Roger Lindqvist

1954 regisserade Alfred Hitchcoock klassikern "Fönstret åt gården". En film helt i den kända Hitchcoocks-andan. För var det något han var en mästare på, så var det förmågan att framkalla kalla kårar på biopublikens ryggrad. Hur än gastkramande det var, hur än svettdropparna pärlades i pannan, så var allt det han producerade av en sådan klass och stil. Något som de senare årens filmregissörer i thrillerfacket borde ta någorlunda lärdom av.


James Stewart och Grace Kelly hade de ledande rollerna i thrillern
"Fönstret åt gården".


James Stewart tittar ut mot det där fönstret där det händer fasansfulla
saker. I våningen tvärs över gården upptäcker han att grannen Lars
Thorwald (som spelas av Raymond Burr) brutalt mördar sin fru.


Utsikten från L.B. "Jeff" Jeffries (James Stewart) fönster.
------------------------------------------------------------------
Bilder: www.hitchcoock.se / www.moviezine.se

20-grader kallt. Inte ens långkalsongerna kan hålla kylan borta från min redan frusna kropp. Bilen, ja, den ska vi inte ens tala om. Den lider också, stackar´n. Katten vill ut. Exakt 28 sekunder senare håller hon på att klösa sönder entrédörren, hon bara måste in. Alldeles illröd om sin lilla kattnos springer hon in i 90 kilometer i timmen till sitt varma element. Jag klandrar henne inte. Jag är så in i bomben avundsjuk på våra katter. Dom kan utan att ha dåligt samvete ligga fastklamrade på sina respektive favoritplatser dagarna i ända. Sessan vid sitt element. Pelle på vardagsrumssoffan. Som jag tidigare sagt, så vill jag bli katt i mitt nästa liv. Dock utan att bli kastrerad.

Så fort som jag gick ut på bron, så fick jag en sådan stark längtan till en solig sandstrand på Maldiverna. Varför då just Maldiverna? Ja, att ligga på sandstranden på Pite Havsbad eller Tingsholmen är ju som alla kan förstå helt uteslutet. Därav Maldiverna. Men jag får väl göra det på mitt specielle sätt: Jag drömmer mig dit! För hur skulle det se ut om jag tog bilen och bara stack till Maldiverna, då jag sagt till frugan att jag skall till ICA-butiken för att handla en Piteortens falukorv? Jo, det skulle just se snyggt ut. I och för sig så kunde jag ju ta den där falukorven med mig.....? Men min hustru skulle nog bli ännu mer besviken om jag tog både Volvon och falukorven och stack....? Eftersom jag är en ansvarsfull man, så gör jag väl som jag brukar; jag åker till ICA, handlar min falukorv och åker snällt hem igen till min hustru. Vi har ju lovat att älska varandra i nöd och lust....!
------------------------------------------
Roger.

Tisdag den 7 december. Igår pratade jag och Elisabeth om hur fort tiden gått. Nyligen njöt vi av semptember ljusa höstdagar, med potatisupptagning. Vips, så är vi inne i julmånaden december, med allt vad det innebär av julklappsköp planering inför jul osv. Om man kunde "krama ur" varje dag på det allra bästa, vilket man verkligen försöker så gott det går, men ibland känner man att det inte går. Ju äldre jag blivit desto mer viktigt blir tiden. För tiden är ju med andra ord det liv som vi alla lever här och nu. Jag frågade min morfar en gång, han var då 80-år fyllda, om han skulle velat börja om från början. Svaret kom tämligen omgående: Nej! Och jag är benägen att hålla med. Om det funnits någon slags mirakelmedicin mot åldrande, så kanske jag skulle testat. Men jag vet inte om jag skulle velat starta om från noll igen. Men det är väl detta som är livets allra största hemlighet, att vi skall leva våra dagar tills det en dag tar slut. Så enkelt - men ändå så svårt....

