Norsken
Min mor har alltid gillat fisk. Med min far var det precis tvärt om. Själv så hamnade jag någonstans mitt i mellan. När jag var barn så åts det en hel del fisk i mitt barndomshem - trots pappas något ambivalenta inställning i fiskfrågan ( surströmming hade han däremot inga problem med ). Inte så lång från oss bodde Kristoffer Nilsen. Han var fiskare, och åkte runt sommartid med sin bil fullastad av nyfångad strömming. Mamma var en av hans bästa kunder. Eftersom Kristoffer var norrman till grunden, så fick han heta "Norsken" och inget annat. Ett stående inslag var när min mamma ropade (på pitemål): "Nö kåm Noschken!" (Nu kommer Norsken!). Då var hennes dag räddad. Detta urklipp fanns på Piteå Tidningens familjesida i mars månad trol. 1961. Kristoffer Nilsen "Norsken" fyllde 50-år.
Sverigeskeppen
De tre pansarskeppen HMS SVERIGE, HMS DROTTNING VICTORIA och HMS GUSTAF V kallades även för "Sverigeskeppen". HMS Sverige sjösattes 1915 och utrangerades 1953. HMS Drottning Victoria sjösattes 1917 och utrangerades 1957 samt HMS Gustaf V stod klar 1918 och togs ur bruk 1957. Om Drottning Victoria har jag berättat om i ett tidigare inlägg. I Piteå Tidningen publicerades en artikel i december 2006, skriven av journalisten Jan Lundquist, där jag berättar om min pappa, John, som låg vid flottan 1943-45 ombord på bl. a. Drottning Victoria. Idag hittade jag i min hustrus bokmärkssamling en bild på ett fartyg som mycket väl kan vara ett av dessa pansarskepp.
En bild på ett av de tre pansarskepp som byggdes mellan åren 1915-
1918.
------------------------------------------------------------------------------
En bild på ett av de tre pansarskepp som byggdes mellan åren 1915-
1918.
------------------------------------------------------------------------------
I Regnbågslandet
Under en klarblå himmel, på en stor höjd, inramat av en grön skog och med ständigt friskt källvatten ligger Regnbågslandet. En plats dit ingen världslig grymhet och oro någonsin fått sitt fäste. I dalen, bor de miljontals fria männsikosjälar som på lövtunna fjärilsvingar rest den långa färden till vilans boning.
Hir kom en dag en man som vi kan kalla för Erik. Hans livsöde är så pass fascinerande att jag kan inte minnas att jag någonsin hört någonting liknande. Han föddes i ett land, olikt vårt. Inte i ett fredsälskande land där frihetens flagga vajade högt. I Eriks fädernesland togs inte de demokratiska lagarna för självklara. Här tilläts inga öppna demonstrationer på gator och torg. Inga oliktänkande folkmassor, med frihetsdrömmar, som öppet och högljutt protesterade mot det förlegade system som i allmänt tal kallas för diktatur.
I den trångsynta värld som Erik levde och verkade i, fanns ingen plats för känsloyttringar. Åtminstone inte offentligt. Men i sin ensamhet, drömde han om att en dag resa ut i den fria världen för att stilla sin kunskapstörst. I sina mest nattsvarta stunder gick hans tankar till en plats som hans mamma en gång berättade om. I sin barndom på kvällarna, satt mor vid hans sida och läste ur en sliten grå sagobok med namnet "Resan till Regnbågslandet".
Regnbågslandet kom att bli en dröm som bar honom på sina starka armar även när han kommit upp i ålder. En dag tornades mörka skuggor upp i horisonten. Det land som sett Erik födas, proklamerade krig mot ett annat. Erik var en av miljontals män som dikaturregimen skickade ut på fälten till främmande länder, för att utvidga sitt rike. Här fanns ingen plats för tårar. Här fanns inte längre någon plats för eftertänksamhet. Här fanns endast plats för helvetets varma eldar. Här fanns endast plats för ond bråd död.
Vid fronten i kulregn, i hård kyla, i skyttegravar under nattsvarta nätter, kämpade Erik för att uppfylla sitt lands tro och ideal. Men någonting sa honom att detta inte var den rätta vägen att gå. Eriks fasa växte. I takt med de lemlästade unga kamrater som offrat sina liv vid en krigsfront flera tusentals mil hemifrån. Det var då han tänkte på de där stunderna i barndomens trygghet. När mor satt om kvällarna och läste ur den där boken. Han ville därifrån. Han ville hem till Regnbågslandet. Han ville finna den ro som inte gick att hitta i krigets absoluta helvete.
En dag, en mörk torsdag i oktober, tillfångatogs Erik och resterna av hans förband. Från regimen i hemlandet predikades att soldaterna skulle kämpa till sista blodsdroppen. Det vore bättre att dö, än att bli tillfångatagen och satt att ruttna i ett främmande land, i en fängelsehåla långt bort från nära och kära. De första åren levde Erik i ett arbetsläger. Hans dagar så likadana ut. Det fanns död i luften, en känsla som blev så tydlig och stark varje gång han såg nån av sina lägerkamrater dö i svält och olika umbäranden.
Varje kväll bad han troget sin bön, om att snart få flytta hem till Regnbågslandet. En dag fick han svar. Det var en underlig känsla, ofattbart i sin enkelhet. Han liksom förflyttades i tid och rum, bort över lägerområdet, hans kropp blev allt lättare. Hans medvetande fanns otroligt nog kvar. Varje muskel och cell i hans tunna kropp spändes till det yttersta. Det var då som sömnen tog tag i honom.
Första känslan var en vind som smekte hans kind. Liksom alla de dofter som trängdes över att få ge sig till känna. Ljudet av en porlande källa fick honom att kvickna till, och det var då han insåg att han befann sig på en plats långt bort från krig och elände. Långt bort från lemlästade soldater i en vattenfyllda skyttegravar. Det var även då han kom till insikt att han befann sig i drömmens Regnbågsland.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Text: Roger Lindqvist.
PS. En idé som jag fick på eftermiddagen. Ordet "Regnbågslandet"
kom plötsligt upp i mitt huvud. En smått patetisk historia - men det var
bara ett experiment.
/Roger.
Hir kom en dag en man som vi kan kalla för Erik. Hans livsöde är så pass fascinerande att jag kan inte minnas att jag någonsin hört någonting liknande. Han föddes i ett land, olikt vårt. Inte i ett fredsälskande land där frihetens flagga vajade högt. I Eriks fädernesland togs inte de demokratiska lagarna för självklara. Här tilläts inga öppna demonstrationer på gator och torg. Inga oliktänkande folkmassor, med frihetsdrömmar, som öppet och högljutt protesterade mot det förlegade system som i allmänt tal kallas för diktatur.
I den trångsynta värld som Erik levde och verkade i, fanns ingen plats för känsloyttringar. Åtminstone inte offentligt. Men i sin ensamhet, drömde han om att en dag resa ut i den fria världen för att stilla sin kunskapstörst. I sina mest nattsvarta stunder gick hans tankar till en plats som hans mamma en gång berättade om. I sin barndom på kvällarna, satt mor vid hans sida och läste ur en sliten grå sagobok med namnet "Resan till Regnbågslandet".
Regnbågslandet kom att bli en dröm som bar honom på sina starka armar även när han kommit upp i ålder. En dag tornades mörka skuggor upp i horisonten. Det land som sett Erik födas, proklamerade krig mot ett annat. Erik var en av miljontals män som dikaturregimen skickade ut på fälten till främmande länder, för att utvidga sitt rike. Här fanns ingen plats för tårar. Här fanns inte längre någon plats för eftertänksamhet. Här fanns endast plats för helvetets varma eldar. Här fanns endast plats för ond bråd död.
