Roger Lindqvist

---------------------------------------------------------------------------------
VI ¤ Den 15 februari 1969

--------------------------------------------------------------------------------
VI ¤ Den 24 maj 1969

Rolf Bengtsson och Hasse Alfredsson i filmen: I huvet på en gammal
gubbe.

- En gubbe med ett huve som det rör sig i: JOHAN BJÖRK. -

I början av december får man se hur det ser ut i huvet på en gammal gubbe. Johan Björks huvud närmare bestämt och et som det rör sig i. Och Johan Björk det är Hasse Alfredsson som spelar huvudrollen i Hasseåtages, Per Åhlins och GK-films tecknade långfilm, I huvet på en gammal gubbe, en mixning av ca 25 min skådespeleri och 60 min teckningar i färg.

¤ Projektet startade i augusti 1966. Det blev betydligt billigare än amerikanska motsvarigheter men dyrare än en svensk spelfilm. Exakt hur mycket vet man inte eftersom bland annat egena arbetet är svårt att värdera. Par Åhlin har gjort alla originalteckningar och hans stab (6 personer) har producerat de 1 400 bilder som går åt - per minut. Stilen varierar med handlingen, från naivism till surrealism á la Dali, vilket torde framgå av bilderna i filmen. Det är et myller av figurer av vilka ett 50-tal återkommer då och då.

I rollistan förutom Hasse Alfredsson: Fatima Ekman, Monica Nielsen, Ernst Günther, Gus Dahlström, Rolf Bengtsson, Gösta Ekman, Monica Ekman, Karl-Erik Forsberg samt personal och pensionärer på Lundahemmet i Solna. Filmens handling? Den utspelas en dag då gamle Johan sitter och tänker tillbaka. Det är de levande bilderna. Då och då lurar han till och sluter ögonen. Då kommer minnen, drömmar, önskningar över honom. Det är de tecknade bilderna. Grundmanus: Hasseåtage, därefter växelspel mellan tecknare och författare. Ett experiment från början - nu lyckad verklighet enligt dem som sett resultatet.

-----------------------------------------------------------------------------------------
VI ¤ 16 november 1968

Lillemor Lindfors eller Lill som vi alla känner henne som.

Lill Lindfors - en flicka av armar, ben och ögon. Med elegant slängighet i rörelserna, både på scen och privat. Hon har varit kvinnan i kabaréunderhållningen Påsen och hunnit med att samtidigt hoppa in i Povel Ramel-revyn På avigan under en jobbig senvinter. Nu är hon ledig. Tre hela veckor och för första gången på sex år.

Tidningen VI har träffat henne och frågat om publik, kollegor, roller, framtidsplaner.

Av Marianne Höök och Beata Bergström (foto)

Hela flickan är armar, ben och ögon. Hon har en elegant slängighet i sina rörelser både på scen och privat. Hon tillhör en alldeles ny ras. Mary Quant, den engelska modeskaparen, som satt igång hela det kort-korta modet, har en filosofi bakom det hon gör. Och hon säger någonstans i sin självbiografi (hon har visst lyckats bli 28) apropå sexighet i vår tid: - Det är dödsförlegat och ur-camp att understryka sexighet. Sånt tar man som självklarheter.

Det visdomsordet av tidens och sedernas orakel påmindes vi om av Lill Lindfors. Det är något oerhört befriande med en generation där en snygg flicka kan bära detta att vara en snygg flicka med fullkomligt jämnmod. Det är kul som grej, men hennes tillvaro cirklar inte enbart kring kring detta sakernas tillstånd. Så som det blev för vackra flickor förr i världen. Kanske har det något att göra med all skönhet, olika former inklusive fulsnygghet, nu faktiskt delas av nästan alla. Det är i dagsläget inte en fråga om rosenmun och gyllene lockar utan om ett tillstånd, en mentalitet, en medvetenhet.

Nå. Denna inställning att sex är något som man tar till hälften på skoj, måste ju betyda något. En större avspändhet. En bättre förmåga till kommunikation mellan könen. Betyda något i alla fall. Lill äter två hälsosamma löskokta ägg med citronsaft ur ett glas, klockan är tolv en söndagsmorgon och alla huven känns tunga. Hon släntrar omkring i en stor och avundsvärd nybyggd trea i Sibirien i Stockholm, har utsikt över plåttak, en och annan möbel, mässingsäng, boendelycka och inte en enda grammofonskiva i huset. Hon har den första ledigheten på sex år. Den skall vara i nästan tre veckor. En tidsmängd så enorm att hon knappt vet vad hon skall göra med den. Utom flytta omkring möblerna.