Att acceptera sin död, kan nog vara rätt så svårt för nästan oss alla. Men jag är fullt övertygad om att de allra flesta dör med fattning. Ett bra bevis på detta var min egen svärmor. I lördags sjöng Lill-Babs en låt som Plura gjort; "Håll huvudet högt", när jag i efterhand hörde den, så kom jag att tänka på Elisabeths mamma Ruth. Vid 49 års ålder, tog hennes liv abrupt slut. Hon visste precis vad som väntade, ändå så tog hon allt med en sådan underbar fattning. Så klok och värdig ända in till sitt sista andetag. Hon lämnade livet alldeles på tok för fort. Hon hade ju så mycket ogjort....men hon accepterade sitt öde. Precis så vill jag också lämna det jordiska. Lugnt och försiktigt. Men jag hoppas det dröjer många år än.
-------------------------------------------------------
Roger.

RAGGES var ett namn på ett popband från Luleå. I bandet spelade en tid även en ung kille från Piteå; Erling Dahlberg, som senare övergick till att bli renodlad dansbandsmusiker. Ja, Erling och jag spelade förresten tillsammans i dansbandet OPUS i några år. Han gjorde också vid något tillfälle ett inhopp i Kjell-Bertils när jag lirade där. Erling var också en av killarna i Focus 5 från Piteå, ett dansband som hade sin marknad i Norr- och Västerbotten. Erling spelade keyboard och sjöng, vad hans syssla var i Ragges, troligen densamma. Erling var också en tid med i ett lokalt popband från Piteå; THE TRAMPS. I samma orkester fanns en ung herre som spelade bas. Hans namn var Lasse Eriksson, och han skulle med tiden bli en känd ståuppkomiker, författare mm. I Tramps var Erling sologitarrist, ett instrument som han aldrig någonsin tog en ton på i OPUS. När vi åkte runt på de norrländska dansbanorna stod Erling bakom sin keyboard och "gav hals". Sommaren 1994 tackade han för sig efter nästan fyra år i bandet. Vad jag vet så har Erling numera lagt det musikaliska på hyllan.


THE TRAMPS. Fr. v. Christer Norberg, kompgitarr, Lasse Eriksson,
bas, Hans Lundberg, trummor och Erling Dahlberg, sologitarr. Bandet
var verksamma 1964-68.
I ett annat Piteband, The Flames, spelade Erlings brorsa, Kjell Dahlberg
sologitarr. Så popmusiken fanns liksom i familjen s.a.s.


RAGGES. Jag är inte 100% säker, men nog verkar andra
mannen från vänster bekant, tror bestämt att det är Erling.
--------------------------------------------------------------------

Det lyssnades rätt så mycket på radio i mitt hem när jag var barn. Följaktligen började jag att älska alla dessa seriefigurer som dök upp med jämna och ojämna mellanrum. En av dessa gubbar var "Ludolf", mannen som hade svårt att uttala bokstaven "R". Mannen bakom figuren hette Tjadden Hällström (1923-2000). Tjadden gjorde även en för mig annan uppskattad gubbe; "Slöman", en person vars arbetsmoral inte stod så högt i kurs. Med andra ord han var på ren svenska LAT!. Tjaddens figur, Slöman, finns förevigad på LP:n "Herr Slömans Underbara Äfventyr". Inspelad på Lilla Teatern i Norrköping den 23 februari 1968. Som Tjaddens motspelare fanns Mille Schmidt (1922-2003). Mille Schmidt kom även han att synas i en oherrans massa revyer och filmer. Mille samarbetade bl. a. med Hasse&Tage. På baksidan av nämnda LP står följande att läsa:

HERR SLÖMANS UNDERBARA ÄFVENTYR som berättas i det populära radioprogrammet "Thores trekvart" av Tjadden Hällström har ju utlöst många skrattsalvor. För att förlänga dessa, har flera av äventyren förevigats på denna LP-skiva, givetvis då med Tjadden Hällström och Mille Schmidt som agerande. Det kommer säkert att bereda lyssnarna många glada stunder att höra Tjaddens och Mille Schmidts dråpliga orddueller.


Tjadden Hällström och Mille Schmidt i "HERR SLÖMANS UNDER-
BARA ÄFVENTYR". Som kuriosa kan nämnas att layouten till denna
LP gjordes av sångaren Cacka Israelsson. Skivan inspelades på skiv-
märket Cupol.
--------------------------------------------------------------------------------