Storbandstrummis - tror jag visst att jag var

Jo, det har jag varit, en gång för länge sedan. Faktiskt en härlig tid i mitt liv. Spelade, träffade härliga människor och spelkompisar, ja, de var tider de´. Tur att jag har sparat lite minnen från den här tiden i alla fall. Både trumnoter, foton, urklipp av alla de möjliga slag. Nåt som barn och barnbarn en dag får slåss om, när farsan respektive farfar har "lämnat in", och flyttat upp till himlen. Och när jag så väl kommit dit, ja, då blir det att trumma dagarna i ända. Kanhända att jag möter någon gammal spelkompis, som är på humör att spela en liten trudelutt? Mina Ludwig-trummor får jag inte ta med mig, men jag tror säkert att det finns nåt trumset uppställt och klart däruppe. Bara slå sig ner och dra ett trumsolo så det hörs i hela himlen. Och är jag riktigt duktig så når nog ljudet ända ner till jorden också?


Trumnoter från tiden som storbandstrumslagare. Den här låten framförde
Havsbandet i TV-programmet "Musikresan" som sändes i augusti 1974.


Ännu ett notpapper. Som användes i Havsbandet - Love theme från
Lady sings the blues - Kompositör, Michel Legrand.


Vi spelade en blandning av jazz och pop. Här ses Gilbert O Sullivans:
"Too much attention". Arrangerad av Havsbandets ledare Sune Wiklund,
som numera syns då och då i jazzsammanhang med sin kontrabas bl.a.
i televisionen.


Trummisen Roger Lindqvist (dvs jag i egen hög person) bilden är
hämtad ur TV-programmet "Musikresan" från 1974.


Piteå Havsband med vår förste ledare Lars Forsséll. Sune Wiklund
efterträdde Lasse så småningom. Turnérade i Stockholm 1973, i Öst-
tyskland 1974, Jugoslavien 1976. Gjorde ett framträdande i tyska
Rostock inför 80.000 människor. Gjorde direktsänd television i
Jugoslavien samt även ett specialprogram med Havsbandet. Spelade
på nattklubben "Kosmos". Var med om en nattlig jamessesion med en
del tyska musiker. Härligt!!!!!!


Gjorde ett flertal konserter, bl. a. på Christinasalen i Piteå. Var för-
band åt Pugh Rogefeldt och hans kompgrupp Nature. I bandet fanns
Mats Ronander med och även "ABBA-gitarristen Lasse Wellander.
Lasse W. fick jag kontakt med 38 år efter konserten i Piteå. Och när
jag frågade honom om han mindes den där kvällen, så sa han, -"Jovisst
Roger, kommer jag ihåg det där giget. Det var ett förbaskat bra gig".
Lasse spelade gitarr sista åren som Vikingarna spelade. Han turnerade
även med ABBA och fanns med på deras plattor. Likaså gjorde Mats
Ronander.


Dagen då Bobby Kennedy dog

Det ringer till rast i Hortlax Central Skola, denna junidag 1968. Jag går i fjärde klass, och springer  liksom alla de andra ut på skolgården, för att kanske hinna "umgås"  med några kompisar, innan nästa lektion tar sin början. Nästkommande timme väntar träslöjd med läraren  Gottfrid Marklund, som vi nog alla tycker är en rätt så "glad prick". Plötsligt uppenbarar sig en flicka med en knallröd transistorradio allra högst upp på stentrappan. Istället för den obligatoriska popmusikens skvalande, hör vi Arne Thoréns välkända röst, som nästan låter lite falsettliknande, när han i sin iver berättar att demokraternas Robert F. Kennedy fallit offer för en attentatsman, av okänt ursprung, långt därborta i Amerika. Gripna av stundens allvar går vi sedan ner till källarvåningen där träslöjden väntar. Vår magister har tydligen också hört den hemska nyheten. Han ser mer allvarlig ut än vad han i vanliga fall brukar. En kollega till honom, öppnar dörren och slinker sedan in lite diskret. Och jag kan höra där jag står vid min hyvelbänk, att de båda herrarna är fullt upptagna med att diskutera dagens mest sensationella händelse. I nyheterna som sedan följer, både i radio och televisionen, kretsar allt om Bobby Kennedys skottskador, som enligt läkare bedöms som livshotande. I samma stund som nyhetsrapporteringen pågår som mest, väcks hos mig som tioåring, ett brinnande intresse för det som skett. Följden blir att jag under åtskilliga veckor framöver samlar på allt som finns i tidningar om mordfallet (Bobby dog dagen därpå den 6 juni). Jag har alltsedan dess haft ett brinnande intresse för de båda bröderna Kennedys tragiska öde. Och när jag tittar i mina gömmor så upptäcker jag att mina urklipp fortfarande finns kvar, från den där oroliga sommaren för så väldigt länge sedan. I april några månader före Robert Kennedys bortgång, mördas pastor Martin Luther King på en balkong i Memphis. President under den aktuella perioden, var Lyndon B. Johnson. Så småningom valdes Richard M. Nixon till Förenta Staternas President. En man - som när vi nu sitter med facit i hand - kunnat vara förutan. 1974 avgick Nixon p.g.a. sin inblandning i den s.k. "Watergate-affären".


