Roger Lindqvist

Den 9 juni 1934 gjorde han sin filmdebut. Vem? Jo, världens bästa Kalle, förstås, med efternamnet Anka. Det har spekulerats om hans egentliga ålder. Men de som vet säger att han föddes redan året 1914. En sak vet vi, det är att Kalle den 9 juni firade 75 år som filmstjärna. Så därför - Grattis kära Anka! Han var en stor del av min barndom. Kalle-tidningen köptes vareviga vecka under många långa år. Och det var inte förrän i tonåren som våra vägar skiljdes. Skiljdes, är kanske ett fel ord, jag tror att Kalle blivit en del av mig, och kommer nog så att förbli. En sak vet jag, man kan bara inte låta bli att älska honom. Vad hette då filmen, där allt tog sin början? Svar; "Den kloka lilla hönan".


Världens bästa Kalle firar 75 år som filmstjärna.

Det lilla barnet utforskar sin nya värld. På jakt efter alla de intressanta saker som finns runt omkring. Varför? Säger han eller hon. Varför? Frågorna är många, och som förälder försöker man så gott det nu går, att ge den lilla/lille ett så uttömmande svar som möjligt. I sin iver att känna, smaka, lukta, fråga och begrunda, lär sig det lilla barnet mer och mer för var dag som går. Och så  en dag händer det otroliga; det lilla knytet, som nyss har legat i sin far och mors trygga famn, har plötsligt blivit en vuxen man/kvinna. Frågan - varför? fortsätter att göra sig gällande - även som vuxen - kanske inte längre om de olika tingens funktioner, utan större saker  som t.e.x. rör de stora livsfrågorna. Härnere följer ett sådant exempel.

I morse cyklade jag till kyrkogården i Hortlax. Har för vana att göra den här turen då och då. Jag vattnar och tittar till våra anhörigas gravvårdar. Ibland tar jag mig en runda runt på gravarna. Detta gjorde jag i morse. Vid en av stenarna stannade jag till, där ligger sedan sommaren 1982, en skolkompis som tragiskt omkom i en bilolycka 25 år gammal. Han efterlämnade sambo och ett barn. På en annan plats, på samma kyrkogård ligger en annan bekant, vi spelade tillsammans under ett par år; 1972-1976, i musikskolans storband. Han var född samma år som mig, men dog 1983 i en flygolycka i USA. Han blev också endast 25 år gammal. Som parantes kan jag berätta, att en annan ung man ur samma band jag var medlem i, tog sitt liv i början av 80-talet. Han var i tjugoårsåldern. Till detta tillkommer också vetskapen om att flera av mina lumparkompisar, inte är i livet längre. Någon har självmant mött döden, medan andra mer succsesivt har avlidt till följd av drogmissbruk.

Personligen har jag inget att klaga på - möjligen vädret - har fått se och uppleva väldigt mycket under mitt snart 52-åriga liv. Denna underbara dag t.e.x., sitter jag med min hustru och dricker morronkaffet, medan vi titt som tätt får kär påhälsning av våra barn, med respektive. Inte att förglömma vårat barnbarn Norah, som ev. kommer hos oss i morgon. Och ett till som väntar.Frågan jag då automatiskt ställer mig är; vad har jag gjort, för att få det så här bra? Varför fick mina kompisar inte den chansen? Varför? Varför?

Frisyrmodet som barn fanns att få i endast en variant; snagg. Åtminstone i byn där jag bodde. Frisören Olle, hade endast ett läge, vare sig det gällde sax eller maskin. Hade man riktigt otur så hade han ibland glömt ena sidan av huvudet. Det upptäckte man till sin fasa, när det så att säga redan var försent. Eftersom Olle var en munvig person, som för det mesta pratade tips och fotboll, glömde han helt enkelt av att hela skallen skulle klippas. Min pappa - som klippte sig på samma ställe (snagg) - tyckte att jag skulle följa hans exempel. Min far ville ha valuta för pengarna så han instruerade Olle, att "Ta rejält, när vi ändå är här". Sån var min barndom. Snagg så långt ögat kunde nå. Jag drömde om den dagen när jag själv fick bestämma hur min frisyr skulle se ut. I tonåren gjorde jag revolt. Långt hår, där öronen absolut inte fick synas. Allt annat var "skämmigt". I mognare ålder har snaggen kommit tillbaks. Men med den skillnaden att jag själv har bestämt att det skall vara så. Sen har det ju en praktisk betydelse också, speciellt sommartid. Häromdagen var det dags igen. Klippapparaten ställdes in på ynka 7 mm. Så nu sitter jag här med min snagg, och inväntar den svenska varma? sommaren. Och då - ja, det är då snaggen kommer till sin rätt. En titt i spegeln, vittnar om att åren har gått. Snagg är åter min melodi. Cirkeln är med andra ord sluten. MVH. "Snaggen".

Vår frisör i byn, hade bara ett läge på sin klippapparat. Det resulterade i
denna frisyr. Ibland när jag kom hem, upptäckte jag till min fasa, att Olle
glömt att klippa på ena sidan. -"Ta nu rejält." Var pappas ord när vi till-
sammans åkte till frisören. Foto från 1964.


Cirkeln är sluten. Det har gått 45 år mellan bilderna. Snaggen var
en del av min barndom - kanske även min ålderdom? Foto från 2009.

