Roger Lindqvist

I Starbiografen i Roknäs, bodde äventyret. Ja, åtminstone tyckte jag det när jag som barn åkte i sällskap med min kusin Robert för att se på alla hjältars hjältar: "Tarzan - apornas son". För Robbans farfar Ragnar, var den som hade hand om skötsel och filmförevisning, i den lilla bion alldeles invid vägen. Före filmens början, gjorde vi ett besök i den röda stuga där farfar Ragnar bodde. Roberts farfar var skomakaremästare. Han hade gått den långa vägen, och tillhörde den gamla skomakaredynastin Nilsson i Roknäs. Ragnars pappa hette Claes, och var född i Linköping. Historien förtäljer, att han en gång vandrade sträckan Linköping-Stockholm barfota, och att han i mitten av 1800-talet flyttade sina bopålar till Roknäs, långt upp i norr. Där öppnade han sedan "Nilssons finskomakeri" på Hantverksgatan i Roknäs. Och i folkmun kallades Claes Nilsson endast för "Sko-Nisse". Ragnar och brodern Valdemar, övertog senare faderns skomakeri. Roberts farfar dog plötsligt en morgon vid köksbordet 1973, han blev 69 år.

Vad Starbiografen i Roknäs anbelangar, så står den öde sedan några år. Skamfläck, har den kallats av vissa, medan andra gärna skulle se att den bevarades åt eftervärlden. Men kanske går den gamla bion en ny vår till mötes. Fredrik Hedelin som äger missionshuset i Långnäs, har anmält sitt intresse. Men än så fattas vissa viktiga detaljer för att bion åter skall öppna sina dörrar. -"Det behövs flera intressenter för att planerna skall gå i lås", säger Hedelin i ett uttalande i Piteå Tidningen. Kanske att bion isåfall åter tar upp "Tarzan - apornas son", på programmet. Den som lever får väl se?


Starbiografen i Roknäs. Äventyrets boning, under min barndom.
Tarzan - apornas son, Åsa-Nisse, 91:an Karlsson var några av de
filmer som fanns på programmet. Foto: Roger Lindqvist.


Med spänd förväntan trädde man in genom porten. För därinne
hände det magiska saker. Foto: Roger Lindqvist.


Skamfläck säger många. Medan andra gärna vill se en fortsatt
verksamhet i den idag så nedslitna lokalen. Foto: Roger Lindqvist.


Ragnar Nilsson. Farfar till min kusin Robert.
Ragnar var skomakaremästare. Ett yrke som
han "ärvt" efter sin far Claes Nilsson, en gång
född i Linköping, men som vid 1800-talets mitt
flyttade till Roknäs. Ragnar skötte också om
biografen i hembyn Roknäs.

Sångarparet Lönndahl /Carson, turnerade flitigt tillsammans under 1960-70-talet. Lars Lönndahl - född 1928 - en gång,  "Hela  Sveriges tonårsidol", utkom redan 1949 på skiva (stenkaka). Låten hette för övrigt "Tangokavaljeren". Sen dess har "den evigt unge" herr Lönndahl, haft otaliga skivframgångar, och med oräkneliga låtar placerade på Svensktoppen. Några i raden av hits: "Kärleksbrev i sanden" - 1957, "Midnattstango" - 1962, "Visa mig hur man går hem" - 1964 (duett med Towa Carson), "Tusen och en natt" - 1966, "Kvällens sista dans" - 1967 m.fl. Towa Carson eg. Birgit Anlert, föddes 1936. Hon medverkade så sent som 2004 i Melodifestivalen tillsammans med artistkollegorna Ann-Louise Hanson och Siw Malmkvist, och sjöng Thomas G:sons: "C´est la vie". Towa Carson har genom åren haft 25 låtar på Svensktoppen.


Lasse Lönndahl och Towa Carson turnerade flitigt tillsammans
under 1960-70-talet.


Sommaren 1971 gästade Lönndahl / Carson Norrstrandsbadet
i Piteå. Foto: Roger Lindqvist.


Lasse Lönndahl gästade Piteå även 1973, när Haraholmshamnen
invigdes. På bilden syns Lasse tillsammans med Towa Carson,
vid besöket i Piteå 1971. Foto: Roger Lindqvist.

