Roger Lindqvist

Jag hittade det här citatet ute på nätet. Och jag blev minst sagt väldigt förvånad, så förvånad att det tog mig cirka en halvtimme att leta igen min haka som ramlat ner på golvet, under mitt skrivbord. En M-märkt politiker med den här synen på kvinnor? Det är nästan så man inte ens tror att det är sant - eller är det bara ljug? Tydligen så har den här mannen gjort det här minst sagt kontroversiella uttalandet, som fått inte bara mig utan många andra att också leta efter sina tappade hakor. Jag undrar vad FI säger om detta? Och framförallt: vad säger Gudrun Schyman som aldrig missar att höja sitt pekfinger, när nån av det manliga könet råkat trampa i klaveret. Jag tycker också det är uppseendeväckande att det inte blivit mer debatt om detta.

 

Ponera att jag skrivit en insändare i vår lokaltidning, och sagt exakt vad denna M-märkte man sagt, och menat. Då hade det tagit hus i helvete. Jag hade antagligen blivit kallad både det ena och det andra. Häromveckan la en fb-vän upp en bild av några lättklädda vackra damer. Det dröjde inte länge innan fb-polisen reagerade. Fb-vännen anmäldes omgående.

 

I 36 år har jag och hustrun varit tillsammans. Under dessa 36 år har jag aldrig lyft mina händer för att slå. Det är den grund jag fick med mig hemifrån av mamma och pappa.

 

Roger Lindqvist.

 

 

Strax efter tolvslaget ringer telefonen. Rösten i andra änden presenterar sig som Torgny. Det visar sig vara en gammal barndomskompis som jag inte pratat med sen 1968-69. När vi väl börjar samtala minns vi så mycket att bägaren är nära på att svämma över av gemensamma minnen. Torgnys föräldrahem låg inte så långt från mitt. Vi umgicks nästan dagligen i några år. Torgny minns att vi hade en hemlig klubb, nåt som jag dock inte kommer ihåg. Han berättar att han minns att jag ritade mycket, och att några av mina gubbar fortfarande lever kvar i ett ritblock i hans hem. Helt otroligt att livet kan bjuda på såna trevliga överraskningar. En bra start på 2015 med andra ord.

 

Roger.

Min mamma som går mot sitt 86:e levnadsår, ramlade på sitt boende igår. Vänster arm smärtade och svullnade så småningom upp rejält. För att vara på den säkra sidan, så skickades hon till röngten på Piteå Älvdals Sjukhus. När jag anlände i morse så hade även den högra handen svullnat upp, och misstanken blev att hon nu hade ett eventuellt brott på båda handlederna. Tempmätaren visade minus 25 grader när jag påbörjade min promenad upp till mammas äldreboende. Det var tänkt att jag ensam skulle åka med mor till lasarettet, men min vänstra arm satte dock stopp för detta. Jag ringde min syster Gerd, som vi hämtade upp på vägen mot Piteå. Tur att man har en syrra, vid sådana här tillfällen. Vi hjälptes helt enkelt åt vi två, för att göra detta på bästa möjliga sätt.

 

Det blev ganska fort konstaterat att hon hade ett fult brott på strålbenet. Den högra handen var visserligen svullen och röd, men hade klarat sig bra trots fallet igår. Det blev ca 7 timmar på lasarettet. Mamma är återbördad till sin vanliga adress, på sitt boende vid Hortlaxgården, med sin vänstra arm ordentligt gipsad. Fin personal både vad gäller lasarettet som boendet. Vi mötte en jättefin doktor, en ung tjej, som jämsides med annan personal skötte det hela på ett professionellt sätt. Inget att klaga på...jo, förresten...det kalla vädret!

 

 

Året 2014 kommer att gå till historien som en tid då alla (då menar jag alla) kände sig kränkta och överkörda. Det tycks som om samhällets alla medborgare känner sig trampade på sina ömma fossingar. Kränks man inte av det ena, tja, då kränks man av det andra. Hockeylaget Västra Frölunda har också fått sin del av "kränkningskakan". Detta beroende av den indian som finns på deras matchtröjor. "Det är inte lämpligt, det är kränkande" tyckte någon häromsistens. Frölundalaget motade bort anklagelsen med orden: "Vi ändrar inte våran logga". Rätt tycker jag!

 

Hur kommer det sig att så många människor börjat bli så känsliga och lättkränkta? Ja, inte vet jag, men fortsätter det så här så kommer exempelvis Janne Josefsson på Uppdrag Granskning att bli arbetslös vad det lider. Likaså alla undersökande och grävande journalister. Tänk om Richard M. Nixon sagt att han kände sig kränkt, när hans hejdukar, gjorde inbrott i demokraternas kontorsbyggnad Watergate, den 17 juni 1972. Tänk om Nixon hade gråtit ut, när de två journalisterna Bob Woodward och Carl Bernstein, publicerade sitt avslöjande i Washington Post. Som tur var så gick rättvisan segrande ur striden. Som väl alla känner till, så var Richard Nixon också tvungen att avgår från sin post. För vem vill ha en bedragare i maktens korridorer?

 

Jag kände mig otroligt kränkt när jag häromveckan blev snuvad på en parkeringsplats på COOP i Piteå. Men jag bestämde mig för att ta det som en man.

 

Roger Lindqvist.