Roger Lindqvist

"Piteå Havsband" var ett storband som bildades 1971. Året därpå, engagerades vi av Rikskonserter för diverse olika framträdanden, bl a i Norr och Västerbotten. 1973 gjordes en Stockholmsturné, där vi spelade på Sollidens scen på Skansen. Konferencier vid tillfället var fd. tv mannen, Olle Björklund. Sommaren 1974, åkte vi på 14 dagars turné, till dåvarande Östtyskland. I staden Rostock spelade vi upp för 80.000 människor, på den årliga Östersjöveckan. Det blev en lång rad av konserter, samt radioinspelningar, innan det var dags att åka hem. Vid hemkomsten, gjordes en tv-inspelning för tvåans, "Musikresan," som utsändes under hösten. 1976 åkte vi till det forna Jugoslavien, för att där medverka i en direktsänd tv gala, som gick ut över landet. Ett speciellt program gjordes även med oss, och under vistelsen hann vi även sitta som publik, i en melodifestival. Så minnena är många och långa. Spelade också på nattklubb i Rostock, hade jamessession med en rad tyska musiker, som verkligen inte gick av för hackor.

1972 deltog vi i en popgala hemma i Piteå. Vi agerade förband åt kvällens huvudattraktion, Pugh Rogefeldt med kompbandet, Nature, där bl a Mats Ronander och Lasse Wellander ingick. Gitarristen Lasse Wellander som längre fram i livet medverkade som kompmusiker i ABBA. Wellander spelade även med i Vikingarna under deras avskedsturné. I höstas kom jag i kontakt med "gitarrfantomen" Wellander. Och på min fråga om han mindes den där magiska kvällen i Piteå för nästan 40 år sen, svarade han, "Javisst, det där giget, minns jag än, det var jättekul."

Som ni ser finns hur mycket som helst att berätta. 1975 spelade vi tillsammans med Hoola Bandoola Band, där Björn Afzelius och Mikael Wiehe ingick. Det är också ett sånt där minne som för alltid finns bevarat i min egen minnesbank. Så lite bilder som jag skrapat ihop under årens lopp. Håll till godo!

I Erfurt, Östtyskland sommaren 1974



Urklipp inför turnén 1977


"Havsbandet" med Pugh och Nature 1972



Spelning i badorten Bansin, vid polska gränsen 1974.


Ur tv:s programserie "Musikresan" sommaren 1974. Vid trummorna ovan
som nedan Roger Lindqvist.

Alla står vi nån gång inför det faktum att välja väg i livet. Vi kanske fattar beslut, som senare visar sig vara alldeles fel. Men ibland händer även att det där beslutet, som togs i hastigt mod, visar sig vara en fullständig lyckoträff. Som skapar positiva följdverkningar långt in i vår framtid. Livet består av olika sorters faser, som vi som människor måste ta oss igenom. Men allt detta, vare sig det handlar om svårigheter eller dess raka motsats, mognar vi och lär oss att det hela är en helt naturlig del, i vad vi lärt oss kalla, livet.

Som ung man/kvinna, har livet en benägenhet att rusa fram i sån hastighet, att det är risk för fartblindhet. I ungdomen är man störst-bäst-starkast, och framförallt odödlig. Man blir i den här situationen nåt mellanting av Stålmannen, James Bond och Fantomen. Vid uppnådd mogen ålder, kan döden när som helst knacka på ens dörr, och det värsta av allt man blir inte förvånad, om så skulle vara.

Resonemanget verkar måhända djupt, och för vissa också svårförståeligt, men jag är benägen att tro att de allra flesta som befolkar vår jord, känner likheter i vad jag här berättar/påstår. Det allra bästa är att ha ett "inre öra," att lyssna till sitt egna jag, för att undvika att begå en känslomässig våldtäkt på sig själv som levande människa och individ. Så till slut vill jag bara säga, livet är faktiskt en farlig plats att vistas på, så det gäller att undvika de största fallgroparna. Men om du ramlar i en, så kanske du lär dig att upptäcka de andra.