Rubriken kräver kanske en liten närmare förklaring. I gammeltestamentlig tid, så skickade vår Herre, ett antal plågor över Egyptens folk (rätta mig om jag har fel). En av "plågorna" var gräshoppor. I vår tid, prövas vi åter igen. Idag heter plågoriset: "Telefonförsäljare". Är ansluten till "NIX-TELEFON", vilket skall vara en garanti att denna ohyra (jag pratar fortfarande om försäljare och inget annat) inte överhuvudtaget skall ringa på mitt telefonnummer. Ändå slinker en och annan mindre nogräknad man/kvinna förbi. Och vad som gör mig så till den milda grad upprörd, är att när jag vänligt och bestämt berättar att jag absolut inte vill ha: "Markandens bästa: rakhyvlar, kalsonger, böcker, lotter, prenumerationer på bl.a. Allers, Hemmets Vecko Tidning, Året Runt, gåvor till behövande i jordens alla länder (som visserligen är en god sak, men jag kan inte försörja halva jordklotet)", när jag sen påpekar att jag inte är intresserad, då säger den anonyma rösten: -"Får man fråga varför?". NÄÄÄÄÄÄÄÄ! Det får du faktiskt inte. För vet du va? Jag svarar inte på den frågan. Det räcker med ett nej, så det så!!!!!!!!!!! För nåt år sen, så ringde en dam, hon ville berätta för mig att jag var i stort behov av rakhyvlar. Tydligen så visste hon mer än vad jag själv gjorde. När jag artigt men bestämt avböjde, så frågar människan - "VARFÖR?" Detta gjorde mig smått stridslysten, och jag sa: -"Vet du vem Beppe Wolgers var?" -"Joo," hörde jag henne säga förvånat. -"Minns du hans stora skägg?" sa jag, med en liten vass ton. Det blev alldeles tyst i telefonen, sen hör jag ett litet: "Joo".-" Precis så ser jag också ut. Jag har ett lika stort skägg, kanske litegrann längre. Så som du förstår så är det därför jag inte vill ha dina rakhyvlar". Sen hörde jag ett litet förskrämt: "Ja, adjö då!". Kanhända att jag låter lite otrevlig, men jag förväntar mig att jag skall respekteras, när jag blir uppringd i mitt eget hem. Och mitt beslut ska sannerligen inte ifrågasättas, när mitt nej är och förblir oåterkalleligt.

Ens rötter är väl bland det allra viktigaste som vi människor har. Ofta så går man tillbaks till barndomen, åtminstone när man blir lite äldre. Häromdagen när jag gjorde ett besök hos min mamma, tackade jag henne för att jag haft en bra och fin barndom. Detta är något som blivit mer och mer viktigt - åtminstone för mig. Barnaåren och vad som där händer, blir ju till den grund som den vuxna människan senare skall stå på (varför blev jag inte psykolog?). En författare frågade en gång en äldre kollega, hur man bär sig åt om inspirationen nån gång skulle tryta. Han fick till svar - återvänd till din barndom. Där finns en stor källa att ösa ur. Och visst är det så - jag talar bara för mig själv - i barndomen finns alla de där episoderna, äventyren, ja, allt som du som barn var så förtjust i. Så: "Återvänd till din barndoms trakter, djupt därinne. Där finns också svaren till varför du är som just du är".


Barndomshemmet. På ett flygfoto från ca 1961. På bron står min far och
syster och även jag. Min pappa håller min hand, jag var väldigt rädd
för det där stora "farliga" flygplanet som kretsade kring vårat hus, när
de skulle ta ett foto av huset.


Ytterligare en bild från hemmet. Fotograferat sommaren 1969. Vid den
högra gaveln står min syster, klädd i grönt och vitt. I höger bildkant,
finns min sandlåda där jag och kompisarna byggde vägar och körde
våra leksaksbilar dagarna i ända.