Gamla gulnande urklipp som finns i min ägo, berättar om den ödes-
digra händelsen på Hotell Ambassador i Los Angeles den 5 juni 1968.
Uppe på sitt hotellrum satt Bobby Kennedys ena son och följde via TV:n
sin fars dödskamp.


Robert Kennedys fru Ethel, som vid tidpunkten väntade parets elfte
barn, syns här vid sin makes sida.


Ett radband syns i senator Kennedys hand. En katolsk präst försöker
ge honom sista smörjelsen i kaoset som råder.


Dagen därpå. Ett kort tillkännagivande från nyhetsbyrån TT.
"ROBERT KENNEDY HAR AVLIDIT". Robert Francis Kennedy
blev 42 år. Han efterlämnade fru och elva barn.


Helan & Halvan

1947 reste Stan Laurel och Oliver Hardy över till Europa. Man hälsade bland annat på i Stockholm. På vita duken i hemlandet, kallades de två humoristerna kort och gott för; "Oliver & Hardy". Inför deras besök i den svenska huvudstaden passade en veckotidning på att anordna en namntävling. Man ville helt enkelt "försvenska" originalet. Vinnaren som var en dam, kom med förslaget; "Helan och Halvan". Och alltsedan dess har alltså herrarna Stan Laurel och Oliver Hardy haft detta "svenska" artistnamn.


Stan Laurel och Oliver Hardy. Laurel & Hardy i original -
härhemma, kort och gott; Helan och Halvan.
Foto: GoneMovie.com


Oliver Hardy och Stan Laurel, på sin Europaturné 1947.
Foto: Photobucket.com


Tysklandsturné sommaren 1974


Östtyskland sommaren 1974. På turné med musikskolan. Här syns
jag med min röda uniform, och med den blå baskern lätt på sned.


Spelade runt om i Östberlin, där vi gav konserter, och även med-
verkade i radio.


Vissa dagar var vi lediga, och passade på att umgås med varandra.
som man kan se på denna bild. Fr. v Margaretha, Håkan, Roger,
Anette, Anders och Agnetha.


Anette Fors och Roger Lindqvist i Östberlin 1974.


En konsert som Piteå Havsband gav i Bansin, beläget nära den
polska gränsen. Till höger om mig står basisten Janne Bergman,
som under 1960-70-talet var kapellmästare i dansbandet Jannes
X-tett från Piteå. Janne brukade också vikariera i Kjell-Bertils med-
an jag var medlem där.


Roger bakom trummorna vid konserten i Bansin.


Havsbandet spelade även i Rostock på nattklubben "Kosmos".


Roger med Havsbandet på Kosmos i Rostock, där vi hade en bejublad
afton i sällskap med en rad tyska musiker. Sent på nattkröken hade
vi "jamessesion", en natt jag aldrig glömmer.


Piteå Havsband på en spelning i Erfurt. Roger Lindqvist, trummor, Janne
Bergman, bas, Einar Jönsson, trumpet, Svante Myhr, trumpet och
Bosse Strandberg, trumpet. Bosse är numera med i Norrbotten Big Band.
Svante Myhr avled i början av 80-talet.


Närmast kameran, trombonisterna, Bertil "Beppe" Wahlgren (bor nu
i Sundsvall) och Anders Nyström (son till förre kommissarien i Piteå
Willy Nyström).


Havsbandet med ledaren Sune Wiklund. Sune bor numera i Umeå
och spelar idag mest jazz på sin kontrabas. Sune är i grunden gitarrist
och var också en av gubbarna i Jannes X-tett tillsammans med Janne
Bergman, när det en gång begav sig.


