Det var hösten -95 som han fick veta...
Jag kan inte påstå att vi kände varandra så värst bra. Men det hände ibland att vi brukade råkas så där högst spontant. Vi slängde iväg de vanligt förekommande fraserna; "Hej, hur är det?" "Jodå, det är bara bra, själv då?".
Men så en dag möttes vi i lasarettets ankomsthall. Istället för att säga det vi brukade, kom han fram till mig med ett stort bestämt allvar i sina ögon.
- Roger, har du tid en stund?
- Visst, självklart, sa jag.
Vi gick ut utanför entrén. Och jag märkte för första gången att han inte tände sin cigarett som han alltid annars gjorde. Med allvarlig min, tittade han på mig under sina buskiga ögonbryn:
- Ska du till Öjebyn? Isåfall kan jag hänga med?
- Japp, sa jag. Det går alldeles utmärkt. Jag ska till sjukhemmet.
När vi satte oss i bilen harklade han sig, samtidigt som han strök sin ena hand över sitt numera grånade hår. Skägget hade också blivit grått och livlöst. Han som tidigare hade haft en kraftig mörk ton både i sitt hår och skägg.
- Jag har cancer, sa han. Jag fick diagnosen häromdagen. Dom sa att dom hittat en tumör på min lunga.
Tystnaden sänkte sig rätt så tvärt i bilen där vi satt. Jag kramade ratten, startade och åkte iväg.
Han fortsatte utläggningen:
- Det värsta är att jag har ingen att tala med. Det är som om ingen vill lyssna på det jag säger.
- Det känns rent ut sagt förjävligt.
På vägen mot Öjebyn så flödade orden ut ur honom. Jag satt tyst, fastän jag instämde ibland med ett Jaa, eller Nää. Istället för att åka till min arbetsplats, så körde jag honom till den adress han ville bli avsläppt på. Det märktes att han fann en slags ro och frid i att öppna sig för mig. Utanför huset han skulle besöka, satt vi i bilen en lång stund.
- Det tog slut med min käresta. Så jag är ensam därhemma. Roger, du kan väl komma och hälsa på...?
- Jag ska verkligen göra mitt allra bästa, sa jag. Jag lovar att jag ska försöka.
Efter någon månad korsades våra vägar igen. På samma ställe som vid förra mötet. I lasarettes ankomshall.
Nu verkade han betydligt positivare i sin attityd. Hans leende sa mig det mesta om hur han kände sig.
- Tjena, Roger! Vet du va´dom säger i Umeå att lungcancern är borta. Jag känner mig mycket piggare.
- Va bra, sa jag. Att det har ordnat upp sig.
- Ha det så bra, Roger, vi hörs!
Tiden gick, och det närmade sig jul och nyår. Jag såg fram emot min ledighet, att få vara hemma med frun och våra tre söner. Det enda problem som fanns på min himmel, var hur tiden skulle räcka till. Jag jobbade, spelade trummor i ett band, på kvällarna så var det alltid någon slags aktivitet med barnen.
En dag så mötte jag honom igen. Det hade nu gått en tid sedan sist. Men nu lade jag genast märke till att hela hans kroppshållning på något sätt sjunkit ihop. Han var grå i ansiktet, hans hår och skägg hade i mina ögon, blivit alltmer glest och han såg långtifrån frisk ut. Så fort våra blickar möttes, styrde han stegen rakt mot mig.
- Hej Roger! Jag har fått en tråkig nyhet. Cancern har kommit tillbaka.
- Kan du tänka dig, dom sa på sjukhuset att den spritt sig till huvudet också. Huvudet...!
Jag såg att han givit upp. Beviset var som jag tidigare nämnt hela hans sätt att gå och röra sig. Kroppshållningen talade sitt klara enkla språk. Vi blev stående en bra stund. Han och jag. Till sist innan jag skulle gå, önskade han mig ettt Gott Nytt År. Jag önskade honom detsamma. Hela den dagen och de efterföljande veckorna, hade jag honom tätt inpå i mina innersta tankar. Det där nya året kom - och gick. Men så en dag i mitten av januari, fick jag syn på hans dödsannons i tidningen. Jag läste..."Har avlidit efter en tids sjukdom i en ålder av..."
Tänk så bräckligt livet ter sig. Nästa gång kanske det är min tur (otur). Ingen vet, bestämt. Nu stundar ett nytt oskrivet blad. Ett nytt år ligger framför oss. Man kan endast hoppas att det nya året skall vara snällt mot oss alla.
Så därför till alla er därute GOTT NYTT ÅR! Var rädda om varandra!
Roger
- Dom säger att jag har lungcancer, sa han och tittade oroligt på
mig. En dag strax efter det nya året, såg jag en dödsannons med hans
namn. Ja, tänk vilka obehagliga överraskningar livet bjuder oss på
ibland.
---------------------------------------------------------------------------
ROGER LINDQVIST
Men så en dag möttes vi i lasarettets ankomsthall. Istället för att säga det vi brukade, kom han fram till mig med ett stort bestämt allvar i sina ögon.
- Roger, har du tid en stund?
- Visst, självklart, sa jag.
Vi gick ut utanför entrén. Och jag märkte för första gången att han inte tände sin cigarett som han alltid annars gjorde. Med allvarlig min, tittade han på mig under sina buskiga ögonbryn:
- Ska du till Öjebyn? Isåfall kan jag hänga med?
- Japp, sa jag. Det går alldeles utmärkt. Jag ska till sjukhemmet.
När vi satte oss i bilen harklade han sig, samtidigt som han strök sin ena hand över sitt numera grånade hår. Skägget hade också blivit grått och livlöst. Han som tidigare hade haft en kraftig mörk ton både i sitt hår och skägg.
- Jag har cancer, sa han. Jag fick diagnosen häromdagen. Dom sa att dom hittat en tumör på min lunga.
Tystnaden sänkte sig rätt så tvärt i bilen där vi satt. Jag kramade ratten, startade och åkte iväg.
Han fortsatte utläggningen:
- Det värsta är att jag har ingen att tala med. Det är som om ingen vill lyssna på det jag säger.
- Det känns rent ut sagt förjävligt.
På vägen mot Öjebyn så flödade orden ut ur honom. Jag satt tyst, fastän jag instämde ibland med ett Jaa, eller Nää. Istället för att åka till min arbetsplats, så körde jag honom till den adress han ville bli avsläppt på. Det märktes att han fann en slags ro och frid i att öppna sig för mig. Utanför huset han skulle besöka, satt vi i bilen en lång stund.
- Det tog slut med min käresta. Så jag är ensam därhemma. Roger, du kan väl komma och hälsa på...?
- Jag ska verkligen göra mitt allra bästa, sa jag. Jag lovar att jag ska försöka.
Efter någon månad korsades våra vägar igen. På samma ställe som vid förra mötet. I lasarettes ankomshall.
Nu verkade han betydligt positivare i sin attityd. Hans leende sa mig det mesta om hur han kände sig.
- Tjena, Roger! Vet du va´dom säger i Umeå att lungcancern är borta. Jag känner mig mycket piggare.
- Va bra, sa jag. Att det har ordnat upp sig.
- Ha det så bra, Roger, vi hörs!
Tiden gick, och det närmade sig jul och nyår. Jag såg fram emot min ledighet, att få vara hemma med frun och våra tre söner. Det enda problem som fanns på min himmel, var hur tiden skulle räcka till. Jag jobbade, spelade trummor i ett band, på kvällarna så var det alltid någon slags aktivitet med barnen.
En dag så mötte jag honom igen. Det hade nu gått en tid sedan sist. Men nu lade jag genast märke till att hela hans kroppshållning på något sätt sjunkit ihop. Han var grå i ansiktet, hans hår och skägg hade i mina ögon, blivit alltmer glest och han såg långtifrån frisk ut. Så fort våra blickar möttes, styrde han stegen rakt mot mig.
- Hej Roger! Jag har fått en tråkig nyhet. Cancern har kommit tillbaka.
- Kan du tänka dig, dom sa på sjukhuset att den spritt sig till huvudet också. Huvudet...!
Jag såg att han givit upp. Beviset var som jag tidigare nämnt hela hans sätt att gå och röra sig. Kroppshållningen talade sitt klara enkla språk. Vi blev stående en bra stund. Han och jag. Till sist innan jag skulle gå, önskade han mig ettt Gott Nytt År. Jag önskade honom detsamma. Hela den dagen och de efterföljande veckorna, hade jag honom tätt inpå i mina innersta tankar. Det där nya året kom - och gick. Men så en dag i mitten av januari, fick jag syn på hans dödsannons i tidningen. Jag läste..."Har avlidit efter en tids sjukdom i en ålder av..."
Tänk så bräckligt livet ter sig. Nästa gång kanske det är min tur (otur). Ingen vet, bestämt. Nu stundar ett nytt oskrivet blad. Ett nytt år ligger framför oss. Man kan endast hoppas att det nya året skall vara snällt mot oss alla.
Så därför till alla er därute GOTT NYTT ÅR! Var rädda om varandra!
Roger
- Dom säger att jag har lungcancer, sa han och tittade oroligt på
mig. En dag strax efter det nya året, såg jag en dödsannons med hans
namn. Ja, tänk vilka obehagliga överraskningar livet bjuder oss på
ibland.
---------------------------------------------------------------------------
ROGER LINDQVIST
Det är nåt lurt på gång
Kvällen var mörk. Ute hördes vinden vina, och ett skrapande mystiskt ljud gav mig kalla kårar. Svetten nästan dröp från mitt ansikte, när jag fumlade efter fjärrkontrollen. Så hördes det igen. Ett skrapande ömsom gnisslande oljud inifrån sovrummet. Hela huset låg i mörker, det var endast TV skärmens vaga ljus, som lyste upp min omgivning. "Vad var det där?", sa min hustru med skräckfylld röst, när ljudet återkom och sakta men säkert växte i styrka.
Som den man jag är, med hår på bröstet, och med 17 magrutor på magen, steg jag upp, fast på darrande ben (det såg inte hustrun). Likt en apache-indian smög jag på nätta fötter (av storlek 41) genom den nedsläckta hallen. I handen hade jag min Smith & Wesson, jag drog ned min cowboyhatt så långt det bara gick.
Jag öppnade försiktigt sovrumsdörren, därinne såg allt ut som vanligt, förutom...en stor knöl mitt på sängöverkastet. Jag närmade mig försiktigt samtidigt som jag höjde mitt vapen. I min upphettade hjärna försökte jag få en slags ordning på den tillspetsade situationen. Tankarna snurrade runt. Svetten droppade från både huvud och armar. Jag hängde av mig min cowboyhatt, som jag förresten fick i gåva av Clint Eastwood på min 50-årsdag.
Mina ögon var nu inriktade på det okända föremål, som låg mitt på vår säng. Kunde det möjligen vara en alien? Kanske att man landat med ett rymdskepp i potatislandet? Kunde det möjligen vara Christer Fuglesang som kommit på sent nattbesök, för en macka och ett glas filmjölk? Nää, ganska så snabbt slog jag detta ur hågen. Min gode vän, rymdfararen Fuglesang, brukar alltid ringa i sin rymdtelefon innan han kommer.
Jag kom allt närmare, hjärtat slog ett par extraslag. Mitt avtryckarfinger blev alltmer nervöst, för varje sekund som gick. I ett försök att bringa klarhet i denna gåta, började jag sjunga den gamla klassiska "Hadderian Haddera". Men inte ens det hjälpte. Knölen, eller alien som lurade därunder, var nu alldeles knäpptyst. Jag höjde åter min vän i nöden, d.v.s. min älskade Smith & Wesson. Då kom jag ihåg att den var oladdad. Detta gjorde att mina knän började skaka ännu mer. Svetten tilltog i styrka, och hjärtat slog nu cirka 389 slag i sekunden.
En konstig knöl i vår säng föranledde mig att plocka fram min
Smith & Wesson häromkvällen.
Ja, hjärtat bultade så pass hårt och högt, att det främmande föremålet i sängen måste absolut ha hört hur panikslagen jag var. Här stod jag nu, ensam med mitt vapen, i den sena grå decembernatten. Jag kände i den stunden, hur mitt liv passerade revy. Ja, det var som om jag satt i en biosalong, medan livets alla skeenden presenterades på den stora vita duken. Som till exempel från året 1979, då en av mina lumparkompisar lånade 10 kronor av mig, vilket jag aldrig fick igen. Jag slog genast bort tanken. Nu var det den där knölen som jag försökte fokusera mig på, och inte nån ynklig gammal tia från lumpartiden.
När jag så var framme vid ena sänggaveln, drog jag lite försiktigt i sängöverkastet. Till min förvåning kom ett slags surrande ljud som inifrån knölen. Då tänkte jag på den där filmen Alien, då en av de ombordvarande fungerade som ett slags "värddjur" åt den hemska besten. För tänk om...ja, tänk om den där knölen skulle göra detsamma med lilla mig? Surrandet tilltog, men det var något välbekant över det där ljudet. Det var liksom nåt jag hört förut. Hemma i soffan. Men, nää, det kan väl ändå inte...jamen, tänk om...
När jag kom närmare, hörde jag ett surrande ljud. Det lät nästan
bekant.
