Brand i Pitholm / 1966




Som synes brann det friskt över hela ladugården. Elden spred sig
mycket snabbt under taknocken.

Tolv djur innebrändes vid 14-tiden på lördagen hos hemmansägaren Erland Persson i Norra Pitholm. Branden upptäcktes av en ninneboende hod Persson, som vid eldstillfället var borta på besök. Elden var mycket häftig och någon möjlighet att rädda kreaturen fanns inte. Ett tröskverk lyckades man få ut ur den brinnande ladugården, men det var redan förstört av elden. En traktor kunde emellertid räddas. Det var en granne, Kjell Lindberg, som kunde köra traktorn i säkerhet.

Tre kor en nästan fullvuxen tjur två getter, tre kalvar två grisar och ett får innebrändes. De enda djur som kom undan med liviet i behåll var tre kalkoner som vid tillfället befann sig ute på gården. Ladugården som var drygt 30-talet meter lång förstördes helt och en mängd redskap blev lågornas rov. Bl. a. hade Persson nyligen inköpt 700 kg fodersäd.

Hur elden uppkommit är ännu outrett. Den inneboende märkte att det kom rök från ladugården och när han öppnade dörren slog lågorna mot honom. Det var i höet som lågorna slog upp som värst och någon möjlighet at tränga in i ladugården och dess ekonomibyggnad fanns inte. Vederbörande sprang följaktligen omedelbart och larmade brandkåren, som snart var på platsen, men kunde ingenting göra för att förhindra at ladugården ödelades.

Ladugården är centralt belägen och inköpt av Piteå landskommun för fortsatt tätbebyggelse. Ägaren Erland Persson - som driver jordbruket tillsammans med systern Birgit - hade för avsikt att avveckla djurbesättningen efter något år. Han var emellertid mycket fäst vid djuren och tog deras tragiska död mycket hårt. Både Persson och hans syster var tillfälligt borta från gården när elden uppkom. När brodern kom tillbaka var nästan hela den stora byggnaden nedbrunnen. Systern kom först senare. Rök från brandplatsen syntes ända till centrala Piteå och ett stort folkuppbåd tittade på förödelsen. Vid den kraftiga hettan exploderade eternitplattorna med rätt skarpa knallar och splitter ströddes runt byggnaden. Själva ladugården, utrymmet för djuren, var av tegel och stod alltså kvar även efter branden. Djuren torde dock rökförgiftats på ett tidigt stadium och kanske trots allt gått en skonsam död tillmötes.

--------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ September 1966

MASCOTS



TAGES




Kiruna-gänget SHANES / 1965

Det var Staffan i Kiruna-gänget Shanes, som släckte ljuset för Tommy Wåhlberg. För det var han, som för drygt ett år sedan tyckte att Tommy skulle låta håret växa. Staffan skulle bli långhårig själv också. Likaså Svante och Tor-Erik, som de andra killarna i Shanes heter.



Men Tommys hår växte fortast. Idag når det ner till axlarna. Det är inte därför vi skall berätta om Tommy. För Tommy har andra egenheter än sitt locksvall. Han pratar väldigt mycket på scen t. ex. Han gillar raggare. Han är less på flickor. Och han vågar inte tänka på framtiden. Tommy har nämligen ingen som helst utbildning att falla tillbaka på den dagen man inte vill höra honom sjunga och spela kompgitarr i Shanes längre. Han har inte gått i skolan särskilt mycket heller. För i Kiruna Läroverk hade man ingen användning för en sån som Tommy. Det var åtminstone vad skolans rektor sa den dagen Tommy tog sina böcker och gick. Tommy aderton år. Just nu trivs han ganska bra med livet. För han får spela hur mycket han vill. Och han har råd med det.

Att vara en Shane bär sig i dag. För en Shane hör till ett av Sveriges populäraste band och en Shane rasar upp och ned i "Tio i topp" med låten "Let me show you who I am". Tommy kallar sig för det mesta Ymmot Greblhåw. Det är Tommy Wåhlberg bak och fram. Att vända bak och fram på ord är nämligen Tommys senaste passion. Ibland vänder han bara på halva orden. Som när han beställer Effak dem wienerdörb på ett konditori t. ex. Han har en massa andra saker för sig också, Tommy. Kuskar man omkring på Sveriges landsvägar sjuttiofem procent av sin tid, måste man ha det.