--------------------------------------------------------------------------------------

1972 engagerades Piteå Havsband av Rikskonserter, för diverse fram-
trädanden. Vi kom att spela tillsammans med bl. a. Pugh Rogefeldt och Mats Ron-
ander och kompgruppen "Nature" på Christinasalen i Piteå 1972. 1975 spelade vi
 tillsammans med Hoola Bandoola Band i Norrmalmia i Piteå. 1974 medverkade
Havsbandet i TV-programmet "Musikresan". Förutom detta, reste vi runt på
bl a ungdomsgårdar för att spela storbandsjazz, men även pop och rocklåtar.

-------------------------------------------------------------------------------------------


-"Jag vill bli pensionär som farmor o farfar!"

En dag för flera år sedan, när vår son Robert var ovanligt trött och less på skolan, tittade han på oss och suckade tungt. -"Tänk om jag också fick va´pensionär som farmor och farfar!" När jag då berättade att det där med pensionslivet, inte infinner sig i vanliga fall förrän man fyller 65, så suckade han ännnu djupare. Att vara lös och ledig, att ånjuta pensionärens härliga liv, var något som Robert hade som mål just då. Idag cirka 15 år efteråt, vill inte Robban vara pensionär. Idag är det annat som gäller. Och det där med pensionärslivet, det är inte en dans på rosor alla gånger.


En gång i livet, en ovanligt grå och kulen morgon, när skolan
väntade med alla sina förpliktelser, avslöjade våran Robert sin
hemliga dröm; -"Jag vill bli pensionär som farmor och farfar!".
Idag - 15 år efteråt - råder en annan positivare inställning. På
bilden syns Robert omgiven av sin farmor och farfar, på sin
14-årsdag, den 10 juni 1998.


Anna-Lena Löfgren

Jag ska så här på "på ålderns höst", avslöja en hemlighet, (förlåt Elisabeth), en gång för väldigt länge sedan, var jag störtförälskad i sångerskan Anna-Lena Löfgren. Puh - nu är det sagt! Anna-Lena sjöng "Regniga natt", året var 1962, och jag var fem år fyllda. Anna-Lena hördes ständigt och jämt i dåvarande melodiradion, som den hette. 1967 kom hennes mest kända hit; "Lyckliga gatan". Jag tror att den listplacerades i december det året, och hängde med i hela 14 veckor. Sedan så följde låtarna som på ett pärlband: "Se mig i ögonen älskling", "Kärlek på lasarett", "Det finns ingenting att hämta", "Sommaren det hände", "Plasir d´amour". Hon syntes ute i folkparkerna, bl. a. också här i Piteå. Hon sjöng in plattor med andligt innehåll, tillsammans med Artur Eriksson. Anna-Lena reste även runt på olika vårdinrättningar, hon gästade Öjeby sjukhem, under den tid jag jobbade kvar. Sedan så blev allt tyst.

Såg henne i en kort-mini-dokumentär häromsistens. Där hon berättade att hon definitivt lagt sångkarriären på hyllan. P.g.a. hennes polio, så sitter hon numera i rullstol. Anna-Lena stod med sin och sambons husbil på en camping utanför Piteå för ganska många år sedan. Grannar med Anna-Lena, var min mor och far, som hade sitt husvagn uppställt där. När hon så småningom visades sig, så gick vi fram till henne för att prata. Därav denna autograf som syns härnere.


Framsidan av den singelskiva som Anna-Lena sjöng in på skiv-
märket "Metronome" 1970.


Baksidan på samma singel.


Anna-Lenas autograf. Skrivet på baksidan av min mors medicin-
recept, en sommar på campingen i "Ladrike".


Tryckfels-Nisse - slår till igen!

I dagens nummer av Piteå Tidningen finns en artikel som jag författat. Den handlar om komikern Carl-Gustaf Lindstedt. Berättelsens författare, har genom Tryckfels-Nisses försorg?...fått ett helt annat namn; "Robert Lindqvist". I och för sig så är Robert inget fult namn, min son heter också så. Men det vore trevligt om rätt persons namn kom så att säga där det skall vara. Så det så - Piteå Tidningen! Och förresten, nästkommande skrift som jag ämnar delge tidningens läsekrets, skall jag underteckna med: CHE GUEVARA!

