Konstbok anno 1909
Häromdagen hamnade en liten kuriositet i min ägo. Detta i form av en konstbok med bilder av Carl Larsson. En viss fröken Elsa Stark f. 1895 fick den som en avskedsgåva vid Tekniska Skolans årsavslutning i Luleå 1909.
Fröken Klara Elsa Maria Stark från Östavall i Ånge kommun i Medel-
pad, föddes den 4 september 1895. I min samling finns även en hel
del brev från 1913 adresserat till fröken Stark.
-----------------------------------------------------------------------------
Fröken Klara Elsa Maria Stark från Östavall i Ånge kommun i Medel-
pad, föddes den 4 september 1895. I min samling finns även en hel
del brev från 1913 adresserat till fröken Stark.
-----------------------------------------------------------------------------
Fredagen den 21 oktober
- Åker du upp till Lundmans och handlar, frågade hustrun.
Lydig som man är av ohejdad vana, så tog jag lappen med de nedskrivna varorna, hämtade bilnycklarna och satte kurs mot ICA-butiken. Efter välförättat värv, tog jag mig en liten omväg innan jag styrde kosan hemåt. Bredvid i framsätet låg kameran och bara väntade att få komma till användning. Ja, det gick så pass långt att den ropade högt och ljudligt: - Jamen Rogge, när i hela friden skall du börja trycka på min knapp?
Den blev så påstridig att jag var tvungen stanna bilen (den "Blå faran", som ni kanske kommer ihåg) för att gå ut med min högljudda kamera för att ta några bilder.
- Du måste ta meeera bilder, Roger. Titta, där har du ett fint motiv, seså ta nu en bild. Tryck på knappen högst upp på mitt huvud, nuuuuuuu...
KLICK! sa den och så hade jag ännu en bild i min kameras innandöme. När vi kom hem ville den genast spotta ut de tagna bilderna. Och så här blev resultatet...
Höträsket, ja, den gamla badplatsen som vi besökte under de där
ljuvligt varma "sommarlovsdagarna". Hit brukade jag och kompisarna
åka med cykel för att ta oss ett dopp eller två.
Det röda huset i bild är "Smäll-gården". Där bodde syskonen John och
Judit Eriksson. En enda gång har jag varit in där. Och det besöket lär
jag aldrig någonsin glömma. I samma stund jag passerade tröskeln -
steg jag in i en förlorad värld, en värld som andades tidigt 1800-tal.
Vid åsynen av detta, kommer en gammal slagdänga in i mitt huvud:
"På en gammal bänk därnere invid ån där satt vi och vävde drömmar..."
Nåja, å kanske inte överensstämmer med verkligheten. Och låten som
så sakta intog min hjärna, är en schlager signerad Siw Malmkvist.
Skuggan som ses är inte från nån gammal knotig stubbe om ni nu
trodde det. Nää, minsann, det är undertecknad som visar upp sina
breda axlar och muskulösa Arnold Schwarzenegger-kropp.
Varningsskyltar med älg på väg, har ju blivit en exotisk sak för bl. a.
tyska turister att plocka ned och ta med i bagaget hem. Men vad tror
ni de skulle säga då om denna smått humoristiska "Ko-på-väg"-skylt?
Kanhända det vore en grej att saluföra på Tradera, Blocket eller eBay?
I Sandholmen ligger Wiréns rederi...
...och från samma ställe ser man sågverket i Munksund hur bra som
helst. Min farfar jobbade vid sågen. På vintrarna använde han spark-
stöttingen på sin väg över isen. Min pappas bror Sven, körde t.o.m. sin
motorcykel häröver.
--------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Lydig som man är av ohejdad vana, så tog jag lappen med de nedskrivna varorna, hämtade bilnycklarna och satte kurs mot ICA-butiken. Efter välförättat värv, tog jag mig en liten omväg innan jag styrde kosan hemåt. Bredvid i framsätet låg kameran och bara väntade att få komma till användning. Ja, det gick så pass långt att den ropade högt och ljudligt: - Jamen Rogge, när i hela friden skall du börja trycka på min knapp?
Den blev så påstridig att jag var tvungen stanna bilen (den "Blå faran", som ni kanske kommer ihåg) för att gå ut med min högljudda kamera för att ta några bilder.
- Du måste ta meeera bilder, Roger. Titta, där har du ett fint motiv, seså ta nu en bild. Tryck på knappen högst upp på mitt huvud, nuuuuuuu...
KLICK! sa den och så hade jag ännu en bild i min kameras innandöme. När vi kom hem ville den genast spotta ut de tagna bilderna. Och så här blev resultatet...
Höträsket, ja, den gamla badplatsen som vi besökte under de där
ljuvligt varma "sommarlovsdagarna". Hit brukade jag och kompisarna
åka med cykel för att ta oss ett dopp eller två.
Det röda huset i bild är "Smäll-gården". Där bodde syskonen John och
Judit Eriksson. En enda gång har jag varit in där. Och det besöket lär
jag aldrig någonsin glömma. I samma stund jag passerade tröskeln -
steg jag in i en förlorad värld, en värld som andades tidigt 1800-tal.
Vid åsynen av detta, kommer en gammal slagdänga in i mitt huvud:
"På en gammal bänk därnere invid ån där satt vi och vävde drömmar..."
Nåja, å kanske inte överensstämmer med verkligheten. Och låten som
så sakta intog min hjärna, är en schlager signerad Siw Malmkvist.
Skuggan som ses är inte från nån gammal knotig stubbe om ni nu
trodde det. Nää, minsann, det är undertecknad som visar upp sina
breda axlar och muskulösa Arnold Schwarzenegger-kropp.
Varningsskyltar med älg på väg, har ju blivit en exotisk sak för bl. a.
tyska turister att plocka ned och ta med i bagaget hem. Men vad tror
ni de skulle säga då om denna smått humoristiska "Ko-på-väg"-skylt?
Kanhända det vore en grej att saluföra på Tradera, Blocket eller eBay?
I Sandholmen ligger Wiréns rederi...
...och från samma ställe ser man sågverket i Munksund hur bra som
helst. Min farfar jobbade vid sågen. På vintrarna använde han spark-
stöttingen på sin väg över isen. Min pappas bror Sven, körde t.o.m. sin
motorcykel häröver.
--------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Ordning och reda
Idag har jag ägnat en del av min tid åt att sortera några av de femtusen inlägg som finns på bloggen. Det var den 22 december 2008 som jag startade upp den blogg som ni just nu ser framför era ögon. Och jag vill minnas att jag fick god hjälp av Daniel och Jennie att lägga den första viktiga grunden.
På bloggens framsida har tillkommit ett antal olika kategorier som gör det lättare för er kära läsare att hitta i den "Lindqvistiska-blogg-labyrinten". Det är långt ifrån färdigt, men så småningom kommer de (många) kategorierna att fyllas på allteftersom. Det hela skall förhoppningsvis stå klart några dagar före min 90-årsdag.