Sommaren 2009 ser samma hus ut så här. I bakgrunden, i det gula
huset fanns i min barndom "Stenbergs-speceriaffär". Där köpte vi
glass och godis. En isglass kostade 1 krona. Favoritdrycken under
varma sommardagar var "Merry". Affärsinnehavarna hette Nisse och
Ingrid Stenberg. Jag var bästa kompis med dottern Karin, som även
hade två äldre bröder; Tord och Nils-Erik. Foto: Roger Lindqvist.

Igår fick jag ett Meccano. Ni vet en sån där låda som innehåller en massa skruvar och metallplattor, som gör att man bygga sig en egen lyftkran, jeep eller exempelvis ett flygplan. Historien bakom är följande;  sonen och hans sambo skulle kasta bort lite saker som den föregående husägaren lämnat kvar. Där fanns detta Meccano. Så vid 51 år fyllda, blev jag glad nästan som ett barn på julafton, över gåvan. Jag har ett sedan tidigare, fast i lite mindre skala som jag fick julen 1966. Mitt motto är följande: "Den som spar han har". Meccanot som jag fick, var tillverkat 1973. Det fattas visserligen någon bit, men det struntar jag nämligen blankt i. Huvudsaken är att jag räddade Meccanot från containern.

Meccanot som jag räddade till eftervärlden, var tillverkat 1973.

Här visas de olika delar som följer med.........

.....tyvärr var det inte riktigt komplett - med det kvittar.

Julen 1966 fick jag denna tekniklåda.........

....och i bruksanvisningen, visades de olika konstruktioner som man
kunde göra..........

...bl.a. dessa fantastiska skapelser.... flygplan, bärgningsbil och en
lyftkran.

En varm sommarkväll, gör jag ett besök vid din grav. Medan solen gör sitt bästa, för att värma både mig och omgivningen, så känns det som om tiden stod stilla. Där bakom mig på höjden, står den för mig så välbekanta vitmålade kyrkan. Och som i ett trollslag börjar klockorna slå, och det mäktiga ljudet sveper fram i den stilla bris, som känns som en lätt smekning mot min kind. Så tänker jag på dig. Och hur mycket du älskade ljudet av din hembygds kyrka, när du nån tidig vårdag, satt därhemma med en nykokt kopp kaffe i din hand. Häromnatten drömde jag faktiskt om dig, pappa. Och när du tittade mot mig, blev du så ofattbart levande, ja, det var nästan precis som i det verkliga livet. Men besvikelsen var stor, i samma stund som jag blev medveten om att allt bara var en dröm. Fyra år har gått, och livet fortsätter sin gilla gång. Din sista viloplats ligger inte så långt från dina föräldrar och bröder. Om du i denna stund tittar ner från din himmel, lär du nog le en smula. Kanske därför att "din lilla grabb" också har blivit farfar, som du en gång också blev. Tänk det där ordet, som jag en gång i ungdomsåren tyckte lät så mossigt och gammalt, men som jag idag tycker känns så äkta och levande. Ha det gott i din himmel, pappa - kanske att vi möts en dag. Till dess sov så gott!


-"Om du tittar ner från din himmel, lär du nog le en smula. Kanske
för att din "lilla grabb" också har blivit farfar - precis som du också
blev en gång". Foto: Roger Lindqvist.

Min chef hette under många år Christer Hammarsten. Vi jobbade tillsammans både på Furunäsets Sjukhus samt även också i Öjebyn på sjukhemmet. Chrille var chef över den transportcentral, som öppnades 1983. När jag häromsistens bläddrade i några gamla personaltidningar - som jag givetvis sparat - så upptäckte jag Christer på en bild. Han åkte ett tag runt som informatör, inom Piteå sjukvårdsdistrikt för att sprida information om källsortering. Det är inte ofta vi möts nuför tiden - vi sågs som hastigast på kyrkmarknaden - mer blir det inte. Som chef var Christer en klippa, med ett stort och ödmjukt hjärta - så därför Christer tack för alla dessa år, jag har dem i minnet glatt bevarade.


Hämtat ut personaltidningen "Journalen" utgiven av Piteå Sjukvårdsdistrikt
1996.

