Roger Lindqvist

Norra Västerbotten 1963.

Ringo Starr el. Richard Starkey, som han egentligen heter.
Född 1940. Medlem i The Beatles 1962. Började spela trummor
1957, fortfarande aktiv. Ringos son, Zak Starkey, fortsätter i
sin fars fotspår. Zak har gjort inhopp i grupperna The Who och
Oasis. Ringo var väl inte känd som världens bästa slagverkare,
men blev ändå en av de mest stilbildande under 60-talets pop-
himmel. Ringos sångkarriär, har heller inte höjts till skyarna.
Men är man en ex Beatle, så förlåter gärna publiken hans något
darriga sånginsatser. På bilden en något frusen Ringo Starr -
1966.
 
Bilden hämtad ur boken om Beatles. Av Tim Hill och Marie Clayton 2007.


Zak Starkey - Ringos son. Född 1965.
Zak har fortsatt i pappa Ringos spår.
Spelat med bl. a. The Who och Oasis.

Bilden från: Moderndrummer. com.

Ja, det är nog något som både jag och Elisabeth kan skriva under på. Knappt har hon hunnit återhämta sig från sin fyra veckor långa lasartettsvistelse, förrän olyckan är framme igen. Denna gång i form av en komplicerad handledsfraktur. Varför? tänkte jag när jag fick meddelande om det. Varför? Men trots både min och Bettans frustration, så var det bara att klart konstatera kalla fakta. Idag har hon fått inoperertat fyra stycken så kallade stift i handleden. Detta för att stabilisera det brutna. Akutläkaren på Piteå lasarett, drog leden rätt, men han sa att vi skulle invänta ortopedläkarens bedömning. Dagen därpå ringer han och säger att att gipsa räcker inte. Detta på grund av skadans art. Fyra till fem veckor ska dessa stift sitta kvar i handleden. Nästkommande vecka blir det återbesök i Sunderbyn. Livet är inte alltid en dans på rosor. Men dessemellan kan det vara ganska så bra (ibland).
Slutligen ska jag väl erkänna, att min hustru äger ett sådant tålamod, i såna här stunder, att jag önskar jag hade åtminstone hälften. Men gjort är ju gjort. Så vi får väl hoppas att det är färdigramlat nu!

Den här ambulansen, som ses under en utryckning, hittade jag bland
mina gömmor. Den tillverkades 1964 av undertecknad.

Ännu en gammal ärrig Hollywoodstjärna är nere för räkning. Dennis Hopper ligger i sin strandvilla och röker marijuanacigaretter, alltmedan hans prostatacancer, sakta men säkert äter upp honom inifrån. Dessutom sägs det att den 73 åriga Hopper, även begärt skilsmässa  från sin hustru Victoria på sin dödsbädd. Legend, är i mina ögon ett slitet uttryck. Men Hopper är i alla fall mer legend, än alla dessa uppkomlingar i skådisyrket, som gör jättesuccé, för att sedan falla platt till jorden som en pannkaka. Jag tänker då närmast på de aktörer som blir stjärnor över en natt, och sedan beter sig därefter. Dennis Hopper har mycket att blicka tillbaka på, sedan debuten 1955 i filmen "Ung Rebell", där motspelaren hette James Dean. 1969 var Hopper med i den kultförklarade "Easy Rider", där två av motspelarna var Peter Fonda och Jack Nicholson. Så i mitt tycke, kan Dennis Hopper blossa vidare på sina marijuanaciggisar, och lugnt somna in till den sista vilan, i vetskap om att han är bland de absolut sista av den gamla generationenes filmstjärnesläkte, som tyvärr (verkar det som) är i utdöende.


Dennis Hopper. Legend eller inte? Men ändå så
pass mycket att han genom sin blotta närvaro
starkt överglänser många av dagens vita-duken-
aktörer.

I dagens nummer av PT kan man läsa om Röda Korsets förre kommun-
ikationschef Johan af Donner, som gjort sig skyldig till ett svindleri i
mångmiljonklassen. Men en månadslön på 67.000/mån. räckte tydligen
inte för herr Donner. Enligt uppgift så gick de surt förvärvade insamlings-
pengarna istället till lyxboende, flotta bilar samt avgifter till barnens
internatskolor. Förakt är vad jag känner, inget annat än djup förakt!!!!!

