Roger Lindqvist

EN KVINTETT som förbereder bildandet av Hortlax SK. Fr. v. Inga-Maj
Fahlman, Ann-Marie Bäckman samt arbetsgruppen Yrjö Bäckman, Stig
Fahlman och Tore Lundqvist. Ingemar Nordström, som också tillhör
arbetsgruppen, saknas på bilden.


MINNESGODA idrottsentusiaster kommer säkert ihåg Hortlax Skidklubb, en förening som bildades i början av seklet, men somnade i mitten av 50-talet. Inom kort gör HSK på nytt entré!
   - Om det blir en helt ny klubb eller reorganisation av den gamla har vi ännu inte beslutat, berättar initiativtagaren Stig Fahlman. Klart är dock att vi får en klubb som ska heta Hortlax SK.

Brännland/Holmfors SK har sedan många år tillbaka rekryterat ledare och aktiva både från Norr- och Västerbotten. Nu blir BHSK en renodlad västerbottnisk klubb med förankring främst i Byske. Hortlax Skidklubb tar helt enkelt hand om Brännlands norrbottniska upptagningsområde. Det handlar alltså om en utbrytning.
   - Idén har legat och grott ett par år, men först i år har jag på allvar fört fram förslaget, berättar Fahlman. I mars samlades tolv intresserade i Hortlax och valde en arbetsgrupp som skulle förbereda den nya klubben.

Den 16 juni fattades beslutet definitivt på ett stormöte. Förutom Fahlman sitter Yrjö Bäckman, Tore Lundqvist och Ingemar Nordström i arbetsgruppen. Brännland/Holmfors SK bildades 1958 och bedrev i första hand fotboll under några år. I mitten av 60-talet blev Stig Fahlman ordförande (senare också kassör) och då gjorde skidor entré samtidigt som fotbollen sjöng på sista versen. Senaste åren har det enbart handlat om skidsport. Nu ligger Fahlman, som lämnade ordförandeklubba och kassaskrin förra året, bakom en utbrytning.
   - BHSK har varit en trivsam och bra förening. Men vi har länge erfarit svårigheter med rekrytering både på ledar- och ungdomssidan. Hortlaxborna har aldrig kunnat identifiera sig med klubben, inte haft känsla för BHSK.

   - Lokalpatroitismen gör att gränserna dras lite snävt.
   - Vi upplever att det behövs en speciell klubb i Hortlax för att det ska bli välgörande gensvar.
Idag har för övrigt BHSK obetydlig samhörighet med byarna Brännland och Holmfors. Möjligt är därför att föreningen så småningom byter namn med anknytning till Byske. Stig Fahlman & CO är optimistiska vad gäller Hortlax Skidklubb.
   - Hortlax expanderar, mycket folk kommer att flytta hit. HSK har alla möjligheter att få en livlig aktivitet.

Till att börja med blir skidor den stora tävlingsgrenen. Men meningen är att HSK så småningom ska få ett brett register, så det blir en förening för "allt och alla".
   - Vi säger bestämt att Hortlax SK inte ska konkurrera med Storfors AIK vad gäller fotboll. Vi ska snarare kunna hjälpa SAIK med rekryteringen genom att bedriva knatte- och pojkträning.
   - Meningen är att vi ska bredda verksamheten efter önskemål, gärna med motionsinriktad träning.
--------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 26 maj 1976.

PS. Stig och Inga-Maj Fahlman bodde grannar med oss i Övremarken. Stig är borta sedan några år, men Inga-Maj bor kvar. Yrjö Bäckman var lärare i Hortlax Central Skola när jag gick där.

Roger.

OSKAR förvånad över hembygdens stora förändring


   - Du brorsan, jag tycker det mesta har förändrats här i landet.
Oskar (t.h.) pratar gamla minnen med sin fem år äldre bror Gustav.

   - Well, nog har ni gått och fått det bra i detta landet. Helt over taget kan man inte säga att vi har det lika like välordnat hemma i staterna. Om det hade varit lika gott när jag gick over då hade det säkert inte blivit någon resa av...
Men så gott var det inte den 1 juli 1922, då stenarbetare Oskar Berg "gick over". Då for han för att hemlandet inte hade några jobb att bjuda på. På 42 år har han inte sett sitt gamla hemland. Men är nu tillbaka och konstaterar:
   - Allting är förändrat. Men förändringen är ju i allt väsentligt till det bättre.