Det mesta är småbarnsligt och smålöjligt. Säger Tommy. Som när han och Clayton, Shanes nya kille Lennart Grahn, bildar Astmakören och sjunger med hesa spruckna röster t. ex. Eller när Tommy gör om texterna på gängets låtar. De nya versionerna brukar bli snudd på det ekivoka. För Shanes kör med litet vågad humor i stället för med sjuk.
    - Men det är stil på den, påstår Tommy.
Varför inte lyssna på Tommy ett tag! Så här kan det låta när han presenterar Shanes för publiken:
    - Ja, som ni alla ser är Svante sjuk i dag och han kan inte spela. Han är med barn. Det blir lätt så, när man har långt hår.
Det där långa håret blir Shanes retade för ganska mycket. Tommy påstår att han ska klippa av sig sitt.
    - Har insett att det ser ganska vidrigt ut.
Men det är ingen, som tror honom, när han säger det. För Tommy är enligt de andra killarna i gänget kär i sitt hår.


HJÄLP! Vem ...

    - Jag kan inte påstå att jag tycker illa om det i alla fall, medger han.
Sen tycker Tommy att man inte behöver vara feminin bara för att man har långt hår. Eller för att man skjuter ut ena höften, när man spelar. För det gör Tommy. Staffan, Svante, Tor-Erik och Clayton brukar förresten härma Tommys höftföring på scen.

Det är snart sex år sen Tommy inhandlade sitt första instrument. En trumpet var det och på den spelade Tommy dygnet runt. Han tog lektioner på dagarna, tränade på eftermiddagarna och ibland spelade han med bandet Wåhlbergs på kvällarna. I det skötte Tommys pappa dragspelet och gammaldansen gick på Kirunas firmafester. Så småningom skaffade sig Tommy en gitarr och blev tillsammans med Staffan, Svante och Tor-Erik The Shanes. Då hade Tommy just slutat andra klass i Kirunas realskola. Han skulle gå om klassen och han att i sin skolbänk och funderade länge och väl över om han egentligen hade lust med det, innan han begav sig ner till rektorn för att tala om att de skulle ses igen nästa termin i alla fall. Men rektorn hade som sagt ingen användning för en sån som Tommy. Och det var inte så konstigt, tycker Tommy själv.
    - Jag ville ju bara lira. Hade inget som helst intresse för skolan.


...släckte...

Tommy började en behaglig dagdrivartillvaro. På morgnarna sov han till tolv, på eftermiddagarna spelade han grammofon eller satt på något av Kirunas fik och på kvällarna hände det att han och de andra killarna hade en spelning. Gagerna brukade räcka till fickpengar och hemma bodde Tommy gratis. Visst hade han litet dåligt samvete... men tröstade sig med att den dagen han blev berömd då skulle, då skulle han betala igen alltihop. Den där dagen lät vänta på sig och Tommy blev i mellantiden tvungen att skaffa sig ett jobb. Han blev vikarierande vaktmästare på Kirunas ishockeybana och ägnade sig åt att spola och skrapa banan.
    - Typiskt slappt och bra jobb, säger han. Jag brukade ställa ihop de där bårarna, som man bär ut skadade spelare på, och ta igen mig på dem. Men efter tre veckor slutade jag arbeta. Fick förresten veta, att de inte hade någon användning för en sån som jag och sen blev det krångel med min mage. Jag tog för många kaffepauser.

Tommy gick och slappade månader till, men i januari förra året, öppnade han och Tor-Erik Kiruna-Tak-och-Snöskott. De köpte varsin spade och en livlina och började ringa runt till Kirunaborna. Talade om att det hängde istappar från deras tak och att de var stor risk för snöras. Åtta och femtio i timmen tog Kiruna-Tak-och-Snöskott och firman brukade tjäna ungefär tjugofem kronor om dagen. Det blev vår så småningom det året också och det var någon gång då - mitt i all lövsprickning, blomknoppning, islossning och fågelsång - som Shanes plötsligt var ett känt namn. De hade spelningar nästan varje kväll, de kunde betala mat och husrum själva och de hade ändå litet pengar över.

Tommy trivdes. Och han trivs fortfarande. För han får spela hur mycket han vill. Och när han inte spelar kan han sova hur mycket som helst utan att ha dåligt samvete. Eller läsa deckare, eller äta fläskkotlett och slicka sig om fingrarna, eller sitta och hänga på et fik en hel dag. Han är litet ohyvlad, Tommy. Och inte särskilt lätt att stoppa i scensmokingen. För så snart han är ute och turnerar utan manager spelar han "Never-mind-kostymen" - han tar bara av sig skinnjackan och uppträder i sina vanliga kläder.


...ljuset?

Man har försökt att sätta pli på honom. Gett honom en stor tjock bok, som heter "Sätt och vett" t. ex. Avkrävt honom tio kronor varje gång han sörplar, när han dricker kaffe. Bett honom spela "istället för att stå och tramsa på scen". De flesta försöken har varit lönlösa. Det är rätt många, som gillar Tommy hans opolerade yta till trots. Och Tommy gillar alla, som gillar honom. Fast just nu är han litet less på flickor. Tycker bättre om att sitta hemma och läsa än att gå på party.
    - Om jag säger att jag tycker om att läsa historia, skrattar du förstås åt mig. Men det gör jag i alla fall!