Mvh Roger.
PS. Tack till Mia och Jannice för era råd.
Mvh er underbare svärfar? Roger.
På bloggens framsida har tillkommit ett antal olika kategorier som gör det lättare för er kära läsare att hitta i den "Lindqvistiska-blogg-labyrinten". Det är långt ifrån färdigt, men så småningom kommer de (många) kategorierna att fyllas på allteftersom. Det hela skall förhoppningsvis stå klart några dagar före min 90-årsdag.
Mvh Roger.
PS. Tack till Mia och Jannice för era råd.
Mvh er underbare svärfar? Roger.
N´Henning frå´Burträsk ha´ dödde...
Jag kan inte garantera att rubriken ovan är skriven på riktigt Burträskmål, men nåt åt det hållet i alla fall. Advokaten Henning Sjöström har alltså avlidit 89 år gammal. Han föddes 1922 i byn Burträsk i Västerbotten. Sjöström kom med åren att bli en erkänd advokat med stora uppmärksammade brottsmål på sitt schema. Vid sidan av sitt arbete som advokat, skrev han ett antal skönlitterära böcker, där även brodern och journalisten Ernst Sjöström medverkade. Brodern Ernst gick bort 2006. I böckerna berättade bröderna bl. a. om sin uppväxt i Burträsk på ett ibland komiskt sätt. Henning Sjöström var sedan 1968 gift med Kerstin Sandels f. 1944 och i äktenskapet föddes 1976 dottern Lina. Hennig Sjöström var sedan 1967 en övertygad Buddist och berättade ofta i olika tidningsreportage om sin livsåskådning.
Henning Sjöström (1922-2011).
----------------------------------------------------------------------
Bild: www.hd.se
Henning Sjöström (1922-2011).
----------------------------------------------------------------------
Bild: www.hd.se
I ljusets tecken
Tänk om...! Den välkända frasen har vi väl alla både tänkt och uttalat tusentals gånger om och om igen. Nu säger jag det ytterligare : "Tänk om..." det alltid vore så här varje höst. Då menar jag naturligtvis vädret. "Tänk om...!" det vore så behagligt, förstår ni vad jag menar? INGA LÅNGKALSONGER!!!!!!!! INGA VINTERDÄCK!!!!!!! INGEN DYR ELSTRÖM!!!!!!!! INGEN ROGER SOM BEHÖVDE FRYSA!!!!!!!! INGA VINTERSKOR!!!!!!!! INGEN SNÖ ATT SKOTTA!!!!!!!! INGA FÖRKYLNINGAR!!!!!!!! INGEN GLYKOL I MIN "BLÅ FARA" !!!!!!!!
Idag åkte vi en tur runt i bygden. Jag älskar min hembygd, precis som min kära farsa också gjorde. Jag tycker om att vandra omkring för att upptäcka nya saker. Alltid är det något nytt som finner sin väg in i mina ögon. Idag blev det en kort upptäckarfärd. Men vad gör väl det när man har himmelens blå tak över sitt huvud (sin keps) och de förtjusande vackra vyerna som finns omkring oss. Jag/vi hamnade nere vid älvbron i Blåsmark, på den väg som leder till min mammas föräldrahem. Naturen visade upp sig i sin fulla prakt, höstdressen hade den klätt på sig, och i trädens kronor hördes vinden susa. Kameran var med (min goda vän) så bilder blev det. Om ni vill se hur det blev - ja, då kan ni börja med att titta NU:
Älvbron i Blåsmark. Här åker man över för att komma sig till mammas
föräldrahem.
När man kommit sig så här långt så är det en nästan lika lång väg
innan man är framme.
Vad som möter besökaren i den till synes enkla omgivningen är en
natur som liksom ler i sin skönhet. För ni vet väl - att bakom det enkla
i tillvaron kan det gömmas en ocean av ting som liksom gör att man
fullständigt tappar andan.
På den här platsen brukade våra söndagsturer gå. Dvs när jag och
Bettan åkte ut med min mor och far på små utflykter. Bilden togs
sommaren 1998 vid älvbron och med mina föräldrar som fotoobjekt...
...i dag så lyser platsen tom. Ingen morsa och farsa som står fram-
för min kamera och berättar minnen och gamla anekdoter. Så tomt
det kan kännas ibland...
----------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Idag åkte vi en tur runt i bygden. Jag älskar min hembygd, precis som min kära farsa också gjorde. Jag tycker om att vandra omkring för att upptäcka nya saker. Alltid är det något nytt som finner sin väg in i mina ögon. Idag blev det en kort upptäckarfärd. Men vad gör väl det när man har himmelens blå tak över sitt huvud (sin keps) och de förtjusande vackra vyerna som finns omkring oss. Jag/vi hamnade nere vid älvbron i Blåsmark, på den väg som leder till min mammas föräldrahem. Naturen visade upp sig i sin fulla prakt, höstdressen hade den klätt på sig, och i trädens kronor hördes vinden susa. Kameran var med (min goda vän) så bilder blev det. Om ni vill se hur det blev - ja, då kan ni börja med att titta NU:
Älvbron i Blåsmark. Här åker man över för att komma sig till mammas
föräldrahem.
När man kommit sig så här långt så är det en nästan lika lång väg
innan man är framme.
Vad som möter besökaren i den till synes enkla omgivningen är en
natur som liksom ler i sin skönhet. För ni vet väl - att bakom det enkla
i tillvaron kan det gömmas en ocean av ting som liksom gör att man
fullständigt tappar andan.
På den här platsen brukade våra söndagsturer gå. Dvs när jag och
Bettan åkte ut med min mor och far på små utflykter. Bilden togs
sommaren 1998 vid älvbron och med mina föräldrar som fotoobjekt...
...i dag så lyser platsen tom. Ingen morsa och farsa som står fram-
för min kamera och berättar minnen och gamla anekdoter. Så tomt
det kan kännas ibland...
----------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
En vecka i värmen...
I dag vinkade vi adjö till Robert och Daniel som tillsammans med några killkompisar reste iväg på en veckas semester. Från något kyliga Kallax i Luleå, till Gran Canaria skulle resan ta sju timmar. Men håll ut grabbar, där ni sitter i planet, en och en halvtimme väntar innan ni känner den behagliga värmen. Omkring klockan 22.00 svensk tid beräknas de vara framme.
Efter en välbehövlig lunch, så ställde vi kosan mot Kallax. Fr. v. Dan-
iel, Mia och Robert.
Mia och Robert tar sig en rökpaus.
Robban innan avresan på Kallax.
Bröderna Lindqvist - Robert & Daniel...