Alltsedan en sommarkväll 1968, har idolen hetat Humphrey Bogart. Då kanske nån frågar sig, vad i all världen var det då som hände denna kväll för över 40 år sedan? Jo, jag skulle fylla elva i september. Den här speciella sommaren, visade Sveriges Television en serie Bogartfilmer. Om jag inte minns fel, var det ett urval av hans mest kända inspelningar. På den tiden presenterades filmkrönikan i TV av herrarna Gunnar Oldin och Torsten Jungstedt. Och inför starten av Bogartkavalkaden, så introducerade nån av herrarna - jag minns inte vem - den första filmen. Sen dess var jag fast. Bogart har med åren blivit till en myt. Ibland vet man inte vad som är den egentliga sanningen. Jag vet i alla fall, att han föddes den 25 december 1899 som Humphrey De Forest Bogart. Födelseplatsen var New York City. 1945 gifte han sig med aktrisen Lauren Bacall, och fick med henne två barn; Steven och Leslie. Bogart dog i cancer den 14 januari 1957. Året innan, 1956, medverkade han i filmen "Storstadsdjungel" som också skulle bli hans sista produktion. Bogart har alltså "förföljt" mig genom åren. Och varje gång det ges tillfälle framför TV-apparaten, så njuter jag i fulla drag när min idol syns i rutan.


Humphrey Bogart i en scen ur filmen - "Riddarfalken från Malta",
inspelad 1941.

ÖVRIGA FILMER I URVAL:

"Den förstenade skogen" - Humphrey Bogart, Leslie Howard, Bette Davis.
Insp. 1936.

"De färdas om natten" - Humphrey Bogart, George Raft, Anne Sheriden,
Ida Lupino.
Insp. 1940.

"Sierra" - Humphrey Bogart, Ida Lupino, Arthur Kennedy.
Insp. 1941.

"Casablanca" - Humphrey Bogart, Ingrid Bergman, Paul Henreid,
Claude Rains, Peter Lorre.
Insp. 1942.

"Att ha och inte ha" - Humphrey Bogart, Walter Brennan, Lauren Bacall,
Hoagy Carmichael.
Insp. 1944.

"Sierra Madres skatt" - Humphrey Bogart, Walter Huston, Tim Holt.
Insp. 1948.

"Stormvarning utfärdad" - Humphrey Bogart, Lauren Bacall, Edward G.
Robinson.
Insp. 1948.

"Afrikas Drottning" - Humphrey Bogart, Katharine Hepburn.
Insp. 1951. (Bogart belönades med en Oscar)

"Sabrina" - Humphrey Bogart, William Holden, Audrey Hepburn.
Insp. 1954.

"Storstadsdjungel" - Humphrey Bogart, Rod Steiger, Mike Lane.
Insp. 1956. (Bogarts sista film)

Ett "tjuvknäpp" på min far från sommaren 1972, när han klipper gräsmattan.
På huvudet syns hans "Povel Ramel mössa". Han använder sin gamla
pålitliga "handjagare" som inköptes någon gång på 60-talet. Nåt år efteråt,
- jag tror att det var 1976/78 - köper min far, sitt livs första motordrivna
gräsklippare. Sommaren 2009 - idag klipper jag samma gräsmatta som
min far en gång gjorde för 37 år sedan. Tidsperspektivet svindlar. En annan
sak som slår mig, är att jag idag står på samma slags punkt i livet som min
far gjorde den där sommardagen 1972. Foto: Roger Lindqvist 1972.

Farbror Melker i en klassisk scen ur TV-serien "Vi på Saltkråkan", när han
blir anfallen av ilskna getingar. Häromdagen när jag öppnade dörren till
bodan.............

.........såg jag till min förskräckelse detta som hängde i dörröppningen.
Jag tog min spade - och det sa PANG! Det hände först ingenting.....men
efter en stund blev jag anfallen.......och då......ja, då gick tankarna till den
stackars farbror Melker därute i Snickargården på Saltkråkan. Vad jag
gjorde? Jo, jag sprang för allt vad tygen höll.........

........tills att jag skakat av mig mina fiender. Finns det nåt jag inte gillar,
så är det getingbon som byggs hur som helst. Lägg märke till den
koncentrerade örnblicken.

