Roger Lindqvist

AKTUELLT FÖR MÄN ¤ Den 16 oktober 1962

Den 26 juni 1959 i Yankee Stadium, New York, skrev en ung göteborgare in sig i boxningshistoren. Det var då som Ingemar Johansson blev ny tungviktsmästare när han ställdes mot den regerande mästaren Floyd Patterson. Ingemar Johansson (1932-2009) och Floyd Pattersson (1935-2006) togs till våra svenska foklhjärtan. Pattersson nära nog adopterades av det svenska folket när han kom hit på besök och uppträdde med Ingo i Hylands hörna. Varje gång man anordnar omröstning om Sveriges främsta idrottsman genom alla tider, så har Ingemar Johansson en given topplacering. Arbetargrabben från Götet gjorde det nästan omöjliga, han erövrade tungviktmästarkronan mot nästan alla odds. Imponerande!

--------------------------------------------------------------------------------------

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 19 augusti 1961

BROTTARGREPPET. Cliff Richard sa, när den här bilden togs,
att det var bra krångligt att dansa förr i världen. Inte nån
hederlig, enkel rock och twist. Men Withne Micme var nöjd
med Cliffs tangogrepp.

--------------------------------------------------------------------
BILDJOURNALEN ¤ Den 1 augusti 1962

¤ Manolito, den oemotståndelige, skrattande charmören från High
Chaparral, kommer till Sverige för en 14-dagarsturné runt landet på
försommaren.


Vi kommer alltså att få se den oemotståndelige charmören Manolito från TV:s "High Chaparral" livs levande lite runt om i landet på försommaren. Det blir 14 dagar runt pingst eller midsommar - vilket är ännu inte klart då Manolito måste få tjänstledigt från TV-inspelningarna. Manolito skall sjunga och dansa mexikansk flamenco. Och skratta förmodar vi. Det där oemotståndeliga skarattet som redan gett honom 100 000-tals fans över hela världen.

Vi kan tacka agenten Eddie Larsson, Artisttjänst, för denna glada överraskning. Efter hårda duster med Hollywood och skarp konkurrens med andra artistförmedlingar här hemma har Eddie Larsson nu ett kontrakt på fickan. Privat heter den nye TV-idolen Henry Darrow, är 34 år, gift med sin skolförälskelse Lucy DePuy och pappa till två barn, Denise, 10 år och Thomas, 5 år.

Henry Darrows förflutna berättar att han inte är något naturbarn som helt enkelt lever för TV-kamerorna och strör sin förödande charm över folk. Vilket man kanske tror när man ser honom i rutan. Tvärtom! Han har åtta hårda teaterår bakom sig. Och innan han hunnit så långt läste han statsvetenskap och teaterhistoria vid universitetet i Puerto Rico. För att finansiera sina studier jobbade han även som tolk. Hans dröm är att sätta upp en repertoarteater. Han har satsat en gång på detta men repertoarteater intresserar inte i Los Angeles. Inte i den utsträckning at det lönar sig. Och statsbidrag får man inte för sådan verksamhet i Hollywood.

Manolitos ledighet, raljans och ständiga skratt skulle alltså vara en fin skådespelarprestation. Men rykten har nått oss från Hollywood att han är minst lika charmig privat även om han inte är identisk med sin roll. Han lär också vara fin på scen. Har spelat musicaler i USA många år, uppträtt på nattklubbar och varit med i Metropolitan Opera Companys kör en längre tid. Manolito kommer hit med en bossanovagitarrist och några dansande svenska flickor skall läggas till för turnén runt landet.

-----------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 25 mars 1968

Thelma Ramström heter vår senaste filmexport. Rolf Carvenius i
Shanes är Thelmas fästman, rådgivare och trygga stöd.

Thelma Ramström, 20 år, är det senaste svenska tillskottet till den internationella filmmarknaden. Hon spelar kvinnliga huvudrollen mot Sven-Bertil Taube i den svensk-franska samproduktionen "48 timmars kärlek". Premiär nu i februari. Dessförinnan har hon haft huvudrollen i den finska filmen "Råttkriget". Thelma är egentligen finländska men bor sedan en längre tid i Stockholm hos fästmannen Rolf Carvenius. Rolf är medlem av popbandet Shanes.