Hela mitt liv har kretsat om trummor. Inte för att jag längre är aktiv, men intresset tycks aldrig riktigt blekna. Okej, kom igen när jag fyller 80 för en ny lägesrapport, men om jag känner mig själv, så sitter jag nog då kanske med en rollator, och med bruna filttofflor på fötterna och stampar med i takten, och trummar med darriga händer mot bordsskivan. Trummorna kom in i tidig ålder. Blockflöjt, gitarr ratade jag bestämt  när det blev dags i tredje klass, att börja spela instrument. Trummor skulle det va´, absolut inget annat. Alla andra förslag om div. instrument, tog jag som en ren och skär förolämpning.

Trummorna och musiken, har fört mig ut till olika platser, som jag knappast fått tillträde till om jag inte musicerat. Jag har spelat storbandsjazz på nattklubb i tyska Rostock, jag har uppträtt i radio och teve, sommaren 1974. Musiken har fört mig och mina kompisar bort till dåvarande Jugoslavien, där vi uppträtt i direktsänd teve, ut över hela landet. Jag har trummat mig fram genom livet, bl a sommaren 1973, spelade vi på Sollidens scen på Skansen. Och allt detta underbara, är musiken och mina trummors förtjänst. Har varit förband åt Pugh Rogefeldt och Mats Ronander, (tänkte berätta om det någon annan gång) Hoola Bandoola Band, med Björn Afzelius och Mikael Wiehe, mötte vi på samma scen i Piteå 1975. Också det musiken och trummornas förtjänst. Så sammanfattningsvis, vad vore livet utan trummor och musik? Svar: En tråkigare värld.

Alltsedan tidigt 60-tal var han en av mina bästa vänner. En irriterad anka i sjömanskostym, dé ni. Genom Kalle blev jag även introducerad in i hans Ankeborg, och alla hans knäppa kompisar. Musse, Långben, Joakim von Anka, Farmor Anka, Alexander Lukas, Knatte, Fnatte, Tjatte, Uppfinnar Jocke, Mårten Gås, Stora Stygga Vargen o hans son Lilla Vargen, De tre små grisarna................Puh!   Ja, ni förstår att det var en omtumlande barndom med alla dessa små o stora figurer, som hela tiden tävlade om uppmärksamhet. Men ibland händer det, att jag brottas med tanken att packa min resväska, bege mig till närmaste flygplats för att återigen resa tillbaks till mitt och Kalles Ankeborg.

Så go´vänner, om min blogg en dag helt plötsligt inte finns här längre, och datorskärmen lyser tom, då befinner jag mig med all säkerhet i staden Ankeborg. Där ska jag umgås med alla min barndomsvänner, och kanske om jag har tur, bjuder Joakim von Anka in mig på sightseeingtur, i sitt bankvalv. (Om nu inte Björnligan hunnit dra iväg med alla slantar förstås)

Den vitklädde doktor "död", tittade på mig med allvarlig blick. "Vad jag kan se är det en cancertumör du har." Med de orden gick jag till min väntande säng, på Thoraxkliniken i Umeå. Jag tänkte inget speciellt, gjorde inget drastiskt, i mitt försök att ta in "sanningen." Nästkommande morgon skulle det ske. Dvs min inplanerade lungoperation, där min "fiende" skulle avlägsnas, för att inte ställa till mer skada. Jag var 47 vid det aktuella tillfället, och började mentalt att planera min förestående död. Jag visste ungefär var jag skulle ligga, jag visste också att min sista plats inte skulle bli så långt från en nyligen avliden jobbarkompis. Tänk så mycket tankar denna min tumör gav upphov till, tänk...........