Karriären har varit sådan som karriärer i underhållningsbranschen är. Hetsig. Det finns inget lagom, ettdera hoppar man på karusellen eller också hoppar man av. Lill Lindfors har, säger hon över söndagsmorgontéet, kommit till en punkt, där hon för första gången drar djupt efter andan och undrar vad hon sysslar med och i så fall varför skall det vara så här och hur länge och vad gör man sen.
Vi: Den genre av visor du sysslar med mest, den sort som är Lill Lindfors egenart, bygger ju på ironi, en vass och rätt intellektuellt krävande humor. Får en brud vara rolig?
Lill: Humor, den humor vi gillar, är helt och hållet en anglosaxisk uppfinning. I latinska länder fungerar den inte. Man behöver förresten inte komma längre än till Tyskland. (Där presenteras jag som "sexig jazzsångerska". Va!) För att inte tala om Italien. En kvinna med självironi som löjlar sig...! Otänkbart. Det skulle nedvärdera kvinnan och därmed MANNENS ÄRA. Det hänger ihop med hela deras dubbelsidiga moral och inställning till kvinnan: varvtals över- och underskattning. (Sjunger) Diiiiioooo, com´te aaaamooo.

Vi: Men du måste hålla med om att det finns betydligt fler manliga skämtare i världen än kvinnliga.
Lill: Det finns betydligt fler manliga av allting i världen än kvinnliga. Gulietta Massina. Det fanns en: Kätie Rolfsen. (Tänk att jag fick vara med och uppleva den sista Karl-Gerhardrevyn. Fick stå på scen med dom stora...) Hon hade väl sex! Och Kay Kendall, den lång-långa tjejen som blåste trumpet i "På vift med Genéviev". (Där tar vi en lång paus och finner varann i utläggningar över Kay Kendall.) Hon var som det mångsidigt andvändbara ordet heter: SKÖÖÖÖN.) Birgitta Anderson. Cilla Ingvar.



Vi: Typisk underrepresentation. Ingen har påstått - åtminstone inte på de sista trettiåren - at kvinnor skulle vara mindre intelligenta än män. Vi blev märkbart intelligentare efter första världskriget. De tyska vetenskapliga verk som är ute för att bevisa kvinnors intellektuella underlägsenhet (tre band, gotisk skrift) är sällan utgivna efter 1912. Den för kvinnokönet så typiska hysterin försvann med snörlivet och den ökade sysselsättningen. Kvinnors centrering kring kärlek och känsloliv blev också mindre påfallande med full sysselsättning. Men humor...
Lill: Humor är väl en biprodukt av en allmänt rörlig intelligens och vida associationsbanor. Owe Thörnqvist som gör de texter som passar mig precis - som om jag skrivit dem själv om jag kunde! - har associationer som sneddar över fältet liksom och kommer fram till en alldeles oväntat logisk slutpunkt. Dom är SKÖÖÖNA, alldeles svarta och jättebittra på botten och med en ironi som verkligen inte är oförargligt skämt, inte.

Eftersom det inte finns nån anledning att kvinnor skulle ha mindre anlag än män för sånt, skulle kunna ha samma slags associationshalka som Hasse Alfredsson till exempel - när korvgubbens korvar gör uppror... man följer ju med i den inbyggda logiken där - så det är väl något i systemet som är fel. Kvinnors sinne för humor försvinner av socialt tryck. En kille kan vara lustig och väcka uppmärksamhet på andra, konventionellt accepterade sätt. Genom att vara snygg till exempel. Men det hela det där mönstret är på väg att brytas upp. Det är gammalt, urgammalt, camp.

Vi: Begriper publiken dina visor?
Lill: Publiken är ett mångtydigt begrepp. Det finns en publik för den här sorten. Men den är begränsad och Sverige är ett litet land. Varje minoritet blir en väldigt liten minoritet. Det bästa jag vet är universitetspublik. Dom fattar varje tankestreck. Dom är med hela tiden, i varje understatement. Den näst bästa publiken finns på Hamburger Börs på vardagskvällarna. Lördagspubliken är av helt annat slag. Då slinter de klart bästa greppen. Men Börsen är en instutition, folk går dit därför att de väntar sig en viss sorts underhållning. Publiken är tränad. I Göteborg finns också en sådan publik och i Malmö. Men ute i bygderna är folk inte vana att lyssna på texten. De har andra associationer. De är ovana. Det var en ganska kuslig upplevelse: vi hade haft jätteframgång med visan "En titt i din spegel", Owes text, flickan som med resignation, distans och galghumor konstaterar att fy fan vad hon ser ut. Publiken älskade den i Stockholm, Göteborg och Malmö. Vi var rätt nöjda med oss själva. Så for vi ut i bygderna. "En titt i din spegel" låg sist på programmet, som klimax. Vi byggde upp mot denna bergsäkra avslutning, prövad i månader. Dödstystnad. Inte ett skratt. Den föll som en gråsten. Vi var tvungna att ta bort den. Då blir man förtvivlad, alltså.