Men det finns saker som Tommy inte tycker om. "Om-mökar" t. ex. Det är flickor, som springer efter alla orkestrar. Sen gillar han inte när publiken håller för öronen. Och inte att åka bil, jäkta och stiga upp tidigt om morgnarna. Vilka är det då, som gillar Tommy?
    - Gangsters och raggare, påstår han själv. De som är likadan som jag.
Om de gillar Tommy eller den stämning det blir med honom på scenen, låter han vara osagt.
Nämnda stämning brukar i regel vara ganska hög. T.o.m. så hög att en massa poliser och ordningsmakter måste ingripa. Det tycker Tommy är kul. Då spelar och sjunger han bättre än någonsin. Allra bäst låter han då Luleås A-lag finns bland publiken. Luleås A-lag är ett gäng verkliga håll-i-gångare, som har följt Shanes från allra första begynnelsen.

För dem kan Tommy uppträda hur länge som helst. Befinner de sig nedanför scen, händer det till och med att han tar fram sitt munspel, som han i vanliga fall är litet rädd för.
    - Typiskt trevliga killar, A-laget. Skulle man åka på stryk någon gång, kan man vara säker på att de försvarar en.
Det allra värsta han vet är förresten at torka håret. Och att tänka på framtiden.
    - Det kanske blir så illa att man får börja i skolan igen om något år. Och bli äldst och långhårigast i klassen!

------------------------------------------------------------------------------
BILDJOURNALEN ¤ Den 27 januari 1965


"Bröderna-Cartwright-TV" - 1960



-----------------------------------------------------------------------------------

BILDJOURNALENS Topplista / 1965

TOPPEN JUST NU

Har "Fröken Fräken" gjort sitt nu, tro? Ett litet fall har Sven-Ingvars storsäljare råkat ut för i veckans Toppen. För övrigt finner vi där "gamla" Beatles, Rolling Stones och Tages. Veckans nykomling är danska Sir Henry and His Butlers med sin "Let´s go". Listan bygger på uppgifter från skivhandlare landet runt.



BILDJOURNALEN ¤ Den 27 januari 1965

IC i Piteå / 1966



PITEÅ-TIDNINGEN ¤ 1966

Piteå Sparbank / 1965



PITEÅ-TIDNINGENS TURISTSPECIAL SOMMAREN 1965


En tiger i tanken / 1965


PITEÅ-TIDNINGENS TURISTSPECIAL SOMMAREN 1965


STEFAN - trumslagarpojken i popbandet THE CARETAKERS



Det hela började för ungefär ett år sedan. Det var då det plötsligt gick upp för 16-årige huskvarnagrabben Stefan Möller att det för honom egentligen bara fanns en sak här i livet som var väsentligt: popmusiken. Den dan bytte Stefan sitt förnamn till Steve. Det var en liten hyllning till de internationella popkretsar som Stefan snart hoppas få röra sig i. Pop, det är allvar för Stefan - förlåt, Steve.

När vi suttit och pratat en stund får man för sig att Steve (eller Stefan) har en PASSION. En flammande, stolt bärande passion. Precis som en Albert Schweitzer i Afrikas djungler, precis som en Charles Lindbergh på väg över Atlanten. Människor som skulle kvävas om det inte fick leva mitt i sin passion, sitt intresse tjugofyra timmar varje dygn. Det är ungefär likadant med Steve. Men vem har då gett honom detta intensiva intresse för pop? Ringo Starr? Charlie Watts i The Rolling Stones?
Steve svarar:
    - Gene Krupa. Och kanske Buddy Rich.
Två gamla jazztrumslagare fick Steve att börja spela trummor. Men i dag? Vilka trumslagare hör Steve helst på? Vem är det som driver honom framåt?
    - Gene Krupa. Och kanske Buddy Rich.
Fortfarande alltså.
Ringo tycke Steve är "ganska bra", Charlie i Stones får godkänt, men inte mera. På morgonen sover Steve länge. Helst skulle han vilja sova ända till det är dags att sätta sig bakom trummorna igen.

Men det brukar bli några lediga timmar på eftermiddagen. Då kramar Steve en lerklump och väntar. Lerklumpen är också pop på sitt sätt... Den ger Steve starkare muskler i handen och armen och det hjälper honom när han håller i trumstockarna och öser på i den senaste Tio i topp-låten. Frågan är, om inte Steve är Sveriges mesta popkille. Förmodligen är han i alla fall den enda som fått sluta skolan ett år för tidigt för att spela pop i stället för att nöta skolbänken.