Thelmas karriär började med att hon vann tävlingen "Miss Cinema Europa" i Venedig. Sen dess har hon fått många anbud. För tillfället läser hon engelska och svenska för att ta studenten i dessa ämnen.

--------------------------------------------------------------------
BILDJOURNALEN ¤ Den 29 januari 1969

Tyska Ameland.



Det tyska fartyget Ameland gick vid 19-tiden på tisdagen på grund nordväst om Jävreholmen på Isakgrundet även kallat Lönngrundet - i farleden till Piteå. Fartyget stod hårt på och kunde inte dras flott förrän vid 14-tiden på onsdagen. Bärgare var de tre bogserarna Eol, Arne och Galtström. Under bogseringen in till Piteå tog fartyget in så mycket vatten att det var nära att kantra och åter måste sättas på grund innanför Pitsundsarmarna. Fartyget var vid grundstötningen utan lots.

Ameland har blivit rubrikernas fartyg. Det var det fartyget som var huvudagör i den uppmärksammade spritsmugglingen i Piteå under sensommaren. Under resan upp till Piteå har hon vidare gjort en grundstötning utanför Köpenhamn. Enligt vad Piteå-Tidningen har kunnat inhämta är det en rad olyckliga omständigheter som kan ha bidragit till olyckan. Strax före grundstötningen fick fartyget vid Leskär möte med ASSI:s fartyg Royal Paper. Därigenom tvingades Ameland att hålla betydligt närmare Jävreholmen än vad som är vanligt. Det är möjligt att man sedan förväxlat Renörafyren med en av de ensfyrar, som uppsatts för insegling till oljehamnen. Renörafyren har nämligen en mycket liten ljusstyrka speciellt i den röda sektorn och kan förväxlas med någon av de vita ensfyrarna.

¤ INGEN RADIOKONTAKT
Fartyget försökte anropa Luleå radio efter hjälp men fick inte kontakt. Första fartyget vid olycksplatsen var det tyska Welle, som var på utgående från Piteå. Lotsen Mils Lindkvist (enl. artikeln heter han Mils/Rogers anm.) ombord på Welle anropade Rönnskärs lotsplats som sände ut en av lotskuttrarna. Med hjälp av denna lyckades man med stort besvär få över en bogsertross från Welle till Ameland.

När haveristen länsat sina trimtankar lyckades Welle rubba fartyget någon meter men sedan var det stopp. Ameland hade nämligen gått helt upp på grundet, som består av stor sten. Lotsarna uppger för Piteå-Tidningen att det finns jättestora stenar utanför grundet och på det ställe där sjökortet visar 10 meters vatten. Ameland som har ett djupgående av 2,4 meter hade åkt så långt upp på grundet att lotsbåten med ett djupgående av 1,5 meter inte lyckades komma långsides. Det första bärgningsförsöket försvårades även av att det blåste en mycket kraftig nordvästlig vind. Welle uppgav därför bärgningsförsöket vid 3-tiden på morgonen. Så fort det blev ljust anlände de tre bogserbåtarna Arne, Eol och Galtström vilka alltså vid 14-tiden lyckade dra haveristen av grundet.


Wirénrederiets bogserare Arne drar in den tyska haveristen till kajen
i Sandholmen för besiktning.

¤ RÄNNA LODADES
Bärgningen föregicks av ett omfattande arbete. Man måste loda hela området runt grundet för att finna en lämplig ränna. När detta var gjort kunde de tre bogserarna med gemensam kraft dra haveristen av grundet, samma väg som den gått upp. Nämnas kan att vattnet sjönk hela tiden efter det fartyget gått på grund. Inbogseringen till Pitsund blev mycket dramatisk då Ameland snabbt tog in vatten genom skadorna i botten. Ungefär en halv sjömil utanför armarna krängdes hon hårt över och lade sig mot bogseraren Eol, som gick långsides. För att Eol inte skulle bli nertryckt måste hon koppla. Amelands kapten betraktade situationen så allvarlig att han beordrade fyra av besättningsmännen att lämna fartyget medan tre stannade kvar ombord.

Man lyckades dock dra fartyget innaför pitsundsarmarna där hon nu står på botten utanför farleden. Fartyget har mycket svåra skador. Bl a är hon läck i maskinrummet och i lastrummet. Hon har dessutom roderskada. Detta är inte så märkvärdigt eftersom Ameland - enligt vad Piteå-Tidningen kunnat inhämta - rände rätt upp på grundet med tio knops fart. Kaptenen har även bekräftat att han tagit miste på två fyrar.


