Roger Lindqvist

Jag har alltid varit en stor beundrare av skådespelaren Charlie Chaplin. Hans filmer och rollkaraktärer, har vittnat om ett stort snille, och en stor och väldig uppfinningsrikedom. Charlie Chaplin som föddes under fattiga förhållanden i London, slutade sina dagar som en världsberömd och hyllad filmpersonlighet. Ur hans tidiga produktioner - stumfilmerna - är idag många rena filmklassiker. Och de tål faktiskt att ses om och om igen, p.g.a. sin tidlöshet. Chaplins ljudfilmsproduktioner visar också spår av en mästares hand, där inget lämnas åt slumpen. Charlie Chaplin var en obotlig perfektionist, om det har många av hans medarbetare vittnat om. Chaplin var och är en av filmhistoriens allra största giganter, och har sin givna plats åtminstone i mitt filmälskande hjärta.

Vagabonden (The Great Vagabond) Insp. 1916
Pantbanken (The Pawnshop) Insp. 1916
Lugna Gatan (Easy Street) Insp. 1917
Chaplins pojke (The Kid) Insp. 1921
Guldfeber (The Gold Rush) Insp. 1925
Moderna Tider (Modern Times) Insp. 1936
Diktatorn (The Great Dictator) Insp. 1940
Rampljus (Limelight) Insp. 1952

Dessa filmer är bara en liten del ur Chaplins stora produktion.

Roger Lindqvist (Chaplinälskare)

Piteå Havsbad en sommardag i mitten av 1960 talet. En bil av sällan skådat slag tilldrog sig folkets intresse. Min far och jag var en bland många nyfikna, som stod i den solvarma sanden för att beundra detta lyxåk. -"Det är Henning Sjöströms Rolls Royce." Var det nån som sa. Om jag inte minns fel, så var det faktiskt f.d. Burträskar´n, Buddisten och advokaten Henning Sjöström som befann sig därinne i Piteå Havsbads innandömen. Och inte nog med det. Som sällskap på denna resa hade han ingen mindre än f.d. världsmästaren i tungvikt Ingemar "Ingo" Johansson. Att det var advokat Sjöströms bil rådde ingen tvekan om. Men jag ska låta det vara osagt om Ingo föjde med. Men det i alla fall vad jag minns. Det var denna dag på Norrlands Riviera, som jag för allra första gången såg bilarnas bil, Rolls Royce. Och att det var kändisadvokaten Henning Sjöströms bil, gör ju inte saken sämre. Heller hur?

Jag stod i den solvarma sanden med min far, när nån plötsligt sa:
-"Det där är Henning Sjöströms Rolls Royce." Händelsen utspelades
ute på Norrlands Riviera d.v.s. Piteå Havsbad, i mitten av 60-talet.

Ett tydligt tecken på att man blivit äldre är att man berättar gamla lumparhistorier, och minns sig tillbaks till en tid som inte längre finns. Idag för exakt 30 år sedan muckade jag från 5:e kompaniet på I19 i Boden. Ryckte in den 7 augusti 1978, som radiolänkman på 3:e kompaniet på S3 i Boden. Efter grundutbildningen på ca 60 dagar, stod det klart att min rygg inte längre orkade med alla dessa övningar och marscher med full stridsutrustning. Jag blev därför förflyttad till det s.k. " malajkompaniet" ute på I19/P5. Där jobbade jag dagarna i ända på Budcentralen som fanns inrymt i Kanslihuset. Arbetsuppgifterna bestod i bl. a. postsortering, utdelning av paket runt på regementsområdet. Jag trivdes som fisken i vattnet, och vad bättre var, min bästa kompis Ingemar fanns på samma logement. Eftersom vi spelade trummor båda två, så blev det ganska mycket musikprat på luckan. På markan serverades de godaste "myrstackar" jag nånsin ätit. Ja, det blev så mycket av det goda att jag gick upp några kilo.

Ett glatt och förväntansfullt gäng på Muckardagen den 23 mars -79.

Fr.v. Lindqvist, Danielsson och Mellqvist. Syns det att vi ville ta
hela världen i famn?

Karikatyr över den fruktade Bataljonschefen Tillman. Även kallad
"Tiltman."

