Dagen sedd genom kameraögat...
Dagens stora händelse var när sopbilen kom och tömde komposten - nää, nu skojar jag. Uppriktigt sagt så har det funnits betydligt mer glädjefulla ämnen denna smått kylslagna tisdag den 15 november 2011. Det låter som en klyscha, men, jag försöker vara tacksam varje morgon, och för varje ny dag jag möter. Men om sanningen skall fram så har jag ibland svårt för det, speciellt när kylan intar min stackars kropp. Och när snödrivorna utanför köksfönstret växer sig allt större och större. Men där längst in - i ett litet skrymsle i hjärtgropen, finns "tacksamhetens innersta vrå". Om än man ser sur och butter ut på utsidan, så finns ändå en omistlig ren glädje i den vetskapen om att jag har det så innerligt bra. Tänk att bo i en sådan här bygd. Och fastän snålblåsten viner kring husknutarna så måste man plocka fram det positiva: det finns i alla fall inga mygg och knott så här års!
Idag tog vi "den blå faran", hämtade min morsa och stack iväg. Vi körde i den välbekantaste av trakter: Svensbyn, Blåsmark, Bodsjön, Kalamark, Degeränget och Hortlax. Därbak satt min mor och myste. Därframme satt min hustru och - sov! Jo, så tokigt det kan bli. Hon missade min sightseeing-runda. Med mig som guide (den perfekta). Hon SOV ju bort nästan hela färden, som jag hade specialkomponerat. Min hustru brukar icke somna när vi sitter i bilen. Vari ligger då förklaringen? Tyckte hon inte om min specialrundtur? Gillade hon inte den natur som visade upp sig i sitt himmelska majestät? O, hemska tanke - tyckte hon att jag som guide (den perfekta) inte var så perfekt? Nåja, dessa frågeställningar skall hon besvara på det tio A-4:a ark som jag framställt. Är man grundlig så är man...! Nu kommer i alla fall bilderna som jag "hämtade hem" i min kamera:
¤ En glimt av piteälvens vatten, tisdageftermiddag.
¤ Turen fortsatte mot de vackra Bodsjön. En bygd där min mormor
en gång trampade sina barnaskor.
¤ Färden fortsatte till Kalamark. Om ni tycker att namnet låter väl-
bekant, kan det bero på de tragiska mord som inträffade här - mitt
i den bedövande vackra norrbottniska idyllen - den 14 april 2004. De
två bröderna, Roger och Sune Lindberg utsattes för ett rånöverfall.
Roger, den äldre av de två, hittades död två dagar efteråt i ladugården.
Inne i sin säng låg Sune Lindberg, nerslagen med en påk, men vid liv.
Kaj Linna dömdes 2005 till livstids fängelse. En dom som han över-
klagat. Professorn Leif GW Persson har även han gästat Kalamark.
"Kalamarksmordet" var på tapeten i programmet "Efterlyst" i TV3 vid
flera tillfällen.
¤ Eftermiddagssol över Kalamark.
¤ Solstrålarna målar träden gula på andra sidan vägen. Mitt i bild
har den oförliknelige fotograferingsmannen Lindqvist lämnat sin
skugga. Om ni händelsevis nångång har vägarna förbi, så var då
uppmärksam, kanske att "Skuggan Lindqvist" fortfarande finns kvar
inkilad mellan kalamarksfurorna.
¤ Eftersom sommarens fröjder nu är över, så har den här båten
fått läggas till vila på stranden i väntan på bättre tider.
¤ När vi anländer till min mors hemby, Blåsmark, välkomnas vi av
en smått rosa himmel. Vi följer den Västra vägen...
¤ Och precis där det röda garaget står idag, fanns en gång byns
lanthandel. Jag tror att ägaren hette Sten Dahlbäck.
¤ När vi följt den Västra vägen en bit, kommer vi fram till det hus
där min moster och hennes man med familj en gång bodde. Då fanns
en stor ladugård med kossor, får och grisar. Idag domineras den stora
hagen av vackra hästar.
¤ Min 82-åriga mamma satt och myste i baksätet när vi åkte igenom
för henne de välbekanta trakterna. En gång fanns hennes barndoms-
stigar utspridda runt omkring hembyn. I granngårdarna bodde idel
välbekanta ansikten. Men tidens oförsonliga tand, har rört med sitt
trollspö, med påföljd att många av min mors ungdomskamrater, idag
är borta. Så även de stigar som hon en gång nötte. Så är människans
lott.
--------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Idag tog vi "den blå faran", hämtade min morsa och stack iväg. Vi körde i den välbekantaste av trakter: Svensbyn, Blåsmark, Bodsjön, Kalamark, Degeränget och Hortlax. Därbak satt min mor och myste. Därframme satt min hustru och - sov! Jo, så tokigt det kan bli. Hon missade min sightseeing-runda. Med mig som guide (den perfekta). Hon SOV ju bort nästan hela färden, som jag hade specialkomponerat. Min hustru brukar icke somna när vi sitter i bilen. Vari ligger då förklaringen? Tyckte hon inte om min specialrundtur? Gillade hon inte den natur som visade upp sig i sitt himmelska majestät? O, hemska tanke - tyckte hon att jag som guide (den perfekta) inte var så perfekt? Nåja, dessa frågeställningar skall hon besvara på det tio A-4:a ark som jag framställt. Är man grundlig så är man...! Nu kommer i alla fall bilderna som jag "hämtade hem" i min kamera:
¤ En glimt av piteälvens vatten, tisdageftermiddag.
¤ Turen fortsatte mot de vackra Bodsjön. En bygd där min mormor
en gång trampade sina barnaskor.
¤ Färden fortsatte till Kalamark. Om ni tycker att namnet låter väl-
bekant, kan det bero på de tragiska mord som inträffade här - mitt
i den bedövande vackra norrbottniska idyllen - den 14 april 2004. De
två bröderna, Roger och Sune Lindberg utsattes för ett rånöverfall.
Roger, den äldre av de två, hittades död två dagar efteråt i ladugården.
Inne i sin säng låg Sune Lindberg, nerslagen med en påk, men vid liv.
Kaj Linna dömdes 2005 till livstids fängelse. En dom som han över-
klagat. Professorn Leif GW Persson har även han gästat Kalamark.
"Kalamarksmordet" var på tapeten i programmet "Efterlyst" i TV3 vid
flera tillfällen.
¤ Eftermiddagssol över Kalamark.
¤ Solstrålarna målar träden gula på andra sidan vägen. Mitt i bild
har den oförliknelige fotograferingsmannen Lindqvist lämnat sin
skugga. Om ni händelsevis nångång har vägarna förbi, så var då
uppmärksam, kanske att "Skuggan Lindqvist" fortfarande finns kvar
inkilad mellan kalamarksfurorna.
¤ Eftersom sommarens fröjder nu är över, så har den här båten
fått läggas till vila på stranden i väntan på bättre tider.
¤ När vi anländer till min mors hemby, Blåsmark, välkomnas vi av
en smått rosa himmel. Vi följer den Västra vägen...
¤ Och precis där det röda garaget står idag, fanns en gång byns
lanthandel. Jag tror att ägaren hette Sten Dahlbäck.
¤ När vi följt den Västra vägen en bit, kommer vi fram till det hus
där min moster och hennes man med familj en gång bodde. Då fanns
en stor ladugård med kossor, får och grisar. Idag domineras den stora
hagen av vackra hästar.
¤ Min 82-åriga mamma satt och myste i baksätet när vi åkte igenom
för henne de välbekanta trakterna. En gång fanns hennes barndoms-
stigar utspridda runt omkring hembyn. I granngårdarna bodde idel
välbekanta ansikten. Men tidens oförsonliga tand, har rört med sitt
trollspö, med påföljd att många av min mors ungdomskamrater, idag
är borta. Så även de stigar som hon en gång nötte. Så är människans
lott.
