Roger Lindqvist

En av mina stora musikaliska favoriter är utan tvekan POVEL RAMEL. Det jag säger, har jag säkerligen sagt tidigare, men jag säger det igen. Min allra första vinyl-LP var med baron Ramel. Plattan lades i vår radiogrammofon därhemma, och sedan var jag såld! I flera år spelades skivan, varje dag. Min mor blev med tiden ganska trött på den där Ramel, men jag kunde inte låta bli att älska honom. Ja, idoldyrkandet blev så pass stort att när jag fick nyheten om hans död så kom en liten tår på min kind. Han som under mina barnaår underhöll mig, med sina fantasirika melodier och texter blev som en kär gammal trogen vän. Världen blev bra mycket fattigare den där dagen, den 5 juni 2007, när han lyfte på sin välkända hatt till avsked, och sa ett kort: "Hejdå!".

Trots att Povel var en av vårt lands allra mesta kompositörer och textförfattare, så hade han ingen större framgång vad gäller Svensktoppen. Men vecka 11, den 19 mars 1966, seglade han i alla fall upp på den åtråvärda listan med sin och Beppe Wolgers, Ta av dej skorna!". Den 23 april hamnade låten på 1:a plats, och låg där i tre veckor. I 29 veckor fanns Povel tillsammans med sånggruppen Gals and Pals med innan det var dags att ta adjö. "Ta av dej skorna" inspelad 1965 i trumslagaren Anders Burmans Metronome studio och med förträfflige Bengt Hallbergs orkester, är en sådan där låt som jag njuter av varje gång jag hör den. Den har liksom många andra av Povels alster etsat sig fast i mitt musikerhjärta. Och där kommer den att bo resten av min vandring här på jorden.
Till sist - tack käre Povel för de högtidsstunder du gav mig. Du var/är en färgklick härhemma i vår lilla ankdamm. Den där skivan då? Jo, den finns fortfarande kvar i skivhögen tillsammans med andra Povel-skivor. Jag hoppas du har det bra i din himmel, tillsammans med din flygel och en massa "Johanssons boogie woogie vals.....".
---------------------------------------
Roger.


POVEL tog av sig skorna 1965. Året därpå hamnade låten på Svensk-
toppslistan i hela 28 veckor. Och i och med detta blev melodin en av
årets Svensktoppslåtar 1966.


Povel Ramel (1922-2007).


I Metronomes studio. Povel uppbackas av Gals and Pals; Pia Lang,
Kerstin Bagge, Svante Thuresson, Lasse Bagge (1935-2000), Beppo
Gräsman (1931-1969) och Ulla Hallin (1939-1970). Både Beppo Gräs-
man och Ulla Hallin begick självmord. På stolen med ett brett leende
ses pianisten Bengt Hallberg.

På skivomslagets baksida säger Povel följande:

Oj vad det varit kul att göra den här skivan! Tack alla
som hjälpt till! Tack Bengt Hallberg! Tack Gals and Pals!
Tack Metronome Records AB för att jag fick låna de sist-
nämnda!
Och tack för mej!

Povel Ramel.

1974 utkom LP:n "Jazz pictures" av och med dragspelaren Sture Synnefors. Med på plattan fanns också Dick Gyllander, gitarr (1942-2006), Ronnie Gardiner, f. 1932, Sture Nordin, bas, (1933-2000), Arno Gullberg, vibrafon, (avled för några år sedan) samt huvudpersonen själv Sture Synnefors, f. 1936. Gitarristen Dick Gyllander och vibrafonisten Arno Gullberg var båda Pitebor. Sture Nordin var från början Jämtlänning, men flyttade så småningom sina bopålar mot den kungliga huvudstaden. Både Arno och Dick undervisade på musikhögskolan i Piteå. De var båda allmänt kända för sin stora musikalitet. Vad Ronald "Ronnie" Gardiner beträffar, så var han trummis i Charlie Normans band en följd av år. Dragspelaren herr Synnefors spelade jazz på sitt dragspel, så pass bra och proffsigt att mästaren själv, Art van Damme, gav honom fina hyllningar för sitt sätt att spela.


Sture Synnefors Quintet. Fr. v. Arno Gullberg, Sture Nordin, Dick Gyll-
ander, Ronnie Gardiner och Sture Synnefors.
---------------------------------------------------

För trettionde året i rad så plockades vår julgransbelysning återigen fram. Den inköptes den 23 december 1980 på Tempo i Piteå. Och i den anteckning som finns står att den kostade 80 kr. o 85 öre och att det även var minus 4 grader samma dag. Varje jul sedan dess, har jag gjort anteckningar i den kartong där ljusen ligger. Det har blivt ganska många under åren. Nu har utrymmet tagit slut, men ljusen funkar fortfarande. Som ett litet exempel hur det sett ut, kommer här ett litet exempel:

Den 22 december 1981

Pappa och jag högg granen i dag.
Den 22/12 -81. Har just klätt den.
Är sjukskriven för ryggen t.o.m.
24/12. Elisabeth har jobbat. -15 gr.
ute. (Sessan sover).