Eftersom jag hade spelningar varje helg, var jag tvungen att då och då
få permis. Underskrift av major Artur Åkerstedt. Som enligt rykten
var en stor beundrare av Spaniens Diktator Franco. Han var närvarande
på hans begravning 1975. (Jag ryser)

Roger Lindqvist och Ingemar Danielsson.

En hälsning från min syster och hennes man och barn. Fanns på
vindrutan när jag och Ingemar skulle hem.

Ryggen pajade efter 60 dagars hård träning.

Uppställning! Givakt - Manöver!

Livet på luckan. Eller kanske: "Livat på luckan."

Tjänstgjorde på Kanslihusets Budcentral.

Vpl. Hedberg från Luleå.

Eino Liukku från Gällivare, allmänt kallad för "Jokke." Jobbade
med mig på Budcentralen.

Stockholmaren Michael Mellqvist. Han och jag snackade musik
dagarna i ända. Då helst om jazz.

På permis hemma i Hortlax strax före muck.

Hemma i Hortlax, längtar efter muck.

I väntans tider.

Vpl. Lindqvist.

Avslutar med en välkänd ramsa, som de allra flesta som gjort lumpen i Boden säkert har hört.
"Det finns en plats på jorden, där solen aldrig ler, den platsen heter Boden dit vill jag aldrig mer."
(Förf. okänd)

Stunden närmar sig. Imorgon klockan 7:30 har Elisabeth tid på ortopeden i Sunderbyn. Då äntligen har det blivit dags att fixa till axelfrakturen. Imorse fanns inga direkta spår av nervositet hos henne, men nu när det oundvikliga närmar sig så kanske att en och annan fjäril har dykt upp i magtrakten. Inte undra på. När jag själv opererades 2005 så var det med en viss känsla av overklighet. Väntan före var värst, när jag sen blev hämtad och inrullad på operationsbordet, var det med en viss lättnad. "Äntligen!" tänkte jag, "Nu är det i alla fall igång." Ungefär så tror jag att Bettan tänker också.

Var till Piteå idag för diverse ärenden. På Dollar Store mötte jag Ingegerd, det är en gammal bekant som jag faktiskt jobbat med för en del år sedan. Det var henne vi mötte på akuten i Lördags. Hon hade brutit sin vänstra handled, efter en olycka i pulkbacken med sitt barnbarn. Ingegerd fick åka akut till Sunderbyn för operation, och blev hemskickad måndagmorgon med gips kring sin fixerade handled. Elisabeths skador bedömdes som värre, därför blev det som det blev. Därför kan man starkt ifrågasätta handhavandet av detta fall. Varför finns då inte den läkarexpertis tillgänglig en stund som denna, när en person likt Elisabeth ådrar sig en axelledsfraktur? Istället blir hon hemskickad för att under långa tunga dagar och nätter, invänta den eller de behöriga personer som är speciellt lämpade att ta sig an detta fall. Är detta ett normalt förfarande vid ett av Europas modernaste sjukhus?

Trots att alltför många skattemiljoner plöjts ner i Sunderbyprojektet under åren, på bekostnad av vårt eget sjukhus här i Piteå (som snart har krympt till en futtig liten vårdcentral) och våra politiker med Anders Sundström i spetsen, lovat guld och gröna skogar, finns inte den akuta hjäp tillgänglig när vi som mest behöver den. Betyget måste därför bli : U som i USELT!

Sunderby sjukhus.

Irritationen gror. En gång kallades vårt land för välfärdssamhälle. Men säg mig, vart tog det vägen? En gång kom utländska delegationer från världens alla hörn, för att studera "Den svenska modellen." Idag så är verkligheten den rakt motsatta. Vilket land av självaktning, skickar hem sina patienter med en pillerburk istället för att åtgärda det smärtsamma och akuta? Sverige är ett av jordens mest humana länder. Känt för att gå i bräschen och för att alltid stå på barrikaderna på de svagas sida. Säg mig, gäller det inte alla samhällsmedborgare? Om och när en vanlig svensk skattebetalare till exempel gör sig illa, riktigt illa, vad händer då? Tro inte att du får den akuta hjälp som du har rätt till. Ånej! OM du mot förmodan varit en person i "Zlatan eller Foppa klass" DÅ  hade läget sett betydligt annorlunda och mer hoppfullt ut. Då hade du käre medborgare redan både varit opererad och inlagd på en privat lyxklinik, med tillgång till allehanda förlustelser. Samt haft en hord av välvilliga människor som stått till ditt förfogande dygnet runt. Skillnaden mellan den vanlige-medel-svensson och den betydligt mer kände, heter: "PENGAR!"

