Roger Lindqvist

De möttes första gången, någon gång under barndomen - min mor Maj-Gerd och hennes vännina Birgitta. Birgitta, eller Birgit som hon också kallas, gifte sig och flyttade så småningom till Horndal i Dalarna. Trots avståndet håller de båda vännerna fortfarande kontakt genom telefon och brev. Ibland när Birgitta och hennes man kommer upp på besök till Piteå, så brukar hon alltid hälsa på min mor. Idag låg ett brev och ett foto på mammas köksbord när jag hälsade på. Det var Birgitta som återigen skickat min mamma en hälsning i ett långt och välskrivet brev. Birgittas utsmyckade brevhälsningar och kuvert är en fröjd att se. De liknar nästan ett konstverk när de dimper ner i brevinkastet. De foto som låg inuti brevet fick mig och min mor att le en smula. För vem var det som satt där så välmående, och med två mogna damer på varsin sida? Jo, min pappa John, borta sedan fem år. Han andades en sådan fräschet, så man nästan glömde bort den där avskyvärda Alzheimersjukdomen som han senare drabbades av. Men kul i alla fall att se på det där fotot som Birgitta skickade.


Ett litet utdrag ur Birgittas brevhälsning som damp ner idag hos min
mor:

Kära Maj-Gerd!

För ett tag sen berättade jag om ett foto jag funnit som du skulle få.
Fem glada personer är i Trundöstugan. Fyra känner jag väl, men vem
är damen till vänster? Nu är den här lyckliga tiden bara ett minne, men
ett glatt sådant. Så många av ens vänner finns ej mer. Så är det väl för
dej också? Inte lätt att hitta nya vänner, så här efter de 80!

Personerna vid bordet i Tröndöstugan denna kväll var fr. v. Elsa, John,
Maj-Gerd, Ingegerd och Erland. Endast min mor är i liv idag. Vem som
håller i kameran vet jag inte, kanske Birgittas man Ingemar, eller Elsas
sambo Valter? Det var i alla fall en uppskattad hälsning från en trogen
vän därborta i Dalarna. Tack Birgitta! Du kommer också att få ett brev
så småningom.
/Roger.

Ja, dessa bevingade ord fällde min 77-årige morfar inför riksdagsvalet 1976. Min morfar brukade kalla alla "moderna" politiker för VILDDJUR! I hans bibliska värld, så stod politikerna inte i så hög kurs. 1976 var av många kallat för ett ödesval. Det pratades väldigt mycket om kärnkraftens vara eller icke vara, och de två kombatantterna, Thorbjörn Fälldin och Olof Palme, turades om att kasta dynga på varandra. Morfar hade sin inställning ganska så klar. Han skulle absolut inte rösta denna gång heller, för kanhända den 30:e  gången i sträck. När jag erbjöd honom att skjutsa honom till vallokalen i centralskolan i Hortlax, tog han sig en funderare. Det var då han utbrast: "N´Per-Albin, hä var i alla fall en kar´l man kond liit oppa..." Översatt från pitemål till svenska: "Per-Albin det var i alla fall en man man kunde lita på!" Eftersom landsfadern Per-Albin dog 1946, kan man kanske göra sig en föreställning om när morfar senast gick självmant till valurnan. På valdagen hämtade jag upp honom vid pensionärshemmet vid Hortlaxvägen. Jag följde honom hack i häl hela vägen. Och så här efteråt, kan jag kanske avsöja att Per-Albins efterträdare, den där Olof, fick morfars röst. Men som vi alla vet så hjälpte det inte. Ramviksbonden Tobbe Fälldin blev ny statsminister och Olof Palme fick vackert träda tillbaka. Men morfars stora politiska behållning var ju Per-Albin, som sagt var.


- "Politiker, är bara vilddjur", det var min morfars åsikt när samtalet
kom in på det politiska.


Per-Albin Hansson (1885-1946).
- N´Per-Albin, hä var en bra kar´l! De "nyare"
politikerna stod inte så högt i kurs enligt min
morfar.
------------------------------------------------------
Bild: www.beredskapmuseet.com

Barnbarnet Max ringde och beställde ett lass med nya oanvända nappar. Eftersom Max för tillfället befinner sig med sin familj i Malå, 17 mil från hemmet, så påbörjades transporten redan igår vid lunchtid. Fordonet ifråga är en VW-pickup årsmodell 1999, (av den betydligt mindre storleken). Max farmor och farfar ämnar göra ett besök i morgon fredag i Malå. Jag erbjöd mig att ta Max beställda nappar, men han ville absolut anlita denna speciella bil. Så om du läser det här Max, vill jag bara  omtala  att fordonet befinner sig just nu i Aborrträsk. Syns imorgon!


Lasten med Max nappar påbörjades igår från Hortlax vid lunchtid.
Den beräknas vara framme imorgon fredag vid nio-snåret.


Det företag som Max anlitat är en välrenommerad åkerifirma från
Piteå: "NAPPTRANSPORT AB". Just nu befinner sig den blå VW-pick-
upen i byn Aborrträsk. Så här såg det ut igår vid lunchtid när den blå
bilen svängde ut från Max farmors och farfars hus.
--------------------------------------------------------------------------------

Jag är en typisk sommarcyklist. Att ta sin cykel någon varm sommardag och åka iväg mot okänt mål, det om något kallar jag för livskvalité som heter duga. Det finns en alldeles speciell sorts anledning varför jag föredrar cykling. Anledningen heter kort och gott: DOFTER! Alla ljuvliga sommardofter som kommer mot mig, önskar jag ibland att jag kunda samla i en glasburk. Tänk att få ta fram den där burken som står i skafferiet, märkt: "Tidig sommarmorgon 2010", någon kall vinterkväll när nordanvinden blåser runt knuten. Eller: "Blomrabatt klockan 7.00 juli 2009".

Ganska ofta så gör jag ett besök på kyrkogården i Hortlax. Där ligger många av de nära och kära. Ibland brukar jag få ett behov att gå in i den ståtliga kyrka som vi har i byn. Väl inne i kyrkrummet kommer så ofantligt många minnen emot mig. Jag slår mig ner i bänken, och minns bl. a. den där gången i tredje klass när jag uppklädd och fin inför examen, skulle stå där framma och sjunga. Plötsligt så händer något oförutsett. Jag tappar ena framtanden. Och plötsligen har jag ett stort tomrum därframme. Ja, jag såg nästan ut som både Povel Ramel och Thore Skogman, tillsammans. 

