Roger Lindqvist

"Fenomenet" tiggare har blötts och stötts på otaliga insändasidor i alla möjliga situatoner och sammanhang. Jag ska ärligt bekänna, att jag är väldigt osäker hur man ska bemöta dessa, till synes fattiga hjälplösa människor. Så sent som i dag, så fanns en insändare i Piteå-Tidningen där signaturen "Eriksson" ställde frågan: vad gör Piteå kommun i det tiggeri som råder? Kommunalrådet Peter Roslunds svar var kort och gott: vi gör ingenting. Vi behöver inte alls agera. Tiggeri är inte förbjudet.

 

Vid vårt besök på Coop i Piteå för några dagar sen, så satt en ung tjej i snålblåsten med sin mugg. När jag hämtade kundvagnen tittade hon på mig och sa HEJ! Jag hälsade tillbaka! Jag mötte i alla fall hennes blick. Medan jag skyndade mig in i värmen, så satt den här unga kvinnan kvar ute i det väder som rådde. Då kände jag mig både dum och litegrann ledsen. Hade jag gjort rätt, så hade jag köpt en bit mat med dryck och gett henne där hon satt. Men varför i herrens namn gjorde jag inte det?

 

Den där blicken fanns kvar rätt länge inom mig. Och jag tänkte vilken tur vi har som kan åka hem till våra ombonade bostäder, äta vår mat, värma våra frusna kroppar och leva våra skyddade liv. Det minsta jag kan göra, är i alla fall att möta blicken, det gör heller inte alls ont att säga ett Hej! Ibland känner man sig så otillräcklig. Så det nästan gör ont.

 

Roger.   

Det har börjat bli allt vanligare nu; kvinnor som öppet föraktar och hatar vita män. Det finns kvinnor därute i landet, som gärna ser att man, citat: "utrotar de vita männen". Det finns andra som tycker att: "män är svin", "män är djur".

 

Själv så har jag inget kriminellt på mitt samvete. Jag har varken våldtagit, mördat, stulit eller misshandlat. Ändå så ska jag hatas. En ung (vit) dam tyckte till om mig härförleden. Tydligen hade hon specialstuderat både Åsa Romson, Gudrun Schyman och Kakan Hermansson. Det hon sa var ett direkt citat hämtat ur Romssons tal i Almedalen i somras. Någon egen åsikt hade hon tydligen inte. Hon bara lydde order. Precis som Adolf Eichman en gång sa, när han ställdes inför rätta i Israel för sina brott mot mänskligheten under det andra världskriget.

 

De kvinnor som hatar män, kan absolut inte må bra! Den åsikten grundar sig på att ingen mig veterligen frisk person, hasplar ur sig både dödshot och hat, mot personer som man aldrig ens träffat. Samma personer som springer runt på gator och torg för att predika "bort med rasismen" - använder rasistiska slagord när man kommer hem och slår på sin dator. De rasistiska slagorden kastas i det här fallet på de vita heterosexuella medelålders männen ute i vårt samhälle.

 

Jag har med stort intresse tittat på kvällen Debatt i TV. I programmets senare del fick Inger Nilsson (Pippi) uttala sig om hur hon tänker kring det numera bortklippta ordet. "Jag tycker det är konstigt att man bara kan ta bort så där, det är ju en saga det handlar om", säger Inger Nilsson. "Tror inte att Astrid hade nåt rasistiskt tänkande när hon skrev detta", fortsatte Inger "Pippi" Nilsson. Några höll med, somliga inte. En annan studiogäst tyckte det var "farligt" att ta bort ur en redan skriven historia. "Att sudda ut (negerkung) hjälper inte", sa en annan. "Problemet ligger mycket djupare än så", påstod han.

 

Vi är många som nångång skrattat åt Sven Melanders "Steve med Lloyden". Steve som kommer från Gällivare, är klädd i bomberjacka och har en snusprilla under läppen. Ska  man använda nutidens kritiskt granskande glasögon så står ju karl´n och driver med oss norrlänningar. Jag är inte gällivarebo, men jag tror att den gode Steve är fel ute, när han påstår att gällivarebor går klädda i bomberjacka hela bunten. Oj, det måste vi sudda ut! Genast! Det ger ju inte nån rättvis bild av oss som bor häruppe. Och trots den norrlänning jag är, har jag varken sett en Lloyd eller använt bomberjacka.