--------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Tragiska existenser
När ett sexuellt övergrepp och ett mord en gång avslöjades på ett litet barn, och som väckte allmänhetens avsky, sa en bekant dessa ord:
- Det är nästan så man skäms att tillhöra det här människosläket, när man ser vad vi människor är i stånd att göra. Djuren dödar för matens skull, inte för sitt eget nöje, som vissa knäppskallar som ska kallas för människor gör, fortsatte han.
Samma sak vederfors jag när morden på Utöya inträffade, den 22 juli detta år. Den iskalle Anders Behring-Breivik höjde sitt vapen och avrättade 69 personer. Till detta läggs ytterligare de 8 offer, som omkom i den explosion som Behring-Breivik orsakade i centrala Oslo samma dag. Nu har samme man höjt sin röst i rätten och meddelat att han inte accepterar att sitta häktad. Då kan man fråga sig om hur han tänkt sig sin framtid, efter allt det horribla som han åstadkommit? Är det som en fri man, efter det ohyggliga som hänt? Hans uttalande vittnar om en sjuk hjärna, med psykopatiska drag. Behring-Breivik är inget annat än en av dessa många tragiska existenser. 
Anders Behring-Breivik - en tragisk existens.
--------------------------------------------------------------
Bild: www.motherjones.com
11.11.11.
En sista chans och i sista minuten att skriva ned de historiska siffrorna 11.11.11. Så var det gjort!
Tack å hej, leverpastej!
Tack å hej, leverpastej!
Dagen då världen krympte till en tennisboll...
När jag var barn såg min värld helt annorlunda än en den jag lever i idag. Avstånden var stora, nästintill onåbara. När vi studerade skolatlasen, på geografilektionerna, tycktes "det där" Amerika vara en ouppnåelig dröm. Det närmaste man kom landet därborta i väst, var genom TV:n. Visserligen kunde man flyga över "pölen" (Atlanten), men det lät ändå som en evighetsresa. I Amerika bodde ju alla filmstjärnor. Åtminstone om man skulle förlita sig på de tidningar man läste. Om ni inte tror mig, så bodde ju familjen Cartwright på sin ranch Ponderosa på den amerikanska prärien. Bara en sån sak. I ett vitt hus i Washington bodde presidenten, det hade jag lärt mig via Olle Björklund i den gamla "ång-TV:n" i det svartvita 1960-talet.
Men så en dag kom datorn in i vårt hem. Först och främst var det sönerna som flitigt abonnerade på den nya leksaken. Själv hade jag inget större intresse av att sitta framför den, den var till för barnen. Tyckte jag. Så pågick det i några år. Jag rörde den överhuvudtaget aldrig. Och även om jag så skulle ha velat, så var den alltid upptagen. På Öjeby sjukhem anordnades en datakurs för de anställda. Vi skulle lära oss grunderna, mest tyckte jag det var helt onödigt. Men eftersom datoriseringen fortskred även på mitt jobb, så fanns kravet att vi alla skulle kunna hantera leksaken.
Men så en underbar dag, började jag så smått fingra på tangenterna. Första gången tordes jag inte alls trycka, jag var rädd att jag skulle kortsluta hela pitebygden med omnejd. Sönernas flinka fingrar flög som svalans vingar över knapparna, och jag stod ibland bredvid. När jag började ställa mina tafatta frågor, tittade de på mig precis som om jag varit en Alien från en annan planet. Trots deras försök att förklara, gick ingenting in i mitt tjockskalliga huvud. Det var nästan så att man skämdes över att ställa de dumma frågorna.
2008 hade jag kommit så pass långt, att jag bestämde mig för att kasta mig ut i cyberrymdens okända värld. I tidningarna hade jag läst om nåt som kallades för "BLOGG". Så fort jag fått litegrann mer kött på benen, så bestämde jag mig: jag skulle börja blogga. Tur att sönerna fanns. Mina första valhänta försök gjorde att yngste sonen var tvungen att hoppa in för att rädda sin far. Nu sitter jag här idag. Jag är inte längre rädd att kortsluta min hembygd genom ett feltryck på tangentbordet.
Ute i det okända finns det människor som faktiskt läser det min hjärna hittar på. Otroligt! Nåja, vissa av er vet jag på ett ungefär vart ni finns, men det finns ändå ett stort mörkertal. Vem är intresserad? Och vad är ni intresserade av? Tailsweep heter en lista som presenterar exakt ett tusen av de mest lästa bloggarna i landet. Där någonstans finns lilla jag. Där finns även en karta över hela den värld som var så stor i min barndom. Men se idag har den krympt, genom datorns intåg. Och jag kan se - bara på ett ungefär - vart alla läsare håller hus. Så håll i er nu för här kommer en lista över de platser, som jag aldrig trodde någon skulle sitta och läsa vad jag skriver, tycker och tänker:
¤ KAZAKSTAN ¤ URUGUAY ¤ POLEN ¤ MALMÖ ¤ LUND ¤ OSLO ¤ FINLAND ¤ NOVOSIBIRSK ¤ LONDON ¤ HELSINGBORG ¤ FRANKRIKE ¤ PITEÅ ¤ SUNDSVALL ¤ ÄLVSBYN ¤ VINDELN ¤ BORLÄNGE ¤ SKELLEFTEÅ ¤ HALMSTAD ¤ GÄLLIVARE ¤ ÖRNSKÖLDSVIK ¤ NORRKÖPING ¤ UMEÅ ¤ CALIFORNIEN ¤ MOSKVA ¤ UPPSALA ¤ STOCKHOLM ¤ TROLLHÄTTAN ¤ SKÖVDE ¤ ÖREBRO ¤ KARLSTAD ¤ LIDKÖPING ¤ NYNÄSHAMN ¤ BODEN ¤ KÖPENHAMN ¤ ÖSTERSUND ¤ VÄSTERÅS ¤ ARVIDSJAUR ¤ LULEÅ ¤ NYKÖPING ¤ LETTLAND ¤ VÄNERSBORG ¤ GÖTEBORG ¤ KRAMFORS ¤ MÖLNDAL ¤ KUNGÄLV ¤ TYSKLAND ¤
¤¤¤¤¤¤¤¤¤TACK ALLA NI DÄRUTE FÖR ERA BESÖK¤¤/ ROGER.
Men så en dag kom datorn in i vårt hem. Först och främst var det sönerna som flitigt abonnerade på den nya leksaken. Själv hade jag inget större intresse av att sitta framför den, den var till för barnen. Tyckte jag. Så pågick det i några år. Jag rörde den överhuvudtaget aldrig. Och även om jag så skulle ha velat, så var den alltid upptagen. På Öjeby sjukhem anordnades en datakurs för de anställda. Vi skulle lära oss grunderna, mest tyckte jag det var helt onödigt. Men eftersom datoriseringen fortskred även på mitt jobb, så fanns kravet att vi alla skulle kunna hantera leksaken.
Men så en underbar dag, började jag så smått fingra på tangenterna. Första gången tordes jag inte alls trycka, jag var rädd att jag skulle kortsluta hela pitebygden med omnejd. Sönernas flinka fingrar flög som svalans vingar över knapparna, och jag stod ibland bredvid. När jag började ställa mina tafatta frågor, tittade de på mig precis som om jag varit en Alien från en annan planet. Trots deras försök att förklara, gick ingenting in i mitt tjockskalliga huvud. Det var nästan så att man skämdes över att ställa de dumma frågorna.
