Roger Lindqvist

En julklapp, som jag alls inte hade väntat mig, dök upp nån dag före dopparedan. Det är väl dessa oväntade saker som är de mest spännande, tycker jag i alla fall. De sk oförutsedda klapparna. Tack Ann, för din gåva!

 

Allt tog sin början den 22 december 2008. Eftersom jag gillade att skriva och berätta så tänkte jag att det här är nog nåt som kanske kommer att passa mig. Efter en rätt så darrig inledning, så tog det sig mer och mer. Till slut så blev den en del av min vardag. Här kunde fantasin få blomma, i möjliga och omöjliga historier. Här kunde man ju lägga in både annonser, reportage och bilder i en aldrig sinande ström. Första veckan hade jag sju läsare. De närmast sörjande. I dag så läser ungefär drygt 600 personer min blogg. I alla de möjliga länder: USA, Tyskland, Polen, Danmark, Norge, Finland samt några till. Men jag har en bit kvar innan jag blir en ny "Blondinbella". Blondin lär jag nog aldrig bli, och inte heller någon Bella.

 

22.000 bilder finns i dag på bloggen. Nära 11.000 inlägg. Undrar hur länge jag kommer att hålla på? Kanske blir jag less en vacker dag och säger: Nää, nu får det sannerligen vara nog...! Den som lever får se.

 

"Tro honom inte", var Lars Widdings återkommande påstående, när han tillsammans med Pekka Langer medverkade i ett frågesportprogram i radion i tidigt 70-tal. Pekka skojade friskt mad allt och alla, och när han skojade för mycket fällde kollegan Widding just precis dessa ord.

 

Skämt åsido! Att till 100 procent sätta sin tillit till det massmedia säger och skriver, är det nog ingen som gör. Speciellt inte i dessa valtider. Här vinklas det hej friskt, där vissa journalister satt sin opartiskhet i pant. Marcus Birro sa för en tid sedan: Åsiktskorridoren är smal i det här landet, och den har nu blivit ännu smalare och trång.

 

Allt går till stora delar ut på att försöka kränga just sin åsikt, så att den anammas av så många som möjligt. Men vem äger då sanningen? Aftonbladet? Expressen? Dagens Nyheter? Svenska Dagbladet? TV? Radio? S, FP, MP, V, SD, M, C, KD eller Kalle Anka partiet? Omöjligt att svara på. Men en sak kan man väl vara säker på; ingen äger till fullo den ultimata sanningen. Den finns kanhända någonstans mitt emellan.

 

I dag är jag rätt så kritisk då jag läser tidningar eller lyssnar på radio och tittar på TV:n. En styrka i sammanhanget är att man helst vet var man själv står. Vet man detta, så har man en stabil grund att stå på. Om det då blåser hårda stormbyar, så svajar man inte så mycket hit och dit. Man är med andra ord ingen vindflöjel!

 

Roger Lindqvist.

 

I dag ett besök hos sjukgymnasten på Hortlax Hälsocentral. Det ömmar i kroppen efter behandlingen, men det är väl ett tecken på att man lever? Vänster arm och axel har inte varit snälla, trots att det närmar sig jul. Det är alltså "trumslagararmen" som inte sköter sig. Visserligen så används båda armarna när man trummar, men det är som sagt den vänstra som tagit smällen. Skulderbladen och nacken är också ömma, men sitter man som en säck potatis så får man väl skylla sig själv. I bland låter jag vänster hand/arm vila i ena fickan i jackan när man åker bort, resultatet blir att den högra får arbeta för två. Att ta på sig jacka och skjorta kan var nog så problematiskt. Elisabeth har därför ryckt in och varit mig till hjälp. Vid kyrkbesöket häromkvällen, hade jag nog fått gå ut i kylan om inte Bettan varit med. Jag fick inte på mig jackan. Känns ju väldigt surt, när man tänker på att allt detta har gått som en dans tidigare. Men en dag måste man väl sluta dansa?