Ur ett av överkastets hål, kunde jag se ett vitt morrhår sticka fram. Och när jag nu fokuserade min blick ånyo, så såg jag att det liksom lyste rött därunder. Det var då som jag hörde ett mjauande...Den farliga alien visade sig vara vår egen beskedliga Pelle katt. Han hade slumrat till, och tydligen haft en hel del mardrömmar, som gjorde att han klöste och gav ifrån sig "alien-ljud". För att inte tappa hakan inför min hustru, satte jag snabbt på mig Clint Eastwood hatten igen (ni minns den där födelsedagspresenten). Jag harklade mig, tog min Smith & Wesson kramade den hårt, och gick in till min livrädda hustru. Jag förklarade att jag löst den farliga situationen, som den man jag är, på ett mycket tillfredsställande sätt. Jag berättade att jag kastat ut inkräktaren genom fönstret, (jag öppnade det först), och att han nu givit sig iväg. Då tittade hustrun på mig med glittrande ögon och sa: "Ingen är som du, min egen Tarzan".
THE END
"Egentligen borde dom ju avrättas"
I mars 2012 är det 33 år sedan jag muckade från 5:e kompaniet på I19 i Boden. Mina ryggbesvär gjorde att jag hamnade på ett så kallat "malaj-kompani". Den officiella benämningen var handräckningsman, och inget annat. En dag var vi ute i det fria. Jag vill minnas att vi hämtade mat i Kusträsk och att vi sedan åkte ut till respektive manskap som skulle "matas". Det var då jag mötte en ung officer på uppåtgående. Han hade sina skidor på sig när han plötsligt dök upp vid min sida. Följande samtal utspann sig:
- Är det Lindqvist?
- Ja, det stämmer bra!
- Fin väder idag, heller hur?
- Man kan inte klaga!
- Jaa, vad sysslar Lindqvist på med i det civila om jag får fråga?
- Jag jobbar på Furunäsets sjukhus i Piteå.
- Det är väl ett sinnessjukhus, heller hur?
- Ja, fast det korrekta namnet är mentalsjukhus.
- Hur länge har Lindqvist jobbat där då?
- Två år.
Den purunge officeren lutade sig framåt med sina skidstavar nedkörda i snön och fortsatte:
- Det måste vara tungt att se dom där stackarna på sinnessjukhuset, heller vad tycker Lindqvist?
- Tja, det är väl som vilket jobb som helst. Jag är mestadels chaufför och sköter om transporterna.
- Jag menar, dom är ju sinnessjuka, sa han och tittade på mig.
- Dom lär väl aldrig bli friska, heller hur Lindqvist?
- Det stämmer. Det är kroniker, som varit sjuka i kanske hela sitt liv, sa jag. Så kom det som jag nästan inte trodde var sant:
- Jaa, fan också, det vore ju lika bra att ställa upp dom på rad och avrätta dom...
Det var då jag blev svarslös. Han tittade återigen på mig, och jag kände att han ville ha ett svar. Men det där svaret kunde jag inte alls ge. Det infann sig endast en konstig otäck känsla i hela kroppen. Efter en stund skidrade han sin väg. Kvar stod jag, och min haka hade jag tappat ned i snön.
Jag tittade mig omkring, i hopp om att nån av mina kompisar hört samma sak som jag gjort. Men ingen var där. På vägen hem mot förläggningen, tog jag upp det hela med kompisen som körde pickupen.
- Hörde du det där samtalet som jag hade därute för en stund sedan?
Han skakade på sitt huvud. Alltså hade jag inga som helst vittnen. Hade jag drömt heller hörde jag rätt?
Den här episoden kom jag att tänka på senast nu ikväll när jag tittade på "Uppdrag Granskning". Det handlade om Anders Breivik, massmördaren i Norge och hans eventuella svenska kontakter. Det var så mycket hat, som presenterades i TV-programmet, att jag undrade hur "vanliga" svenssons kan gå omkring i sina villaförorter med sina svarta hjärtan, samtidigt som man skjutsar sina barn på dagiset varje morgon. Då kom jag att tänka på den där "vanlige" uppåtgående strebern till officer på I19 i Boden 1978/79. Vad blev det av honom och hans extrema åsikter? Bär han fortfarande på sig sina bistra tankar om "sinnessjuka - som borde ställas på rad för avrättning".
Som om det inte vore nog. Den kompanichef vi hade, såg till sitt yttre ut som en klar kopia av någon skräckfigur hämtad ur en bok av Stephen King. Samme man hade varit på general Francos begravning i Spanien 1975. Då kanske ni förstår åt vilket håll han hade sina åsikter. Man blir ju mörkrädd av blotta tanken.
Vi var 13 personer på luckan.
¤ BUSKA
¤ AIDANPÄÄ
¤ ELIASSON
¤ HIETA
¤ HEDLUND
¤ HEDBERG
¤ HÖRNLUND
¤ MELLQVIST
¤ NYBERG
¤ MARKSTRÖM
¤ LINDQVIST
¤ GRANSTRÖM
¤ KARLSSON
Jag blev gravt lomhörd i en hel vecka efter ett besök med kulspruta på skjutbanan. Alla fick varsitt hörselskydd - utom menige Lindqvist. Förklaringen var enkel: "Dom är slut". Det första jag sedan gjorde var att göra ett besök hos läkaren Per Morsing. Han tittade på mig och sa: - Om inte Lindqvist är återställd inom en vecka, kan han han göra ett återbesök.
Det var ett förfärligt oljud i mina stackars öron under den nästkommande veckan. Det var precis som om jag hade hela Londons Symfoniorkester i mitt huvud (med ostämda instrument). Men tack och lov så flyttade symfoniorkestern ut när veckan var över. Lumpen, denna onödiga sysselsättning. Den lyckligaste dagen i mitt då 22-åriga liv, var den 23 mars 1979. Då åkte jag hemåt och slapp eländet. Någon krigare blev jag därför aldrig. Och kommer så heller inte att bli. Så det så!
-----------------------------------------------------------------------------
- Är det Lindqvist?
- Ja, det stämmer bra!
- Fin väder idag, heller hur?
- Man kan inte klaga!
- Jaa, vad sysslar Lindqvist på med i det civila om jag får fråga?
- Jag jobbar på Furunäsets sjukhus i Piteå.
- Det är väl ett sinnessjukhus, heller hur?
- Ja, fast det korrekta namnet är mentalsjukhus.
- Hur länge har Lindqvist jobbat där då?
- Två år.
Den purunge officeren lutade sig framåt med sina skidstavar nedkörda i snön och fortsatte:
- Det måste vara tungt att se dom där stackarna på sinnessjukhuset, heller vad tycker Lindqvist?
- Tja, det är väl som vilket jobb som helst. Jag är mestadels chaufför och sköter om transporterna.
- Jag menar, dom är ju sinnessjuka, sa han och tittade på mig.
- Dom lär väl aldrig bli friska, heller hur Lindqvist?
- Det stämmer. Det är kroniker, som varit sjuka i kanske hela sitt liv, sa jag. Så kom det som jag nästan inte trodde var sant:
- Jaa, fan också, det vore ju lika bra att ställa upp dom på rad och avrätta dom...
Det var då jag blev svarslös. Han tittade återigen på mig, och jag kände att han ville ha ett svar. Men det där svaret kunde jag inte alls ge. Det infann sig endast en konstig otäck känsla i hela kroppen. Efter en stund skidrade han sin väg. Kvar stod jag, och min haka hade jag tappat ned i snön.
Jag tittade mig omkring, i hopp om att nån av mina kompisar hört samma sak som jag gjort. Men ingen var där. På vägen hem mot förläggningen, tog jag upp det hela med kompisen som körde pickupen.
- Hörde du det där samtalet som jag hade därute för en stund sedan?
Han skakade på sitt huvud. Alltså hade jag inga som helst vittnen. Hade jag drömt heller hörde jag rätt?
Den här episoden kom jag att tänka på senast nu ikväll när jag tittade på "Uppdrag Granskning". Det handlade om Anders Breivik, massmördaren i Norge och hans eventuella svenska kontakter. Det var så mycket hat, som presenterades i TV-programmet, att jag undrade hur "vanliga" svenssons kan gå omkring i sina villaförorter med sina svarta hjärtan, samtidigt som man skjutsar sina barn på dagiset varje morgon. Då kom jag att tänka på den där "vanlige" uppåtgående strebern till officer på I19 i Boden 1978/79. Vad blev det av honom och hans extrema åsikter? Bär han fortfarande på sig sina bistra tankar om "sinnessjuka - som borde ställas på rad för avrättning".
Som om det inte vore nog. Den kompanichef vi hade, såg till sitt yttre ut som en klar kopia av någon skräckfigur hämtad ur en bok av Stephen King. Samme man hade varit på general Francos begravning i Spanien 1975. Då kanske ni förstår åt vilket håll han hade sina åsikter. Man blir ju mörkrädd av blotta tanken.
Vi var 13 personer på luckan.
¤ BUSKA
¤ AIDANPÄÄ
¤ ELIASSON
¤ HIETA
¤ HEDLUND
¤ HEDBERG
¤ HÖRNLUND
¤ MELLQVIST
¤ NYBERG
¤ MARKSTRÖM
¤ LINDQVIST
¤ GRANSTRÖM
¤ KARLSSON
Jag blev gravt lomhörd i en hel vecka efter ett besök med kulspruta på skjutbanan. Alla fick varsitt hörselskydd - utom menige Lindqvist. Förklaringen var enkel: "Dom är slut". Det första jag sedan gjorde var att göra ett besök hos läkaren Per Morsing. Han tittade på mig och sa: - Om inte Lindqvist är återställd inom en vecka, kan han han göra ett återbesök.
Det var ett förfärligt oljud i mina stackars öron under den nästkommande veckan. Det var precis som om jag hade hela Londons Symfoniorkester i mitt huvud (med ostämda instrument). Men tack och lov så flyttade symfoniorkestern ut när veckan var över. Lumpen, denna onödiga sysselsättning. Den lyckligaste dagen i mitt då 22-åriga liv, var den 23 mars 1979. Då åkte jag hemåt och slapp eländet. Någon krigare blev jag därför aldrig. Och kommer så heller inte att bli. Så det så!
-----------------------------------------------------------------------------
När klockans visare stannar...
"Tidevarv komma, tidevarv försvinna...". Våra människoliv är på den här jorden ett enda stort kretslopp. Den jordiska tiden rinner ut som sanden i ett timglas. Det är så mycket som vi borde ha gjort, men kanske aldrig kommer att göra, och aldrig förmår oss. Ibland tänker vi tankar som inte är så av värst uppbygglig art. Vi förbannar varandra, vi låter lag gå före rätt, vi bråkar om oväsentligheter, vi går på i all oändlighet, vi tjafsar och bär oss åt. Vissa finner en slags livsluft i att nedvärdera andra människor, man "armbågar" sig fram genom livet. Man tror och tycker att livets absoluta mening finns i detta. Men så en dag, vi vet inte när, suddas allt detta ut. Klockans visare stannar. Sanden i timglaset rinner ut. Och som de små skröpliga individer vi alla är, inför det eviga, så har vår tid på detta klot tagit slut.
"Nu blir den där Lindqvist så där djup igen..." kanske någon tycker. Men det är bättre att utforska sina inre djup, än att aldrig någonsin ägna det en enda tanke. För de flesta utav oss som ställs inför något sorts problem tänker ju till. Och för det mesta så är vi så pass vidunderligt skapta, att vi fixar det och mer därtill. Hjärnan har en sådan otrolig kapacitet att ordna upp de mest jobbigaste av problem.
Jag har stått inför höga trösklar ibland, och inte alls vetat hur jag ska ta mig över. Det har varit näst intill stört omöjligt. Men så efter ett tag, så har de där höga trösklarna krympt alltmer, och jag har helt obesvärat tagit mig förbi dem. Med trösklar menar jag förstås de saker som inneburit någon form av problem. Ju fler "trösklar" man stött på och klarat av, desto mer styrka pumpas in i ens medvetande.
Jag hittade ett foto i ett album. Ett enkelt färgfoto, utan några som helst finesser. Det var jag som en midsommarkväll för 42 år sedan, satte kameran mot min kind, kisade med ena ögat och KLICK! tryckte av. Det föreställer mina släktingar, eller åtminstone vissa delar av dem. Det var en midsommarafton 1969 i Byske i Västerbotten. Jag var 11 år, skulle fylla 12 i september. Då tänkte jag aldrig på djupa saker, då var det mest kompisar, serietidningar, trummor och spännande filmer i TV:n som existerade.
Hur hör nu detta ihop med det där djupa som jag nyss haft ett längre föredrag om? Jo, allt hör faktiskt ihop. Det har en stor del av livet att göra. Då 1969, lades mina grundstenar. Livets egna så viktiga grundstenar. Då danades min personlighet. Även om den kanske börjar redan vid 2-3 årsålder. Ju äldre jag blivit desto viktigare har livet och min lilla stund på jorden blivit. Helst skulle jag vilja ta ut varje pyttesekund och leva den riktigt fullt ut. Bara för att få så stor valuta som möjligt för det liv som jag föddes till. Men det kanske inte är genomförbart. Hur som helst så gör jag så gott jag bara kan. Och det tror jag de flesta utav oss också gör.