Sverige - välfärdssamhälle?

Efter att under 30 år blivit väl så bortskämd av min frus goda matlagningskonst, har det nu blivit min tur att träda in bland grytor och kastruller. Allt p.g.a. den fallolycka hon råkade utför igår. Eftersom vänster arm är fullständigt obrukbar, och minsta lilla beröring skickar en slags stöt av smärta genom kroppen, måste hon vara väldigt försiktig. Därav min entré vid spisen. Nog för att jag varit väldigt behjälplig med allehanda ting såsom marktjänst under alla år, har liksom detta med matlagning aldrig blivit "min grej." Eftersom hon alltid varit matintresserad och alltid haft nya saker på gång, så har jag blivit den som trätt tillbaka. Fakiskt inte mig emot. Däremot har jag varit intresserad av det som funnits på tallriken, och närmast slukat allt med hull och hår. Idag när jag så står vid spisen för att visa  världen vilken underbar kock jag egentligen är, sitter min fru vid min sida för att ge ett och annat gott råd. När jag efter en lång stund äntligen fumlat klart med kastrullerna, tittar  hon på mig med ett litet leende och utbrister: - "Ja du, det blir nog ingen kock av dig!" Hon är därefter snabb att påpeka att hon menade inget illa med vad hon sagt. Men hela situationen kändes på nått sätt så komisk, att vi båda till slut utbrister i ett gott och hjärtligt skratt. Och visst är det väl tur, att man ibland kan skratta åt eländet?

-"Det blir nog ingen kock av dig!" sa min fru där
jag stod vid spisen, bland rykande kastruller.
Mannen på bilden är faktiskt jag. Precis som
jag såg ut tidigare idag.

Han var den bullrige grosshandlaren i många svenska långfilmer under 1930-40 talet. Han var, och är, en av Sveriges genom tidernas största komiska begåvningar (ursäkta Robert och Björn Gustafsson) men så är faktiskt fallet. Redan som liten grabb "upptäckte" jag denne något rundhylte man, en gång född i staden Kungsör, och som faktiskt började sin karriär som dansare. Thor Odert Folke Modéen föddes 1898 och dog 1950 endast 52 år gammal. Han var gift med Margaretha Schönström (1899-1982) storasyster till sångerskan Ulla Billquist, och hade med henne barnen Lars f. 1932 och Margret f. 1936. En dag för några år sedan gjorde jag ett besök i Stockholm, och ett av mina "måsten," var givetvis att avlägga ett besök på Thor Modéens grav på Adolf Fredriks kyrkogård. Där låg han, tyst slumrande i den svarta mullen, och sov sin evighetssömn. Men jag tyckte mig bestämt höra hans välbekanta röst i vinden: -"Det är härliga tider, det är strålande tider.!"
Jovisst, var det "Tosse" Modéen, som satt på en molntapp där ovanför och sa de välkända orden, som en slags hälsning till mig och min röda kamera.

En hyllning till ett komiskt geni. På besök vid Thor Modéens grav
på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm.
Foto: Roger Lindqvist

En western av den lite snällare varianten hade sin premiär i svensk television oktober 1971. Den blev snabbt till en favorit hos mig och mina kompisar. Och det var högtidsstunder varje gång som den visades i tv. Skådespelarna Pete Duel och Ben Murphy spelade de två fd bankrånarna, Hannibal Heyes och Kid Curry, som kommit på andra tankar om sitt kriminella liv, och därigenom fått löfte om benådning. Kruxet var att man fick en "prövotid" för att genom detta bevisa sin hederlighet. Allt skedde under stort hemlighetsmakeri, eftersom frågan var väldigt brännbar för den sittande guvenören. Så långt seriens handling. I det verkliga livet slutade det så mycket mer tragiskt. Nyåret 1971, begick en av huvudrollsinnehavarna, Pete Duel självmord. Orsaken tror man berodde på depression, alkoholproblem och stora spelskulder. Totalt gjordes 50 avsnitt, av dessa medverkade Pete Duel i 32. Skådespelaren Roger Davis ersatte så småningom den döde Pete Duel, men många kritiker menade att serien hade tappat gnistan, och efter ytterligare 18 avsnitt lades den ner 1973.

