Roger Lindqvist

Nästkommande fredag åker systrarna Solbritt och Elisabeth till Spanien. Deras äkta hälfter får dock stanna hemma i snön och kylan. I dag hälsade vi på i Muskus, damerna ville träffas och planera litegrann. Vi bjöds även på en mycket god middag, mitt i planerandet.

 

Käre Herre, om - jag säger om, jag skulle återfödas i en annan skepnad, låt mig då icke bli en vindflöjel. Låt mig istället då bli av en mer bestämd natur. Jag vill inte - käre Herre - vända mig efter vindarna ständigt och jämt. Mitt önskemål är att i så fall ha kvar min bestämda vilja. Absolut inte murad i orubblig cement, men nåt som i alla fall visar att jag fortfarande är jag.

 

Tack på förhand

Roger.

 

I dag har vi avlagt ett besök i Ursviken hos Sture och Elisabeth. Inte vilket besök som helst, det blev en rundvandring bland Stures fantastiska samlingar. Här fanns allt, och då menar jag allt. Det är kul att se alla dessa redskap, mopeder, cyklar med påhängsmotor, burkar, gräsklippare, motorsågar, det vittnar om vilket jobb Sture lagt ned på allt detta. Och vilken känsla han har. Till detta bjöds på köttsoppa med mycket trevligt sällskap kring bordet. Margareta och hennes Mats var också inbjudna, Margareta som är en duktig sångerska som dansat med de stora elefanterna, håller sig fortfarande still going strong. Jo, det blev många angenäma och trevliga timmar tillsammans.

 

I dag ett besök i Peter Larssons nostalgigarage i Bölebyn. - Det började rätt enkelt, berättar brandmannen Peter, för att sedan växa undan för undan. Jag åker ibland till en samlarmässa i Falun där det finns mycket saker. Det blir inte mycket att sova, men det är det värt, avslutar han.

 

För ca två år sedan gjorde jag mitt första besök hos Peter och hans sambo Eva i deras gemensamma nostalgigarage. Jag blev imponerad redan då, men i dag vid mitt besök så märkte jag att samlingen utvidgats liksom min fascination. Att samla - vad än det må vara - är ett sätt att ta till vara sin historia. Det är även så finurligt funtat, att man också lär sig under resans gång, om prylarnas historia och användningsområden. Man skaffar sig kunskap med andra ord.

 

Jag kan endast klart konstatera, att landet jag en gång växte upp i, Sverige det öppna samhället, finns inte längre. För varje dag så krymper vi ihop undan för undan. I dag bakade en bekant negerbollar. Pga den hjärntvätt som rått och råder, så stack det liksom till i mitt inre när jag hörde ordet. Så har det aldrig gjort tidigare. Negerbollen är jag uppväxt med. Fick lära mig att det var nåt gott som min mamma bakade. Hustrun gör detsamma. Varje gång barnbarnet Norah kommer vill hon baka med farmor. Pga den aggressiva kampanj som rått så säger vi numera chokladboll. Men jag har alltmer börjat bli irriterad och ifrågasättande mot detta.

 

En gång hade vi också väldigt högt till taket i vårt fina land. Men taket håller som bäst på att ramla ned på golvet. Jag kan inte förstå varför vi hela tiden måste ursäkta oss, och nedvärdera oss på grund av den orimliga hänsyn vi hela tiden måste ta. Jag har absolut inget emot de flyktingar som kommer. Jag vill absolut vi skall hjälpa till. Men låt oss då hjälpa till utan en massa onödigt tjafsande om negerbollar osv. Det svenska folket håller numera på att fösas in i ett litet hörn, där vi ska sitta och skämmas för det vi gjort. Man pratar i utlandet om ett totalitärt samhälle, att vi liknar Saudiarabien m. fl. regimer som har hårda restriktioner på sitt folk. Sverige håller på att bli ett av dessa ökända länder. Grannländerna, Norge, Danmark och Finland undrar vad det är vi håller på med. Man behöver icke alls vara normman, dansk eller finländare för att undra. Undrar gör jag varje dag. Men det är väl också snart förbjudet?