Nog sätter 42 "kontinuerliga" år i samma land spår efter sig hos en människa. Och före detta stenarbetaren, skogshuggaren, bergsprängaren Oskar Berg har i mycket blivit amerikaniserad. Men det tycker han också att det gamla hemlandet blivit.

DÅLIG TRAFIK
   - Piteå har ju blivit en ruskig stad. Och jag har aldrig varit så livrädd i trafiken som här. Man går säkrare på och över gatorna i miljonstaden Los Angeles än i Piteå. Oskar Berg har alltså fått uppleva vad många, många fler svensk-amerikanare fått vara med om vid hemkomst efter många år over there: Han han fått uppleva återkomsten till en hembygd som är totalt förändrad och där många av de gamla vännerna gått bort. Och han har fått träffa många släktingar som han aldrig sett. Men framför allt: Han har fått träffa sina syskon - som han som sagt inte sett på 42 år.

Men kontakt har man hållit - brevledes. Oskar har varit flitig brevskrivare genom åren. Men han har inte längtat hem.
   - Jag trivs där jag kastar ned hatten, säger han. Och hatten har han kastat ned ordentligt i staterna. Några planer på att flytta tillbaka till Sverige finns inte. En kåk i Los Angeles och en "äkta" amerikanska till fru "drar" tillbaka. Men i två månader skall Oskar se sig runt i sin gamla hembygd. Just nu bor han hos sin bror Gustav Berg i Hortlax. Men vistelsen skall också anslås till besök på andra orter där det finns släktingar och vänner.

INGEN HEMLÄNGTAN
Oskar Berg har som sagt inte haft någon hemlängtan under åren i staterna.
   - Jag for för att få mig jobb nr inget fanns i Sverige. Och jag fick min försörjning i Amerika. Därför trivs jag där.
Men genom alla åren har Oskar varit inställd på att "gå över" när han fick pension. Och pension fick han för två år sedan. Men innan han for till Sverige ville han se Världsutställningen och Wasa-kanonen. Men i sommar blev det alltså.

VÄRT SLANTARNA
   - Visst kostar det nära tusen dollar att flyga över polen fram och åter, men det är mer än värt slantarna, säger Oskar. Inte har Oskar blivit miljonär under åren i staterna. Men han är nöjd.
   - Man har haft så man rett sig. Men visst har det varit hårda år där också. Nog har jag hört att många "gått hem igen" med konsulatskjuts. Men det har aldrig varit aktuellt för min del. Jag tycker man har rett sig gott.
Så säger Oskar som inte tycker att han har något att berätta om.
   - Slit och släp är väl allt. Och det har ju de flesta upplevt.

Oskars första år i staterna blev skogsarbete i staten Washington. Sedan blev det några år i skogarna uppe i Alaska innan han kom tillbaka till staten Washington och började som bergsprängare i tunnelbyggen. För precis 30 år sedan flyttade han till Californien och är nu Los Angelesbo helt och hållet. Men på en punkt är och förblir Oskar svensk:

SVENSKA DRAG
Han kan inte förstå avbetalningssystemet. Medan de flesta andra amerikanare handlar på avbetalning går han på i den gammalmodiga stilen och spar till han kan handla kontant.
   - Det fick man väl med sig hemifrån. Och det har varit bra att kunna leva så.
Språket och dialekten har Oskar också behållit levande genom åren. Visst rullar det något när han talar och visst inflikar han många well i språket. Men han talar obehindrat. Och säger:
   - Språket glömmer man aldrig. Jag fyllde 25 år den dag jag gick over. Och träffar många svenskar som man pratar med. Och så har Gustav sänt mig Piteå-Tidningen under många år. Engelskan däremot håller jag fortfarande på och lär mig. Så greppet om hembygden har inte Oskar Berg släppt under sina fyra decennier i Amerika.

   - Men inte kunde jag tänka mig sådan väldig förändring som här skett. Det enda hus jag till det yttre känner igen i Piteå är gamla lasarettet. I övrigt är allt nytt. Men det nya tycker Oskar om att se. Däremot tyckte han inte om det Sverige han lämnade på 20-talet.
   - Gott att se hur det utvecklats till det bättre. Ett bra minne att ta med sig när man "går över tillbaka".
Säger Oskar Berg som om några månader återvänder till Staterna och frun i Los Angeles.
   - Hon kunde inte följa på grund av sjukdom. Men det blir nog flera resor. Det blir inga 42 år till nästa besök.