Alias Smith and Jones. Dvs rollkaraktärerna: Hannibal Heyes och Kid
Curry. Spelade av fr v Pete Duel och Ben Murphy. Premiär i svensk TV
oktober 1971.

Han var hela Sveriges sagofarbror, när han i fotsida nattskjorta och luva nattade dockor i tv-programmet "Godnattstunden. John Bertil Wolgers (1928-1986) mer känd som Beppe, var en mångproduktiv konstnär och författare. Men Beppe var långt mycket mer än en flummig skäggig mysfarbror. Han var dessutom en djup tänkare och filosof. Om det vittnar hans många diktsamlingar och prosaböcker. Debuten i diktsammanhang kom året 1953, det allra sista publicerades 1983.

1963 var han en av de utskällda skäggen i tv-rutan. Programserien förorsakade en av de värsta tittarstormar som överhuvudtaget drabbat svensk television. Beppe hade ett nära och flitigt samarbete med Povel Ramel, Monica Zetterlund samt även Hasse Alfredsson och Tage Danielsson. För att nu nämna några. Han var en ofta anlitad översättare och sångtextförfattare. Monica Z:s "Sakta vi gå genom stan," Olle Adolphsons "Okända djur" och "Det gåtfulla folket," bar alla Beppes signum. Men det är väl genom alla dessa barnprogram från 1960-70-talet som jag personligen minns Beppe allra mest. När han en följd av år, varje julaftonsmorgon, visade tecknad film och busade runt i full frihet, eller som björnen Baloos röst i Disneys klassiska Djungelboken, det är väl så jag minns min barndoms Beppe Wolgers. I Beppes stora kropp fanns ett aldrig sinande barnasinne, något som även genomsyrade hans produktioner.

På Öhn utanför Strömsund i norra Jämtland, hittade Beppe med familj året 1968 sitt sommarparadis Brännagården i Ströms vattudal. Det var också runt om i dessa trakter som långfilmen Dunderklumpen spelades in med början 1971. Några år därpå, 1974 hade den sin världspremiär på Sagabiografen i Strömsund. Filmen blev senare även Guldbaggebelönad.

1986 skulle bli Beppes sista år i livet. I början av augusti stod döden på lur i form av ett akut blödande magsår. Han avled så småningom på Östersunds lasarett i en ålder av 58 år. Efter hans död föddes tanken hos hustrun Kerstin, att för den breda allmänheten ställa ut hans kvarlämnade saker. I juni 1999 slogs portarna upp till ett permanent Beppe museum. Där kunde publiken ta del av tavlor, manuskript och annat kuriosa. I en del av byggnaden fanns Beppes berömda himmelsäng, med dockorna: Busan, Gäspan, Kraman, Hungran och Sigrid, samtliga välkända för en hel generations barn.

På en genomresa i det bördiga jämtländska landskapet för några år sedan, gjorde jag en avstickare ut på Öhn för att ta del av Beppes-värld i hans museum. Där fick jag en trevlig pratstund med dottern Camilla Wolgers om hennes fars gärning och verk. Så sent som 2004/2005 turnerade teatergruppen "Slabang" med material hämtat ur Beppe Wolgers välfyllda skattkista. Ett bevis på att sagofarbrorn, konstnären, poeten, författaren John Bertil Wolgers fortfarande är lika högaktuell.