-------------------------------------------------------------------------------
Efter en välbehövlig lunch, så ställde vi kosan mot Kallax. Fr. v. Dan-
iel, Mia och Robert.
Mia och Robert tar sig en rökpaus.
Robban innan avresan på Kallax.
Bröderna Lindqvist - Robert & Daniel...
-------------------------------------------------------------------------------
Lättare att hitta i bloggen så småningom...
Förhoppningsvis ska det bli lite lättare att hitta i min blogg framöver. Eftersom jag "slängt" in alla inlägg under kategorin Allmänt, så skapar det en viss oreda. Så skall det absolut inte vara. Så småningom skall det alltså skapas mer reda i oredan, är det tänkt. Jag jobbar på det. Men eftersom jag inte är nån större Einstein vad gäller datorer, så får det ta den tid det tar.
Mvh Roger.
Blogga eller inte blogga...?
Idag gick diskussionens vågor höga, när ämnet kom in på bloggning eller inte bloggning. Några personer jag mötte över en kopp kaffe, tyckte att bloggning i allmänhet gått lite väl långt hos människor världen över. "Måste man lämna ut sitt mest privata?", tyckte en, medan den andra nickade och snällt höll med. Till saken hör att ingen av personerna ifråga äger dator. Ämnet tycker jag är väldigt intressant, och jag är öppen för alla åsikter i ämnet.
För några år sedan fanns en insändare på PT:s insändarsida, som var direkt fienligt inställd mot allt vad bloggning och bloggare hette. Den grep mig så pass starkt att jag bara var tvungen att ge min syn på saken. Någon fortsatt "insändar-diskussion" blev det inte, tyvärr. Vad bloggningen beträffar så är det (i mitt tycke) ett utslag på att människor överlag har ett enormt behov att uttrycka sig och sina åsikter. I mitt fall är det en befriande känsla att åstadkomma nåt, och sedan få respons på det publicerade. Man behöver inte vara en åsiktsmaskin jämt och ständigt. Man behöver inte eller lämna ut de mest intima detaljerna ur sitt liv, men eftersom vi lever i ett demokratiskt land, så är även den vägen öppen för dem som så vill.
Vissa använder sitt bloggande i att överskölja andra medmännsikor med förolämpningar. Då har datorn och bloggandet blivt ett effektfullt fult vapen, vars tillvägagångssätt strider mot den policy som t. ex Blogg.se har. Att fotografera sina barnbarn i oskyldiga situationer, där fantasin flyger helt fritt, kan inte jag se som något fel. Inte heller att berätta om sitt liv och vad man upplevt.
Berättandet är ju som vi alla vet ingen ny företeelse, det har funnits så länge som vi levt på den här jorden, fast då inte genom dator och bloggning naturligtvis. Åtminstone har då jag aldrig sett och läst om män och kvinnor från stenåldern begagna sig av datorer i sina grottor. Sedan datorn och bloggandet flyttade in i mitt rum, så har jag endast upplevt positiva reaktioner, alla utom en gång då jag blev utskälld i parti och minut. Bloggandet har skaffat mig flera fina kontakter landet runt. Personer som blivt goda vänner som då och då lämnar sin kommentar eller ringer på min telefon. Datorn har blivit mitt speciella sätt att visa vem just jag är, och vad jag står för osv.
Om man leker med tanken att alla berättelser om våra respektive liv skulle förbjudas, ja, i samma stund får vi inte längre möjlighet att se fina dokumentärer på SVT. Ingen mer Tom Alandh som berättar varmt och mjukt om både okända som kända peroner. Inga mer memoarer i bokhyllan där författaren låter oss stifta närmare bekanskap med spännade män och kvinnor. Det skulle i mina ögon bli en grå och innehållslös värld som jag betackar mig från. Om jag i morgon bestämde mig att sluta skriva - att lägga ner hela verksamheten, så fortsätter visserligen klotet att snurra kring sin axel, men den vore en bloggare mindre, vilket i vissa ögon kanske skulle kännas enbart skönt. Levde jag i en diktaturstat skulle jag inte tillåtas att ha åsikter som inte sammanföll med den sittande regimen. I vårt land har vi däremot den stora gåvan att få säga vad vi tycker och tänker. Låt det för Guds skull förbli så.
----------------------------
Roger Lindqvist.
En insändare som jag hittade på nätet. Följdfrågan är: är alla för-
fattare som skriver olyckliga? Var Astrid Lindgren olycklig när hon gav
mänskligheten Emil i Lönneberga eller Pippi Långstrump?
Hade dator och bloggande funnits under William Shakespeares tid
här på jorden, då hade han med all säkerhet haft egen blogg.
---------------------------------------------------------------------------
Bild: www.teach-it-metg.blogspot.com / www.asiat.blog.se /
För några år sedan fanns en insändare på PT:s insändarsida, som var direkt fienligt inställd mot allt vad bloggning och bloggare hette. Den grep mig så pass starkt att jag bara var tvungen att ge min syn på saken. Någon fortsatt "insändar-diskussion" blev det inte, tyvärr. Vad bloggningen beträffar så är det (i mitt tycke) ett utslag på att människor överlag har ett enormt behov att uttrycka sig och sina åsikter. I mitt fall är det en befriande känsla att åstadkomma nåt, och sedan få respons på det publicerade. Man behöver inte vara en åsiktsmaskin jämt och ständigt. Man behöver inte eller lämna ut de mest intima detaljerna ur sitt liv, men eftersom vi lever i ett demokratiskt land, så är även den vägen öppen för dem som så vill.
Vissa använder sitt bloggande i att överskölja andra medmännsikor med förolämpningar. Då har datorn och bloggandet blivt ett effektfullt fult vapen, vars tillvägagångssätt strider mot den policy som t. ex Blogg.se har. Att fotografera sina barnbarn i oskyldiga situationer, där fantasin flyger helt fritt, kan inte jag se som något fel. Inte heller att berätta om sitt liv och vad man upplevt.
Berättandet är ju som vi alla vet ingen ny företeelse, det har funnits så länge som vi levt på den här jorden, fast då inte genom dator och bloggning naturligtvis. Åtminstone har då jag aldrig sett och läst om män och kvinnor från stenåldern begagna sig av datorer i sina grottor. Sedan datorn och bloggandet flyttade in i mitt rum, så har jag endast upplevt positiva reaktioner, alla utom en gång då jag blev utskälld i parti och minut. Bloggandet har skaffat mig flera fina kontakter landet runt. Personer som blivt goda vänner som då och då lämnar sin kommentar eller ringer på min telefon. Datorn har blivit mitt speciella sätt att visa vem just jag är, och vad jag står för osv.