Fortsättningen på historien, blev en helt annan. Istället för en tidig död överlevde jag både ingreppet, och vad som senare skulle komma. Doktor "död" blev istället doktor "liv" och när vi tog farväl av varandra en fredagseftermiddag, var han nog lika nöjd och glad som jag. Tumören var en snällare variant än vad man först trodde. Och vid hemkomsten kändes det som om jag fått livet tillbaka. Samma natt åkte jag i ilfart med ambulans till lasarettet i Piteå. Smärtan var olidlig, kunde knappt andas, men man konstaterade att det förelåg ingen fara. Hem igen efter två dagar, fullproppad med morfintabletter, såg "syner" i dimmorna, men tack och lov jag var vid liv. Många intryck skulle smältas, från den allra första gång jag först fick min dom  på sjukhuset i Sunderbyn.

Skrivandet kom till min räddning. Att ha detta privilegium, att kunna fylla dessa vita tomma ark, att få ut all den smärta besvikelse och ångest, som min "fiende" orsakat under många långa vintermånader, ja det var guld värt. En dag såg jag som i ett töcken, hur min hand formade en massa bokstäver på ett papper, det blev till den dikt som finns här nedan. Och hörrni, var rädda om er alla där ute, lev medan ni kan, gör det där som du länge tänkt på, i morgon kanske det är försent.

Rum nummer 10

I ett trångt litet rum
med vita kala väggar
inryms hela min värld för tillfället
Så kliniskt så sjukhustypiskt
att jag knappt kan andas
Utanför i de oändliga korridorerna
hörs ljud av fötters hasande
ibland skyndsamt springande
på väg mot olika mål
i detta smärtornas hus

Det onda som invaderat mitt inre
ligger väl dolt där inuti
nonchalant hånleende
hånfullt och nyckfullt parasiterande
i en kropp som inte längre är min

De besvär som det onda ger
motas hjälpsamt bort
av sjuksystrar med morfin som vapen
Men det är en kamp i ett krig
ett ojämt sådant som förs

Tankarna på döden skrämmer
inför den oundvikliga resa
ut i de okändas marker
Men kanske är det i dödens närhet
jag uppskattar livet allra mest

ROGER LINDQVIST

På min skramliga cykel bjuds jag på en smått halsbrytande färd, när jag åker den slingrande vägen ner till byns centrum. Jag befinner mig i Provence, beläget i sydöstra Frankrike, mellan floden Rhône, Medelhavet och Alperna. Den hisnande åkturen går via de blommande lavendelfälten, med alla dess fantastiska dofter. Målet för min tidiga morgontur är det lilla bageriet, där jag inhandlar ett stycke nybakat bröd till den kommande frukosten. Uppe på höjden i det vita huset, med en underbar takterass, står min hustru i vårt kök för att förbereda dagens kanske viktigaste måltid.

Runt omkring i omgivningen, i den Provensalska naturens ständiga växlingar, med hav, öar, berg och dalar, finns de stora vingårdarna med sina små kolonilotter, sina solros och lavendelåkrar i en fransk pittoresk miljö. Här lever vi, här finns vi till, här är gott att vara, intill livets sista dag. Just här, på de himmelskt levande grönskande ängarna, dansar jag som Taubes Rönnerdahl med blomsterkrans i håret och nattskjorta till skrud. Vid den svalkande fontänen i byns mitt, dricker jag mitt vin med traktens församlade gubbar. Intresserat lyssnar jag till deras mustiga historier, när de ivrigt gestikulerar med sina händer, ibland både under skratt och gråt. Den obligatoriska baskern vilar elegant på deras huvuden, på typiskt franskt vis. Och i deras väderbitna ansikten syns tydliga spår av livets hårda prövningar.

Utanför vårt hus på höjden finns stinna solmogna druvklasar hängande under vårt sovrumsfönster. På morgnarna äts frukosten under de ljuvliga mimosaträdets svalkande skugga. Lunchen avnjuts uppe på takterassen, där den matintresserade hustrun dukar fram läckra pajer med sallader och tillhörande rosévin, hämtat från egen vinkällare. Som medlem i en jazzkvartett, går resorna ibland till Saint-Tropez, Nice eller Marseille, där bandet engagarats en kväll eller två på någon rökig jazzklubb. Dagarna ägnas åt ro, vila och långa strandpromenader tillsammans med hustrun och goda vänner. Kanske att vi utforskar hamnkvarteren i Saint-Tropez, eller låter oss njuta av det berömda franska kökets alla läckerheter, på någon skönt belägen restaurang nära havet.