Wirénrederiets bogserbåt Arne vid hamnen i Piteå. I bakgrunden ses
Waija samt lastfartyget Mumin.


Eol och Renö liggande sida vid sida vid hamnen i Piteå. Längst till
höger skymtar Cementa.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤4
Artikeln är hämtad ur PITEÅ-TIDNINGEN ¤ 1967
Färgbilderna kommer ur min egen samling.

I går berättade jag genom ett tidningsurklipp om en olycka på den gamla Bergsviksbron i Piteå. Det var inte bara pitebron som var utsatt för diverse tillbud, detsamma gällde Bergnäsbron i Luleå. I urklippet som visas, var 14 bilar inblandade i en seriekrock som lyckligtvis slutade bra för alla de inblandade personerna.




Det blev nära nog kaos när 14 bilar krockade på Bergnäsbron i
lördags.

I lördags blev det helt plötsligt mildvinter. Och halkdags...
På Bergnäsbron i Luleå var det en ordentlig bilträff. Inom en halvtimme träffades 14 bilar. Ganska ordentligt, men dessbättre enbart plåtskador som resultat. Vid 13-tiden krockade två bilar på bron. Strax efter det bilarna med diverse plåtskador avlägsnats från området kolliderade fyra bilar och medan polisen höll på med utredningen av den seriekrocken dammade ytterligare 5 bilar ihop och när de arma polismännen som bäst höll på med att utreda den seriekrocken krockade ytterligare 3 bilar...

-------------------------------------------------------------
NORRBOTTENS KURIREN ¤ 1967

Det finns en hel del människor i runt om i bygden som ogillar den dåligt upplysta Bergsviksbron. För inte så värst länge sedan hade en bil "närkontakt" med det vajerräcke som delar vägbanan. Resultatet blev att bilen ifråga gjorde en volt, och hamnade på taket. Tur i oturen så skadades ingen person allvarligt. Insändarsidan i vår lokaltidning påvisar ibland bitska kommentarer från människor ur läsarkretsen som ger bottenbetyg åt hur man från ansvarigt håll planlagt Bergsviksbrons säkerhet. Det är inte bara den nuvarande bron som fått folk att gå i taket, redan på 60-talet, medan den gamla bron fanns, så väcktes ett visst missnöje över trafiksäkerheten. Det var också just p g a detta som den nuvarande bron kom till året 1970.

Klippet som kommer visar hur det kunde se ut, rätt så ofta förekommande faktiskt, när olyckorna avlöste varandra på den bro som stod färdig året 1936. Då ansågs bron vara alldeles för smal och trång, att när fordonen möttes så gällde det att hålla tungan rätt i munnen. Betänk också att på samma bro där den tunga trafiken framfördes, samsades även gång- och cykeltrafikanter.




Som synes blev AC-bilen åtskilligt skadad på höger framdel, medan
pitebilen välte utanför gatukanten längre bort.

Hela tre bilolyckor med personskador inträffade på fredagen i Piteå. Två av olyckorna hände på Bergsviksbron på exakt samma ställe, båda var påkörningsolyckor, i båda fallen skadades en person, dock lindrigt, och båda gångerna blev det stora bilköer på ömse sidor innan trafiken åter kom i gång. Den tredje olyckan hände i korsningen Källbogatan-Kolmilavägen där en bil fick sidan intryckt och en passagerare i ena bilen fick föras till lasarettet. I samtliga fall blev det stora materiella skador på bilarna.

Den första krocken på bergsviksbron skedde på förmiddagen när en personbil från Munksund körde på en framförvarande strömnäsbil. Det var troligen solen som bländade chauffören. Makan till den som körde munksundsbilen skadades i huvudet, dess bättre dock inte allvarligt. Hon fördes med ambulans till lasarettet tillsammans med två barn som också åkte med, men det var ingen fara för någon av de tre.

Vid 17-tiden på aftonen var det klart för nästa olycka. En personbil var på färd över bron mot Degeränget, medan en annan personbil följd av en lastbil körde söderöver. En fru från Bergsviken var med sin 13-årige son promenerade över bron på höger sida, också mot Degeränget. Mötet mellan bilarna skulle ha skett mitt för de två fotgängarna och för att undvika detta bromsade föraren på bilen som körde söderöver.