Vi: Vad beror det på?
Lill: Hör på skvalradion så förstår du vad folk fostras i för genrer.
Vi: Berätta hur alltihop började.
Lill: Jo, jag gick på Viggan - Viggbyholmsskolan alltså. Där spelade vi en massa teater och jag läste dikter och skrev dikter och var lång och så. Jag var skolkamrat med Anders Linder, som brukar uppträda med mig numera och med Kätie Rolfsens son Sven Richter och några till av samma sort. Vi gjorde en skolrevy som var rätt bra. Efter den fick vi lite TV-jobb och var på Hamburger Börs på sommaren. En skoltjej som sjöng så mycket hon orkade för 40 spänn kvällen. Det var toppen. Sen gjorde vi ett slags jazzopera på Lysistratetemat, som hette "Nobborna". Den tilldrog sig i raggarmiljö, raggare var aktuellt då. Det var innan West Side Story kommit hit. Det retar mig forfarande att ingen satte upp den på nån liten professionell teater. Den var också rätt bra. Hans Abramson gjorde den för TV och det skrevs en del om den. Sen var jag på Hamburger Börs igen. Och sen gick det av bara farten. Pappa tyckte inte om det. Han sa att jag fick fortsätta om jag utbildade mig. Jag skrev in mig på universitet och började läsa Antiken i teaterhistoria.

Tänkte ta engelska parallellt. Men sen hann jag inte mer. Prövade till Dramaten och sprack i tredje provet. Pappa har lugnat sig lite nu, när det gick ekonomiskt bra. Pappor har ju såna värderingar. Han säger att förr hette det: Disponent Lindfors dotter. Nu heter det: Lill Lindfors far. Jag bryr mig mycket om vad min pappa säger. Vi har en segelbåt ihop. En folkbåt. Jag har massor av borgerliga värderingar, är egentligen inte alls ette teaterbarn.
Vi: Vad är det roligaste du gjort i ditt jobb?
Lill: Anita i West Side Story. Det var ju en roll, en hel människa. Och så var det sång och dans och allting på en gång.
Vi: Skulle du vilja flytta över tyngdpunkten till dramatisk teater? Estraden är nog kul, men det är ju ingenting för livet.
Lill: Nej, och det känner jag hemskt starkt just nu. Jag måste bestämma mig för något alternativ. Jag skulle nog gärna vilja filma. Det rör sig med mindre medel än teater. Jag har varit med i två ytterst berömda filmer, "Ante, drömpojken" och "Kalle P." med Carl-Gustaf. Alltid lär man sig något, sade jag till mig själv.
Vi: Vilken artist tycker du är bra?
Lill: Margareta Krook är SKÖÖN alltså. Vilket fantastiskt register. Från grekiskt drama till slapstcik och tillbaka igen. Hon är toppen.
Vi: Vad skall du göra när du blir stor?
Lill: Det är det jag sitter och tänker på och då susar det i magen. Jag funderar på att jobba ruskigt hårt ett slag nu, så jag får en ekonomisk buffert och pluggar in mitt namn ordentligt, så det kan övervintra. Sen kunde jag kanske ta två och plugga. Språk kanske: engelska och spanska. Lärare kan man ju alltid bli, fast det är inte drömmen precis.


1967 kom LP:n Du är den ende. Texten till plattans titelmelodi, är
skriven av Bo Setterlind. Marcus Österdahl har komponerat musiken.

Sjukgymnast tycker jag också verkar intressant - mina knän hoppar alltid ur led och jag bröt armen i en bilolycka så jag har viss insyn. Men jag är nog för gammal att börja med den utbildningen. 26 år.
Vi: Finns det någon återvändo när man stått på en scen. Fungerar inte det som ett tillvänjande knark?
Lill: Jo. Helt kan man väl aldrig anpassa sig till en förortsvilla och tre barn, om så vore. Eller liknande. Jag inbillar mig att man skulle kunna jobba lagom. En del TV. Lite grammofon. Kanske film. Men frågan är om det finns något lagom i det här yrket. Ska man lägga av skall det vara i ett slags iver: att nu, nu jäklar!