HEM IGEN
Nu gläds Oskar så länge han får vara hos sina släktingar.
   - Jag har ingen hemlängtan åt andra hållet heller. Jag trivs som sagt där jag slänger ned hatten.
Men trots att Oskar tycker att vi på många sätt har det bättre här så återvände han ändock "hem". Hem till sitt stora hemland med fattigdom och rikedom och raslagar och business och TV-reklam och 150 dollar i pension. Oskars hatt ligger fast förankrad i Amerika...
--------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Sommaren 1964.


PS. Det hus som Oskar Berg besökte, ligger bredvid Hortlaxvägen. Det var där som brodern Gustav bodde med sin hustru Agnes och med sin familj. Det rödmålade huset står fortfarande kvar. Gustav o Agnes bodde mittemot mina farföräldrar Amandus o Hanna Lindqvist.
-----------------
Roger.

Hemmansägaren Klas Holmgren, 47 år, Skomanstjälen, högg av sig vänster hand vid en olycka i skogen på måndagsförmiddagen. På Piteå lasarett, dit han skyndsamt fördes, sydde man fast handen. Blodcirkulationen kunde också fås att att fungera. Det är dock ännu för tidigt att säga om Holmgren får behålla sin hand.

Överläkare Nils Oldby, som utförde den tidsödande operationen, säger till Piteå-Tidningen:
   - Handen var helt av, men vi ville självfallet ge Holmgren en chans att behålla den. Någonting annat än om en chans rör det sig dock inte. Vi har konstaterat att blodcirkulationen kommit igång i handen. Situationen om ett par dagar avgör om handen måste avlägsnas för gott. Även om det kan undvikas dröjer det ett par veckor innan man vågar uttala sig mera bestämt om utsikterna för en slutgiltig läkning.

Olyckan inträffade då Holmgren var ute i skogsrensning en knapp kilometer från sitt hem. Han hade en nyvässad yxa med sig. Tydligen slant han vid ett hugg med påföljd att vänster hand träffades och praktiskt taget hela skars av vid handleden. Trots blodflödet och smärtorna lyckades Holmgren ta sig hem mot gården och med rop påkalla folks uppmärksamhet. En granne anlade ett provisoriskt förband, varpå man i bil körde den från Öjebyn tillkallade ambulansen till mötes. Från lasarettet meddelas på PT:s förfrågan på tisdagseftermiddagen att Holmgren mår bra efter omständigheterna.

-----------------------------------------------------

KLAS HOLMGREN FÅR KANSKE BEHÅLLA SIN HAND


Klas Holmgren

Hemmansägare Klas Holmgren i Skomanstjälen får kanske behålla sin hand. Han fick den som bekant fastsydd på Piteå lasarett på tisdagen, sedan han under arbete i skogen råkat hugga av den helt vid handleden. I varje fall var läget ännu ett dygn efter den märkliga operationen ganska förhoppningsfull.

   - Blodcirkulationen är bra igång och svullnaden är ganska obetydlig, säger överläkare Nils Oldby, som utförde operationen. Eftersom inga krosskador fanns var fallet relativt gynnsamt. Tack vare ett nytt effektivt preparat kan också riskerna för blodpropp minskas, säger dr Oldby. Men ännu är det för tidigt att uttala sig definitivt. Infektion, varbildning eller blodpropp kan bli streck i räkningen.

En liknande operation med lyckat resultat utfördes för en tid sedan på Östersunds lasarett och tidigare har en man från Örbyhus opererats i Uppsala, dessvärre med negativt resultat. Huruvida den 47-årige skogsarbetaren Klas Holmgren skall få behålla sin hand är det alltså för tidigt att uttala sig om.
------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Juli 1964.

Den rödmålade Sörbyskolan i Hortlax byggdes 1890. Den togs ur bruk 1990, alltså 100 år senare. I skolan gick min pappa och hans syskon, där gick även jag, och där hann även Andreas gå innan det hela tog slut. Skolan var byggd i tre våningar. Högst upp i det lilla kyffe som skulle föreställa matsal, satt vi och åt vår mat. Lite senare togs det ur bruk p.g.a. den överhängande brandfaran.

