Roger Lindqvist

Här var det rysk skadeglädje. Firsov t.h. har just gett Sovjet ledning-
en med 2-1 genom att skarva in en långpuck. Tre Kronors Nicke Johan-
sson försöker stå emot.

Grenoble. Tre Kronor gjorde en kämpainsats mot Sovjet på tisdags-
eftermiddagen. När de tre perioderna avverkats stod visserligen ryss-
arna som segrare med 3-2 (1-1, 0-0, 2-1). Men  någon direkt orättvisa
hade det absolut inte varit om svenskarna fått oavgjort. Den svenska
taktiken med att aldrig ge ryssarna någon ro att bygga upp anfallen,
klaffade utomordentligt. Ryssarna kom därför redan i ett tidigt skede
av matchen i otakt som de sedan aldrig lyckades övervinna. Själva
svarade Tre Kronor med kontrastötar så fort tillfälle erbjöd sig och det
var på vippen att det hela hade lyckats.


"Honken" Holmqvist i en av sina många fina räddningar.


Det var på vippen att Tre Kronor lyckats slå Sovjet.


------------------------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 14 februari 1968.

Piteå Tidningen den 12 juni 1924.

(Felicé Jaconelli - var far till klarinettisten Giovanni Jaconelli,
 som både syntes och hördes ofta i radio och TV under 60-
70-talet)

1957.

Årskiftet 1972/73 började jag spela trummor i ett band som hette Lasses från Piteå. Sommaren 1973 övergick jag till John Harrys orkester från Älvsbyn. Juldagen samma år - John Harrys var spellediga - skulle jag vikariera med mitt gamla band - Lasses, i Folkets Hus i Sikfors. Efteråt blev jag sjuk, det visade sig vara vattkoppor. Nyårshelgen 1973 var John Harrys bl a engagerade på Perudden i Svensbyn. P.g.a. mina vattkoppor så fick jag vackert stanna hemma i min säng med feber och en massa läskigt kliande röda utslag. Trummisen Ulf Degerman, hoppade istället in som vikarie, och räddade därmed spelkvällen borta på Perudden, med John Harrys.


LASSES från Piteå, blev min första orkester som jag var  medlem i.
Spelade endast några månader innan jag fick anbud av John Harrys
från Älvsbyn. På denna bild finns inte jag med - den togs efter att jag
slutat. Fr. v. Stig, Ulf, Jan-Olof och Lars-Erik.


Juldagen i Sikfors Folkets Hus 1973. Vikarierade med Lasses. Allt
var frid och fröjd - trodde jag. Väl hemma så insjuknade jag i vatt-
koppor. Som fick till följd att jag firade jul och nyårshelgen hemma,
istället för spelningar på bl a Perudden i Svensbyn.

Åke, min pappas bror, och numera ensam kvar av den en gång så
stora syskonskaran, blev hastigt sjuk häromdagen. Hoppas nu Åke
att du snart kommer hem igen. Och att allt blir bra.

En gubbe som gav mig lite huvudbry......fast jag själv en gång
tecknade den - 1971. Det blev mycket kladd och ritande i mina
skolböcker. Speciellt under de lektioner som jag ogillade. Kan-
hända att denna gubbe blev till under en kemi-  eller mattelek-
tion, därav det schizofrena anletsdragen?

I pojkrummet därhemma på vinden, fanns idolerna. Tätt intill varandra på färggranna affischer fastsatta på en blå tapet, syntes bl. a. Uffe Sterner, i Färjestads tröja, liksom "Lill-Strimma" Svedberg, iklädd sin rödvita Timrådress, och så förstås den störste av dem alla; Leif "Honken" Holmqvist med hela sin målvaktsutrustning, och med sin gula välbekanta landslagströja med de tre kronorna på bröstet, och naturligtvis med siffran nummer 1 därbak på ryggen.

Våren 1969 stod Sverige som värdnation för hockeyns världsmästerskap, och Johanneshovs isstadio var huvudarena, där det under några intensiva veckor skulle avgöras vem som var allra bäst i världen. Det var också på denna plats som "Honken" brukade ha sin egen hejarklack, och där lovorden överöste varann. Denna avgudade målvaktsidol, med sina stundom briljanta räddninger i kassen skulle ju naturligtvis bärga hem guldbucklan till sitt och hela Sverigers Tre Kronor.
Ingen föreföll så omutbar, ingen kunde som "Honken" stå lika pall som en hundraårig svensk ståtlig fura från en urskog, med rötter långt nerkörda i den svarta myllan. Ingen kunde eller plocka vinande puckar med sådan grace och finess när röda obehagliga starka ryssar, elaka tjecker och knipsluga finnar, surrade runt som ilskna bålgetingar kring den svenska målkassen.