Det hände på Centralskolan i Huskvarna för ett år sedan. Steve - han vill helst kalls så, Stefan - han sitter på soffan och skrattar och hans långa blonda hår virvlar runt honom:
    - Rektor tyckte väl att det var lika bra att slippa mig. Jag bad mig fri för turnéer till Finland, turnéer till Norge, för spelningar i Malmö, Gävle, Östersund. Ibland gick jag i skolan bara tre dagar i veckan.

I dag bor sextonåringen med sina tre kompisar i ett inackorderingsrum i Malmö. Steve är ung och de flesta grabbar i hans ålder behöver - och vill ha - familjens trygghet kring sig. Men när det gällde för Steve att flytta till Malmö tvekade han inte: popen i första hand! Nu tvättar hans inackorderingstant nylonskjortorna och kalsingarna mellan Steves turnéer. Och tar emot beundrarposten. Det kommer visserligen ingen beundrarpost från studenterna i Lund, men en mer hängiven publik har varken Steve eller The Caretakers någonsin haft, sägs det i Skåne. Caretakers spelar på nationalfester och kårdanser, studenterna twistar och jublar. Mest jublar Steve.


¤ Sextonårige trummisen Stefan Möller, eller Steve, som han kallar
sig, spelar i popbandet THE CARETAKERS.

För ett par veckor sedan hade han en trumduell med en trumslagarveteran från Danmark en sen natt på Akademiska Föreningen.
    - Det gick ganska bra, säger han själv anspråkslöst.
De som var där och hörde de två trumuppsättningarna dåna säger att Steve var skyhög favorit och att studenterna var lika vilda som publiken vid en popgala.
Det är sådana upplevelser Steve lever för. Han kan inte tänka sig göra något annat än spela trummor. Men om Stefan blivit Steve och professionell poptrumslagare, så tycks de flesta av hans kompisar i Huskvarna bli bilmekaniker.
    - Vi lämnade in vår turnébil på verkstad häromdagen. Killar i uniform. Kletiga, oljiga händer. Ligga på rygg under bilarna...

Han skakar våldsamt på huvudet, byter ut skivan på grammofontallriken. Att stiga upp tidigt på morgnarna, arbeta bestämda tider varje dag, bli kletig om fingrarna i jobbet... Sånt jobb tillhör en annan värld än Steves. Han har aldrig tänkt sig något annat levebröd än sina trumstockar. För sju år sedan hette hans idol Lars Rydén. Lars Rydén var trumslagare i Huskvarna Gossmusikkår.
    - Han kunde slå trumvirvlar på en stol.
Det imponerade på Stefan. Han ville också kunna slå virvlar hemma på köksstolen. Och så bad han och kompisen om att få bli med i gossmusikkåren. När Stefan fick beröm av trumläraren, slutade kompisen och Stefan fick fortsätta ensam. När han var elva for han på sin första turné med musikkåren, när han var tolv fick han jobb i "Gunnars orkester" och tjänade tjugofem kronor för en kvälls hamrande på trumskinnen.
    - Det var ju enormt. Att få betalt för att göra nåt så kul!

I dag tjänar Steve tvåhundra kronor per spelkväll, han har ett par tusen på banken. Han har fått en fin start i sitt yrke. Tycker Steve att han är bra betald?
    - Nej, inte speciellt bra. Han säger:
    - Att spela, det tar jag inget betalt för. Det är bara kul. Gaget tar jag för att släpa med mig alla trummorna, sätta upp dem, packa ner dem och bära i väg dem.

Trots att Stefan är bara sexton är han redan en yrkesman, fylld av krav - på sig själv och sina redskap.
    - Först hade jag en uppsättning trummor som kostade lite över tvåtusen kronor. De var inte bra. Sen fick jag ett engelskt märke som kostade fyra. Nu har jag trummor för sextusen och nu är jag nöjd.

Steve vet vad han talar om. Det är många i popbranschen som inte vet det, anser han. Många som snackar, lovar och ger löften. Om TV-program, skivinspelningar, turnéer. Reklammän som ska göra Caretakers världsberömda.
    - Men såna genomskådar man hur lätt som helst.
Just nu packar Steve sina trummor upp och ner på en tvåmånaders turné i Norge. Dessförinnan spelade Caretakers en månad i Danmark. Finland är aktuellt och sedan väntar tre månader i de svenska  folkparkerna tillsammans med norske sångaren Jack Dailey.
Det innebär långa, tröttande resor i bil, korta nätter i ständigt nya hotellrum. Steve pratar om framtiden. Han vill gärna bosätta sig i Malmö. Varför?
    - Det är lättare att göra karriär här. Radio Syd, du vet...

-----------------------------------------------------------------------
BILDJOURNALEN ¤ Den 27 januari 1965




THE CARETAKERS idag 2012.