Om de minnen som jag hade av Sörbyskolan, skrev jag en artikel om. Den var införd i Piteå-Tidningen den 13 oktober 2006. Idag finns en annan typ av bebyggelse på den tomt där skolan en gång fanns. Jag brukar ibland ta cykeln för att åka förbi för att insupa miljön igen. På skolområdet stod en gång ett par björkar. Om en av dessa björkar, skrev jag en dikt - Den gamla björken - som infördes, också den, i Piteå-Tidningen den 16 juni 2006.


Sörbyskolan som den en gång såg ut.


Den 13 oktober 2006 berättade jag i en artikel i Piteå-Tidningen om
de minnen jag hade från min tid i Sörbyskolan. Den handlade bl. a. om
fluortanter, lärare och en färgstark distriktsköterska.
----------------------------------------------------------------

---------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Måndagen den 23 december 1963.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
SMÄLLGÅRDEN --- UNIKT HEMMAN I HORTLAX
INGENTING HAR FÖRÄNDRATS GENOM ÅREN!
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Den gamla skåpen i köket är närmast unik i sitt slag. Observera hur
man avsatt plats för vattensån, som fortfarande är i bruk.



Det finns många olika former av samlande och den som har samlandet som hobby anser att just en speciell sak är intressantast. Sålunda finns det folk som anser att frimärken är bäst, eller att gamla mynt ger den största tillfredsställelsen. Att plocka fram den sak som allmänt samlas mest är otroligt svårt, ja det går väl knappast. Men gamla bruksföremål står nog ganska högt på listan.

När det gäller den sista gruppen är det troligen få som kan tävla med John Eriksson i Hortlax. Detta trots att det till den gården inte köpts en enda pryl för att utöka samlingarna. Varenda sak har tillhört gården sedan gammalt och det gör Smällgården ganska unik.


Vid Norrbottens museum talar man om Smällgården som det ställe där
en gammal epok konserverats och nog är det så.


Givetvis har många privata samlare under årens lopp kastat begärliga blickar mot de gamla husen i Hortlax och otaliga är de som försökt köpa antikviteter härifrån. Men det skall med en gång sägas att ingen behöver göra sig besväret att besöka John Eriksson med avsikt att köpa.
   - Så är det, säger Eriksson. Inte en enda sak skall säljas av det som finns här i dag. Däremot anser jag att muséet bör få ha tillgång till de här samlingarna och vi har redan ett gott samarbete. Museifolket får komma och gå här ungefär som de vill. Jag är glad om jag kan hjälpa till att bevara någonting åt eftervärlden.

¤ KONSERVERAT EN EPOK
Förste antikvarie Kjell Lundholm vid Norrbottens museum är också av den uppfattningen att Smällgården är mycket intressant.
   - Det som är så unikt med den här gården är att alla byggnader och inventarier konserverats. Här har man praktiskt taget fryst ner en gången epok med dess livsstil.
   - Men börjar man granska detaljerna så finner man också många underliga saker som man vanligen inte finner i samlingar. Vi har gjort stora inventeringar på gården och bl. a. funnit en del textilier från bygden, som är av stort intresse för oss. Erikssons är mycket tillmötesgående och det är vi tacksamma för.
Att i text försöka beskriva Smällgården och dess innehåll är mycket svårt. Här finns så otroligt mycket materiellt.



Uppe på vinden finns en hel del. Bland annat den här
spinnrocken.


¤ INGET HAR FÖRÄNDRATS
Men det man inte får glömma är livsstilen, eftersom det är den som är upphovet till det unika. John Eriksson, nu 57 år, och hans äldre syster, Judit, har levt här utan att förändra någonting. Man har tagit vara på de gamla bruksföremålen, använder många än i dag, och slängt tanken på modernisering.
   - Men det var aktuellt att rusta upp en aning medan pappa levde, säger John. Vi hade skaffat en hel del material men så när han dog för 15 år sedan föll hela upprustningstanken. Husen har fått stå kvar som de alltid har gjort, men jag har sett till att ha riktiga tak över dem.

¤ SOLDAT ROSS
Hemmanet Smällgården kan spåras tillbaka i tiden. Släktforskare har ansett att de förste som bosatte sig här var soldaten Erik Ross 1681. När det nuvarande boningshuset sattes upp vet inte John Eriksson, men han tror med bestämdhet att gården byggdes ut 1876. Det årtalet finns ingjutet i spishällen tillsammans med några namn.
   - Gården har tillhört vårat släkte i tre generationer. Det var min farfar, Erik August Eriksson, som köpte stället och min far, som också hade namnet August, övertog. Och sedan jag efter honom.