2008 hade jag kommit så pass långt, att jag bestämde mig för att kasta mig ut i cyberrymdens okända värld. I tidningarna hade jag läst om nåt som kallades för "BLOGG". Så fort jag fått litegrann mer kött på benen, så bestämde jag mig: jag skulle börja blogga. Tur att sönerna fanns. Mina första valhänta försök gjorde att yngste sonen var tvungen att hoppa in för att rädda sin far. Nu sitter jag här idag. Jag är inte längre rädd att kortsluta min hembygd genom ett feltryck på tangentbordet.
Ute i det okända finns det människor som faktiskt läser det min hjärna hittar på. Otroligt! Nåja, vissa av er vet jag på ett ungefär vart ni finns, men det finns ändå ett stort mörkertal. Vem är intresserad? Och vad är ni intresserade av? Tailsweep heter en lista som presenterar exakt ett tusen av de mest lästa bloggarna i landet. Där någonstans finns lilla jag. Där finns även en karta över hela den värld som var så stor i min barndom. Men se idag har den krympt, genom datorns intåg. Och jag kan se - bara på ett ungefär - vart alla läsare håller hus. Så håll i er nu för här kommer en lista över de platser, som jag aldrig trodde någon skulle sitta och läsa vad jag skriver, tycker och tänker:
¤ KAZAKSTAN ¤ URUGUAY ¤ POLEN ¤ MALMÖ ¤ LUND ¤ OSLO ¤ FINLAND ¤ NOVOSIBIRSK ¤ LONDON ¤ HELSINGBORG ¤ FRANKRIKE ¤ PITEÅ ¤ SUNDSVALL ¤ ÄLVSBYN ¤ VINDELN ¤ BORLÄNGE ¤ SKELLEFTEÅ ¤ HALMSTAD ¤ GÄLLIVARE ¤ ÖRNSKÖLDSVIK ¤ NORRKÖPING ¤ UMEÅ ¤ CALIFORNIEN ¤ MOSKVA ¤ UPPSALA ¤ STOCKHOLM ¤ TROLLHÄTTAN ¤ SKÖVDE ¤ ÖREBRO ¤ KARLSTAD ¤ LIDKÖPING ¤ NYNÄSHAMN ¤ BODEN ¤ KÖPENHAMN ¤ ÖSTERSUND ¤ VÄSTERÅS ¤ ARVIDSJAUR ¤ LULEÅ ¤ NYKÖPING ¤ LETTLAND ¤ VÄNERSBORG ¤ GÖTEBORG ¤ KRAMFORS ¤ MÖLNDAL ¤ KUNGÄLV ¤ TYSKLAND ¤
¤¤¤¤¤¤¤¤¤TACK ALLA NI DÄRUTE FÖR ERA BESÖK¤¤/ ROGER.
Möten
Varje möten har sin speciella form och karaktär. Ibland bjuds man på möten som gör att man känner sig uppriktigt upprymd och glad. I dag hade jag förmånen att träffa min gamla barndomskompis, Per. Vi bodde grannar med varandra, vi umgicks dagarna i ända, tillsammans med de övriga barnen som bodde i samma kvarter. På sommarloven åkte vi på våra cyklar runt omkring i hembygden, gärna då i den skog som gick under namnet; "Lindgrens-skogen".
- Hur många mil tror du, Roger, vi har cyklat i den där skogen, sa Per.
- Tusentals, sa jag. Tusen och åter tusen år ut och år in.
Vi såg världen ur en annan synvinkel och perspektiv. I dag har skärpan förbytts i en mogen-syn på saker och ting. Det är det som känns så skönt. Trots att mötena är i allra högsta grad mest sporadiska, så finns det en gemensam historia i bakgrunden. En historia som utgör en slags plattform att stå på. Trots den snåla blåsten, så gick jag därifrån med en värmande känsla i bröstet.
En timme därpå, gjordes ett annat sorts möte. Det var Mikael Renberg som vi mötte på vår skogspromenad. Detta andra möte satt liksom ihop med det förra. Det fanns en gemensam nämnare. Detta berättade jag för honom. Saken är den att på den tomt där Mikael Renberg bor, där bodde en gång min barndomskompis. Samma Per som jag mött en timme tidigare på kyrkogården i Hortlax.
- Oj, det var dom som hade en sån underbart fin trädgård, sa Mikael Renberg.
Jo, just precis. Ingvar och Margaretha hade en mycket välskött trädgård med de godaste morötter som jag någonsin haver smakat. Därtill fullt av hallonbuskar, som lyste klart röda varje sommar.
- Vi har haft tur du å jag Per, sa jag. Tänk att vi fick växa upp under en tid då allt andades framtidstro och en värld som utvecklades åt nära nog rätt håll.
Idag har vi båda passerat 50+. Per bor inte längre kvar i sin gamla hembygd. Men han gör täta besök hit upp. Jag däremot blev bygden trogen, det fanns liksom ingen tanke på något annat. Det kan ju upplevas som rejält tråkigt när jag klart konstaterar: Jag älskar att bo där jag bor. Och det gör inte saken sämre att mina barn med respektive valt att göra samma sak. Nån i min närmaste krets sa för ett tag sedan: Man skall inte bo så nära varandra. Okej, tycker jag om den åsikten. Det är väl bra om den personen tycker det. Men hon/han får gärna göra precis som den vill. Huvudsaken är att nämnda person även respekterar mitt/vårt typ av val. Vi älskar att bo nära varandra. Vi har nära till våra barnbarn, vilket vi upplever som en ynnest. Vi har nära när vi/de behöver en hjälpande hand. Livet är alltför kort, under min lilla stund på jorden anser jag mig ha den rätten att själv bestämma över mitt eget liv och hur det skall levas. Och det är just precis det jag gjort. Och jag gillar det!
Per, min gamla barndomskompis. Vi bodde ett stenkast från varandra.
Vi umgicks nära på alltid. Vi hade många saker att behandla när vi möttes
på Hortlax kyrkogård i dag. Och trots snålblåsten, så gick jag därifrån med
en nära nog obeskrivbar värmande sorts känsla. Härligt Per att råkas!
-----------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
- Hur många mil tror du, Roger, vi har cyklat i den där skogen, sa Per.
- Tusentals, sa jag. Tusen och åter tusen år ut och år in.
Vi såg världen ur en annan synvinkel och perspektiv. I dag har skärpan förbytts i en mogen-syn på saker och ting. Det är det som känns så skönt. Trots att mötena är i allra högsta grad mest sporadiska, så finns det en gemensam historia i bakgrunden. En historia som utgör en slags plattform att stå på. Trots den snåla blåsten, så gick jag därifrån med en värmande känsla i bröstet.
En timme därpå, gjordes ett annat sorts möte. Det var Mikael Renberg som vi mötte på vår skogspromenad. Detta andra möte satt liksom ihop med det förra. Det fanns en gemensam nämnare. Detta berättade jag för honom. Saken är den att på den tomt där Mikael Renberg bor, där bodde en gång min barndomskompis. Samma Per som jag mött en timme tidigare på kyrkogården i Hortlax.
- Oj, det var dom som hade en sån underbart fin trädgård, sa Mikael Renberg.
Jo, just precis. Ingvar och Margaretha hade en mycket välskött trädgård med de godaste morötter som jag någonsin haver smakat. Därtill fullt av hallonbuskar, som lyste klart röda varje sommar.
- Vi har haft tur du å jag Per, sa jag. Tänk att vi fick växa upp under en tid då allt andades framtidstro och en värld som utvecklades åt nära nog rätt håll.