Om man leker med tanken att alla berättelser om våra respektive liv skulle förbjudas, ja, i samma stund får vi inte längre möjlighet att se fina dokumentärer på SVT. Ingen mer Tom Alandh som berättar varmt och mjukt om både okända som kända peroner. Inga mer memoarer i bokhyllan där författaren låter oss stifta närmare bekanskap med spännade män och kvinnor. Det skulle i mina ögon bli en grå och innehållslös värld som jag betackar mig från. Om jag i morgon bestämde mig att sluta skriva - att lägga ner hela verksamheten, så fortsätter visserligen klotet att snurra kring sin axel, men den vore en bloggare mindre, vilket i vissa ögon kanske skulle kännas enbart skönt. Levde jag i en diktaturstat skulle jag inte tillåtas att ha åsikter som inte sammanföll med den sittande regimen. I vårt land har vi däremot den stora gåvan att få säga vad vi tycker och tänker. Låt det för Guds skull förbli så.
----------------------------
Roger Lindqvist.
En insändare som jag hittade på nätet. Följdfrågan är: är alla för-
fattare som skriver olyckliga? Var Astrid Lindgren olycklig när hon gav
mänskligheten Emil i Lönneberga eller Pippi Långstrump?
Hade dator och bloggande funnits under William Shakespeares tid
här på jorden, då hade han med all säkerhet haft egen blogg.
---------------------------------------------------------------------------
Bild: www.teach-it-metg.blogspot.com / www.asiat.blog.se /
Sikfors, byn som väcker minnen till liv...
En gång utropades den lilla byn Sikfors vid Piteälven, som en av Norrlands största och kanske mest kända nöjesarrangörer. Ute på Udden samlades människor varje midsommarhelg, både under 50- och 60-talet. På den stora dansbanan med tillhörande scen, uppträdde allt vad vårt land hade i toppartister. Alice Babs, Lill-Babs, Siw Malmkvist, Svenne & Lotta, Sylvia Wrethammar, Jan Malmsjö och många många fler. Nångång i 70-talets början, förändrades så nöjesutbudet. Istället för påkostade artister och orkestrar, bjöd man inom Sikfors SK på ett mer familjärt program, där bingon kom att bli den centrala punkten.
Idag fick jag en ingivelse att styra "den blå faran" med hustrun som resesällskap, mot Sikfors. Jag har själv spelat en hel del i det Folkets Hus som finns i byn, alldeles bredvid vägen som går genom byn. Här har jag spelat upp till dans med John Harrys, Lasses, Rolf Åhmans och Opus. Men det tillhör de s.k. fornstora dagarna, under den tid när den gamla Folkan fortfarande fanns kvar. Natten mot onsdagen den 18 maj 1977 brann den förra Folkan ned. Detta var andra gången som hemsökte byns samlingslokal. Den 15 juni 1952 lades den förra lokalen i aska, men genom idogt arbete och stor beslutsamhet bland Sikforsborna, stod ett nytt Folkets Hus klart för invigning 1954.
Det första man möts av när man kommer på vägen in mot byn, är sågverksföretaget Stenvalls Trä AB. Företaget utgör ett dominerande inslag i bebyggelsen med sin fabrik och sina långtradare som pendlar vägen fram med sin dyrbara last av norrländska stockar. Ett besök gjordes även ute på udden. På samma plats där dansbanan en gång låg, har det idag vuxit upp en fritidsby, som vid vårt besök var ganska så tomt av naturliga skäl. Vid Piteälvens vatten står på somrarna exklusiva husvagnar och campingbussar. På området finns även ett antal stugor som den hugade turisten kan hyra en natt eller två. Den helhetsbild jag får av Sikfors, är en charmig och fridfull liten by, som jag gärna varmt rekommenderar till andra att besöka.
Sikfors, en gång alla midsommarfirandes eget Mecka. På Udden upp-
trädde landets största artister och orkestrar. Idag en idyll med drygt
200 innevånare.
Från genomfartsvägen kan man än i dag blicka ner mot den en gång
så berömda Udden.
På andra sidan av vägen ses byns Folkets Hus. Det förra lades i aska
i en explosionsartad brand, natten mot onsdagen den 18 maj 1977.
Sikfors Folkets Hus som det en gång såg ut innan den förrädiska
branden 1977.
Alla ting har ju som bekant två sidor, så också Sikfors Folkets Hus.
Bilden visar entréndelen.
Genom åren har jag som tidigare nämnt, spelat på Folkans scen. 1973 spelade jag här med John Harrys från Älvsbyn. Juldagen samma år satt jag bakom mina trummor i en orkester som hette Lasses från Piteå. Rolf Åhmans orkester spelade här 1980 m. fl.
Harry Berglund (1928-1993) bildade sin första orkester i början av 1950-
talet. 1973 spelade jag med honom, bl. a. i Sikfors FH. Harry, eller John
Harry, som han var mest känd som, var född i Borgfors, Sikfors men
bosatte sig så småningom i Nybyn, Älvsbyn.
Lördagen den 13 oktober 1973 förkunnade denna annons om GDV-
dans i Sikfors. Förutom kapellmästaren och dragspelaren Harry, fanns
även de två gubbarna som syns på den andra bilden - därnere...
...fr. v. Roger Lindqvist och Jan-Olof Höglund. Även gitarristen Leif
Grahn var med den aktuella kvällen.
Juldagen 1973 vikarierade jag i pitebandet Lasses. Jag blev sjuk när
jag kom hem sent på natten, vilket visade sig vara - vattkoppor.
Stig Wikström spelade dragspel...
...medan brorsan Lars-Erik Wikström sjöng och
spelade gitarr. En tredje broder fanns med den
här aftonen. Roland Wikström var inlånad som
basist. Längst bak satt jag vid trummorna...
En oktoberkväll 1980, fanns de fem gubbarna i Rolf Åhmans på Folkans
scen.
1997 syntes dansbandet Opus från Piteå på estraden.
1998-99 spelade jag med Kjell Anderssons orkester i Sikfors. Sedan
dess har jag lyst med min frånvaro. Men man vet ju aldrig...?
Där dansbanan och estraden en gång låg, finns idag en fritidsby med
restaurang och konferenslokaler.
Udden ligger vackert belägen vid piteälvens vatten.
---------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Idag fick jag en ingivelse att styra "den blå faran" med hustrun som resesällskap, mot Sikfors. Jag har själv spelat en hel del i det Folkets Hus som finns i byn, alldeles bredvid vägen som går genom byn. Här har jag spelat upp till dans med John Harrys, Lasses, Rolf Åhmans och Opus. Men det tillhör de s.k. fornstora dagarna, under den tid när den gamla Folkan fortfarande fanns kvar. Natten mot onsdagen den 18 maj 1977 brann den förra Folkan ned. Detta var andra gången som hemsökte byns samlingslokal. Den 15 juni 1952 lades den förra lokalen i aska, men genom idogt arbete och stor beslutsamhet bland Sikforsborna, stod ett nytt Folkets Hus klart för invigning 1954.