Sessan var vår katt som vi var tvungna att ta bort 1986. Barnen hade ännu inte anlänt. Det var bara jag och Bettan. En annan notering kommer från den 17 december 1983:

Har just klätt granen Andreas och jag.
Vi var hos Lena, Göran o Ida igår. När
vi kom hem så hade pappa o mamma
huggit en gran, och satt fast ljusen på
den. Elisabeth mår illa och har halsont.
Andreas grinar han är visst trött. Skall
till Boden på S3 och spela med Kjell-
Bertils ikväll. Sessan ligger och sover på
spisen. Elisabeth lagar mat. Makaroner
och korv. Klockan är 12.30. -5 gr.

Ja, mina kära föräldrar ställde alltid upp i vått och torrt. Tom en huggen och ljusklädd gran väntade på oss när vi kom hem från Älvsbyn den där kvällen. Jag brukar påminna min mor om att vi uppskattar allt vad de gjort under åren. Då brukar hon bli så glad att det trillar en liten tår nerför hennes kind. Tisdagen den 22 december 1987 låter det så här:

Klockan är 14.45. Ska klä granen, har precis tagit
in den. Daniel ligger och sover, han hällde ut en hink
med vatten för ca en timme sen. Mamma o pappa är
och handlar. Har varit hemma igår och idag för att vara
Bettan till hjälp. Jobbar Annandan o sönd. 26-27/12. Är
ledig julafton o juldagen samt även i morgon. Ska hämta
en videokamera i morgon. Skall filma hade jag tänkt. Ska
skicka filmen till Solbritt o Kjell i Kenya. -5 gr. kallt ute.
Var -23 i morse. Måste sluta för att hjälpa Bettan igen.

Barnen hade kommit. Andreas, Robert o Daniel. Samma ljusslinga fanns med oss den här julen också. Samma sorts anteckningar i kartongen. Samma anteckningar år ut o år in. Gjorde en ny alldeles för en stun sedan. 30 år har alltså förflutit. Mycket har hänt. Idag kommer tex våra barnbarn hit för att hjälpa till med påklädningen av granen.

Som jag tidigare nämnt håller jag fnv på att läsa den spännande berättelsen om skivbolaget Metronomes historia. Under min läsning så har jag givetvis träffat på flera av våra mest namnkunniga artister och musiker. En Pitebo finns också med. Allan Lundström. Och genast så får min läsning en slags personlig touche. Anders Burman, en av grundarna, hade även egen orkester. Fast namnet Anders, hade ändrats till Andrew. I Burmans band fanns Allan Lundström med. En skivinspelning gjordes; "Lester bee good" på EP-plattan fanns dessa herrar med: Anders Burman trummor, Allan Lundström, tenorsax, Ib Christiansen, piano, Staffan Broms, gitarr, Lasse Holmgren, bas och Arnold Johansson ventilbasun. Plattan fick bra kritik, och i boken står följande att läsa:

EP:n fick lyriska recensioner och som i jazzantologier och andra sammanhang än idag hålls fram som en betydande svensk inspelning. Tenorsaxofonisten Allan Lundström och Arnold Johansson på ventilbasun spelade unisont 32 takter av Lester Youngs solo på LADY BEE GOOD och fortsatte sedan med egna improvisationer. Därför titeln Lady bee good. Dagens Nyheter skrev "en av de mest mogna och lyckade orkesterdebuter på länge i svensk jazz..." den bjuder på en av de mustigaste och mest sändande rytmsektioner som hörts i en svensk orkester.

Och mitt i allt detta, så fanns förre Kjell-Bertils medlemmen Allan Lundström med. EP:n blev som sagt hyllad och i Svensk Jazzhistoria framhåller Erik Kjellgren också plattan Lester bee good: En inspelning som visar dessa musikers kärlek och känsla för Count Basies 30-tal och Lester Young.


Andrew Burmans orkester. Bokens bildtext lyder: Det var alltid en
viss rotation på musikerna i orkestrarna. Hos Andrew Burman fanns
Leppe Sundevall (t), Staffan Broms (g), Anders Burman (tr), Lasse Holm-
gren (b), Allan Lundström (ts), Bo Söderman (p), Johnny Eek (bs) samt
Nils Lindberg (p). Allan Lundström ses som 1:e man fr. v.


Andrew Burmans. Pitebon Allan Lundström ses 2:a fr. h.


Andrew Burmans. 3:a fr. v. ses Allan Lundström.


EP:skivan "Lester bee good" med Anders Burman, Ib Christ-
iansen, Arnold Johansson, Allan Lundström, Lars Holmgren
samt Staffan Broms.