Idag har vi båda passerat 50+. Per bor inte längre kvar i sin gamla hembygd. Men han gör täta besök hit upp. Jag däremot blev bygden trogen, det fanns liksom ingen tanke på något annat. Det kan ju upplevas som rejält tråkigt när jag klart konstaterar: Jag älskar att bo där jag bor. Och det gör inte saken sämre att mina barn med respektive valt att göra samma sak. Nån i min närmaste krets sa för ett tag sedan: Man skall inte bo så nära varandra. Okej, tycker jag om den åsikten. Det är väl bra om den personen tycker det. Men hon/han får gärna göra precis som den vill. Huvudsaken är att nämnda person även respekterar mitt/vårt typ av val. Vi älskar att bo nära varandra. Vi har nära till våra barnbarn, vilket vi upplever som en ynnest. Vi har nära när vi/de behöver en hjälpande hand. Livet är alltför kort, under min lilla stund på jorden anser jag mig ha den rätten att själv bestämma över mitt eget liv och hur det skall levas. Och det är just precis det jag gjort. Och jag gillar det!
Per, min gamla barndomskompis. Vi bodde ett stenkast från varandra.
Vi umgicks nära på alltid. Vi hade många saker att behandla när vi möttes
på Hortlax kyrkogård i dag. Och trots snålblåsten, så gick jag därifrån med
en nära nog obeskrivbar värmande sorts känsla. Härligt Per att råkas!
-----------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Ett tänt ljus
Några ljus på mina pappas grav...
...och ett ljus på Sven och Elmas grav.
Många hade sökt sig till Hortlax kyrkogård idag för att tända ett ljus på
sina anhörigas gravar.
Sickan Carlsson (1915-2011)
"Jag är så glittrande glad", sjöng Sickan Carlsson i en av sina sånger. Och visst var det så. Genom hela sin långa karriär - hon debuterade 1930 - har hennes smilgropar spelat en central roll och blev också något av ett varumärke. I dag nås vi av nyheten att hon somnat in, 96 år gammal. 1987 gjorde hon sin sista TV-roll tillsammans med komikern Ulf Larsson (1956-2009) i komedin "Kusiner i kubik". Men vi skall för alltid minnas henne som en fullfjädrad komedienne i de många filmer som hon kom att medverka i genom åren.
Sickan Carlsson föddes 1915 som Anna-Greta Carlsson. Hon scendebu-
terade 1930 på Gröna Lund. Sedan följde år av framgångar på vita duken.
---------------------------------------------------------------------------------
Bild: www.expressen.se
Sickan Carlsson föddes 1915 som Anna-Greta Carlsson. Hon scendebu-
terade 1930 på Gröna Lund. Sedan följde år av framgångar på vita duken.
---------------------------------------------------------------------------------
Bild: www.expressen.se
Tisdagen den 1 november 2011
Jag är tacksam för varje dag som snön inte kommit. Idag har vi återigen blivit bortskämda med ett - för den här årstiden - alldeles underbart väder. Dagen har nyttjats till promenad, biltvätt och ishockey. Tyvärr så kom Luleå till korta i bortamatchen mot Färjestad. 2-1 slutade drabbningen, till Färjestads favör. Men säsongen är långt ifrån över. Det kommer att hända en del saker på elitseriens alla hockeyrinkar, innan den stora "Grand Finale" våren 2012. Kameran har även idag nyttjats till fullo. Beviset på detta ses på de bilder som här presenteras:
Vi skriver tisdag den 1 november. Snön lyser ännu med sin frånvaro. En
händelse som i mina ögon är värd att dokumenteras.
Himlen lyser i glada blå färger. Precis som om jag målat den själv med
vattenfärger.
Grillhörnan lyser öde och tom. Men det var nästan så att man kunnat ta
fram utemöblerna igen en dag som denna.
Över mitt föräldrahem spreds de gula behagliga solstrålarna och skapade
ett mönster på de röda väggarna.
Dagen till ära så blev "Blå faran" uppiffad. Först var min tanke att köra in
den i badrummet. Men så tänkte jag en gång till...
På den promenad som vi gjorde upp mot byn, log solen mot oss hela vägen.
På hemvägen upptäckte vi att Vår Herre målat om himlen i rosa färger
med sin gudomliga hand.
Långt, långt däruppe seglar de bomullslika molnen över vår bygd.
--------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Larry Dean...
De avslutande avsnitten i berättelsen om LARRY DEAN fortsätter snart i din dator. Jag har inväntat nytt material som Staffan sänt mig. I går kom ytterligare ett vecko-utskick med Staffan som avsändare. Innehållet behandlar den lite mera privata sidan hos Staffan Sundin (Larry Dean) där familjen står i fokus.
På återhörande!
Roger Lindqvist.
På återhörande!
Roger Lindqvist.
Måndag den 31 oktober 2011
När jag nångång under den kommande "vinterfasan" (min benämning på den kalla årstid som väntar) slår mig ner i soffan, darrande av köld efter en promenad bland vita snödrivor i den norrbottniska arktiska kvällen, skall jag minnas den underbara sommar och höst som vi haft. Ett strålande exempel är den här dagen som vi just nu finns mitt i. 12 grader varmt, solen ler från sin himmel och det är så skönt för en frusen stackare som mig att få ta del av en liten uns av värme som den där gula "bollen" på himlafästet bjuder mig på. Jag gick ut på min sedvanliga promenad, gick på den vanliga rundan och kände mig så tacksam över det fina vädret. (Ni hör ju att jag håller på att bli gammal, mycket väderprat). Nåja, jag känner mig inte så värst gammal egentligen, i sinnet kan jag ibland vara på samma lekfulla nivå som Norah och Max.
På min väg så mötte jag många andra som liksom mig tog chansen att få njuta av de sista resterna av en förlupen sommar och höst. Förresten, ni skulle bara veta så artiga många av dessa hortlaxbor är. De hälsar mig alla med ett glatt leende, många är totalt okända för mig, men de bjuder litegrann på sig själv genom sina hälsningar. Glada positiva människor gör mig också glad.
TV-kanalen Sjuan har återigen hört av sig. Man ville veta lite mera om de överläkare som jobbat på Furunäsets sjukhus. I det fallet har jag ingen större koll, sa jag. Jag kommer ihåg några stycken, men inte så att jag kan med bestämdhet propsa på en fullödig dokumentation i ämnet. Per Winqvist hette den allra första läkaren, om honom har jag skrivit i tidningen en gång. Det handlade om en ung mor som 1901 mördade sina fyra små barn, och sedan åkte in på mentalsjukhuset. I de papper jag hittade, hade nämnde dr. Winqvist satt sin signatur.
Som ni ser så bär Furunäsets sjukhus på en mycket spännande historia. Synd att inte Joel Berglund är i livet, han om någon visste det mesta om vad som hänt alltsedan Furunäsets tillblivelse, fram till modern tid. Jag hänvisade henne att försöka ta del i den enorma klippsamling som Joel Berglund lämnat efter sig. Jag har själv haft den stora äran att läsa igenom alla hans urklippsböcker vid ett tillfälle. Det är en sann kulturhistorisk gärning som den förre socioterapeuten Berglund åstadkommit. 
Trots att almanackan visar den 31 oktober, så fortsätter det milda
höstvädret. I fjärran syns spiran på Hortlax kyrka. Man håller f n v på
med att restaurera innandömet, så alla kyrkliga sammankomster är
för tillfället flyttade till Skogskapellet vid kyrkogården.
-------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
TV har ringt! "Det okända"
Televisionen har hört av sig. En ung dam ringde idag, hon höll på med researcharbete inför programmet "Det okända" som sänds i början av nästa år. Stället de besöker är min gamla arbetsplats ute på Furunäsets sjukhus. Hon hade läst min blogg där jag lagt ut en hel del material om det gamla sjukhuset. Hon sa att ett medium "fått kontakt" med en man i arbetsoverall. Hon ville ha min hjälp att identifiera honom. Detta jag gjorde! Enligt den beskrivning jag fick så kan det inte vara någon annan än honom. Hon ville jag skulle berätta om mina år på mentalsjukhuset. Det gjorde jag, så gott jag bara kunde. En stund efter vårt samtal, ringer hon upp mig igen:
- Jag har berättat om dig för min redaktion, dom vill erbjuda dej en plats i TV-programmet.