Det började med en enkel marschvirveltrumma. Året var 1968, och jag skulle få mina första trumlektioner. Läraren hette Curt Nilsson, han var egentligen trumpetare, men hade även hand om förstagångseleverna i slagverk. Jag minns vilken lycka jag kände, när jag fick mina allra första trumstockar. Marschtrumman fick vi till låns under den första terminen, men vad jag mest av allt längtade efter var naturligtvis att få sitta bakom ett riktigt stort trumset. Det kom så småningom. I våran skola i Hortlax fanns ett musikrum. Och därinne i en vrå stod ett i mina ögon jättehäftigt trumset av märket Gretsch. Så en dag kom äntligen tillfället, när jag fick börja spela på det riktiga trummorna. Sen har det blivit många trummor av olika märken genom åren. Sex par trummor har avverkats, från 1972 t.o.m. slutet 1999. Härnere på bilderna följer en liten sammanställd kavalkad.

1971 åkte jag tillsammans med Hortlax högstadiekör, på turné till
Härnösand. I orkestern ingick förutom jag på trummor även gitarristerna
Arne och Robert Lundmark, på bas Erling Lundkvist. Trumsetet jag spelade
på, var kommunala musikskolans, och hette "Star."

Christinasalen i mars 1969. Curt Nilsson dirigerar den orkester som jag
ingick i. Med marschvirveltrumman på min mage, syns jag som 5:e från
vänster.

1972 fick jag så äntligen mina första egna trummor. Inköpta på
Ramus i Piteå för 1.800 kronor. Märke: okänt. Det var dessa jag hade
när jag började i mitt första band. Hade dem ca ett år, då det var dags
för byte.

1973 köptes dessa Ludwig trummor. Materialet - det genomskinliga som
väckte mycket uppseende - kallades för vistalite. Här på turné i Öst-
Tyskland sommaren 1974. Trummorna användes också i dansbandet
Rolf Åhmans.

Längst upp: ett par lånade Sonor trummor 1987. I mitten: mina
Ludwig trummor av årsmodell 1972. Längst ner: Trummor av märket
Tama, foto från en spelning på Forum i Älvsbyn 1980.

Tama trummorna användes också i Kjell-Bertils orkester. På bilden
syns saxofonisten och gitarristen Conny Danielsson samt jag t.h.
På Furulogen i Kalix sommaren 1984.

Digitala trummor s.k. "Ddrums" använde jag under min tid i OPUS
orkester från Piteå. De digitala gillade jag aldrig. Jag tyckte bäst om
att spela på akustiska. T.h. vid sin keyboard syns Sture Kuusisalo.
Foto från 1997.

Alla har vi väl nåt litet guldkorn i tillvaron, som vi känner lite extra för. Tingsholmen är min lilla plats på jorden, som jag sen barnsben lärt mig tycka om, och att faktiskt uppriktigt älska. Kanske detta beror på att mina föräldrar, och en viss del av min släkt är så intimt ihopkopplade, med den "lilla fläck" som Gud lade ner lite extra energi på, den dagen han skapade sitt universum. Därför blev jag så mäkta vred och förgrymmad, när jag förra sommaren gjorde ett besök nere på "Holmen" och till min bestörtning såg dessa miljösvin som grisat ner, ute på Tingsholmens spets, d.v.s. "udden." Det föranledde mig att skriva en insändare i lokaltidningen. Som jag inte var ensam om. En annan "skogsflanör" författade också en arg och skarp protest. Vilket gjorde att bråten så småningom städades bort, och att Holmen återfick sin ursprungliga glans. Se där vad en protest kan åstadkomma.

Tingsholmen - denna ljuvliga plats i Guds universum. Här gick
farfars kossor på grönbete under somrarna, i en tid för länge sen.

I Tingsholmsviken, ligger båtarna väl skyddade. Här brukade jag
tillsammans med den övriga familjen, åka ut i en ruffad motorbåt
på Piteåälvens vatten, under 60-talets somrar.

Trolska skogsstigar som inbjuder till en tidig morgonvandring.

Hundratals lupiner, kantar den väg som leder ner till Tingsholmen.

Upprörd och påtagligt förgrymmad - blev jag vid åsynen av detta.

Någon eller några, hade tydligen missuppfattat var sopstationen
i Piteå kommun ligger. Här låg uppfläkta sopsäckar, med en
fasansfull odör, mitt i sommarhettan.

Det var ingen hejd på eländet. Här fanns som synes både det ena
och det andra.

En hög med förkolnade brädor, gjorde sitt bästa för att förstöra
doften av sommar. Pyromanlekar - i en torr omgivning. Inte det
allra smartaste.

Ett övergivet stackars tält, lämnat åt sitt öde. Kanske var det här som
"miljösvinen" höll till?

Efter en insändare i ortens tidning, städades skräpet snabbt bort.
Sen kunde jag återvända till "mitt" Tingsholmen, för att åter få en
stund av ro och avkoppling. I en prunkande natur.

Jag tror t.o.m. att tallarna såg lite gladare ut, efter uppstädningen.

Text o Foto: Roger Lindqvist.

1960 talet var de många popbandens förlovade decennium. Vem minns inte klassiker som: Hep Stars, Shanes, Hounds, Tages, Fabulous Four, The Maniacs, Ola & Janglers och Slam Creepers? I varje liten by eller stad, fanns även en uppsjö lokala band, som en dag drömde om att stå på stora upplysta scener, med skrikande fans runt omkring. I vår stad Piteå, var det inget undantag. Här hette popbanden bl.a. The Tramps, The Flames och Los Conchos. I gruppen The Tramps, hette basisten Lasse Eriksson, som lite längre fram i livet, skulle bli riksbekant som bl.a. ståuppare, författare, föreläsare och stor kulturpersonlighet. Om 60-talet var popens årtionde, så var 1970 talet proggbandens. Hoola Bandoola Band, Träd,Gräs och Stenar, Eldkvarn, Fläsket Brinner, Kebnekajse, Nynningen, Rekyl, Contact och Nationalteatern, var några av de proggband som satte färg på det musikaliska livet.

