Roger Lindqvist

För ca ett år sedan förlorade världen två män i alltför ung ålder. Min musikantkollega Stefan Engman avled efter en tids sjukdom. Sörjd och saknad av många. Vid ungefär samma tidpunkt försvann min barndomskamrat Per Sundkvist, också han hade drabbats av sjukdom. Även Per lämnade ett stort tomrum efter sig.

 

Tidigt i måndagsmorse dog min gode vän Ulf Lindlöf. Det är nu ca två veckor sedan som jag gjorde ett besök hos Uffe. Han skulle hjälpa mig att scanna några bilder. Vårt gemensamma intresse under några år har kretsat omkring vår stads historia, och Uffe var en riktig eldsjäl i sammanhanget. Det Uffe inte kunde om Piteå var inte värt att veta. Uffes intresse väcktes redan i tioårsåldern, när han med sin kamera gick runt i Piteå hamn och fotograferade. När det i somras blev dags att göra en bildutställning, var Uffes bilder naturligtvis med. Och jag brukade puffa honom att ta fram ytterligare rariteter i sin stora samling. Tillsammans med ännu en kollega, Leif Lidman, har vi tre tillsammans mötts många gånger i Ulfs och Vanjas hem, där vi över kaffe och fikat fört samtal om det gamla Piteå.

 

Nu är Uffe borta, och det känns tomt och bedrövligt. Så sent som idag har jag och Leif lagt bildutställningen "Piteå från förr" i en malpåse. Bilder som även Uffe varit med och valt ut. Uffe är borta, medan vi andra skall fortsätta den där vägen som vi alla går på. Men idag känns vägen som en alltför lång och seg uppförsbacke.

 

Vila i frid Uffe!

 

Vi glömmer aldrig dig!

 

Roger.

Per-Albin Hansson myntade uttrycket: Det svenska folkhemmet. Hanssons efterföljare, Tage Erlander fortsatte byggandet av det som så småningom kom att kallas värlfärdssamhället. Olof Palme förde arvet vidare åren 1969-1986. Ingvar Carlsson gick i samma fotspår som sina företrädare. Så kom Göran Persson, Håkan Juholt och i dag 2014 heter landets S-märkte statsminister Stefan Löfven.

 

Det svenska folkhemmet är för mig ett demokratiskt uppbyggt samhälle, där innevånarna av alla nationaliteter samlas under den blå himlen. Vad vi alla borde ha gemensamt, är tanken om fred och frihet folk emellan. Allas lika värde, oavsett politisk hemvist, kön heller sexuell läggning. Eftersom vi lever under samma tak så borde vi - jag säger borde vi försöka dra åt det håll som gagnar vår överlevnad. Nu är det tyvärr inte så. I dag meddelar SÄPO att alltfler utlandsfödda unga män, åker till Syrien för att ansluta sig till IS-armén. Ca 250 män strider nu under IS-flagga. Och tanken den slår mig: är det så här det svenska folkhemmet ska se ut? Jag bara undrar.

 

Det fanns en tid i mitt liv när jag som svensk var stolt över att lilla Sveriges röst hördes ut över hela vida världen, och nästan mer därtill. Eftersom jag är uppväxt under 1960-talet och en bit in på 70-talet är det Olof Palmes heroiska insatser för det fria ordet, och kampen mot facism och orättvisor och alla människors lika rätt, som finns bäst bevarat i mitt minne. Jag har också goda minnen av Tage Erlander. Min pappa var en inbiten socialdemokrat, något som jag också blev. Landet Sverige med sina många beundrare, landet som hade gjort det närmast helt omöjliga att skapa ett slags människovänligt paradis för sin befolkning. Detta mitt i rapporter från när och fjärran om andra länders totala sociala misslyckanden att ge sitt folk ett drägligt liv. Där dom kom till korta, där lyckades Sverige. Med råge!

 

Det fria ordet var en viktig del av det hela alltet. Alla uppmuntrades att vara öppna, och fanns det problem skulle det stötas och blötas i sann demokratisk anda. Sverige propagerade för att det samhälleliga debattklimatet skulle ha högt till tak. Så högt att alla andra nära på fick nackspärr när dom försökte hänga med. Vi hade öppna samtal om sex och visade allt både på TV och den vita bioduken. För att inte tala om alla de sk herrtidningar, som fullkomligt exploderade av nakna damer på varma sandstränder. Andra länder fick nära på akut hjärtförlamning, men icke Sverige och svenskarna. I Sverige inympades vi alla med att det fanns inget att skämmas för.