Härmed slut på "djupheterna" för denna gång. Nu stiger jag åter upp till ytan, och ytligheten som är vår vanligaste förekommande roll som vi spelar mot varandra i vardagen. Ha det så gott!
Midsommaraftonen 1969 firade vi med våra släktingar. Det började alltid tidigt på förmiddagen. Min pappa hämtade björkris i skogen. Han satte det framme vid bilens grill, liksom för att markera att det var midsommar. Vi brukade umgås rätt mycket med både mammas och pappas syskon och deras familjer. Den aktuella kvällen, när solen stod på sin allra högsta topp, åkte vi i en slags karavan mot Byske. Det var mina föräldrar och jag, pappas brorsa Sven och hans Elma. Kusinen Rigmor med sina föräldrar, Erik (min fars bror) och hustrun Essy. Med på midsommarturen var också Emmy och John. Emmy var pappas äldre syster och John hennes man. Jag minns att pappa alltid brukade spexa och skoja tillsammans med Sven. Dom var två underhållare som man fick skratta åt. Pappa höll ett tal vid campingbordet där i Byske. Efter att pappa pratat en stund, tar systern Emmy och vänder sig mot honom och utbrister på pitemål: "Men oj vo dö schwåll, John". (Men oj vad du svamlar, John), och alla brast ut i skratt. I och med detta så avrundade pappa sitt tal under spridda applåder.
---------------------------------------------------------------------------------------
"Nu blir den där Lindqvist så där djup igen..." kanske någon tycker. Men det är bättre att utforska sina inre djup, än att aldrig någonsin ägna det en enda tanke. För de flesta utav oss som ställs inför något sorts problem tänker ju till. Och för det mesta så är vi så pass vidunderligt skapta, att vi fixar det och mer därtill. Hjärnan har en sådan otrolig kapacitet att ordna upp de mest jobbigaste av problem.
Jag har stått inför höga trösklar ibland, och inte alls vetat hur jag ska ta mig över. Det har varit näst intill stört omöjligt. Men så efter ett tag, så har de där höga trösklarna krympt alltmer, och jag har helt obesvärat tagit mig förbi dem. Med trösklar menar jag förstås de saker som inneburit någon form av problem. Ju fler "trösklar" man stött på och klarat av, desto mer styrka pumpas in i ens medvetande.
Jag hittade ett foto i ett album. Ett enkelt färgfoto, utan några som helst finesser. Det var jag som en midsommarkväll för 42 år sedan, satte kameran mot min kind, kisade med ena ögat och KLICK! tryckte av. Det föreställer mina släktingar, eller åtminstone vissa delar av dem. Det var en midsommarafton 1969 i Byske i Västerbotten. Jag var 11 år, skulle fylla 12 i september. Då tänkte jag aldrig på djupa saker, då var det mest kompisar, serietidningar, trummor och spännande filmer i TV:n som existerade.
Hur hör nu detta ihop med det där djupa som jag nyss haft ett längre föredrag om? Jo, allt hör faktiskt ihop. Det har en stor del av livet att göra. Då 1969, lades mina grundstenar. Livets egna så viktiga grundstenar. Då danades min personlighet. Även om den kanske börjar redan vid 2-3 årsålder. Ju äldre jag blivit desto viktigare har livet och min lilla stund på jorden blivit. Helst skulle jag vilja ta ut varje pyttesekund och leva den riktigt fullt ut. Bara för att få så stor valuta som möjligt för det liv som jag föddes till. Men det kanske inte är genomförbart. Hur som helst så gör jag så gott jag bara kan. Och det tror jag de flesta utav oss också gör.
Härmed slut på "djupheterna" för denna gång. Nu stiger jag åter upp till ytan, och ytligheten som är vår vanligaste förekommande roll som vi spelar mot varandra i vardagen. Ha det så gott!
Midsommaraftonen 1969 firade vi med våra släktingar. Det började alltid tidigt på förmiddagen. Min pappa hämtade björkris i skogen. Han satte det framme vid bilens grill, liksom för att markera att det var midsommar. Vi brukade umgås rätt mycket med både mammas och pappas syskon och deras familjer. Den aktuella kvällen, när solen stod på sin allra högsta topp, åkte vi i en slags karavan mot Byske. Det var mina föräldrar och jag, pappas brorsa Sven och hans Elma. Kusinen Rigmor med sina föräldrar, Erik (min fars bror) och hustrun Essy. Med på midsommarturen var också Emmy och John. Emmy var pappas äldre syster och John hennes man. Jag minns att pappa alltid brukade spexa och skoja tillsammans med Sven. Dom var två underhållare som man fick skratta åt. Pappa höll ett tal vid campingbordet där i Byske. Efter att pappa pratat en stund, tar systern Emmy och vänder sig mot honom och utbrister på pitemål: "Men oj vo dö schwåll, John". (Men oj vad du svamlar, John), och alla brast ut i skratt. I och med detta så avrundade pappa sitt tal under spridda applåder.
---------------------------------------------------------------------------------------
Gustave Dorés bibliska illustrationer
Det hela börjar en sommardag 1969. Tillsammans med pappas bror Gunnar, hustrun Aina samt sonen Bosse, åker jag och mina föräldrar på semester. En av anhalterna på vägen var Vilhelmina. Där fanns en affär som sålde antika saker. Jag sa till min pappa att jag ville in för att kolla på vad som fanns, jag var vid det här laget 11 år, skulle fylla 12 samma höst. Jag och pappa gick in i affären. När vi gått där en stund (pappa var inte intresserad av antikviteter) så såg jag en hög med häften. Då jag bläddrade i det, så upptäckte jag att det var bibliska motiv. Bilderna kände jag igen, de hade jag sett hemma hos min moster i deras stora Familjebibel. Och de där teckningarna, som var så spännande och dramatiska, var gjorda av fransmannen Gustave Doré (1832-1883).
- Dom där vill jag ha, sa jag till pappa.
- Jamen, vi måste ju veta vad dom kostar först, sa han och påkallade expeditens uppmärksamhet.
- Tio kronor! blev svaret.
Tio kronor tycktes min pappa ha råd med. Han tog i alla fall upp plånboken och betalade snällt. Sen tog jag påsen med alla häftena och kände mig glad. När vi närmade oss bilen där min mamma satt, log han och sa:
- Väjtö, vo hajn velld håvva? En Bibel! (Vet du vad han ville ha? En Bibel!)
När vi så småningom kom hem från vår semester, hamnade påsen med "mitt fynd" i uthuset. Och där låg den, år ut och år in. När uthuset revs så flyttades påsen med sitt bibliska innehåll upp på vindan i vårt hus och fortsatte att samla damm. Tanken var att en dag lämna in min hög av häften till ett bokbinderi, för att göra en "riktig" familjebibel av det antika fyndet från 1969. Men...det blev aldrig. Ja, nu sitter jag här, 42 år efteråt med mina häften. Inte alla, de flesta ligger fortfarande kvar i vårt gamla hus. Tryckåret är 1918, och Gustave Dorés bilder har fortsatt att fascinera mig. Han lyckades på nåt sätt skickligt fånga upp dramatiken i den bibliska berättelsen. Vilket gjorde mig intresserad, när jag som 10-11-åring för första gången kom i kontakt med hans teckningar hos min moster Malin i Blåsmark.
De bibliska häftenas fortsatta öde, vet jag inget om. Kanhända att de också i fortsättningen får inta sin vanliga plats därinne med de andra sakerna i det gamla huset. Vi får väl se...
Tio kronor fattigare blev min far den där sommaren 1969 i Vilhelmina.
En hög med häften i en påse tilldrog sig mitt intresse.
Tryckåret var 1918. Och för 50 öre per häfte kunde man så småning-
om samla ihop till en hel familjebibel. Om man nu hade råd förstås.
Gustave Dorés illustrationer var världsberömda. Här ses ett motiv från
Nya Testamentet. Kristus med törnekronan.
"FADER VÅR, SOM ÄR I HIMMELEN!"
"SVEPDUKEN"
Gustave Doré (1832-1883)
--------------------------------------------------------------
Bild på Doré: www.wikipedia.org
- Dom där vill jag ha, sa jag till pappa.
- Jamen, vi måste ju veta vad dom kostar först, sa han och påkallade expeditens uppmärksamhet.
- Tio kronor! blev svaret.
Tio kronor tycktes min pappa ha råd med. Han tog i alla fall upp plånboken och betalade snällt. Sen tog jag påsen med alla häftena och kände mig glad. När vi närmade oss bilen där min mamma satt, log han och sa:
- Väjtö, vo hajn velld håvva? En Bibel! (Vet du vad han ville ha? En Bibel!)
När vi så småningom kom hem från vår semester, hamnade påsen med "mitt fynd" i uthuset. Och där låg den, år ut och år in. När uthuset revs så flyttades påsen med sitt bibliska innehåll upp på vindan i vårt hus och fortsatte att samla damm. Tanken var att en dag lämna in min hög av häften till ett bokbinderi, för att göra en "riktig" familjebibel av det antika fyndet från 1969. Men...det blev aldrig. Ja, nu sitter jag här, 42 år efteråt med mina häften. Inte alla, de flesta ligger fortfarande kvar i vårt gamla hus. Tryckåret är 1918, och Gustave Dorés bilder har fortsatt att fascinera mig. Han lyckades på nåt sätt skickligt fånga upp dramatiken i den bibliska berättelsen. Vilket gjorde mig intresserad, när jag som 10-11-åring för första gången kom i kontakt med hans teckningar hos min moster Malin i Blåsmark.
De bibliska häftenas fortsatta öde, vet jag inget om. Kanhända att de också i fortsättningen får inta sin vanliga plats därinne med de andra sakerna i det gamla huset. Vi får väl se...
Tio kronor fattigare blev min far den där sommaren 1969 i Vilhelmina.
En hög med häften i en påse tilldrog sig mitt intresse.
Tryckåret var 1918. Och för 50 öre per häfte kunde man så småning-
om samla ihop till en hel familjebibel. Om man nu hade råd förstås.
Gustave Dorés illustrationer var världsberömda. Här ses ett motiv från
Nya Testamentet. Kristus med törnekronan.
"FADER VÅR, SOM ÄR I HIMMELEN!"
"SVEPDUKEN"
Gustave Doré (1832-1883)
--------------------------------------------------------------
Bild på Doré: www.wikipedia.org
Tingsholmsgubben
Då är det alltså sant det som jag hört berättas. Att nere på Tingsholmens udde finns en gubbe som dyker upp när man minst anar det. Först trodde jag det var enbart en skröna, nu vet jag bättre. Jag har nämligen träffat honom! Det sägs även att så fort han ser en kamera, ställer han sig i vägen för att låta sig fotograferas. En riktig linslus med andra ord. Bildbevis finns, så om ni bara väntar en stund så kommer han strax in i era datorer. Han är definitivt inte alls farlig, snarare gav han sken att vara en rätt så trevlig gubbe. Säkerligen både snäll och rar mot gamla damer, små barn, katter och hundar. 
En dag åkte jag ner till Holmen. Jag tycker om den fridfulla känslan
som platsen skänker mig.
På bryggan kan man ligga och drömma sig bort, medan ljudet av
skvalpande vatten slår mot båtens för.
Båtar så långt ögat kan nå. Men Tingsholmsgubben har jag inte sett
skymten av än.
Men vänta nu...kan detta vara ett spår av Tingsholmsgubben? Vad
jag hört så bär han svart keps...
Medan jag tar bilder och letar efter Tingsholmsgubben, sitter min
mycket tålmodiga hustru i bilen och väntar.
Kanske att Tingsholmsgubben ligger i den där båten...?
Nere på udden fångar jag den här bilden...men bakom min rygg så
hörs okända ljud, det kan väl inte...
...mmmm, det var väl det jag trodde. Tingsholmsgubben i egen hög
person. Det sägs att han bara brukar vara synlig nattetid. Har man
tur så kan man någon gång se honom mitt på ljusa dagen. När jag
inleder ett försök till samtal om det är han som är den omtalade gubb-
en, så nickar han lite lätt på sitt kepsförsedda huvud. Lika fort som han
kom - lika snabbt är han borta, spårlöst...Ja, jag säger då det, somliga
gör vad som helst för att synas på bild. Undrar om jag skall skicka in
bilden till Piteå-Tidningen, det är ju ett riktigt scoop jag gjort...
OBS! Enligt Länsstyrelsen så är Tingsholmsgubben fridlyst. Man får
ABSOLUT ICKE skjuta på honom!!!! Ej eller mata honom!!!!
-------------------------------------------------------------------------------
Tingsholmsgubbefotograf: ROGER LINDQVIST
Gunnar Wiklund, bilmekanikern från Luleå som blev sångare
Gunnar Wiklund.
Wiklundsgrabben från residensstaden Luleå, var en äkta och gedigen norrlänning. Han såg dagens ljus den 17 augusti året 1935. Gunnar jobbade under veckorna som bilmekaniker. Men när helgen kom åkte han runt med sin sång i bagaget tillsmmans med olika lokala dansorkestrar på orten. 1959 fick Gunnar sitt stora genombrott på folkparkernas artistforum. Det var då som han framförde Per-Martin Hambergs Nu Tändas Åter Ljusen I Min Lilla Stad. Succén var ett faktum för den gänglige mekanikern från Luleå.