Apropå bandet Fläsket Brinner, så finns en rar liten historia om när radiomannen Pekka Langer skulle döpa sin katt, därhemma. Namnförslaget - som för övrigt röstades ner av den övriga familjen - löd: "Fläsket Spinner." (Pekka i ett nötskal)
Hemma i Piteå ville man inte vara sämre. En f.d. musikerkollega till mig - Stefan Engman, var i början av 70-talet medlem i gruppen "Degen Jäser." En annan av mina forna kollegor Erling Dahlberg, var under en tid en av medlemmarna i "Ragges" från Luleå. Erling var också bandmedlem i "The Tramps", som tidigare nämnts. Många var de popmusiker som senare under 70-talets dansbandsepok, sadlade om till att bli ett renodlat dansband. Så gjorde t.e.x. "The Streaplers", som kort och gott blev - Streaplers. Ett dansband som faktiskt än idag är "still going strong." The Shanes" är också ett välkänt sextiotalsband, som också en tid fungerat som dansband. Listan kan göras lång.

"Degen Jäser," består av pitegrabbarna Tommy Öhlund, Stefan Engman,
Kennet Harnesk, Stefan Berggren och Mats Johansson. Foto: Piteå Tidningen.
Urklipp ur Piteå-Tidningen - den 18 december 1971.

"The Tramps". Erling Dahlberg, Christer Norberg, Lasse Eriksson, Hans
Lundberg. Verksamma 1964-68. Foto: Rune Höglund -64.

"The Flames". Håkan Lundberg, Billy Bergström, Arne Johansson,
Tommy Jonsson, Kjell Dahlberg. Verksamma 1962-66. Kjell Dahlberg
var bror med Erling Dahlberg i "The Tramps." Foto. I Kjell Dahlbergs ägo.

Stefan Engman och Erling Dahlberg blev senare i livet dansmusiker.
Stefan en gång medlem i "Degen Jäser" och Erling i "The Tramps" och
Luleåbandet "Ragges." Här på spelning med dansbandet OPUS från
Piteå. En julikväll 1992, i Skellefteå Folkets Park. Längst t.h. undertecknad
Roger Lindqvist - som faktiskt en gång, året 1972, genomfört en skolkonsert
med proggbandet "Samla Mammas Manna" från Uppsala. Även trummis i
OPUS. Foto: Sune Karlsson.

I Lördagens Piteå Tidning fanns en artikel "Byborna hälsade på våren."
Bildtexten löd: "Fyra odjur och en skönhet i bandet från Rockness, stod
för den musikaliska underhållningen under valborgsmässofirandet i byn.
Från vänster syns; Svante Elfgren, Leif Strandberg, Stefan Engman, Tony
Berglund och Chatarina Bergman. Foto: Staffan Gripenstad.
Urklipp ur PT den 23 maj 2009.
(Basisten Svante Elfgren medlem i The Shanes. Stefan Engman f.d. medlem
i Degen Jäser, Factum, Focus 5, OPUS.)

Vissa uppgifter är hämtade ur Lasse Erikssons bok om "Piteå på 60-talet."
Annat material är hämtat ur eget arkiv.

En objuden gäst har flyttat in i vår skorsten, på den gamla fastighet
som står på vår tomt - mitt gamla föräldrahem -. Som jag kan se rör
det sig om kajor. Enligt uppslagsverket Wikipeda, finns denna fågelart
i södra och mellersta Sverige. Men har under 1900-talet alltmer utbrett
sig. "Kajan är talför och kan skränande dra omkring." Stämmer på pricken.
"Kajan föredrar existerande hålor, som t.e.x. hackspettshål eller skorstenar."
Jajamen, liknar absolut våra parasiterande gäster. Nu kanske nån tänker
att man kan sätta ett nät över ingången till skorstenen. Precis vad jag också
tänkt. Det finns bara ett problem. Senaste gången jag klättrade upp på
taket, drabbades jag av en-nära-döden-upplevelse. Det blev helt enkelt
alldeles för högt. Sen dess så passar jag mig noga för att befinna mig
alltför högt upp, ovanför marken. Det känns helt enkelt inte bekvämt.
Så som det ser ut just nu, så får herr och fru kaja med barn, fortsättningsvis
bo kvar i den Lindqvistska skorstenen, på obestämd tid. Ingen vräkning är
för stunden inplanerad.

Så här lät det i nyhetsprogrammet "TV-Nytt" söndagskvällen den 30 juli 1972: "Flerfaldige ishockeyspelaren Lennart "Lill-Strimma" Svedberg, omkom tidigt på söndagsmorgonen, två km norr om Sundsvall. Svedbergs bil kom av okänd anledning över på vägens vänstra sida, där den kolliderade med en orkesterbuss. Lennart Svedberg torde ha avlidit omedelbart.

Ja, det var under en hemfärd från mina kusiner i Gällivare, den här sommaren 1972, som jag fick vetskap om "Strimmas" tragiska bortgång. Den elegante hockeybacken som med sin stora kunnighet åkte skridskor rakt in i alla intresserades hjärtan. "Lill-Strimma" som vid nåt tillfälle kallades för hockeyrinkens Michelangelo, artisten, konstnären. Hockeyspelaren som genom sin närvaro, var en garant för seger över ryssar, tjecker, kanadensare och finländare. Så plötsligt fanns han där inte längre, därute på banan som vi varit vana att se honom. 28 år gammal packade han sin trunk för allra sista gången, och där nånstans där hav möter himmel, gick han in i sin sista vila, naturligtvis med den gula landslagströjan med nummer 4 där bak på sig. Så gjorde hockeylegenden "Strimma" sin sorti.