- Vi vill att du med egna ord berättar det du nyss sa till mej.
- Vi ska upp med filmteamet en vända till, så då skulle det passa.
- Nja, sa jag, jag tror inte jag gör mej så bra i TV. Däremot får du gärna ringa mej om du har fler frågor.
- Så då går det inte ens övertala dej, sa hon.
- Tyvärr, sa jag.
Som tack för hjälpen skulle de skicka mej en inspelning av programmet nångång i januari 2012.
- Tack, det tar jag tacksamt emot, sa jag.
Produktionsbolaget som producerar "Det okända" är Nordisk Film Production AB. Så då blir det att kolla in vad de hittar på min gamla arbetsplats vad det lider. Uppgifterna jag lämnade kommer att användas i programmet, men inga namn kommer att nämnas. Det okända som tidigare sändes i TV+ sänds numera i Sjuan.
---------Roger.---------------
Caroline Giertz programledare för "Det okända".
--------------------------------------------------------------------------------
Bild: www.tv4.se
- Jag har berättat om dig för min redaktion, dom vill erbjuda dej en plats i TV-programmet.
- Vi vill att du med egna ord berättar det du nyss sa till mej.
- Vi ska upp med filmteamet en vända till, så då skulle det passa.
- Nja, sa jag, jag tror inte jag gör mej så bra i TV. Däremot får du gärna ringa mej om du har fler frågor.
- Så då går det inte ens övertala dej, sa hon.
- Tyvärr, sa jag.
Som tack för hjälpen skulle de skicka mej en inspelning av programmet nångång i januari 2012.
- Tack, det tar jag tacksamt emot, sa jag.
Produktionsbolaget som producerar "Det okända" är Nordisk Film Production AB. Så då blir det att kolla in vad de hittar på min gamla arbetsplats vad det lider. Uppgifterna jag lämnade kommer att användas i programmet, men inga namn kommer att nämnas. Det okända som tidigare sändes i TV+ sänds numera i Sjuan.
---------Roger.---------------
Caroline Giertz programledare för "Det okända".
--------------------------------------------------------------------------------
Bild: www.tv4.se
Emotionell instabilitet...
Vi är alla stöpta i samma form, men ändå inte...Vad menar han med det då, kanske någon undrar. Samtidigt som vi i grunden är lika, så är varje levande själ inte lik någon annan. Precis som med fingeravtrycken, våra tummar ser likadana ut, men inte fingertoppens mönster. Ungefär så är det med oss individer också. Ganska så likadant på utsidan, men vår inre värld ser betydligt mer annorlunda ut.
Vissa typer av människor faller vi för. Jag menar vi trivs att umgås och att vara i deras närhet. Man känner sig bekväm, uppsluppen och glad. Ja, man t.o.m. känner sig både sedd och hörd, och resultatet blir att man växer som person. I en annan situation, i ett möte med en annan personlighetstyp, känns den direkta motsatsen. Istället för att växa, vissnar man och krymper bort. Som en liten planta i en skog, som så gärna vill växa sig stor och stark, men de andra furornas grenar förhindrar allt detta.
Man kanske inbillas att tro att det är mig eller dig det är fel på. För det är just det tankefröet som den där människan ville så in i dina innersta tankar. "Du ska inte tro att du är nån!" "Du ska absolut inte tro att du är ett dugg märkvärdig!". Detta är den värsta sortens psykisk terror, man som medmänniska kan utsätta en annan för. Utan dunkar på din axel, utan glada tillrop, utan glada leenden så blir vår stund på den här jorden just ingenting.
Dessa "farliga" människor, tittar missunnsamt sig omkring, för det värsta som bara inte får hända är att någon (ve och fasa) växer sig stark en dag. Och som den lilla plantan som en dag växer sig förbi de stora täta furorna och når solljuset och den blå himlen. Det blev många liknelser, men jag "målar" mina ord på det sättet så ingen kan missförstå. Varför, har jag frågat mig ibland, varför får vi inte växa i andras ögon? Jo, för att den missunnsamma personen, fastnat, vissnat i sin egen livssituation. Däri ligger sanningen någonstans. Energitjuvar brukar dom också kallas. De personer som utsätter andra för sin frustration och bitterhet, där endast de mörka molnen finns på åskvädershimlen.
Att umgås med liknande är en emotionell form av maraton. Trots att man sitter alldeles stilla på sin stol, är man totalt utmattad när man går därifrån. Under den tid man umgåtts, har man även konfronterats med det "miljöfarliga gifterna" som trängt in i varje cell och por, som personen slungat ut. Tankarna har infiltrerats så till den milda grad att det tar flerfaldiga timmar innan man återigen är fri.
Jag begär inte att någon skall läa min klagoskrift, men jag kände det så pass angeläget att rensa ut all den här fasansfulla smörjan som jag utsattes för så sent som igår. Nu är det i alla fall gjort. Och det känns betydligt mycket skönare och så fantastiskt befriande. Så snälla människor därute, låt aldrig någon behandla er nedlåtande. Bär era huvuden höga, för ni ska veta att just NI är värda att leva ett fantastiskt underbart liv, med alla era unika förutsättningar. Gå ut i livet och finns till...
-------------ROGER LINDQVIST.-------------
Vissa typer av människor faller vi för. Jag menar vi trivs att umgås och att vara i deras närhet. Man känner sig bekväm, uppsluppen och glad. Ja, man t.o.m. känner sig både sedd och hörd, och resultatet blir att man växer som person. I en annan situation, i ett möte med en annan personlighetstyp, känns den direkta motsatsen. Istället för att växa, vissnar man och krymper bort. Som en liten planta i en skog, som så gärna vill växa sig stor och stark, men de andra furornas grenar förhindrar allt detta.
Man kanske inbillas att tro att det är mig eller dig det är fel på. För det är just det tankefröet som den där människan ville så in i dina innersta tankar. "Du ska inte tro att du är nån!" "Du ska absolut inte tro att du är ett dugg märkvärdig!". Detta är den värsta sortens psykisk terror, man som medmänniska kan utsätta en annan för. Utan dunkar på din axel, utan glada tillrop, utan glada leenden så blir vår stund på den här jorden just ingenting.
Dessa "farliga" människor, tittar missunnsamt sig omkring, för det värsta som bara inte får hända är att någon (ve och fasa) växer sig stark en dag. Och som den lilla plantan som en dag växer sig förbi de stora täta furorna och når solljuset och den blå himlen. Det blev många liknelser, men jag "målar" mina ord på det sättet så ingen kan missförstå. Varför, har jag frågat mig ibland, varför får vi inte växa i andras ögon? Jo, för att den missunnsamma personen, fastnat, vissnat i sin egen livssituation. Däri ligger sanningen någonstans. Energitjuvar brukar dom också kallas. De personer som utsätter andra för sin frustration och bitterhet, där endast de mörka molnen finns på åskvädershimlen.
Att umgås med liknande är en emotionell form av maraton. Trots att man sitter alldeles stilla på sin stol, är man totalt utmattad när man går därifrån. Under den tid man umgåtts, har man även konfronterats med det "miljöfarliga gifterna" som trängt in i varje cell och por, som personen slungat ut. Tankarna har infiltrerats så till den milda grad att det tar flerfaldiga timmar innan man återigen är fri.
Jag begär inte att någon skall läa min klagoskrift, men jag kände det så pass angeläget att rensa ut all den här fasansfulla smörjan som jag utsattes för så sent som igår. Nu är det i alla fall gjort. Och det känns betydligt mycket skönare och så fantastiskt befriande. Så snälla människor därute, låt aldrig någon behandla er nedlåtande. Bär era huvuden höga, för ni ska veta att just NI är värda att leva ett fantastiskt underbart liv, med alla era unika förutsättningar. Gå ut i livet och finns till...