Gunnar Wiklund kom att bli en av Sveriges mest älskade schlagersångare. Inte bara härhemma, utan även i våra andra grannländer. Populariten förde honom ut genom landet på otaliga parkturnéer, där bl. a. Piteå fick besök flera gånger. Gunnar hade förresten Piteåpåbrå, hans far var infödd "Pitepalt", och detta gjorde att Gunnar även kunde behärska vår dialekt (Pitemål) med stor bravur.
I slutet av september 1989 fick historien om Gunnar Wiklund sitt tragiska slut. Endast 54 år gammal somnade han in efter ett par år av ständig ohälsa. Cancern vann så småningom kampen.
I dag vid mitt besök på Loppiset i Badhusparken, så hittade jag en gammal vinyl med Gunnar. Det var en LP där han sjunger Jim Reeves-sånger, inspelad på skivmärket "Columbia" 1970. Tankarna förflyttades raskt tillbaka till en parkkväll (samma plats som där jag stod i dag) sommaren 1969. Det var då som Gunnar gjorde stor succé tillsammans med Ewa Roos. Sommarkvällen var varm. 5.000 människor gjorde att hela parkområdet fullkomligt kokade. Det var fest och underhållning, och det var "den där" Gunnar som "ägde" kvällen.
--------------------------------------------------------------------------------
Roger Lindqvist.
"Faster-Emmy-karameller"
"Faster Emmy karameller". Jo, jag kallar dem så p.g.a. att min
faster brukade bjuda mig på sådana när jag var barn. Emmy och hennes
man, John, bodde i ett rött hus vid Hortlaxvägen. John hade sitt skomakeri
på tomten. När skomakeriet så småningom lades ner, så fick John anställ-
ning som snickare vid Hortlaxhus. /Foto: Roger Lindqvist.
Emmy Risberg (1914-1998). Min numera bortgångna faster -
storasyster till min far - hade en stor portion humor, men hade även
fötts med skinn på näsan. Hon var en dam som visste vad hon ville.
Hon brukade bjuda mig ur sin karamellskål, och där låg som oftast
kolabönor, av mig döpt till "Faster-Emmy-karameller". Vi firade hög-
tider tillsammans, åkte på semester ihop, vi umgicks en hel del.
--------------------------------------------------------------------------
Möte med det okända del. 2
När aftonen nalkades och Olle och hustrun nyss var hemkomna från affären, tänkte han återigen på det där underliga som hänt föregåenda natt. Ryggen värkte återigen, och det var med viss möda som Olle bar in matkassarna från bilen. När hustrun såg sin makes förvridna anlete, tyckte hon att det var dags för honom att vila sig en stund.
- Har du tagit dina tabletter idag, Olle? frågade hon med ett medlidsamt tonfall.
- Klart jag har, svarade hennes man, med sträv röst.
- Du kanske ska gå och lägga dig en stund, kära du. Jag ser ju att du har ont.
- Måste fixa bilens avgassystem ikväll, Lennart ska hjälpa mig.
- Kan du inte ringa återbud?
- Går inte. Bilen ska ju besiktas på torsdag.
Olles ryggplågor gjorde honom sträv och butter. Han som tidigare varit en ganska gladlynt och positiv person hade sakta förvandlats det sitlidna året. Han gruvade sig för natten. Tänk om det blir en likadant inatt. Just precis i det ögonblicket snuddade han åter vid nattens konstiga händelse. Utan ett ord till hustrun, bestämde han sig för att kolla in om det där "konstiga människorna" åter skulle vandra förbi i natten. Efter middagen åkte Olle till bästa kompisen Lennart. De två var gamla barndomskamrater, de hade bott i samma kvarter under uppväxtåren. Lennart var en kille man kunde lita på, kanske jag skulle berätta för honom...Nää, då tror han att jag blivit alldeles tokig, tänkte Olle under sin färd mot Lennarts hus.
Kvällen var kommen. Birgit satt uppkrupen i finsoffan med sitt handarbete. Olle satt i fåtöljen och tittade på Aktuellt. När programmet var slut, gäspade Olle och sa till sin fru att han skulle till sängs.
- Hoppas du kan sova inatt, älskling, jag sitter uppe en stund till. Jag vill få den här virkningen klar nångång, go´natt på dig, dröm sköna drömmar!
Olle la sin kropp i sängen. Efter kvällens mekande i Lennarts garage, värkte ryggen än mer. Jag blir snart tokig, tänkte han, jag måste få sova! Exakt klockan 2.38 väcks Olle av ett gnisslande ljud. Det låter som om det kommer utifrån, eller...Med stor möda lyckas han så småningom ta sig upp ur sängen. Han sticker fötterna i tofflorna som står parkerade vid sängen. Snart är han i köket. Han går mot skafferiet och den pillerburk som står på översta hyllan. Han sträcker sig, så det går en ilning genom ryggslutet. Så sätter han sig med vattenglaset vid köksbordet och drar undan gardinen.
Samma sak upprepas åtrerigen liksom natten före. Gnisslandet kommer från vagnen som mannen i de grå vadmalskläderna drar. På kärran sitter den lille pojken, och vid sidan går kvinnan med hucklet. Nu känner Olle att han börjar bli en aning rädd. Håller jag på att mista förståndet, eller har dessa människor kommit på besök från en annan okänd och värld?
De tre okända personerna går i lugnt mak mot den grind som kvinnan öppnar medan mannen och pojken passerar. Som genom ett trollslag är de alla uppslukade av de stora väldiga majestätiska furorna. De smälter liksom in i den mäktiga storskogen. Men vart går dom, vad är detta för människor, tänker Olle som i sin iver glömt ta sin värktablett.
Olle drar sig då till minnes ett gammalt obebott hus som fanns i skogen där han och Lennart en gång lekte som barn. Kanske ändå att jag måste prata med Lennart, kanske att han vet nåt om det där mystiska huset. Kanske att det finns ett samband. Olle tittar på köksklockan, den visar 3.12. Snart kommer tidningen, jag ids inte gå och lägga mig. Jag kokar mig en kopp kaffe.
--------------------------------------------------------
Text: Roger Lindqvist.
Möte med det okända
Natten var varm. Och trots att sovrumsfönstret stod på glänt, så kändes ingen nämnvärd svalka. Olle hörde sin hustrus djupa andetag, hon verkar så oförskämt rofylld, tänkte han, när han för femtioelfte gången vände på sin kudde. För tredje natten i rad så infann sig inte sömnen. På nattygsbordet lyste klockradions röda siffror klart i det mörka och alltför varma sovrummet. Olles rygg värkte, trots att han innan sänggåendet tagit de receptbelagda morfintabletterna. 3-4 ggr. per dag enligt doktorns ordination. Men fortsätter det så här så måste jag ha en till, tänkte Olle, medan han försiktigt reste sig från dubbelsängen.
Uppe i ett skåp i köket stod befriaren. D.v.s. medicinburken med de 100 starka värktabletterna som de senaste halvåret blivit hans bästa vän. Vid 55 fyllda och efter 34 år på verkstadsgolvet med ibland alltför tunga lyft, var Olles rygg utsliten. Åtminstone var det så man sa när han besökte ryggspecialisten på det stora sjukhuset för en utvärdering. Olles kondition var inte eller vad den brukade vara. I sina svåraste stunder när värken spreds som ett gift i kroppen, och svårmodet lade sig som en sten omkring hans bröst, såg han ingen utväg.
Olle satte sig på köksoffan. Natten var tyst och öde, och det enda ljud som hördes var köksklockans tickande. Det var då som det hände. Tre personer, en man en kvinna och en pojke i 10-11 årsåldern kommer gående på infarten. Olle ryggar tillbaka, där han sitter bakom den ljusa köksgardinen. Mannen drar en vagn och längst bak går den unga pojken kvinnan som går vid sidan om, bär ett grått huckle över huvudet, och hennes ögon uttrycker sorg och vemod.
Olle tycker det hela känns en smula obehagligt. Kanske att jag drömmer, kanske är det morfintabletterna som spelar mig ett spratt, tänker han. Fastän situationen känns mystisk och overklig följer han med blicken de tre gestalterna. Handen darrar en aning när han för glaset mot sin mun. De tre har nu nått fram till grinden som vetter mot storskogen som finns i omedelbar närhet. Kvinnan med hucklet öppnar grinden och mannen och barnet passerar förbi. Snart är de alldeles uppslukade av nattmörkret.
Olle sitter kvar en lång stund efteråt och söker en lämplig förklaring till det inträffade. "Kanske att jag väcker Birgit", tänker han. "Kanske att jag håller på att bli tokig, kanske jag bara yrar?".
Olle bestämmer sig slutligen för att lägga sig i sin säng. Värken är för stunden borta. Men han vet att om någon timma börjar helvetet om igen.
När morgonen så sakta gryr väcks han av hustruns muntra rop.
- Olle, du tänker väl inte sova bort hela dagen? Det är jättefint väder ute, jag tänkte vi skulle äta frukost på altanen. Kommer du? Vill du ha gröt eller fil, älskling? Kanske rostade mackor med ägg?
- Kaffe, svart! säger Olle.
- Det känns som om jag gått en tio-ronders match mot Tyson, och därefter sprungit ett maraton. Olles 55-åriga kropp känns tung så här på morgnarna. Värken har redan slagit rot. Det tar flera minuter innan han kommit på fötter. Han kliar sitt rufsiga gråa hår, och tänker på den sistlidna natten. Tanken på det gör honom betänksam. "Ska jag berätta, eller ska jag inte", tänker han på vägen mot badrummet. "Hon skulle nog bara tro att jag svamlar, det kanske var en synvilla", tänker han och försöker slå bort nattens händelse.
------------------------------------------------------------
Historien som ni nyss läs, är en idé som jag länge burit med mig. Vi får väl se om den får en fortsättning?
Roger.
Uppe i ett skåp i köket stod befriaren. D.v.s. medicinburken med de 100 starka värktabletterna som de senaste halvåret blivit hans bästa vän. Vid 55 fyllda och efter 34 år på verkstadsgolvet med ibland alltför tunga lyft, var Olles rygg utsliten. Åtminstone var det så man sa när han besökte ryggspecialisten på det stora sjukhuset för en utvärdering. Olles kondition var inte eller vad den brukade vara. I sina svåraste stunder när värken spreds som ett gift i kroppen, och svårmodet lade sig som en sten omkring hans bröst, såg han ingen utväg.
Olle satte sig på köksoffan. Natten var tyst och öde, och det enda ljud som hördes var köksklockans tickande. Det var då som det hände. Tre personer, en man en kvinna och en pojke i 10-11 årsåldern kommer gående på infarten. Olle ryggar tillbaka, där han sitter bakom den ljusa köksgardinen. Mannen drar en vagn och längst bak går den unga pojken kvinnan som går vid sidan om, bär ett grått huckle över huvudet, och hennes ögon uttrycker sorg och vemod.
Olle tycker det hela känns en smula obehagligt. Kanske att jag drömmer, kanske är det morfintabletterna som spelar mig ett spratt, tänker han. Fastän situationen känns mystisk och overklig följer han med blicken de tre gestalterna. Handen darrar en aning när han för glaset mot sin mun. De tre har nu nått fram till grinden som vetter mot storskogen som finns i omedelbar närhet. Kvinnan med hucklet öppnar grinden och mannen och barnet passerar förbi. Snart är de alldeles uppslukade av nattmörkret.
Olle sitter kvar en lång stund efteråt och söker en lämplig förklaring till det inträffade. "Kanske att jag väcker Birgit", tänker han. "Kanske att jag håller på att bli tokig, kanske jag bara yrar?".
Olle bestämmer sig slutligen för att lägga sig i sin säng. Värken är för stunden borta. Men han vet att om någon timma börjar helvetet om igen.
När morgonen så sakta gryr väcks han av hustruns muntra rop.
- Olle, du tänker väl inte sova bort hela dagen? Det är jättefint väder ute, jag tänkte vi skulle äta frukost på altanen. Kommer du? Vill du ha gröt eller fil, älskling? Kanske rostade mackor med ägg?
- Kaffe, svart! säger Olle.
- Det känns som om jag gått en tio-ronders match mot Tyson, och därefter sprungit ett maraton. Olles 55-åriga kropp känns tung så här på morgnarna. Värken har redan slagit rot. Det tar flera minuter innan han kommit på fötter. Han kliar sitt rufsiga gråa hår, och tänker på den sistlidna natten. Tanken på det gör honom betänksam. "Ska jag berätta, eller ska jag inte", tänker han på vägen mot badrummet. "Hon skulle nog bara tro att jag svamlar, det kanske var en synvilla", tänker han och försöker slå bort nattens händelse.
------------------------------------------------------------
Historien som ni nyss läs, är en idé som jag länge burit med mig. Vi får väl se om den får en fortsättning?
Roger.