Vid fronten i kulregn, i hård kyla, i skyttegravar under nattsvarta nätter, kämpade Erik för att uppfylla sitt lands tro och ideal. Men någonting sa honom att detta inte var den rätta vägen att gå. Eriks fasa växte. I takt med de lemlästade unga kamrater som offrat sina liv vid en krigsfront flera tusentals mil hemifrån. Det var då han tänkte på de där stunderna i barndomens trygghet. När mor satt om kvällarna och läste ur den där boken. Han ville därifrån. Han ville hem till Regnbågslandet. Han ville finna den ro som inte gick att hitta i krigets absoluta helvete.
En dag, en mörk torsdag i oktober, tillfångatogs Erik och resterna av hans förband. Från regimen i hemlandet predikades att soldaterna skulle kämpa till sista blodsdroppen. Det vore bättre att dö, än att bli tillfångatagen och satt att ruttna i ett främmande land, i en fängelsehåla långt bort från nära och kära. De första åren levde Erik i ett arbetsläger. Hans dagar så likadana ut. Det fanns död i luften, en känsla som blev så tydlig och stark varje gång han såg nån av sina lägerkamrater dö i svält och olika umbäranden.
Varje kväll bad han troget sin bön, om att snart få flytta hem till Regnbågslandet. En dag fick han svar. Det var en underlig känsla, ofattbart i sin enkelhet. Han liksom förflyttades i tid och rum, bort över lägerområdet, hans kropp blev allt lättare. Hans medvetande fanns otroligt nog kvar. Varje muskel och cell i hans tunna kropp spändes till det yttersta. Det var då som sömnen tog tag i honom.
Första känslan var en vind som smekte hans kind. Liksom alla de dofter som trängdes över att få ge sig till känna. Ljudet av en porlande källa fick honom att kvickna till, och det var då han insåg att han befann sig på en plats långt bort från krig och elände. Långt bort från lemlästade soldater i en vattenfyllda skyttegravar. Det var även då han kom till insikt att han befann sig i drömmens Regnbågsland.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Text: Roger Lindqvist.
PS. En idé som jag fick på eftermiddagen. Ordet "Regnbågslandet"
kom plötsligt upp i mitt huvud. En smått patetisk historia - men det var
bara ett experiment.
/Roger.
Ord som målar
Likadant som en rätt sammanställd färgsättning på konstnärens palett, kan författarens penna måla de vackraste ord på ett vitt ark. Orden har alltid haft en alldeles speciell betydelse för mig. Det hela tog en gång sin början när jag som liten grabb varje torsdag knatade iväg upp till kiosken som fanns mitt i vår by. Ur den lilla luckan stack innehavaren fram sitt huvud och frågade artigt vad jag ville ha. Jag kan ännu minnas doften av trycksvärtan som kom från alla de tidningar som låg vackert uppradade på kioskdisken.
Jag räckte fram mina slantar, tittade på farbrorn i luckan och sa: "Kalle Anka!". Sedan snabbt hemåt, för att kasta mig in i Kalles underbara värld. Men efter att tidningen var läst, så dröjde det ju en hel vecka innan jag nästa gång skulle göra mitt kioskbesök. Redan då var orden viktiga. Dialogen i serietidningarna kan väl knappast beskyllas för att vara av de mer djuplodande högtravande litterära sakerna. Men gav mig ändå en sorts härlig "ordtillfredsställelse". Orden hade gjort sitt intåg i mitt liv - och hade kommit för att stanna.
Leonardo da Vinci (1452-1519) målade sig in i vår historia genom sina odödliga verk. Bl. a. Mona Lisa och Nattvarden. Två verk som vittnar om en mästare med en känslig hand. Michelangelo (1475-1564) är en annan stor man inom konstens område. Hans bidrag till vår värld är bl. a. den fresk som finns i sixtinska kapellet: Skapelsen av Adam. Världsberömda skapelser som är ovärderliga i pengar räknat.
Samma sak är det med de ord som omger oss. Ordens betydelse för oss som individer är också ovärderligt. För tänk om vi inte hade dem, tänk om vårt sprpk vore så fattigt och toftigt att vi inte kunde uttrycka oss. Det vore det största av fattigdom. Men med rätt sammansatta ord, kan vi också leva i fred med varandra. Orden kan ju både döda och skänka kraft och liv.
Det som för mig tog sin start med Kalle och hans vänner, har i dag blivit någonting som jag inte kan eller vill leva förutan. Så tack Kalle för att du finns!
---------------------------------------------------
Roger.
Jag räckte fram mina slantar, tittade på farbrorn i luckan och sa: "Kalle Anka!". Sedan snabbt hemåt, för att kasta mig in i Kalles underbara värld. Men efter att tidningen var läst, så dröjde det ju en hel vecka innan jag nästa gång skulle göra mitt kioskbesök. Redan då var orden viktiga. Dialogen i serietidningarna kan väl knappast beskyllas för att vara av de mer djuplodande högtravande litterära sakerna. Men gav mig ändå en sorts härlig "ordtillfredsställelse". Orden hade gjort sitt intåg i mitt liv - och hade kommit för att stanna.
Leonardo da Vinci (1452-1519) målade sig in i vår historia genom sina odödliga verk. Bl. a. Mona Lisa och Nattvarden. Två verk som vittnar om en mästare med en känslig hand. Michelangelo (1475-1564) är en annan stor man inom konstens område. Hans bidrag till vår värld är bl. a. den fresk som finns i sixtinska kapellet: Skapelsen av Adam. Världsberömda skapelser som är ovärderliga i pengar räknat.
Samma sak är det med de ord som omger oss. Ordens betydelse för oss som individer är också ovärderligt. För tänk om vi inte hade dem, tänk om vårt sprpk vore så fattigt och toftigt att vi inte kunde uttrycka oss. Det vore det största av fattigdom. Men med rätt sammansatta ord, kan vi också leva i fred med varandra. Orden kan ju både döda och skänka kraft och liv.
Det som för mig tog sin start med Kalle och hans vänner, har i dag blivit någonting som jag inte kan eller vill leva förutan. Så tack Kalle för att du finns!
---------------------------------------------------
Roger.
Barnviseklassiker
När jag var barn (jo, jag har faktiskt en gång varit det), så lyssande jag mycket på musik. En av min absolut tidigaste musikupplevelser, var när (tant Gullan) Gullan Bornemark, tillsammans med barnen Eva och Sven, sjöng: Gå i solen, Är du vaken Lars? Min ponny och Sudda, sudda. Vad låten Är du vaken Lars, beträffar, så hade jag ett litet problem med texten. På ett ställe låter det så här; Är du vaken Lars, Är du vaken Lars, har du tvättat händerna, tvättat händerna...I mina öron lät den där strofen lite knasig. Jag fick för mig att dom sjöng: Har du tvättat tänderna, tvättat tänderna...Jag tänkte, vem i all världen tvättar sin tänder, med tvål och vatten, nää, USCH! Dom menar väl borsta? Vad som gjorde det ännu vanskligare, var att Tant Gullan (med sina solstrålar) på ett annat ställe just precis sjöng: Har du borstat tänderna, borstat tänderna? Nåja, problem är till för att lösas, så också detta. Så småningom ramlade poletten ner i mitt huvud, och jag fick nära på en riktig AHA-upplevelse.
I min skivsamling så har jag kvar några av Gullan Bornemarks skivor. Och kan ni gissa vilka låtar som finns på dem? Jo, Sudda,Sudda - Är du vaken Lars? Min ponny - Gå i solen. Vad som har gjort mig uppmärksam på Gullan Bornemarks låtskatt, är att lilla barnbarnet NORAH, börjat ta sig an vissa av dessa låtar. Häromdagen sjöng hon faktiskt Sudda, Sudda för sin farmor och farfar. Norah sjunger även en annan klssiker också, En sockerbagare. Sockerbagaren som bakar kakor mest hela dan, är inte Gullans låt, men det är en fröjd att lyssna till NORAH när hon framför den med verklig inlevelse.