Honken utsrålade lugn och harmoni, ja, han var den där trygga enkla killen från landet, som en gång börjat sin lysande hockeykarriär i Gävlelaget Strömsbro IF. "Honken" hade förmågan att vara sig själv, gjorde sig inte ett dugg märkvärdig, han var som folk var mest. Men när det väl hettade till ute på hockeyrinken så var han rustad till tänderna. Tänderna, ja, hela hans garnityr var i plast. Och även övriga delar bar spår efter många och långa tuffa matcher. Cirka 300 stygn fanns jämt fördelade över hans målvaktskropp, man kan nog påstå att han gav "ärrigheten" ett ansikte. Alla dessa skador var ju självklart det yttersta beviset på stark och rå manlighet. Tyckte i alla fall jag. Hockeymålvakt var definitivt framtiden, men tyvärr hade jag enbart lyckats skrapa ihop två ynka sår i pannan, båda sydda under stor själslig vånda, hos den fruktade doktor Agge Dahl i Hortlax. Samt även en utslagen framtand som ett dystert minne under en rast på skolans nyspolade is. Ja, jag var ju faktiskt en liten bit på väg i min dröm som landslagsmålvakt, i alla fall.


"Hela hans garnityr var av plast, även övriga delar bar spår efter
många, långa och tuffa bataljer".


Men det fanns ett problem som tyngde mig. Vem ville ha en ganska så närsynt glasögonprydd icke helt skridskokunnig elvaåring, som dessutom gick i femteklass? Den frågan och många fler, bestämde jag mig resolut att skjuta på framtiden. Det var detta år som stjärnorna hette i Sovjets lag bl a hette; Firsov, Michailov, Ragulin, Maltsev, Tretjak, Zinger och Konovalenko. I tjeckernas lag fanns; Nedomansky, Hlinka, Suchy, Machac, Cerny, Golonka, Pospisil och Dzurila m. fl.
I vårt blågula Tre Kronor kan nämnas; Tord Lundström, "Virus" Lindberg, "Lill-Strimma" Svedberg, Ulf Sterner, Bert-Ola Nordlander, "Stisse" Johansson, "Lill-Prosten" Karlsson, Håkan Wickberg och Lars-Göran Nilsson. Förbundskapten var Arne Strömberg, som mest såg ut som en snäll och beskedlig farbror, i för stor vintermössa. Arne ryska motsvarighet, Tarasov, skrek och domderade, gestikulerade vilt både verbalt och i fysisk mening. Ja, Tarasov var ibland alldeles ursinnig på sina ryska björnar, som om dem gjorde allting fel därute på isen, trots att man under turneringen vann med hela 17-2 över USA.


Den sovjetiske landslagstränaren Tarasov -
ger order åt sina ryska björnar.


En annan viktig ingediens var kommentatorerna, Lars-Gunnar Björklund och Rolle Stoltz. Dessa två herrar (liknade faktiskt skådespelarparet Fyrtornet o Släpvagnen) skänkte anrättningen en alldeles extra krydda och dimension. Stoltz sävliga stockholmsslang blev klassisk. "Stoltzan" var ju också den evige optimisten. Med 0-8 i underläge mot ett starkt Sovjetiskt landslag, och med cirka tre minuter kvar av den sista perioden, var det bara Rolle som på sitt speciella sorts sätt lugnt konstaterade: -"Matchen är inte alls på långa vägar avgjord än, det återstår ju hela tre minuter. Allt kan som sagt hända i ishockey!"



Rolle Stoltz. Kommentator
i VM 1969.


Tyvärr vanns ingen VM-buckla 1969. Tre Kronor fick vackert nöja sig med en silvermedalj, trots "Honkens" heroiska insatser på hemmaplan. Han blev mig veterligen heller aldrig nån av de där snuskigt rika hockeymiljonärerna, trots ett försök till proffskarriär i mitten av 70-talet i Detroit Red Wings. "Honken" Holmqvist avslutade så småningom sin framgångsrika hockeykarriär i HV 71, där han spelade 1976-79.