Det första man möts av när man kommer på vägen in mot byn, är sågverksföretaget Stenvalls Trä AB. Företaget utgör ett dominerande inslag i bebyggelsen med sin fabrik och sina långtradare som pendlar vägen fram med sin dyrbara last av norrländska stockar. Ett besök gjordes även ute på udden. På samma plats där dansbanan en gång låg, har det idag vuxit upp en fritidsby, som vid vårt besök var ganska så tomt av naturliga skäl. Vid Piteälvens vatten står på somrarna exklusiva husvagnar och campingbussar. På området finns även ett antal stugor som den hugade turisten kan hyra en natt eller två. Den helhetsbild jag får av Sikfors, är en charmig och fridfull liten by, som jag gärna varmt rekommenderar till andra att besöka.
Sikfors, en gång alla midsommarfirandes eget Mecka. På Udden upp-
trädde landets största artister och orkestrar. Idag en idyll med drygt
200 innevånare.
Från genomfartsvägen kan man än i dag blicka ner mot den en gång
så berömda Udden.
På andra sidan av vägen ses byns Folkets Hus. Det förra lades i aska
i en explosionsartad brand, natten mot onsdagen den 18 maj 1977.
Sikfors Folkets Hus som det en gång såg ut innan den förrädiska
branden 1977.
Alla ting har ju som bekant två sidor, så också Sikfors Folkets Hus.
Bilden visar entréndelen.
Genom åren har jag som tidigare nämnt, spelat på Folkans scen. 1973 spelade jag här med John Harrys från Älvsbyn. Juldagen samma år satt jag bakom mina trummor i en orkester som hette Lasses från Piteå. Rolf Åhmans orkester spelade här 1980 m. fl.
Harry Berglund (1928-1993) bildade sin första orkester i början av 1950-
talet. 1973 spelade jag med honom, bl. a. i Sikfors FH. Harry, eller John
Harry, som han var mest känd som, var född i Borgfors, Sikfors men
bosatte sig så småningom i Nybyn, Älvsbyn.
Lördagen den 13 oktober 1973 förkunnade denna annons om GDV-
dans i Sikfors. Förutom kapellmästaren och dragspelaren Harry, fanns
även de två gubbarna som syns på den andra bilden - därnere...
...fr. v. Roger Lindqvist och Jan-Olof Höglund. Även gitarristen Leif
Grahn var med den aktuella kvällen.
Juldagen 1973 vikarierade jag i pitebandet Lasses. Jag blev sjuk när
jag kom hem sent på natten, vilket visade sig vara - vattkoppor.
Stig Wikström spelade dragspel...
...medan brorsan Lars-Erik Wikström sjöng och
spelade gitarr. En tredje broder fanns med den
här aftonen. Roland Wikström var inlånad som
basist. Längst bak satt jag vid trummorna...
En oktoberkväll 1980, fanns de fem gubbarna i Rolf Åhmans på Folkans
scen.
1997 syntes dansbandet Opus från Piteå på estraden.
1998-99 spelade jag med Kjell Anderssons orkester i Sikfors. Sedan
dess har jag lyst med min frånvaro. Men man vet ju aldrig...?
Där dansbanan och estraden en gång låg, finns idag en fritidsby med
restaurang och konferenslokaler.
Udden ligger vackert belägen vid piteälvens vatten.
---------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
-"Det började som en trist och grå morron..."
Jag tittar ut genom mitt fönster. Morgonen ser grå och väldigt otrevlig ut, efter mitt sätt att se på saken. Jag ogillar i allra högsta grad när de grådaskiga molnen hänger så pass lågt ner, att det nästan tar i mitt huvud. På tal om huvud, i dag känns det extra tungt därinne. Efter ett utbrott av förkylning för två veckor sedan så har kroppen inte återhämtat sig än som den borde. Så plötsligt hör jag en välkänd röst, det är barnbarnet Norah som kommer. Klockan är cirka åtta när den lilla vackra uppenbarelsen hälsar på. Hon skall vara hos oss hela dagen lång, och på grund av detta så har hon påsen fullastad av barnfilmer som hon genast vill ta sig en titt på.
Vid lunchtid kommer två av sönerna, Andreas och Daniel. Med sig har Danne en praktikant som åker med i lastbilen, precis samma förfaringssätt som Daniel när han en gång precis tagit sina första steg ut i "jobbvärlden". Bettan har gjort palt. En maträtt som alltid verkar "landa rätt". Rakt ner i magen, och efter en stund så kommer det ofrånkomliga: "Paltschwimen" (Paltkoma). Niclas Wahlgren har en bekant här i Piteå, som han ibland brukar hälsa på. Samma kompis är också Andreas kompis. Vid ett tillfälle så mötte de varandra, Niclas W. och Ante. "En trevlig kille" var Andreas omdöme. Och i ett TV-program så berättade Niclas att han ätit Pitepalt här i Piteå. Då berättade han också om den så kallade "Paltkoman".
I Öjebyns bibliotek har man en konstutställning, Max´moster Jeanette har ställt ut sina alster. Därför så åkte vi dit idag, jag, Bettan och Norah. Elisabeth blev förtjust i ett av verken, men den var tyvärr inte till salu. Vi mötte Jeanette i lördags hemma hos Robert, Max och Jannice. Max fyller 2 år i morgon, men festen gick av stapeln lite tidigare eftersom det var mer praktiskt så. Allteftersom dagen led, blev jag litegrann piggare i kroppen. Jag är rätt känslig beträffande väder och vind. Vissa grå dagar känner jag en sådan trötthet att man känner sig som en zoombie. När ljuset sedan uppenbarar sig, ja, då sker en total förvandling. Genast sprider sig ett uppvaknande genom kroppens hela universum. Därför är sommarhalvåret "min" årstid. Sommaren må vara alldeles för kort - men det är då jag lever upp för fullt.
-"Roger, du måste åka upp till Lundmans och handla", sa min hustru
innan sönerna skulle komma. Så här grått och visset såg det ut i hjärtat
av byn.
-"Glöm inte att skriva i gästboken", sa Jeanette i lördags. Och som synes
så lämnar Elisabeth och Norah sina respektive avtryck i boken.
Elisabeth uttryckte sin förtjusning i denna...
...men det fanns även andra "behagliga" saker att vila ögonen på...
Jag "drunknar" lätt i en tavla om jag bara ger mig tid och utrymme.
Och det är väl det som är själva pudelns kärna i sammanhanget.
Personligen älskar jag drastiska färgsättningar, och kontraster. Färger
gör mig uppsluppen och glad...