Som hastigast rusade jag i dag in på en matvaruaffär. När jag slutligen hamnade vid fruktdisken, hörde jag en röst som sa mitt namn. Det var en person som jag nån gång då och då brukar stöta ihop med. Idag kom samtalet in på hur vi mådde. I vanliga fall brukar den delen av samtalet, med människor man möter, vara ganska fort avklarad, men inte idag. Personen ifråga, tittade på mig och berättade, att en operation var på gång. Och när personen fortsatte att berätta, så uppfattade jag att det hela rörde sig om en mer komplicerad och allvarlig art. För att kanhända trösta litegrann, berättade jag om mina egna upplevelser. Att allt behöver inte vara så allvarligt som man först tror. Och gång på gång, så hörde jag hur ångestfylld personen kände sig. Vad säger man, när man står vid en fruktdisk, och plötsligt så överrumplas man av en medmänniska, som uttrycker sorg, oro och ångest? Jo, man försöker att vara just en vanlig medmänniska. Att ge av sig själv till någon annan, kan ibland "kosta på". Men om du väl har gjort det, och motparten tar emot din utsträckta hand, full med empati och ärlighet, ja, då har man nått varandra på något sätt. Man har byggt en bro, över i medförstånd till en annan, som i just denna stund kanske behöver en medmänniska att anförtro sig åt.

Jag har mött detta tidigare. När människor öppnat sitt inre för mig, och jag har verkligen försökt att ta det på fullaste allvar. För i den värld vi lever i, ska allt gå så fasansfullt fort. Så  ibland måste man helt enkelt  stanna upp, och lyssna till sin inre röst, och även som i detta fall, till andras också. Att vara själasörjare, brukar ju tillhöra prästens område. Men jag tror att vi alla kan kosta på oss att låna vårt öra och agera själasörjare, om vi bara ger en medmänniska lite tid kanske vid en fruktdisk, mitt i vardagen.

Jo, jag vet, detta programblad har jag visat tidigare. Men som ni ser
så gör jag det igen. The Beatles konsert i Kungliga Tennishallen 1963,
var inte Beatlarna huvudattraktionen. Det var istället Joey Dee and
The Starliters. 1964 kom The Beatles igen, men då var de fyra med-
lemmarna redan världsberömda.


Till höger syns George Harrisons autograf. En bekant till mig var på
denna konsert och lyckades få Beatleslegendesn namnteckning.
Några år därefter fick jag som gåva detta "minnesdokument".

Våra grannar, Mia och Per Johansson har fått sitt andra barn. Gustav heter sonen, som idag är två år, nu har alltså dottern kommit. Gratulerar än en gång!


En liten tjej! Född den 11 januari 2010. Vikt: 4310. Längd: 50,5.
En framtida lekkamrat till Norah.

Foto och film har alltid fascinerat mig. Så pass mycket att jag en gång drömde om att bli fotograf. Men det blev istället mest hemmavid, som jag använde både stillbild och filmkamera. I min närmaste omgivning - min familj - har de ibland tröttnat på när jag varit alltför närgången med kameran, och helt enkelt bett mig ta en paus. Ett bevis på att jag kanske varit alltför ivrig att dokumentera det som funnits runt omkring. Följden med denna hobby, är att jag själv nästan aldrig fastnat på vare sig foto eller film. Men det finns undantag. Som denna bild som jag hittade i en byrålåda. En bild som visar familjen Lindqvist, som vi tog oss ut för något år sedan, medan vår far ännu levde. Ett foto som finns kvar, och som berättar om en tid som inte längre finns.


I ett fotoalbum där står tiden stilla...så heter en populär låt, som
var en stor hit för något år sedan. Framför mitt föräldrahem, står
från vänster, Roger, mamma Maj-Gerd, pappa John och min syster
Gerd. Jag tror att Elisabeth knäppte denna bild. Och som sagt.......
i ett fotoalbum finns allt kvar, även den dagen tiden upphör att
finnas.

------------------------------------------------------------------------------------------

Han har en lång och framgångsrik hockeykarriär bakom sig. Mikael Renberg, som en gång tog sina första skridskoskär på Kvarnvallens is i hemstaden Piteå, har gjort en riktig klassresa. Renberg upptäckte för några år sedan det vackra Hortlax. Idag bor vi grannar. Han köpte ett hus, som faktiskt tillhörde min kompis Pers föräldrar. Numera syns Renberg som expertkommentator, hans "nya" karriär, kanske? Från Piteå HC, via Luleå HF, Philadelphia Flyers, Tampa Bay Lightning, Phoenix Coyotes, Toronto Maple Leafs och slutligen Skellefteå AIK, blev så småningom Micke en äkta Hortlaxbo - Välkommen hem!


Mikael Renberg, är numera Hortlaxbo. Skridskorna har han lagt på
hyllan, och fungerar istället som TV-sportens expertkommentator.

Även om det var Kalle Anka som jag allra helst läste, så brukade jag ibland även läsa det där små seriehäftena med Davy Crockett, med sin tvättbjörnsmössa på huvudet. I min samling "av-smått-och -gott" så hittade jag en sådan där raritet, som troligtvis härrör från början av 1960-talet.


Det hårdaste och fulaste ord som förekom var på sin höjd ett:
"Fördömt!".


"Kapten Miki" var en annan hjälte i serievärlden.