Även en annan minnesbild tonar fram. Jag skulle tillsammans med några skolkompisar spela i kyrkan på avslutningen. Jag satt bakom mina trummor. När  låten var avklarad kom min lärarinna fram. Hon var i pensionsålder, och skulle avtackas inför en fullsatt kyrka. När hon väl var uppe, halkar hon till. Så helt reflexmässigt tar hon tag i ena cymbalen på trummorna. Och jag hann förstå vad som skulle hända. Istället för att hålla kvar sin hand, så släpper hon cymblastativet som med en högljudd krasch faller till golvet. Snacka  om entré!

Ja, det finns mängder av andra minnen också, som tar alltför stor plats att berätta här. Men vad jag tycker är en stor synd och skam, är att den kyrkdörr som under alla år varit öppen sommartid, numera är stängd p.g.a. risken för skadegörelse. Alltså, inga mer spontana besök i min hembygds kyrka. En kyrka som under årens lopp bjudit mig, och många andra, på sådana härliga minnen. Synd att "kyrkohuliganerna" tagit ifrån mig min rätt att utnyttja detta för mig stora privilegium.


Hortlax kyrka i alla sin prakt. Tänk så många minnen detta kyrkrum
bär på. Varje sommar brukar jag slinka in, för att i lugn och ro
sätta mig ner i en bänk och bara låta minnena spelas upp som på en
vit bioduk. Men tyvärr....


....så är dörren numera stängd, p.g.a. risk för skadegörelse.
--------------------------------------------------------------
Foto: Roger Lindqvist.

Det blev en orolig och hostig natt, trots den lilla vita insomningstablett som en snäll sköterska gav honom. Så kom vargtimmen. Svettdroppar på feberkänslig hud. En klockas alltför högljudda tickande. Hosta, hosta åter denna fasansfulla hosta, i denna demonernas tid.

Exakt på slaget nio, onsdagmorgon, leds Freddy in i ett trångt rum. Där en brun brits utgör själva medelpunkten. Efter en kort förberedelse, med bedövning i svalget, inleds undersökningen. På en TV-skärm kan Freddy följa resan in i kroppens eget universum. Det,  och känslan av alla de grönklädda människor runt omkring, känns för Freddy både overklig och snudd på makaber. När så undersökningen är avslutad, böjer sig doktorn med de uttrycksfulla bruna ögonen över honom och säger nästan viskande:
- Freddy du har en förändring på din högra sida.

Någon timme därefter kommer ronden. Överläkaren med sitt följe stannar vid Freddys säng. Genom sina stålbågade glasögon tittar han myndigt på Freddy och säger:
- Din förändring måste opereras snarast!
- Röker du?
- Nää!
- Det talar för att det kanske är godartat.

Lika snabbt som överläkaren och hans efterföljande lärjungar kommit, lika snabbt är dom borta.
Opereras, det är väl ändå att ta i, tänker Freddy när han sakta reser sig upp ur sin säng.


Lika snabbt som överläkaren och hans lärjungar kommit, lika snabbt
är dom borta.

Dagen därpå innan hemresan, har Freddy ett avslutande samtal med doktorn. På ett papper ritar han en bild av Freddys angripna lunga.
- Vi har tittat på din förändring, den är ganska stor. Men vi har gjort den bedömningen att den eventuellt kan plockas bort.
Något ödesmättat vilade över doktorns ansikte. Hans sätt att konversera, hans bruna allvarliga ögon som hela tiden sökte Freddys. Allt detta sammantaget, fick det till följd att Freddy började inbilla sig de mest fruktansvärda saker. Innan Freddy reser sig upp för att gå säger doktorn:
- Är det cancer ringer jag!"

Fyra dagar efter hemkomsten ringer telefonen. Det är "doktor cancer". Inom loppet av några ynka sekunder rusar de mest otroliga tankar genom Freddys huvud. Aldrig hade han trott att ett liv kunde passera på sådan kort tid. Slutligen meddelar doktorn sitt ärende.
- Vi har inte hittat nån cancer ännu, men alla prover är inte klara. De måste kompletteras. Jag hör av mig längre fram om det skulle vara det värsta. Hejdå!

En marsdag klockan tre på eftermiddagen förändras Freddys liv och tillvaro radikalt. En för honom okänd läkare på thoraxkliniken i Umeå, säger med sin kliniskt torra röst.
- Vad jag kan förstå är dina lungproblem av allvarlig art. Det mesta pekar på det. Du har minskat rejält i vikt, samtidigt som knölen i lungan har ätit sig in ganska så djupt.
- Du har mest troligt en elakartad tumör, lungcancer!
Efter några minuter, men som i Freddys medvetande känns långa som år, avslutas samtalet. Denna satans eftermiddag i mörka mars.

Ord har makt. Ord kan förändra. Ord kan också förvandla en till synes helt vanlig vardag till ett helvete. Ord kan ödelägga och förgöra, krossa människors liv och drömmar. För att till sist endast lämna kvar förkolnade spillror. Livet är inte alltid enkelt, snällt och okomplicerat. Det fick Freddy bittert erfara.

Umeå, björkarnas och musikens stad. I vanliga fall, ljus gästvänlig och snällt leende. Men vid Freddys ankomst i en tidig morgon i april, gråter himlen. Grått, mulet, tungt, blött och trist.
I en obekväm soffa i skrikiga färger, utanför ett av klinikens många rum sitter Freddy djupt försjunken i sina tankar, ljusår bort. En lång man i vit rock glider obemärkt upp vid hans sida.
- Hej, det är du som är Freddy, eller hur? Jag heter Petter och är kirurg. Jag vill gärna prata med dig i enrum, och med ett artigt leende pekar han mot dörren.

