snäll okomplicerad lärjunge. Och en dag tog jag steget ut i världen, en av mina lyckligaste dagar förresten. Sedan ritade jag min egen karta. Och den där kartan fortsätter jag att rita till den dagen jag flyttar bort härifrån.

I dag har vi träffats för tredje gången i ABF-gruppen. Jag njöt av varje sekund. Det stod nämligen film på schemat. Inte vilken film som helst, det handlade om Piteå från 1921 fram till 1980. Jag själv fanns med både i min röda uniform, både visuellt och ljudligt. Fotografen Rune Höglund förevigade jubileumsåret 1971 med sin filmkamera. Filmen var beställd av den så kallade Jubileumskommittén. Till detta fanns även Nils Brorsons speakerröst med. Kända personer såsom Kronprinsen, Axel Bogren, Ragnar Lassinantti, Rudolf Nordsvahn, Tage Hansson, m. fl. passserade förbi. Även en snutt från kommunsammanslagningen fanns med från 1966/67. På en bildsekvens sjöng Birgitta Sjömark kompad av Herbert Westerlund på sitt röda dragspel.

Kameran hade även fångat en karavan av hästdroskor som drog fram på Storgatan nyårsftonen 1966. Och under loppet av ett par sekunder skymtade en av Hortlax stora profiler fram: John Eriksson, även kallad "Smäll-John", bosatt på "Smäll-gården" där hockeyproffset Thomas Holmström bor i dag. Charlie Norman uppträdde med sin orkester, ett bröllop i Gråträsk fanns också med i Runes efterlämnade filmer. Mycket intressant med andra ord att få ta del av. Jag har alltså stärkt ytterligare mina kunskaps-vingar i och med detta. Jag får väl ha som paroll: "Varje dag utan kunskap är en bortkastad dag".

Det blir ytterligare två träffar till, i kunskapens tecken, det ser jag fram emot.


------------------------------------------------------------------------------