FAKTA-------------------------------------------------------------------------

Stephan Möller spelar i dag trummor i Spotnicks.

/Roger.


Lennart "Klimpen" Häggroth




"KLIMPEN" HÄGGROTH är aktuell igen. Den spelande tränaren för
Kiruna AIF kan spela bort lokalkonkurrenten IFK Kiruna från all-
svenskt kval.

Nu hänger det på "Klimpen" igen. "Klimpen" Häggroth, Colorado-hjälten från 1962, den "levande väggen" som spelade hem Sveriges senaste guldmedlaj i ishockey. Men den här gången rör det sig inte om landslaget. Den här gången rör det sig om div. II.

Det ser nu äntligen ut som om Kiruna ska få ett lag i det kommande hockeykvalet. Och det är ganska anmärkningsvärt eftersom Kiruna varit ledande exportör av allsvenska hockeykanoner till landslaget och allsvenskan, men aldrig själv fått fram något lag med "lukt" på elithockey. Man kan ju bara nämna spelare som Tord Lundström, Lars-Göran Nilsson, Garvis, Sören och Börje Määttä, "Klimpen, Stig Wiklund, Allan Helenefors, Bibbi Sundström, Kalle Sundberg m. fl.

Att få fram så många goda ishockeyspelare, men aldrig något lag är som sagt märkligt, men det beror på att de bägge arvfienderna Kiruna AIF och IFK Kiruna många gånger förstört för varandra. Raderat bort den enes eller andres chanser. Och trots att IFK den här gången leder serien - med en poäng före sista omgången på onsdag - kan det faktiskt bli samma visa igen.
AIF:
    - Vi ger inte IFK någonting gratis.
IFK:
    - Den här chansen tänker vi inte släppa.

Nyckelroll i den här tillställningen har "Klimpen". Den förre landslagshjälten har återvänt till sina hemtrakter, och fungerar som spelande tränare för AIF. Säger:
    - Ja, kanske mest som tränare. Målvaktsjobbet delar jag med en grabb som heter Jan Bergsten.
Vem ska stå på onsdag? Ja, den frågan ville inte "Klimpen" kommentera. AIF har lagt upp sina ritningar, och ingenting får yppas. Tips: Räkna med att "Klimpen" dyker upp i bilden, som något av "gubben i lådan". Det är i sådana här cupmatcher "Klimpen" eldar upp sig själv till stordåd, om det sedan må vara kanadensare, ryssar eller kirunabor som svärmar kring hans kasse. Inte heller att han blivit betydligt rundare om midjan, och inte längre tar ishockey så där våldsamt allvarligt. När det doftar cup tänder "Klimpen".

Räkna också med att det blir ett nytt publikrekord i Matojärvi Islada. Det här är en match som hela Kiruna pratar om. Ska Kiruna äntligen få ett allsvenskt lag?
Fotnot: Redan klara för allsvenskt kval är Hammarby, Häradsbygden, Sandåkern, Nybro och Karlskoga. Västra avgörs den 16 med en direkt seriefinal Surahammar-Fagersta.

-------------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Onsdagen den 14 februari 1968


Michael Landon önskar GOD JUL!


GOD JUL FRÅN MIKE TILL ER. Mike "Little Joe" Landon är fortfarande lika populär och trots att det var riktigt länge sen nu som vi ens fått se en skymt av "Bröderna Cartwrights" bravader i TV, så slutar inte flickfansen att sukta efter honom och ropa på bilder, bilder, bilder... Svårt att kunna glömma hur gullig han var i somras kanske? Men nu till julen ska alla vara snälla och glada så - här har ni honom alltså. God Jul!

-------------------------------------------------------------------------------
BILDJOURNALEN ¤ Den 18 december 1962

Magnus Kvintett gästar Perudden i Piteå / 1967


MAGNUS KVINTETT gästar Perudden.



PITEÅ-TIDNINGEN ¤ April 1967


MASCOTS / 1967



PITEÅ-TIDNINGEN ¤ April 1967

Kung Pop - KLAS BURLING / 1962

SE KUNG POP BLAND SINA UNDERSÅTAR


KLAS BURLING - kung pop.

¤ KLAS BURLING
är en mäktig ung man. Sveriges mäktigaste 21-åring. Kring honom rör sig miljontal:
   1. Han har minst en miljon lyssnare till sitt program "Pop-62" varje dag.
   2. Efter hans skivval omsätter grammofonbranschen sina miljonbelopp.
Hur känns det att vara så mäktig, Klas Burling?
    - Det känns väl inte speciellt. Det enda jag behöver göra för att hålla mitt samvete rent är att försöka spela allt som kommer ut på skiva. Då favoriserar jag ingen och det är huvudsaken.