"Strimma" började karriären i dåvarande Wifsta/Östrands IF, sedmera Timrå IK 1960-62. Grums IK 1962-63, Brynäs IF 1963-67, Mora IK 1967-69, Timrå IK 1969-72. Debut i Tre Kronor som 18-åring, gjorde 120 A-landskamper, samt SM-guld 1964, VM-silver 1969-70, VM-brons 1965-71.

Snart 40 år efter den tragiska morgonen, sitter jag här med en liten klump i halsen. På nåt sätt är jag tolv år igen. Sitter med min pappa framför vår svartvita tv, med ett glas mjölk och mammas nybakade bullar, och bara andlöst väntar att mina hockeyhjältar ska skrinna ut på Johanneshovs blanka nyspolade is ännu en gång. Och att min pappa och jag gemensamt ropar ut vår glädje, när "Lill-Strimma" i tredje periodens 17:e minut, gör mål på ett hårt slagskott, på den i vanliga fall så omutlige målvakten Viktor Konovalenko. Hur matchen slutade? Ja, med vinst. Tack vare artisten "Lill-Strimma", med siffran fyra där bak på ryggen.

Lennart "Lill-Strimma" Svedberg. Död sommaren 1972.
Endast 28 år gammal.

Texten som följer skrivet i brevform, skrevs aldrig i det verkliga livet. Allt är en produkt av min egen fantasi. Jag har under många år fascinerats av de många emigrantöden, som i en tid för länge sedan sökte sig en bättre och drägligare tillvaro i det nya landet Amerika. Eftersom jag i min egen släkt har anförvanter, som gjorde denna resa "over there" har jag på rätt nära håll, kommit dessa personer, s.a.s "in på livet." Fantasin har satts i rullning vid flera olika tillfällen, och resultatet blev denna text som skrevs sommaren 2007:

"När jag författar dessa rader har jag just anlänt till ett ungkarlshärbärge i Duluth. Ankom för någon dag sedan, är ännu icke i arbete, men hyser goda förhoppningar att få plats i massafabriken. Resan över var stundom orolig, oceanen visade sig från sin värsta sida, och båten for som en liten vante i den hårda vinden. Men jag hade god förtröstan, om att allt skulle gå mig bra. När stormarna så småningom bedarrat, fick alla ombordvarande äntligen ro i sina uppjagade sinnen. Det är märkvärdigt hur liten man känner sig som människa, när naturens element visar sitt raseri. Känns skönt att åter ha fast mark under sina fötter. Sjömansyrket skulle nog icke vara mig lämpligt, det har jag genom denna Atlantresa fått erfara.

Kom i lag med en smålänning som heter Nilsson. Han reser ensam som jag, och är skriven i Jönköpings stad. Han har en flicka därhemma som han är trolovad med. Till våren har han sagt, att de två ska gå till prästen, men först ska Edvin, som han heter, ordna bostad och jobb så att hans flicka kan komma hit över. Själv hoppas jag hitta lämpligt arbete, jag skräms icke för att slita hårt, det vet ni ju kära mor och far. Hoppas hitta mig en bostad här i trakterna, för att känna dräglighet i tillvaron. Om nu så icke blir fallet styr jag måhända kosan mot det soliga Kalifornien, som jag hört så mycket gott om. Där lär de ju plocka apelsiner direkt från träden, låter nästan som en Edens lustgård.

Världen är stor, och avstånden därefter, en väldig ocean skiljer ju oss åt. Visst vore det bra om vi hade en bro över havet, som vi kunde få använda när längtan blir för stor. Men när ni nästa gång ser fullmånen lysa på himlavalvet, tänk då på att samma måne syns här i det nya landet också. Visst känns detta märkligt? Likaså när solen bränner er en sommardag, så värmer den Amerikas innevånare också. Låt detta komma in i edra tankar, så känner vi kanhända en form av gemenskap, fast på avstånd. Det finns så mycket mer att berätta, om alla de människor jag mött under resans gång. Om alla de storslagna intryck som lämnat så många outplånliga spår i mitt norrländska hjärta. Men allt detta, får bli er berättat i ett senare brev.

Var nu kära föräldrar icke oroliga för min del. Jag är ju en sann överlevare, om detta har vi ju samspråkat om en hel del, medan vi ännu voro tillsammans. Förbli i Herrens glädje och rika välsignelse. Guds frid till eder. Hälsa alla släktingar därhemma, önskar en trött men i sinnet glad emigrant. Eder son Olof."

Text: Roger Lindqvist 2007.

Höstterminen 1972 "pryade" - heter väl prao nu - jag på vår lokaltidning Piteå Tidningen. Det var när deras redaktion fortfarande låg på Prästgårdsgatan, långt innan flytten till Hamnplansområdet. Kände jag var nyfiken på "tidningsvärlden," så när mina kompisar valde lite mer traditionella mansområden, som t.e.x. Bil-City eller någon bilverkstad, låg mitt val litegrann åt mediahållet. September -72 fanns fortfarande många av den gamla "stammens" journalister kvar. Som t.e.x. Erik Westling, Sven Meyer, Allan Forsberg, Ulf Dahlberg och Malcolm Boström. PT förfogade även över två heltidsanställda fotografer - om jag nu minns rätt - nämnligen; Nils Ögren och Hans G. Pettersson. Vid ett tillfälle fick jag följa herrana Ulf Dahlberg och Hans G. Pettersson ut på repotageresa. Upplevde detta som både spännande och intressant. Fick även prova på typografsarbete, med att montera tidningssidor med text, rubrik och fotosättning. Pryon varade i en vecka, och när det så småningom var dags för en slags sammanfattning i skolan tyckte jag att det varit en både lärdomsrik och givande tid.