Själv fick jag aldrig någon egen hejarklack på Johanneshov. Inte heller några 300 sydda stygn som tecken på manlighet, och ingen mun full av plasttänder. Drömmen den grusades, men genom barndomsidolen Leif "Honken" Holmqvist väcktes i alla fall många fantastiska drömmar.

ROGER LINDQVIST.

(Denna historia har även publicerats i Piteå Tidningen den 18 december 2007.)



En teckning som jag gjorde av idolen "Honken" i februari 1971.



1972 under pågående OS-turneringen i Sapporo, damp detta idol-
kort ner i min brevlåda i Hortlax. Fick bild och autograf av idolen
"Honken".



Leif "Honken" Holmqvist i sitt klubblag AIK:s dress.



Målvaktslegenden fortsatte sitt hockeyspel - fast på lägre nivå -
i en rad uppvisningsmatcher. Oktober 1989 gästade han Boden
tillsammans med andra gamla hockeykändisar: Inge Hammar-
ström, "Lill-Prosten" Karlsson, "Krobbe" Lundberg, Anders Hed-
berg, Göran Högosta, "Lill-Pröjsarn" Nilsson, Lars Lindgren, Dan
Söderström, Anders Kallur och Lars-Göran Nilsson.

Norrbottens Kuriren den 28 oktober 1989.

Veckotidningen; "FRIHET" - 1953.

LEE MARVIN (1924-1987) Amerikansk filmskådespelare.
Med sin blotta närvaro kunde han sätta skräck i de flesta.
Åtminstone fick man den känslan, när Lee syntes i TV-rutan
eller på vita duken. Lee Marvin blev tilldelad ett "Purple Heart"
efter sina insatser som befäl under andra världskriget. Marvin
ligger begravd på Arlington kyrkogården i Washington, bland
övriga tjänstgörande f.d. soldater från kriget 1939-1945.

Lee Marvins insater på bioduken är bl a följande:

Vild ungdom - 1953

En man steg av tåget - 1955

Mannen som sköt Liberty Valance - 1962

Cat Ballou skjuter skarpt - 1965

Tolv fördömda män - 1967

Guldrushens glada dagar - 1969

Gorkijparken - 1983


Lee Marvins skrovliga röst gjorde sitt segertåg över världen 1969/70.
Det var då Marvin sjöng; "Wand´rin Star" ur filmen Guldrushens
glada dagar". Att Marvin var sångare, kanske är att ta i. Och hans
tolkning av melodin, kan man väl kalla för "högst personlig".


Lee gjorde sin insats som befäl vid striderna vid "Kwajajlein" i
"Eniwetok" och vid "Saipan", så pass väl och föredömligt, att han
senare tilldelades en av de allra högsta utmärkelerna, nämligen
"Purple Heart". Lees insater gjordes under det andra världskriget.


Lee Marvins sista vilorum finns här på berömda Arlington kyrkogården
i Washington. Bland stupade hjältar från andra världskriget.

Bilderna är hämtade från: www.Cinemaisdope.com samt
www.arlingtoncemetery..com

Speedwayföraren Olle "Varg-Olle" Nygren har idag hunnit fylla de 80.
Olle debuterade redan som 17-åring ute på speedwaybanan. Han kom
att bli alla pojkars idol, när han under 1950-talet sopade banan med
sina konkurrenter. Varg-Olle tillhörde MC-klubben "Vargarna". Olle
bor numera i England, där han driver en speedwayskola.

Foto: veckotidningen Frihet, 1953.

Mattias Öhlund från Piteå var en av målskyttarna i nattens möte
mot Tyskland. 2-0 till Tre Kronor - Grattis!