 

I Lasse Åbergs succéfilm, Snowroller från 1985, finns två typiska norrlänningar med. Hedlund & Brännström. Hedlund spelas av Staffan Ling, Brännström av Bengt Andersson. Här ikläds Hedlund rollen som den blyge tystlåtne kamreren, som ständigt kommer till korta vid sin kontakt med det motsatta könet. Frågan är: är det den sanna bilden av oss norrlänningar? Även här kan man sätta saxen i Lasse Åbergs verk, och klippa, klippa och klippa.

 

Hur många gånger under sin karriär blev Jokkmokks Jokke imiterad? Svaret är: många gånger. Hans ständiga TJOSAN, TJOSAN plagierades livligt av Bosse Parnevik samt andra inom imitationsklubben. Ska vi inte sätta saxen där också?

 

Ni kanske förstår vart jag vill komma? Det finns miljoner och åter miljoner saker att, - om man nu vill dammsuga upp olämligheter - "reparera" så här i efterhand. Men jag tror inte på den idén. Om vi gör det, blir vi s k historie-förvrängare". Så snälla, lägg undan saxen!

 

Roger.

 

I dag klockan 13:00 blev vi upphämtade av en stor komfortabel buss på Rådhustorget i Piteå. ABF-gruppen med dess medlemmar, fick genom Jan Westerbergs försorg en intressant resa tillbaka i Roknäs och Sjulnäs historia. Jan Westerberg, son till IVAB:s grundare Folke Westerberg, har intresserat sig för sin födelsebys rika historia, och har pga detta intresse printat ned detta på papper. Den historiska tillbakablicken fick vi som gåva för en tid sedan. I dag var det alltså att med våra egna ögon få betrakta, de kvarlämnade spåren efter det som en gång utgjorde själva själen i byarna, och dess omgivningar. Efter en händelserik färd, avslutades det hela med våfflor och kaffe på Sandön, med utsikt över Svensbyfjärden. Tack till alla inblandade. Ett stort varmt Tack till eldsjälen Jan Westerberg för ditt engagemang.

 

Roger.

 

 

 

Under rätt många år har jag stått i kontakt med en person, som då och då hör av sig till mig. Samtalen kan i bland vara väldigt ytliga i sitt sätt, men hamnar också många gånger på mycket bråddjupt vatten. Personen vill "tala ut". Vill berätta hur det står till med det mest personliga saker i livet. Vid det här laget har jag fått en vidvinklad insikt i personens liv. Det handlar om små och större problem. Problem och frågeställningar som ser ut likadant i dag, som det gjorde för typ 30 år sedan. Detta har fått mig att ömsom vara lätt i mitt språk, men också ryta till ordentligt. Det här har förföjt mig i mina tankar inte bara en gång, vilket därmed gjort att jag känner mig less. Jag har försökt komma med olika sorts alternativ, förslag, men det enda resultatet blir att personen fortsätter i samma stil. Jag har i dagsläget - efter ca de 30 år detta pågått - inget nytt att ge. Men det tycks inte hjälpa nämnvärt. Jag är varken psykiatriker, psykolog, kurator, jourhavande präst till min profession. Endast en vanlig människa med någorlunda sunt förnuft. Det sunda förnuftet har sedan länge sagt mig, att jag inte längre kan vara till hjälp.

 

Vi har alla ansvar över våra liv. Ingen annan kan hållas skyldig om det gått snett på vägen. De eventuella skador, besvikelser och tillkortakommanden, som livet åsamkat, måste man ibland få hjälp med att reparera någorlunda. I alla fall så att livet hålls ihop på ett hjälpligt sätt. Men att lägga den bördan på en annan person gör att tyngden blir för stor. Det är också djupt orättvist att "banka" in sina egna problem i en annan människas huvud. Det gör att personen som agerar bollplank dignar under tyngden, pga en annan människas tunga tankar. Samtalen som kommer utifrån, per telefon, "landade" i mina öron så sent som häromdagen. När telefonsamtalet är över, startar en reaktion hos lyssnaren (mig), en tsunamivåg av tankar som det i bland kan ta timmar att komma över och förbi.