MAX har även han så smått börjat ta till sig sång och musik. Just nu så spritter det i hans kropp när vi tillsammans sjunger Imse vimse spindel. När han inte sjunger om spindlar som klättrar, så spelar han trummor. Det skall ju börjas i tid. MAX skall ju bli trumslagare, kanhända även NORAH. Vi får väl se vad som händer.
Som barn sjöng jag med i Gullan Bornemarks låtar. Nu gör NORAH
detsamma. Det är nog en tidsfråga innan MAX också börjar tralla med.
-----------------------------------------------------
I min skivsamling så har jag kvar några av Gullan Bornemarks skivor. Och kan ni gissa vilka låtar som finns på dem? Jo, Sudda,Sudda - Är du vaken Lars? Min ponny - Gå i solen. Vad som har gjort mig uppmärksam på Gullan Bornemarks låtskatt, är att lilla barnbarnet NORAH, börjat ta sig an vissa av dessa låtar. Häromdagen sjöng hon faktiskt Sudda, Sudda för sin farmor och farfar. Norah sjunger även en annan klssiker också, En sockerbagare. Sockerbagaren som bakar kakor mest hela dan, är inte Gullans låt, men det är en fröjd att lyssna till NORAH när hon framför den med verklig inlevelse.
MAX har även han så smått börjat ta till sig sång och musik. Just nu så spritter det i hans kropp när vi tillsammans sjunger Imse vimse spindel. När han inte sjunger om spindlar som klättrar, så spelar han trummor. Det skall ju börjas i tid. MAX skall ju bli trumslagare, kanhända även NORAH. Vi får väl se vad som händer.
Som barn sjöng jag med i Gullan Bornemarks låtar. Nu gör NORAH
detsamma. Det är nog en tidsfråga innan MAX också börjar tralla med.
-----------------------------------------------------
"Världen krymper liksom en aning"
Förre riksdagsledamoten, justitieministern, försvarsministern m.m. Thage G. Peterson, har berättat om sina möten med vännen Olof Palme. I en vindsvåning i sitt hus i Nacka, tillika hans arbetsrum, sitter den 77-årige f.d. politikern och berättar om när Olof kom på besök.
- I den där fåtöljen brukade han sitta när vi träffades, säger han och pekar mot den svarta stolen med en kudde i.
- Och i den här soffan brukade han lägga sig ibland när han blev trött. Då tog jag den här pläden och la över honom. Han brukade också ha önskemål om några smörgåsar med leverpastej på, samt ett glas mjölk. Sen så rökte han sin cigarett.
På ett bord står en byst föreställande Olof Palme. På samma bord ligger ett antal böcker, bl. a. en röd Bibel. Och det märks att Thage G. Peterson blir rörd när han talar om sin gode vän Olof, en liten tår syns i ena ögonvrån.
- Här hade jag min hemliga telefon, säger han och visar mot bokhyllan. Det var i den som jag blev uppringd av Ingvar Carlsson den där lördagsmorgonen, när han gav mig beskedet att Olof var död. Jag har som sagt många minnen här från mitt arbetsrum, och det händer att jag frammanar dom då och då. Jag mår inte dåligt av det, det har liksom bara blivit en naturlig del av mitt liv.
-----------------------------------------------------
Den första spontana rektionen när jag skriver detta, är att bakom Olof Palmes "politikermask" fanns även en högst privat person. En vanlig människa som tyckte om att umgås med sin ungdomskamrat. Att kunna slappna av, lägga sig i en soffa sova en stund. Äta en macka med leverpastej, att kunna vara sig själv, långt bort från TV-kameror och politiska meningsmotståndare. Vi som varit vana att se den offentlige Palme, såg hans ibland allt för stora omdebatterade nonchalans. Bland de politiska motståndarna, upplevdes Palme som smått aggressiv i sitt sätt att vara. Men många har också sagt att han "bytte" skepnad när han blev privat.
Olof Palmes son, Mårten, fick frågan hur hans far var när han kom hem till radhuset i Vällingby.
- När han var hemma, var han absolut inte politiker längre. Han var vår pappa. Folk tror kanske ibland att han strukturerade upp familjelivet genom att ha en slags mötesordning som på ett politiskt möte. Absolut inte. Han var kort och gott sig själv.
När man hör dessa ord, kan man tycka att världen krymper en aning. Vår svenske statsminister, känd över hela världen för sin frispråkighet, var också i behov att hälsa på sin kompis, sitta i en fåtölj, lägga sig i en soffa, ja, att vara som en helt vanlig person, som du och jag.
-------------------------------------------------------
Roger Lindqvist.
Thage G. Peterson. I Thages lilla arbetsrum slappnade vännen Olof
av. Där åt han sina leverpastejmackor och var som folk var mest.
--------------------------------------------------------------------------
Bild: www.expressen.se
- I den där fåtöljen brukade han sitta när vi träffades, säger han och pekar mot den svarta stolen med en kudde i.
- Och i den här soffan brukade han lägga sig ibland när han blev trött. Då tog jag den här pläden och la över honom. Han brukade också ha önskemål om några smörgåsar med leverpastej på, samt ett glas mjölk. Sen så rökte han sin cigarett.
På ett bord står en byst föreställande Olof Palme. På samma bord ligger ett antal böcker, bl. a. en röd Bibel. Och det märks att Thage G. Peterson blir rörd när han talar om sin gode vän Olof, en liten tår syns i ena ögonvrån.
- Här hade jag min hemliga telefon, säger han och visar mot bokhyllan. Det var i den som jag blev uppringd av Ingvar Carlsson den där lördagsmorgonen, när han gav mig beskedet att Olof var död. Jag har som sagt många minnen här från mitt arbetsrum, och det händer att jag frammanar dom då och då. Jag mår inte dåligt av det, det har liksom bara blivit en naturlig del av mitt liv.
-----------------------------------------------------
Den första spontana rektionen när jag skriver detta, är att bakom Olof Palmes "politikermask" fanns även en högst privat person. En vanlig människa som tyckte om att umgås med sin ungdomskamrat. Att kunna slappna av, lägga sig i en soffa sova en stund. Äta en macka med leverpastej, att kunna vara sig själv, långt bort från TV-kameror och politiska meningsmotståndare. Vi som varit vana att se den offentlige Palme, såg hans ibland allt för stora omdebatterade nonchalans. Bland de politiska motståndarna, upplevdes Palme som smått aggressiv i sitt sätt att vara. Men många har också sagt att han "bytte" skepnad när han blev privat.
Olof Palmes son, Mårten, fick frågan hur hans far var när han kom hem till radhuset i Vällingby.
- När han var hemma, var han absolut inte politiker längre. Han var vår pappa. Folk tror kanske ibland att han strukturerade upp familjelivet genom att ha en slags mötesordning som på ett politiskt möte. Absolut inte. Han var kort och gott sig själv.
När man hör dessa ord, kan man tycka att världen krymper en aning. Vår svenske statsminister, känd över hela världen för sin frispråkighet, var också i behov att hälsa på sin kompis, sitta i en fåtölj, lägga sig i en soffa, ja, att vara som en helt vanlig person, som du och jag.
-------------------------------------------------------
Roger Lindqvist.
Thage G. Peterson. I Thages lilla arbetsrum slappnade vännen Olof
av. Där åt han sina leverpastejmackor och var som folk var mest.