En journalist som fanns med då, och finns kvar än idag är redaktören Jan Lundquist. När jag lämnar in mina manus, är det till Jan jag brukar gå. Denna mycket kunnige herre, med ett minne som en datamaskin. Imponerande och väldigt intressant man. Kan väldigt mycket om det mesta, om det vittnar hans brinnande engagemang för emigration och hembygdsforskning. Hans läsvärda artiklar är ett måste varje gång de publiceras. Jan har förresten även gett ut en bok: "Från Piteå till Piteo" - "När Amerikafebern nådde Pitebygden." Utgiven av ABF Piteåbygden 1992. En bok som är ett måste för den intresserade emigrantforskaren (d.v.s. jag) Boken är fullproppad med spännande fakta, och bygger på den artikelserie som Jan hade i PT i början av 90-talet. Jan håller även föredrag om sina resor till svenskbygderna i Minnesota, och om de många människoöden han påträffat.

Jan Lundquist. Redaktör
emigrantforskare och
föredragshållare. Kan
det mesta om emigration.
En herre med ett imponer-
ande minne.
Foto: Piteå-Tidningen.

Pryade i september -72 på PT. Fick följa med på repotage till denna man,
tillsammans med journalisten Ulf Dahlberg och fotografen Hans G. Petter-
sson. Foto: Hans G.Pettersson - PT.

Journalisten Jan Lundquists bok om emigrationen från Piteåbygden.

Udden i Sikfors, vackert belägen vid Piteälven, tre mil från Piteå var under 50 och 60-talet ett av Norrlands allra populäraste festplatser. Här trängdes tusen och åter tusentals festglada ungdomar i de ljusa midsommarnätterna. Vissa midsomrar hade man fler än 30.000 besökare. Udden Sikfors blev till ett begrepp för alla de nöjeslystna, som kom när och fjärran, för att få lyssna och uppleva sina idoler. Redan under 50-talet slog Udden upp sina portar för första gången. Då hette idolerna bl.a Alice Babs, Charlie Norman och Sven Tumba. 1956 gästades Udden i Sikfors av ett ungt sångfynd, Barbro "Lill-Babs" Svensson, uppbackad av "Big" Simon Brehms internationella elitorkester. 15.000 besökare passerade grindarna den aktuella helgen. Dokumenten berättar också att 26 fyllerister togs om hand och placerades i Folkets Hus källarutrymmen, som fungerade som tillfällig arrestlokal. 1966 kom popbandet Tages på besök. Flickorna trängdes framför scenen och skrek: "We Want Tages, We Want Tages!" Ordningen den midsommaren betecknades som relativt lugn och behärskad.

Hep Stars, Shanes, Anna-Lena Löfgren, Siw Malmkvist och Bosse Parnevik är några andra ur artisteliten som också förgyllde tillvaron för den ibland exstatiska publiken. 1971 blev den sista sommaren i festplatsen Uddens historia. Alltför mycket fylla och bråk, följt av en massiv negativ kritik i massmedia, gjorde att man beslutade sig för att få ett definitivt slut för fortsatta festligheter. Uddens historia är idag ett avslutat kapitel. Idag finns en camping, där den stora scenen och dansbanan en gång låg. Udden i Sikfors är numera ett eldorado för turister i husvagn. Det händer att jag ibland åker dit, och stannar upp en stund, därnere vid Piteälvens strand. Och drar mig till minnes, den där midsommarnatten 1970. Jag var tillsammans med mina föräldrar på hemväg från mina kusiner i Vidsel. När vi stannade vid den stora vägen, just precis där utsikten ner mot festplatsen var som allra bäst. Pariserhjulet rullade runt i midsommarnatten, samtidigt som ett mäktigt sorl från tusentals festglada människor hittade sin väg upp mot vägkanten där vi stod. Från stora scenen hördes Sylvia Vrethammars röst till ackompanjemang av Rune Öfvermans trio, när hon sjöng sin slagdänga: "Tycker om dig vill alltid vara nära dig, du vet ju ändå. Att vissa stunder får bli så korta. Tycker om dig hur mycket skall du kanske aldrig förstå - snart går du från mig å allt är borta.........."

Midsommaren 1970 var den näst sista i festplatsen Uddens historia.

Artisterna var det inget fel på. Svenne & Lotta med icke helt okända
Björn & Benny. Sylvia Vrethammar underhöll tillsammans med Rune
Öfwermans trio. Tommy Körberg var ett annat säkert kort med trummisen
Ulf Söderholms storband.

Agnetha Fältskog uppträdde med skådespelaren Bert-Åke "Pentti" Varg.

Entré biljetter till Udden i Sikfors.

Tältet var ett måste för de allra flesta. Här en "tältbiljett" till hugade
spekulanter.

Eftermälet i lokaltidningen den 22 juni 1970: "Midsommarfestligheterna i
Sikfors blev publikt sett en besvikelse. 10.000 besökte Udden under de två
festdagarna. Svenne och Lotta festligheternas mest positiva överraskning."