Konstsalongen väcker mina minnen. 1973 fungerade detta som Pite
Big Bands replokal. Min kompis i John Harrys Bosse Nyman och jag brukade
åka hit för att lyssna. En gång så kom ståupp-komikern Anders "Bubben"
Burström hit och hälsade på. Han tog en stort vedträ, satte den på piano-
stolen för att komma lite högre upp. Sen spelade han som en Gud. Jag fick
tillfälle att en gång hoppa in i bandet. Ordinarie trumslagaren Ulf Degerman
var borta. Efteråt kom tenorsaxofonisten Allan Lundström i sällskap med
bandets ledare, Georges Goudin fram och gav mig en fullastad skopa med
beröm. Den natten sov jag gott.
När vi kom hem, så ville Norah titta på ALLT som fanns i farmor och
farfars garderober - och mer därtill. Lite senare kom Max...
Farmors virkade duk på huvudet, tja varför inte? Norah gillade i alla
fall det "nya stuket".
------------------Foto: ROGER LINDQVIST---------------------------------
Vid lunchtid kommer två av sönerna, Andreas och Daniel. Med sig har Danne en praktikant som åker med i lastbilen, precis samma förfaringssätt som Daniel när han en gång precis tagit sina första steg ut i "jobbvärlden". Bettan har gjort palt. En maträtt som alltid verkar "landa rätt". Rakt ner i magen, och efter en stund så kommer det ofrånkomliga: "Paltschwimen" (Paltkoma). Niclas Wahlgren har en bekant här i Piteå, som han ibland brukar hälsa på. Samma kompis är också Andreas kompis. Vid ett tillfälle så mötte de varandra, Niclas W. och Ante. "En trevlig kille" var Andreas omdöme. Och i ett TV-program så berättade Niclas att han ätit Pitepalt här i Piteå. Då berättade han också om den så kallade "Paltkoman".
I Öjebyns bibliotek har man en konstutställning, Max´moster Jeanette har ställt ut sina alster. Därför så åkte vi dit idag, jag, Bettan och Norah. Elisabeth blev förtjust i ett av verken, men den var tyvärr inte till salu. Vi mötte Jeanette i lördags hemma hos Robert, Max och Jannice. Max fyller 2 år i morgon, men festen gick av stapeln lite tidigare eftersom det var mer praktiskt så. Allteftersom dagen led, blev jag litegrann piggare i kroppen. Jag är rätt känslig beträffande väder och vind. Vissa grå dagar känner jag en sådan trötthet att man känner sig som en zoombie. När ljuset sedan uppenbarar sig, ja, då sker en total förvandling. Genast sprider sig ett uppvaknande genom kroppens hela universum. Därför är sommarhalvåret "min" årstid. Sommaren må vara alldeles för kort - men det är då jag lever upp för fullt.
-"Roger, du måste åka upp till Lundmans och handla", sa min hustru
innan sönerna skulle komma. Så här grått och visset såg det ut i hjärtat
av byn.
-"Glöm inte att skriva i gästboken", sa Jeanette i lördags. Och som synes
så lämnar Elisabeth och Norah sina respektive avtryck i boken.
Elisabeth uttryckte sin förtjusning i denna...
...men det fanns även andra "behagliga" saker att vila ögonen på...
Jag "drunknar" lätt i en tavla om jag bara ger mig tid och utrymme.
Och det är väl det som är själva pudelns kärna i sammanhanget.
Personligen älskar jag drastiska färgsättningar, och kontraster. Färger
gör mig uppsluppen och glad...
Konstsalongen väcker mina minnen. 1973 fungerade detta som Pite
Big Bands replokal. Min kompis i John Harrys Bosse Nyman och jag brukade
åka hit för att lyssna. En gång så kom ståupp-komikern Anders "Bubben"
Burström hit och hälsade på. Han tog en stort vedträ, satte den på piano-
stolen för att komma lite högre upp. Sen spelade han som en Gud. Jag fick
tillfälle att en gång hoppa in i bandet. Ordinarie trumslagaren Ulf Degerman
var borta. Efteråt kom tenorsaxofonisten Allan Lundström i sällskap med
bandets ledare, Georges Goudin fram och gav mig en fullastad skopa med
beröm. Den natten sov jag gott.
När vi kom hem, så ville Norah titta på ALLT som fanns i farmor och
farfars garderober - och mer därtill. Lite senare kom Max...
Farmors virkade duk på huvudet, tja varför inte? Norah gillade i alla
fall det "nya stuket".
------------------Foto: ROGER LINDQVIST---------------------------------
Radiokaka
I söndags var vi hembjudna hos Vanja och Uffe. Förutom trevligt sällskap bjöds vi på smarrigt fikabröd, däribland en av mina absoluta favoriter: RADIOKAKA. Som barn så bakade min morsa radiokaka varje jul. Utan radiokaka - ingen bra jul. Nu var det länge sedan som jag fick möjlighet att smaka detta goda (Bettan har också gjort den ibland) så det var med ett nöjt leende som jag lät mig smaka detta goda.
Radiokaka - mums!
I söndags hälsade vi på hos Vanja och Uffe i Kafé Radiokakan.
-------------------------------------------------------------------------
Bild:www.kaferadiokakan.se / www.sakerochting79.blogspot.com
Radiokaka - mums!
I söndags hälsade vi på hos Vanja och Uffe i Kafé Radiokakan.
-------------------------------------------------------------------------
Bild:www.kaferadiokakan.se / www.sakerochting79.blogspot.com
SVEN TUMBA DÖD
Sven Tumba (1931-2011) är död. Hockeyeleganten och Djur-
gårdaren som blev en av våra mest folkkära idrottsprofiler. Det var
i juni som Tumba insjuknade, strax före sin 80-årsdag. Klockan 04.00
natten mot lördagen avled han på Danderyds sjukhus i kretsen av de
närmaste.
-----------------------------------------------------------------------
Bild: www.swehockey.se
Televinkens autograf - ÄNTLIGEN!!!!!
Äntligen! Nu kan jag lugnt dra mig tillbaka. Jag har äntligen fått Televinkens autograf efter alla dessa år. På köpet fick jag också tant Anitas namnteckning. Skämt åsido. LP:n med Televinken och Anita Lindman hittade jag på Kupan i Piteå för nån vecka sedan. På skoj så köpte jag den. Men som barn var jag en trogen TV-tittare när Televinken och Anita visades i rutan. Televinken har faktiskt en relation till Piteå. 1964 när Televinken "föddes" så fick sömmerskan Ingeborg Rudolph f. 1920 i uppdrag att sy Televinkens kläder. Fru Rudolph flyttade så småningom till Piteå och blev VD för Wallsténs fastigheter. Ingeborg Rudolph fick en son (Thomas) med Rudolf Wallstén i Piteå. När Rudolf Wallstén avled 1967 började kampen om den Wallsténska kvarlåtenskapen. Arvstvisten gick ända upp till domstol, och i slutändan spelade fru Rudolph ut sitt triumfkort: direktör Rudolf Wallsténs okände son, Thomas. Ingeborg Rudolph och Rudolf Wallstén hade haft ett förhållande, därav sonen Thomas Rudolph (som senare bytte efternamn till Wallstén).