Pitedalsdräkten är en av de textilier Norrbottens museum
lånat från gården för att modellen och tyget skall bevaras
åt eftervärlden.


¤ RYSSAR PÅ GÅRDEN
Men att gården har anor långt före den här tiden är helt klart. Enligt sägnen skall ryska officerare ha bott här under finsk-ryska kriget 1809. Kvar efter dem finns också en bajonett som John hittat under ett uthus, en florett samt en tesamovar i koppar. Den sistnämnda kokaren ger belägg för ryssarnas närvaro och anses ytterst intressant.



Den ryska samovaren har fått en hedersplats i salen, på bordet mitt
i rummet.


¤ ODELAT HEMMAN
Smällgården har aldrig varit något stort hemman, enligt John Eriksson.
   - Nej det var på 54 hektar totalt och var det enda odelade hemmanet i Hortlax. Kvar är nu 45,7 hektar, men anses fortfarande odelat. Men några djur har vi förstås inte kvar. Det är nu rätt länge sedan det blev tomt.
Hur kom det sig då att John Eriksson och hans syster blev intresserade av antikviteter.



Dragkroken med vilken man gammalt drog fram
både timmer och hö till gården har årtalet 1764
inristat.


¤ HAR BARA FUNNITS
   - Ja, sannerligen är väl den att jag egentligen inte haft något intresse av att samla. Det har bara funnits kvar här och när sedan museifolket kom och började visa intresse samlades det mesta ihop i salen, mera överskådligt så att säga. Men visst tycker jag det är intressant ha de gamla sakerna kvar, och kvar skall de vara.



Skjutvapen av varierande modell och ålder finns givetvis också
representerade i samlingarna.


¤ "LÄMNA OSS I FRED"
   - Jag anser också att människorna som nu är intresserade av gammalt och som brukar köpa upp saker, skall respektera vår inställning, nämligen att inte sälja någonting. Det är ytterst besvärande och tröttande att ha folk springande här och vi säljer absolut inget av det som finns här, säger John Eriksson.

Bekräftelse på att det verkligen är som John Eriksson säger får man när man vet vilka fantasisummor som bjudits för vissa föremål och ingenting kan få Erikssons att ändra uppfattning.



Det franska fickuret med änglar som slår på klockor är
en av de många små rariteterna.


Vaggan, de gamla skidorna, barnstolen, och mycket annat finns kvar
orört.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördag den 16 mars 1974.


PS. Syskonen John och Judit Eriksson är i dag borta. De värdefulla
föremålen finns numera att beskåda på Piteå museum. Jag har själv
varit dit för att kolla alla deras gamla saker. En mycket imponerande
samling som verkligen är värd att beskådas. Vad tesamovaren beträffar
fick jag redan som barn höra talas om denna sak. Det var inte förrän
i vuxen ålder som jag fick se den i verkligheten. Jag har varit in i John
Erikssons hus vid nåt tillfälle. Han sålde potatis, och när vi kom in i
huset möttes vi av en tidsresa tillbaka till flydda dagar.

Huset bebos i dag av hockeyspelaren Tomas Holmström. Han bor där
i dag med sin familj. Gården är upprustad och ser verkligen fin ut där
den ligger vid vattnet vid Avan i Hortlax.
/Roger.

Som PT tidigare meddelat planeras uppförandet i Hortlax av ett nytt skolhus. För den nya skolan, som skall ligga i samhällets centrum i omedelbar närhet av förvaltningsbyggnaden, har ritningar uppgjorts för första etappen, vilken är avsedd att klara det aktuella behovet av skollokaler. En andra etapp blir aktuell först i samband med att kommunens linjer ifråga om enhetsskolan blir klarlagd.

Byggnaden kommer att inrymma 10 skolsalar jämte specialutrymmen, vidare upptar förslaget byggnad för gymnastiklokaler. Förslaget har uppgjorts av arkitekt SAR Bertil Höök, Luleå. Kostnadsberäkning för projektet föreligger ännu inte färdigt. På bilden visas en planskiss av anläggningen.
.......................................................................................................
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 6 mars 1956.