"Midsommarfestligheterna i Pitebygden har varit förhållandevis lugn.
Inga större trafikolyckor har inrapporterats. Största polisinsatsen var
som vanligt i Sikfors där 10.000 besökte festplatsen - en rekordlåg
siffra. Där greps ett 55-tal fyllerister och arrangörerna har haft en be-
svärlig helg med s.k. raggare som stört ordningen. På midsommar-
aftonen misshandlade en 20-åring en man som satt i samma fyllericell
som ynglingen. Mannen fick bl.a. näsbenet krossat och fick föras till
lasarettet i Piteå. 20-åringen sitter anhållen för misshandlingen."

Den 22 juni 1979 gjorde Piteå Tidningen en tillbakablick över Uddens
historia. Där fanns bl.a. denna bild med som illustration. Bildtexten löd:
"Sakta, sakta tar naturen igen det den en gång förlorat. Gräser skjuter upp
mellan brädspringorna i den gamla dansbanan Udden, Sikfors......."

Och därmed får Uddens historia räknas som all.
/ROGER LINDQVIST/

Sen barnsben har mina intressen varit något udda. Arkeologi har alltid legat mig varmt om hjärtat. Drömde en gång att bli arkeolog, men av detta blev inget. Tittar med stor tillfredställelse på alla historiska program, helst då om de utgrävningar som ägt rum bland de gamla Faraonerna i Egypten. Under min tid i dansbandet OPUS från Piteå, brukade min musikerkollega Håkan Norberg och jag diskutera de här nämnda sakerna. Vad som tilldrog sig vårt gemensamma intresse var frågan var kyrkan stått i den gamla kyrkbyn, innan den nuvarande kyrkan i Öjebyn byggdes. Vi kom överens om att den dagen vi båda blir folkpensionärer, skall vi bege oss till platsen med diverse verktyg för att påbörja utgrävningarna. Håkan hade sin egen idé om var kyrkan stått, jag hade en lite avvikande uppfattning. Spännande att se vem som får rätt.

Skämt åsido. Så långt jag kan minnas, har jag varit barnsligt förtjust i gamla tidningar. Jo, ni hörde rätt - tidningar. Gamla tidningar och tidskrifter, är enligt mitt sätt att se som gammalt årgångsvin. Det blir bara bättre och bättre ju äldre det blir. Är man då också historiskt intresserad som jag är, kan gamla tidningar vara rena guldgruvan för t.e.x  en hembygdsforskare. Jag har idag samlat på mig både veckotidningar, böcker och vanliga nyhetstidningar: Piteå Tidningen, Aftonbladet, Expressen, Norrbottens Allehanda, NSD, Norra Västerbotten och Norrbottens Kuriren. Ett tag trodde jag att jag var ensam om min säregna hobby. Så en dag dök Thomas E:son Åkerlund upp, och då förstod jag plötsligt att det var nog inget fel i mitt huvud. Han hade samma typ av intresse. Även framlidne förre socioierapeuten på Furunäsets Sjukhus Joel Berglund, var en samlare av stora mått. Med andra ord - jag var i gott sällskap. 1982 ringde journalisten Gunnel Ekman från Piteå Tidningen, en liten fågel hade skvallrat om mitt samlande. Och hon ville göra ett repotage om mig. Jag var den här tiden trummis i Kjell-Bertils orkester, och när jag helgen därpå, efter publiceringen i PT, mötte mina kollegor öga mot öga, fick jag svara på de mest besynnerliga frågor angående mitt samlande. Det var också första gången som jag officiellt berättade om min hobby. Nåja, åren har gått och jag brinner fortfarande för "mina" tidningar. Själen mår bra när jag får pyssla på med detta. Har ingen aning om det finns nåt påbrå från nått håll i släkten. Åtminstone har jag aldrig träffat på någon annan med denna form av intresse i min släktshistoria. Nedan följer lite bilder från det aktuella repotaget.

"I bodan hemma på gården i Hortlax, uppflugen på en stol, står Roger
och grovsorterar sina tidningar årsvis. Men än är det många årgångar
och datum som fattas. -Jag är tacksam för alla tips, säger Roger."

-"Gamla saker har alltid intresserat mig, men det är först på senare år
jag har börjat samla på tidningar, berättar Roger Lindqvist, som ämnar
spara det tryckta ordet åt eftervärlden. Och även om han inte hunnit så
långt i sitt samlande än, har han i alla fall skaffat sig en rolig, lärorik och
stimulerande hobby."


"Att hitta riktigt gamla tidningar är svårt, speciellt hela. I Storfors folkets hus
hittade Roger de här tidningssidorna, från 1918. -Men det fanns tyvärr inga
hela tidningar, bara enstaka sidor, berättar han."

"En gång fick Roger ett fint tips om en gammal man som hade sparat
PT under alla år. -Jag ringde genast dit, berättat Roger, men han hade
skickat iväg alltihop veckan innan."

"Än så länge håller jag mig till PT. Det rör ju hembygden på ett speciellt
sätt."

"En av anledningarna till att Roger exempelvis inte gått med i samlarför-
eningen, är att han inte riktigt vågat berätta öppet om sitt samlande förut,
rädd för att folk inte skulle ta honom på allvar."

"ROGER SAMLAR PÅ TIDNINGAR"
Repotage i Piteå Tidningen den 19 juli 1982.
Text: Gunnel Ekman. Foto: Nils Ögren.