Vill man träffa Klas Burling kan man göra det bakom en liten dörr med texten "Frilansrum" i det stora Radiohusets sjätte våning. Där sitter Klas - som ser ut som han hämtats direkt från tredjering vid något läroverk - mitt bland travar av skivor, facktidningar, reklamblad och skivor igen. En stillsam, mager, piprökande ung man med ljust hår i en obestämbar frisyr. I rummets ena hörn en jättelik högtalare, på motsatta sidan: en minst lika imponerande skivspelare.
    - Det finns folk som tycker du låter för torr och tråkig när du läser kommentarer till dina skivor?
    - Möjligt, men "ungarna" vill ha det så. Fakta och inte en massa nojs.
    - Du har pratat till ditt program en halvtimme varje dag sen i april, du har synts i flera tidningsreportage, känner tonåringarna igen dej ute på gatan?
    - Det händer väl. Och det är ju kul. Ibland händer det att folk känner igen mej på rösten. Idol? Jag? Nää!

¤ HUR SOM helst är Klas Burling den kanske populäraste radiorösten för den unga radiopubliken. Han spelar den musik vi vill höra med så pass stort eftertryck att väl ingen skulle bli förvånad om det kom till ett P. S. på alla skolschema: "OBS! 17.30 Pop 62". En halvtimma i radio varje dag i åtta månader - det blir åtskilliga timmar. Därför tillhör Klas radiopratarveteranerna på Sveriges Radio. Men veteranen är inte fast anställd vid Sveriges Radio. Han har istället betalt per program. (50 kr per gång på Pop 62). Men det spelar ingen roll för Klas så länge han får hålla på med sin älskade rockmusik. Älskade ja. Klas Burling tycker verkligen om sin musik.
    - Den är festlig. Man blir glad av den.
Det var mycket därför han fick jobbet på Sveriges Radio. Det fanns bara "den där Burling" som gillade rockmusiken och som kunde passa som skivspelare.

Klas fick pippi på rock när Bill Haley 1956 stormade fram i "Rock around the clock". Sen dess har Klas hängt med. Innan han började på Radion stod han i en grammofonaffär. Skötte inköp och försäljning och lärde sig en massa om branschen. När Melodiradion började, tog han chansen och ringde upp Folke Erbo, undrade om det fanns något jobb. Jodå, Klas fick et sommarvikariat, valde skivor, skrev kommentarer som sedan lästes upp av en vanlig hallåa. Efter de två månaderna sa Klas tack och adjö och gick. Men som tur var ringde telefonen hemma hos Burlings efter några veckor. Allan Schulman, då på Melodiradion, ville ha ett riktigt rockprogram. Kunde Klas sköta det? Om han kunde!

Sen har det gått av bara farten. Klas har hunnit med att spela åtskilliga skivor - så där en 200 i veckan - Pop 62, Stacken, Pop Nonstop, Kvällstoppen, Ring-a-ding. Det svåraste?
    - Att låta bli göra personliga kommentarer. Jag har order på att bara ge "varudeklaration" om plattorna. Jag får inte "tycka" något om låtarna.

OM KLAS BURLING inte spelat skivor för en miljon tonåringar, var hade man då hittat honom? Klas svarar snabbt:
    - Vid en spis förmodligen. Pappa är krögare, jag är själv intresserad av mat. Det skulle nog locka mej att bli restaurangman.
Men nu stannar han vid skivspisen.
    - Jag skulle dock helt vilja ägna mej åt att producera program. Har aldrig haft några ambitioner att bli radiopratare egentligen, säger Klas och tar pipan ur munnen för några sekunder. Vad unnar du dej för lyx?
    - En bil, en fru, några plattor.
Bilen: Fiat Juventus - i 15.000 kronorsklassen. Den köptes när Klas skulle till Frankrike i september för att gifta sej.
Fru: Är fransyska, heter Colette och jobbar som sekreterare vid Franska Ambassaden.
Några plattor: Bara rock och pop. Just nu helst Duane Eddys nya gitarr-LP.
Andra avslöjanden:
Han har aldrig tagit en musiklektion. Han kan inte säga om en musiker spelar falskt.
    - Det spelar mindre roll, anser jag. Varken jag eller de flesta av mina lyssnare kan avgöra det. Men vi kan avgöra om det svänger eller inte.

-------------------------------------------------------------------------------
BILDJOURNALEN ¤ Den 18 december 1962


LAILA - ett riktigt yrväder från Trollhättan

Man blev ju glad bara man såg människan. Laila Westersund alltså. Hennes blonda uppenbarelse lockade till skratt, kanske inte precis för hennes färg på håret, i stället för de komiska krumbukter och frivolter hon gjorde på den svenska revyscenen under många innehållsrika år. I dag anlände en Bildjournalen till min adress, och på dess omslag ståtar Laila Westersund, då 20 år gammal. Detta var vad som bjöds till BJ:s läsare den 18 december 1962:


Yrvädret från Trollhättan. Laila var inte bara slagkraftig på revyscenen,
hon var även slagkraftig bakom sina trummor också.