 

Efter alla dessa år av samtal, har jag nog kapacitet att ha en egen frågespalt i en veckotidning. "Fråga Roger om livets allvar". Eller ett radioprogram i sena nätter där folk kan ringa in, och där få ett bollplank i sin ensamhet. "Roger i natten" P1 varje tisdag, klockan 23:00-01:00.

 

Roger.

 

Jag undrar om det är bara jag som känner en stor klump i halsen och oro i magen? Jag vill absolut inte bli muslim. Jag är trygg i det jag tror och står för. Om det vill sig illa, kommer ev. jag också att bli halshuggen så småningom. Vilka ljusa framtidsutsikter vi har. Inhemska terroristexperter har börjat höja ett varningens finger inför vad som komma skall. Nu gäller det att handla! Det är ingen hemlighet längre, när våra mest kända tidningar, AB, Expressen och DN, publicerar fakta om de unga män som reser från Sverige in i IS-armén. I dagens Expressen finns en utförligt beskrivning i text och bild på de män som lever i vårt land, men som hyser fruktansvärda åsikter om oss övriga samhällsmedborgare.

 

Vi får väl hoppas och be, att SÄPO har något så när läget under kontroll. För detta det som just nu pågår är fruktansvärt mörka och destruktiva krafter, som i sina hot vill omkullkasta hela vårt (än så länge) neutrala samhälle. Hur skall vi då som medborgare bemöta detta? I stället för att ta bladet ur mun, och ge landets innevånare nån slags information, sitter en mängd experter i ett radioprogram och diskuterar om n....bollar. Inte undra på att man hånler åt oss i våra grannländer. Därmed icke sagt att jag på något sätt vill vara främlingsfientlig, men vi måste verkligen se allvaret i dess rätta proportioner. Höjer någon sitt vapen mot dig, och önskar din död, ja, då kan vi inte sitta som fromma lamm på väg till slakt. Vi måste agera! Våra grannländer agerar, Europa agerar. Sverige? Jo, vi pratar om Pippi Långstrumps pappa i Söderhavet.

 

Främlingsfientlighet skall absolut icke få slå rot! Allt detta måste vi alla hjälpas åt att motverka. Men det är dessa kriminellt inställda indvider som vi måste bekämpa. Dessa fanatiker.

 

Tänk om vi vuxna vore lika kloka och oskyldigt tänkande som barn. Då skulle världen aldrig någonsin brinna. Ingen skulle bli orättvist behandlad. Vi skulle se på varandra ungefär som: "Här är jag, och där är du!" Vi skulle leva i en mer okomplicerad tillvaro. Alla barn föds oskyldigt till denna värld. Det får vi aldrig glömma, vad som än sker.

 

Roger.

 

Programledaren Rachid Hmami gjorde för ett tag sedan en telefonintervju med den i Sverige bosatte Sheikh Ahmad. Ahmad är en varm förespråkare för den Islamska staten.   

 

Detta var ett kort utdrag ur intervjun...

 

 

 

Nordkoreas högste ledare, Kim-Jong-un har insjuknat i: "obehag". Det skulle jag också gjort om jag varit diktator. Jag skulle ha haft en känsla av obehagligt obehag dygnets alla 24 timmar. För det finns inget obehagligare än slutna länder som Nordkorea. Det känns även obehagligare för varje dag att kunna konstatera, att pojkdiktatorn styr sitt land med järnhand. Att hjärntvätta ett helt folk är skrämmande, vilket den obehaglige Kim-Jong-un har gjort, liksom sin far även gjorde, under flera obehagliga år. Varje man och kvinna är född fri! Åtminstone låter det bra i teorin. I den brutala praktiska verkligheten, är det nåt helt annat. Det är en obehaglig värld vi lever i. Tror inte ens att skräckförfattaren Stephen King hade kunnat komma på en mer skräckinjagande, gastkramande handling, än den verkligheten just nu bjuder oss på.