-------------ROGER LINDQVIST.-------------
Jan-Öjvind Swahn - Mannen med de dubbla glasögonen...
Redan som barn stiftade jag genom TV:n bekantskap med Jan-Öjvind Swahn. Detta p.g.a. hans programledarskap i det populära Fråga Lund, som hade sin premiär 1962. I panelen satt en mängd färgrika professorer och docenter. Jag minns Sten von Friesen, Gerhard Bendz, Jörgen Weibull och David Ingvar (den sistnämnde bror till den då kända Cilla Ingvar). Programledaren själv, Jan-Öjvind Swahn, folkloristen och docenten i etnologi vid Lunds universitetet, samt författare av en mängd faktalitteratur, gav också TV-publiken därhemma svar på de mest skilda saker.
Jan-Öjvind Swahn medverkade också i ett av televisionens mest utskällda program, "Skäggen". Tillsammans med de övriga skäggiga herrarna, Beppe Wolgers, Lasse O´Månsson, Edvard Matz, Åke Söderqvist och Yngve Gamlin fick docent Swahn klä skott för en arg allmänhet. I det då rätt så puritanska Sverige blev det bara för mycket när det rapades i TV:n. Det ansågs som dålig underhållning. Märk väl att detta var några år före den riktigt stora skandalen med Per Oscarssons "nakenchock" i direktsänd Hylands hörna 1966. Ser man programmen idag, är det med ett lätt leende på läpparna.
Jan-Öjvind Swahn har även blivit smått känd inte endast för sitt enorma kunnande. Ånej, han har också blivit ihågkommen för sina minst sagt konstiga glasögon. Första gången min far såg dem, blev han så pass nyfiken, att han själv skulle velat ha ett par. Det gick så långt att när han besökte optikern i Piteå, så frågade han om det skulle gå få beställa ett liknande par. Nja, sa optikern, herr Swahns glasögon är en form av specialarbete. Inte något som finns i affären.
Pappa fick vackert gå hem med ett par klassiska glasögon med focus. Inga Jan-Öjvind-Swahn-glasögon alltså. Jag tror att min fars syfte endast var att skoja med optikern, inget allvarligt menat i den bemärkelsen. Han hade ett stort skämtlynne min farsa, som tog sig uttryck i en del practical jokes. Några av skämten lever kvar än i denna dag i mitt minne. Mer om det någon annan gång.
Jan-Öjvind Swahn f. 1925 har gjort mycket i sina dagar. Bl. a.
författat en stor mängd av böcker. Den senaste "Potatisboken" kom
2011.
---------------------------------------------------------------------------
Foto: CHRISTOPHER KULLENBERG ROTHVALL.
Jan-Öjvind Swahn medverkade också i ett av televisionens mest utskällda program, "Skäggen". Tillsammans med de övriga skäggiga herrarna, Beppe Wolgers, Lasse O´Månsson, Edvard Matz, Åke Söderqvist och Yngve Gamlin fick docent Swahn klä skott för en arg allmänhet. I det då rätt så puritanska Sverige blev det bara för mycket när det rapades i TV:n. Det ansågs som dålig underhållning. Märk väl att detta var några år före den riktigt stora skandalen med Per Oscarssons "nakenchock" i direktsänd Hylands hörna 1966. Ser man programmen idag, är det med ett lätt leende på läpparna.
Jan-Öjvind Swahn har även blivit smått känd inte endast för sitt enorma kunnande. Ånej, han har också blivit ihågkommen för sina minst sagt konstiga glasögon. Första gången min far såg dem, blev han så pass nyfiken, att han själv skulle velat ha ett par. Det gick så långt att när han besökte optikern i Piteå, så frågade han om det skulle gå få beställa ett liknande par. Nja, sa optikern, herr Swahns glasögon är en form av specialarbete. Inte något som finns i affären.
Pappa fick vackert gå hem med ett par klassiska glasögon med focus. Inga Jan-Öjvind-Swahn-glasögon alltså. Jag tror att min fars syfte endast var att skoja med optikern, inget allvarligt menat i den bemärkelsen. Han hade ett stort skämtlynne min farsa, som tog sig uttryck i en del practical jokes. Några av skämten lever kvar än i denna dag i mitt minne. Mer om det någon annan gång.
Jan-Öjvind Swahn f. 1925 har gjort mycket i sina dagar. Bl. a.
författat en stor mängd av böcker. Den senaste "Potatisboken" kom
2011.
---------------------------------------------------------------------------
Foto: CHRISTOPHER KULLENBERG ROTHVALL.
5.000:e inlägget!
Sedan den 23 december 2008 fram till idag den 25 oktober 2011 har jag publicerat 5.000 inlägg. Alltså ett litet jubileum. Hade tänkt ringa en bekant på musikhögskolan som skulle få blåsa i sin trumpet på farstubron, men jag var så illa tvungen åka in till Piteå för att köpa mig ett par nya skor istället. Min hustru tyckte att det var mer angeläget. Kanske jag ringer Aftonbladet, Expressen och New York Times senare idag, för att göra dem påminda om mitt jubileum. Förlåt, jag glömde ju "världsbladet" PITEÅ-TIDNINGEN. Dom skall få ensamrätten till jubileet. Till helgen har jag hyrt Stockholms stadshus för en liten intim bankett. Det kommer bara 3.000 stycken. Jag har inget sagt ännu, men jag tänkte att frun skulle göra all mat. Undrar vad hon säger???
Ha en fortsatt trevlig dag önskar...
ROGER.
Ha en fortsatt trevlig dag önskar...
ROGER.
En tyrann har fallit...
¤ SIC SEMPER TYRANNIS... En maktfullkomlig empatilös blodtörstande tyrann har fallit. Den libyske envåldshärskaren Muammar el-Khadaffi är död. Mördad av en kula i huvudet. Sörjd och saknad...? Inte av den fritt tänkande världen, inte heller av de män och kvinnor som arbetar för de mänskliga rättigheterna världen över. Khadaffi var helt enkelt en av vår tids värsta diktatorer. Han kom till makten i en staskupp den 1 september 1969, och har sedan dess suttit på sin tron. 42 år senare avrättas han under sin flykt undan sitt kuvade folk.
Om jag imorgon inställer mig på Arbetsförmedlingen i Piteå, för att söka jobb som diktator, vilka kvalifikationer ställs då på mig som person? Svar: samvetslös galning samt empatilös förvriden och störd personlighet. Inte så att jag kandiderar. Men jag har noga följt alla dessa herrar (varför finns inga kvinnliga diktatorer?) genom åren, både via böcker film och television, och blir alltmer bekymrad ju äldre jag blir. Nu är Khadaffi borta, men jag är ganska säker på att inom loppet av något halvår så sitter en annan självutnämnd galning med 100 kilo medaljer på sitt uniformsbröst. /ROGER LINDQVIST.
1983 skrevs det om Khadaffi i våran lokaltidning. Detta på ledarsidan. Artikeln ifråga publiceras härnere:
¤ Envåldshärskaren Khadaffi uppfattar sig som islams och tredje
världens räddare.
¤ Den afrikanska staten Tchad är på väg in i ett stormaktsspel av stora mått. Orsaken till att landet hamnat i den internationella hetluften är till stor del beroende på den vildsinte Khadaffi. En person som gör allt som står i sin makt att söka påverka ette flertal länder på såväl det utrikes- som inrikespolitiska planet.