Lailas resebrev till BJ:s läsare.


Laila- badbrud på Rhodos 1962.

---------------------------------------------------------------------------------
BILDJOURNALEN ¤ Den 18 december 1962


Det var en gång...




Lidbodarnas fäbodstuga som den ser ut nu, här bodde Alvina Källström
42 somrar i en följd och till höger ser man ingången till mjölkkällaren.

Jag ser skogar som ett hav i gång
och bergskedjor blåa.
Fria vidders höga luft och deras
barrskogsdoft jag känner.
Jag ser ödelagda fähus och
förfallna fäbodstugor gråa.
Och tänker på dem som bodde här,
och på deras vänner.

Dova ekon av de många bortrullande
forvagnarna nå mig.
Körkarlar som glamma och hojta,
och hästtramp jag hör.
Boskapshjordarna komma, de råma
helt nära inpå mig.
Men om en stund koskällornas
klang bort i backarna dör.

¤ Ett livligt och ordnat fäbodliv var rådande i Infjärdens alla byar varje sommar på 1800- och långt in på 1900-talet. Särskilt var detta fallet i Roknäs som då ståtade med 10 fäbodstugor här och var på ömse sidor allmänna vägen upp mot Fagerheden. Vi var Vändnäsets båda fäboställen norr om Rokån strax ovanför Stockbäcken, Bergdahlsbodarna på samm sida ån en km längre upp efter vägen mot Långträsk, så kommer vi till Stormyrbodarna alldeles invid allmänna vägen uppströms Stormyrbron. Ett par km ovanför fanns Nybodarna men den stugan eldhärjades för ett par år sedan. Så var det Lövlundabodarna, Lidens nedre och övre fäbodar, Pålsboda fäbodar och Klockerbodarna strax hitom Fagerheden.

FÄBODSTINTA 42 SOMRAR

Men alla fäbostugorna finns inte kvar och av de som är kvar på samma plats som i början av 1800-talet är nog stugan på Lidbacken och i Stormyran de äldsta. 40 somrar i följd skötte Emma Källström, Roknäs, fäbodarna på Liden, och när hon slutade tog hennes dotter Alvina vid och skötte samma fäbodar i 42 somrar i en följd. Med bred marginal slog hon därmed Infjärdenrekord som "långliggare" vid fäbodarna. Alvina som var ogift hade bl a en systerson, en ung pojke som medhjälpare och sällskap. I en sammanhängande tidsrymd av 14 år var han med sin moster i Övrelidens fäbodar.

BOFÖRARDAGEN

Vintrarna var hårda och långa och foderbristen gjorde sig kännbar ganska tidigt på våren. Därför ville man ha ut kreaturen till fäbodarna så tidigt som möjligt och därför var buffringen upp till de många fäbodarna, eller "boförardagen" som man sade på landsbygdsspråk, en glädjens dag för små och stora jordbrukare. Den dagen var allting klart för intåg på fäbodvallarna. Förberedelserna för fäbodsäsongen inleddes alltid med ett allmänt sammanträde för alla som skulle överantvarda sina kor och kvigor till fritt bete under en period av 12 veckor i skogs- och myrmarkerna.

"DJITTARRÅDHUS"

Alla berörda parter kallades med budkaveln tillhopa hos den bonde som hade utrymme stort nog för de som var kallade, och sammankomsterna benämndes inte för årsmöte eller sammanträde utan för "djittarrådhus". Det var en stor dag i byn när "djittarrådhuset" hölls och det var en subskriberad fest av ansenligt omfång för alla som nåtts av budkavelns tysta kallelseorder. Man tvättade sig extra noggrant den gången, männen tog på sig den bästa "bussarongen" och kvinnorna kom med "söndagshilkan" på huvudet. Hon som under 12 veckor skulle leva fäbodliv och sköta korna och kvigorna var alltid hedersgäst på dessa "djittarrådhus".


Alvina Källström.

SKÖTTE 42 KOR

Det var vid en sådan sammankomst som Alvina Källström fick bestämma hur många kor hon kunde ta emot och sköta i fäboden och hon angav siffran 41 mjölkkor som hon för det mesta tog sig an varje sommar. Sedan fick kreatursägarna bestämma och sinsemellan komma överens om hur många kor den och den ville anteckna på listan. När det var gjort blev det fråga om vad som borde göras i fäbodarna: behövde stugan repareras invändigt, var muren och den öppna spisen användbar, var jordkällaren i det skick den borde vara så att mjölken kunde förvaras där, eller borde det göras någonting åt fähusen denna vår? Det var spörsmål som behandlades här.