Anders Burman f. 1928 skivbolaget Metronomes skapare.
Burman var också trumslagare med eget band.
--------------------------------------------------------------------
Bilderna är hämtade ur: De legendariska åren - Metronome Records.
Författare: Håkan Lahger & Lasse Ermalm. Utgiven på Premium Förlag, 2010.

Nästan varje hushåll äger idag, 2010, en eller flera TV-apparater. TV-tittandet är en naturlig del i våra liv, och har så gjort alltsedan TV:n blev var mans egendom. På det svunna 60-talet, långt innan de reklamfinansierade kanalerna kommit, var det i huvudsak massmedia som skötte om diverse reklamkampanjer. TV-reklamen i vårt land föddes i början av 1990-talet. Sedan dess har vi som TV-konsumenter slukat åtskilliga reklamtimmar framför den kära dumburken. Reklamen har mer och mer antagit formen av en systematisk "Hjärntvätt". Reklamen har även medfört den skadan, att "trasa sönder" det program som man tittar på. Det värsta exemplet är när en kanal som TV4 sänder en långfilm, låt oss säga en sen söndagskväll. Filmen klipps sönder av alla ovälkomna avbrott, vilket gör att man helt enkelt tappar intresset som tittare.

Begreppet "Hjärntvätt" myntades under Koreakriget i början av 1950-talet. Hjärntvätt förklaras på följande sätt på Wikipedia: "Hjärntvätt är ett sociologiskt begrepp, handling som syftar till att förändra en människas personlighet och beteende, eller genom manipulation framkalla en "alternation" (Byte av verklighetsuppfattning) hos någon. Det finns inget egentligt bevis för att hjärntvätt fungerar".

I USA bedrev man experiment med människor på 1950-talet. Detta genom att studera hur påverkbara vi individer  är. Ett trick som man använde var att i biofilmer klippa in en Coca Cola eller en hamburgare för att på så sätt manipulera det undermedvetna. Experimentet visade också klart, att de som utsattes för diverse liknande saker, var mottagliga för "reklamen". Ett ganska avskyvärt sätt att få in oss människor i "rätt fålla". Diktatorer liknande Adolf Hitler, Josef Stalin mfl kunde genom sina karismatiska gåvor manipulera sina länders innevånare.

Reklamen är alltså inte så oskyldig som vi kanske tror. Det hela har som sagt ett bestämt syfte: Manipulation av vårt undermedvetna. Något som talar till oss att "Köp detta!" "Gör detta!" osv....
Kanhända att vi en dag kan se följande skylt när vi vandrar gatan fram i vår stad: "Nisses Hjärntvätt AB".



Bild: www.bastardo.blogg.se

Gör om mig - heter en populär programpunkt i TV:s "Go´kväll". Vardagliga människor vill ändra sin trista look, för att kanhända bli någonting helt nytt och fräscht. Om vi leker med tanken, och tänker oss in i att detta redan skulle funnits för en så så där 60-70 år sedan. Så hade två kandidater varit i mina ögon självskrivna: ADOLF HITLER samt hans diktatorskollega: JOSEF STALIN. Dessa två trista typer såg båda rent ut sagt förfärliga ut. Och vi skall inte ens snacka om de här herrarnas outfit. Tänk att gå omkring i en trist ful uniform dagarna i ända. Till råga på allt så hade en av dem - ni kan gissa vilken - en slags symbol på ena armen. Ånej, det var inte logon för Hennes & Mauritz, det var värre än så. En av herrarna skrek sig jämt hes. Kan det möjligen berott på att hans närmaste hade för mycket vax i sina öron? Nåväl! Hur skulle då det här våldsamma psykopatiska mördarna tett sig ut i en annan stil? Så här kanske.....?


ADOLF - Före......


Adolf - Efter...nja......


JOSEF - Före....


JOSEF - Efter....nja, samma här. Uniformen förstör liksom alltsammans.
Annars så har Jean-Paul Barda lyckats bra med frisyren.
OBS! Jean-Paul Barda jobbar ju på fyrans "Förkväll" där man också
gör om människor. Josef hade önskemålet att besöka Förkväll och Jean-
Paul istället för SVT:s program.
- Det ryms inte två diktatorer i ett och samma program, serru! sa Josef
och syftade på Adolf från Tyskland. Adolf valde dock att inte kommentera.
---------------------------------------------------------------------------------
Bilder: www.news.spreadit.com / www.adrants.com / www.media.comicvine.com / www.theinspirationsroom.com /
Text: "Gör om mig" - analytiker R. Lindqvist.

Alice Babs höjer sitt pekfinger när hon brister ut i: Swing it, magistern,
swing it!
-------------------------------------------------------------------------------
Filmen kom 1940, och "den där Babs" ansågs av moralens väktare som en syndfull förförerska för 40-talets ungdomar. I rollerna:

ALICE BABS - ADOLF JAHR - THOR MODÉEN - JOHN BOTVID - JULIA CAESAR - NILS HALLBERG - GEORG FUNKQUIST - VIRAN RYDKVIST - SOLVEIG HEDENGRAN - CARL HAGMAN.