Tchad ligger granne med Libyen. Under en längre tid har man fått utstå att Khaddaffis soldater tar sig in över gränsen, i rena erövringsmanövrer. Dessutom pågår en underjordisk verksamhet. Det senare har även andra afrikanska stater fått kännas vid och är mycket oroade över hur terroristutbildade Khaddafissupporters drar omkring.
Khaddafi betraktas som en "vildhjärna", vilken använder sitt lands oljepengar till en rad suspekta äventyr. Under tiden som metoderna utvecklar sig i allt mer störande former, i syfte att komma över land och riken, närmar sig Sovjetunionen den afrikanska diktatorn. Tidigare smekningar tycks nu ha övergått i rena kärleksförklaringen. Detta har bland annat tagit sig uttryck i en omfattande vilja att leverera vapen.
De vapen som strömmar in i Khaddafis land används sedan för att oroa andra afrikanska stater. Utbildade terrorister agerar som lönnmördare för att försöka uppfylla Khaddafis dröm - att framstå som islams och den tredje världens räddare.
Den libyske diktatorns försök att skaffa sig inflytande och hans agerande för att få någon form av islamiskt jätterike har helt naturligt fått andra stater att vakna upp och agera. Frankrike har skyndat till Tchads försvar. Även andra afrikanska grannstater räknar med franskt beskydd. I kulisserna applåderar säkerligen USA. För många är det som nu på allvar vill ha stopp för såväl Khaddafi som hans idéer, vilka faktiskt tagit sig groteska proportioner.
Det är helt förståeligt att de afrikanska staterna känner djup oro för utvecklingen i och kring Libyen. En utveckling som - om den maktgalne libyske diktatorn ges allt för stort spelrum - får till följd att Sovjetunionen till slut behärskar landet. Och det om något kan medverka till att ge det en helt ny politisk inriktning.
Den maktberusade Khaddafi kan inte tillåtas fortsätta med sina allt märkligare schackdrag, och där terrorism är ett av de bärande inslagen. Därför är det också av största intresse att de manövrer som Libyens diktator tillämpar sig av i sitt internationella umgänge får ett stopp. Det ligger i världens intresse att dämma upp stormaktsspel av det här slaget.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Tisdagen den 19 juli 1983.
Om jag imorgon inställer mig på Arbetsförmedlingen i Piteå, för att söka jobb som diktator, vilka kvalifikationer ställs då på mig som person? Svar: samvetslös galning samt empatilös förvriden och störd personlighet. Inte så att jag kandiderar. Men jag har noga följt alla dessa herrar (varför finns inga kvinnliga diktatorer?) genom åren, både via böcker film och television, och blir alltmer bekymrad ju äldre jag blir. Nu är Khadaffi borta, men jag är ganska säker på att inom loppet av något halvår så sitter en annan självutnämnd galning med 100 kilo medaljer på sitt uniformsbröst. /ROGER LINDQVIST.
1983 skrevs det om Khadaffi i våran lokaltidning. Detta på ledarsidan. Artikeln ifråga publiceras härnere:
¤ Envåldshärskaren Khadaffi uppfattar sig som islams och tredje
världens räddare.
¤ Den afrikanska staten Tchad är på väg in i ett stormaktsspel av stora mått. Orsaken till att landet hamnat i den internationella hetluften är till stor del beroende på den vildsinte Khadaffi. En person som gör allt som står i sin makt att söka påverka ette flertal länder på såväl det utrikes- som inrikespolitiska planet.
Tchad ligger granne med Libyen. Under en längre tid har man fått utstå att Khaddaffis soldater tar sig in över gränsen, i rena erövringsmanövrer. Dessutom pågår en underjordisk verksamhet. Det senare har även andra afrikanska stater fått kännas vid och är mycket oroade över hur terroristutbildade Khaddafissupporters drar omkring.
Khaddafi betraktas som en "vildhjärna", vilken använder sitt lands oljepengar till en rad suspekta äventyr. Under tiden som metoderna utvecklar sig i allt mer störande former, i syfte att komma över land och riken, närmar sig Sovjetunionen den afrikanska diktatorn. Tidigare smekningar tycks nu ha övergått i rena kärleksförklaringen. Detta har bland annat tagit sig uttryck i en omfattande vilja att leverera vapen.
De vapen som strömmar in i Khaddafis land används sedan för att oroa andra afrikanska stater. Utbildade terrorister agerar som lönnmördare för att försöka uppfylla Khaddafis dröm - att framstå som islams och den tredje världens räddare.
Den libyske diktatorns försök att skaffa sig inflytande och hans agerande för att få någon form av islamiskt jätterike har helt naturligt fått andra stater att vakna upp och agera. Frankrike har skyndat till Tchads försvar. Även andra afrikanska grannstater räknar med franskt beskydd. I kulisserna applåderar säkerligen USA. För många är det som nu på allvar vill ha stopp för såväl Khaddafi som hans idéer, vilka faktiskt tagit sig groteska proportioner.
Det är helt förståeligt att de afrikanska staterna känner djup oro för utvecklingen i och kring Libyen. En utveckling som - om den maktgalne libyske diktatorn ges allt för stort spelrum - får till följd att Sovjetunionen till slut behärskar landet. Och det om något kan medverka till att ge det en helt ny politisk inriktning.
Den maktberusade Khaddafi kan inte tillåtas fortsätta med sina allt märkligare schackdrag, och där terrorism är ett av de bärande inslagen. Därför är det också av största intresse att de manövrer som Libyens diktator tillämpar sig av i sitt internationella umgänge får ett stopp. Det ligger i världens intresse att dämma upp stormaktsspel av det här slaget.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Tisdagen den 19 juli 1983.
Lagens arm är lång - herr Andersson...
Han har varit internationellt efterlyst, alltsedan flykten från hemstaden Piteå för några år sedan. Bruno Andersson, 58, har de senaste åren bott och verkat på den spanska solkusten. Han har gjort sig skyldig till omfattande bedrägerier i hemlandet, han har bl. a. lurat privatpersoner samt den svenska staten på många sköna miljoner. I förmiddags greps han av spansk polis och försattes i handfängsel, inte mer än rätt kan man faktiskt tycka. För pitebon Bruno Andersson väntar nu 2,5 år i svenskt fängelse. Dessutom måste Bruno Andersson lätta på plånboken (om nu "lurendrej-penningarna" finns kvar) för att så smått påbörja en återbetalning till de drabbade. Lagens arm är ibland mycket längre än somliga tror, eller hur herr Andersson? Somliga lär sig visst aldrig?
Bruno Andersson, 58, dömdes i domstol till 2,5 års fängelse. Herr
Andersson avvek ganska omgående till varmare breddgrader. Jag har
alltid undrat hur en bluffmakare egentligen fungerar? Hur i jösse namn
tänker dom, tänker dom överhuvudtaget? Vad ger en kriminell för sig-
naler? Vad för sorts avtryck lämnar han efter sig? När det en dag är
dags att lämna det jordiska, är det inte så värst häftigt att till nära och
kära ge bort ett arv av skojar- och lurendrejarfasoner, fängelsestraff,
domstolsförhandlingar, handfängsel och idel bluffmakeri.
-------------------------------------------------------------------------------
Bild: www.pitea-tidningen.se
Bruno Andersson, 58, dömdes i domstol till 2,5 års fängelse. Herr
Andersson avvek ganska omgående till varmare breddgrader. Jag har
alltid undrat hur en bluffmakare egentligen fungerar? Hur i jösse namn
tänker dom, tänker dom överhuvudtaget? Vad ger en kriminell för sig-
naler? Vad för sorts avtryck lämnar han efter sig? När det en dag är
dags att lämna det jordiska, är det inte så värst häftigt att till nära och
kära ge bort ett arv av skojar- och lurendrejarfasoner, fängelsestraff,
domstolsförhandlingar, handfängsel och idel bluffmakeri.