I vårt hus på höjden står mitt skrivbord vid ett halvöppet fönster, där en vit tunn gardin vajar lätt för vinden. I de ljumma Provensalska nätterna, skriver och målar jag, samtidigt som jag då och då läppjar på ett franskt årgångsvin. Lavendelfältens dofter hittar sin väg in i mitt rum, och Medelhavsvindarna omfamnar vårt vita hus likt en kärleksfull smekning.

Innan jag vet ordet av, vaknar jag i min säng hemma i ett kylslaget och grått Hortlax. Långt fjärran från lavendeldoftens Provence, även en bra bit bort från gestikulerande fransmän, mimosaträd och stinna solmogna druvklasar. En skön dröm i den vinterkalla norrbottniska natten, en förtrollad dröm, som ännu är just blott en dröm.

ROGER LINDQVIST

Usch, inte nu igen. Var min första tanke, när nyheten om skådespelaren Heath Ledgers plötsliga död, spreds som en löpeld över hela världen. Än en gång, upprepades det tragiska faktum, att en ung begåvad superstjärna inte längre "pallade för trycket," i den kallhamrade nöjesbranchen. Heath Ledger (1979-2008) hade sin framtid utstakad, med säkerligen ännu fler stora roller på lut, tyvärr kom döden emellan, så hård och brutal, så oåterkallelig.

"Sex drugs & rock´n roll," har väl vid det här laget blivit den vanligaste orsaken, till att så många begåvningar gått en alltför tidig död till mötes. Visserligen finns här undantag, och de största av dem alla måste nog vara Stonesgitarristen Keith Richards. Han om någon är väl att betrakta som en medicinsk sensation, som överlevt branschens alla fallgropar. Men kolla bara hans ansikte, där finns hela hans popliv inristat.

Keith Moon, den legendariske The Who trummisen, var ett annat stort namn inom 60-tals popen, som natten till den 8 september 1978 avled efter en överdos av medicin, listan kan göras lång, hur lång som helst tyvärr. Janis Joplin (1943-1970) flyttade till himlen vid endast 27 års ålder. Tack och lov måste man få säga, så är ju gudskelov dessa artisters verk väldokumenterade till vår allas stora tacksamhet.

Marilyn Monroes tragiska sista år, var en orgie i självförnedring. I augusti 1962, orkade den självförbrännande aktören inte leva längre. Hennes död har varit rejält omtvistad, mest pga hennes relationer med Kennedeybröderna John och Robert. Men genom Marilyns död fick världen åter vatten på sin kvarn, om hur det var ställt i den sk "Drömfabriken i Hollywood." Marilyn Monroe var inte den första, (och skulle det visa sig inte den sista) som gick under i sin kamp för att stå i filmens magiska rampljus.

The Doors sångare, den karismatiske Jim Morrison, vilar sen sommaren 1971 i sin grav på Pére-Lachaise kyrkogården i Paris, efter att ha hittats död i ett badkar. Dödsorsak: omfattande narkotikamissbruk. Skådespelerskan Judy Garland för övrigt mor till sångerskan Liza Minelli, avled 1969 i sviterna efter långvarigt alkohol och tablettmissbruk. Judy Garland som för alltid skall förknippas med den odödliga "Trollkarlen från Oz" och vars titelmelodi hon sjöng, "Over the Rainbow."

Gitarrfantomen Jimi Hendrixs korta liv slutade i en säng på Samarkand hotell i London, den 18 september 1970, efter en vild natts festande på rödvin och sömntabletter. Nobelpristagaren och författaren Ernest Hemingway dog för egen hand den 2 juli 1961, efter att en kort tid före vårdats på ett mentalsjukhus, pga depressioner samt alkoholmissbruk.