Regi/manus: Schamyl Bauman, Hasse Ekman manus. "Swing it, magistern", kompositör: Kai Gullmar, text: Hasse Ekman.

Jag har alltid varit ganska så intresserad av vad som händer och sker ute i vår värld. Samhällsdebatten som förs försöker jag också ta del av så gott det nu går. Följer man nyhetsrapporteringen, så kan man inte undgå de stora antal grova brott som begås. Många oskyldiga människor kan plötsligen drabbas av oprovocerat våld på gator och torg. Och som jag upplever det, så har det meningslösa våldet blivit alltmer raffinerat. Vad är då orsaken? Vad för slags primitiva "urkrafter" släpps loss i en mördares huvud? Ja, det är en ganska intressant typ av fråga, skulle professor Leif GW kanske sagt. Men man behöver verkligen inte ha professors grad för att bli mer än nyfiken på detta fenomen. Vad är ondska? Är det en själslig abnormitet? Inga barn föds ju till världen som seriemördare eller våldtäktsmän. Det är en slags "yttre" omständighet? Inte bara yttre, utan jag skulle väl säga inre....Arv, uppfostran, miljö, många faktorer som vävs in i en människas liv. Hitlers lägervakter lydde "bara" order. Riksmarsalk Hermann Göring, lydde "bara" order. Även tredje rikets rustningsminister, Albert Speer, lydde "bara" order. SS-Obersturmfürher Adolf Eichmann, lydde "bara" order. Hitlers ställföreträdare och Obergruppenfürher Rudolf Hess lydde också han "bara" order. Adolf Hitler själv, ja, han gick händelserna i förväg när de allierade intog Berlin i krigets slutskede, och genom ett skott i huvudet så undgick han allt ansvar.

Hur än många medaljer som dinglade på deras respektive bröst, hur hög än deras befattning var, så skyllde alla på alla. Ingen hade det civila kuraget att träda fram och helt enkelt säga: Jag gjorde fel! Jag ångrar mig! Jag är beredd att ta mitt straff! Så gäller det även i vår vardag runt omkring. Alla skyller på alla! En livstidsömd fånge i ett fängelse i USA hade bestialiskt mördat flera personer. Trots detta så hittade han kärleken i form av en kvinna som engagerat sig i hans fall. Trots att starka bevis fanns. Trots att hans DNA spårats till mordplatsen. Trots att hans skoavtryck fanns i offrens blod, så åberopade både hans oskuld. "Det var någon annan som gjort det", sa "kvinnan i hans liv".

Häromdagen gick en 21-årig ung mor med sin tvåårige son till hans dagis. Precis som miljoner andra föräldrar gör dagligen. Men den här speciella dagen lurade döden bakom knuten. Kvinnans 62-årige adoptivpappa rusar fram och utdelar ett dödande knivhugg i den unga mamman kropp. Hon avlider sedan av skadorna. Pappan säger:
- Hon hade kränkt familjen!. Ytterligare ett meningslöst mord där förövaren hänvisar till de urgamla princierna: "Öga för öga, tand för tand". Hur många fler unga levnadsglada tjejer skall behöva plikta med sina liv innan vi i detta land gör någonting åt det? Men det är en farlig och stundom minerad mark att gå på, när vi i vår demokrati ifrågasätter urgamla religiösa företeelser. Hedersmord - kallas det. När en far eller nära släkting mördar brutalt det bästa som kan finnas i en pappas och mammas liv: ETT BARN! Barnet som vi älskar så högt. Barnet som väcker det bästa i sina föräldrars liv. Ett oskyldigt barn som DU som förälder skall respektera, älska besinningslöst, följa och stödja genom livet. Hedersmord!!! Det mest avskyvärda som i alla fall jag kan tänka mig.

Ren och skär ondska, handlar det om. Ondskan i dess värsta form. Samma primitiva brutala smutsiga ondska, som fick Hitlers lägervakter att slå ihjäl små barn, för att sedan hänga upp dem på köttkrokar. Samma ondska som "Mein Fürher" predikade från sin talarstol under partidagarna i Nürnberg 1933. Samma ondska som alla "Ja-sägare" genom alla tider yttrat till sina högre befattningshavare. Samma ondska som gjorde en liten tvåårig grabb moderslös, när hans morfar lyfte den kniv som dödade hans mor. ONDSKA!!!!
-----------------------------------------------------------------------------------
Ett jätteinlägg som kanske ingen orkar ta sig igenom. Men huvvaligen så
skönt det var att få ventilera sina tankar. Tack bloggen för att du finns!!!
/Roger Lindqvist.