Med vänlig hälsning, ROBERT - FÖRLÅT ROGER LINDQVIST!


Enligt PT och Tryckfels-Nisse, så är jag inte författare till detta.
Istället så har namnet "ROBERT LINDQVIST" satts dit istället.
Skärpning Nisse!


-"Jag ska bli bonde.....!"

Där det fanns en lagård och traktor, där fanns Andreas alltid i sällskap med bästa kompisen David. Jordbruk var/är något som de båda herrarna tycker om än i dag. Och än i dag består deras vänskap. Och nu när de båda bildat varsin familj, så umgås man familjevis. Idrott, i form av mycket ishockey och mycket fotboll, var Andreas liv under tonåren. Samt redan nämnda intresse för jordbruk. En gång när Ante var i 12 årsåldern, hade han inte kommit hem på utsatt tid. Det var tack och lov sommar, men eftersom skolarbetet väntade nästkommande dag, så åkte jag runt till kompisar osv. Inte förrän sent på kvällen, lyckades jag hitta honom. I en traktor, på en stor äng i grannbyn Svensbyn, skumpade han runt tillsammans med bonden Sten Pettersson. Och när jag anmälde min närvaro, så blev Andreas väldigt sur och missnöjd. -"Förstår du inte pappa, vi är ju inte klara än, vi måste ju hinna det här färdigt först innan jag kan åka hem!" Jag påpekade att klockan var elva på kvällen och att det var skoldag morgonen därpå, men Andreas skulle minsann hjälpa Sten med åkerbruket först. Sedan Sten vänligt berättat för Andreas, att han kunde kanske komma nästa dag, så gav Ante omedelbart med sig. Och en lite sur och mycket trött blivande bonde, åkte sedan hemåt med sin pappa. En kul och rar historia som också finns samlat i den pärm, som handlar om Ante. Kanske kul för Norah att en dag få läsa om sin pappa, om vad han gjorde, och vilka intressen han hade, när han var ung.


Ishockey i Storfors AIK. Andreas trivdes som fisken i vattnet.
Fina kompisar, men även fina tränare; Lennart Bohman och
Peder Stenberg.
--------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 12 april 1994.


Andreas och bästa kompisen David, hjälper Gösta och Majvor
Jonsson i Furulund, med slåttern, sommaren 1996.


En vårdag 1988, togs denna bild hos Andreas o Roberts dagmamma
Lotta. Fr.v Simon, Frida, Andreas, Lotta, Anja, Rickard, Gustaf och
Robert. 22 år senare, blir Andreas ny ägare till dagmamman Lottas
hus. Fast som då ägs av Lottas son Jonas. Tanken svindlar.


-"Jag gjorde fyra mål idag.........!"

Ett annat minne, är hämtat från yngste sonen Daniels pärm. Fotboll, musik och moppen, kan väl sammanfatta mycket av hans uppväxtår. Man blir lite varm om hjärtat, när man ser alla de här sakerna, åtminstone som pappa.


Danne i ett nötskal. Hjulet till moppen ligger bredvid en mycket
trött Daniel. Och jag minns den här tiden med oljiga handavtryck,
en ständig doft av bensin och avgaser. Samt oroliga nätter, när man
satt uppe för att invänta tonårssonen, som ibland inte kom hem i tid.


"Fyra mål idag!". En liten lapp på köksbordet, när vi kom hem från
jobbet. -"Jag är på sportis!". Sporthallen i Hortlax var nåt av hans
andra hem. Innebandy, fotboll och kompisar. (och tjejer).


Ett möte med Sune Mangs

Hösten 1978 spelade jag tillsammans med Rolf Åhmans orkester upp till dans på Pite Havsbad. Under kvällen skulle skådespelaren och sångaren Sune Mangs uppträda. I hans sällskap fanns även sångerskan Git Sköld, samt pianisten och kapellmästaren Kjell Öhman (känd fr. Allsång på Skansen). Även om mötet tillhörde det mer flyktiga, så minns jag framförallt den gode Sunes glupande aptit, när han sent omsider intog sin efterlängtade middag, alldeles i vår absoluta närhet. Med en vit servett på sin väldiga mage, rensades snabbt alla fat på sina läckerheter. Och i den stunden kunde jag inte låta bli att tänka mig tillbaks, på Sunes rolltolkning av den trinde polismannen Karlsson, i TV-succén "Söderkåkar", där han som en av sina motspelare hade Monica Zetterlund som pigan Malin. Efter allt detta digra ätande kunde jag inte förstå,  hur människan strax därpå bjöd oss alla på ett cirka 45 minuters intensivt showprogram. Men som den proffessionelle aktör han var, uppträdde han med stor elegans och pondus.. Sune Mangs avled i sviterna av en hjärtinfarkt 1994.