-------------------------------------------------------------------------------
Bild: www.pitea-tidningen.se
Lennart Hyland - Radiotjänst, Stockholm
EXPRESSEN ¤ Den 18 februari 1949.
Konstbok anno 1909
Häromdagen hamnade en liten kuriositet i min ägo. Detta i form av en konstbok med bilder av Carl Larsson. En viss fröken Elsa Stark f. 1895 fick den som en avskedsgåva vid Tekniska Skolans årsavslutning i Luleå 1909.
Fröken Klara Elsa Maria Stark från Östavall i Ånge kommun i Medel-
pad, föddes den 4 september 1895. I min samling finns även en hel
del brev från 1913 adresserat till fröken Stark.
-----------------------------------------------------------------------------
Fröken Klara Elsa Maria Stark från Östavall i Ånge kommun i Medel-
pad, föddes den 4 september 1895. I min samling finns även en hel
del brev från 1913 adresserat till fröken Stark.
-----------------------------------------------------------------------------
Fredagen den 21 oktober
- Åker du upp till Lundmans och handlar, frågade hustrun.
Lydig som man är av ohejdad vana, så tog jag lappen med de nedskrivna varorna, hämtade bilnycklarna och satte kurs mot ICA-butiken. Efter välförättat värv, tog jag mig en liten omväg innan jag styrde kosan hemåt. Bredvid i framsätet låg kameran och bara väntade att få komma till användning. Ja, det gick så pass långt att den ropade högt och ljudligt: - Jamen Rogge, när i hela friden skall du börja trycka på min knapp?
Den blev så påstridig att jag var tvungen stanna bilen (den "Blå faran", som ni kanske kommer ihåg) för att gå ut med min högljudda kamera för att ta några bilder.
- Du måste ta meeera bilder, Roger. Titta, där har du ett fint motiv, seså ta nu en bild. Tryck på knappen högst upp på mitt huvud, nuuuuuuu...
KLICK! sa den och så hade jag ännu en bild i min kameras innandöme. När vi kom hem ville den genast spotta ut de tagna bilderna. Och så här blev resultatet...
Höträsket, ja, den gamla badplatsen som vi besökte under de där
ljuvligt varma "sommarlovsdagarna". Hit brukade jag och kompisarna
åka med cykel för att ta oss ett dopp eller två.
Det röda huset i bild är "Smäll-gården". Där bodde syskonen John och
Judit Eriksson. En enda gång har jag varit in där. Och det besöket lär
jag aldrig någonsin glömma. I samma stund jag passerade tröskeln -
steg jag in i en förlorad värld, en värld som andades tidigt 1800-tal.
Vid åsynen av detta, kommer en gammal slagdänga in i mitt huvud:
"På en gammal bänk därnere invid ån där satt vi och vävde drömmar..."
Nåja, å kanske inte överensstämmer med verkligheten. Och låten som
så sakta intog min hjärna, är en schlager signerad Siw Malmkvist.
Skuggan som ses är inte från nån gammal knotig stubbe om ni nu
trodde det. Nää, minsann, det är undertecknad som visar upp sina
breda axlar och muskulösa Arnold Schwarzenegger-kropp.
Varningsskyltar med älg på väg, har ju blivit en exotisk sak för bl. a.
tyska turister att plocka ned och ta med i bagaget hem. Men vad tror
ni de skulle säga då om denna smått humoristiska "Ko-på-väg"-skylt?
Kanhända det vore en grej att saluföra på Tradera, Blocket eller eBay?
I Sandholmen ligger Wiréns rederi...
...och från samma ställe ser man sågverket i Munksund hur bra som
helst. Min farfar jobbade vid sågen. På vintrarna använde han spark-
stöttingen på sin väg över isen. Min pappas bror Sven, körde t.o.m. sin
motorcykel häröver.
--------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Lydig som man är av ohejdad vana, så tog jag lappen med de nedskrivna varorna, hämtade bilnycklarna och satte kurs mot ICA-butiken. Efter välförättat värv, tog jag mig en liten omväg innan jag styrde kosan hemåt. Bredvid i framsätet låg kameran och bara väntade att få komma till användning. Ja, det gick så pass långt att den ropade högt och ljudligt: - Jamen Rogge, när i hela friden skall du börja trycka på min knapp?
Den blev så påstridig att jag var tvungen stanna bilen (den "Blå faran", som ni kanske kommer ihåg) för att gå ut med min högljudda kamera för att ta några bilder.
- Du måste ta meeera bilder, Roger. Titta, där har du ett fint motiv, seså ta nu en bild. Tryck på knappen högst upp på mitt huvud, nuuuuuuu...
KLICK! sa den och så hade jag ännu en bild i min kameras innandöme. När vi kom hem ville den genast spotta ut de tagna bilderna. Och så här blev resultatet...
Höträsket, ja, den gamla badplatsen som vi besökte under de där
ljuvligt varma "sommarlovsdagarna". Hit brukade jag och kompisarna
åka med cykel för att ta oss ett dopp eller två.
Det röda huset i bild är "Smäll-gården". Där bodde syskonen John och
Judit Eriksson. En enda gång har jag varit in där. Och det besöket lär
jag aldrig någonsin glömma. I samma stund jag passerade tröskeln -
steg jag in i en förlorad värld, en värld som andades tidigt 1800-tal.
Vid åsynen av detta, kommer en gammal slagdänga in i mitt huvud:
"På en gammal bänk därnere invid ån där satt vi och vävde drömmar..."
Nåja, å kanske inte överensstämmer med verkligheten. Och låten som
så sakta intog min hjärna, är en schlager signerad Siw Malmkvist.
Skuggan som ses är inte från nån gammal knotig stubbe om ni nu
trodde det. Nää, minsann, det är undertecknad som visar upp sina
breda axlar och muskulösa Arnold Schwarzenegger-kropp.
Varningsskyltar med älg på väg, har ju blivit en exotisk sak för bl. a.
tyska turister att plocka ned och ta med i bagaget hem. Men vad tror
ni de skulle säga då om denna smått humoristiska "Ko-på-väg"-skylt?
Kanhända det vore en grej att saluföra på Tradera, Blocket eller eBay?
I Sandholmen ligger Wiréns rederi...
...och från samma ställe ser man sågverket i Munksund hur bra som
helst. Min farfar jobbade vid sågen. På vintrarna använde han spark-
stöttingen på sin väg över isen. Min pappas bror Sven, körde t.o.m. sin
motorcykel häröver.
--------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Ordning och reda
Idag har jag ägnat en del av min tid åt att sortera några av de femtusen inlägg som finns på bloggen. Det var den 22 december 2008 som jag startade upp den blogg som ni just nu ser framför era ögon. Och jag vill minnas att jag fick god hjälp av Daniel och Jennie att lägga den första viktiga grunden.
På bloggens framsida har tillkommit ett antal olika kategorier som gör det lättare för er kära läsare att hitta i den "Lindqvistiska-blogg-labyrinten". Det är långt ifrån färdigt, men så småningom kommer de (många) kategorierna att fyllas på allteftersom. Det hela skall förhoppningsvis stå klart några dagar före min 90-årsdag.
Mvh Roger.
PS. Tack till Mia och Jannice för era råd.
Mvh er underbare svärfar? Roger.
På bloggens framsida har tillkommit ett antal olika kategorier som gör det lättare för er kära läsare att hitta i den "Lindqvistiska-blogg-labyrinten". Det är långt ifrån färdigt, men så småningom kommer de (många) kategorierna att fyllas på allteftersom. Det hela skall förhoppningsvis stå klart några dagar före min 90-årsdag.
Mvh Roger.
PS. Tack till Mia och Jannice för era råd.
Mvh er underbare svärfar? Roger.