Svenska titeln: "Att ha och inte ha". Bogartklassiker inspelad 1944. Efter en novell av författaren Ernest Hemingway. Regi; Howard Hawks. Rollista i urval; Lauren Bacall, Walter Brennen, Hoagy Carmichael, Humphrey Bogart m.fl. Steve Morgan (Bogart) hjälper de oliktänkande och förföljda människorna att fly undan de hårt kontrollerade Fort de France i Martinique. Där den s.k. Vichyregimen går hårt fram bland befolkningen. Lauren Bacall gjorde här sin filmdebut, 19 år gammal, i rollen som den förföriska Slim Browning. Det tände till under inspelningen mellan den då 45 årige Bogey, och miss Bacall född i New York City som Betty Joan Perske. Bogart var vid denna tid gift med aktrisen Mayo Methot, som i sitt alkoholiserade tillstånd, gjorde livet surt för Bogart. Vid ett tillfälle överföll hon honom med en kniv. Bogart var tvungen till en tids sjukhusvistelse, innan paret återupptog sitt våldsamma leverne. Mellan 1938 fram till 1945 varade äktenskapet makarna emellan. Äktenskapet mellan Bogart och Bacall resulterade i två barn, Steve och Leslie. Den 14 januari 1957 avled Bogart i sviterna av en strupcancer. Lauren Bacall, född 1924, är vid 85 år fyllda fortfarande "still going strong". I de första filmerna som makarna gjorde tillsammans, fanns en sorts gnistrande elektricitet dem emellan. Efter Bogart död gifte Bacall om sig med skådespelaren Jason Robards, till sitt yttre väldigt lik Bogart, och kanske även för sin förkärlek för starka drycker.


Bogart / Bacall i "Att ha och inte ha" från 1944.


Howard Hawks (1896-1977) regisserade.


Walter Brennen (1894-1974) spelade Bogarts alltid lika törstiga
hjälpreda, Eddie.


Hoagy Carmichael (1899-1981) spelade pianisten
Cricket. Hoagy Carmichael är väl mest känd för sin
komposition "Stardust" från 1928.


Humphrey Bogart med hustrun Lauren på en privat tillställning i
Los Angeles 1952.

Dans i Logen Långträsk maj 1974.

När jag nu är inne på ämnet präster, vill jag även passa på att nämna Gösta Degerman, som också tillhör "prästskrået". En gång i tiden umgicks våra familjer. Våra söner, Kristoffer och Andreas gick i samma klass, och var även bästa vänner på fritiden. Vi hade ibland spännande diskussioner om livets hemligheter. Om "de yttersta tingen" kan man kanske uttrycka sig. Numera så träffas vi bara sporadiskt, som det ibland brukar bli. Dessa möten hemma hos familjen Degerman minns jag med stor och uppriktig glädje än i denna dag.


2001 fyllde Gösta 50 år. Då var denna notis införd i lokaltidningen.

1991 firade Folket Hus i Piteå 10-årsjubileum. Enkomt för detta till-
fälle anordnades "nostalgidans" med gamla Piteåband. Ett av banden
var Kjell-Bertils orkester. När det var dags för vår presentation, fick
jag och Allan Lundström sträcka på oss litegrann. Och det gjorde att
hjärtat blev varmt ja, nästan uppåt 1000 grader celsius när jag lite
rörd fick höra dessa uppskattande varma ord från kvällens konferan-
cier.



"Ett flertal duktiga musiker har under åren medverkat i denna orkester.
T.e.x. ikväll för många musiker en välkänd profil, nämligen Allan Lund-
ström på saxofon och Roger Lindqvist på trummor".

RÄTTELSE: I texten härovan står felaktigt att bandet upplöstes 1984
vilket är fel. Kjell-Bertils sista spelning var i januarimånad 1986 på
Folkets Hus i Piteå. /Roger.

Ja, vad vore livet och världen utan film, musik, litteratur, konst och kärlek? Svar: Absolut ingenting! Därför känns det skönt att veta att allt detta finns runt omkring i vår atmosfär. Tyvärr så kanske inte alla "jordmänniskor" tycker detsamma, om dessa fem av mig uppräknade ting. Hur som helst så kan jag då och då "drunkna" i en jättespännande bok, eller varför inte en intressant film. Musiken, detta globala sätt att nå varandra. Tänk om Hitler, Stalin och alla deras diktatorkompisar, lyssnat lite mer på sitt hjärta. Och att alla dessa farliga farbröder fått ta in mera film, musik, kärlek, litteratur och konst i sitt sjuka medvetande. Då kanske vår värld undsluppit alla dessa fasor som vi plågats av- och fortfarande plågas av. Ja....det är bara en tanke som slår mig så här på onsdagseftermiddagen. Nåja, vi lämnar detta djupa, för att istället ägna oss åt att tala film.