10 november 1978 - Pite Havsbad. Underhållning av Sune Mangs,
Git Sköld och Kjell Öhman. För dansen denna afton svarade Rolf
Åhmans orkester.


Buddy Rich - "The one and only!"


Storbandsjazz i ett knökfullt Luleå sporthall i mars 1977.
Bakom trummorna: världens bäste trumslagare!!!!
Mr. Bernhard "Buddy" Rich (1917-1987). Med på turnén
åkte även Buddys dotter Cathy och Beverly Getz, dotter
till Buddys gode vän Stan Getz, saxofonist med världsrykte.
De båda damerna stod för de vokala inslagen i konserten.
Och gissa om det svängde! Under konsertens gång, drabbas
Buddy plötsligt av akuta ryggsmärtor. Men efter en stunds
vila, sitter mästaren åter bakom sitt Slingerlandset, och
piskar iväg sina medmusikanter i en otrolig och färgsprak-
ande musikalisk show. Buddy var 59 år fyllda vid denna tid-
punkt, och skulle just fylla 60. Otroligt, fantastiskt, enastående!


Buddy Rich spelade på trummärket "Slingerland" i många år.
Och som sådan, användes han flitigt i olika reklamannonser.
Senare i livet övergick han dock att spela på "Ludwig", vilket
han också gjorde reklam för.

-----------------------------------------------------------------------------------

Satt i publiken vid Buddys konsert i Luleå denna magiska kväll. Och
efter det så har Buddy varit för mig den klarast lysande jazztrummisen
av alla.
---------/ROGER LINDQVIST.----------------------------------------------------


Lill-Strimma Svedberg

Hans liv tog slut en tidig söndagsmorgon i juli 1972. Av okänd anledning kolliderade hockeyspelaren Lennart Svedberg, mot Gävleorkestern Leif Engvalls buss, och Svedberg torde ha avlidit omedelbart. Landslaget Tre Kronors och Timrås elegante hockeyback, gick bort vid endast 28 årsålder. Som barn samlade jag - som alla ungar gör - idolbilder av populära hockey och fotbollsstjärnor. Illustrationen till denna text härnere, inköptes 1971, och i samma samlarserie, fanns också målvakten "Honken" Holmqvist, Uffe Sterner och fotbollsmålvakten Ronnie Hellström. Härliga gamla klenoder alltså, som kan vara kul att plocka fram när andan faller på.


LENNART "LILL-STRIMMA" SVEDBERG (1944-1972)

Sven "Plex" eller Willi Boskovsky?

Nyårsdagen hemma i mitt föräldrahem, följde alltid ett visst mönster. Eftersom både min mor och far var morgonpigga, så spelade det ingen som helst roll när på natten man gått till sängs. Mina morgontidiga föräldrar satt vid köksbordet i den tidiga ottan för att dricka dagens första kaffe. I vår TV, som stod i en vrå i köket, sändes inga program förrän Högmässan klockan 11:00. Fastän inte mina föräldrar gick i kyrkan, så bänkade man sig ändå framför mottagaren för att kanhända få lite "ord på vägen". Och kanske att de tyckte att det var en bra start på ett nytt år. Den obligatoriska Nyårskonserten från Wien, med dirigenten Willi Boskovsky fanns också med i tv-tablån. Men vad som tycktes allra mest spännande för min far, var varken högmässa eller nån Strauss-konsert. I det fallet fick de båda uppräknade alternativen bestämt stryka på foten.

Dagen höjdpunkt var utan tvekan backhoppstävlingen från Garmisch Partenkirchen, med kommentatorn Sven "Plex" Pettersson. Hade då min far även blivit serverad äkta hederlig köttstek, med mycket sås och mängder med potatis -  och även en smarrig efterrätt ja, då var pappas nyårsdag en lyckad dag. Alltså: Sven "Plex", köttstek, efterrätt och inte att förglömma, kaffe med dopp. Ett recept som skulle följa alla mina nyårsdagar så länge som jag bodde hemma. Och idag när nyårsdagen åter är här, kan jag inte låta bli att le en liten smula, när jag tänker tillbaks på min käre far och hans "nyårsdagsrutiner". Pappa vilar sedan sommaren 2005 i sin hembygdsjord på kyrkogården i sin barndomsby Hortlax. Men minnet av min idrottstokige pappa, lyser både starkt och även mycket glatt.