Kirurgen går rakt på sak. Inga onödiga krusiduller, inga ord inlindade i bomull, klara raka besked, som liksom får orden att studsa mot de nästan nakna väggarna. Freddy lyssnar, uppbådar all sin kraft för att försöka förstå. Om han nu kan förstå. Här sitter han, i sitt livs viktigaste stund, lyssnar på kirurgens ord om hur han tänkt bemöta "angriparen", och hur "den" eller "det" så småningom skall lyftas bort ur hans kropp.

Text: Roger Lindqvist.

Forts. följer......

En eftermiddag just när snön täckt den frusna marken och målat landskapet i vitt, satt Freddy i sjukhusets väntrum när en ung sköterska pockade på hans uppmärksamhet. Alltsedan den där våren när det onda flyttat in i hans kropp, hade dessa besök nästan blivit till en vana. Specialisten gjorde en kortfattad redogörelse över Freddys situation.
- Som du vet har vi ju gjort en rätt så omfattande utredning angående dina besvär. Men vi hittar inget anmärkningsvärt. Möjligen kan jag skicka en remiss till länssjukhuset, men jag är rädd att det inget ger. Vad jag vill ha sagt, är att vi kommer nog inte längre.

Han harklade sig lite lätt, samtidigt som han fortsatte att bläddra i sina papper. Freddys första känsla var en slags tomhet och besvikelse. När han hörde specialistens ord, var det som om någonting brast inom honom. Dagarna kom och gick. För Freddy och hans familj fortsatte vardagen med sina givna rutiner.
I början av det nya året drabbades Freddy av en envis förkylning med frossa och feber som kom att förmörka hans tillvaro. Hostan rev och slet därinne i hans bröst. Den var aggressiv och hårt brutal, attackerna avlöste varandra. Hostan fortsatte med en sådan intensitet, att nätterna blev till en mardröm.
- Det blir nog snart bättre! var det standardsvar  som Freddy använde när människor i omgivningen oroligt undrade hur det var fatt.

I Freddys tankar fanns en längtan efter varmt doftande sommarmorgnar. På skogspromenader i tidig otta i sin ensamhet, upplevde han den storslagna naturens fulla prakt. Men ganska så omgående kom verkligheten ifatt honom. Nya hostattacker, ännu fler sömnlösa nätter. Några veckor efter sitt besök ringer Freddy lasarettsavdelningen, fast besluten att gå vidare i sitt sökande efter en rimlig förklaring.
- Jag vill ha en remiss till länssjukhuset, meddela specialisten det, sa Freddy beslutsamt.
- Jag antar att du griper efter det sista halmstrået, sa damen i luren.

En väldigt ilsken kall vind virvlade runt Freddys huvud på väg mot lasarettets entré. "Ren rutin", hade man sagt om den röntgenundersökning som Freddy skulle genomgå. Hostan satt fortfarande kvar därinne i hans bröst, när han visades in till röntgenskärmen. I ett försök att kväva en hostattack blev allt bara till det sämre.
- Vi hör av oss om det visar nåt, sa röntgensköterskan innan Freddy gick hostande ut ur rummet.
Ett vitt kuvert som väckte Freddeys nyfikenhet anlände en dryg vecka efter undersökningen. "På dina röntgenbilder har det upptäckts en förändring som genast måste undersökas närmare".

Det var just denna dag som Freddy möjligen skulle få svar på vad den omtalade "förändringen" innebar. Med sin penna ritade den kvinnliga doktorn en stor rund cirkel i sitt anteckningsblock.
- Så här ser den ut, din förändring. Jag beställer tid på "lungan" så får dom gå ner i dina bronker, fortsatte hon. Något mer kan jag just för tillfället inte säga.
- Du tror alltså inte att det rör sig om en förkylning, eller lunginflammation, sa Freddy.
- Absolut inte, sa doktorn och skakade lite lätt på sitt huvud. I nuläget finns ingen indikation på att det har spritt sig, det kan betyda att förändringen är godartad.


- Som du vet så har vi gjort en omfattande utredning, men vi hittar
ingenting.
Foto: www.dn.se

När Freddy sent omsider skulle gå, tog doktorn honom i hand. Samtidigt så kändes situationen smått overklig. Nu ville han bara fort därifrån. Han ville hem, hem till det vanliga vardagslunket, som betydde trygghet. För Freddy fortsatte så en ny väntan. En väntan som både malde och stundom också oroade. Frossan var en ständig följeslagare. Den blev till ett sorts gift som cirkulerade runt i hans blodomlopp, om och om igen.
Det var en gråmulen och kall vinterdag som Freddy åkte till det stora sjukhuset för inläggning. I lasarettets stora entréhall möttes han av ett myller av människor. Unga, gamla, sjuka, springande, gående, ja, kort och gott människor på väg mot sina respektive mål, med olika bakgrunder, historia och behov.

Freddy gick så småningom mot sjukhusets hotell. Där skulle han, i sällskap med en bekant, förhoppningsvis kunna glömma bort sig själv en stund. Besöket gick i tystnadens tecken. Freddys ideliga hostande störde dock stillheten.
- Hoppas rummen är ljudisolerade, undslapp han sig, halvt på allvar halvt på skämt.
Det var en konstig känsla att vandra genom ett folktomt och tyst sjukhus. Här fanns han nu. Alldeles ensam, på väg mot något slags avgörande i sitt 47-åriga liv. Den "objudne gästen", fanns i hans släptåg, och gjorde sig påmind gång på gång. I det tomma sjukhusrummet, lyste sänglampans ensamma ljus. Hostandet överföll honom igen. Den liksom höll honom fast i sitt järngrepp, och vägrade att släppa taget. Freddy kastade en hastig blick in i badrumsspegeln, som utan omsvep visade hans nakna ansiktes rätta jag.
- Du har blivit mager, sa han tyst för sig själv. Allt för tunn och mager.

Forts. följer.....

Text: Roger Lindqvist.

1985 tog jag och mina kollegor på Transportcentralen i Öjeby busskort. Vår körlärare, Leif Fång, som var en fin och humoristisk kille, ville ofta att vi skulle öva på stadskörning. Det var speciellt ett område och gata som han ville vi skulle åka på, om och om igen: Kyrkbrogatan/Hamngatan. I den snäva svängen in mot Hamngatan, hände det allt som oftast att alla vi chaufförer hamnade med ena hjulet på trottoaren. Leif kom då med ett förslag som vi anammade.
- Jag vill bli bjuden på en räkmacka på Mobil vareviga gång som respektive chaufför inte klarar av den där svängen!, sa Leif med ett litet illmarigt leende.