--------------------------------------------------------------------------
Bild: www.expressen.se
Älskade "HONKEN"
Ikväll möts Luleå HF - Skellefteå AIK i COOP Arena i Luleå. Ett s.k. lokalderby mellan två duktiga hockeylag. Skall åka med Robert hos Magnus för att kolla in matchen. Även om hockeyintresset finns kvar, är jag långt ifrån den hockeytokige person som jag en gång var. När det var som allra värst så orkade jag knappt titta på när det drog ihop sig till finalspel. Då tänker jag närmast på VM- och OS-spel för hockeylandslaget TRE KRONOR. Vad som fick mitt intresse att blomma upp, var först och främst att min far också var en riktig inbiten sportfanatiker. Hans engagemang resulterade i att han blev alldeles blå om sina läppar. På SAIK:s hemmamatcher (Storfos AIK) på Heden i Bergsviken, brukade jag åka med min pappa. Men som sagt hans blåfärgade läppar gjorde att min mor började bli en aningen nervös för hans hälsa.
Ishockey VM i Stockholm 1969-70, bidrog att rejält öka mitt intresse. Det var också där som jag såg en idol födas; LEIF "HONKEN" HOLMQVIST. Han blev invald i världslaget 1969. Han spelade 202 A-landskamper i Tre Kronor. Var målvakt i moderklubben Strömsbro, därefter i AIK och HV 71. Honken blev proffs i Detroit Red Wings, London Lions och Indiana Polis Racers. Hans insatser mellan stolparna skall jag aldrig glömma. Han var i sina bästa stunder en modern Sven Dufva.
Om idolen "HONKEN" har jag skrivit en artikel som publicerades i Piteå Tidningen för nåt år sedan. Idag har en annan antagit hans namn, Johan "Honken" Holmqvist, om detta tycker jag inte...Det finns/fanns nämligen bara en "Honken"!!
Leif "Honken" Holmqvist. Målvakt i världsklass.
------------------------------------------------------
Ishockey VM i Stockholm 1969-70, bidrog att rejält öka mitt intresse. Det var också där som jag såg en idol födas; LEIF "HONKEN" HOLMQVIST. Han blev invald i världslaget 1969. Han spelade 202 A-landskamper i Tre Kronor. Var målvakt i moderklubben Strömsbro, därefter i AIK och HV 71. Honken blev proffs i Detroit Red Wings, London Lions och Indiana Polis Racers. Hans insatser mellan stolparna skall jag aldrig glömma. Han var i sina bästa stunder en modern Sven Dufva.
Om idolen "HONKEN" har jag skrivit en artikel som publicerades i Piteå Tidningen för nåt år sedan. Idag har en annan antagit hans namn, Johan "Honken" Holmqvist, om detta tycker jag inte...Det finns/fanns nämligen bara en "Honken"!!
Leif "Honken" Holmqvist. Målvakt i världsklass.
------------------------------------------------------
Ärkebiskop Johan Olof Wallin
Både i låg- och mellanstadiet var det brukligt att vi innan lektionens början sjöng ett par psalmer. För den yngre generationen som idag inte ens har kristendom på sitt schema, verkar det hela kanske en aning främmande. Men så var kutymen då, 1964-1971. Min första lärarinna hette Gunhild Lundman. I skolsalen fanns en orgel som hon använde till den morgonsamling som vi hade som ett stående inslag. I klass 3 fick vi Annie Wiklund som var hustru till byns kyrkoherde Elof Wiklund. Morgonsamlingarna fortsatte precis som vanligt med psalmsång varje morgon. När jag så småningom flyttade över till den stora centralskolan, för att påbörja klass 4 i mellanstadiet, fick jag min förste manlige lärare, Gunnar Sundén. Han var förutom lärare även kantor i kyrkan men också logoped, vars uppgift var att hjälpa människor med talsvårigheter att "tala rätt".
Morgonsamlingen fanns även med i centralskolan. Förutom psalmsången så hade vi (den då) obligatoriska kristendomsundervisningen. I den ingick att fördjupa sig i de andliga frågorna. Däribland att lära känna de psalmförfattare som exempelvis Lina Sandell-Berg (Tryggare kan ingen vara) m.m. så även Johan Olof Wallin (Var hälsad sköna morgonstund), (Din klara sol går åter upp) m. fl. Ett alldeles speciellt minne, som fastnade fast i hjärnbarken, är de ord som pryder Ärkebiskopen Johan Olof Wallins grav; Jordens oro, för den frid som varar, grafven allt förliker, himlen allt förklarar. Vad jag fick med mig var förklaringen till denna gravskrift. Av namnets initialer J.O.W. bildades Jordens Oro Wiker = Johan Olof Wallin. Ett bevis för att en liten gnutta i alla fall stannade kvar i mitt medvetande.
Ärkebiskopen Johan Olof Wallin (1779-1839) ledamot i Svenska Aka-
demien, psalmförfattare samt översättare.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Johan Olof Wallins gravmonument med den inskription som jag ber-
ättat om, på Norra begravningsplatsen i Solna.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Bilder: www.wikipedia.se / www.gammelbo.se /
Morgonsamlingen fanns även med i centralskolan. Förutom psalmsången så hade vi (den då) obligatoriska kristendomsundervisningen. I den ingick att fördjupa sig i de andliga frågorna. Däribland att lära känna de psalmförfattare som exempelvis Lina Sandell-Berg (Tryggare kan ingen vara) m.m. så även Johan Olof Wallin (Var hälsad sköna morgonstund), (Din klara sol går åter upp) m. fl. Ett alldeles speciellt minne, som fastnade fast i hjärnbarken, är de ord som pryder Ärkebiskopen Johan Olof Wallins grav; Jordens oro, för den frid som varar, grafven allt förliker, himlen allt förklarar. Vad jag fick med mig var förklaringen till denna gravskrift. Av namnets initialer J.O.W. bildades Jordens Oro Wiker = Johan Olof Wallin. Ett bevis för att en liten gnutta i alla fall stannade kvar i mitt medvetande.
Ärkebiskopen Johan Olof Wallin (1779-1839) ledamot i Svenska Aka-
demien, psalmförfattare samt översättare.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Johan Olof Wallins gravmonument med den inskription som jag ber-
ättat om, på Norra begravningsplatsen i Solna.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Bilder: www.wikipedia.se / www.gammelbo.se /
Vad är ondska?
Ondska vad är det? Under lång tid har mina funderingar kretsat över hur egentligen ondska uppstår. Att få ett fullödigt svar på den frågan är kanske inte så värst enkelt. Det är lätt att säga att den som gör just det eller det, så eller så, är ondskan personifierad. Man kan även dela upp människor i olika grupper, och säga att den som exempelvis mördar gamla tanter, han/hon är ond. Eller de som styckar sina offer att just de är de mest djävulska. Man kan även höra ibland att en speciell gärningsman har begått ett hemskt brott under drogpåverkan. Är han då mer ond än den som helt nykter mördar gamla försvarslösa tanter?
Att Adolf Hitler var ond, det kan vi väl alla hålla med om. Men där "flyter" man gärna ut i att beteckna hela det land (kollektivet) är av samma skrot och järn. Men om än Hitler var ond, skall då de vanliga landsmännen dras över samma kam? En uteliggare/hemlös begår ett brott. Fullpumpad av narkotika. Då är det lättare att förstå för gemene man och kvinna orsaken. Men om gärningsmannen är en högt uppsatt polis eller läkare, då blir det genast svårare att kanske förstå. En känd amerikansk läkare tog sin hustrus liv och begravde henne i källaren under ett cementgolv. En vanlig svensk småbarnspappa styckade sin fru i deras gemensamma lägenhet, medan barnen satt och tittade på TV i ett angränsande rum.