Växte upp med en teaterintresserad mamma. Detta fick till följd att jag "ärvde" detta intresse. Inte så att hon sprang på olika teateruppsättningar,utan istället så fick hon sitt intresse tillgodosett framför TV:n därhemma. Det var då som vi kunde avnjuta namn som: Hjördis Pettersson, Edvin Adolphson, Ingvar Kjellson, Meta Velander, Olof Thunberg, Ernst-Hugo Järegård, Jan-Olof Strandberg, Pia Rydvall, Kent Andersson, Allan Edwall, Isa Quensel, Jan-Erik Lindqvist, Ove Tjernberg, Gunnar Björnstrand, Lars Ekborg, Aino Taube, Karin Kavli, Jarl Kulle, Georg Rydeberg, Gunn Wållgren, Sif Ruud och många många fler. 1966 filmatiserades August Strindbergs HEMSÖBORNA. I rollistan fanns; Allan Edwall, Sif Ruud, Sven Wollter, Hilding Gavle, Håkan Serner, Edvin Adolphson m.fl. Ej heller att förglömma  Ulf Palme, som med sin formidabla berättarröst skänkte det hela en extra dynamik. Hemsöborna som ursprungligen skrevs 1887, har för mig blivit något av en favorit genom åren. Och när jag i morse var uppe i vindan, och hittade denna bok - som finns illustrerad härnere - så väcktes minnena till liv.

Hemsöborna sändes i svensk television året 1966. För regin svarade
Bengt Lagerkvist (son till författaren Per Lagerkvist). Romanen skrevs
1887 av August Strindberg. Den har filmats tre gånger; 1919 - 1955 - 1966.

Fler klassiska teaterpärlor ur TV:s arkiv: Markurells i Wadköping, Röda
rummet, Din stund på jorden, Raskens m.m.  m.m.

Semester, denna ljuvliga tid på året, då vi får rå om varandra. Kanske
även ta husvagn eller husbil, och åka iväg mot okända mål. Så här
kunde mina barndomssomrar se ut. Bilden är från 1964, och vi är på
"en-dags-utfykt" med tjocka släkten. Jag tror att vi befinner oss i Arvidsjaur,
med fr.v. John Risberg gift med Emmy f. Lindqvist. (Pappas syster)
min mor Maj-Gerd, Roger, min far John, och längst bak pappas bror Åke.
Den som tog bilden hette Dagmar och var sambo med Åke. Idag är
endast tre av oss kvar i livet. Åke, min mor och jag. Lägg märke till den
blå bilen i bakgrunden. Det var pappas första bubbla (VW) en 58:a.
(Som jag skrivit om i PT för ett tag sedan) Det kändes så okomplicerat
att åka ut med en matsäck, lite saft och bullar samt goda vänner. Kanske
"landa" någonstans mitt ute i naturen, precis som på bilden.

Jag fullständigt älskade vår TV. Från den allra första stund som min far anslöt den elektriska kabeln i uttaget därhemma. TV:n inköptes hos ICA-Lundmans i Hortlax. Ja, det vill säga, när man fortfarande sålde vitvaror, skivspelare spik och falurödfärg. Jag frossade i alla de tokiga gubbar, som passerade revy på den svartvita tv-skärmen. Stig Järrel (1910-1998), var utomordentlig som "Fibban", med sina träffsäkra monologer, skrivna av kåsören, författaren mm Erik Zetterström (1904-1997) mest känd under pseudonymen "Kar de Mumma". Där fanns även Stig Grybe f. 1928, som den underfundige "Ante" från Mobacken. Rolf Bengtsson (1931-1976) tyvärr död i tidig ålder, var björnen Baloos sångröst i Disneys "Djungelboken". Den andra halvan - Baloos talröst - gjordes stilfullt av Beppe Wolgers (1928-1986), för alltid ihågkommen i klassikern "Beppes godnattstund". John Elfström (1902-1981) var "Nutte" i Hylands hörna på lördagskvällarna, i 60-talets mitt. Men mest känd var han utan tvekan som "Åsa-Nisse" från Knohult, i mörkaste Småland. Alltid tillsammans med sin trogne vapendragare, "Klabbarparn", mustigt spelad av Artur Rolén (1894-1972).