Om det är nåt som får mitt hjärta att slå lite extra, så är det en bra och välspelad film, med rollkaraktärer som både är trovärdiga och skickliga i sitt sätt att tackla sin roll. Häromkvällen "drunknade" jag återigen i Bogartfilmen; "Att ha och inte ha" från 1944. Med Humphrey Bogart och Lauren Bacall. Det finns många pärlor på vår filmhimmel som är värd att vila ögonen på. Bl a dessa:


ELEFANTMANNEN-1980. En smått tragisk historia, berättad på ett
trovärdigt och i högsta grad proffessionellt sätt av regissören David
Lynch. I rollerna bl a Anthony Hopkins och John Hurt. Ytterst sevärd!


TRASIGA ÄNGLAR-1955. En smått annorlunda Bogartfilm. Som
man efter första titten kan vara aningen svårsmält. Men tar man
sig ytterligare "tittar" så är den nog inte så dum ändå. För mig
som älskar Bogey, är denna film en självklarhet. Mitt motto: bättre
en halvbra film med Bogart - än ingen alls.


THE QUEEN-2006. Helen Mirren som engelska drottningen Elizabeth.
Helen Mirrens tolkning av Queen Elizabetth gav henne bl a en Golden
Globe, för bästa kvinnliga huvudroll. I otaliga filmsammanhang har det
strötts lovord över denna succéproduktion, som regisserades av Step-
hen Frears. Sevärd!!


KULLAMANNEN-1967. Det gick rysningar genom kroppen, varje
lördagskväll som barnen i TV-serien var ute på sina smått livsfarliga
äventyr. Och den där "Dr. Miller" han var väl en skum person?
Jaså, inte? En kultrulle från den svartvita TV:ns tid. Staffan Hallerstam,
Maria Lindberg, Berta Hall, Leif Liljeroth, Fred Gunnarsson medverkade.


HELAN OCH HALVAN. Skrattkramp på Röda Kvarn i Piteå, är ett
för mig bestående minne från en matiné som jag minns än idag.
Personerna på vita duken var två av mina mest älskade favoriter
(näst efter Kalle Anka) i min barndom. Vem jag talar om? Helan och
Halvan förstås!!


DET VÅRAS FÖR SHERIFFEN-1974. Mel Brooks speciella sorts
humor - är även min typ av humor. Gene Wilder, Madeline Kahn och
Sim Pickens i denna rulle full av "Brooks-tokigheter" som även regi-
sserade.


DE PROFFESSIONELLA-1966. Sammanför aktörer som; Jack Palance,
Burt Lancaster, Robert Ryan, Lee Marvin, Ralph Bellamy samt kvinnlig
fägring typ Claudia Cardinale, vad har man då? Jo, filmen De proffess-
ionella - som enligt filmkonvolutet är, "Hårda, djärva och alltid redo".


DOKUMENTÄR. Som den historieintresserade person jag är, så är
denna dokumentation över de mörka åren 1939-1945 ett självklart
måste. Farbror Hitler och hans dröm om en arisk art och ett tusen-
årigt rike, kastade hela den civiliserade världen in i ett brinnande in-
ferno. Farbror Adolf ville under sina sista dagar skövla hela Berlin och
hela det Tyskland som han fört till ruinens brant. Lyckligtvis så lydde
inte Hitlers rustningsminister och tillika arkitekten Albert Speer hans
sista order. Tyvärr så har vi tvingats se på när liknande galenpannor
olyckligtvis tittat upp ur sina stinkande kloaker och vädrat viss typ av
morgonluft i främlingsfientliga partier (Sverigedemokraterna) för att
nämna ett av de många hemska exempel som än i denna dag torg-
för sin motbjudande typ av politik.

Därmed slut på filmförevisningen!
Roger Lindqvist . biografföreståndare.

Hon hette Siv Pettersson. Och skall för alltid förknippas med låten; "Låt mig få tända ett ljus". 1972 hade hon en svensktoppshit med denna ofta spelade melodi vid juletid. 1974 låg hon på svensktoppslistan med Evert Taubes "Så länge skutan kan gå". Vid blott 19-årsålder, var hon på väg att bli stjärna. Men så kom den ödesdigra januaridagen 1975, när hon på Europaväg 18, vid Bysjön två mil öster om Årjäng i Värmland omkommer i en bilolycka, förorsakad av bl a slitna sommardäck. Siv Pettersson finns inte mer. Men så fort det närmar sig jul, dyker alltid den där välbekanta låten upp, som får mig att tänka på hennes så tragiska öde.


SIV PETTERSSON (1955-1975) En ung stjärna vars livsljus
slocknade alldeles för tidigt.

