Roger Lindqvist

Det ringer till rast i Hortlax Central Skola, denna junidag 1968. Jag går i fjärde klass, och springer  liksom alla de andra ut på skolgården, för att kanske hinna "umgås"  med några kompisar, innan nästa lektion tar sin början. Nästkommande timme väntar träslöjd med läraren  Gottfrid Marklund, som vi nog alla tycker är en rätt så "glad prick". Plötsligt uppenbarar sig en flicka med en knallröd transistorradio allra högst upp på stentrappan. Istället för den obligatoriska popmusikens skvalande, hör vi Arne Thoréns välkända röst, som nästan låter lite falsettliknande, när han i sin iver berättar att demokraternas Robert F. Kennedy fallit offer för en attentatsman, av okänt ursprung, långt därborta i Amerika. Gripna av stundens allvar går vi sedan ner till källarvåningen där träslöjden väntar. Vår magister har tydligen också hört den hemska nyheten. Han ser mer allvarlig ut än vad han i vanliga fall brukar. En kollega till honom, öppnar dörren och slinker sedan in lite diskret. Och jag kan höra där jag står vid min hyvelbänk, att de båda herrarna är fullt upptagna med att diskutera dagens mest sensationella händelse. I nyheterna som sedan följer, både i radio och televisionen, kretsar allt om Bobby Kennedys skottskador, som enligt läkare bedöms som livshotande. I samma stund som nyhetsrapporteringen pågår som mest, väcks hos mig som tioåring, ett brinnande intresse för det som skett. Följden blir att jag under åtskilliga veckor framöver samlar på allt som finns i tidningar om mordfallet (Bobby dog dagen därpå den 6 juni). Jag har alltsedan dess haft ett brinnande intresse för de båda bröderna Kennedys tragiska öde. Och när jag tittar i mina gömmor så upptäcker jag att mina urklipp fortfarande finns kvar, från den där oroliga sommaren för så väldigt länge sedan. I april några månader före Robert Kennedys bortgång, mördas pastor Martin Luther King på en balkong i Memphis. President under den aktuella perioden, var Lyndon B. Johnson. Så småningom valdes Richard M. Nixon till Förenta Staternas President. En man - som när vi nu sitter med facit i hand - kunnat vara förutan. 1974 avgick Nixon p.g.a. sin inblandning i den s.k. "Watergate-affären".


Gamla gulnande urklipp som finns i min ägo, berättar om den ödes-
digra händelsen på Hotell Ambassador i Los Angeles den 5 juni 1968.
Uppe på sitt hotellrum satt Bobby Kennedys ena son och följde via TV:n
sin fars dödskamp.


Robert Kennedys fru Ethel, som vid tidpunkten väntade parets elfte
barn, syns här vid sin makes sida.


Ett radband syns i senator Kennedys hand. En katolsk präst försöker
ge honom sista smörjelsen i kaoset som råder.


Dagen därpå. Ett kort tillkännagivande från nyhetsbyrån TT.
"ROBERT KENNEDY HAR AVLIDIT". Robert Francis Kennedy
blev 42 år. Han efterlämnade fru och elva barn.

1947 reste Stan Laurel och Oliver Hardy över till Europa. Man hälsade bland annat på i Stockholm. På vita duken i hemlandet, kallades de två humoristerna kort och gott för; "Oliver & Hardy". Inför deras besök i den svenska huvudstaden passade en veckotidning på att anordna en namntävling. Man ville helt enkelt "försvenska" originalet. Vinnaren som var en dam, kom med förslaget; "Helan och Halvan". Och alltsedan dess har alltså herrarna Stan Laurel och Oliver Hardy haft detta "svenska" artistnamn.