Sagt och gjort. Leif visste nog vad han gjorde. För så många smarriga räkmackor hade han nog aldrig tidigare ätit i hela sitt liv. Idag finns inte Mobilstationen kvar. Så  när jag hittade den här annonsen, kunde jag inte annat göra än att le. Tyvärr så finns inte Leif med oss längre, han dog för några år sedan. Men han gjorde ett bra jobb med killarna och tjejerna från Norrbottens Läns Landsting - vi stod där så småningom med varsitt busskort i handen. Så tack Leif för din uthållighet! Hoppas att räkmackorna smakade bra!
/Roger.

Piteå Tidningen den 29 juni 1962.

Allt började året 1968, när jag som elvaåring kom med i Piteås kommunala musikskola. Denna förträffliga skola för alla ungdomar med musikintresse. Resan tog sin början och vad som sedan hände, skulle bli en lång och intressant upplevelse. Hösten 1972 började jag i mitt första dansband, det skulle bli fem så småningom. Det är om det jag tänkte berätta, ett litet axplock från minnenas arkiv och om hur det kunde se ut.

Det kanske lät lite kargt och enkelt ibland i sitt utförande, men mitt i enkelheten så fanns en nerv och en ambition att lägga ner sin själ i det man gjorde. Det så kallade treackordslåtarna har ju kritiserats av folk med annan musiksmak, men det tycker jag man skall lämna därhän. Alla har vi olika åsikter, konstigt vore det annars, sen så är det inte så mycket mer med det. Det viktiga på den tiden var att man gillade det man gjorde. Man brann för sin uppgift, tog den på blodigt allvar, trots att skrattet och busigheten hela tiden kom i första hand.

"Utklädd" i scenkläder som man ibland inte såg riktigt klok ut i, rena rama fantasikostymerna. Så här i efterhand har man fått sig ett och annat gott skratt, speciellt när man tittar på gamla foton, som visar oss i olika munderingar som endast vi och clownerna på cirkus använde.

Jodå, det fanns lite andra alternativ också, till exempel helvita kostymer eller kycklinggula byxor och väst med svart skjorta. Allt detta rördes sen samman i en mix av brinnande intresse och en kärlek till vad man höll på med. Det var röda, glittriga Hagström-gitarrer, blänkande Selmer-saxofoner stora maffiga förstärkare - som vägde minst ett ton vardera - Hammond-orgel med tillhörande kabinett, Yamaha elpiano eller Wurlitzer om man så ville, Roland-stråkmaskin, Fenderbas, genomskinliga Ludwig-trummor, inköpta på musikaffären "Tangenten" i Piteå, hösten 1973. hemmabyggt trumpodium, därtill ett par breda leenden, välkammad hockeyfrilla och allt detta badande i ett scenljus som växlade i regnbågens alla färger.

För att hela utrustningen skulle rymmas inköptes en stor landsvägsbuss. Den inreddes så småningom med fyra sängar, fåtöljer, gardiner i fönstren, musikanläggning med mera. Allt enligt dansmusikens ABC-handbok, men oj så kul vi hade, vilken härlig tid det var.

Vi spelade rätt ofta på dåvarande Forum i Luleå, numera Ebeneser. Där som på många andra ställen var det rusning till danslokalerna. Vid flera tillfällen så såldes "svarta biljetter" till danslystna människor, som av någon anledning kommit försent till biljettluckan. Det var ett enormt tryck. Ganska fantastiskt och noterbart är också att i varje stad eller by fanns flera danslokaler. Granne med Forum var det anrika Folkets hus, som brann ner för ett tag sedan. En vanlig lördagskväll spelade till exempel Kjell-Bertils på Folkan, medan vi underhöll danspubliken i fasigheten bredvid, smockfullt på båda ställena. Säkerligen lika fullt på alla andra ställen i stan också, inte behövde man vara känd från radio och tv, folk kom ju ändå. Ja, märkvärdigare än så var det inte.


Roger Lindqvist i Hortlax har ett helt rum fyllt med minnen från sin tid
som dansbandsmusiker i band som; Lasses, John Harrys, Rolf Åhmans,
Kjell-Bertils och Opus. -70-talet var dansmusikens verkliga guldålder.
Det var fantastiskt att få vara med under de åren - säger han.



Mycket av vårt låtmaterial kom från Svensktoppslistan. Så därför avlyssnades radion väldigt noggrant varje lördag och söndag förmiddag. Kanske fanns det nånting som skulle passa oss. Vi hade ju turen att få vara med under dansbandens guldår. En uppsjö av dansbandsklassiker översköljde oss. En tacksamhetens tanke till alla upphovsmän och kvinnor, eller vad sägs om: "Gråt inga tårar", "I den gamla kastanjeallén", "Spara sista dansen för mig", "Natten har tusen ögon", "Vad har du under blusen Rut", "Tio mil kvar till Korpilombolo", "Det är dags att ta adjö, att ta farväl nu", "Only you", "From a jack to a king", "Så gick det till när farfar var ung".

I Kåbdalis Folkets hus en vinterkväll, spelades i regel cirka tio minuter före slutet alltid en tryckare. Sångaren lägger ner hela sitt känsloregister i "Det är dags att ta adjö att ta farväl nu, kanske sagan blev för vacker att bli sann...", det sista ackordet klingar ut och klockan är strax efter ett på natten. En applåd från en nöjd publik som vi glatt tackar för (om ni bara visste vad de där applåderna betydde för en genomtrött musikant). Nu återstår det värsta: att riva skiten! Men först sitter vi alla samtliga ner vid scenkanten för att liksom analysera kvällens spelning. Fem trötta men nöjda musikanter på börjar så den vanliga återkommande ritualen. Micksladdar och mikrofoner packas ner i en speciell låda eller väska. Scenbelysningen rivs  för att nedmonteras i en annan låda som undet kvällen stått i bussens stora lastutrymme. Så fortsätter arbetet tills dess att alla instrument och övriga prylar noggrant packas in i orkesterbussen.