Men utan tvekan, så var det en annan gubbe, som liksom slog knockout på mig i tidig ålder. Långt före Killinggängets; Robert Gustafsson, Johan Rehborg, Henrik Schyffert mfl. ens var påtänkta. Han var "gubben i lådan" hos Hyland i tidigt 60-tal. Han var monologernas mästare i melodiradion och på vinylskiva. Han var bilskollärare i en klassisk sketch. Han hade även "pip i luftrören", så man nästan dog av skratt. Under många år figurerade han på revyscener landet runt, tillsammans med andra tokiga gubbar i "Casinorevyn". Nämnas kan; Gösta Bernhard (1910-1986), Gunnar "Knas" Lindkvist (1916-1990), Gus Dahlström (1906-1989), Gösta Krantz (1925-2008), Holger Höglund (1906-1965), och många fler.

Carl-Gustaf Lindstedt (1921-1992), mannen med gummiansiktet, var den störste av dem alla. Ingen kunde som han leverera gags, till sin publik så att de efter föreställningens slut, låg dubbelvikta i bänkraderna, med akut magkramp som följd. 1967 medverkade Carl-Gustaf tillsammans med en annan gigant Lars Ekborg (1926-1969), i humorprogrammet "Partaj". Det var där som det odödliga uttrycket: "Har jag gjort bort mig nu igen?", myntades av blonda Margareta Sjödin. Herrarna Lindstedt / Ekborg medverkade även i Karin Falcks "Estrad" från Cirkus på Djurgården. Där firade duon stora skratt triumfer, på bästa sändningstid. Ja, våran TV, gav mig en annan dimension i tillvaron. Lägg också därtill radioprogrammen som skapade historia. Melodiradion - Tage Danielssons ide´ - spelade svenska schlagers dagarna i ända. Det var musik som gjorde lyssnaren glad, enkel lättförståelig musik som gick rakt in i hjärtat. "Svensktoppen", "Sveriges bilradio", "Tio-i-topp", "Kvällstoppen", "Skivor till kaffet", "Det ska vi fira", "Skivor för sjukskrivna", var några av de program som stod att erbjudas. Intrycken var många, och som sagt så älskade jag varje minut som medierna bjöd. Men som tidigare nämnts, så var Carl-Gustaf en stor idol, denne något fumlige rolighetsminister som han faktiskt var. En man som senare i livet också bevisade att han även kunde spela mörkare rollkaraktärer. Jag tänker då bl.a. på hans kommissarie Beck, i "Mannen på taket" i regi av Bo Widerberg från 1976, "En handelsresandes död" 1979 även den i Bo Widerbergs regi. Och som den svårt sjuke Primus Svensson i TV-serien "Babels hus" från 1981.


Carl-Gustaf Lindstedt (1921-1992)

"Norrlands Riviera" - har det kallats, det rikskända Piteå Havsbad.
Allt har ju en början, och så här tog sig Havsbadet ut, i tidens begynnelse.
Elof Söderberg, var mannen som från en blygsam skala, byggde upp
ett av Piteå stads mest kända företag. Sonen Clifford tog så småningom
över, och under hans ledning blommade Havsbadet upp. Idag finns ingen
Söderbergare kvar i ledningen. Istället är det "hotellkungen" Hilding Holmqvist,
som sedan ett par år, är den som sköter Piteå Havsbad under framgångsrika
former.

Alla har vi nån gång sett dom. Antingen på den stora vita biografduken, eller kanske därhemma i vår egen TV. De har lockat både till skratt och tårar. Vi är många som suttit i spänning, när vi sett dem agera i de mest rysliga situationer. Alla har de ett gemensamt, de är, och var, superstjärnor under en gyllene epok. De allra flesta är borta sedan länge, men deras rollprestationer finns fortfarande kvar, och de fortsätter att beskådas av nya generationer. Så varsågod - ett litet collage på gamla stjärnor från förr:

SPENCER TRACY (1900-1967)

KATHARINE HEPBURN (1907-2003)

HUMPHREY BOGART (1899-1957)