Trumslagare i röd uniform
Flera gånger har jag berättat om mitt trummande i olika bandkonstellationer. Nu är det dags igen! Som 11-åring kom jag med i Piteå Kommunla Musikskola. Med åren så växte uppgifterna. Jag satt som trummis i den 60-man stora (starka) Blåsorkestern (nåja, det fanns ju många tjejer med också). Varje torsdag klockan 18.00 var det repetitioner på Christinasalen i Piteå. Jag var även trumslagare i Musikskolans storband "Piteå Havsband", vi repade också varje vecka, måndagskvällar klockan 18.00. Medan jag gick i skolan spelade jag trummor i Hortlax högstadiekör under ledning av Sten Westling. Då brukade jag också vara delaktig i de Lördagskonserter som gick av stapeln på Stadshuset i Piteå. Med kören fick jag åka ut på turné, våren 1971.
Pianisten och musikläraren Georges Goudin ville ha mig med i den Underhållningsorkester som också fanns under musikskolans tak. Men det hann jag tyvärr inte. Jag hade även en del trumlektioner inprickade ute på Framnäs en gång per vecka. När jag blev aktiv dansmusiker var jag fortfarande kvar i de båda banden i musikskolan. Det hände att jag spelade dansmusik fredagar o lördagar. Lördagarna var ibland vikt åt Blåsorkestern och Piteå Havsbands repektive "utflykter" både i och utanför Piteå Kommun. På dagen alltså konsert på olika platser, med jazzlåtar på spellistan och även en del marschmusik. På kvällen iväg med orkesterbussen för att lira dansmusik runt om i de nordligaste länen. Söndag var vilodag. Hittade några bilder i albumet som får symbolisera denna hektiska tid i mitt liv.
Trumslagare i röd uniform. Året är 1973 och jag var då medlem i
Blåsorkestern i Piteå Kommunala Musikskola. Jag var även trummis
i Piteå Havsband, som genom Rikskonserter reste runt på bl. a. olika
fritidsgårdar i Norr- och Västerbotten.
I hammocken hemma i Hortlax. 1973 åkte vi till Stockholm för att bl. a.
spela på Sollidens scen på Skansen.
Sommaren 1974 spelade jag med Rolf Åhmans. Men jag trummade
även åt Piteå Havsband och Blåsorkestern.
Ibland räckte tiden nästan inte till. Men här har jag i alla fall tagit
mig en kaffepaus med min syster Gerd.
Här som trumslagare i Piteå Havsband strax efter hemkomsten från
den Tysklandsturné som vi gjorde. Bilden hämtad ur TV-programmet
"Musikresan" som sändes i augusti 1974.
-----------------------------------------------------------------
Pianisten och musikläraren Georges Goudin ville ha mig med i den Underhållningsorkester som också fanns under musikskolans tak. Men det hann jag tyvärr inte. Jag hade även en del trumlektioner inprickade ute på Framnäs en gång per vecka. När jag blev aktiv dansmusiker var jag fortfarande kvar i de båda banden i musikskolan. Det hände att jag spelade dansmusik fredagar o lördagar. Lördagarna var ibland vikt åt Blåsorkestern och Piteå Havsbands repektive "utflykter" både i och utanför Piteå Kommun. På dagen alltså konsert på olika platser, med jazzlåtar på spellistan och även en del marschmusik. På kvällen iväg med orkesterbussen för att lira dansmusik runt om i de nordligaste länen. Söndag var vilodag. Hittade några bilder i albumet som får symbolisera denna hektiska tid i mitt liv.
Trumslagare i röd uniform. Året är 1973 och jag var då medlem i
Blåsorkestern i Piteå Kommunala Musikskola. Jag var även trummis
i Piteå Havsband, som genom Rikskonserter reste runt på bl. a. olika
fritidsgårdar i Norr- och Västerbotten.
I hammocken hemma i Hortlax. 1973 åkte vi till Stockholm för att bl. a.
spela på Sollidens scen på Skansen.
Sommaren 1974 spelade jag med Rolf Åhmans. Men jag trummade
även åt Piteå Havsband och Blåsorkestern.
Ibland räckte tiden nästan inte till. Men här har jag i alla fall tagit
mig en kaffepaus med min syster Gerd.
Här som trumslagare i Piteå Havsband strax efter hemkomsten från
den Tysklandsturné som vi gjorde. Bilden hämtad ur TV-programmet
"Musikresan" som sändes i augusti 1974.
-----------------------------------------------------------------
Älskade dumburk
Magasin-programmen startade med Halv sju hösten 1971. Åke Falck, som ett par år tidigare hört till programtypens allra hårdaste motståndare, gjorde nu en helomvändning och åstadkom ett program som verkligen blev folkkärt och populärt och uppvisade glänsande tittarsiffror. Det stod klart att TV 1 skulle inmuta denna nya tid 18.30-19.30, och de närmaste åren satsade man även en hel del pengar och resurser. Efter ett kortare mellanspel på ett program som hette I kväll var det Gunnar Arvidsson som närmast avlöste teamet Lennart Swahn-Karin Falck. Varianten fick namnet Sveriges Magasin, och det programmet alternerade senare mellan Göteborg, Malmö, Falun och Umeå. En tredje variant dök upp 1978-79 med den besynnerliga rubriken Program-ETT.
Halv sju inledde eran för magasinsprogrammen, och under Åke Falcks
ledning blev detta program också oslaget åtminstone vad tittarsiffror
beträffar. De sittande herrarna är från vänster Åke Falck (1925-1974),
Lars Widding (1924-1994), Lennart Swahn (1927-2008) och Karl-Axel
Sjöblom död 1982. Damerna är Gun Hägglund och Karin Falck.
1971 när Halv sju gör sin premiärsändning, blir den här gummidockan
en populär figur. Den hade följt med sagovinjetten och hamnade i studion
under en repetition. Lennart Swahn var den ende som såg dockans
möjlighet. I första programmet gav han John Blund en alldeles speciell
röst och ett visst "pundigt" sätt att tala. John Blund blev omdelbart bar-
nens favorit. Han kom åkande i den ena mer fantastiska farkosten än
den andra för att visa sin saga, kasta litet sand i ögonen på barnen och
så ge sig av. John Blund var också den första figuren som beordrade
sänggående.
Sveriges Magasin med fr. v. Gunnar Arvidsson (1924-2003), Ivan
Renliden, Sten Carlberg (1925-1998), Agneta Bolme (1941-2008) och
Anders-Erik Malm (1922-1984).
Sveriges Magasin hade också sin egen speciella sagohörna, där
Drutten och Gena bodde. Sten Carlberg skrev manus och gjorde Genas
skrovliga röst, medan Agneta Bolme skänkte sin röst åt Drutten.
-------------------------------------------------------------------------
Halv sju inledde eran för magasinsprogrammen, och under Åke Falcks
ledning blev detta program också oslaget åtminstone vad tittarsiffror
beträffar. De sittande herrarna är från vänster Åke Falck (1925-1974),
Lars Widding (1924-1994), Lennart Swahn (1927-2008) och Karl-Axel
Sjöblom död 1982. Damerna är Gun Hägglund och Karin Falck.
1971 när Halv sju gör sin premiärsändning, blir den här gummidockan
en populär figur. Den hade följt med sagovinjetten och hamnade i studion
under en repetition. Lennart Swahn var den ende som såg dockans
möjlighet. I första programmet gav han John Blund en alldeles speciell
röst och ett visst "pundigt" sätt att tala. John Blund blev omdelbart bar-
nens favorit. Han kom åkande i den ena mer fantastiska farkosten än
den andra för att visa sin saga, kasta litet sand i ögonen på barnen och
så ge sig av. John Blund var också den första figuren som beordrade
sänggående.
Sveriges Magasin med fr. v. Gunnar Arvidsson (1924-2003), Ivan
Renliden, Sten Carlberg (1925-1998), Agneta Bolme (1941-2008) och
Anders-Erik Malm (1922-1984).
Sveriges Magasin hade också sin egen speciella sagohörna, där
Drutten och Gena bodde. Sten Carlberg skrev manus och gjorde Genas
skrovliga röst, medan Agneta Bolme skänkte sin röst åt Drutten.
-------------------------------------------------------------------------
The Gräsänkling Blues
Året är 1966. I ett rött hus med vitmålade knutar bor John, Maj-Gerd, Gerd och Roger. I ett av rummen huserar min syrra med alla sina sminkattiraljer, hårspray, speglar m.m. m.m. I samma rum, står en radiogrammofon som min far ropat in på auktion. Vår grammofon blev för mig en av de allra viktigaste sakerna i min barndom. Det var här som jag fick den första kontakten med musiken. Oräkneliga timmar satt jag i min egen lilla värld och spisade syrrans plattor. Siw Malmkvist, Gunnar Wiklund, Anita Lindblom, Owe Thörnqvist, Lil Malmqvist, Towa Carson, Lasse Lönndahl, Per Myrberg, Anna-Lena Löfgren, Ann-Louise Hanson, Jan Malmsjö samt mina egna stora favoriter; Povel Ramel och Carl-Gustaf Lindstedt och Arne Källerud. Det var också just precis här som Povel lotsade mig in i sin musikaliska- och ibland smått tokiga värld. Å, vad jag älskade det!
- Roger, det är mat! ropade min mamma från köket. Men jag hörde inte, jag befann mig i den underbaraste av världar: Musikens!!
- Roger! hör du inte, det är mat!
Snabbt fram till köksbordet, och mammas spagetti och köttfärssås. Så fort måltiden var avslutad - åter in igen i syrrans rum med Wiklund, Ramel, Malmsjö, Carson, Lindblom och Lindstedt & Källerud. Så kunde mina barndoms dagar se ut. Än i denna dag så hyser jag en lika stor kärlek till Povels låtar. Han blev som en vän i familjen, och jag var uppriktigt ledsen när nyheten om hans död spreds via TV och tidningar den där dagen i början av juni 2007.
Men minnet av min grammofon har jag hitills endast burit i mina tankar. Men när jag lånade min f.d. svåger Hennings fotoalbum upptäckte jag att min älskade radiogrammofon faktiskt fanns bevarad åt eftervärlden. Så här kommer bilden, dels av min syrra, men även en liten bit av en tingest som hjälpte mig att öppna musikens fantastiska portar en gång för ganska så länge sen. När jag ser på fotot tycks jag höra baron Ramel någonstans där i fjärran:
Full fart på köksdörren jag tror jag smiter min kos
sjungande the gräsänkling blues, oh yeah...
Våren 1966. Syrran har gjort sig fin, och bakom kameran står hennes
kille och fotar. På samma bild - till vänster - syns den bruna grammo-
fonen som en dag öppnade sina portar på vid gavel, för en liten nio-
årig grabb från Hortlax. Idag vid fyllda 53 så finns fortfarande baron
P. Ramel kvar i mitt medvetande...
-----------------------------------------------------------
- Roger, det är mat! ropade min mamma från köket. Men jag hörde inte, jag befann mig i den underbaraste av världar: Musikens!!
- Roger! hör du inte, det är mat!
Snabbt fram till köksbordet, och mammas spagetti och köttfärssås. Så fort måltiden var avslutad - åter in igen i syrrans rum med Wiklund, Ramel, Malmsjö, Carson, Lindblom och Lindstedt & Källerud. Så kunde mina barndoms dagar se ut. Än i denna dag så hyser jag en lika stor kärlek till Povels låtar. Han blev som en vän i familjen, och jag var uppriktigt ledsen när nyheten om hans död spreds via TV och tidningar den där dagen i början av juni 2007.
Men minnet av min grammofon har jag hitills endast burit i mina tankar. Men när jag lånade min f.d. svåger Hennings fotoalbum upptäckte jag att min älskade radiogrammofon faktiskt fanns bevarad åt eftervärlden. Så här kommer bilden, dels av min syrra, men även en liten bit av en tingest som hjälpte mig att öppna musikens fantastiska portar en gång för ganska så länge sen. När jag ser på fotot tycks jag höra baron Ramel någonstans där i fjärran:
Full fart på köksdörren jag tror jag smiter min kos
sjungande the gräsänkling blues, oh yeah...
Våren 1966. Syrran har gjort sig fin, och bakom kameran står hennes
kille och fotar. På samma bild - till vänster - syns den bruna grammo-
fonen som en dag öppnade sina portar på vid gavel, för en liten nio-
årig grabb från Hortlax. Idag vid fyllda 53 så finns fortfarande baron
P. Ramel kvar i mitt medvetande...
-----------------------------------------------------------
Nr. 9: ULF STERNER
Säsongen 1964/65 blev värmlänningen Ulf Sterner den förste svensk som spelade i världens tuffaste hockeyliga NHL. 1958 gjorde han som 17-åring debut i Tre Kronor. Det skulle så småningom bli hela 189 A-landskamper innan karriären var över. Deje IK, Rögle BK, Frölunda och Färjestad är klubbar som Uffe Sterner spelat i. Sterner blev vid VM i Stockholm 1969 utsedd till världens bäste amatörishockeyspelare. 1962 var han med om att bärga hem Sveriges tredje VM-guld i Colorado Springs. Ulf Sterner har alltså en fantastisk hockeykarriär att blicka tillbaka på. På grund av sina strålande insatser i Färjestads matchtröja nummer 9, så har han förärats att se sin tröja hissas upp i Löfbergs Lila Arena i Karlstad. Väl förunnat en av svensk ishockeys största spelare någonsin.
ULF STERNER f. 1941. Gjorde 189 A-landskamper i Tre
Kronors tröja.