Föraren av lastbilen som körde strax efter uppmärksammade inte inbromsningen i tid och i sista stund sökte han genom en högermanöver klara sig från påkörning. Det blev dock inte bättre än att lastbilen krockade med den mötande personbilen, samtidigt som den också trängde den framförvarande mot räcket på vänster sida. Där kom den gående pojken, Lars Nordkvist från Bergsviken, i kläm, medan modern klarade sig utan skador. På lasarettet konstaterades dock att pojken endast fått ett skrubbsår på benet. Slutet alltså relativt gott.

Bilarna blev vid båda olyckorna ordentligt demolerade. Och trafiken stoppades upp så att långa bilköer bildades på ömse sidor. Det dröjde ett tag innan polisen ordnat upp trafiken igen. Olyckan vid korsningen Källbogatan-Kolmilavägen gick så till att en personbil från Piteå som körde Kolmilavägen från Sundsgatan mot Nygatan blev påkörd från höger av en AC-bil mitt i gatukorsningen. Krocken var ganska häftig och pitebilen fick båda dörrarna på höger sida intryckta, samt skuffades åt sidan och välte. Efter krocken fortsatte AC-bilen ytterligare några meter innan den stannade. En kvinna som åkte i AC-bilen slog huvudet i instrumentbrädan.

---------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Augusti 1967

Igår när vi tillsammans satte oss ned och tittade på gamla vykort, så konstaterade vi att ett av de mest fotograferade objekten utan tvivel är gamla Bergsviksbron. Uffe Lindlöf gav mig en mängd vykort (tusen tack Uffe!) där ett av korten var just Bergsviksbron. Men det var första gången som jag såg just den ur den här speciella vinkeln. På bilden kan man även se den där vägen som ledde ut till festplatsen. Vad jag efterlyser är hur det såg ut på själva stället, s.a.s. En f d granne, Gunvor, berättade att hon jobbade ute på Öholma på somrarna. Jag lånade också ett foto, som jag kopierade, men tyvärr har förlagt, där manskapet bjöds på en bussresa till Ångermanland, tror jag ået 1950. Namnen har jag kvar på en lista, men fotot lyser ännu med sin frånvaro.

Gunvor berättade också att hon jobbade helt ideellt. Hon drog sig till minnes ett möte med Svend Assmussen, i slutet av 50-talet. När jag frågade hur det kändes att möta honom sa hon: "Åh, Guud så snygg han var, å trevlig!"


Den gamla bron över Piteälven. Det figurerar många vykort där bron
intar en central roll. Men just den här bildvinkeln har jag aldrig tidigare
sett.


En gång bodde Gunvor i det här huset. Ibland gjorde vi ett besök och
drack oss en kopp kaffe. Hon visste att jag var väldigt intresserad av
historia, inte minst gällande vår hembygd. Jag frågade, och Gunvor
försökte svara på alla mina frågor.


I hallen hängde det här fotot av Gunvors hus och föräldrahem. Hennes
föräldrar gifte sig 1914, och som jag minns så var det då som man bo-
satte sig på den här platsen, som vi brukar kalla för Övremarken.


När jag frågade om jag fick ta ett foto av henne så sa hon: "Dö var då
vänt så i få låga dell anletsdraga min". Och efter en sekund eller två
så såg Gunvor ut så här.


¤ Några av de personer som fanns på den där bilden från 1950, namngav hon:

¤ Adil Hedström, Gunvor Jonsson, Arne Fahlman, Börje Norberg, Åke Sandberg, Greta Sandberg, Barbro Pettersson, Viktor Standar, Rune Hedkvist och Gustav Ceder. Tilläggas kan att Adil Hedström var busschaufför med eget åkeri i Hortlax. Gunvor berättade att hon bl a sålde lotter på Öholma.

--------------------------------------------------------------------------------
 

BILDJOURNALEN ¤ Onsdagen den 29 juli 1964

"Tio i topp"- placeringen betder mycket för Claes Dieden. Tre års idogt
strävan har gett resultat.