Inte så långt från oss står en röd liten stuga. Den har använts som bagarstuga så länge jag kan minnas av traktens husmödrar. Idag används den inte lika mycket som i forna tider. Då jag växte upp, under 60-talet, brukade bl. a. mina fastrar, Essy och Emmy, använda den då och då. Essy var gift med pappas brorsa Erik, och bodde nästan bara ett stenkast från oss. Exempelvis på somrarna när det var bakdags, skulle alla nödvändiga attiraljer vara med så att skulle flyta. Ved skulle finnas för att elda den ugn som brödet skulle gräddas i. På långt håll kunde man se när det var dags. Cyklarna stod lutade mot den röda träväggen, och den obligatoriska kärran var fastsatt bak på cykeln. Om man hade riktigt, riktigt tur, så kunde fastrarna Essy och Emmy vinka in mig i stugan. Det innebar naturligtvis att man blev serverad nygräddat mjukbröd. När faster Essy gräddat mitt bröd klart, lindade hon in det i ett papper. Så sa hon till mig att skynda sig hem till mamma, för att äta exempelvis saltströmming och det ljuvliga mjukbrödet till. Och detta var vad jag gjorde. Varje gång som jag passerar den röda lilla stugan, kan jag för mitt inre se min faster Essy stå där på bron med ett slags huckle på sitt huvud. Jag kan också erinra mig den känsla som infann sig när hon gav brödet till mig. Ja, jag kan faktiskt också känna doften av nybakat mjukbröd, och höra det välbekanta knastert från den björkved som brann inne i bakugnen.

Elisabeth och en vännina använde sig också av bagarstugan när våra barn var små. Då var det storbak som gällde, alltför att tillfredsställa de många hungriga munnar som satt runt vårt köksbord härhemma. Idag används den också. Jag blev faktiskt glad när jag under en promenad för ett tag sedan såg den välbekanta röken återigen stiga upp ur den gamla skorstenen. Ett bevis på att den ännu fyller sin funktion.


Den gamla röda bagarstugan står där den alltid har stått på Inimarks-
vägen i Hortlax. På bron brukade min faster Essy stå under mina barn-
domssomrar för att vinka in mig. Väl inne i stugan gjorde hon ett spec-
iellt bröd till mig. Sedan var det att skynda sig hem till mamma för
saltströmming och mandelpotatis.


Erik och Essy Lindkvist på besök hos Elma och Sven Lindkvist. Erik
och Sven var bröder. Erik var född 1912 och Sven 1919.

Varje sommar åkte vi till Gällivare hos mina kusiner Åsa och My. Och varje gång på vägen stannade vi upp vid Vippabacken i Överkalix. Som jag minns så stod en stor uppstoppad brunbjörn i entrén. Den blev noga undersökt av mina granskande blickar. I butiken såldes kaffe med fika. Där fanns också souvenirer ämnade åt de många turister som stannade upp. Midsommarhelgen 1975 spelade jag i Rolf Åhmans orkester, bandet hade ett antal spelningar i Överkalix på Brännaberget med omnejd. Vi hade visserligen sängar i orkesterbussen, men eftersom kollegernas sambos och fruar åkte med, så hyrde vi stugor på Vippabacken istället. Sedan dess har jag mig veterligen aldrig besökt butiken.

Semesterbyn Vippabacken hade sin premiär 1964. Tore Karlsson (Vippa-Tore) var mannen bakom anläggningen. Han föddes 1922 och gick ur tiden 2008, 86 år gammal. Det berättas att Tore var en mycket social person som tyckte om att sjunga, berätta historier och umgås. Idag är det sonen Stefan och hans döttrar Sarah, Lotta och Linnéa som har hand om driften. Vid tillfälle hade jag tänkt göra ett nytt besök på Vippabacken. Jag är så otroligt nyfiken på den där stora björnen. Jag undrar om den ännu står kvar för att med sina stora björnramar omfamna de gäster som anländer?


Vippabacken i Överkalix. I entrén syns björnen som jag brukade ut-
forska. Till höger står Vippabackens grundare, Tore Karlsson (1922-
2008).

Sommaren 1964..... Den sista sommaren i frihet. I augusti  börjar jag första klass i Sörbyskolan. Min snälla mormor avled plötsligt den 8 oktober på Piteå Lasarett efter en rutinoperation. Pappa jobbar på Wallboardfabriken i stan. Varje vardagsmorgon åker han i sin blå Volkswagen -58:a in till sitt jobb med medhavd matsäck. I september ska jag fylla sju...och livet leker. Bästa kompisen Per och jag går aldrig sysslolösa. Alltid finns det nåt som vi kan hitta på. Om vi inte snurrar omkring med våra cyklar i den närliggande skogen, så sitter vi inne och tutar och kör med våra leksaksbilar.


En beslutsam ung man vars liv just tagit sina första stapplande steg.
Allvaret låg därbakom knuten och väntade....Skolan hade ännu inte
börjat.