GOD FORTSÄTTNING PÅ ER ALLA!


TV-tablå från nyårsdagen 1967. Istället för en Strausskonsert från
Wien, så var det backhoppning och Sven "Plex" som min pappa
föredrog.


Min käre far i gungstolen därhemma, troget läsande sitt Aftonblad.


Willi Boskovsky dirigerade den traditionella nyårskonserten från Wien
i många år. Inte nån höjdare tyckte min far..........


Vad som däremot skänkte min far lite ljus i vintermörkret, var
den här mannen, Sven "Plex" Pettersson. Han kommenterade
nämligen backhoppningen från Garmisch Partenkirchen.



Henning Sjöströms Rolls Royce

Den 4 augusti publicerades i Piteå Tidningen en liten historia som jag skrivit. Berättelsen handlade om mitt allra första möte med "bilarnas bil" dvs en Rolls Royce. Ägaren av denna lyxkärra var ingen mindre än advokaten Henning Sjöström. Den 22 augusti fick jag ett svar av Åke Forsberg, som jag verkligen uppskattade. Men bilen då? Jag hade den endast i vagt  minne. För några dagar sedan, så hittade jag ett gammalt tidningsurklipp från 1965. Det handlade om Henning Sjöström och hans bror Ernst. Och vad skådade mitt norra öga, om inte Hennings bil som också fanns med på ett hörn. Urklippet är hämtat ur Norra Västerbotten den 14 september 1965.



Piteå Tidningen den 4 augusti 2009.


Piteå Tidningen den 22 augusti 2009.


"Bröderna Henning och Ernst Sjöström har "drabbat" sin hembygd
igen för att bl. a. signera sin senaste bok i Burträsk och Skellefteå
och naturligtvis för att äta palt hos moster Maria och morbror
Gustav Nyström i Bergviken, där dessa bilder blev tagna. Härovan
författarbröderna med morbror och moster vid paltbordet. Bilden
under efter lyckligt avslutad provtur i Henning Sjöströms Rolls Royce,
som inte minst de yngre släktingarna högeligen uppskattade".

Så här såg den alltså ut - Henning Sjöströms Rolls Royce, som jag
och min far såg en sommardag på Pite Havsbad. Med sig hade han
också boxaren Ingemar Johansson.

------------------------------------------------------------------------

Norra Västerbotten den 14 september 1965.

 


Ior

Hans ögon ser ledsna ut. Och  när han en gång  tappade sin svans, så  fick han en konstgjord istället. Prydligt ditsatt av vännen Christoffer Robin. Ior bor i den stora sjumilaskogen, tillsammans med sina goda vänner, Nalle Puh, Nasse, Tiger, Kängu, Uggla, Ru och Kanin. Jag fattade genast tycke och sympati, för den ibland lite depressive Ior. För man kunde inte låta bli att tycka litegrann synd om honom. Den första bekantskapen gjordes när barnen var små. Nalle Puh och hans vänner figurerade både i sagoboksform, men även i TV-rutan varje fredagskväll, när barnen (och jag) tittade på "Disneydags". Och sedan dess så har Ior, på nåt sätt funnits i mitt hjärta. När vi häromdagen tittade på det leksaksutbud som fanns i en affär, ja, vem tror ni satt där med sina ledsna ögon och tittade på mig? Jo, Ior. Återigen gjorde han sig påmind. Och det var bara på vippen att jag tryckt ner honom i kundvagnen, för ge honom i julklapp åt mig själv. Nu blev det inte så. Så troligtvis sitter han kvar på sin hylla i affären, med sina ledsna ögon, och bara väntar att någon vänlig och förbarmande själ skall upptäcka honom. För jag hoppas verkligen innerligt att Ior ska få en riktigt God Jul!


Min gode vän Ior. Vi träffades redan när barnen var
små. Och varje fredag mötte vi honom och hans vänner
i den stora sjumilaskogen. Häromdagen satt han på en
hylla i en affär i Piteå. Han såg ledsen och smått över-
given ut. Men jag hoppas i alla fall att du får en riktigt
God Jul!


Vad är lycka?