I Wikipedia står att läsa att Ingeborg Rudolph föddes 1920 i Holmsund "utanför Piteå". Vill bara göra en rättelse: Holmsund ligger förvisso "utanför Piteå" fast cirka drygt 20 mil i sydlig riktning. Holmsund ligger i nämligen i Umeå. Är det månne någon obildad sörlänning som gjort ett försök att leka med geografin måntro? I såfall så har jag rättat till det nu. /Roger.
Visserligen så heter jag inte ÅSA! Men jag har i alla fall Televinken och
Anita Lindmans autografer härhemma. Nu kan jag äntligen dö lycklig...
--------------------------------------------------------------------------------
I Wikipedia står att läsa att Ingeborg Rudolph föddes 1920 i Holmsund "utanför Piteå". Vill bara göra en rättelse: Holmsund ligger förvisso "utanför Piteå" fast cirka drygt 20 mil i sydlig riktning. Holmsund ligger i nämligen i Umeå. Är det månne någon obildad sörlänning som gjort ett försök att leka med geografin måntro? I såfall så har jag rättat till det nu. /Roger.
Visserligen så heter jag inte ÅSA! Men jag har i alla fall Televinken och
Anita Lindmans autografer härhemma. Nu kan jag äntligen dö lycklig...
--------------------------------------------------------------------------------
SELMA
En liten kattflicka som heter Selma har flyttat in hos Daniel och Mia. Vi hälsade på henne häromdagen, mitt under besöket fick hon ett "busanfall". Anfallet ebbade så småningom ut, och hon kröp upp hos mig i famnen.
Selma är en liten rar kattflicka som nyligen flyttat in hos Danne & Mia.
-----------------------------------------------------------------------------
Kattfoto: ROGER LINDQVIST.
Selma är en liten rar kattflicka som nyligen flyttat in hos Danne & Mia.
-----------------------------------------------------------------------------
Kattfoto: ROGER LINDQVIST.
På hembygdsturné...
Det vackra vädret inbjöd oss att ta en åktur med "blå faran" runt omkring bygden. Med i "diligensen" åkte min 82-åriga mor. Hon blir lika underbart glad varje gång som hon får åka ut för att ta sig en titt i det fria. Eftersom hon har rötterna i Blåsmark, så vill hon gärna göra sig ett besök där. Det går faktiskt lika bra att åka till Svensbyn som ligger nästgårds, samma med Hemmingsmark och Roknäs. Hon trivs som fisken i vattnet när hon får tillfälle att insupa sin barndomsluft. Även Lillpite fick se oss åka förbi. Och hör och häpna, idag fick jag vara med om en sensation. Innan vi nått hjärtat av byn så hade man placerat ut ett trafikljus pga vägarbete. Lillpites första trafikljus sedan byn grundades. Nåja, ljuset tar man ju bort så småningom, men låt oss skriva ner i våra anteckningsblock: "Onsdagen den 28 september anno 2011, sågs Lillpites allra första trafikljus. Precis som i en storstad, stod den där manicken och visade (hör här nu) Rött, Gult, Grönt!"
Såja, nu är det dokumenterat i alla fall. Min mor har nu kommit hem, (den blå faran skötte om den detaljen), och var vid mitt avsked en glad och nöjd åttiotvåårig dam. Själv så är jag inte lika nöjd och positiv. En förkylning trängde sig hastigt på häromdagen. Och jag tycker väldigt, väldigt mycket synd om mig själv. Så det så! Host och snörvel...
Det vilar som alltid en stor fridfullhet över kyrkogården i Hortlax. Och
vid vårt besök så fanns solen där med sin närvaro, och spred en prakt-
full glans över viloplatserna.
Som vanligt på våra "hembygdsturnéer" brukar vi stanna till vid pappas
grav. Ibland pratat jag med honom, som om han fortfarande lyssnade,
förresten - det kanske han också gör...?
Naturligtvis pratade jag också med farbror Åke. Pappas yngsta bror.
En stunds konversation fick också jag med Sven och Elma. Å dom
verkade ha det bara bra...!
I Blåsmark stannade vi till och njöt av allt detta vackra.
I min stolthet: "Den blå faran" satt min morsa i tryggt och säkert för-
var.
För den 7:e triljonte gången stannade vi också upp vid mormor och
morfars väg i Blåsmark.
Och se...Lillpites första trafikljus. Lillpite håller sakta på att förvandlas.
Även vägen har fått asfalt, om utvecklingen står i sig, så förmodar jag
att inom loppet av nåt år har Lillpite blivit ett "mini-Chicago". Givetvis
med skyskrapor och hela baletten. Jo, en egen balett blir det säkert
också, "Lillpite Balett Academy".
--------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Såja, nu är det dokumenterat i alla fall. Min mor har nu kommit hem, (den blå faran skötte om den detaljen), och var vid mitt avsked en glad och nöjd åttiotvåårig dam. Själv så är jag inte lika nöjd och positiv. En förkylning trängde sig hastigt på häromdagen. Och jag tycker väldigt, väldigt mycket synd om mig själv. Så det så! Host och snörvel...
Det vilar som alltid en stor fridfullhet över kyrkogården i Hortlax. Och
vid vårt besök så fanns solen där med sin närvaro, och spred en prakt-
full glans över viloplatserna.
Som vanligt på våra "hembygdsturnéer" brukar vi stanna till vid pappas
grav. Ibland pratat jag med honom, som om han fortfarande lyssnade,
förresten - det kanske han också gör...?
Naturligtvis pratade jag också med farbror Åke. Pappas yngsta bror.
En stunds konversation fick också jag med Sven och Elma. Å dom
verkade ha det bara bra...!
I Blåsmark stannade vi till och njöt av allt detta vackra.
I min stolthet: "Den blå faran" satt min morsa i tryggt och säkert för-
var.
För den 7:e triljonte gången stannade vi också upp vid mormor och
morfars väg i Blåsmark.
Och se...Lillpites första trafikljus. Lillpite håller sakta på att förvandlas.
Även vägen har fått asfalt, om utvecklingen står i sig, så förmodar jag
att inom loppet av nåt år har Lillpite blivit ett "mini-Chicago". Givetvis
med skyskrapor och hela baletten. Jo, en egen balett blir det säkert
också, "Lillpite Balett Academy".