Claes Dieden dök häromveckan upp i "Tio i topps" översta toppskikt, med "Da-doh-run-run". Classe är en av de mest ambitiösa popartisterna i det här landet, han har kämpat sig framåt och uppåt under tre års tid. Han var med i popbandet Science Poption förut innan han blev soloartist. Men Classe vill sudda ut det förflutna. Det är en helt ny Claes Dieden vi kommer att få se ich höra i vår. Som har bytt ut brillorna mot mer idolmässiga kontaktlinser.
    - Jag skäms inte ett ögonblicka för att göra riktigt kommersiella grejor, säger han med allvar, bara dom är bra. Tvärtom - jag spekulerar hänsynslöst i vad som lättast kan hamras in i skivköparnas medvetande.
    - "Da-doh-run-run" är en genom kommersiell låt. Och jag tycker min insjungning är bra, faktiskt!

Claes Dieden jobbar tillsammans med Bengt Palmers, ungt geni som jobbat med radio-TV tidigare. Classe och Bengt har bildat "Gorilla Music". De komponerar och producerar tillsammans. Har sålt låtar till bl a Monkees förlag i USA. Privat lever Claes mycket stillsamt, säger han själv. Sitter hemma och skriver låtar, springer på bio så fort han kommer åt. Han är biogalen och bär på en hemlig dröm om att bli "skådis". Beundrar Bo Widerberg och Janne Halldoff som vågar satsa på skådespelaramatörer. Det var Classes skådespelardröm som fick honom att söka jobbet som discjockey i radion för något år sedan.

Den som hörde honom då tror inte sina ögon när de möter Classe privat. Då är han tyst och allvarlig och har lite svårt att hitta de rätta orden.
    - Jag är nog två personer, säger Classe. En lindrig form av personlighetsklyvning, som nästan alla genier lider av!

----------------------------------------------------------------
BILDJOURNALEN ¤ Den 29 januari 1969

Visst är det härligt med gamla bilder som kan berätta hur det en gång såg ut. För tänk om vi inte hade tillgång till det bildmaterial som finns runt om i våra stugor och på våra museer runt om i landet. Då hade vi heller ingen historia att blicka tillbaka på. Och inget att lämna vidare till våra barn och barnbarn. Så var rädd om era gamla foton, vårda dem ömt.


En idyll kan man gott tycka. Och visst ser det vackert och inbjudande
ut? Jag skulle gärna vilja hoppa rakt in i bilden, ner i en ruffad motor-
båt med matsäckskorgen i ena handen, och sen, ja, sen ut i Piteå
skärgård. Oj, jag glömde ju mitt metspö! Masken också!


Här gäller samma sak: ett svanhopp rakt in i den svartvita bilden.
Sedan så kör vi en runda mot Tingsholmen. Där står min far och mor
och väntar. Mamma har kokat kaffe, fixat mackor samt bakat goa
bullar till hallonsaften. Du glömde väl inte mitt sugrör?

------------------------------------------------------------------------------

Den första elefantbilden publicerades i Bildjournalen 1964. I samma tidning föekom även de så kallade myggbilderna. I Bildjournalen nummer 5 den 29 januari 1969 fanns fyra myggbilder. Lasse Svensson, Lill-Babs bror, och även trummis i popbandet Tages eller Blond som de senare döpte om sig till. Lill Lindfors sångerska och underhållare med rötter från grannlandet Finland. Håkan Wickberg, Tre Kronors och Brynäs fruktade stjärnforward under många framgångsrika år. Sven-Erik Magnusson sångare i värmländska Sven-Ingvars.



BILDJOURNALEN ¤ Den 29 januari 1969

Kritiken mot "Svensktoppen" återkommer med jämna mellanrum. Inte minst i pressen, där Sveriges Radio beskylls för hemlighetsmakeri och för att dirigera och styra urvalet av de melodier som presenteras i vårt kanske populäraste radioprogram (lyssnarundersökningar har visat att var tredje svensk lyssnar på Svensktoppen på söndagsförmiddagarna). Även skivproducenter, musiker och andra med anknytning till branschen har haft - och har - kritiska synpunkter på denna topplista. Nu har det också från officiellt radiohåll bekräftats vad många länge misstänkt. "De kritiska rösternas påstående att vi i viss mån styr eller påverkar topplistorna är korrekt beträffande Svensktoppen", skriver chefen för radiounderhållningen Georg Eliasson, i Sveriges Radios årsbok 1966.