Jack Nicholson hälsade på i mitt vardagsrum sent inatt. Som sällskap hade han den vackra begåvade Michelle Pfeiffer med sig. Även James Spader och Christoffer Plummer följde med. Jag talar med andra ord om filmen "Wolf" som kom 1994, och där rollistan innehöll dessa av mig uppräknade figurer. För regin svarade Mike Nichols. Det ligger nåt av "diaboliskt" över Jack Nicholson som person. Det är ju inte första, och lär väl heller inte vara den sista gången vi får avnjuta mr. Nicholson i en liknande roll. Vem minns inte de ruggiga scenerna i filmen "The Shining" från 1980, i Stanley Kubrics regi. Även i "The Witches of Eastwick" på svenska; "Häxorna på Eastwick" från 1987, där Nicholson liksom i Wolf, hade Michelle Pfeiffer som motspelerska. Alla har vi väl nån gång hört talas om Jacks kvinnobravader. Om det är lögn eller sanning, ja, därom tvista de lärde. Ibland händer följande, att privatlivet för en superstjärna - av Nicholsons kaliber - flyter ihop med de rollfigurer som han eller hon spelar upp för oss dödliga, på den vita duken. Ibland vet man inte vad som är sant eller ej, som sagt. Jack Nicholson står för övrigt för en av de mest tänkvärda men samtidigt mest roliga filmer jag sett. "Gökboet" inspelad 1975. En klassiker som man kan se om och om igen. Nicholsons sköna attityd till mentalvården borde ha gett en och annan makthavare skrämselhicka, när den hade sin premiär för exakt 35 år sedan. Nicholson är med andra ord en skön snubbe, som kan konsten att underhålla sin publik, vare sig det kallas skräck ellr komedi. Mr. Nicholson är idag en man i 70-årsåldern. Men fortsätter oförtrutet att göra nya diaboliska filmroller. Och tänk - det är vi så tacksamma för.


The Wolf. Jack Nicholson bits av en varg, och
förvandlas gradvis till en hårig varulv. Som mot-
spelerska har Jack den vackra Michelle Pfeiffer,
som även syntes i filmen Häxorna på Eastwick ,
där Nicholson också spelade ut hela sitt diaboliska
register.


The Shining. Jack spelar här författaren Jack Torrance som går
bärsärkargång på ett öde hotell mitt i smällkalla vintern. Shelley
Duvall är hans medspelerska och fru i filmen, som regisserades av
en mästare på filmens område; Stanley Kubrick.


Det ryktas om Jacks kvinnoaffärer. Är det isåfall för hans berömmelse
och pengar som sköna damer vilar i hans säng. Eller kanhända att
damerna tänder på hans snart 73-åriga kropp?

Det var svensktopp för hela slanten då Top-67 föregående veckoslut gästade Piteåbygden och de båda nöjesmetropolerna Perudden och Forum, Älvsbyn. Top-67 bjöd på en verkligt rivig show. Under det drygt halvtimmeslånga programmet hann man med det mesta i svensktoppsväg. Showen innehåller ju också idel svensktoppsstjärnor, som Mats Olin, Towa Carson, Nina Lizell och Claes-Göran Hederström. På Perudden var det den här gången extra festligt. Yngve Skarin, Peruddens nöjespappa, firar nämligen i år 10-årsjubileum som festarrangör.

Festplatsen på Perudden är emellertid äldre än tio år. Redan 1939 kunde man ta sig en svängom på den då nybyggda dansbanan. 1957 tog Yngve Skarin över ansvaret för festplatsen, och började uppförandet av den festplats som nu finns ute vid Perudden. Och visst har han lyckats skapa ett trevligt tillhåll för den dansanta ungdomen. Dansrotundan med sitt mysiga serveringsställe inbjuder verkligen till trivsel.

-Publiken är den bästa tänkbara, säger Yngve. Jag har en stampublik på en 4-500 ungdomar som besöker den moderna dansen. Och det är verklig toppungdom.

Men visst har Yngve Skarin liksom andra dansarrangörer noterat en märkbar nedgång vad gäller dansintresset. Detta gäller emellertid endast den moderna dansen. När det bjuds gammalt och modernt är det i regel fullspikat. Dagens ungdom kan inte dansa konstaterar Yngve Skarin. Detta konstaterande gäller inte enbart honom utan så säger i dag alla dansarrangörer. Det har under en femårsperiod helt enkelt inte varit inne att lära sig dansa. Den popmusik som bjuds inbjuder heller inte till någon dans i konvertionell mening. Bistra tider väntas dansarrangörer.