Häromdagen när vi satt vid köksbordet, jag, Daniel och min svåger Roger Sandberg, kom vi att prata om ordet lycka. Vad betyder det rent konkret för oss som individer? Kan det vara pengar som gör oss euforiska och tillfredställda? Pengar ja, alla önskar sig väl en ekonomiskt tryggad framtid, där pengar utgör en slags frihet. Men säg mig, är det den enda och sanna lyckan? Plötsligt där jag satt, kom jag att tänka på en film som jag såg en gång i min ungdom - har förresten sett den några gånger - filmen hette i original "Citizen Kane" (på svenska "En sensation") den kom 1941, och har sedan dess gjort flera segertåg runt världen. Filmens huvudperson, Charles Foster Kane, som spelas av Orson Welles, är en förmögen tidningsman. Har allt han kan önska sig vad gäller pengar. Men när han så småningom blir allvarligt sjuk och till sist dör, blir hans sista ord: "Rosebud". Orden förbryllar hans omgivning. Det visar sig att Rosebud, är namnet på den kälke som han en gång hade som barn, under en tid när han fortfarande kunde kalla sig - Lycklig.


Världens bästa film har den
kallats - "Citizen Kane" - eller
"En sensation" som den hette på
svenska.

Engelskaläraren - Mårten

Klottrandet är en viktig del av mitt liv. Ett vitt tomt ark - och vips är pennan där, och på det tomma arket syns så småningom gubbar av alla de möjliga personligheter. Häromdagen när jag hälsade på hos min mor, så avtecknades denna för mig helt okända man. När jag sedan på lite mer allvar synade hans drag, så var det min gamla engelsklärare från 4:de klass, Mårten Segerstedt som fanns där på det vita arket. Mårten bor numera i den södra landsändan. Och det har som sagt gått en hel del år sedan han försökte lära oss småglin engelska. Och lite har väl i alla fall stannat kvar. När jag mötte mina amerikanska släktingar i början av 90-talet, så var jag nervös för att engelskan inte skulle hålla. Ja, jag drömde mardrömmar inför deras besök. Hade aldrig - sedan skoltiden - pratat engelska. O, hemska tanke, hur skulle det gå? Så jag blev väldigt förvånad, när dagen kom och vi möttes. Under en veckas tid tänkte, talade ja, jag t.o.m. började drömma på engelska. Även om jag vrickade tungan vid åtskilliga tillfällen, så gjorde jag mig ändå förstådd. "Skip" - tremänningen - var lärare i, ja, just det, engelska. Men när orden ibland tröt, använde jag istället händerna till teckenspråk. När dom så åkte hem, kändes min hjärna som om den var upp och nervänd. Under tiden besöket varade, så fick jag även "tolka" och översätta, när vi träffade andra släktingar som inte kunde språket. Ann-Christin, gift med min kusin Rolle, var ett jättestöd när vi träffades. Hon var en klippa på det engelska språket. Så i hennes närvaro kunde jag andas ut. Likaså Henning Erikssons fru Hilka, kunde engelskan som ett rinnande vatten. Henning är min fars kusin.

Så tack ändå snälla Mårten - för att skolengelskan ändå fanns kvar. Det var en glad överraskning, och samtidigt väldigt förvånande.


Ett vitt ark som häromdagen hamnade framför min penna.
Och vips, så framträdde min gamla engelskalärare Mårten.
Han lärde oss engelska i 4:e klass, ett språk som jag fick
användning för i början av 90-talet, vid flera tillfällen, då
jag fick besök av släktingar från Amerika.


Charlie Chaplin - "Diktatorn"

Häromkvällen när jag satt framför tv:n och slötittade, dök plötsligt Charlie Chaplin upp i bildrutan. Och som den Chaplinälskare jag är, satte jag mig skönt tillbakalutad i finsoffan för att på allvar kolla in vad det var. Det visade sig vara en av Chaplins mest kända filmer som visades; "Diktatorn" inspelad 1940. En film som driver hejdlöst med diktatorn Adolf Hitler och hans tredje rike. Det sägs att Adolf själv satt i sin ensamhet och tittade på filmen. Men vad han tyckte ja, det är det nog ingen som vet. Man kan väl i alla fall gissa att den  i hans ögon inte var så speciellt uppskattad.