Sommaren 1987 befann jag mig i Stockholm. På Hötorget mötte jag skådespelaren Carl Billquist. Jag gick fram, presenterade mig, och fick en liten pratstund med honom. Han var just då livligt involverad i TV-serien "Varuhuset", med bl. a. Christina Schollin, Lars Lind, Inga Gill, Bertil Norström, Rico Rönnbäck, Leif Ahrle mfl. Som ett litet minne från vårt möte, fick jag en autograf med en personlig hälsning. Carl Billquist var född 1933 och avled 1993. Han var gift med tv-producenten, Viveca Billquist. Carl Billquists farbror, Fritiof, var på sin tid en känd och aktad aktör. Fritiof Billquist (1901-1972), var mellan åren 1926-1932, gift med sångerskan Ulla Billquist
(1907-1946). Ulla Billquist sjöng sig in i svenska folkets hjärta under beredskapsåren, med den odödliga; "Min soldat". Ulla Billquist begick självmord 1946.




På Hötorget i centrala Stockholm, mötte jag Carl Billquist. Som minne av
detta, fick jag denna hälsning.


En bild ur TV-serien "Varuhuset". Stående t.h. i bakre raden,
syns Carl Billquist. Den visades 1987--89.


Carls farbror, Fritiof Billquist, var mellan 1926-32
gift med sångerskan Ulla Billquist.

Namn: Elliot.

Ålder: 3 år. Fyller 4 år den 28 juli 2010.

Pappa: Mathias.

Mamma: Jessica.

Syskon: Sebastian och Benjamin.

Bor: Öjebyn.

Husdjur: Katt, orm och råtta.

Hobbies: Hjälper pappa och mamma med div. göromål.

Tycker om: Att vistas hos farmor Gerd.

När jag blir stor då ska jag bli: Målare (som pappa).

På fritiden gör jag: Åker moppe med farsan, hälsar på släkt o vänner.

-------------------------------------------------------------------------

Kusinen Sune och jag håller för det mesta kontakt via telefonen. Eftersom han sitter i sin långtradare, så passar han ibland på att slå mig en signal. Så här kan det låta; -Hej Roger! Om jag säger Hova, vad säger du då?" -"Stikkan Andersson, så klart!" ger jag honom till svar. -"Helt rätt! Du har vunnit en banan!" Heller; "Körde just förbi ett ställe som heter Jularbo, vad säger du då?" "Kalle Karlsson-Jularbo - dragspelare, naturligtvis! Som ni förstår så rör sig allt detta om ett slags skämt inbördes. En slags frågesport, kanske man kan kalla det. Och naturligtvis så övergår samtalet ganska så raskt att handla om musik.

Imorse ringde han igen. Han befann sig någonstans kring Haparanda, och ville kolla hur kusin Roger mådde. Inte så långt in i samtalet, övergick pratet om väder och vind till - musik. I somras möttes vi i vårt gamla band. Mest för att prata och minnas gamla härliga tider, men även för att spela litegrann. I samma veva, så hade Sune besök av en irländsk proffsmusiker som hette Dave. Han turnerade runt med ett band, och lirade bl. a. irländskfolkmusik mm. Sune Dave och jag, spelade tillsammans under flera timmar. Och det var en mycket angenäm upplevelse. Dave sällskapar med Sofie - Eivors dotter. Eivor är sambo med Sune - och nu hade de åter varit hem för att hälsa på.

Skrev i Piteå Tidningen för ett tag sedan en historik om Rolf Åhmans orkester. Detta fick till följd, att människor runt om i stugorna, blev intresserade, och ville absolut höra mer. Har faktiskt skrivit en hel del om dansbandslivet, som publicerats i PT tidigare. När jag häromdagen pratade med redaktören på tidningen, Jan Lundquist, ville han att jag skulle skriva mer om detta ämne. Folk har hört av sig, och tycker att det är roligt att läsa och minnas tillbaks, när de var ute och "svängde sina lurviga". Skönt med sån respons.

Att vi ska fortsätta att musicera tillsammans, ja, absolut. Men jag är lite tveksam om jag vill ut på mera festspelningar? Har haft problem med hälsan i några år. Och att spela trummor fyra timmar, är en sådan fysisk ansträngning, att jag vet inte om det går. Sedan tillkommer alla tunga lyft, som jag inte klarar idag. En annan sak är att träffas, och i egen takt kunna bestämma hur länge man kan sitta osv. Framtiden får väl visa? Men en sak vet jag på det bestämdaste; att spela, är bland det roligaste som finns.


Sune med sina föräldrar, Sigrid och Valter, och systrarna, Christina
och Ulla. Sigrid och min pappa John var tvillingar. Vi umgicks väldigt
mycket familjevis. I deras källarvåning hade Sune sin bas och för-
stärkare. Följden blev att vi började spela med varandra lite smått.
1974 började vi i samma band, Rolf Åhmans. 1991 spelade vi i Opus
från Piteå, fram till 1997. I somras möttes vi återigen hemma hos Sune
i Långnäs.