Roger Lindqvist


I Beppes museum på Öhn fick jag en trevlig pratstund med dottern
Camilla Wolgers om hennes fars gärning och verk.
Foto: Roger Lindqvist  2004

Beppe Wolgers arbetsrum. Foto: Roger Lindqvist 2004

Beppe museet på Öhn i Ströms vattudal slog upp portarna 1999.
Foto: Roger Lindqvist 2004

Beppe Wolgers (1928-1986)

Sedan Axel blivit gammal och ensam, tänkte han ofta på döden. Aldrig någonsin tidigare hade dessa tankar om livets förgänglighet, varit speciellt viktiga. Men så hände det där oundvikliga, det som en gång måste hända. Axel satt vid sitt fönster. Idag är just den där dagen, när saknaden känns som mest tänkte han, samtidigt som han tittade ner på sin ännu inte uppätna frukost. De senaste dagarna hade oron slagit rot i hans åldrade sörjande kropp. Oron kändes som ett hungrigt rovdjur, som rått och urskillningslöst höll på att äta upp honom inifrån. Ja, det var en sån obeskrivbar kraft, att vissa dagar var han oförmögen att fungera i vanliga vardagssituationer. Alltsedan hustruns frånfälle var hans värld ett enda långt och utdraget kaos, ett kaos som titt som tätt gjorde honom smått förvirrad.

Under de lyckliga åren, när barnen ännu var små, när han och hustrun just hade flyttat till huset, var den period som han i minnet ofta återvände till. Men varje gång tankarna kom, gjorde det så ont. Huset som en gång var deras gemensamma stolthet, var numer endast ett plågsamt monument, och de tomma tysta rummen gjorde hans saknad ännu värre. Barnen var sedan länge utflugna. Äldsta sonen Bengt, bodde med famijen i Västerås, medan dottern Karin nyss flyttat med sin nya man till en tvåa i Sundbyberg. Barnen med familjer brukade hälsa på vid olika högtider, såsom jul, midsommar och vissa födelsedagar.

En dag åkte Axel i sin bil till kyrkogården. Det var alltid lika tungt och smärtsamt att titta på den där stenen, där hustruns namn fanns ingraverat. Han böjde sig försiktigt ner, och med sin medhavda spade gjorde han ett hål för de blommor som skulle planteras. Eldröda rosor. Precis det som han en gång gav, när deras kärlek var ny och outforskad. Eldröda rosor, det som en gång fanns i den brudbukett när de unga tu lovade varandra evig trohet. Men vad fanns kvar? En outhärdlig tärande saknad, som för varje dag gjorde världen än mörkare.

När Axel någon dag före besöket vid graven, var på sitt obligatoriska läkarbesök, tittade doktor Asp honom djupt in i hans ögon. - "Nå, Axel, blodtrycket är inte det allra bästa. Dina övriga värden är inte heller tillfredställande. Sover du på nätterna?" Axel tittade upp, med en liten bekymrad rynka i pannan.- "Sover? Nää, det har jag inte gjort sen tryggheten försvann." - "Axel menar hustruns bortgång?" - "Jo, och nu har det liksom slagit sig som en stor knut därinne, om nu doktorn förstår." - "Jag skriver ut lite lugnande till dig Axel, som du ska ta två gånger per dag, eller vid behov." - "Vad för slags diagnos ställer doktorn, vad kan man kalla sånt här när hjärtat värker, och alla minnen gör ont. Vad säger doktorn?"

-"Jodu kära Axel, diagnosen heter saknad. Du förstår riktigt svår saknad förvandlar ens sinnen, den gör att allt som tidigare varit en självklarhet, försätts ur sina normala banor. Jag hoppas att du tar din medicin, så ska nog allt bli till det bättre, så småningom." När Axel kom hem den kvällen, ringde han dottern. - "Doktorn har skickat med en massa piller, mot en sjukdom som inte går att kurera på medicinsk väg." - "Men snälla pappa, är det nåt allvarligt, hur lyder diagnosen?" - "Min kära dotter, diagnosen heter saknad, saknad och åter saknad. Och inga piller i världen kan nånsin ersätta den tomhet som din mor lämnade efter sig." Och ännu en gång hörde hans dotter hur fadern upprepade vad som nyss sagts. -"Diagnosen heter saknad, inget annat än bitter och tom saknad."