En annan kuriosa sak, är att Chaplin vid ett tillfälle såg våran egen Nils Poppe på vita duken. Det lär ha varit i filmen "Pengar" från 1946. Den store mästaren - Charlie - lär ha yttrat sig i mycket positiva ordalag om vår svenske komiker. Chaplin är utan tvekan en av filmhistoriens största genier. Hans kunnande sträckte sig vida omkring, som bl.a. aktör, regissör, producent och kompositör, snacka om begåvning. Chaplins klassresa är också värd några ord. Från slummens bakgator i 1890-talets London, till ära och världsberömmelse i Hollywood på 1910-talet. Chaplin slutade sina dagar i Schweitz 1977, kanske lite trött efter så många år på jorden. Men i hans bakfölje finns än de många klassikerna kvar, allt från stumfilmseran, fram till ljudfilmspremiär och den allra sista filmen som mästaren gjorde: "Grevinnan från Hong-Kong" inspelad 1967 med Sophia Loren och Marlon Brando.


"Diktatorn" från 1940. Här driver
Chaplin hejdlöst med den mustasch-
prydde lille Führern från Tyskland.


I filmen spelar Chaplin två roller - dels som den judiske
barberaren - här tillsammans med motspelerskan Paulette
Goddard (1910-1990) - dels som Tomanias diktator Adenoid
Hynkel.


Om den store Chaplin, har det författats många böcker.
Här är en av dem.







Natten då socialdemokratin dog!

När moderaterna senast gick till val var det som ett "nytt arbetarparti". Studerar man den politiska historien i vårt land, kan man ganska omgående konstatera att högern, det vill säga moderaterna, alltid haft en fientlig inställning till arbetarrörelsens värderingar. Så därför är det en direkt skymf och lurendrejeri mot män och kvinnor i de djupa arbetarleden.

Att vår värld ser ut som den gör, med krig och elände och med ständigt uppblossade oroshärdar, bottnar i mångt och mycket på sociala orättvisor. "Överheten" är satt att härska på gott och ont. Men när överhetens män och kvinnor missbrukar sitt folks förtroende händer ibland ohyggliga saker. Även om vi i vårt land varit förskonade från den värsta formen, blir man ändå ständigt påmind om de klyftor som alltmer skiljer oss åt. Vi lever i en värld där de vassa armbågarna talar.

Förmögna människor - dock inte alla - vältrar sig i flärd och lyx, och där favoritvovven ibland har bättre livskvalité än vårt lands sämst ställda innevånare. Klassamhället breder ut sig, och och med vår nuvarande regerings hårdförhet mot pensionärer, arbetslösa och långtidssjukskrivna, finner jag inget större hopp om att trenden skall vända. I tv anordnas galor för "det vackra folket", allt snyggt inramat med glitter och glamour. Och där en munvig programledare vars frisyr världen aldrig förr skådat, frikostigt delar ut grammisar, guldbaggar och guldbollar, i en klubb för inbördes beundran.

Framför tv:n sitter den med värk tyngda underbetalda städerskan, som trots Zlatans och Micke Persbrandts priser, troget infinner sig på sitt nedläggningshotade jobb morgonen därpå. Även de vänstermärkta och illröda partierna, med bl.a. sossarna har också en stor del i denna problematik. Ibland i mina mörkaste stunder, undrar jag om ändå inte, socialdemokratin dog den där tragiska mörka natten på Sveavägen i februari 1986?

Roger Lindqvist. / Denna text var införd på insändarsidan i Piteå Tidningen den 10 oktober 2008./


Natten då socialdemokratin dog?



Ludwig Vistalite Drums


Reklambroschyr om Ludwig Vistalite från 1975. Köpte mina trummor
1973 på RAMUS i Piteå. Prislappen var då 6.000 kronor. Sålde dom
1980 (tyvärr).


Trummorna fanns givetvis att få i olika färger - som syns på den här
bilden. Hämtat ur samma broschyr som ovan.


En bild från den turné jag gjorde sommaren 1974 i Östtyskland, med
storbandet "Piteå Havsband". De trummor jag spelar på här tillhörde
musikskolan. Mina privata "vilade" därhemma.


Genom årens lopp har jag avverkat flera par trummor. På den
nedersta bilden, från 1980, spelar jag på mina då nyinköpta TAMA
trummor. Inköpta hos Melker Öhman på "Tangenten" i Piteå.


Idag heter trummorna åter - LUDWIG - tillverkningsår: 1972.
Kom i min ägo 1974.



Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0