STINTA MED PONDUS

Så gick det till på "djittarrådhuset" i Roknäs och det var där som Alvina Källström framförde sina önskemål och talade om vad som borde göras och repareras i de hus som fanns på fäbodvallen. Hon var själv så pedantiskt noggrann och höll en sådan ordning i fäbodarna att det inte fanns någon som protesterade mot de krav som hon framlade. Hon fick det som hon ville ha det.

12 KRONOR PER DJUR

Innan "djittarrådhuset" och allt festandet var över fick hon också ut ett litet förskott på sin lön och den var inte så översig som man kunde tro. För att bo i fäbodarna och sköta 42 mjölkkor i 12 veckor hade hon 12 kronor per djur och det blev tillsammans 504 kronor för fyra månaders rundskift och vildmarksliv vid Övralidens fäbodar, som förutom fäbodstugan också hade sju sommarladugårdar varav den största hade plats för 24 kor. Klockan fyra varje morgon började Alvina och hennes medhjälpare som hon själv betalade av sin lön handmjölkningen av 42 kor.


Stormyrbodarna: Också här går fäbodstugan sin förintelse tillmötes.

MJÖLKKUSKAR

Strax efter klockan sex varje morgon kom mjölkkuskarna från byn för att hämta mjölken och forsla den till mejeriet i Sjulnäs som nu är Infjärdens Tvätt & Bad. När korna släpptes på bete och mjölklassen gett sig av och allt arbete i ladugården var undanstökat på morgonen, var det mycket annat som skulle göras och som krävde sin tid innan det var dags att tänka på sig själv och då var det alltid hungerkänslorna som påminde om vad som var mest nödvändigt.

"SNÅTTERMYRAR"

Så fort matfrågan ordnats och stugan och mjölkkällaren städats och luftats sökte sig Alvina och hennes unga medhjälpare ut till "snåttermyrarna", vilket var nödvändigt för att dryga ut "djittarrlönen". Alvina var markvis och lätt på foten och hon visste precis var hjortronen fanns. Sällan kom plockarna åter till fäbodvallen med mindre än 30-40 kg hjortron när det var som mest gott om dem. Hjortronen sålde hon sedan till herrskapsfamiljerna i Piteå och välsituerade landsbor för 40 öre per kilo. Man behöver inte var civilekonom för att räkna ut vem som förtjänade mest på affären.

SVAMPTIDEN

Korna kom i regel åter till fäbodvallen mycket punktligt varje afton under juni och juli månad, men sedan var det slut med punktligheten. Under de återstående två månaderna kom de inte alls hem av egen fri vilja. "Kåoen våra så göudat utte såppen at de kan fåra ända åt häcklefjäll för att få tagi döm" brukade Alvina säga. Och så var det nog också i verkligheten. Några kor kom hem betydligt försenade, andra kom inte.

Men varenda ko skulle hem till fähuset och mjölkas varje kväll och de som inte kom självmant fick man lov att söka reda på i vildmarkens skogar. Alvina och hennes medhjälpare fick springa i skogarna praktiskt taget alla kvällar och nätter under augusti och september och korna höll i regel till någonstans i markerna mellan Kalamark-Önusberget och Sandliden och det var för att tala med Dan Andersson mil efter mil till lador och hus inom det området. Men när morgonen grydde och solen spred sitt skimmer över fäbodvallen var i regel alla kor hemma fast det hände också att några var borta i flera dagar.

KORNA TRIVDES

Fäbodlivet hade sina strapatser, alltid laddat med spänning och äventyr som det var, med det var et friskt och härdande liv både för folk och fä. Kor som inte ansågs för högmjölkade när de kom till fäbodarna blev det under de 12 veckornas vistelse där och de kvinnor och barn som under lika lång tid idkade vildmarksliv och dagligen vandrade i skog och mark härdades till ett folk av frejdad stam. De flesta fäbodstugorna är borta och de som finns kvar står där öde och övergivna. Det är så tyst och grått och stilla på de gamla fäbodvallarna. Boskapshjordarna råmar inte där som förr, koskällornas klang har tystnat i skog och på myr. En hundraårig epok har gått ur tiden och det har Alvina Källström också gjort, hon som tillbringade 42 av sina 70 somrar i Lidens fäbodstuga och dess vildmarksomgivning.

---------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Tisdagen den 7 juni 1966


PIF-karneval / 1966


PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 4 augusti 1966

Tom Trana / 1965


TOM TRANA har i denna annons råkat hamna i klistret.


White Horse / 1965




Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0