Roger Lindqvist 2009-02-24

De där utnötta uttrycket: "Att hitta sig själv," tyckte jag tidigare lät en smula patetiskt. MEN........ idag har jag faktiskt omvärderat  det hela. De här sista omtumlande åren har faktiskt fått mig på helt andra spår. Min inre kompass har ställt om, i 180 grader. Ytligheten (om det nu fanns hos mig tidigare) har jag kastat på soptippen. Nu är det andra lagar som gäller. Man kommer ibland till en sorts gräns, när ens liv inte längre är en självklarhet. Det var tankar som idag, - vid mitt läkarbesök - flög som hastigast genom mitt huvud. När jag för ett år sedan blev kallad på vanlig rutinkontroll hos min distriktläkare, kom samtalet in på den operation som jag genomgick i Umeå -05. - "Du har vänt det negativa, till nåt positivt," sa min doktor. Det positiva i sammanhanget var mitt skrivande, ansåg han. Så sant som det är sagt. Detta med att skriva har öppnat så många positiva dörrar för mig. Ja, jag kan till och med drista mig till att säga (lite flummigt) att skrivandet har faktiskt gett mig vingar. Vingar att flyga ut över öppna hav, att se världen i mitt eget perspektiv, när helst jag har lust. Skrivandet, är världens bästa drog. Jag får en kick varje gång jag sitter i min fantasi, och fäster alla dessa ord och berättelser på vita ark, eller som nu på en dataskärm. Om det är just detta, som kallas att hitta sig själv, ja då är det nog det jag har gjort. Det där lilla anspråkslösa fröet, som en gång i begynnelsen planterades in i mitt medvetande, har idag vid 51 års ålder, äntligen börjat blomma ut på fullaste allvar. Och kan ni tänka er, jag njuter av varje sekund.

-"Om det är detta som kallas att hitta sig själv, ja, då är det nog  det som jag
äntligen har gjort. Och jag njuter av varje sekund."

Ja, jag tror det var Saltkråkans egen fumlige farbror Melker, som en gång myntade detta bevingade uttryck. Tänk, att under vissa perioder av mitt liv, har jag faktiskt gång som annan känt ett visst släktskap med allas vår farbror Melker. Likheterna kanske inte är direkt slående, men han finns ändå någonstans i min person, denna charmige farbror, elegant skapad av Astrid Lindgren. Melkers "civila" namn är faktiskt långt mer fantastiskt än hans rollfigur. Eller vad sägs om, Torsten Casimir Wilhelm Florusson Lilliecrona? Född 1921 i Jönköping, död 1999 i Höganäs. Han har en gång berättat om hur rollen som den lite tankspridde Melker, faktiskt höll på att förstöra hans seriösa teaterkarriär. En gång när han gjorde entré, i en fullsatt teatersalong, i en lite "tyngre" pjäs, ropade nån ur publiken: - Titta, farbror Melker! Så var den kvällen förstörd.

Fortsatt kyla. Vinterhalvåret skulle jag gärna tänka mig tillbringa på den spanska solkusten. Eller varför inte i Provence? Men definitivt inte i Hortlax. Inget ont om min hembygd, tvärt om. Sommaren är det hur ljuvligt som helst, MEN........när kylan och vintern sen kommer, ja, då är det kört. Vore man född till björn kunde man i alla fall skylla på att, -"Nädu, jag tror jag lägger mig i ide nu. Vi syns till våren." Men nu är jag en vanlig sommarlängtande individ, som gruvar mig för att gå till brevlådan, frusen som jag är.

Farbror Melker. TV-historiens mest fumlige och tankspridde farbror.
Gestaltad av Torsten Lilliecrona (1921-1999)

Den 7:e augusti 1978 ryckte jag in på S3 i Boden. Där skulle jag tillbringa de närmaste 227 dagarna, fram till muck den 23 mars året därpå. Jag blev så småningom förflyttad till 5:e kompaniet på I19, ("malajkompaniet) eller handräckningsman som det officiellt kallades. Ryggen var min svagaste punkt, och när jag var på hinderbanan med full krigsutrustning, sa kroppen till slut ifrån på det bestämdaste. Ryggen har sen dess i tid och otid fortsatt att ställa till trassel för mig.

Många nya bekantskaper blev det så småningom. Det var Kruuka, Aidanpää, Hietela, Mellqvist (Stockholmskis med stort musikintresse, vi kom bra överens) Danielsson (kompis fr. Böle, också trummis) Lundkvist m.f l. Så fanns det en kille från Gällivare som hette Öström. Han och jag möttes vid ett tillfälle i biblioteket, där vi lyssnade på musik. Jag fick då veta att han liksom jag, var trummis i ett dansband. Bandet hette Wostoks, och hade strax före spelat in en LP skiva, som han ville att jag skulle lyssna på. Detsamma gällde mig, vi hade i mitt band också gjort en inspelning, en EP med fyra låtar, som jag gav till Öström för "recension." Vi kom ganska bra överens vi två, och Öström var en glad kille med glimten i ena ögonvrån.