Roger Lindqvist under en spelkväll på Forum i Älvsbyn 1980.


Hade man tur så kanske man var hemma före familjen vaknade på söndagsmorgonen. Det hände också att jag stack iväg till mitt jobb direkt efter hemkomsten. Att komma hem till ett tyst hus då alla i familjen sov (även katten), det var en lisa för själen. Speciellt när man jobbat hela dagen, med början klockan 06.00 på morgonen, till arbetets slut klockan 16.00 på eftermiddagen, sedan iväg för att spela dansmusik hela natten. Då kändes det i hela kroppen, den liksom "skrek av trötthet". Det var inte ovanligt med 24-timmars pass, ibland ännu mer. När man satte sig vid köksbordet därhemma, åt en smörgås och kanske ögnade genom morgontidningen, var det så outgrundligt skönt - man varvade ner. Man hade kvar en hel drös med ljud i skallen, som man helst ville sila bort innan det var dags för sängen, trött - men oj så nöjd. Innan man slöt sina ögon, så hann man längta efter nästa helgs spelning.

Midsommarhelgen 1975, en av 85 spelningar det året, ägde rum på Brännaberget i Överkalix. Drygt 2.000 peroner hade löst biljett. Rolf Åhmans orkester från Älvsbyn stod för dansmusiken. Pierre Isacsson tillsammans med Gimmicks underhöll i midsommarnatten från en utescen. Pierre sjöng bland annat sin stora hit - och landsplåga- :"Då går jag ner i min källare..." med sin enorma basröst. Och publiken sjöng med.

Det var övernattning på hotell Valhall i Kalix, andra kvällen inkvartering hos Thore i "Vippabacken" (dyrt). Spelade även i Sörbyparken en av kvällarna. Denna hobby, dansmusiken, som band oss samman och som tog oss till olika platser runt om i Norrland, kom att utgöra en härlig gemenskap under alla åren.

Allt detta och mycket mer därtill, fick jag förmånen att uppleva. Upphovet var först och främst ett gediget intresse för det jag höll på med. Ett mycket viktigt inslag var även att jag  i unga år blev så väl mottagen i Piteå Kommunala Musikskola, det i sin tur gav mig en kick att fortsätta. Jag glömmer inte åren, när jag som mycket ung trummis fick trumma i ett storband, det var konserter, turnéer, radio och TV-inspelning. Men framförallt fick vi tillsammans uppleva en musikalisk gemenskap som gav oss alla så väldigt mycket. Kommunala musikskolan i Piteå kom att fungera som en plantskola för många av oss som fortsatte att musicera. Jag har förresten spelat i  vuxen ålder med några som fanns med i musikskolan när den var relativt nystartad. Därför säger jag ett uppriktigt tack till alla kompisar, lärare som starkt bidrog till att bygga den stabila grund som jag fick stå på och utvecklas under drygt 30 fantastiska år.


Roger Lindqvist.

--------------------------Piteå Tidningen den 8 januari 2005.......................

(Denna artikel har också varit publicerad på www.dansguiden.se)

En ny vecka har tagit sin början, med allt vad det innebär av arbete, knog och slit. För min egen del så tog mitt arbete slut 2002. Inte p.g.a. arbetsbrist, utan av hälsoskäl. Den första tiden var rätt så tuff, men människan är av en förunderlig natur. Efter tre år fick jag läkardiagnos på att jag aldrig skulle kunna återvända. Det var då som skrivandet dök upp som en räddande ängel. Skrivandet har funnits i mitt bakhuvud så länge jag kan minnas. Men det skulle ta många år innan jag accepterade detta som en del av mig själv. Idag har skrivandet lett mig in i en helt annan fas i mitt liv. För ett bra tag sedan, när jag var på min obligatoriska läkarundersökning, hade jag ett väldigt givande samtal med min doktor. Vi pratade om det som hade hänt, och om sorgen och vetskapen om att inte kunna återvända till "det gamla livet". "Jag tycker att du är ett bra bevis på hur fantastisk människan egentligen är. Du har vänt det negativa, till någonting bra och positivt, jag menar med det här att du har börjat skriva, och uttrycka dina känslor. Du har också vänt ett nytt blad i ditt liv. Och du Roger, vart tar du allt ifrån?"

Ibland kan vi människor känna oss inträngda i ett hörn. Vi känner oss kanhända både lurade, ledsna och smått irriterade på saker och ting som går oss emot. I de mest tunga stunder, finns alltid en utväg. Det finns en dörr som man kanske inte upptäckt (eller velat upptäcka) när livet snurrar på som mest. Vägen genom livet är kantad av allehanda saker, för det mesta går ju livet i positiv riktning. Men livet bjuder även på tunga och dystra stunder, som ibland golvar oss rejält. Sådana saker kan tyckas helt onödigt och extra betungande. Men, när man sedan blickar tillbaks på dessa händelser, ska man även göra den upptäckten att det faktiskt även berikat oss som människor.

"Bloggare, är "sådana där" som inget gör om dagarna, dom bara sitter och skriver skit! Och du, hur fan tänker du när du sitter där och skriver?".

Ja, ungefär så uttryckte sig en person till mig för ett tag sedan. Istället för att bli arg och bitter, gav det mig ännu mer kraft och inspiration till att skriva. Och som ni ser så sitter jag här igen, och leker med bokstäverna. Och som slut ord till detta jättelånga inlägg, får jag väl lov att säga: Acceptera varandra, precis som vi är. Vare sig du sitter som lastbilschaffis, målar eller skriver. Vi har alla en "bakomhistoria" som förklarar varför tex jag "sitter och skriver skit om dagarna, istället för att jobba och göra rätt för mig".

/Jag ber om ursäkt för de svordomar som finns i detta inlägg. Märk väl, att det inte är mina, utan citerade från en person som "tyckte till". Jag brukar inte svordomar i min blogg, eftersom jag istället föredrar att uttrycka mig på annat sätt./

Mvh Roger.
----------------------------------------------------------

Först i raden av betydelsefulla trummisar, kommer givetvis "Animal"
den tokige trumslagaren i "The Muppet Show".


Brian Bennet, trummis i legendariska The Shadows.