 

För att godkännas i sociala situationer måste vi alla vara  så korrekta, att det gränsar till sjukdom. Många av dem jag möter har drabbats av akut tunghäfta. De törs inte vara öppna längre. De säger ett - men menar egentligen nåt helt annat. Jag tycker det känns avskyvärt. Fina Sverige, vars öppenhet nära på chockade stora delar av världen under 60-talet. Fina Sverige som på de senaste åren har blivit alltmer slutet och ångestfyllt. Favoritordet har blivit RASIST! Det hörs ofta ute på gator och torg. Ordet RASIST! har förorsakat den tunghäfta som vi lider av. För vem vill bli utstött ur gemenskapen? Ingen! Blir du misstänkt för rasism, duger du inte längre. Ett säkert tecken för att du inte går att lita på, är att du helt enkelt kallar den där goa saken för negerboll. Negerbollen kan störta dig rakt ner i helvetet, om det vill sig illa. Negerbollen är lika allvarligt som om du skulle skära halsen av nån du möter ute på ex. Sundsgatan i Piteå.

 

Jag ska vara så pass ärlig och erkänna: jag mår inte bra av allt detta som pågår. Jag känner mig instängd. Jag känner mig också missnöjd och liksom trampad på. Jag skulle så gärna vilja veta, vem det är som sitter och bestämmer detta? Det här förfarandet luktar ju diktatur lång väg. Jag har lärt mig att vi alla är födda fria. Fri har jag varit i nära 57 år. Men inte nu längre. Nu måste jag hela tiden tänka mig för om de ord jag använder är korrekta. Ena dagen korrekt - andra dagen inkorrekt. Jag hänger inte med. Nån sitter på sitt breda aschle och säger vad JAG  ska tycka, tänka och säga. Nämen, hör ni inte, hur illa det låter?

 

Roger.

Det är lite jobbigt att bli utsatt för anklagelser, speciellt om dessa är till 100 procent falska. "Ingen rök utan eld" brukar det heta, men tänk om det aldrig ens funnits nån eld eller rök? Vi människor är specialister att lägga ihop 2+2=4. Men i bland när det blir extra tokigt och vi griper efter osanningar som råkas passera i luften, då blir resultatet 2+2=7. Slutsumman går inte riktigt ihop. Och osanningen kan i värsta fall bli till en accepterad sanning. Påföljden låter inte vänta på sig.

 

För ca tre år sedan satt jag och pratade med en bekant. Vi väntade på en person som anmält sin snara ankomst. När personen anlände och presenetarde sig, så spratt det till i personen mitt emot, min bekant. Senare fick jag höra en "sanning" som jag inte kan glömma.

    - Jo, jag ska säga dig en sak. Den här personen är alkoholist.

    - En i grannskapet har berättat det för mig.

Så löd själva avslöjandet!

Efteråt fick jag en rätt lång historia kastad rakt i mitt förvånade ansikte. Det blev flera "sanningar". När det blivit alltför många kunde jag inte hålla tyst.

    - Det du säger stämmer inte, sa jag, medan ögonen på min bekant lyste av förvåning.

    - Jo, men jag vet att personen har problem med alkohol. Grannen har ju sagt det till mig.

    - Då kan du hälsa din granne från mig, och säga att detta är fel, så fel som det kan bli.

 

Vi fortsatte en bra stund. Tills jag sa att jag vet vem du egentligen menar. Och det är inte den du utpekar. Då blev det tyst. En liten stund. Jag förklarade att jag genom mitt jobb visste vem denna människa var. Och när jag vidhållit min sanning, erkände min bekant sig som besegrad.

 

Det här bevisar så skört och osäkert en till synes 100 procentig "sanning" är. Så för Guds skull, låt oss inte tro vad en person (som ibland är i obalans) kastar ut sig. Det kan bli väldigt ödesdigert om det vill sig illa. Är man en någorlunda seriös person, kan man ju tänkas få en ursäkt. Men ursäkten kommer aldrig som ett brev på posten. Man är snar att förgöra och förstöra - men absolut inte så pigg på att sopa ihop resterna efter sitt dumma tilltag. Och genom detta så har man i samma stund tappat sin tilltro till den som hållit i "bödel-yxan".

 

Roger.

Min far var en snäll man. Så pass snäll att han i ett obevakat ögonblick gav bort min Mercedes ambulans. Han tyckte väl att sonen blivit så stor att han liksom "vuxit bort" ifrån lekandet med bilar. Men i dag vid fyllda 27... (OK, detta gick ni inte på) 57 år, så skulle jag så gärna velat ha den där bilen kvar i min ägo. Jag minns alla de andra favoritbilarna också, som också lyser med sin frånvaro, och där min pappa INTE är skyldig, som jag också hade önskat ha i en slags samling över flydda dar. Svaret på VARFÖR  hoppas jag få när jag en dag möter min far uppe i himlen.

 

Din son, Roger.