Min morfar brukade sjunga för mig, när jag som barn satt i hans knä. En av dessa melodier, som fastnade fast i mitt huvud var Dan Anderssons "Helgdagskväll i timmerkojan." Jag har alltsedan dess haft den här låten som en av mina absoluta favoriter. Ja, jag nästan ryser av välbehag varenda gång jag hör den spelas, och då helst i trubaduren Thorstein Bergmans tolkning. Texten skrevs som sagt av poeten Dan Andersson 1915. Och tonsattes först efter hans död, av Sven Scholander 1926. Dan Anderssons diktning, hans liv och historia, är värt en egen berättelse, men den tar jag en annan gång.

Thorstein Bergmans tolkning av
"Helgdagskväll i timmerkojan" gör att
jag ryser av välbehag, när jag hör den
spelas.

Sommaren 1968. Examen i Hortlax kyrka. Sen väntade friheten i form av bad, sol, kompisar, glass, serietidningar, lata morgnar, lek och bus - och framförallt den livsnödvändiga cykeln. Min kompis Per och jag, tillbringade all vår vakna tid på cykelsadeln. Frihetens vindar blåste i vårt sommarljusa hår, och inga bekymmer fanns på den blå himmeln, förutom ibland alltför mycket regn och rusk. Vi levde för stunden, och äventyret väntade bakom varje hörn. Badplatsen i vår by kallades för Höträsket. Där bestämde vi oss för att istället för badbrallor, helt enkelt bada med kläderna på. Och detta vi gjorde. Mottot var kort och gott: "Gör det idag, imorgon kan de vara försent." I vår by fanns en bensinstation som hette ESSO. Det var där vi fick dille på att samla på reklamdekaler, med texten: "En tiger i tanken." Och jag vill minnas att hela mitt rum därhemma var överfyllt av dessa klistermärken. Och jag skulle tro, att så var även fallet hos min kompis Per. En solig sommarmorgon, när jag hade otroligt mycket - kanske alltför mycket - spring i mina ben, bestämde jag mig för att göra min pappa lite glad. Ute på gårdsplanen stod min fars ögonsten, en mörkblå bubbla av årsmodell -58. För att liksom piffa upp den i mitt tycke lite tråkiga färgen, bestämde jag mig för att sätta fast mina älskade dekaler från ESSO. Tänk så mycket tuffare pappas bil skulle se ut. Kanske nästan i samma stil som de där häftiga raggarbilarna som jag sett inne i stan. Jag var väldigt nöjd med mig själv, efter väl förättat jobb. När plötsligt min far uppenbarade sig vid dörröppningen. Av hans min att döma, så uppskattade han inte min konstnärlighet och kreativitet denna morgon. Istället för uppmuntrande ord, var hans blick väldigt mörk, ja, precis som det där åskvädret som drog förbi veckan förut. När han svepte sin blick mot sin folka, såg den kanske mer ut som en jättelik reklampelare för ESSO i Hortlax. Och med de många reklamdekalerna, skulle pappas bil verkligen sticka ut ur mängden. Det var bara ett fel. Pappa ville ha sin bubbla, precis som den alltid sett ut. Ni vet, med den där jättetråkiga blå färgen. Föräldrar är allt bra konstiga. Det var vad jag tyckte, när min far plötsligt slet bort alla min fina "Tiger-i-tanken" dekaler.

Så slutade denna sommar. En ganska så bra "äventyrssommar" i mitt tycke. Men en viktig sak hade jag lärt. Att jag aldrig mer, skulle uppmuntra min far med nån form av konstnärlig utsmyckning av hans bil. Och det löftet, har jag faktiskt hållit.

Sommaren 1968, bestämde jag mig för att utföra en konstnärlig
utsmyckning av min fars blå bubbla. Vilket - konstigt nog -
inte uppskattades.

Nån gång på 70 talet utropade filmkritikern Nils Petter Sundgren ordet "kulturskymmning," angående de Åsa-Nisse filmer som svensk tv då sände. "Kulturskymmning" ropar jag, undertecknad 2009, när TV 4 sänder "Hjälp! Jag är med i en japansk tv show." Medverkar gör bl.a. skådespelarna Johannes Brost och Regina Lund. Utklädda i diverse fantasikostymer, deltar de svenska "stjärnorna" i ett flertal direkt pinsamma situationer. Kanske är detta ett desperat sätt att blåsa liv i en sedan länge slocknad karriär inom showbusiness? Lekprogram kan vara både roliga och stundom väldigt underhållande. Men absolut inte denna form av pinsamma kvickheter, där tanken hela tiden tycks vara att göra sig så fånig som möjligt. Läste just om Thomas Deutgen - känd från Dansbandskampen - som också fått en förfrågan om medverkan i denna serie, men tackat nej. Det hedrar honom som person, att besitta ett sådant berömligt omdöme, att helt enkelt avstå från den här typen av program. Det är kanske nåt som de andra, betydligt mindre omdömesgilla personerna också skulle tagit i beaktning långt tidigare.

Programledaren Carolina Gynning i "Hjälp! Jag är med i en japansk
TV show."