Exemplen är hur många som helst, och bevisar att oavsett samhällsgrupp så begås de mest horribla saker bakom stängda dörrar. I USA lejde en kvinnlig politiker en mördare för att hon ville bli av med sin värsta konkurrent. I många länder svälter och torteras oskyldiga människor p.g.a. en inkompetent och ond ledare. Så har vår värld sett ut så länge vi kan minnas. Även på biblisk tid triumferade ondskan, på ett sätt som kan kallas för ytterst barbariskt.
Ondska är ett tidlöst fenomen. Där det finns människor - där finns också ondska. En polisman fällde en gång denna kommentar: Jag kan aldrig sluta att förvånas över hur illa vi människor är beredda att göra varandra. När man diskuterar denna sak, kommer för det mesta alltid diktatorer som Hitler och Stalin upp i sammanhanget. Båda herrarna kommer för alltid att stå som två ondskefulla symboler". Med all rätt.
Men kom ihåg att vi möter även ondska i vår vardag. Man behöver inte nödvändigtvis vara diktator till sitt yrke, och heta Adolf Hitler eller Josef Stalin för att betecknas som ondskefull. Nää, man kan också heta Svensson, Karlsson eller Jönsson, det går absolut lika bra.
Ett närliggande exempel i dessa tider, är vår statsminister Olof Palme. Han föll offer för en kallblodig mördare. Lek med tanken att mördaren var en av 3-4 stycken som en längre tid planerat att ta Palme av daga. Kanske var det också så att mordet var väl förankrat högt upp i maktens korridorer? I så fall är ju alla de inblandade ett ondskans redskap. Samtidigt som man är satt att ta hand om rikets väl och ve. En hemsk tanke! Slutligen kan man väl påstå att ondska alltid kommer att finnas. Och genom ondskans besök så kommer ingenting att bli som förut. Vad lämnar då ondskan i sitt farvatten? Svar:Trasiga människor! Människor som aldrig någonsin blir detsamma efter att de mörka makterna traumatiserat och förstört. Sådan är ondskan enligt mitt sätt att se.
/Roger.
Koncentrationsläger ett av många bevis på människans ondska.
---------------------------------------------
Bild: www.ystadsallehanda.se
Att Adolf Hitler var ond, det kan vi väl alla hålla med om. Men där "flyter" man gärna ut i att beteckna hela det land (kollektivet) är av samma skrot och järn. Men om än Hitler var ond, skall då de vanliga landsmännen dras över samma kam? En uteliggare/hemlös begår ett brott. Fullpumpad av narkotika. Då är det lättare att förstå för gemene man och kvinna orsaken. Men om gärningsmannen är en högt uppsatt polis eller läkare, då blir det genast svårare att kanske förstå. En känd amerikansk läkare tog sin hustrus liv och begravde henne i källaren under ett cementgolv. En vanlig svensk småbarnspappa styckade sin fru i deras gemensamma lägenhet, medan barnen satt och tittade på TV i ett angränsande rum.
Exemplen är hur många som helst, och bevisar att oavsett samhällsgrupp så begås de mest horribla saker bakom stängda dörrar. I USA lejde en kvinnlig politiker en mördare för att hon ville bli av med sin värsta konkurrent. I många länder svälter och torteras oskyldiga människor p.g.a. en inkompetent och ond ledare. Så har vår värld sett ut så länge vi kan minnas. Även på biblisk tid triumferade ondskan, på ett sätt som kan kallas för ytterst barbariskt.
Ondska är ett tidlöst fenomen. Där det finns människor - där finns också ondska. En polisman fällde en gång denna kommentar: Jag kan aldrig sluta att förvånas över hur illa vi människor är beredda att göra varandra. När man diskuterar denna sak, kommer för det mesta alltid diktatorer som Hitler och Stalin upp i sammanhanget. Båda herrarna kommer för alltid att stå som två ondskefulla symboler". Med all rätt.
Men kom ihåg att vi möter även ondska i vår vardag. Man behöver inte nödvändigtvis vara diktator till sitt yrke, och heta Adolf Hitler eller Josef Stalin för att betecknas som ondskefull. Nää, man kan också heta Svensson, Karlsson eller Jönsson, det går absolut lika bra.
Ett närliggande exempel i dessa tider, är vår statsminister Olof Palme. Han föll offer för en kallblodig mördare. Lek med tanken att mördaren var en av 3-4 stycken som en längre tid planerat att ta Palme av daga. Kanske var det också så att mordet var väl förankrat högt upp i maktens korridorer? I så fall är ju alla de inblandade ett ondskans redskap. Samtidigt som man är satt att ta hand om rikets väl och ve. En hemsk tanke! Slutligen kan man väl påstå att ondska alltid kommer att finnas. Och genom ondskans besök så kommer ingenting att bli som förut. Vad lämnar då ondskan i sitt farvatten? Svar:Trasiga människor! Människor som aldrig någonsin blir detsamma efter att de mörka makterna traumatiserat och förstört. Sådan är ondskan enligt mitt sätt att se.
/Roger.
Koncentrationsläger ett av många bevis på människans ondska.
---------------------------------------------
Bild: www.ystadsallehanda.se
"Är det konstigt att man längtar bort nån gång?"
Genombrottet kom i Hylands hörna våren 1971, med låten Är det konstigt att man längtar bort nån gång? Buffy Saint Marie sjöng originalet: I´m Gonna Be a Country Girl Again. Den svenska texten snickrades ihop av Stikkan Andersson. Låten kom (naturligtvis) in på Svensktoppen den 18 april 1971, och stannade där i 13 veckor. Lena hade kommit för att stanna. Den 23 maj var det dags för: Jag Blev Född Till En Fattig Flicka vars tid på listan blev 4:a veckor lång. Under 1971 besökte Lena Andersson Svensktoppen vid hela fem gånger. De tre återstående låtarna var: En Junikväll, den 4 juli, Jag Kommer, den 7 november, och till sist: Tänk Om Man Bara Kunde Svara På Frågor, den 5 december 1971. Fram till 1975 hade Lena ytterligare 7 listplaceringar. Bl. a. den 19 maj 1974 med: Hasta Manana med vilken hon stannade i 11 veckor, på en första placering.
Idag bor Lena i San Diego, USA. De profana texterna är utbytta mot andliga, efter omvändelsen hemma i Sverige 1985. Livet tog helt plötsligt andra vägar, för den idag 56-åriga Lena Andersson-Hubbard. Men sjunger det gör hon fortfarande. Skam vore väl annars.
--------------------------------------------------------
En statsministers död
Det är tidig lördagsmorgon, den 1:a mars 1986. Elisabeth har åkt iväg på sin allra första arbetsdag efter 1 år och 9 månaders barnledighet. Klockan är strax före åtta, och jag sitter med Andreas och Robert i TV-rummet. Den här morgonen, liksom många andra lördagar, sänds "Go´morron Sverige" med Fredrik Belfrage som programledare. Men nåt är fel. Istället för den käcka signaturmelodin; Go´morron Sverige plingelingeling...så uppenbarar sig plötsligt Aktuellts Ingela Agardh i rutan, med en allavarlig min. I rutans övre del syns samtidigt ett foto av vår statsminister. Redan då börjar jag förstå att något allvarligt hänt.
Vad som sedan följer har jag svårt att ta in: Sveriges statsminister, Olof Palme är död! Han mördades igårkväll mitt i centrala Stockholm...
Palme mördad! Mitt på Stockholms gator. Det kan väl ändå inte vara sant, ungefär så gick tankarna de allra första minuterna. Det dröjde inte länge innan telefonen började ringa. Det var min mamma, som ville prata av sig en stund. Både hon och min far, bodde då i en lägenhet i Öjebyn. Och som vanligt om morgnarna så ramlade "husorganet-världsbladet" Piteå Tidningen ner på hallgolvet. Det räckte med en snabb anblick i den högra marginalen på PT:s första sida; John, Palme är mördad, han är död...Så beskrev hon de allra första sekunderna efter vetskapen om händelsen.