LAUREN BACALL (1924-

GLENN FORD (1916-2006)

RITA HAYWORTH (1918-1987)

GARY COOPER (1901-1961)

AVA GARDNER (1922-1990)

MARLON BRANDO (1924-2004)

INGRID BERGMAN (1915-1982)

JAMES STEWART (1908-1997)

MARILYN MONROE (1926-1962)

JAMES DEAN (1931-1955)

...........det gick så fort. Du var på fel ställe vid fel tidpunkt, kära humla, därför blev det som det blev. Än en gång, ur djupet av mitt hjärta - FÖRLÅT. Som ni kanske redan har gissat av denna text,så har jag i denna morgon, tagit en humla av daga. Det var inte meningen, men "Sånt är livet". Den andra "fadäsen" var i vårt vardagsrum. En illbatting till geting hade förirrat sig in i vårt allra heligaste. Den surrade och skrek, men ganska så snabbt fällde jag honom med ett välriktat slag, med flugsmällan, döden var ögonblickligen. Just nu har jag alltså två liv på mitt samvete. Humlan beklagar jag - men med getingen var det ett sant nöje. Usch så blodtörstig jag låter. Hoppas nu att alla eventuella getingar och humlor, som läser min blogg, förstår allvaret. Det gäller att se upp, när han "den där Lindqvistar´n" kommer. Varningen är alltså utfärdad. Meddelas endast på detta sätt!

Förlåt mig lilla humla, för att jag förstörde din sommar. Jag kan
förstå om dina släktingar hatar mig i denna stund. Men "The Show
Must Go On". "That´s life".

Det var en kamp på liv eller död. Det gällde honom eller
mig. Med ett välriktat slag mot pannan, fällde jag min
fiende till golvet. Så se upp alla ni getingar därute -
håll er för Guds skull långt borta, från den plats där
getingdödaren Lindqvist har sitt residens.

Ju äldre jag blivit, desto mer har barndomen kommit i fokus. Som yngst av två syskon - min syster är nio år äldre - växte jag upp i en rätt så behaglig och trygg miljö. Tacksamheten över av att ha fått uppleva en kärleksfull barndom, med en mamma och pappa och en storasyster, är värdefulla minnen som jag idag har kvar i min "ryggsäck". Ibland slår mig tanken; tänk om förhållandet varit det rakt motsatta. Läste i morse, på Aftonbladets nätupplaga, om en mor som kontinuerligt misshandlat sina tre småttingar. När de väl omhändertagits var deras små kroppar täckta av blåmärken, samt att de även var utsvultna, eftersom deras mor vägrat ge dem mat. De tre barnen har nu placerats ut hos en fostermamma. En sådan här traumatiserande händelse, som de tre barnen varit med om, går tyvärr inte spårlöst förbi. Alla barn äger rätten till kravlös kärlek. Med kärlek och omtanke, kan man nämligen  komma långt här i livet. Ett litet oskyldigt barn, som blir behandlad på detta vis, löper risken att bli en "trasig vuxen". Tyvärr så vandrar det alltför trasiga vuxna runt på våra gator och torg idag. Allt på grund av en kärlekslös och känslofattig barndom. Att bry sig om sin avkomma, tänder den där gnistan i det lilla barnets ögon. En livsgivande gnista som fortsätter att lysa upp barnets väg genom livet. Och när den lilla flickan/pojken så småningom blir stor, ja, då kan verkligt stora underverk ske. Att få kravlös kärlek i tusenfalt, bygger också upp barnets självförtroende, så pass att det inga gränser finns längre, för vad man som vuxen en gång i framtiden kan uträtta. Detta skapar också en harmoni som vi alla så väl behöver. Kom därför ihåg - ett trasigt barn, löper risk att bli en trasig vuxen.