Elvis Aron Presley, hur kunde du? "The king of Rock´n roll" dog ensam på sin toalett i sitt magnifika Graceland den 16 augusti 1977. Elvis, en legend redan under sin korta livstid, så beundrad så omsvärmad så otroligt begåvad. Jag ställer samma fråga som den i början, "Elvis hur kunde du, varför stannade du inte kvar här hos oss, för att förgylla vår värld. Och du Elvis, när du nu sitter där i din himmel, så antar jag att du redan träffat alla de andra som dött, jag menar alla de som inte förmådde hålla sig borta från dessa farliga medel, som tagit död på er alla som flugor. Svara Elvis, hur kunde du.?"

Ibland bjuds man på glada överraskningar. Som tex när man hittar en gammal bekant, efter många år. En sån där kul grej hände mig häromdagen, när jag "hittade" min gamle musiklärare Sten Westling ute på nätet. Han figurerade i nån tidningsintervju, där han berättade att han varit till London, för att "prya" i nån symfoniorkester. Jag minns Sten i glatt minne, från hans tid som musiklärare i Hortlax central skola, där han var en riktig eldsjäl och "fixare". Åkte med som trummis på en liten mini-turné, 1971 till Härnösand, där jag för övrigt var den yngste deltagaren. Sten ville alltid ha mig med, uppmuntrade mig, och jag minns även de där lördagarna i Piteå Stadshus där vi hade konserter, "Lördags-Musik" som det hette. Var även med på den LP-skiva som musikskolan gjorde våren 1971, till Piteå stads 350 års jubileum, då var Sten ledare för Hortlax högstadiekör, och jag och några till stod för det musikaliska. Som kuriosa kan jag nämna att pianist vid denna inspelning var Georges Goudin, pappa till politikern Helene Goudin, verksam inom junilistan. Ja, tänk så många minnen som ryms i ens tankar, jag tror jag kunde författa flera bokvolymer, endast av gamla kära hederliga minnen, men vem skulle orka läsa?

Det nya året närmar sig med stormsteg. Och som en naturlig del, tränger sig tankarna på, när man så här i slutet försöker sig på att sammanfatta det gågna 2008. På det personliga planet har det mesta varit okej. Även om jag vid midsommartid lita nervöst fick vänta på försäkringskassans utslag. Efter många möten med handläggare, doktorer, arbetsgivare är det liksom skönt att äntligen komma till ro. När utslaget sen blev till min fördel, så kändes det som om en stor sten lyfts från mina axlar. Att "måste" lämna sitt jobb, var inte det allra lättaste. Men när kroppen så småningom sa ifrån så fanns inget annat att göra, och det var med en slags sorg som jag 2002 gick hem från mitt jobb, för att aldrig mer återvända. Vad jag mest saknat genom åren är den sociala kontakt som det innebär att ha ett jobb. Vid frukostbordet fanns en härlig stämmning, när vi tillsammans försökte oss på att lösa världsproblemen. Och jag tänker ibland lite vemodigt på alla de av mina arbetskamrater som inte längre finns mitt ibland oss. Tack snälla Bosse för att jag fick förmånen att lära känna dig. Tack Harry L., för din alltid sprudlande energi, som liksom var en vitamininjektion för oss alla. Ett nytt kapitel ur livets bok, håller på att skrivas, men jag ska aldrig glömma er, Christer H. Brage, Harry N. Olle, Göte L. Göte A. Kalle, Naser, Eva, Bruno, Lasse, Bertil, Stig, Sven, Per-Olov, Lasse L., och många många fler.

Vad som betytt allra mest under det gångna året, är utan tvekan barnbarnet Norahs födelse den 28 juli. Att få den stora äran att bli farmor och farfar åt "vårt lilla mirakel", trotsar naturligtvis allt annat.