Den stora dagen kom. Den som vi alla längtat efter sen inryckning. Men det var nåt som fattades, när vi skulle ta det obligatoriska gruppfotot. Så plötsligt förstod jag vad det var. Öström min trummiskollega var inte där. När jag så till sist frågade en av killarna, vart Öström tagit vägen, fick jag det chockartade svaret att han var död. -"Död, men det kan väl inte vara möjligt." Stammade jag fram. Jo, han var död, oåterkalleligen borta för alltid. Öström, killen från Gällivare med den där glimten i ögat. -"Men hur och varför?" Fortsatte mitt frågande. "Död för egen hand. Ihjälgasad!"

Det tog ganska länge innan jag riktigt förstod allvaret i denna tragiska historia. Och det händer faktiskt nån gång än idag, att jag tänker tillbaks på Öström från Gällivare, och hans alltför tidiga och onödiga död. Den 23 mars är det 30 år sedan jag muckade från 5:e kompaniet på I19 i Boden. Jag har sen dess hunnit med många saker i mitt liv. Nu i somras blev jag farfar för första gången. Och det händer som sagt att jag tänker på, vad som egentligen gjorde att en till synes frisk ung person i 20 års åldern fattade detta drastiska beslut. Öström fick aldrig som jag, uppleva glädjen med att vid 50 års ålder blicka tillbaks, se sina barn växa upp, och dessutom få privilegiet att en dag bli det bästa som finns, nämligen farfar.

Andra man från höger, min trumkollega och lumparkompis Öström
från Gällivare, som dog alldeles för tidigt.

Sommaren 1974 spelade jag i Rostock på nattklubben "Kosmos." Vi befann oss där på genomresa, f.v.b. till Öst-Berlin och Erfurt, där vi skulle spela på en stor blomsterutställning. I Rostock medverkade vi i också i den s.k. "Östersjöveckan," som denna sommar hade en jättepublik på 80.000 människor. Som ett litet minne från detta, har jag kvar denna affisch från en av mina mest händelserika somrar någonsin.

Filmskådespelaren James Byron Dean dog i en våldsam bilolycka den 30 september 1955, endast 24 år gammal. Strax före hans frånfälle, hade en av hans tre filmer premiär: "Öster om Eden." De två övriga: "Ung Rebell," och "Jätten," kom upp på biografer världen över först efter hans alltför tidiga död. James Dean kom att bli till en myt, efter den där ödesdigra höstkvällen när han med sin stålgråa Porsche Spyder, åkte sin väg rakt in i evigheten. Och än idag vallfärdar människor till hans grav på Park Cemetery, Fairmount Grant County i staten Indiana.

James Dean (1931-1955)

Än idag vallfärdar människor till James Deans grav i Fairmount i
staten Indiana.

Tre filmer under en alltför kort karriär. "Öster om Eden," "Ung Rebell" och
"Jätten." Alla inspelade, James Deans dödsår 1955.

Det här hände faktiskt under min skoltid, närmare bestämt 1972. Proggbandet "Samla Mammas Manna," från Uppsala genomförde en rad skolkonserter över hela landet. Turen kom även till centralskolan i Hortlax. Den aktuella dagen hade deras trummis Hasse Bruniusson fått akut förhinder, så bandet haltade en aning. Efter en hel del övertalning blev jag ombedd att ta plats där bakom trumsetet. Och tillsammans genomförde vi den utlovade konserten, under idel glada skratt och tillrop från musikanterna i bandet, Coste Apetrea gitarr, Lars Hollmer keyboard och Lasse Krantz på bas. Det är för mig den enda gång, jag haft samröre med den svenska proggrörelsen. Men som gav mig ett glatt minne för livet på köpet.

Samla Mammas Manna.