Vi: Har du karaktären till det?
Lill: Jag tror det.
Vi: Vad är det egentligen du vill säga med din sort, dina visor.
Lill: Jag lipar åt en massa saker. Åt dumhet. Åt en massa stereotyper om sex och kärlek. Sticker nålar i en massa färdiggjorda uppfattningar om hur människor är. Lite avslöjanden, kan man kanske säga. Att människan inte ser ut som på en veckopressillustration. Det är väl därför en viss publik inte kan ta emot genren. Den vill ha, den kanske behöver, sin veckopressillustration.

Vi: Du har rest en del. Vad har varit kul?
Lill: Ååååå Brasiiiiilien! Inte schlagerfestivalen, den kunde ha ägt rum var som helst i världen. Det var bara pressmottagningar och cocktails och oorganiserade repetitioner och väsen. Men den brasilianska musiken, allting bara skälver av sambarytm. Tänk att ha en egen nationell musik av det slaget. Man hör aldrig en amerikansk låt där, aldrig någor eftergjort. Bara originalmusik dygnet runt. Vi var på sambaskolor och hörde dom fattigaste, negrerna, amatörer alltså, i fantastiska prestationer. Så fort en karneval var över börjar dom öva för nästa. Göra kostymer. Dansa. Spela. I Brasilien blir det aldrig någon revolution. De som har det sämst är fullt sysselsatta med karnevalen.
Vi: Hur ser du på framtiden?
Lill: Med aavvaktan. Lite skrajset. Det har gått så bra och jag tror att livet eftersträvar en balans. Går det för bra så väntar jag på smällen. När jag bröt armen var jag riktigt nöjd. Då tyckte jag att jag hade betalat i förskott för en lång tid framåt.
Vi: Vad är det bästa som sagts om dig?
Lill: Äää...! Jo, det var nån som skrev att jag sjunger med insidan.

----------------------------------------------------------------------------------
VI ¤ Den 1 april 1967


Marianne Höök (1918-1970)
legendarisk journalist och författare,
skrev artikeln om Lill Lindfors.

------------------------------------------
Bild: www.aftonbladet.se 

-----------------------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Fredagen den 2 december 1966


ROGER JONSSON i dag 2012.
Roger har också varit medlem
i Yngve Forssélls orkester. Han
har vid några tillfällen i början
av 1970-talet, haft låtar med på
Svensktoppen.

---------------------------------------

-----------------------------------------------------------------------------------
VI ¤ Den 11 mars 1967

----------------------------------------------------------------------------------
VI ¤ Den 21 januari 1967

¤ PROFFS OCH AMATÖRER
¤ NY ORKESTER
¤ VÄRDINNA HAR VALTS


Tolvåriga tvillingflickorna Gun och Britt Öhlund sjöng i parken för
tre år sedan. "Min pudel har fått valpar" hette den visan. I år sjunger
den om "Läppstift på din krage" i stället.

Sommarens parkvärdinna är vald. Hon heter Annbritt Westling, är 18 år och bosatt i Piteå, där hon har bott allt ifrån födseln. Parkkommittén hade generalrepetition på tisdagskvällen och de tre finalistvärdinnorna fick då visa vad de dög till. Helt oförberedda fick de sjunga trivselkvällarnas signaturmelodi "Hej i Piteå-parken" och göra små intervjuer med artisterna. Alla tre flickorna var duktiga men juryns val föll på Annbritt Westling, som har viss vana både som lekledare och värdinna. Hon har nämligen de senaste somrarna feriejobbat dels som lektant vid stadens lekplatser och ifjol som campingvärdinna vid Pite havsbad.

Det blir alltså söta och brunbrända Annbritt som under några - som vi hoppas vackra  - sommarkvällar ska hjälpa Lars Öberg och de andra på badhusparkens scen att charma den mångtusenhövdade publiken. Onsdagen den 23 juni smäller startskottet för den första parkkvällen.

¤ EN "PROFFS" I VECKAN
Ett par nyheter lanseras i år, framkom det vid tisdagskvällens genomgång. Bl a kommer professionella artister att "toppa" kvällarna och den första blir ingen mindre än den glada och roliga Laila Westersund, "Yrvädret från Trollhättan". Man har också engagerat Pelles Showquintett att sköta den musikaliska beledsagningen under de åtta kvällarna.