Stan Laurel och Oliver Hardy. Laurel & Hardy i original -
härhemma, kort och gott; Helan och Halvan.
Foto: GoneMovie.com


Oliver Hardy och Stan Laurel, på sin Europaturné 1947.
Foto: Photobucket.com

Nyårsdagen hemma i mitt föräldrahem, följde alltid ett visst mönster. Eftersom både min mor och far var morgonpigga, så spelade det ingen som helst roll när på natten man gått till sängs. Mina morgontidiga föräldrar satt vid köksbordet i den tidiga ottan för att dricka dagens första kaffe. I vår TV, som stod i en vrå i köket, sändes inga program förrän Högmässan klockan 11:00. Fastän inte mina föräldrar gick i kyrkan, så bänkade man sig ändå framför mottagaren för att kanhända få lite "ord på vägen". Och kanske att de tyckte att det var en bra start på ett nytt år. Den obligatoriska Nyårskonserten från Wien, med dirigenten Willi Boskovsky fanns också med i tv-tablån. Men vad som tycktes allra mest spännande för min far, var varken högmässa eller nån Strauss-konsert. I det fallet fick de båda uppräknade alternativen bestämt stryka på foten.

Dagen höjdpunkt var utan tvekan backhoppstävlingen från Garmisch Partenkirchen, med kommentatorn Sven "Plex" Pettersson. Hade då min far även blivit serverad äkta hederlig köttstek, med mycket sås och mängder med potatis -  och även en smarrig efterrätt ja, då var pappas nyårsdag en lyckad dag. Alltså: Sven "Plex", köttstek, efterrätt och inte att förglömma, kaffe med dopp. Ett recept som skulle följa alla mina nyårsdagar så länge som jag bodde hemma. Och idag när nyårsdagen åter är här, kan jag inte låta bli att le en liten smula, när jag tänker tillbaks på min käre far och hans "nyårsdagsrutiner". Pappa vilar sedan sommaren 2005 i sin hembygdsjord på kyrkogården i sin barndomsby Hortlax. Men minnet av min idrottstokige pappa, lyser både starkt och även mycket glatt.

GOD FORTSÄTTNING PÅ ER ALLA!


TV-tablå från nyårsdagen 1967. Istället för en Strausskonsert från
Wien, så var det backhoppning och Sven "Plex" som min pappa
föredrog.


Min käre far i gungstolen därhemma, troget läsande sitt Aftonblad.

Willi Boskovsky dirigerade den traditionella nyårskonserten från Wien
i många år. Inte nån höjdare tyckte min far..........


Vad som däremot skänkte min far lite ljus i vintermörkret, var
den här mannen, Sven "Plex" Pettersson. Han kommenterade
nämligen backhoppningen från Garmisch Partenkirchen.

Den 4 augusti publicerades i Piteå Tidningen en liten historia som jag skrivit. Berättelsen handlade om mitt allra första möte med "bilarnas bil" dvs en Rolls Royce. Ägaren av denna lyxkärra var ingen mindre än advokaten Henning Sjöström. Den 22 augusti fick jag ett svar av Åke Forsberg, som jag verkligen uppskattade. Men bilen då? Jag hade den endast i vagt  minne. För några dagar sedan, så hittade jag ett gammalt tidningsurklipp från 1965. Det handlade om Henning Sjöström och hans bror Ernst. Och vad skådade mitt norra öga, om inte Hennings bil som också fanns med på ett hörn. Urklippet är hämtat ur Norra Västerbotten den 14 september 1965.



Piteå Tidningen den 4 augusti 2009.


Piteå Tidningen den 22 augusti 2009.


"Bröderna Henning och Ernst Sjöström har "drabbat" sin hembygd
igen för att bl. a. signera sin senaste bok i Burträsk och Skellefteå
och naturligtvis för att äta palt hos moster Maria och morbror
Gustav Nyström i Bergviken, där dessa bilder blev tagna. Härovan
författarbröderna med morbror och moster vid paltbordet. Bilden
under efter lyckligt avslutad provtur i Henning Sjöströms Rolls Royce,
som inte minst de yngre släktingarna högeligen uppskattade".

Så här såg den alltså ut - Henning Sjöströms Rolls Royce, som jag
och min far såg en sommardag på Pite Havsbad. Med sig hade han
också boxaren Ingemar Johansson.

------------------------------------------------------------------------

Norra Västerbotten den 14 september 1965.