Gene Krupa (1909-1973) medlem i Benny Goodmans orkester.
Bildade så småningom eget band, med sångerskan Anita O´Day.


Ron Tutt, spelade i Elvis Presleys kompband under tio år. Har också
trummat bakom bl. a. Neil Diamond och Roy Orbison.


Ringo Starr f. 1940. Världsberömd genom sin medverkan i The Beatles.
Kanhända inte en av världens bästa trumslagare, men Ringo hade "DET".


Charlie Watts, f. 1941. Med i Rolling Stones sedan starten 1963.
Charlie är i grunden en skolad jazztrummis, och har också spelat
in jazzplattor vid sidan om jobbet som pop/rocktrummis i "Stenarna".


Kenny Aronoff, f. 1953. Spelat bakom stjärnor som; Ricky Martin,
John Fogerty, Celin Dion, Rod Stewart och Joe Cocker.


Ed Shaughnessy, f. 1929. Spelat med bl. a. Benny Goodman, Count
Basie och Tommy Dorsey.


Buddy Rich, (1917-1987). En legend redan under sin livstid. Spelat
med de allra största i jazzsammanhang. Eget band från 1946 fram
till sin död. Polare med Frank Sinatra.


Max Roach, (1924-2007). Musiker med världsrykte, spelat med;
Duke Ellington, Miles Davis, Dizzy Gillespie och Charlie Parker.


John Bonham, (1948-1980). Enligt många ansedd som den bäste
trummisen i rockens historia. Mest känd som trummis i Led Zeppelin.
Avled under tragiska omständigheter, endast 32 år gammal.


Morgan Ågren, f. 1967. Supertrummis från Björkarnas Stad, Umeå.
Började sin framgångsrika bana i Mats/Morgan band. Har också
spelat med Fläskkvartetten och Fredrik Wadling. Morgan har även
trummat med Frank Zappa. Morgan är gift med söta och vackra Tina
Ahlin, pianist och sångerska.


Peter Erskine, f. 1954. Jazztrumslagare, medlem i Weather Report,
har även trummat med Maynard Ferguson. Mr. Erskine gästar Sverige
då och då. Häromsistens gjorde han en turné med Norrbotten Big Band.


Louie Bellson, (1924-2009). Jazztrumslagare, medlem i Count Basie
och Duke Ellingtons band. Louie spelade även med Woody Hermans
storband.

En serie av slagkraftiga herrar. Men vart tog då damerna vägen? Jodå, det finns faktiskt en mängd duktiga kvinnliga trummisar också. Deras musikaliska historia är betydligt kortare än männens, mycket p.g.a. att det (som vanligt) varit männen som stått i fokus. Men tjejerna är på stark frammarsch. /Roger.
----------------------------------------------------------------------------------------------

De flesta bilder som finns i detta inlägg, kommer från: www.drummerworld.com

Jag skrev i ett tidigare inlägg om alla de minnen som omgärdade det telefonsamtal jag hade med kusin Britta imorse. Och när jag tittar i familjealbumet, så förstärks känslan ännu mer. Några foton från en tid när mina föräldrar i sällskap med medlemmar ur "tjocka-släkten" tillbringade sina semestrar tillsammans. Kanske inte enbart semester, utan vi träffades även gärna på gemensamma kalas och dylika sammankomster.


Sommaren 1969 åkte min mor och far - även jag - på semester med
bl a pappas syster Elsa och hennes man Ivan. Här ses fr v Ivan och
Elsa Lundmark och Maj-Gerd och John Lindqvist. Foto (som brukligt;
Roger).


Sommaren 1973 åkte vi på tur med familjen Karlsson. Valter, Sigrid
och Sune. Sigrid och min pappa var tvillingar.


1969 hälsade vi på hos familjen Dagbro i Gällivare. Deras sommar-
ställe låg fem mil från stan, på väg mot Kiruna och hette Avvakko.
På bilden plockas det hjortron. T.v. kusinen Åsa, min far John och
mor Maj-Gerd.


Dessa hattbeklädda damer är fr v Maj-Gerd Lindqvist och Emmy Ris-
berg. Foto från sommaren 1973 på Kraja i Arjeplog. Emmy var min
faster, och min fars äldsta syster.


Tjocka släkten samlade på rad. Sommaren 1973 besökte vi Arjeplog,
och med på denna färd var, Gunnar o Aina, John o Emmy, John, Maj-
Gerd o Roger.


Semester sommaren 1972. Minns att vi gjorde en tripp in i Finland,
och med följde bl a John och Emmy Risberg, som syns på denna
regniga bild, tillsammans med min mamma Maj-Gerd. Min far var
naturligtvis också med.


Tjocka släkten samlades på olika sammankomster. I februari 1973
fyllde min far och faster 50-år. På bilden ses min pappa fr v samt min
alltid så skojfriska faster Sigrid, och längst till höger, Ragnhild som
var gift med Artur, också ett syskon till pappa.


Vid samma kaffebord satt också min mor - t.v. - min syster Gerd och
kusinen Gun-Britt. Den lilla killen med ryggen mor kameran var/är son
till min kusin Christina Hedström, och heter Jan.


Semester sommaren 1969. Fr. v. John och Maj-Gerd Lindqvist och
pappas brorsa Gunnar Lindqvist med hustrun Aina.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ja, tänk Britta, vad ett telefonsamtal kusiner emellan, kan få ens hjärnceller att komma i gång!
/Roger.