----------------------------------------------------------------------
"Kunskapspiller"
Jag är en vetgirig person. Jag vill veta. Jag vill hinna skaffa mig så mycket kunskap som det bara går under min vandring på denna jord. Jag vill veta ALLT innan jag dör. I går påbörjade jag ett praktverk om den nederländske målaren Rembrandt Harmenzoon Rijn (1606-1669). I samma bokhög ligger Tage Erlanders memoarer. För ett tag sedan ville jag veta MYCKET om Carl Milles. Jag har en kunskapstörst som är svårsläckt. Till detta finns också ett brinnande intresse för arkeologi. Jag fastnade framför TV:n en kväll när ett program om en utgrävning av en grav visades. Hustrun fann däremot inget större intresse för detta.
Men tänk om det vore så, att vi genom ett enda piller kunde skaffa oss all denna intressanta kunskap. Tänk er, ett piller som rymmer 20 band av Nationalencyklopedin. Att tagas morgon och kväll. Men det kanske skulle kännas tråkigt, att istället för böcker ta ett piller? I kväll fortsätter min resa i Rembrandts fotspår...
Rembrandt Harmenzoon Rijn (1606-1669). Historien om den
världsberömde nederländske målaren är just nu min kvällslektyr.
-----------------------------------------------------------------------
Bild: www.wikipedia.se
Men tänk om det vore så, att vi genom ett enda piller kunde skaffa oss all denna intressanta kunskap. Tänk er, ett piller som rymmer 20 band av Nationalencyklopedin. Att tagas morgon och kväll. Men det kanske skulle kännas tråkigt, att istället för böcker ta ett piller? I kväll fortsätter min resa i Rembrandts fotspår...
Rembrandt Harmenzoon Rijn (1606-1669). Historien om den
världsberömde nederländske målaren är just nu min kvällslektyr.
-----------------------------------------------------------------------
Bild: www.wikipedia.se
STÄMBANDET - Älvsbyn
STÄMBANDET var en kör hemmahörande i Norrbottens Pärla, Älvsbyn. Kören bestod av ett 25-tal personer från bygden. På repertoaren fanns såväl andlig som profana melodier. Sångledare för gruppen var Gunhild Andersson, Älvsbyn. Kjell Andersson, sångare, trubadur och en välkänd profil häruppe i de norra delarna, var Gunhilds son. Kjell figurerade också i kören med sin sång, bas- och gitarrspel. 1985 ringde han mig. Kören hade gjort en inspelning, och nu ville man ha lite mer taktfast komp med på sina låtar. Kjell och jag åkte ner till teknikern Kjell Nästén i Skellefteå, i hans inspelningsstudio. Kjell la på sin bas, och jag mina trummor. Kjell Nästén var för mig ingen ny bekantskap. Redan 1981 gjorde Rolf Åhmans en singel i hans studio KN i Skellefteå. Kjell var även med när vi i Rolf Åhmans spelade vår sista spelning i Edeborg, Harads trettondagsafton 1982. Kjell Nästén har också ett förflutet som basist i dansbandet Bosses från Skellefteå.
1985 medverkade jag som trummis på den inspelning som Älvsby-
kören STÄMBANDET gjorde. Med var också min f.d. kollega i Kjell-Bertils
Kjell Andersson. Åkerbärsblomman som pryder omslaget, är Norr-
bottens landskapsblomma (Rubus arcticus).
KJELL ANDERSSON spelade bas och gitarr, jag spelade trummor på
inspelningen som gjordes 1985.
-----------------------------------------------------------------------
Foto: Piteå-Tidningen.
Svart födelsedag
- Å, va´jag längtar till i morron, sa Petter till sin mamma när godnattsagan just var avslutad.
- Tror du att det dyker upp nåra dumma svarta regnmoln i morron, som förstör min fest? Tror du mamma?
- Vet du va´Petter, jag tror att det blir en underbar födelsedag tillsammans med dina kompisar.
- Go´natt nu gubben, vi ses i morron!
Den varma julisolen gjorde ett tappert försök att tränga igenom den blå Bamsegardinen i Petters fönster. Äntligen, tänkte Petter, där han låg i sin säng och kliade sitt morgonrufsiga hår. Äntligen är det morron! Äntligen födelsedag!
Nere från köket hörde han mammas och pappas röster. Föräldrarna var i full fart med att ställa fram bord och stolar i den vackra bersån. Det var här som kalaset skulle hållas.
Inbjudningskorten som skickats till alla de inbjuda hade Petter själv ordnat. Nåja, mamma hade också varit med på ett hörn. Födelsedagstårtan, dekorerad med röda saftig jordgubbar hade hela familjen varit delaktig i. Jordgubbar var bland det bästa som Petter visste, därför ville han prompt ha dem med på sin tårta. Tårtan hade mamma gjort kvällen före. Den stod så fin och ståtlig i kylen.
När Petter sent omsider kom nerför trappan, stod mamma och pappa redo för att hylla sin snart sjuårige lille son.
- Grattis! sa dom båda på en och samma gång. Efter grattandet fick Petter en bamsekram från båda föräldrarna.
- Tänk att du har gått och blivit stora starka karl´n, sa pappa och rufsade till sin son i håret.
- Minns du va du lovade mig, pappa? Jo, att vi skulle ta ekan och våra metspön för att fiska senare ikväll?
- Det är väl klart att jag inte glömt, sa pappan och tillade; jo, jag vet ett ställe där det simmar stora gammelgäddor. Dit ska du å jag. Fast jag säger inte mer...
På inbjudningskorten hade Petter skrivit: "Kalasett borjar klåckan ett. Velkomna. Petter".
Då klockan började närma sig lunchtid, sa Petters pappa att han skulle åka in till stan för att "ordna lite saker".
- Men lugn bara lugn. Jag är hemma i god tid före gästerna kommer. Jag måste ju hinna ordna en fiskdamm också, heller hur Petter?
Pappa satte sig i sin bil och åkte sakta ut mot vägen. I köket höll mamma på med diverse göromål.
- Petter, du måste byta dina kläder. Seså, skynda dig på nu innan kalaset börjar. Å så glömmer du väl inte att kamma ditt genomrufsiga hår?
Några minuter före utsatt tid, kom den första gästen. Det var Fredde. Och vad som mest tilldrog sig Petters intresse, var det stora paket som Fredde hade i famnen.
- Tjena, Petter! Å grattis! sa Fredde och sträckte ut sina små armar med presenten.
- Tack sakru ha! sa Petter och tog tacksamt emot födelsedagsgåvan.
Nu började det strömma in flera bekanta ansikten. Och alla var de sommarfina och balanserade ett paket på sina armar. Solen stod högt på himlen. I bersån stod allt dukat och klart - ja, förutom den där jordgubbstårtan förstås. Det skulle ju allt sett tokigt ut om den stått framme i solgasset, tänkte Petter medan han viftade bort en elak fet humla som surrade kring hans ansikte.
- Konstigt, tänkte mamma. När hon såg att hennes äkta man ännu inte kommit hem. Han som alltid brukar passa tiderna. Nåja, han dyker nog snart upp.
När klockan blivit fem, och den sista gästen precis hade vinkat farväl, ringer telefonen.
- Larsson!
- Jo, goddag, jag heter Sven Nilsson och jobbar som polisinspektör här i stan. Det är så att jag har en tråkig nyhet. Er make, Tommy Larsson har varit inblandad i en våldsam bilolycka.
På andra sidan av luren känner Petters mamma att hennes ben inte längre bär henne. Hon sjunker ner på hallgolvet.
- Vad är det med min man, han är väl inte skadad? säger hon nästan halvt skräckslagen.
Ute på den gröna gräsmattan leker födelsedagsbarnet ovetande om vad som utspinner sig i telefonen.
- Ja, jag är ledsen över att behöva säga detta, men er make har avlidit. Han blev påkörd av en rattonykter person som kom över på fel sida av vägen. Om ni vill så kan jag meddela en präst, om ni behöver prata med någon...Hallå fru Larsson, hör ni mig...?
På hallgolvet fann Petter sin mamma med telefonluren i sin hand.
- Mamma, kommer inte pappa snart? Vi skulle ju ut och fånga en massa gammelgäddor han å jag...
Rödgråten och med bultande hjärta, trycker hon Petter mot sitt bröst. Där blir de två sittande en bra stund, alltmedan telefonluren hänger mot väggen, och en röst som hörs; fru Larsson, är ni där...?
Det blev ingen fisketur. Petters pappa ljöt en ögonblicklig död i samma stund som den berusade mannen förlorade kontrollen över sin bil. Efteråt konstaterades att den berusade mannen intagit ett flertal lugnande tabletter, samt blandat detta med alkohol. Tyvärr så råkade Petters pappa komma i vägen.
Några dager därpå ringer det på dörren hemma hos Petter och hans mamma. Ute på bron står en kvinnlig polis med ett paket i handen.
- Vi hittade det här paketet i er mans baksäte. Det verkar vara en födelsedagspresent. Det är adresserat till nån som heter Petter. Tack och adjö, sa polisdamen och gick sedan hastigt därifrån.
När Petter och hans mamma studerar paketet litegrann närmare, står följande att läsa:
"Till min älskade son, Petter. Grattis på din sjuårsdag!
Ps. Det som ligger i paketet, är bra att ha när vi ska fånga gammelgäddorna.
Pappa"
Text: Roger Lindqvist.
- Tror du att det dyker upp nåra dumma svarta regnmoln i morron, som förstör min fest? Tror du mamma?
- Vet du va´Petter, jag tror att det blir en underbar födelsedag tillsammans med dina kompisar.
- Go´natt nu gubben, vi ses i morron!
Den varma julisolen gjorde ett tappert försök att tränga igenom den blå Bamsegardinen i Petters fönster. Äntligen, tänkte Petter, där han låg i sin säng och kliade sitt morgonrufsiga hår. Äntligen är det morron! Äntligen födelsedag!
Nere från köket hörde han mammas och pappas röster. Föräldrarna var i full fart med att ställa fram bord och stolar i den vackra bersån. Det var här som kalaset skulle hållas.
Inbjudningskorten som skickats till alla de inbjuda hade Petter själv ordnat. Nåja, mamma hade också varit med på ett hörn. Födelsedagstårtan, dekorerad med röda saftig jordgubbar hade hela familjen varit delaktig i. Jordgubbar var bland det bästa som Petter visste, därför ville han prompt ha dem med på sin tårta. Tårtan hade mamma gjort kvällen före. Den stod så fin och ståtlig i kylen.
När Petter sent omsider kom nerför trappan, stod mamma och pappa redo för att hylla sin snart sjuårige lille son.
- Grattis! sa dom båda på en och samma gång. Efter grattandet fick Petter en bamsekram från båda föräldrarna.
- Tänk att du har gått och blivit stora starka karl´n, sa pappa och rufsade till sin son i håret.
- Minns du va du lovade mig, pappa? Jo, att vi skulle ta ekan och våra metspön för att fiska senare ikväll?
- Det är väl klart att jag inte glömt, sa pappan och tillade; jo, jag vet ett ställe där det simmar stora gammelgäddor. Dit ska du å jag. Fast jag säger inte mer...
På inbjudningskorten hade Petter skrivit: "Kalasett borjar klåckan ett. Velkomna. Petter".
Då klockan började närma sig lunchtid, sa Petters pappa att han skulle åka in till stan för att "ordna lite saker".
- Men lugn bara lugn. Jag är hemma i god tid före gästerna kommer. Jag måste ju hinna ordna en fiskdamm också, heller hur Petter?
Pappa satte sig i sin bil och åkte sakta ut mot vägen. I köket höll mamma på med diverse göromål.
- Petter, du måste byta dina kläder. Seså, skynda dig på nu innan kalaset börjar. Å så glömmer du väl inte att kamma ditt genomrufsiga hår?
Några minuter före utsatt tid, kom den första gästen. Det var Fredde. Och vad som mest tilldrog sig Petters intresse, var det stora paket som Fredde hade i famnen.
- Tjena, Petter! Å grattis! sa Fredde och sträckte ut sina små armar med presenten.
- Tack sakru ha! sa Petter och tog tacksamt emot födelsedagsgåvan.
Nu började det strömma in flera bekanta ansikten. Och alla var de sommarfina och balanserade ett paket på sina armar. Solen stod högt på himlen. I bersån stod allt dukat och klart - ja, förutom den där jordgubbstårtan förstås. Det skulle ju allt sett tokigt ut om den stått framme i solgasset, tänkte Petter medan han viftade bort en elak fet humla som surrade kring hans ansikte.
- Konstigt, tänkte mamma. När hon såg att hennes äkta man ännu inte kommit hem. Han som alltid brukar passa tiderna. Nåja, han dyker nog snart upp.
När klockan blivit fem, och den sista gästen precis hade vinkat farväl, ringer telefonen.
- Larsson!
- Jo, goddag, jag heter Sven Nilsson och jobbar som polisinspektör här i stan. Det är så att jag har en tråkig nyhet. Er make, Tommy Larsson har varit inblandad i en våldsam bilolycka.
På andra sidan av luren känner Petters mamma att hennes ben inte längre bär henne. Hon sjunker ner på hallgolvet.