Hösten 1969 gick han bort, en av Sveriges mest mångsidige aktör, Lars-Åke Ekborg. Under sitt endast 43 åriga korta liv hann han med att bli folkkär revy och filmskådespelare. En av hans större och mest uppmärksammade roller var i filmen "Sommaren med Monika" från 1953 i regi av Ingmar Bergman. Lars Ekborg medverkade i ytterligare en Bergmanfilm, "Ansiktet" från 1958. Ekborg medverkade även i lite mer lättsamma sammanhang, bl.a i TV underhållningen "Estrad" från 1967 samt "Partaj" från 1969. Året 1965 medverkade han i den svenska filmklassikern "Att angöra en brygga" i regi av Tage Danielsson. Och med motspelare som Katie Rolfsen, Monica Zetterlund, Gösta Ekman, Birgitta Andersson och Hatte Furuhagen. Lars Ekborgs liv blev kort, men hans arv har förts vidare genom de två sönerna Dan och Anders. Vännen och skådespelaren Gösta Krantz (1925-2008) kom 2005 ut med sina memoarer: "Krantz från glädjevården" där han ger en något mörk bild av sin forne kollega Lars Ekborg. Alkoholism, otrohetsaffärer är den bild Krantz målar upp om sin en gång så goda vän. Men trots att 40 år snart passerat sedan Ekborgs dödsdag i oktober 1969, visas hans gamla filmer fortfarande i TV-rutan. "Skattkammarön" heter en berömd sketch där förutom Lars Ekborg även Gunwer Bergkvist, Margaretha Krook och Åke Grönberg medverkar. Sketchen har genom åren blivit  kultförklarad, sedan den visades för allra första gången i nöjesprogrammet "Estrad" från 1967. Ekborg är sålunda långt ifrån bortglömd, tack vare sin digra och storartade produktion.

Lars-Åke Ekborg (1926-1969) Folkkär och uppskattad aktör såväl på
film som på revyscen.

Piteå Stadshotell. Vid invigningen den 11 november 1906 bjöds dagen
till ära, de inbjudna på Gåslever. Exakt 100 år därpå, den 11 november
2006 upprepades samma ritual. Till höger på bild, på den nuvarande
kyrkparkeringen, hade trädgårdsmästaren Öster sin handelsträdgård.
Under de år jag spelade i dansband, var Stadshotellet ett av många
ställen vi besökte.

Efter att jag lämnat Elisabeth i morse på Hortlax  vårdcentral, passade jag på att åka en runda i mina barndomskvarter. Tänk så många minnen som väcks till liv, när man ser alla de välbekanta platserna. Det blir till en resa i tid och rum, nästintill som en tidsmaskin, såna som man brukar se i olika science fictionfilmer. Jag åkte förbi den plats där den gamla E4:an eller Riks 13 en gång gick, ett ställe som i folkmun kallas för "Kullbacken." På exakt detta ställe hände sommaren 1967 en tragisk bilolycka där två människoliv gick till spillo. Denna sommar var jag fortfarande "bara" nio till min stora förskräckelse. Jag skulle fylla tio i september. Min kompis Per, född 1958 var således ett år yngre. Den här aktuella soliga julidagen åkte vi runt som vanligt på våra cyklar för att eventuellt hitta det där stora äventyret som vi visste låg och lurade någonstans. När vi så passerade Kullbacken upptäckte vi att det var nåt som inte stod rätt till. En vit Volkswagen Valiant stod i diket med svåra plåtskador. Bredvid stod en lastbil i en konstig position. Och på en stubbe invid vägen satt en man och grät. Det skulle senare visa sig vara lastbilens chaufför. På den varma asfalterade vägen fanns blod och kroppsdelar. Vi trodde först inte att det var sant, men tyvärr så var det den bistra sanningen. Min kompis och jag anlände några minuter efter den fasansfulla kollisionen. Dessa ofattbara synintryck har alltsedan dess förföljt mig. Så när jag i morse åkte förbi denna plats, rullades en film igång i mitt inre. Trots att det snart förflutit 42 år, så finns den här ytterst tragiska händelsen fastetsat i min hjärna. Och jag skall aldrig någonsin förglömma den syn som mötte oss, och hur två människor, en far och hans son, fick sätta livet till i en alldeles helt onödig bilolycka.

"En familj från Gällivare på fem personer var nära att helt utplånas
vid en våldsam kollision mellan en personbil och en tankbil i Hortlax,
c:a en mil söder om Piteå, vid 8:30-tiden på söndagen. Överläkare Ulf
Wasén, 39 år, och 12-årige sonen Hampus, dödades omedelbart i
kollisionsögonblicket. Hustrun Gunnel också hon läkare, 37 år, och
barnen Jonas, 9 år och Ebba 8 år, vårdas på lasarettet i Piteå. Modern
är svårt chockad och kan inte erinra sig någonting från händelsen.
Ingen av de tre överlevande har livshotande skador."
Foto: Piteå Tidningen. 1967.

Ett av mina alster finns publicerad i dagens nummer av Piteå Tidningen. Så långt är allt frid och fröjd. MEN.........sen är det alltid lika tråkigt när man misshandlar språket, och då menar jag den förvrängning - stavfel - som ibland händer, från tidningens sida. I min lilla historia "En annorlunda dröm" skriven på vers, figurerar Cornelis Vreeswijk, Evert Taube, Fred Åkerström och Povel Ramel. Handlingen utspelar sig en kväll/natt på "Den Gyldene Freden" i Gamla Stan i Stockholm. Nu har man från PT:s sida lyckats döpa om rikstrubaduren Cornelis till "Cornelius". Den Gyldene Freden blir i PT:s tappning "Den Gyllene Freden." Petitesser? Jo, kanske nån tycker, men nu borde väl alla allmänbildade personer veta att Cornelis Alltid hetat Cornelis, från födelsen 1937 i Jmuiden, Velsen, Noord-Holland, Nederländerna, till hans alltför tidiga död vid 50 års ålder 1987. Den "Gyllene Freden" går väl an, men definitivt inte "Cornelius."

Cornelis - INTE - "Cornelius"!