Vårvädret fortsätter (tack och lov) och takdroppet ökar i intensitet varje minut. Bettan och jag har promenerat upp till byn. Elisabeths kondition är inte den allra bästa. Mycket p.g.a. den svåra dubbelsidiga lunginflammation som hon ådrog sig i höstas. Svininfluensan drabbade henne med en sådan kraft, att jag ett tag trodde jag skulle mista henne för alltid. Det var hårda bud, när hennes läkare sa att det kunde utvecklas till något livshotande. Nedsövd i en hel vecka, med respirator som en hjälp för att underlätta hennes svåra andnöd, stod jag och barnen till synes helt hjälplösa. Speciellt en kväll minns jag med skräck. Hon hade blivit flyttad till en vårdavdelning, och jag kom på besök. Allt var ganska så frid och fröjd (utom att Bettan inte kunde tala) plötsligt som en blixt från en klar himmel drabbas hon av akut andnöd. Personalen kom in, och jag kände skräcken ta tag i mig där jag stod vid hennes säng och höll hennes hand. I flera långa minuter kämpade man på för att försöka ge henne luft, till synes helt utan resultat. Jag ville bara att detta obehagliga skulle ta slut, men tyvärr så blev allt bara värre. Bettan kämpade i panik för att få syre. Jag minns att när jag så småningom gick därifrån var det med en stor otäck känsla i magtrakten. Men det hela redde till slut upp sig. Och idag så är ju Bettan hemma igen. Trots andra allvarliga åkommor som hon släpat på i många år, så är hon en person som alltid kommer igen. Ja, min Bettan är en riktig fighter. Hon har varit nere för räkning inte bara en gång.......och ibland har allt sett väldigt så dystert ut. Men som boxarlegenden Muhammad Ali så ger hon aldrig tappt. Och tänk, jag hör henne aldrig någonsin klaga. Idag har vi dels promenerat, och även suttit i solen och druckit kaffe och fikar Bettans nybakade bröd. Efter allt som hänt - har vi nog båda börjat bli alltmer tacksamma för allt det fina som finns runt omkring oss. Och då menar jag inte bara det vackra vårvädret, jag menar naturligtvis våra underbara barn, Andreas, Robert och Daniel, samt våra älskade barnbarn, Norah och Max, samt deras jättefina mammor Jennie och Jannice. Vi älskar er så väldigt, väldigt mycket allihopa.


Takdroppet ökar i intensitet varje minut - tack och lov - min far hade
takdroppet som en slags mätsticka varje vår, för att på så sätt se hur
våren fortskred.


Naturligtvis fanns kaffetermosen med tillhörande nybakat bröd som
Bettan gjort under förmiddagen. Livskvalité handlar detta om -
LIVSKVALÍTÉ!!!! i allra högsta grad.


Det var under en rätt så tuff och mörk period i höstas, som jag ett
tag trodde att jag skulle mista Elisabeth för gott. Hon låg svårt sjuk i
dubbelsidig lunginflammation  förorsakad av svininfluensan, när hennes
läkare sa att det kunde snabbt utvecklas till en livshotande situation.
Det var många och långa nattliga grubblerier om hur det skulle bli.
Klockan 05:00 ringde man mig en morgon från intensivvårdavdelningen,
för att underrätta mig om att min Elisabeth lagts i respirator.
5 månader därpå  sitter vi här tillsammans och lapar in vårsolens ljus.
Tacksamheten är stor!!!


Det är en ynnest att få leva mitt i livet. Det är en stor tacksamhet som
översköljer mig av att ha de nära och kära runt omkring........
Livskvalité på högsta nivå, som inga pengar i världen kommer i när-
heten av. Bettans goa bullar och en kaffekopp, ja, de´e´grejer de´!
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Fotograf och filosof: Roger Lindqvist.

Skol-TV - den svartvita apparaten som stod där framme vid lärarinnans
kateder bredvid orgeln. Det var den som skulle lära oss bland annat om
hur människorna levde på stenåldern, eller kanske om andra för oss
viktiga saker som vi skulle ta med oss ut i livet. Den dag vi skulle bli
vuxna. Hittade detta häfte på vår vind, och i samma stund jag såg det
så väcktes många minnen till liv.


Klass 2 i Sörbyskolan i Hortlax sommaren 1964. Vi gick ännu i skolan
lördagar. Mamma skickade matsäck med mig, som kunde innehålla
några ost eller korvmackor och en termos med choklad. Mattanten
som för övrigt hette Estrid, hade ledigt lördagar, därav de medhavda
mackorna. På klassens roliga timme hade våran fröken Gunhild, hög-
läsning ur Gösta Knutssons "Pelle Svanslös i Amerika". Och just när det
var som mest spännande - ja, då avbröt våran fröken läsningen, och
sa; -"Vi fortsätter nästa lördag", snacka om så besviken man blev. Tänk
er en hel vecka utan Pelle, Måns, Bill, Bull, Maja Gräddnos och alla de
andra.

Jag har i ett tidigare inlägg berättat om basisten och sångaren Harri Karlsson från Älvsbyn. Harri bor numera i Borlänge, efter att under några år även haft Hudiksvall som hemadress. Harri var en begåvad och skicklig musikant. Vi spelade tillsammans både i Rolf Åhmans och Kjell-Bertils. Nån gång då och då träffades vi även i ett musikrum på Strömbacka, tillsammans med gitarristen Ingemar Jernelöf och pianisten Anders "Bubben" Burström. Harri spelade bas och jag spelade trummor. Efter nåt år så skildes våra vägar. När Harri spelade med Sven-Erics på Statt i Piteå för många år sedan, så hann jag med att få en pratstund med honom. Sedan dess har vi inte talats vid överhuvudtaget. När jag så i höstas fick ett telefonsamtal från Harri, så var det både överraskande och trevligt. Numera åker Harri tillsammans med forne kollegan Sven-Eric Mörtsjö ut och spelar på duo. Man har t.o.m. hunnit med en avstickare utomlands också. Sven-Eric spelar keyboard och sjunger, även Harri tar ton, samt även spelar både bas och gitarr. Harri berättade att han även hunnit med en vända i Göran Lindbergs orkester - innan Göran åter började om med Matz Bladhs orkester.

Harri var även medlem i Hudiksvallsbandet Sivert Thurells. Sivert var för övrigt under en tid på 70-talet även sångare i redan nämnda Sven-Erics. Roland Cedermark grundade en gång den orkester som även kom att bära hans namn - Cedermarks. Harri spelade bas i bandet i slutet av 1980-talet. Efteråt fick han anbud från Sven-Erics och gjorde med dem flera skivinspelningar. Harri är inte bara en duktig basist, han kan faktiskt sjunga också. Men så är han ju en äkta norrlänning. Jomenvisst!


Fr. v. Sven-Eric Mörtsjö f.d. sångare i Sven-Erics dansorkester från
"det glada Hudik". T.h. basisten Harri Karlsson född i Älvsbyn -
"Norrbottens pärla". Sven-Eric och Harri åker numera runt på två
man och spelar. Låtarna är gamla välkända Sven-Erics låtar, som
publiken tycker om.