Den efterlängtade sommaren är här. Och lagom till denna ljuva årstid, dyker allsångsprogrammen upp. I år, har vi möjlighet att lyssna och se, på två program. Dels allsången från Skansen i Stockholm, dels även från Liseberg i Göteborg. På Sollidenscenen, som vanligt Anders Lundin, och i "Götet" ingen mindre än dansbandsdrottningen Lotta Engberg. Vad som förenar all denna sångarglädje, är att i visböckerna finns alltid klassikerna, som kommer ur vår svenska visskatt. Taube, Mats Paulsson, Carl-Anton m.f.l. Nån har sagt - kanske påstått - att det var Taube som "uppfann" den svenska sommaren. Om det låter jag vara osagt, men det ligger något i det. Bland de svenskaste som finns - tycker i alla fall jag - är; "Calle Schewens vals" sen finns det en lång rad av klassiska örhängen, som man blir nästintill lyrisk, bara man tänker tanken. Mats Paulssons "Barfota visa" och "Visor vid vindens ängar". Carl-Anton Axelssons klassiker från hans genombrottsår 1965; "Om Maskros och Tjärdoft", är ju ett måste. Den är så innerligt vacker, så varje gång jag lyssnar, så förnimmer jag den där somriga-tjärdoften, om än det är i smällkalla vintern. Sommaren är definitivt "min" årstid. Men, den får ett annat djup när jag lyssnar till dessa låtar.

Sen är det ju inte enbart örats intryck som gäller. Även ögat måste "ha sitt". En av mina absoluta favoriter inom konsten, är utan tvekan Carl Larsson. Han om någon, kunde konsten att fånga ögonblicken, på sitt speciella sätt och vis. Har varit "på besök" i hans hus i Sundborn. Det besöket gav mig såna positiva "vibbar", att jag kände mig glad i hjärtat flera dagar efteråt. Med sitt - och makan Karins - personligt designade hem, har de båda glatt flera miljoner människor genom åren. (Inte minst mig) Tänk att få nöjet att bo där en vecka eller två, varje år. Det vore mycket bättre än alla mediciner i världen. Huset genomsyras av en sådan skapar glädje och lust, trots att paret varit döda i många år. Men deras magi finns fortfarande kvar i väggarna.


Evert Axel Taube (1890-1976) Den svenska sommaren personifierad.
Calle Schewens vals, Inbjudan till Bohuslän, Sjösala vals - Taubes låtar
gör mig lyrisk. Men de skall helst besjungas av sonen - Sven-Bertil.


Carl-Anton Axelsson f.1933. Sångare, trubadur, visdiktare och
konstnär. Som barn lärde jag mig älska hans: Om maskros och
tjärdoft.


Mats Paulsson f.1938. Poet, målare, sångare och visdiktare.
Hans bidrag till "avdelningen för odödliga visor" är bl.a.
Barfotavisan samt Visa vid vindens ängar.


Carl Larsson (1853-1919) svensk konstnär, bosatt i Sundborn.
En av mina absoluta favoriter inom konsten.


Karin Larsson f. Bergöö (1859-1928) Hustru
till Carl Larsson. Karin hade stor del i maken
Carls framgångar.

Häromdagen hälsade jag på min gode vän Ludwig. Vi har träffats ganska
ofta nu, den sista månaden. Ludwig är en gammal vän, och har funnits
vid min sida - i vått och torrt - de sista 35 åren. 1974 korsades våra vägar
för första gången, och det blev ömsesidig kärlek vid första anblicken.
Ja, Ludwig är mina akustiska trummor, tillverkade 1972. 1974 när jag
började i dansbandet Rolf Åhmans, och precis hade köpt ett sprillans nytt
trumset, så "ramlade" jag även över dessa - härovan - Så plötsligt hade
jag två trumset. Det nyare, fanns under veckorna nerpackade i sina väskor
i vår orkesterbuss, och användes ute på dansscenerna. Medan det lite äldre
blev ett träningsset, uppställd hemma på vindan i vårt hus i Hortlax. 1980
sålde jag det andra setet. Medan de lite äldre fortfarande finns här hemma.
På somrarna sitter jag och spelar, d.v.s. när andan faller på. Också för att
hålla mig igång. Tur att vi har fina grannar, det låter ju en hel del omkring
detta instrument. Kanhända jag skulle valt tvärflöjt istället? Än har jag i alla
fall inte blivit anmäld för "störande av allmän ordning" men vem vet, det
kanske kommer? Foto: Roger Lindqvist.