--------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
På en lyxkryssare i Karibiska havet
Vädret är idag av sådan art att man önskar sig liggande på ett soligt fartygsdäck någonstans i Karibiska havet. Inte nog med att det regnar, det har blåst också. Strömmen försvann ett tag i morse, men behagade komma åter efter en stund. Vore det inte för skam skull så hade jag flugit iväg med flyttfåglarna när de stack i går morse. Exakt klockan 08.23 så påbörjade de sin resa mot sydligare trakter. Första anhalten var Gävle. Där skulle dom stanna på torget en stund. Alla de 521 fåglar som satt i vår tall, lovade skicka ett vykort vid framkomsten. Jodå, jag känner dem personligen alla samtliga, jag bjöd på frukost innan avresan. Dom heter: Lasse, Britta, Jonas, Elsebritt, Johanna, Egon, Lage, Ture, Beata, Sara, Kristina, Rosemunda, Kjell, Ann-Britt, Karl-Oskar, Eva-Lisa, Isabella, Dorotea, Olle (även kallad "SmilfinksOlle"), Gustava, Rickard, Ragnar, Estrid, Ellinora, Janne...nää, hörrni, nu skriver jag inget mer. Resterande namn kan ni få senare.
Roger.
En stor knöl hos familjen LINDQVIST
Missförstå nu inte rubriken. Kanhända att ni ändå gör det, och tänker: En stor knöl hos Lindqvist, jamen, de måste ju vara den där Roger...? Helt fel! Det är inte mig det handlar om, knölen i detta sammanhang är de där knölarna som man utvinner från potatislandet. I dag passade jag på att ta upp de allra sista. Och det var riktigt bastanta knölar. Så stora att en hel FN-bataljon skulle bli mätta på en och samma potatis. Nu tog jag kanske i...
Vid den sista "knölupptagningen" av årets skörd tittade dessa sex
prominenta knölar upp ur marken. Den översta knölen (äsch, jag
kallar dom potatisar istället det låter så fånigt med knöl) hade ett
litet annorlunda slags utseende. Knölen...förlåt, potatisen hade be-
gåvats med en ordentlig kran, dvs näsa. Kranen på knölen...nu blev
det ännu fånigare, hade ett slags drag av Karl XII. Krigarkungen, ni
vet. Majestätsbrott kanske någon dundrar, att likna hjältekungen???
vid en potatis. Men gjort är gjort. God Knöl...jag menar God Natt på
eder alla därute i cyberrymden. Dröm vackra knölar...drömmar...
-----------------------------------------------------------------------------
Knölfotograferare: ROGER LINDQVIST.
Vid den sista "knölupptagningen" av årets skörd tittade dessa sex
prominenta knölar upp ur marken. Den översta knölen (äsch, jag
kallar dom potatisar istället det låter så fånigt med knöl) hade ett
litet annorlunda slags utseende. Knölen...förlåt, potatisen hade be-
gåvats med en ordentlig kran, dvs näsa. Kranen på knölen...nu blev
det ännu fånigare, hade ett slags drag av Karl XII. Krigarkungen, ni
vet. Majestätsbrott kanske någon dundrar, att likna hjältekungen???
vid en potatis. Men gjort är gjort. God Knöl...jag menar God Natt på
eder alla därute i cyberrymden. Dröm vackra knölar...drömmar...
-----------------------------------------------------------------------------
Knölfotograferare: ROGER LINDQVIST.
En sommar att minnas
Mörkret har tagit sitt kommando. Dagarna blir allt kortare, och de varma sommarvindarna har ändrat karaktär. Vinterjackan har tagits fram, och snart väntar även de sköna varma långkalsongerna som förhoppningsvis skall stänga ut den kalla vindens egen årstid. Naturen som bara för ett tag sedan stod i full blomning, blir alltmer karg och ogästvänlig. Men inom oss gror hoppet om nya vårar och nya somrar, då vi åter får känna den frihet som dessa årstider bjuder på. Nyss stod blomsterrabatterna i granna och sprakande färger. Samma rabatter ligger nu nedvissnade bruna och döda efter att ha skänkt oss sådan förunderlig glädnad och glöd. 
Det är varmt, det är sommar det är en underbart solig dag. Hemma
hos Norah har en trägen och mycket envis och arbetssam spindel vävt
sina fångsttrådar. Så sitter han och väntar, väntar och väntar. Och i
sitt minimala spindelhuvud kanske han undrar på vad det blir till middag.
Kanske en fluga, en mygga eller en älg...?
Titta farfar, ett blåbär! Norah och jag gick i skogen, vi spanade efter
de blåa bär som förra sommaren gav vår skog en slags blå ton. I år
så lyste de med sin frånvaro. På bilden visar Norah det enda blåa bär
som fanns.
På vägen till Rosfors passerar vi ett ställe som vore det taget ur ett vy-
kort. Jag stannar bilen, tar fram kameran och när jag står där rusar
"sommar-kossorna" fram i bild. Under en bråkdels sekund fryser jag
tiden. 
En dag bestämde sig Max för att utforska farmor och farfars potatis-
land. I strumplästen. "Men Max du har inga skor, vänta!" skrek farmor.
Men då var det redan försent. Max brydde sig inte alls om några skor.
Han var just då i färd med att titta närmare på de knölar som farfar
satt.
Och som ni själva kan se så gick Max verkligen in för sitt arbete på
potatisodlingen.
Det är midsommarafton. Mitt i det gröna gräset står hon. Norah!
Hela sommaren ligger just i denna stund framför oss. Jag njuter i
fulla drag. Samma dag kommer en man som heter Bosse. Hans fru är
Bettan, mer känd som "Bettan i hatten" som underhåller runt om i vår
bygd. Bosse återlämnar en skiva som jag lånat till Bettan nån dag tidigare.
Vi börjar samtala, ett mycket intressant samtal. Och vi blir stående en
bra stund jag och Bosse. När han åker tänker jag att världen är full av
intressanta personer. Bosse är en av dem.
--------------------------------------------------------------------------
Sommarfotograf: ROGER LINDQVIST.
Blöt promenad
Regnet har öst ner de här dagarna. Igår när jag var ute på min morgonpromenad var det tillfälligtvis uppehåll. I dag har regnet också vräkt ner, med några enstaka uppehåll.
Grått och deprimerande väder.
Men så hände nåt helt oförklarligt. I en vattenpöl såg jag en person
med kamera och keps...det kändes lite "övernaturligt" så jag skyndade
snabbt därifrån och begav mig...
...hemåt...
---------------------------------------------------------------------------------
Grått och deprimerande väder.
Men så hände nåt helt oförklarligt. I en vattenpöl såg jag en person
med kamera och keps...det kändes lite "övernaturligt" så jag skyndade
snabbt därifrån och begav mig...
...hemåt...
---------------------------------------------------------------------------------
Grattis Jennie!
Idag fyller Jennie år! Och som alla vet är det oartigt att nämna en dams ålder. Så det låter vi alltså bli. Grattis i alla fall på din födelsedag, önskar Roger & Elisabeth.
Ha en bra dag!
Ha en bra dag!