Harri Karlsson basist och sångare. Proffessionell musiker sedan
flera år.
-------------------------------------------------------------------------------------------
Bilderna på Sven-Eric och Harri är hämtade från Sven-Eric Mörtsjös hemsida.
--------------------------------------------------------------------------------------------


Redan 1967 började Sven-Eric sin sångarbana - då som medlem i
Anders Erikssons dansorkester.
---------------------------------------------------------------------------------------

Harri hette/heter en kompis som jag spelade rätt så mycket med förut om åren. Harri var en superduktig basist, och p.g.a. detta så lät inte anbuden vänta på sig. Monotones hette det band som blev Harris första i proffskarriären. Sedan kom Cedermarks, där han blev kvar ett tag. 1989/90 skulle Harri gå till prästen med sin sambo. Vi i Rolf Åhmans blev ombedda att stå för dansmusiken under kvällen. Med på festen fanns också hela gänget från Cedermarks. dock inte "chefen" dragspelaren Roland. Det var efter honom som orkestern en gång fick sitt namn. Men sedan Roland påbörjade sin solokarriär, så hoppade han helt enkelt av, men förblev ändå kvar som kapellmästare vad jag kan förstå. Under kvällen hoppade dragspelaren Hugo Dahl upp på scenen med sitt dragspel.Jag vill minnas  att det blev en hel del "gammeltjo" typ hambo, vals, schottis, polka osv. Ja, Hugo hade ett sådant drag i bälgen, så jag tror att kapellmästaren själv - Roland - skulle blivit smått avundsjuk om han varit där. I det program som gick för cirka ett år sedan, och som handlade om dansband med bl.a. Flamingo och Streaplers, fick jag åter syn på Hugo. Han körde en del låtar med Streaplers på sitt dragspel. Och jag tror att han fortfarande håller på någonstans däruppe i de djupa Härjedalsskogarna med sitt bälgaspel.

Vad Harri beträffar så fortsatte han proffskarriär i Sivert Thurells orkester fån Hudiksvall. Senare började han med Sven-Erics, också ett Hudiksvallsband. Strax före jul ringer han. Vi har då inte pratats vid på de senaste 10- 15 åren. Harri bor numera i Borlänge med sin familj. Han spelar ibland på duo, med Sven-Eric Mörtsjö - från Sven-Erics - sen så åker han runt Europa med sin bas på olika speljobb. Harri och jag drömde en gång om att börja i ett heltidsband tillsammans. Jag fick anbud från ett gäng från Västerbotten som hette "Per-Erix". Detta var 1982/83, men p.g.a. att vi nyss fått barn så tackade jag nej. Åke Eriksson en känd musikprofil från Skellefteå hade tipsat Per-Erix om mig. Tyvärr så var det inte så bra intajmat om jag så säger. Jag kommer säkerligen att ångra mig den dagen jag sitter på Hortlaxgården med min rullator.............


CEDERMARKS från Sveg. Roland Cedermarks gamla gäng.
Längst till höger syns dragspelaren Hugo Dahl, som för-
stärkte Rolf Åhmans med sitt bälgaspel. Längst bak ses
sångaren Roffe Larsson, som numera spelar i kultbandet
Trio mé Bumba. Tillsammans med Jan "Bumba" Lindqvist
och dragspelaren Folke Lindqvist.

Jag var en riktig seriefantast när jag var barn - det är väl alla ungar? - ja, serierna förföljde mig ända upp i tonåren. Sedan tog böckerna överhanden. Nu idag händer det att jag återigen läser serier. Fast det kanske är mest i nostalgisyfte. Kalle Anka, Fantomen är två exempel på serier som jag "återupptagit". Serieläsandet började i morsans veckotidningar. "Stor-Klas och Lill-Klas" i Hemmets Veckotidning. "Lisa och Sluggo" i Året Runt, där också Kalle Anka fanns. Serieläsandet kom att bli inkörsporten till annan sorts litteratur. Som har berikat livet väldigt enormt. Böcker och litteratur överhuvudtaget är en Guds gåva till mänskligheten. Och någonstans måste allt ta sin början. Varför då inte med serier?


Det var i Hemmets Veckotidning som jag först stiftade bekantskap
med dessa två filurer. Stor-Klas och Lill-Klas.


Lisa och Sluggo, som även fanns i våran lokaltidning, var också
en klar favorit. Lisa fanns i Året Runt.


"The one and only" Kalle Anka! Han fanns i Året Runt, men
naturligtvis hade han sin egen tidning. Varje vecka (torsdagar?)
köpte jag troget Kalle Anka & Co. Kalle var min favorit bland
alla dessa serier.

Jag berättade igår i ett blogginlägg, att jag som 12/13 åring gick som "objekt" ute på Framnäs i Öjebyn. Jag nämnde också slagverkshuset, där vi höll till under trumlektionerna. Bilden som visas - härnere - är tagen just i detta hus.


Slagverkshuset på Framnäs i Öjebyn. Fr.v. syns Åke "Schunken"
Sundqvist från Boden. Gift med sångerskan Anna-Lotta Larsson. Åke
har trummat bakom de flesta stora artister i Sverige. Bl. a. ABBA, Mats
Ronander, Tomas Ledin, Eva Dahlgren, Py Bäckman, Jerry Williams,
Anders Glenmark, Björn Afzelius m.fl. Mannen med armbågen i sitt knä
är Örjan Fahlström, från Sandviken. Kompositör, arrangör och dirigent.
Örjan var åren 1989-96 även konstnärlig ledare för Norrbotten Big Band.
Idag finns han vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm som professor.
Örjan skrev bl.a. musiken till Kjell Sundvalls film: "Vi hade i alla fall tur
med vädret", 1980. Längst till höger sitter fd. Skelleftebon Martin Steisner.
Martin har varit  medlem i gruppen Kroumata. Idag driver han "Martin
Steisners  musikproduktion" i Göteborg. Läraren som sitter och gestikulerar,
kan vara Curth Forsberg? Men säker är jag inte. /Roger.