 

Elisabeth har också problem efter en operation för nåt år sen. Man var då tvungen att sätta in en metallbit i ena axeln och armen, som blev söndertrasad efter ett fall på hal is. Hon har även opererat ena handen, som också den var söndersmulad efter ett fall.  Så vi är två sjuklingar som hjälps åt så gott det nu går. Det är nu jag tänker på mina föräldrar, som brukade ha problem att ta sig in och ut ur bilen. Nu har jag själv problem med att ta på mig säkerhetsbältet.

 

Roger.

I dag tog vi ett farväl av vännen och kompisen Uffe Lindlöf i Piteå stadskyrka. Att ta farväl är alltid lika jobbigt och tråkigt. Den 16 augusti 2013 åt vi lunch tillsammans på Furuborg, det var Uffe och Vanja (det var dom som bjöd) jag och Elisabeth. Efteråt åkte vi till Pitsund med kaffe och några bakelser i korgen. Ulf hade under sina barndomssomrar ofta vistas nere vid Pitsundet, jag hade själv många minnesbilder av samma plats. När vi så småningom satt på den där trappen, och blickade ut över vattnet, berättade Uffe om det han upplevt. Han hade t.o.m. med sig några svartvita bilder. Vi gick runt på stället och jämförde hur det en gång hade sett ut, jämfört med hur det tog sig ut 2013. Den 13 augusti 2013 är en dag att minnas tillbaka på, en dag som aldrig mer kommer att återvända.

 

Tack Uffe för de här åren.

 

Smärta, är inget som man tycker om. Det är inte förrän den där smärtan kommer, som man på fullaste allvar uppskattar den smärtfria tillvaron. Dumt, men sant! Egentligen borde varje ny morgon - trots det absolut hemskaste av  väder och andra negativa orsaker - bli till en enda lång hyllning till den eller det som håller en vid liv. Min vänstra arm har varit väldigt stygg de senaste månaderna. Den har orsakat mig smärta. Så mycket att jag nära på vridit mig som en mask kring en metkrok, när det varit som värst. Häromdagen skulle vi klä julgranen hemma. Barnbarnet Norah var med. Så plötsligt högg det till med full kraft i armen. Jag la mig på sängen med en grimasch. Då kom Norah fram och undrade varför farfar gjorde som han gjorde. När jag sa att jag hade ont, så blev hon nyfiken. När vi på kvällen var på besök, och jag satt i hennes rum så frågade hon om igen: - Farfar, vicken arm var det du hade ont i?

 

I början av 90-talet hade jag flera återkommande njurstensanfall. Till slut så fick jag remiss till Universitetssjukhuset i Umeå. Där hade dom en "sten-kross" som man använde. Innan jag började behandlingen fick jag så pass mycket smärtstillande att jag blev hög som en skyskrapa på Manhattan. Jag var i en annan värld i tre dagar efteråt. Detta upprepades bara nåt år efteråt. Då fick jag utskrivet smärtstillande som jag skulle ta, utifall smärtan skulle komma. En kväll hade jag så ont, att jag var tvungen ta tabletterna. Jag minns att jag åkte in i en dimma, och blev kvar där ett bra tag. En dag kom den sylvassa stenen ut, på normalt sätt. Kan ni gissa så lycklig jag blev. I samma stund som den där stenen kommer, så blir man 100 procentigt frisk.

 

Under pågående besvär så var jag ute och spelade på helgerna. Då hade jag inte den mest intensiva smärtan. Men jag kunde inte få fram en enda droppe urin. Det var totalt stopp. Jag minns vi spelade i Logen Långträsk. Och mellan varven så sprang jag på toan. Men det var lika torrt som i Saharaöknen. Usch, det var inte bra. Hela kroppen var i uppror. Min pappa hade liknande besvär. Senare fick jag veta, att detta kan vara ärftligt. Dr. Jan Hultén på Piteå lasarett, sa att en "normal" människa har högst 1-2 anfall under hela sin livstid. Men jag hade hur många som helst. Alltså tillhörde jag de "onormala" släktet. Men nån måste ju göra det också.

 

Roger.