Våren 1983 deltog jag som musiker i den inspelning som Norrmalmskolans kör gjorde. Det var en LP-skiva med enbart julsånger. Folke Antonsson, känd profil här i Piteå, stod både för komposition och körinstudering. God hjälp hade han även av Monica Lundström. Inspelningen gjordes i "Älv-studion" i Älvsbyn, under våren -83. I orkestern ingick idel kända musikerprofiler, bl a Åke Jönsson, Curt Nilsson och Paul "Palle" Lindberg, samtliga på trumpet.

Livet består av en massa  olika vägval. Ibland kommer man fram till en korsning, och man har ingen aning åt vilket håll man ska gå. När man som jag, passerat de femtio, tittar man i vissa sentimentala stunder tillbaks i sin backspegel, för att bistert konstatera att man kanske inte tog de chanser, som en gång bjöds. Alltsedan de tidiga tonåren, drömde jag om att bli musiker på heltid. Det var den ultimata drömmen, att åka som medlem i ett band på turné runt om i landet. Strax efter att Robert fötts i juni 1984, fick jag ett telefonsamtal av ett välkänt dansband från Västerbotten. Mannen i andra änden, frågade om jag ville börja spela i deras heltidsband. Orkestern i fråga, turnérade dels i Sverige men gjorde även avstickare till Norge.

Vid den aktuella tiden, hade vi två små barn hemma. Andreas f. -82, o som jag tidigare nämnt Robert f. -84. Jag hade även fått löfte, om att få fast jobb inom landstinget där jag var anställd. Jag var också medlem i ett lokalt dansband på orten. Med spelningar flera gånger per månad. Svaret blev därför, Nej!

En annan chans som gick mig ur händerna (mitt eget fel) var den förfrågan jag fick, också den i mitten av 1980-talet. Rektorn för kommunala musikskolan i Piteå Curt Nilsson, ville ha mig som slagverkslärare under en period. -"Men jag är ju inte utbildad." Minns jag att jag sa. - "Spelar ingen roll, jag vet ju vad du kan." Också där svek mig modet. Svaret blev återigen, Nej!

Jag är absolut ingen bitter gammal knarrig gubbe, som sitter härhemma och är sur. Absolut inte! Men det händer ibland - inte ofta - att jag tänker på hur det skulle blivit om jag tackat ja, istället för alla dessa tråkiga nej. När chanserna dök upp, så fanns det ju så mycket annat runt omkring, som jag istället hårdprioriterade. Barnen tex, inte kul att ringa hem från Stadshotellet i Ystad, till sina små, för att vecka ut o vecka in säga gó natt genom en telefonlur. Eller när barnen frågade efter sin pappa, få till svar: "Pappa har ett två veckors speljobb på ett hotell i Halmstad." "Kommer pappa hem snart.?" "Nää, han måste slutföra sin turné först. Han kommer om två veckor." Kanske inte så kul?


Roger 1987.

Sommaren 1974, befann jag mig i Östtyskland. Vi var ett gäng ungdomar från musikskolan i Piteå, som inbjudits på en 14 dagars konsertturné. Spelschemat var ganska så hektiskt. Men det hände ibland att vi lyckades få lite ledighet, som vi disponerade till att åka runt omkring och titta på diverse sevärdheter. En av dessa sk sevärdheter, var det gamla koncentrationslägret Buchenwald, beläget utanför Weimar i delstaten Thüringen. "Arbeit macht freiheit," stod det med stora bokstäver när vi gick in på de område, där nära 57.000 människor miste sin liv under andra världskriget. Det kändes en aning bisarrt, att vandra omkring på den mark där så mycket oskyldigt blod spillts. Stora montrar med skor från lägerfångar fanns bevarade. Även stora berg av människohår, fanns till beskådande, som i sin tur vittnade om ett ohyggligt lidande. Krematorieugnar, förkrympta människokranier, prygelbockar, ja allt som fanns där, allt det vi såg fick mig och många andra, att må psykiskt illa. Detta om något, måste väl vara ett kvitto på den största mänskliga dårskap som någonsin har funnits. Det är nästan så att man skämdes av att tillhöra det mänskliga släktet. Och jag hoppas vid Gud, att vi drar lärdom av vad som en gång hände, och att vi aldrig aldrig låter detta skamliga någonsin mer inträffa.

Krematorieugnar i Buchenwald. Sommaren 1974.
Foto: Roger Lindqvist