Slutar med en illustration från "det gamla" Piteå, som det en gång såg ut, Storgatan klädd i vinterskrud

Ibland i mina dystraste stunder, har jag svårt att förstå all denna ondska och mänskligt lidande, som finns oss alla så nära. Ondskan är ingen ny företeelse, den har ju vandrat tätt intill vår sida så länge som mänskligheten funnits. Jag minns från min barndom en obehaglig händelse. En kväll satt jag framför vår tv därhemma. Min far följde nyhetsrapporteringen från "den stora världen" med intresse. Så plötsligt, utan förvarning, på bästa sändningstid, uppenbarar sig Saigons polischef med en tillfångatagen FNL-officer. (Tv-inslaget handlade om Vietnamkriget). Bryskt och kallblodigt sätter han sin revolver mot mannens huvud och avlossar ett skott. Jag minns hur illa berörd jag blev. Med blodet sprutande ur sitt trasiga huvud, ligger han sen där på en smutsig gata, och dör framför tv-kamerorna. Bilden har sen dess funnits kvar nånstans i mitt inre, och varje gång jag konfronteras med någon form av ondska, tänker jag på den där kvällen 1968.

I den lilla by där jag bodde kände alla varandra. Att nån farbror i grannskapet skulle mörda och lemlästa en oskyldig ung flicka, var i det närmaste otänkbart. Våldet hade ännu inte kommit oss så nära. Visst fanns problem även då, visst fanns kriminalitet, svek, otrohet, ja till och med mord, men det var på nåt sätt endast i tv:n när Sven Lindahl pliktskyldigast läste sina nyheter. Ondskan var alltid på någon annan plats, inte i min värld, inte i  Övremarken i lilla oskyldiga Hortlax. Okej, det kanske låter som en sörgårdsidyll, men det är just så jag minns den här tiden i mitt egna barndomsrike.

Det fanns en tid när både skola och föräldrar betonade vikten av etik och moral. Man "gick i lära", för att beredas att möta världen där ute. Skulle man åka buss till stan, fanns de här orden inympat i hjärnbarken: "Om du ser någon gammal tant eller farbror, och det är fullt i bussen, res dig upp och ge plats." I farmor och farfars hus invid Hortlaxvägen, bodde även min mormor och morfar. Farföräldrar där nere, morföräldrar däruppe, ganska praktiskt med andra ord. Men det fanns en djupare dimension i det hela, det där att kunna umgås med de äldre. Att höra deras berättelser från flydda tider, kom att berika mitt liv, senare i vuxen ålder. Deras röster finns på nåt sätt ännu kvar, åtminstone från min morfar som levde allra längst, och som satt djupa avtryck i mitt innersta. Det fanns en kärleksfull relation generationer emellan, och på köpet fick jag goda förebilder. Som föräldrar, släktingar gjorde, så gjorde också jag.

Att värna om de svaga i samhället, var nåt som fanns i tidsandan. Min far var självklart socialdemokrat, och han hade goda skäl för sin åskådning. Under trettiotalets slut, i den stora depressionens tidevarv, tillhörde han den stora skara som med mössan i hand tiggde och bad att få jobb, i hans fall som märkpojke vid Storforssågen i Bergsviken. Ränderna gick aldrig ur, för när han senare i livet nån gång berättade om den här tiden, var det med ett visst vemod i rösten. Såna erfarenheter formade honom som människa, och i hans sätt att se på sin värld. Livets huvudregel var, att om än det är enkelt och fattigt, glöm inte bort dina medmänniskor. Det finns måhända nån därute som behöver just din hjälp. Tyvärr har det mesta gått förlorat idag, i de "snabba klippens tidevarv". Människor mår inte bra i vår "kontaktlösa värld." De goda förebilderna har blivit förpassade till glömskans mörker. Idag gäller helt andra förutsättningar.

Eller hur var det nu, det där som jag tillsammans med mina kompisar en gång fick lära, där vi satt på hårda träbänkar i församlingshemmet i Hortlax, under vår söndagsskolelektion? "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem."


ROGER LINDQVIST