En annan känd person inom hembygden var Einar Lundgren. Han drev den bensinstation som låg mitt i byn tillsammans med sina två bröder. Som barn minns jag att stationen hette ESSO, senare TEXACO och så småningom även STATOIL. Einar är sedan länge borta, även hans bröder, men byggnaden finns fortfarande kvar, där det idag inryms en bilverkstad.


...................................................................................
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 14 maj 1958.

En mindre personbil, tillhörig en person i Piteå, förstördes igår av eld
på en verkstad i Storfors. Bilen fattade eld medan verkstadspersonalen
var i arbete med den och innan man lyckades släcka lågorna hade -
som framgår av bilden - skadorna hunnit bli mycket omfattande.
------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 27 juli 1955.

NORRBOTTENS-ALLEHANDA ¤ Onsdag den 4 november 1931.

Alldeles granne med ICA-Lundmans i Hortlax bodde Oskar Sundström.
I ett mindre hus på tomten hade han sin cykel- och reparationsverk-
stad. Därinne i affären såldes även lite presentartiklar. Varje år, vid
Skyltsöndag åkte vi med sparken upp till Oskars lilla affär för att se
på julskyltningen. När jag i dag tänker tillbaka på det, så känns det
som rena idyllen. Det var mamma, pappa och jag, ibland även syrran.

I mellanstadiet hade vi ett ämne som hette "Fritt valt arbete". Jag hade
valt Foto och filmkunskap. Där fanns Oskar med som lärare. Oskar är
borta sedan några år, men hans lilla röda hus står fortfarande kvar.
------------------------------------------------------------------------
Annons: NORRBOTTENS-ALLEHANDA ¤ Tisdag den 11 april 1939.

=================
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdag den 28 juni 1962.

MUSIKDRIVE GER KONSERT PÅ SKOLNIVÅ
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤


Ett 10-tal musikaliska ungdomar i Piteå åkte ut på turné på tisdagen.
De skall i ett par veckor åka mellan skolorna i länet. Uppgift: visa hur
man med enkla medel kan åstadkomma musikalisk aktivitet inom låg-
stadieundervisningen.
På bilden är det lärare och elever i Hortlax som har besök. Det är Riks-
konserter i Stockholm som står bakom det här initiativet.
 - Tidigare har vi sporadiskt skickat ut barngrupper från Stockholm, sä-
ger lektor Rolf Davidsson, till PT. Nu har vi engagerat grupper ute i lan-
det. Vi tror att vi därmed ska lyckas övertyga både lärare och elever att
man i en normal klass kan få fram sådan här verksamhet på mycket
kort tid. Om det här försöket slår väl ut kommer det att följas upp ett
annat år.
------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ 20 oktober 1965.

PS. Jag satt i publiken den här dagen och tittade andäktigt på killarna
som bl a spelade lite trummor. Jag gick i 2:a klass på Sörbyskolan i
Hortlax. Uppvisningen gavs i Centralskolan i Hortlax i dess matsal.
Mannen längst t.v. är musikläraren Curth Nilsson som senare skulle
bli min första trumlärare.
/Roger.

Här har vi den nyaste brandbilen, som levererades häromdagen,
och som byggts av bröderna Brännström i Jävre.

Hortlax kommun har sedan 1957 rustat upp sitt brandväsende, omtalar brandstyrelsens ordf. hemmansägaren Knut Lindqvist, Jävrebyn. Efter att i studiesyfte ha besökt några brandkårer har kommunen hod Åströms Bil AB i Piteå inköpt två stycken jeepar av märket Willys. Den ena försedd med 75 hkr. motor byggd och uppställd som utryckningsvagn för brandgruppen i Jävre och den andra med 105 hkr. motor, vattentank och frontpump samt i övrigt modernt utrustad avsedd för brandkåren i Hortlax. Båda vagnarna är av s.k. frambyggd typ vilket i förhållande till hjulbasen medger stort lastutrymme. De är även fyrhjulsdrivna vilket särskilt för landsbygdens del torde vara att föredra. Den sistnämnda som är konstruerad och i sin helhet byggd vid Brännströms verkstad i Jävre har ett smakfullt utförande och är av mycket hög kvalitet. I det sistnämnda fallet ej att jämföra med de vagnar vi förut studerat. Vi är därför synnerligen belåtna med leveransen särskilt som leverantörerna även visat att de kunde ligga under specialfirmorna i prishänseende. Inköpet av dessa har föranletts av ett beslut att helt upprusta kommunens brandberedskap som bl a kompletterats med två nyinköpta brandsprutor med luftkylda motorer. Sedan vi nu fått stationslokaler ordnade i Jävre och till våren får den nya brandstationen i Hortlax färdig kommer centralalarm att anordnas, vilket innebär att brandlarm går till Piteå stads brandstation varifrån sedan resp. brandkårer larmas och därmed hoppas vi att brandförsvaret åtminstone för en tid framåt skall var tillfredsställande ordnat inom vår kommun, slutar herr Lindqvist.
--------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 20 december 1958.