¤ Ulf Elfving presenterar Svensktoppen.

I och för sig saknar ju detta erkännande fullständigt betydelse. Att Svensktoppen är styrd är ett ofrånkomligt faktum. Som programmet är uppbyggt ligger det ju i sakens natur. Styrningen ligger i inmatningssystemet. Så här går det till:
20 nya melodier kan varje månad matas in på Svensktoppen. Svenska eller utländska melodier spelar ingen roll - förutsättningen är bara att melodierna är försedda med svensk text.

Bara en fjärdedel
Eftersom grammofonindustrin producerar ett 80-tal sådana melodier per månad betyder det att endast en fjärdedel av dessa kan komma på Svensktoppen. De cirka 60 melodier som inte får den chansen blir - kanske med ett eller annat undantag - stora förluster för de producerande bolagen. Vad som en gång var tänkt som underhållande lek (vi förutsätter att det var den ursprungliga tanken) har blivit blodigt allvar. Svensktoppen har suverän bestämmanderätt över vilka produktioner som ska bli storsäljare eller vilka som ska betyda bortkastade pengar pengar för producenten (en singel - och det är sådana skivor som säljs mest - måste säljas i 1.000-1.500 exemplar för att löna sig ekonomiskt. Det är bara singlar med en melodi som hamnar på Svensktoppen eller andra topplistor som säljs i de upplagorna).

Allsmäktig jury
Vilka av de 80 tänkbara melodierna som ska få chansen att hamna på Svensktoppen bestäms av en speciell jury på 20 personer. Denna jury brukar ofta kallas för Svensktoppens expertjury, vilket inte är en fullt adekvat beteckning. Bara 12 av dessa medlemmar är nämligen experter med musikalisk-teknisk kunnighet - samtliga naturligtvis hämtade utanför radion och grammofonbranschen, hävdar Sveriges Radio och det får man kanske inte betvivla - medan de åtta övriga är slumpvis utvalda "vanliga människor".

Femton spolningar
Det är alltså denna jury som enväldigt bestämmer vilka melodier som ska presenteras i "Kanske på Svensktoppen" och få en chans att avancera till listan. Vilka av melodierna i Kanske på Svensktoppen som ska få gå vidare till Svensktoppen bestämmer den stora så kallade folkjuryn, bestående av 200 Sifoutvalda personer över 20 år (programmet som sådant vänder sig i motsats till exempelvis Tio i Topp till lyssnare över 20 år). Men  - och det är just det som så många opponerar sig emot - folkjuryn får alltså inte lyssna på alla tänkbara produktioner utan bara på en specialutvald fjärdedel. Den anonyma "spolarjuryn" - 15 spolningar per vecka - är den som svarar för styrningen och den som alltså har den egentliga makten.

Varför så hemlig?
Georg Eliasson berättar på ett lättsamt och ibland också givande sätt om radions olika "toppar". Och när han dessutom avslöjar att det bara är lyssnarnas intressen och ansvaret för den enklare musikens utveckling man haft för ögonen i den utövade styrningen beträffande Svensktoppen, så borde man kanske inte ha så mycket att invända. Men det har man förstås ändå. Varför vill exempelvis Sveriges Radio inte öppet redovisa vilka 15 nya skivor som varje vecka testas för Svensktoppen men som inte kommer med bland de fem nya (det hade ju också varit lämpligt att Georg Eliasson besvarat denna så ofta återkommande fråga i sin artikel). En motsvarande redovisning görs ju när det gäller Tio i Topp genom 30 i Test. Varför inte också när det gäller Svensktoppen? Det är möjligt att Sveriges Radio bara har sina mellan två och tre miljoner svensktoppslyssnares bästa i tankarna. Det är kanske rent av möjligt av vi förskonas från en massa pekoral, som skulle kunna hamna på Svensktoppen om det inte hade varit för expertjuryn, som alltså inte är någon expertjury. Men det är inte det saken gäller. Den gäller hemlighetsmakeriet kring programmet. Vill Sveriges Radio inte spela med fullständigt öppna kort - ja, då får man också ta konsekvenserna av detta handlande och finna sig i kritiken och misstänksamheten om att allt kanske inte går riktigt rätt till.

--------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 29 juli 1968

-----------------------------------------------------------------------------------