Vi var nog många som reagerade på samma sätt och vis. En känsla av overklighet smög sig tätt inpå oss. Och vi kände plötsligt ett stort behov i att "prata av oss". En kollektiv sorg lade sitt svarta tunga täcke över vårt lilla land. Det enda som man i fortsättningen samtalade om, var just detta overkliga som inträffat. I kollektivbussen, i Konsumkön, i väntrummet hos tandläkaren, öppnade "den tystlåtne" svensken plötsligt sitt innersta. I kyrkorna landet runt köade massorna för att få komma in i till de minnesgudstjänster som hölls för Olof Palme.
Jag och min far besökte kyrkan i Öjebyn vid en liknande minneshögtid. Världen över kom kraftiga reaktioner över det brutala mordet. T.o.m. den efterlevande Kennedybrodern, Ted Kennedy, höll ett gripande minnestal över den hädangångne svenska statsministern, där han kallade honom för "en broder". John Lennons änka, Yoko, berättade i ett tal om sin stora sorg över det inträffade. Ja, jag vill påstå att i den stunden var namnet Sverige på allas läppar. Så naturligtvis också Olof Palme.
Olof Palme var en ganska så kontroversiell person. Han skapade
ofta stora rubriker, som här i ett demonstrationståg 1968. Palme var
denna tid statsråd, men protesterade vilt mot USA:s krigföring i Vietnam.
-------------------------------------------------------------
25 år har snart gått sedan den ödesdigra fredagskvällen den 28 februari 1986. Ännu har ingen mördare ställts inför rätta, om man nu bortser från Christer Petterssons dom, som han så småningom frikändes från. Professorn och författaren Leif GW Persson har sin uppfattning ganska så glasklar.
- Christer Pettersson är inte Olof Palmes mördare. Det här ser mer ut som en större konspiration, där eventuellt polis och militär kan vara inblandade. Det finns ett vittne som både hörde och såg morddramat. Han påstår bestämt att den man som lunkade iväg från Sveavägen/Tunnelgatan INTE var den utpekade Pettersson. Vittnet bodde nämligen granne med Christer Pettersson, och vid en fotokonfrontation så sa han - Det faller inte ner nån polett. Skulle det varit Christer, så skulle jag naturligtvis känt igen honom.
Mot en bakgrunden så kan vi kanske tänka oss, att det fortfarande springer omkring en mördare på våra gator. En okänd mördare som förändrade vår politiska historia ganska så radikalt den där vinternatten för 25-år sedan. En gärningsman vars gärning var väl förankrad ända upp till högsta ort.
-----------------------------------------------------------------------------------
Roger Lindqvist.
Bilder: www.radiogodis.se / www.dn.se
Elisabeth Lord
Hösten 1968 innebar ett slags genombrott för sångerskan Elisabeth Lord. Den 29 september 1968 placerade hon sig på Svensktoppen med "Tamborito i Panama". Veckan därpå, den 6 oktober, seglade hennes låt "Nånting Att Tänka På" också in. På samma lista. 1969, den 23 mars var det åter dags igen. Då blev "Huset På Höjden" en klar svensktoppsetta. Elisabeth Lord och sambon Tommy Gunnarsson är idag ett välkänt låtskrivarpar. I melodifestivalen 1990 sjöngs deras bidrag, "Symfoni", av Loa Falkman. Sedan dess har det kommit fler välkända låtar signerade Lord/Gunnarsson. Och fortsättning följer...
--------------------------------------
Bild: www.gunnarsson-lord.se
Härliga tjejer!
Barbro, Ann-Louise och Siw. Ikväll gäster i Bingolotto, snart på turné med Radio Nord. Tre tjejer som hängt med i ur och skur. Siw f. 1936, Barbro f. 1938 och Ann-Louise f. 1944, har känt varandra sedan 1950-talet. Siw och Ann-Louise spelade in sina skivor på samma bolag; Metronome. Barbro hade sin hemvist på Simon Brehms Karusell.
- Vem av er surrar mest, frågar programledaren Lotta Engberg.
- De där två, säger Siw och pekar på Barbro och Ann-Louise.
Stämningen är med andra ord hjärtlig trots att konkurrensen svävade över dem under det hektiska åren med skivinspelningar och digra folkparksturnéer.
- En kväll ringde Simon, han sa att du måste in i studion omedelbart, säger Barbro och tittar på Siw.
- Han sa att Siwan håller på den där låten. Du måste in och göra den också. Jag var förkyld, men jag var tvungen att göra som Simon sa.
Siw håller med, och berättar att i hennes fall var det likadant.
- Det var ju viktigt att komma ut först med sin skiva.
Ann-Louise berättar att när hon som 15-åring kom till Stockholm för att påbörja samarbetet med skivproducenten Anders Burman, var det Siw hon träffade bland de första.
- Siw var ju min stora idol. Sedan så sa hon plötsligt, du kan väl hänga med mig hem på en fika. Det var stort, säger Ann-Louise. Tänk att få åka hem till Siw Malmkvist på fika.
- Jag ville så gärna ha hennes autograf, men jag vågade inte. Men Siw gav mig ett idolkort i alla fall. När jag kom hem så skrev jag själv på kortet; "Många hälsningar till min goda vän Ann-Louise från Siw Malmkvist". Året var 1959, säger Ann-Louise och ler åt minnet. Idag är de gamla goda vänner, Siw, nyss fyllda 74, Barbro fyller 73 den 9 mars och Ann-Louise som blir 67 den 4 april.
----------------------------------------------------
Bild: www.expressen.se
En hälsning från det "förlovade landet"
Ytterligare en bild, föreställande en ung emigrants hälsning från det nya landet hem till det gamla. Mannen på bilden är Karl Viktor Sjölund från Svensbyn. Född 1892 död 1983. Registrerad som: "I USA enl. bok över obefintl." Fotot skickades hem till Svensbyn från Chicago till en viss Jonas Sjölund i Svensbyn, årtal okänt. Fotot har en gång funnits i Signe Grahns ägo (min mormor Bedas syster). Signe var född Jonsson och bodde som barn bl. a. i Bodsjön, Svensbyn. Signe var gift med Axel Grahn från Roknäs. Makarna bodde i Hortlax. Signe Viktoria Grahn föddes 1892 och dog 1960.
Viktor Sjölund. Foto: Radium Studio 847 Belmont Ave. Near Clark.
Chicago.
------------------------------------------------------------------------------
Viktor Sjölund. Foto: Radium Studio 847 Belmont Ave. Near Clark.
Chicago.
------------------------------------------------------------------------------
Den lyckliga sommaren
Varje sommar i många år stod ungarnas farmor och farfar på en
camping utanför Piteå. Och varje sommar gjorde vi till barnens stora
förtjusning många besök därute i deras sommargröna oas. Det var
skratt, bad, sol på blå himmel, våfflor med sylt, hamburgare, saft och
kakor i farföräldrarnas förtält. En dag tog det slut. Sommaren 1997 blev
deras absolut sista vistelse på den fina campingen. Men så här kunde
det alltså se ut - en av många lyckliga somrar med nära och kära...
2011, 2011, 2011, 2011...Skriv pojk, skriv!