Hortlax kyrkogård nu på eftermiddagen. Människor som tänder ljus
på anhörigas gravar.


Ljusen brinner även på pappas grav den här aftonen.


Även på Åkes grav brinner ett ljus till hans minne.


Här och var syns de många gravljusen flamma.


Allhelgonahimmel över Hortlax.


Vägen hem.....

Tiden i Hortlax har varit 25 år i paradiset, säger makarna Gerson och
Nusia Bergman. Men nu lämnar de "paradiset" och flyttar till Skåne.
Och Hortlax blir en tandläkare och två vänner fattigare.


Gerson Bergman. Det är mannen som i ett halvt sekel botat befolkningen i Hortlax från det plågsamma lidande som kallas tandvärk. Men nu är det "färdigborrat" så att säga. Definitivt ! Vid fyllda 66 har Bergman beslutat sig för att gå i pension och på fredagen utförde han sin sista arbetsdag i egenskap av tandläkare vid folktandvårdens mottagning. Tandläkare Bergman nöjer sig inte med att lämna mottagningen. Han överger också bygden, länet och nära på landet. Han "emigrerar" nämligen till Skåne. Om planerna håller flyttar han redan i dag, lördag, tillsammans med hustrun Nusia till Lund.

I dag är det precis 25 år, två månader och elva dagar sedan makarna Gerson och Nusia Bergman kom till Hortlax. De kom från Polen där de upplevt sju års krigshelvete. Meningen var att Nusia och Gerson skulle emigrera till Amerika men ödet ville, som så många gånger, något annat.
- Som transemigranter skulle vi resa till Amerika. En släkting hade ordnat med emigrationen och vi hade till och med fått flygbiljetter. Färden till det nya landet gick via Sverige men när vi kom till ambassaden i Stockholm fick vi kalla handen. Kvoten av polska emigranter var fylld. Amerika tog inte emot fler polacker på fem år.
- Vi sökte uppehållstillstånd i Sverige och under tiden förhörde jag mig om arbetsmöjligheter, berättar Gerson Bergman. Jag fick två tips. Det ena var Gotland och det andra var Norrbotten. Jag skrev till båda landstingen men breven blev förväxlade.

VÄLKOMNA TILL HORTLAX
- Efter en kort tid fick jag ett brev från Norrbottens landsting där man bl a talade om för mig att Visby inte alls ligger i Norrbotten och en hel del annat som verkade helt galet, men i slutet av brevet stod att jag var välkommen till Hortlax om jag ville.

Så blev det också och nu har makarna Bergman tjänat landstinget i över 25 år. Nusia har nämligen arbetat inom sjukvården. De sista åren som laboratorieassistent vid lasarettet i Piteå.
- Visserligen var Hortlax då en ganska karg bygd för oss sydeuropéer men vi hade inga stora fordringar. Vi kom från ett krigshärjat land. De första åren ville jag flytta längre söderut, berättar Nusia, men så småningom anpassade jag mig och jag har trivts utomordentligt bra här både med naturen, miljön och folket.
- Vi blev mycket väl mottagna här i Hortlax och vi beundrar de människor som gjort sig besväret att umgås med oss och försökt få oss att trivas. Det måste ha varit ganska arbetssamt med tanke  på språkförbistringen.


- Tiden i Hortlax har varit som 25 år i paradiset, säger Nusia och
Gerson Bergman. Makarna kommer från Polen men har sedan länge
svenskt medborgarskap. I temperamentet är, dock åtminstone
Gerson, fortfarande sydeuropé. Ingen i Hortlax pratar så mycket med
händerna som han.