På besök hos farmor och farfar en skön och härlig sommardag 1964.
För farfar Amandus skulle detta bli hans livs sista sommar. Den 20
januari 1965, avlider han, 78 år gammal. Farfar ses sittande t.v. Vid
bordet sitter min mor med min kusin Åsa i sitt knä. Därefter syns jag
tillsammans med min pappa. Troligen så hade jag - som alltid på som-
rarna - min älskade röda badbyxor på mig. De röda badbyxorna åkte
på så fort de första tecknen på sommar visade sig. Badbyxorna var en
slags symbol för sommar, sol, bad och lediga dagar....
Invid vårt hus fanns Stenbergs speceriaffär. Där köpte vi våra isglassar
som fanns i apelsin- och hallonsmak för en krona styck. Var man törstig
köptes en flaska Merry. Sen så satt vi på affärens trappa och njöt i det
varma solgasset.


På EPA i Luleå 1964 klev jag för första gången in
i en fotoautomat. Resultatet ser ni på den här
bilden. Tycker att jag ser en aning förskräckt ut?


Min far. Klädd i sin varma vintermössa, 1963.


Jag lärde mig att tycka om musik väldigt tidigt. Kanske för att det stod
en radiogrammofon i vårt vardagsrum. I köket fanns en transistor som
alltid var på. Det lyssnades på Svensktoppen, Det ska vi fira, Skivor
till kaffet, Sveriges bilradio och mycket mycket mer. Min första LP-skiva
var med och av Povel Ramel. Genom detta grundlades en livslång kär-
lek till denne galna baron och hans musik.


Bland de många skivor som fanns att tillgå, fanns bl. a. den här: Thore
Skogmans "Tre Dar i Buren", som faktiskt låg på Svensktoppen 5 veckor
året 1964. Andra artister som jag också lyssnade på: Owe Thörnqvist,
Siw Malmkvist, Lasse Lönndahl, Gunnar Wiklund, Anna-Lena Löfgren,
Carl-Gustaf Lindstedt och Arne Källerud med flera....


På Svensktoppslistan 1964 fanns även dessa godbitar: Trettifyran med Per Myrberg, Jag Marscherar Vid Din Sida med Yvonne Norrman, Fröken Fräken med Sven-Ingvars, Gabrielle med Hootenanny Singers, Jag Måste Ge Mig Av med Towa Carson......

Den här antika saken - skrivmaskinen Remington - kommer så små-
ningom att användas för mitt memoarskrivande. Men innan detta sker
måste vissa saker uppfyllas: Jag skall åka snowboard till/från Antarktis.
Jag skall flyga med en luftballong ända till inre och yttre Mongoliet endast
iförd ett par långkalsonger. Jag skall kryssa i min gamla eka över de sju
haven. Samt runda Kap Horn midsommarafton 2018. Jag skall äta Pite-
palt med Barack Obama i Vita Husets V.I.P. matsal. Jag skall gästa David
Letterman för att göra reklam för vår stad Piteå. Jag skall även avlägga
ett besök hos Nelson Mandela, för att hylla denne store fredskämpe. Jo,
det var så sant - slutligen skall jag åka till Sahara för att hämta sand till
barnbarnens sandlåda. Då allt detta är genomfört, skall jag sätta mig vid
vårt köksbord härhemma, ta en kopp kaffe, ta en rejäl tugga av Bettans
nybakade bullar. När kaffet är uppdrucket, bullarna uppätna - då skall jag
nudda väldigt försiktigt vid skrivmaskinens tangenter för att så äntligen
starta mitt memoarskrivande som sedan skall utges på Bonniers bok-
förlag. Memoarerna är redan förhandsbeställda i 1.0000 exemplar. För
pengarna ska jag sedan investera i en begagnad 3-växlad cykel, av
märket Monark. Efter detta skall jag sätta mig i en gungstol, och efter en
si så där 14-dagar tre veckor, skall jag börja gunga väldigt väldigt för-
siktigt. På sådant sätt ser min närmaste framtid ut just nu. Men allra först
innan allt sätter igång, ska jag hälsa på min mor i Bergsviken....
--------------------------------------------------------------------------
Roger Lindqvist - memoarskrivmaskinsberättare.

Alla har vi väl nån gång haft en eller kanske flera idoler. Åtminstone som barn hade jag flera stycken. Min allra första idol var faktiskt - Thore Skogman! Ni vet den alltid lika klämkäcke och sprudlande Thore som med sina sånger gick hem i våra rödmålade stugor landet runt. Idag, har jag ingen speciell typ av idol. Saker och ting förändras, och man hittar andra ting att fokusera på. Men visst kan jag än i denna dag fascineras och imponeras av människor som gör det där "lilla extra". Jag blir djupt berörd av personer som följer sitt hjärtas väg, fastän de motarbetas från alla håll och kanter. Men ändå till syvende och sist visar sina belackare att det man trodde på, faktiskt var värt att kämpa för. Skapande och kreativa människor är väl också på nåt sätt mina idoler.