- Vad är det med min man, han är väl inte skadad? säger hon nästan halvt skräckslagen.
Ute på den gröna gräsmattan leker födelsedagsbarnet ovetande om vad som utspinner sig i telefonen.
- Ja, jag är ledsen över att behöva säga detta, men er make har avlidit. Han blev påkörd av en rattonykter person som kom över på fel sida av vägen. Om ni vill så kan jag meddela en präst, om ni behöver prata med någon...Hallå fru Larsson, hör ni mig...?
På hallgolvet fann Petter sin mamma med telefonluren i sin hand.
- Mamma, kommer inte pappa snart? Vi skulle ju ut och fånga en massa gammelgäddor han å jag...
Rödgråten och med bultande hjärta, trycker hon Petter mot sitt bröst. Där blir de två sittande en bra stund, alltmedan telefonluren hänger mot väggen, och en röst som hörs; fru Larsson, är ni där...?
Det blev ingen fisketur. Petters pappa ljöt en ögonblicklig död i samma stund som den berusade mannen förlorade kontrollen över sin bil. Efteråt konstaterades att den berusade mannen intagit ett flertal lugnande tabletter, samt blandat detta med alkohol. Tyvärr så råkade Petters pappa komma i vägen.
Några dager därpå ringer det på dörren hemma hos Petter och hans mamma. Ute på bron står en kvinnlig polis med ett paket i handen.
- Vi hittade det här paketet i er mans baksäte. Det verkar vara en födelsedagspresent. Det är adresserat till nån som heter Petter. Tack och adjö, sa polisdamen och gick sedan hastigt därifrån.
När Petter och hans mamma studerar paketet litegrann närmare, står följande att läsa:
"Till min älskade son, Petter. Grattis på din sjuårsdag!
Ps. Det som ligger i paketet, är bra att ha när vi ska fånga gammelgäddorna.
Pappa"
Text: Roger Lindqvist.
I långtradare mot Smålandsstenar...
Svågern Henning var långtradarchaufför. Han körde långa sträckor med sin 24-meter långa lastbil, bl. a. mellan Norrbotten-Småland. Sommaren 1972 fick jag åka med på en sån tur. Vi startade söndagen den 11 juni 1972. Varför jag är så bombsäker på datumet är p.g.a. att det på nyheterna samma dag meddelades att racerföraren Joakim Bonnier omkommit i en krasch på Le Mans i Frankrike.
Målet var småländska Aneby, djupt in i de småländska (Åsa-Nisse) skogarna. Henning skulle lossa en del av sin last därnere. Jag minns också att vi sov över i förarhytten någonstans i närheten av Aneby. Vi gjorde också ett besök i Jönköping, där himlens portar hade öppnat sig på vid gavel vid vårt besök. Som kuriosa kan jag även nämna att vi någonstans på vägen mötte Yngve Forssélls orkester i sin blå vita orkesterbuss. Minns att jag tyckte det så så mäktigt ut. En jättestor landsvägsbuss med texten: Svensktopparna Yngve Forssélls. Märk väl, att bandet ännu inte gjort sin "Farfar..." Man låg inte heller på Svensktoppen, men orkestern räknades redan då tillhöra toppskiktet av alla dansorkestrar i landet. Nåväl, nog om detta...
Vi tillbringade nära på en hel vecka i Hennings långtradare. Vid nåt tillfälle så sov vi över på nåt hotellrum i Gävle. Jag minns också en mycket sen middag på Dockstabaren i Kramfors kommun. Så pass sent som mitt i natten. Jag var inte alls pigg på att äta, ville bara sova, men Henning sa att det var bäst för mig att följa med in på en matbit. Norrköping var ett annat ställe som vi besökte, så även Kalmar. I slutet av veckan så hade jag bestämt mig, jag ville inte bli långtradarchaufför. Jag ville HEM!
Men så här i efterhand så minns jag tillbaka på en ganska kul vecka med Henning bakom ratten. Och eftersom han var en positiv och kul kille, så blev resan till ett bra minne.
Söndagen den 11 juni 1972 påbörjades resan mot Småland. Samma
vi åkte, så hörde vi på nyheterna att Jocke Bonnier dött i en våldsam
krasch på Le Mans i Frankrike.
Det var imponerande att se Henning backa på små trånga ställen med
sin 24-meter långa tradare.
En vecka blev vi borta. Vi besökte Kalmar, Jönköping, Norrköping
m. fl. platser. Senare i livet började Henning åka med sin lastbil till
Italien, Ryssland med flera ställen.
------------------------------------------------------------------
Målet var småländska Aneby, djupt in i de småländska (Åsa-Nisse) skogarna. Henning skulle lossa en del av sin last därnere. Jag minns också att vi sov över i förarhytten någonstans i närheten av Aneby. Vi gjorde också ett besök i Jönköping, där himlens portar hade öppnat sig på vid gavel vid vårt besök. Som kuriosa kan jag även nämna att vi någonstans på vägen mötte Yngve Forssélls orkester i sin blå vita orkesterbuss. Minns att jag tyckte det så så mäktigt ut. En jättestor landsvägsbuss med texten: Svensktopparna Yngve Forssélls. Märk väl, att bandet ännu inte gjort sin "Farfar..." Man låg inte heller på Svensktoppen, men orkestern räknades redan då tillhöra toppskiktet av alla dansorkestrar i landet. Nåväl, nog om detta...
Vi tillbringade nära på en hel vecka i Hennings långtradare. Vid nåt tillfälle så sov vi över på nåt hotellrum i Gävle. Jag minns också en mycket sen middag på Dockstabaren i Kramfors kommun. Så pass sent som mitt i natten. Jag var inte alls pigg på att äta, ville bara sova, men Henning sa att det var bäst för mig att följa med in på en matbit. Norrköping var ett annat ställe som vi besökte, så även Kalmar. I slutet av veckan så hade jag bestämt mig, jag ville inte bli långtradarchaufför. Jag ville HEM!
Men så här i efterhand så minns jag tillbaka på en ganska kul vecka med Henning bakom ratten. Och eftersom han var en positiv och kul kille, så blev resan till ett bra minne.
Söndagen den 11 juni 1972 påbörjades resan mot Småland. Samma
vi åkte, så hörde vi på nyheterna att Jocke Bonnier dött i en våldsam
krasch på Le Mans i Frankrike.
Det var imponerande att se Henning backa på små trånga ställen med
sin 24-meter långa tradare.
En vecka blev vi borta. Vi besökte Kalmar, Jönköping, Norrköping
m. fl. platser. Senare i livet började Henning åka med sin lastbil till
Italien, Ryssland med flera ställen.
------------------------------------------------------------------
Pryo på PITEÅ-TIDNINGEN
Hösten 1972, när det var dags för oss elever att välja den PRYO-plats som vi ville ha, kände jag instinktivt att jag var nyfiken på att se hur en tidningsredaktion fungerade. Valet var med andra ord ganska så lätt. Det blev en PRYO (Prao) plats på Piteå-Tidningen i Piteå på deras gamla adress; tidningshuset på Prästgårdsgatan. Jag fick vara med på olika repotage som fotografer och journalister åkte ut på. Ett av dem, är den artikel som jag publicerar härnere. Det var en gammal man (63-år är man gammal då?) som bodde i en enslig stuga utan TV och bil. Det var journalisten Ulf Dahlberg och fotografen Hans G. Pettersson med mig i släptåg, som bilade ut till Nedre Storfors i Alterdalen.
Under min tid på PT så fick jag även stifta bekantskap med de typografer som jobbade med att iordningställa tidningen. Ja, jag fick t.o.m. äran att montera tidningssidor till kommande nummer av Piteå-Tidningen. Jag var nyss 15-fyllda och var redan då väldigt intresserad av media i olika former. Min framtidsdröm var ibland (det svängde mycket hit och dit) att bli fotograf. På PT jobbade två av deras mest kända "kameramän"; Nils Ögren och Hans G. Pettersson. Hans Pettersson var även han infödd hortlaxbo. Det var både spännande och intressant. Jag fick tillfälle att även träffa journalisterna Erik Westling, Allan Forsberg, Ulf Dahlberg och Sven Meyer. Det kan också tänkas att jag stötte på redaktionssekreteraren Jan Lundquist som fortfarande jobbar kvar på tidningen. En man som skriver väldigt intressanta historiska saker i PT då och då. Bl. a. om emigration o.s.v.
--------------------
Roger.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
HAN STRUNTAR I ALLA LYX OCH ÖVERFLÖD -
ÄR LYCKLIG ÄNDÅ - ELLER JUST DÄRFÖR
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
I den lilla byn Nedre Storfors i Alterdalen bor Arvid Öhlund. Där lever 63-åringen ett isolerat - men lyckligt liv.
- Härifrån flyttar jag aldrig, hävdar Öhlund med skärpa.
Han knogar på med sitt. Just nu är det aktuellt med ett smärre vägprojekt. Vägen från gården upp till landsvägen ska förbättras så att den blir farbar för motorfordon.
- Det kan vara dags att ordna bilväg. Hitills har jag nöjt mig med en liten kärrväg...
Arvid Öhlund är ungkarl. Det har aldrig varit tal om annat. Det här med kvinnor i huset ligger inte för Arvid.
- Tack vare att jag avhåller mig från fruntimmer är jag kärnfrisk. Titta på dom gifta gubbarna. Dom får ont i magen, kärlkramp och en massa fel. Ta mig tusan är det inte fruntimrens fel...
Öhlund räknar med att bli gammal.
- Pappa blev 85 år och jag tänker bli lika gammal som han.
¤ LEVER SPARTANSKT
Återstoden av sitt liv ska Öhlund leva precis som han gör nu. Spartanskt och i stort sett utan de bekvämligheter som vi andra anser som nödvändiga. Hos Öhlund är det bara frysboxen i förstugan, som påminner om att vi skriver 1972 i almanackan.
- Men jag trivs med det här livet. Vill absolut inte röra på mig. Mår illa varje gång jag tvingas in till sta´n. För något år sedan var jag till Luleå och hälsade på, men det gick dåligt. Så fort jag kom innanför dörren ville jag vända hem.
Öhlund kommer aldrig att lämna hemgården. Den dag han lämnar Storfors blir det "med fötterna före".
- Endast döden kan få mig från gården...
Han är född i Nedre Storfors och här har han bott i hela sitt liv. Ensam har han varit sedan slutet på 50-talet. 1957 dog fadern och 1962 förlorade han modern. Då hade hon vistats på ålderdomshem i tre år. Ungefär vid samma tidpunkt sålde han korna och la ned jordbruket. Det vill säga helt och hållet har han inte lagt av med jord- och skogsbruk.
- Nej, ängarna slår jag varje år. Brunte måste ju få sitt hö.
¤ Arvid Öhlund lever ensam i sin stuga invid Alterälven - ensam med
hästen, hunden och tre kattor. Brunte - en 18-årig fåle - fungerar både
som sällskapsdjur och arbetsredskap.
¤ DJUREN GER SÄLLSKAP
Brunte, det är hästen - en gammal fåle på 18 år, som trots åldern är pigg och rask. Brunte tjänar som sällskap och så får han naturligtvis göra ett och annat dagsverke. Djuren är Arvid Öhlunds främsta sällskap. Förutom Brunte har han en hund och tre kattor.
- Men hunden börjar visa ålderdomssymtom. Inte så underligt förresten - han är 17 år, berättar Öhlund..
Det bor inte många grannar i närheten. De flesta i grannskapet har gett sig iväg. Vintertid är det lugnt och stilla medan det är livligare på sommaren. Då kommer sommargästerna från Luleå och flyttar in i granngården som ligger på andra sidan Alterälven. Öhlunds fastighet är belägen alldeles intill älven och c:a 400 meter från vägen mot Pålträsk och Älvsbyn. Till Älvsbyn är det c:a två mil.
¤ ÄLVEN FISKRIK
- Alterälven är fiskrik. Jag tar upp fisk så jag klarar mig hela vintern. Det blir mest gädda och abborre, men det finns också laxöring. Präktiga bitar på ett par kilo.
Matfrågan innebär inga problem för Öhlund. Nästan dagligen passerar butiksbussar.
- Det går ingen nöd på mig. Jag reder mig fint, säger han.
Gården är ingen boning för grevar och baroner. Enda värmekällan är vedspisen i det stora köket. Vatten och avlopp saknas också. Däremot finns elektricitet. Men elektrisk värme är ingenting för Öhlund.
- Så länge jag har servitutet (rätt till skogsavverkning) från bolaget eldar jag med ved. Och förresten, det blir alldeles för dyrt med elektricitet, säger Öhlund.
Han är 63 år och har ingen form av pension.
- Visst blir det knappt med kontanter, men jag klarar mig. Han unnar sig verkligen ingen lyx. Saknar bl. a. TV ("licensen är för dyr") och han gör inga längre resor. Som mest kan det bli en och annan färd till Älvsbyn. Mera sällan styr han färden mot Piteå.
- Dit var jag en enda gång under fjolåret...
¤ Just nu är Arvid Öhlund vägarbetare. Stumpen från gården fram till
stora vägen skall förbättras så att bilar kan ta sig fram.