Nu gäller det snabbt som tanken att memorera in det nya årets siffror. För tänk så många gånger man råkat "halka" med pennan och vips har det blivit helt galet. Så återstoden av den här dagen kommer att ägnas åt hemläxa. Jag sitter i skolbänken och magister Sundén pekar mot mig med sin fruktade pekpinne och ryter:
"Nu skriver Roger siffrorna 2 0 1 1 på svarta tavlan sjuhundratrettiotretusenfyrahundragånger....SESÅ! SKRIV POJK, SKRIV.....!"
2011, 2011, 2011, 2011, 2011, 2010 Förlåt, 2011, 2011, 2011, 2011, 2011, 2010 Förlåt igen, 2011, 2011, 2011, 2011.........
"Nu skriver Roger siffrorna 2 0 1 1 på svarta tavlan sjuhundratrettiotretusenfyrahundragånger....SESÅ! SKRIV POJK, SKRIV.....!"
2011, 2011, 2011, 2011, 2011, 2010 Förlåt, 2011, 2011, 2011, 2011, 2011, 2010 Förlåt igen, 2011, 2011, 2011, 2011.........
Victor Sjöström - svensk filmpionjär
Skådespelaren och regissören Victor Sjöström (1879-1960) vars biografi jag läst, som författats av Bengt Forslund, berättar om en av vår tids största filmpionjärer. Efter en rad uppmärksammade stumfilmsklassiker, härhemma, reste Sjöström så småningom över till Amerika, och verkade där som regissör mellan åren 1923-1930. Jämte en annan gigant, Mauritz Stiller, anses Sjöström vara den person som betytt mest för den svenska filmens utveckling. När Victor Sjöström återigen trampade svensk jord fortsatte filmkarriären med filmer som: Gubben kommer - 1939, Ordet - 1943, Kejsaren av Portugallien - 1944 samt Victor Sjöströms sista roll i Ingmar Bergmans Smultronstället - 1957. Sjöströms tidigaste filmer uppmärksammades vida omkring. Ingeborg Holm - 1913, Terje Vigen - 1917, Thomas Graals bästa film - 1917, Körkarlen - 1921.
Jag har alltid haft ett väldigt kluvet förhållande till Ingmar Bergmans filmer, som jag ansett alltför djupa. Det tog mig flera år att på nåt sätt tillgodogöra mig Det sjunde inseglet - 1956. I rättvisans namn får jag lov att säga, att jag ändå hittat vissa pärlor i den Bergmanska produktionen. Sommaren med Monika - 1953, Sommarnattens leende - 1955 och Fanny och Alexander - 1982. Även Bergmans Scener ur ett äktenskap - 1973, som sändes som serie i TV, såg jag utan att drabbas av alltför stor "Bergmanfrossa". Men ibland så har jag blivit väldigt less på Bergmans eviga kamp med Gud och Djävulen.
Två regissörer. Två filmlegender. Ingmar Bergman och Victor Sjöström
på en bild från 1957 ute på filmstaden i Solna.
Victor Sjöström i filmen Smultronstället från 1957. Regi:
Ingmar Bergman.
Fr. v: Victor Sjöström, Ingrid Thulin, Bibi Andersson, Folke Sundquist
och Björn Bjelvenstam, alla medverkande i Smultronstället eller Wild
Strawberries, som var filmens engelska namn.
Ingrid Thulin och Victor Sjöström i en scen ur Smultronstället.
- Sjöström var 78 år vid filminspelningen. Han var gammal och mycket
trött, berättade Ingmar Bergman senare i en intervju. Victor Sjöström
avled 1960 på Sophiahemmet i Stockholm. Gösta Ekman fungerade som
regiassistent åt Bergman vid inspelningarna. Ekman besökte Sjöström
efter att han blivit intagen på vårdhemmet.
- Plötsligt får Victor upp en fasansfull hostattack, berättade Gösta Ekman.
- Jag trodde han skulle dö framför mina ögon. Jag sa, hur är det fatt Victor?
Victor Sjöström berättade att han inte alls höll på att dö, han hade bara
blivit så full i skratt.
- Vadå för? Frågade den unge Gösta Ekman.
- Jo, jag kom på att jag en gång arbetade med din farfar, Gösta Ekman d.ä.
- Och det slog mig - ni är ju så fruktansvärt lika ni båda!"
--------------------------------------------------------------------------------
Bilder: www.flickr.com / www.infoplease.com / www.aftonbladet.com / www.navid.se /
Jag har alltid haft ett väldigt kluvet förhållande till Ingmar Bergmans filmer, som jag ansett alltför djupa. Det tog mig flera år att på nåt sätt tillgodogöra mig Det sjunde inseglet - 1956. I rättvisans namn får jag lov att säga, att jag ändå hittat vissa pärlor i den Bergmanska produktionen. Sommaren med Monika - 1953, Sommarnattens leende - 1955 och Fanny och Alexander - 1982. Även Bergmans Scener ur ett äktenskap - 1973, som sändes som serie i TV, såg jag utan att drabbas av alltför stor "Bergmanfrossa". Men ibland så har jag blivit väldigt less på Bergmans eviga kamp med Gud och Djävulen.
Två regissörer. Två filmlegender. Ingmar Bergman och Victor Sjöström
på en bild från 1957 ute på filmstaden i Solna.
Victor Sjöström i filmen Smultronstället från 1957. Regi:
Ingmar Bergman.
Fr. v: Victor Sjöström, Ingrid Thulin, Bibi Andersson, Folke Sundquist
och Björn Bjelvenstam, alla medverkande i Smultronstället eller Wild
Strawberries, som var filmens engelska namn.
Ingrid Thulin och Victor Sjöström i en scen ur Smultronstället.
- Sjöström var 78 år vid filminspelningen. Han var gammal och mycket
trött, berättade Ingmar Bergman senare i en intervju. Victor Sjöström
avled 1960 på Sophiahemmet i Stockholm. Gösta Ekman fungerade som
regiassistent åt Bergman vid inspelningarna. Ekman besökte Sjöström
efter att han blivit intagen på vårdhemmet.
- Plötsligt får Victor upp en fasansfull hostattack, berättade Gösta Ekman.
- Jag trodde han skulle dö framför mina ögon. Jag sa, hur är det fatt Victor?
Victor Sjöström berättade att han inte alls höll på att dö, han hade bara
blivit så full i skratt.
- Vadå för? Frågade den unge Gösta Ekman.
- Jo, jag kom på att jag en gång arbetade med din farfar, Gösta Ekman d.ä.
- Och det slog mig - ni är ju så fruktansvärt lika ni båda!"
--------------------------------------------------------------------------------
Bilder: www.flickr.com / www.infoplease.com / www.aftonbladet.com / www.navid.se /
Nils Hallberg
En svensk skådis som jag alltid gillat helskarpt är Nils Hallberg. SVT har denna snöiga decemberdag visat den svenska långfilmen "Vita Frun" från 1962. Och gissa vem som fanns med i rollistan? Jo, Nils Hallberg med stelkramp i sin ena tumme. En svart och stundtals lite långrandig filmrulle, som kanske passat bäst som teateruppsättning på Dramaten? Men, vore det inte för Nisse Hallbergs stundom genialiska humor, så kanhända att jag somnat i soffan. Filmen var en i raden av det så kallade Hillman-filmerna som under åren 1958-1963 regisserades av Arne Mattson. Där tog Nils Hallberg eller Freddy Sjöström, som hans rollfigur hette, en stor plats i berättelserna. De fyra rollfigurerna som (nästan) ständigt återkom var, Karl-Arne Holmsten (John Hillman), Annalisa Ericson (Kajsa Hillman), Lena Granhagen (Sonja Svensson) och naturligtvis Nils Hallberg (Freddy Sjöström) som den något nervöse hjälpredan till privatdeckaren kapten Hillman. Nils Hallberg som föddes den 18 september 1921 och avled den 8 oktober 2010, började som barnskådespelare. Han upptäcktes av Sigurd Wallén, och gjorde sin filmdebut i "Anderssonskans Kalle" 1934. Efter några år i barnskådespelarfacket öppnade Fru Thalia sina dörrar för större uppgifter för den begåvade Nisse Hallberg.