Efter Astrid Lindgrens död, 2002, sändes en TV-dokumentär om hennes liv. Det var med stort intresse som jag tog del av denna fantastiska människas liv och leverne. Hon berörde mig, redan under sin långa livstid, med alla de otroligt fantasirika figurer som hon skapde åt en hel värld. Begynnelsen var ett litet frö (embryo) ur detta föddes det ena mer fantastiskare än det andra. Att som författare "hitta på" ur sin fantasi, en karaktär som till slut blir till många människors lycka och glädje - det kallar jag för imponerande! Allt detta gjorde Astrid. En person som lämnat sådana avtryck att det var en skam att hon aldrig blev uppmärksammad i Nobelsammanhang. Som ett tecken på sin storhet kan jag bara nämna några av hennes figurer: Pippi, Emil, Tjorven, Madicken, Bullerbybarnen, Karlsson på taket, Bröderna Lejonhjärta, Nils Karlsson Pyssling mm mm. Som barn upptäckte jag Saltkråkan, Pippi mfl Idag har Norah, vårt barnbarn gjort samma sak. Dessförinnan var det våra barn som aldrig missade dessa seriefigurer. Astrid har genom sitt skapande länkat generationerna samman. Allt detta vittnar om den storhet hon ägde som människa och författarinna.



ASTRID LINDGREN (1907-2002).
En fantastisk sagoberätterska.
Som tyvärr aldrig fick sitt fulla
erkännande i Nobelsammanhang.
------------------------------------
Bild: www.astridlindgrensallskapet.se

En bok som står i vår bokhylla. Carl Larssons - "De mina och annat
gammalt krafs". En färgglad bok med en presentation av familjen
Larsson / Bergöö.


CARL LARSSON (1853-1919). Så mycket ljus och glädje han har
skildrat denne mästare i sina målningar. Men det fanns en mörk sida
i hans liv; de djupa och svåra depressioner som hemsökte honom
emellanåt.


KARIN LARSSON F. BERGÖÖ (1859-1928). Karin, även hon konstnär.
Även hon en viktig del i det världsberömda hemmet i Sundborn.
Åtta barn kom till världen:

Suzanne - 1884
Ulf - 1887
Pontus - 1888
Lisbeth - 1891
Brita - 1893
Mats - 1894 (dog två månader gammal)
Kersti - 1896
Esbjörn - 1900
--------------------------------------------------------

Glädjen var obeskrivbar den gången när jag fick min första katt.
Katten - som syns på bilden - fick jag av min faster Essy bosatt på
Inimarksvägen i Hortlax. Essy var gift med Erik som var min pappas
bror. Min katts mamma, blev rätt så gammal för att vara katt. Hela
17 år levde hon på jorden tills det en dag blev dags att flytta vidare
till katthimlen. Vad som utmärkte min katt var hennes stora svarta
mustasch under nosen. Hon hade slående likheter med den där Adolf,
en av världshistoriens mest avskydda personer. Nåja, min katt var
definitivt inte lika kallhamrad och grym. Och skulle absolut aldrig kunnat
starta ett helt världskrig. Nädå, hon var varm och kelsjuk, vilket jag
tror Adolf absolut inte var. Vår granne Torgny Engman, kom med det
här fotot en dag. Han hade knäppt henne när hon gjorde sin dagliga
manikyr. Som jag minns, så blev hon tyvärr inte lika gammal som sin
mor. Men hon hann i alla fall få en kull med kattungar. Hennes kattöde
beseglades en dag på Hortlaxvägen. Och vips - raka spåret upp till katt-
himlen där hennes mamma väntade med en tallrik färska strömmingar,
och spenvarm mjölk.

Vi sitter i köket, och TV:n är på. Året är 1968, och månaden februari. Jag är tio år, ska fylla 11 i september.  Alldeles strax skall nyhetsprogrammet Aktuellt ta sin början. Min pappa sitter därför i en stol och väntar. Nyheterna denna kväll kommer mest att handla om det där otäcka kriget som rasar därborta i Vietnam. Genom TV-inslagen berättas det om den senaste händelseutvecklingen på krigsfronten. Det är då det händer....kanske det mest otäcka som jag överhuvudtaget sett i hela mitt liv. Utan någon som helst varning - om att det kommer otäcka bilder i inslaget - ser jag hur en man, som verkar vettskrämd, släpas fram på en vanlig gata. En annan man höjer sin pistol och trycker av ett skott i mannens huvud, som brutalt ramlar ner på den skitiga gatan. Blodet sprutar ur mannens huvud. Mannen som sköt, som jag senare får veta är Saigons polischef Nguyen Ngoc Loan, stoppar till synes helt lugnt tillbaka sitt vapen i hölstret med ett nöjt leende på läpparna. Den avrättade är en FNL-officer, som enligt polischefen  Loan, "Dödat många amerikaner". Jag har senare i livet också sett upprörande bilder. Men den här bilden i TV:n den där kvällen i februari 1968, fick mig att må väldigt illa i flera dagar efteråt. Det som visades framför nyhetskameran och som sedan kablades ut över en hel värld var inget annat än krigets rätta och smutsiga ansikte, indränkt i blod.