 

Låt oss önska att alla galna våldsverkare suddas ut ur handlingen. För evigt! Jag hyser ingen större respekt eller förståelse för de mörka krafter som har intagit Moder jord. En genom-ond person som begår de mest horribla handlingar, skall icke ha rätten att ströva fritt ute ibland andra människor. Så ska  heller icke en religiös grupp, bestående av enbart fanatiker, heller en härskare av ett land göra. Dessa skall på ren svenska sättas bakom lås och bom. Såja, nu fick jag det sagt också.

 

Roger.

 

 

 

 

Jag har alltid varit intresserad av foto och film. Så länge jag kan minnas. Det är något visst med bilder, och riktigt gamla foton. Film går heller inte av för hackor. Det finns en bildskatt i nästan varje hem. I fotoalbumet. När jag var barn och fick följa bort med mina föräldrar, brukade man ofta ta fram sina album för att visa sina både gamla och nytagna foton. Hemma hon min farmor och farfar låg också ett album. Välfyllt med foton av släkten. Det fanns bara ett att anmärka på: det fanns ingen som helst anteckning bak på bilderna vem det föreställde. Hade man tur så kanske man kände igen personerna på bilden. Hade man otur, då var och förblev alla avporträtterade människorna helt okända.

 

I somras fick jag en pärm med gamla fotonegativ i min hand. Det var Hans G. Pettersson som var mannen bakom bildskatten. Hasse var i många år pressfotograf på Piteå-Tidningen. Hemma hade han sparat en hel del av sina bilder. Om jag förstod honom rätt, så finns det ännu mer att ösa ur hans fotoarkiv. Låter onekligen mycket spännande.

 

I TV:s Uppdrag granskning visades igår fallet med de unga tjejer, som pga av sin svåra ångest, skadar sig själva genom att skära sig i handleder, ben m.m. Trots att dessa tjejer inte var åtalade för något brott, hamnade de på den slutna psykiatriska vården i Växjö. På samma avdelning fanns även dömda mördare och våldtäktsmän. Det sved i hjärtegropen när jag hörde  flickorna berätta om ett liv fyllt av ångest, otaliga intagningar, samt det mest förnedrande: att bältas. D.v.s. att under perioder av affekt, tvingas ligga fastspända i timmar. Till detta tung medicinering. En av tjejerna spelade på sin akustiska gitarr och sjöng i programmet. Jag var i ett annat rum, så jag hörde endast hennes röst, och var under någon sekund inne på att den tillhörde Lisa Ekdahl.

 

Nu till en liten fundering: vid svår ångest berättade de medverkande, att för att avleda sin smärta så skar man sig i händer, handleder och ben. Detta gjorde att smärtan kunde försvinna för någon timme. Men i bland hjälpte det inte alls över huvudtaget. Tillbaka till funderingen: Extrem piercing, som väl alla kanske sett vid nåt tillfälle, är för mig också ett slags självskadebeteende. När unga män och kvinnor tillfrågas varför man vill genomborra sina underliv, tungor, ögonlock, svalg, armar, fötter och ben, så sägar man: Jag mår så mycket bättre!

 

När jag var barn, brukade jag i bland få åka med mina föräldrar till Udden i Sikfors. På festplatsen uppträdde i bland en fakir, som åt glödlampor, svalde stora svärd, lät sig brännas av eld på sina armar osv. I dag 2014, när jag ser dessa minst sagt extrema piercingar, så minns jag barndomens fakirer. Det är bara det; att i jämförelse fakir-piercing, så är fakiren rena söndagsskolegrabben. Nåja, det man inte begriper måste man lämna som det heter. Men jag kan inte låta bli att ha en åsikt om detta. I mina ögon ser det helt enkelt vedervärdigt ut. Och varje gång detta kommer inför min åsyn kan jag inte låta bli att undra VARFÖR man gör det man gör?