 

Detta som jag just beskrivit är mina minnen från min uppväxt. Inte undra på att man blir både stum och fundersam när man i dag året 2014 låter blicken svepa ut över "the old Svedala". Jag och många med mig känner inte igen sig. Vad har då hänt? Ja, inte vet jag. Men det jag vet är att det förr så otroligt öppna landet i norr blivit ett land med förbud. För att konkretisera detta: Talförbud! I dag är vi ca 9 miljoner män, kvinnor och barn som har en bred gaffatejp fastklistad över våra munnar. Åtminstone en stor del i alla fall. Och om inte gaffatejpen snart avlägsnas, finns risk för kvävning.

 

Vi är i dag ett folk med hårda restriktioner. Och läser man hur massmedia i Finland, Norge och Danmark ser på sin storebror Sverige, så får man sig en ordentlig tankeställare. Nåt har alltså hänt. Nåt väldigt allvarligt. Gamla Sverige har på äldre dagar infört censur. När censuren en gång satts i bruk, så finns ingen återvändo. Jag bävar inför det som komma skall.

 

Roger Lindqvist.

Det sovande folket var namnet på en bok som Fredrik Reinfeldt skrev en gång. Jag har inte läst den, och om jag känner mig rätt så kommer jag nog heller aldrig att läsa den. Reinfeldt var en strålande politiker - om man nu tyckte som han. Vilket jag inte gör. Men som sagt, han var duktig på det han gjorde - för SITT parti.

 

Under andra världskriget uppmanades befolkningen att inte prata bredvid mun, pga risk att utländska inflitratörer/spioner skulle lyssna. Nu har det gått ett "par år" sedan kriget tog slut, men den svenska befolkningen fortsätter att tiga. Det pågår censur här i landet i våra tidningar, och massmedia överhuvudtaget. Något som gör mig väldigt upprörd. Läser man t ex norska och danska tidningar kan vi få en bild av hur man ser på oss i andra länder. Jag läste en sån tidning häromdagen som verkligen fick mig att studsa till. Censur är en allvarlig sak som kan få de mest katastrofala följder. Tigandet gör inte saken bättre, då har dessa maktpersoner fått oss precis dit dom vill.

 

I våra medborgerliga rättigheter ingår faktiskt att vi får ha åsikter, för dem som nu inte trodde det. Så öppna era munnar och sjung ut!

 

Roger.

 

 

 

Elisabeth och hennes syster promenerar just nu på de soliga stränderna på Gran Canaria. En vecka skall jag alltså sjunga The Gräsänkling Blues detta tillsammans med Povel Ramel. Men jag har inte ännu inte hunnit fram till: "De´e´måndagsmorron å mitt huvud känns så tuuungt..."

 

En lång och stärkande promenad har jag gjort denna söndagsförmiddag. Varmgrader både ute (och inne tack och lov) som gör att det enbart känns skönt och stimulerande. Har även varit ute och rastat min Volvo. Volvon går ju inte i koppel, vilket gör honom/henne svårmanövrerad. Så fort han/hon - Äsch, det är en HAN - ser en parkering så vill han stanna och vila sig en stund. Gubben håller på att bli gammal. Volvon alltså.

 

Roger.

Jag har nu under en längre tid haft problem med mina armar. Då speciellt min vänstra. I kväll och många andra kvällar har jag haft värk. En rätt så intensiv värk. Höger arm värker också stundtals men inte lika mycket. Har även haft problem med lite yrsel, så jag var tvungen ringa min doktor häromveckan. Blodprov togs, utifall att, men det verkade rätt så skapligt. När det började för ca ett halvår sen, så var första tanken: "Nu kommer hjärtinfarkten". Men det kan tänkas att det hela har sitt ursprung från nacken. Har ju länge brottas med värk i leder osv. Nu har det börjat i armarna. I kväll var jag alldeles slut som artist i ben rygg och armar. Det finns en form av reumatism inblandat. Har väl gått i arv. Min farfar hade det, han blev förtidspensionerad vid 50-årsålder. Mn mor har också haft problem i många år. Pappa hade också problem med sin rygg. Så även vissa andra av mina släktingar. Men det är väl bara klart konstatera, att gubben håller på att bli gammal. Fötterna och benen har också varit både trötta och ömma. Har haft sk sockerdrickskänsla i ben och fötter. Så pass mycket att man ett tag trodde det kunde vara MS. Efter många och långa krokiga vägar så blev det klart att MS var det inte. Däremot som jag tidigare sagt en form av reumatism. Ryggen har varit ett problembarn i många år. När jag spelade som mest, hade jag ibland så ont att jag knappt kunde sitta bakom trummorna.

 

Tack gode Gud att det finns värktabletter! Utan dem skulle det bli rätt jobbigt. Tur också att man lever i den tid man lever. Tur är ju också att det finns en underbar Hälsocentral som den vi har i Hortlax. Jag ger den väldigt höga betyg. Så även dess personal. Nu slut på klageriet!

 

Roger.