Kanske den mest chockerande och otäckaste bild som jag överhuvudtaget
sett. Den där kvällen när våldets ansikte blev så levande, och flyttade in
i vårt hem i Hortlax. Jag var 10 år fyllda, och tog ganska så illa vid mig när
inslaget visades på bästa sändningstid.

En person vars konstnärliga begåvning jag kom att under beundra under åren var skådespelaren Allan Edwall (1924-1997). Det var när jämtlänningen Edwall spelade drängen Carlsson i Strindbergs "Hemsöborna", som jag första gången såg honom. TV-serien sändes 1966 i vår svartvita televisionsapparat. För regin stod Bengt Lagerkvist, för övrigt son till poeten Per Lagerkvist.

Han hade en slags makt att förtrolla sin publik, så pass stor att han senare i livet kom att bli en av våra mest folkkära aktörer. Allan Edwall hade begåvats med många strängar på sin lyra. Inte enbart som dramatisk skådespelare, han kunde även fånga det komiska, det burleska. Som Emils pappa i "Emil i "Lönneberga" kom han att bli en populär och "utskrattad" aktör.
-Emiiil, förgrömmade onge! var en klassisk replik som barn och deras föräldrar glatt kommer att minnas för långa tider framöver. Ja, han kunde också konsten att berätta en text med mustighet och mycket pondus, den gode Allan. 1979 kom LP-albumet "Grovdoppa" ut. Texterna och melodierna var alla signerade Allan Edwall. Jazzmusikern Dick Gyllander (1942-2006) svarade för samtliga låtarrangemang. Gyllander som var bördig från byn Moskosel, kom under ett antal år att verka som pedagog först vid Framnäs folkhögskola i Öjebyn, senare vid musikhögskolan i Piteå. Gyllander var en välkänd jazzgitarrist som kom spelat med många namnkunniga musiker under sin livstid. De sista åren av sitt liv var Dick Gyllander bosatt i grannlandet Norge. Som kuriosa kan jag även nämna, att Dick Gyllander var bror med fotbollspelaren Harry Gyllander, som under 1970-talet ingick i allsvenska IFK Luleå.

En låt, som nästan ständigt finns i mitt huvud är Allans "Årstider" från nämnda inspelning. Det händer ibland - faktiskt alltför sällan - att den spelas i radion. En klar favorit, dels för Allans fina  text, men även för hans sätt att framföra den, med sin lite skrovliga röst, som passar så utmärkt i sammanhanget.


Grovdoppa - Allan Edwalls LP-album som kom 1979. Med på
inspelningen finns Dick Gyllander, lärare på musikhögskolan
i Piteå. Allan Edwalls mustiga sätt att framföra texterna, är
obetalbart. Det är också därför som den f.d. jämten Edwall kom
att bli så uppskattad av sin publik genom åren.
-----------------------------------------------------------------------
Bilden är hämtad från LP-albumets omslag.

Författaren Fritiof Nilsson Piraten (1895-1972) känd för bl. a. "Bombi Bitt och Jag", var gift två gånger. Första hustrun hette Karin Jerlov, den andra Tora Hallgren. Den sistnämnda, hade en syster, Gunhild, som arbetade som läkare på lasarettet i Piteå. Gunhild var gift med överläkaren Robert Ivarsson, som jobbade på samma lasarett. Piraten med hustru brukade då och då gästa våran stad i norr. Då anordnades fester i deras hem där deras prominenta gäster syntes. I sällskapet fanns även deras läkarkollega Einar Wallquist från Arjeplog, även kallad "Lappmarksdoktorn". Wallquist var inte enbart läkare, han var också författare. Ett av hans verk; Kan doktorn komma, blev filmatiserad 1942. Mellan 1935-1983 utkom 24 böcker av doktor Wallquist. Han var även en god konstnär, och grundare av det kända silvermuséet i Arjeplog. Wallquist föddes 1895 och avled 1985.

Robert Ivarsson har av många omvittnats som en aning "hårdför" i sitt läkarutövande. Min far vårdades på lasarett i mitten av 50-talet för blodförgiftning, och var dr. Ivarssons patient. Han berättade om hans lite hårdföra sätt. I ett urklipp från Piteå Tidningen som syns härnedan,  syns dr. Ivarsson med hustru, samt också dr. Wallquist med flera.


Läkare och sjukkassefolk från södra landsdelen var på lördagen sam-
lade i Piteå för att dryfta frågor som har samband med den nya sjuk-
försäkringen. Några av deltagarna fick PT med på bilden, som fr. v.
visar överläkare Bo Bergvall, Piteå, direktör G. Lång, Luleå, dr. L. Ek-
blom, Öjebyn, dr. Gunhild Ivarsson, Piteå, dr. Einar Wallquist, Arjeplog,
dr. Tore Bergström, Piteå och överläkare Robert Ivarsson, Piteå.
------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 7 februari 1955.