STORA KRAV
- Jag tycker för övrigt, säger Nusia, att utlänningarna som kommer till Sverige uppför sig ganska ohyfsat. De väntar sig att Sverige skall ta emot dem med öppna armar och göra allt för dem utan att de själva behöver anstränga sig det minsta. Vi måste komma ihåg att svenskarna aldrig bett oss komma och att det är vi som måste anpassa oss till dem. Inte tvärtom. För övrigt så passar det svenska kynnet mig förträffligt. Jag tycker om människor som är litet saktmodiga och försiktiga och tänker sig för innan de handlar.

- Det som är mest angeläget för mig och min hustru att få framfört nu när vi lämnar Hortlax är att vi är djupt tacksamma mot alla människor här, framhåller Gerson. Om jag någon gång har förolämpat eller sårat någon eller på något sätt uppfört mig illa mot mina patienter eller andra människor ber jag om ursäkt. Möjligheten finns. Att leva sju år i det helvete som krig innebär sätter sina spår i människornas psyke, men jag vill betona att om så har skett har det varit omedvetet och inte avsiktligt.
- Själva har vi aldrig upplevt något sådant. En enda människa har förolämpat oss under dessa 25 år. Det var en kvinna, men hon var inte från den här landsändan.
Så det är alltså inte otrivsel som gör att makarna Bergman nu lämnar Hortlax.
- Nej, inte alls, säger Gerson. Det är med blandade känslor som vi flyttar och vi är inte alls säkra på att vi gör rätt. I sanningens namn är det jag som ligger bakom flyttningsbeslutet. Jag anser att, när man får förmånen att uppleva pensionsåldern, då skall man njuta av de sista levnadsåren. För mig innebär det att vara fri och kunna resa när jag vill.
- Om vi flyttar till södra Sverige har vi närmare till kontinenten och kan resa ut i världen utan att först tvingas göra den långa tröttsamma resan genom hela Sverige.

EN RIKTIG "HURTBULLE"
Gerson Bergman har också ihärdigt arbetat för att bli en vital pensionär. Långt, långt innan hortlaxborna och andra svenskar insett att motion är av största vikt för att hålla kroppen ung och frisk började han företa milslånga promenader i snabb takt. År ut och år in har han promenerat minst 1,5 mil per dag, lördagar och söndagar har det blivit två mål, och dessutom har han "cyklat" lika lång sträcka på ergometercykeln som står stadigt förankrad i vardagsrummet.
- Folk har säkert trott att jag är en riktigt vrickad hurtbulle, men det bryr jag mig inte om. Jag vet att mina promenader har varit nyttiga och rekommenderar dem varmt till alla andra.

- Det här är tredje gången vi bryter upp och flyttar till annan ort, men det är första gången som vi har våra ägodelar med oss. Till och med blommorna. De andra två har varit en brådstörtad flykt. Om tiden i Hortlax vill vi slutligen säga att det varit 25 år i paradiset. Makarna Bergman har två barn. Nina, 20 och Marko 21. De studerar i Uppsala respektive Lund.
------------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 26 februari 1972.


Som elvaåring ådrog jag mig en tandskada, vilket gjorde att jag ganska ofta satt i väntrummet hos Gerson Bergman. Han var ibland ganska så "omild" i sitt sätt att behandla. Detta gjorde i sin tur att nerverna alltid var på helspänn när man satte sig i stolen. Många år därefter - nedtecknade jag minnesbilder om mina tandläkarbesök. Resultatet blev ett kåseri som publicerades i Piteå Tidningen den 25 oktober 2005.

1936 invigdes Bergsviksbron i Piteå. I slutet av 1960-talet fann man att den åldrats så pass mycket, att den utgjorde en trafikfara. 1970 stod den nya bron över älven klar att användas. Samma bro finns fortfarande kvar. Men tittar man ut över älven vid lågvatten, kan man se rester av den gamla bron, i form av några srenrösen, som förband den norra delen med den södra. Idag har jag varit på en upptäckarfärd just på den gamla broplatsen. Det blev några bilder som ni kan ta del av härnere:


Bergsviksbron som den en gång tog sig ut.


Bergsviksbrons södra brofäste som det ser ut idag. I vattnet syns
ännu resterna  av den bro som en gång fanns just på denna plats.


Bergsviksbron har under åren varit varje vykortsfotografs "måste-
motiv".


Södra brofäset. Till höger skymtar den nuvarande bron.