¤ GILLAR DRAGSPEL
Öhlund tittar inte på TV, däremor lyssnar han ofta på radion och då helst på tredje kanalen - den s.k. skvalradion.
- Det är ju där dom spelar dragspelsmusik och det är det bästa jag vet.
- Vill ni inte höra en riktig dragspelslåt? fråga Öhlund och drar ut en byrålåda som innehåller travar med stenkakor.
- Det här är grejer, säger han och plockar fram en skiva och drar igång skivspelaren.
Drar igång är rätta uttrycket. Öhlund håller sig inte med elektrisk grammofon ("såna tar ström") utan nöjer sig med ett antikt verk som man vevar igång. Han har förresten två stycken. Den ena egenhändigt tillverkat för åtskilliga år sedan.
Spiskroksvalsen dundrar fram ur högtalaren så kraftigt att katten tar till flykten. Men Arvid tycker musiken är toppen. Grammofonstiftet är nytt och då låter det alltid extra fint.
- Problemet är att få tag på stift till grammofonen. Men jag vet ett ställe i Luleå där dom finns.
Musiken tystnar och Öhlund följer oss upp till vägen. Men längre än till stora vägen går sällan hans färder. Det vore inte rätt att flytta honom från hemstället. Han skulle knappast fungera i en bostad i sta´n.
""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""
Text: Ulf Dahlberg Foto: Hans G. Pettersson Pryon: Roger Lindqvist.
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 19 oktober 1972.
Under min tid på PT så fick jag även stifta bekantskap med de typografer som jobbade med att iordningställa tidningen. Ja, jag fick t.o.m. äran att montera tidningssidor till kommande nummer av Piteå-Tidningen. Jag var nyss 15-fyllda och var redan då väldigt intresserad av media i olika former. Min framtidsdröm var ibland (det svängde mycket hit och dit) att bli fotograf. På PT jobbade två av deras mest kända "kameramän"; Nils Ögren och Hans G. Pettersson. Hans Pettersson var även han infödd hortlaxbo. Det var både spännande och intressant. Jag fick tillfälle att även träffa journalisterna Erik Westling, Allan Forsberg, Ulf Dahlberg och Sven Meyer. Det kan också tänkas att jag stötte på redaktionssekreteraren Jan Lundquist som fortfarande jobbar kvar på tidningen. En man som skriver väldigt intressanta historiska saker i PT då och då. Bl. a. om emigration o.s.v.
--------------------
Roger.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
HAN STRUNTAR I ALLA LYX OCH ÖVERFLÖD -
ÄR LYCKLIG ÄNDÅ - ELLER JUST DÄRFÖR
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
I den lilla byn Nedre Storfors i Alterdalen bor Arvid Öhlund. Där lever 63-åringen ett isolerat - men lyckligt liv.
- Härifrån flyttar jag aldrig, hävdar Öhlund med skärpa.
Han knogar på med sitt. Just nu är det aktuellt med ett smärre vägprojekt. Vägen från gården upp till landsvägen ska förbättras så att den blir farbar för motorfordon.
- Det kan vara dags att ordna bilväg. Hitills har jag nöjt mig med en liten kärrväg...
Arvid Öhlund är ungkarl. Det har aldrig varit tal om annat. Det här med kvinnor i huset ligger inte för Arvid.
- Tack vare att jag avhåller mig från fruntimmer är jag kärnfrisk. Titta på dom gifta gubbarna. Dom får ont i magen, kärlkramp och en massa fel. Ta mig tusan är det inte fruntimrens fel...
Öhlund räknar med att bli gammal.
- Pappa blev 85 år och jag tänker bli lika gammal som han.
¤ LEVER SPARTANSKT
Återstoden av sitt liv ska Öhlund leva precis som han gör nu. Spartanskt och i stort sett utan de bekvämligheter som vi andra anser som nödvändiga. Hos Öhlund är det bara frysboxen i förstugan, som påminner om att vi skriver 1972 i almanackan.
- Men jag trivs med det här livet. Vill absolut inte röra på mig. Mår illa varje gång jag tvingas in till sta´n. För något år sedan var jag till Luleå och hälsade på, men det gick dåligt. Så fort jag kom innanför dörren ville jag vända hem.
Öhlund kommer aldrig att lämna hemgården. Den dag han lämnar Storfors blir det "med fötterna före".
- Endast döden kan få mig från gården...
Han är född i Nedre Storfors och här har han bott i hela sitt liv. Ensam har han varit sedan slutet på 50-talet. 1957 dog fadern och 1962 förlorade han modern. Då hade hon vistats på ålderdomshem i tre år. Ungefär vid samma tidpunkt sålde han korna och la ned jordbruket. Det vill säga helt och hållet har han inte lagt av med jord- och skogsbruk.
- Nej, ängarna slår jag varje år. Brunte måste ju få sitt hö.
¤ Arvid Öhlund lever ensam i sin stuga invid Alterälven - ensam med
hästen, hunden och tre kattor. Brunte - en 18-årig fåle - fungerar både
som sällskapsdjur och arbetsredskap.
¤ DJUREN GER SÄLLSKAP
Brunte, det är hästen - en gammal fåle på 18 år, som trots åldern är pigg och rask. Brunte tjänar som sällskap och så får han naturligtvis göra ett och annat dagsverke. Djuren är Arvid Öhlunds främsta sällskap. Förutom Brunte har han en hund och tre kattor.
- Men hunden börjar visa ålderdomssymtom. Inte så underligt förresten - han är 17 år, berättar Öhlund..
Det bor inte många grannar i närheten. De flesta i grannskapet har gett sig iväg. Vintertid är det lugnt och stilla medan det är livligare på sommaren. Då kommer sommargästerna från Luleå och flyttar in i granngården som ligger på andra sidan Alterälven. Öhlunds fastighet är belägen alldeles intill älven och c:a 400 meter från vägen mot Pålträsk och Älvsbyn. Till Älvsbyn är det c:a två mil.
¤ ÄLVEN FISKRIK
- Alterälven är fiskrik. Jag tar upp fisk så jag klarar mig hela vintern. Det blir mest gädda och abborre, men det finns också laxöring. Präktiga bitar på ett par kilo.
Matfrågan innebär inga problem för Öhlund. Nästan dagligen passerar butiksbussar.
- Det går ingen nöd på mig. Jag reder mig fint, säger han.
Gården är ingen boning för grevar och baroner. Enda värmekällan är vedspisen i det stora köket. Vatten och avlopp saknas också. Däremot finns elektricitet. Men elektrisk värme är ingenting för Öhlund.
- Så länge jag har servitutet (rätt till skogsavverkning) från bolaget eldar jag med ved. Och förresten, det blir alldeles för dyrt med elektricitet, säger Öhlund.
Han är 63 år och har ingen form av pension.
- Visst blir det knappt med kontanter, men jag klarar mig. Han unnar sig verkligen ingen lyx. Saknar bl. a. TV ("licensen är för dyr") och han gör inga längre resor. Som mest kan det bli en och annan färd till Älvsbyn. Mera sällan styr han färden mot Piteå.
- Dit var jag en enda gång under fjolåret...
¤ Just nu är Arvid Öhlund vägarbetare. Stumpen från gården fram till
stora vägen skall förbättras så att bilar kan ta sig fram.
¤ GILLAR DRAGSPEL
Öhlund tittar inte på TV, däremor lyssnar han ofta på radion och då helst på tredje kanalen - den s.k. skvalradion.
- Det är ju där dom spelar dragspelsmusik och det är det bästa jag vet.
- Vill ni inte höra en riktig dragspelslåt? fråga Öhlund och drar ut en byrålåda som innehåller travar med stenkakor.
- Det här är grejer, säger han och plockar fram en skiva och drar igång skivspelaren.
Drar igång är rätta uttrycket. Öhlund håller sig inte med elektrisk grammofon ("såna tar ström") utan nöjer sig med ett antikt verk som man vevar igång. Han har förresten två stycken. Den ena egenhändigt tillverkat för åtskilliga år sedan.
Spiskroksvalsen dundrar fram ur högtalaren så kraftigt att katten tar till flykten. Men Arvid tycker musiken är toppen. Grammofonstiftet är nytt och då låter det alltid extra fint.
- Problemet är att få tag på stift till grammofonen. Men jag vet ett ställe i Luleå där dom finns.
Musiken tystnar och Öhlund följer oss upp till vägen. Men längre än till stora vägen går sällan hans färder. Det vore inte rätt att flytta honom från hemstället. Han skulle knappast fungera i en bostad i sta´n.
""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""
Text: Ulf Dahlberg Foto: Hans G. Pettersson Pryon: Roger Lindqvist.
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 19 oktober 1972.
Den mänskliga ondskan
Vi är många som följer händelseutvecklingen i Khaddafis Libyen. En allvarlig situation som påminner en del om när en viss Saddam Hussein skapade oro och oreda i vår värld för några år sedan. USA:s agerande som självutnämnd världspolis i Irakfrågan, skapde heta och uppslitande debatter världen över. I det problem som utspelar sig framför våra ögon, just i denna stund, finns även här USA med, fast den här gången lite mera i skymundan. Mellan Östern-problemet har alltid varit en ytterst het potatis. Och nån lätt lösning på problemet, finns tyvärr inte.
Efter andra världskrigets slut 1945 ställdes de ansvariga inför rätta anklagade för de brott man begått mot mänskligheten. En nödvändighet för att de drabbade så småningom skulle kunna gå vidare med sina liv. Terroristattacken mot USA den 11 september 2001 fick oss med häpnad och avsky förstå hur pass långt vissa fundamentalistiska grupper är redo att gå. Med den attack som skedde i Stockholm mitt under julhandeln 2010 i färskt minne, vet vi att ondskans hantlangare även finns här, mitt ibland oss.
Det fanns en gång en man, som fascinerades av den mänskliga ondskan. För att tränga djupare in detta, för honom okända, åkte han runt hela världen för att intervjua grovt kriminella, ju mer kunskap han fick sig till livs, desto mer frågande blev han. Ondskan har också fått mig att tänka efter. Är människan född ond? Absolut inte! Är ondskan ärftligt betingad? Även där svarar jag med ett rungande nej! Men hur kan då ondskan uppstå? Något fulllödigt svar kan jag nog inte ge. Kanhända att vi (den breda massan) på ett rakare sätt måste visa vår avsky när exempelvis människor med starkt rasistiska åsikter tar till orda.
Världen fortsätter att hemsökas av totalitära maktgalna individer, som inte skyr några som helst medel. Av detta tycker jag att vi har lärt - heller har vi det...?
Den 7 maj 1945 nås det krigshärjade Europa om att den tyska armén
kapitulerat. Efter nästan sex år av krig och förödelse kan världen änt-
ligen andas ut.
Den 30 september 1946 faller domarna över de anklagade personer
som kastat världen in i ett avskyvärt krig. I boken "NÜRNBERG-Proc-
essen" berättar de båda författarna Ann & John Tusa på ett utmärkt
sätt om den uppmärksammade och historiska rättegången.
Den 11 september 2001 utsattes USA för en av de mest spektakulära
terroristhandlingar någonsin. I december 2010 hälsade ondskans- och
terrorns fula ansikte på även i vårt land, mitt i centrala Stockholm.
...........................................................................................
Roger Lindqvist.
Efter andra världskrigets slut 1945 ställdes de ansvariga inför rätta anklagade för de brott man begått mot mänskligheten. En nödvändighet för att de drabbade så småningom skulle kunna gå vidare med sina liv. Terroristattacken mot USA den 11 september 2001 fick oss med häpnad och avsky förstå hur pass långt vissa fundamentalistiska grupper är redo att gå. Med den attack som skedde i Stockholm mitt under julhandeln 2010 i färskt minne, vet vi att ondskans hantlangare även finns här, mitt ibland oss.
Det fanns en gång en man, som fascinerades av den mänskliga ondskan. För att tränga djupare in detta, för honom okända, åkte han runt hela världen för att intervjua grovt kriminella, ju mer kunskap han fick sig till livs, desto mer frågande blev han. Ondskan har också fått mig att tänka efter. Är människan född ond? Absolut inte! Är ondskan ärftligt betingad? Även där svarar jag med ett rungande nej! Men hur kan då ondskan uppstå? Något fulllödigt svar kan jag nog inte ge. Kanhända att vi (den breda massan) på ett rakare sätt måste visa vår avsky när exempelvis människor med starkt rasistiska åsikter tar till orda.
Världen fortsätter att hemsökas av totalitära maktgalna individer, som inte skyr några som helst medel. Av detta tycker jag att vi har lärt - heller har vi det...?
Den 7 maj 1945 nås det krigshärjade Europa om att den tyska armén
kapitulerat. Efter nästan sex år av krig och förödelse kan världen änt-
ligen andas ut.
Den 30 september 1946 faller domarna över de anklagade personer
som kastat världen in i ett avskyvärt krig. I boken "NÜRNBERG-Proc-
essen" berättar de båda författarna Ann & John Tusa på ett utmärkt
sätt om den uppmärksammade och historiska rättegången.
Den 11 september 2001 utsattes USA för en av de mest spektakulära
terroristhandlingar någonsin. I december 2010 hälsade ondskans- och
terrorns fula ansikte på även i vårt land, mitt i centrala Stockholm.
...........................................................................................
Roger Lindqvist.