Varje dansställe har i regel sin favoritorkester, så även Perudden. Yngve Forssélls från Skellefteå verkar ha en ordentlig popularitet i Piteåbygden och är den orkester som lockar den största publiken till Perudden. Ola Hermanssons från Sollefteå drar också bra med folk. Den orkestern kommer inom kort att gästa Perudden. Det gäller att bjuda sin publik på duktiga och framstående orkestrar och artister, för att locka dagens kräsna ungdom till dansställena.

Ett bra och stjärnspäckat program bjöds utan tvivel vid det här Top-67 besöket. En relativt stor publik hade även infunnit sig om man tar i beaktande att gästspelet skedde en fredagskväll och showen gjorde sitt uppträdande så tidigt som kvart i åtta. Som sagt bjöds en utomordentlig rivig show med trollhättegrabbarna Swede Singers som de i särklass skickligaste. Maken till underbart sound finns inte i Sverige och grabbarna står sig säkert väl vid en jämförelse med liknande kontinentala sång- och musikgrupper. Nu är det nog så att det är allt för avancerade för den publik som besökte Top-67 showen. Den tycks inte falla för Swede Singers musikalitet.

En annan positiv överraskning var Nina Lizell. Enkelt men charmigt framförde hon sina sångnummer. Särskilt glad var hon kanske därför att det just blivit klart med hennes kontrakt hos ett skivbolag på världsmarknaden RCA. Nina är kanske än så länge ett större namn i Tyskland än hemma i Svedala.

-Håll tummarna så att jag vinner Svensktoppen bad Towa Carson PT:s utsände. Löftet hölls men Towa fick ändå se sig besegrad av Östen Warnerbring i veckans svensktopp. Hennes svensktoppslåt "Det är så skönt att sjunga", placerade sig emellertid på en hedrande andraplats. Naturligtvis framförde Towa låten vid framträdandet och den fick också kvällens kanske starkaste applåd. En skicklig och rutinerad sångerska är hon lilla Towa.

Mats Olin fick månget flickhjärta att klappa när han tog scenen i besittning. Att han har en bra röst råder inget tvivel om och han borde ha alla möjligheter att utveckla den mycket mera. Repertoaren får han nog också tänka på att fylla ut till kommande folkparksturneér.

-Mellan varven sticker jag ner till Stockholm och spelar in de avslutande scenerna i den filmroll (Artur Lundkvist som ung) som jag har. Sen ska jag börja repetera för Folkanrevyn med Kar-de-Mumma som har premiär till nyår. När det beräknas vara slutspelad blir det som sagt folkparkerna igen, berättar Mats.

Programmet är väl utstakat för Mats Olin, däremot vet inte Towa Carson ännu hur den närmaste  framtiden skall gestalta sig.

-Till sommaren blir det förstås en turné i parkerna. Till den hoppas jag kunna knyta en duktig manlig sångare typ Lasse Lönndahl - med vilken jag gjort ett par sommarturneér. Sa Towa ochskyndade  sig till turnébilen för att åka iväg till Vuollerim där kvällens  senare föreställning skulle ges.

-Just resorna kostar oss enormt mycket, omtalar turnéledaren Bengt-Åke Bengtsson, direktör för Telstar Production. Vi har fyra bilar igång som kostar oss 8 kronor per mil. Den totala kostnaden för den här höstturnén som sträcker sig genom Sverige, är 60.000 kronor. Sedan ska artisterna ha en del varför den här turnén blir mycket kostsam. Det fodras god publikanslutning för att det ska gå ihop för en arrangör.

I Älvsbyn räknades hela 1.000 personer in men trots en relativt hög entré, kunde Forumbasen Martin Lundberg inte notera någon vinst. Ungefärligen jämt ut trodde han att det gått. Smakar det så kostar det också.


Det kvinnliga inslaget i Top-67 svarar Nina Lizell och Towa Carson för.


10-årsjubilerande Peruddenbasen Yngve Skarin blickar ut över dans-
golvet.


Den kvinnliga delen av publiken sökte sig närmast scenen vid Top-67
framträdandet på Perudden. Var det månne Mats Olin som lockade?

---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 21 oktober 1967.