NILS HALLBERG (1921-2010).
Nils Hallbergs filmer i urval:
Anderssonskans Kalle - 1934.
Swing it, magistern - 1940.
Hemsöborna - 1944.
Barnen från Frostmofjället - 1945.
Soldat Bom - 1948.
Pappa Bom - 1949.
Hon dansade en sommar - 1951.
Hemsöborna - 1955.
Lille Fridolf och jag - 1956.
Damen i svart - 1958.
Mannekäng i rött - 1958.
Ryttare i blått - 1959.
Vita Frun - 1962.
Den gula bilen - 1963.
Nils Hallberg medverkade i de två filmatiseringarna av Hemsöborna, 1944 som drängen Norman, och 1955 som Gusten, madame Flods son. Nils Hallberg gjorde så mycket mer inom film och teater men som inte finns plats för just här. Jag kan även tillägga att Hallberg hann medverka i 105 filmer under sin livstid.
--------------------------------------------
NILS HALLBERG (1921-2010).
Nils Hallbergs filmer i urval:
Anderssonskans Kalle - 1934.
Swing it, magistern - 1940.
Hemsöborna - 1944.
Barnen från Frostmofjället - 1945.
Soldat Bom - 1948.
Pappa Bom - 1949.
Hon dansade en sommar - 1951.
Hemsöborna - 1955.
Lille Fridolf och jag - 1956.
Damen i svart - 1958.
Mannekäng i rött - 1958.
Ryttare i blått - 1959.
Vita Frun - 1962.
Den gula bilen - 1963.
Nils Hallberg medverkade i de två filmatiseringarna av Hemsöborna, 1944 som drängen Norman, och 1955 som Gusten, madame Flods son. Nils Hallberg gjorde så mycket mer inom film och teater men som inte finns plats för just här. Jag kan även tillägga att Hallberg hann medverka i 105 filmer under sin livstid.
--------------------------------------------
Min bästa Arnold-Schwarzenegger-look
I morse när jag skulle hämta tidningen ur brevlådan lyste den tom. Ingen bra början för en person med sådana ingrodda vanor. Efter en snabb koll på nätet blir jag upplyst om att tidningen är kraftigt försenad p.g.a. ett tekniskt fel på tryckeriet i Luleå. Om man har tur, så kanske den kommer under dagen, har man mindre tur kommer lilla tidningen i morgon. Inaktuella nyheter alltså. Följden blir ungefär som när man tittar på TV:n då ljud och munrörelser inte följer varandra synkroniskt. Man blir liksom störd på nåt konstigt sätt.
Som ni kanske märker så går detta inlägg knappast i det positiva tecknet. Och mer negativitet kommer, vänta bara...Efter några dagars sängliggande med feber, så var detta dagen som jag längtat efter. Men att gå på stormarknad i den värsta julrushen gjorde att tempen sakta men säkert började stiga kraftigt uppåt igen. Mitt ibland prinskorvar, julskinkor, leverpastejer, ostar som luktade dåligt, karameller, blodapelsiner och annat raj-raj, så kände jag hur min ben ville vika sig. I den fasansfulla stunden, med 751 personer före mig i kön säger rara hustrun: "Roger, jag går och sätter mig en stund, jag kommer när du börjar packa!"
Det är då som jag tog fram min allra bästa Arnold Schwarzenegger look. Speciellt hämtad ut "Terminator 3". Så där stod jag på ICA-Kvantum mitt i Piteå och liknade gamla goa Arnold. Fast det var nog bara på insidan som Arnold-looken fanns, för på utsidan kunde vem som helst se att det var ju Roger Lindqvist från Hortlax som stod i tur att betala sina varor. Så enkelt var det med det. Hemåt bar det, och när hustrun fäller denna replik i bilen var det något som gick snett i mina hörselgångar: "Mycket folk, men det är väl för att dom fått pension i dag!".
Jag tittade på henne medan jag försökte att få sikt på vindrutan, så jag sa: "Va, har dom fått ansjovis i dag?".
Typiskt, min troliga lomhördhet spelar mig ett och annat spratt i bland. Men oj så kul det kan bli - dvs för andra!
Nu är vi lyckligen hemkomna till det julinredda hemmet. Har t.o.m. hunnit äta oss en improviserad jultallrik. Apropå Arnold, så finns han inte hos mig längre, istället har en annan person antagit min kropp: Thore Skogman! Snacka om personlighetsförändring. Med de här gåvorna skulle jag bäst höra hemma på Dramatiska Teatern i kungliga Huvudstaden med polare som Börje Ahlstedt, Micke Persbrandt, Thomas Pontén, Örjan Ramberg m. fl. Men vore det så, då kanske jag finge skäll av farbror Börje i hans memoarer. Pessimistkonsult kanske jag vore lämplig som. Men vid närmare eftertanke är den tjänsten redan tillsatt av en viss Ronny Eriksson. Men eftersom Thore Skogman intagit min kropp ska jag istället klämkäckt sjunga: "När man är en glad pensionär då är man aldrig nånsin sur eller tvär..."
-----------------------------------------------------------------
Roger "Arnoldswarzeneggerthoreskogman" Lindqvist.
I en liten bortglömd gömma...
...hittade jag fyra papperslappar. Alla tre skrivna av mig i samband med både inför julförberedelserna, som efter. Den första är daterad 16 januari 1969.
Vi klädde av granen jag och mamma den
16 januari 1969. Gerd ligger i sängen och
har 38 graders feber. Själv så har jag ont
i halsen och är hemma från skolan. Pappa
jobbar eftermiddag, han kommer hem kl.
10 i kväll. Tant Märta har varit hos mamma
i dag. 6 grader kallt ute.
Den 8 januari 1970 skriver jag detta.
Klockan är 12.15. Kastar ut granen. Vi skol-
barn har fått extra ledigt på grund av Hong-
Kong influensan. 22 grader kallt ute. Och det
snöar. Farmor dog i går onsdag.
Den 20 december 1970 låter det så här.
Vi klädde granen den 20/12 1970 söndag. Det
är nästan ingen snö och ändå är det bara 4 dagar
till jul. Det är 1 grader varmt ute.
Vid avklädningen gjorde jag också en notering.
Vi klädde av granen den 5 januari. Det är 14
grader kallt ute.
I en liten bortglömd gömma kan man hitta små
överraskningar. Anteckningar från cirka 40-år
tillbaka i tiden....
/Roger.
Vi klädde av granen jag och mamma den
16 januari 1969. Gerd ligger i sängen och
har 38 graders feber. Själv så har jag ont
i halsen och är hemma från skolan. Pappa
jobbar eftermiddag, han kommer hem kl.
10 i kväll. Tant Märta har varit hos mamma
i dag. 6 grader kallt ute.
Den 8 januari 1970 skriver jag detta.
Klockan är 12.15. Kastar ut granen. Vi skol-
barn har fått extra ledigt på grund av Hong-
Kong influensan. 22 grader kallt ute. Och det
snöar. Farmor dog i går onsdag.
Den 20 december 1970 låter det så här.
Vi klädde granen den 20/12 1970 söndag. Det
är nästan ingen snö och ändå är det bara 4 dagar
till jul. Det är 1 grader varmt ute.
Vid avklädningen gjorde jag också en notering.
Vi klädde av granen den 5 januari. Det är 14
grader kallt ute.
I en liten bortglömd gömma kan man hitta små
överraskningar. Anteckningar från cirka 40-år
tillbaka i tiden....
/Roger.