¤ FLER ARTISTER BEHÖVS
Många av fjolårets lokala förmågor kommer att uppträda i år igen, men det kommer också att bli en hel del nya (ännu okända) artister. Man har ännu inte fått tillräckligt många anmälningar, varför man inte kan säga så mycket om de kommande kvällarnas program, men man räknar med många provsjungningar inom den närmaste tiden. Pelles Showquintett bör vara lockande som "komp".

¤ GAMLA BEKANTA
Provsjungningarna vid tisdagens "genomgång" gick tyvärr litet hackigt för en del, men det berodde på att inga av artisterna hade övat tillsammans med orkestern och det blev lite svårt att redan från början få in samma tempo. Det är ju dock bagateller som enkelt kan rättas till. För de flesta artisterna visade sig ha talang när det bara kom igång, somliga var t. o. m. mycket bra. Torborg Edin t ex som vi såg och hörde en hel del förra året, och hennes partner Lisbeth Johansson sjöng "Johnny Come Latley" på ett sätt som väl kunde hävda sig bland vissa professionella artister.

Några av oss kanske minns det käcka tvillingparet Gun och Britt Öhlund, som uppträdde en parkkväll för tre år sedan och sjöng om pudeln som hade fått valpar. De flickorna har blivit 12 år nu och är alltså stora damer. Därför har de också bytt ut pudelsången mot en annan. "Läppstift på din krage" heter den.

¤ ÅTTAÅRIGT FYND
Publiksuccé kan man vänta sig att lilla åttaåriga Marie-Louise Lundqvist kommer att göra. Hon har inte bara vacker sångröst utan också en verkligt charmerande jargong och naturlighet. Hon berättade öppet för åhörarna hur nervös hon kände sig, men hon vågade sjunga i alla fall, och sedan kändes det bättre. Hon skulle emellertid inte bli sångerska när hon blev stor om hon inte blev en berömd stjärna, berättade hon. Men i så fall skulle hon inte sjunga sådana "fjolliga" sånger som "Snödroppen" och de andra visorna hon hade lärt sig i skolan. Det skulle bli annan sort menade hon. Lasse Öberg hade fullt sjå att inte bli omkulltalad.

Parkkvällarna ser ut att bli mycket lyckade i sommar. Arrangörerna är i år liksom ifjol Piteå stad i samarbete med Piteå köpmannaförening, Konsum, Domus, Tempo, Piteå IF och Piteå-Tidningen. Fjolårets parkkvällar besöktes av i genomsnitt ett par tusen människor, som alla trivdes med den amatörunderhållning som bjöds. I år kan vi vänta at den blir ännu bättre och det är bara att hoppas på bra väder.


Pelles Showquintett svarar för musiken hela sommaren.
Medlemmar:

¤ Sven-Olov Andersson - saxofon

¤ Roger Björkman - bas

¤ Benny Nyman - trummor

¤ Curt-Lennart Adolfsson - klaviatur

¤ Per Isaksson - gitarr

------------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ April 1965

¤ Kan jag få tala med direktör Pettersson eller förman Lundström. Det brukar ju i regel gå bra vid de olika företagens telefonväxlar. Då ber vi ju bara att få bli kopplade vidare. Men har vi någonsin tänkt på vem som det är som alltid svarar lika vänligt hela dagen och kopplar er vidare. Nej, sådant brukar vi ju aldrig fråga om, när man ringer polisen, lasaretten eller kommunalförvaltningen. Då ber vi ju bara att få komma vidare på linjen. Vem är det som bemödar sig att alltid lika vänligt ta emot alla de tusentals samtal som dagligen når Piteås stora företag och som hjälper oss vidare? Piteå-Tidningen ger här några ansikten till rösterna.


SCA MUNKSUND. I växeln där möter ni Margit Lindvall. Gäller det
pappersköp, timmertransporter o.dyl så hjälper hon er villigt och
vänligt med ert ärende.


LASARETTET. Eyvor Lundmark och Greta Nordlund är namnen
bakom de vänliga röster som svarar när ni ringer lasarettets tele-
fon nummer.


PITEÅ-TIDNINGEN. Bilden t.v. På tidningens expedition är det van-
ligen Inger Hedkvist trevliga röst ni hör när ni ringer upp. Hon kopplar
er vidare till redaktion, annonsavdelning eller vem ni nu har behov att
tala med.
STADSHOTELLET. Bilden t.h. Där har man vanligen en manlig svarande.
Det är Lennart Björk som döljer sig bakom den rösten. Han hjälper er
villigt och vänligt med ert ärende.


TAXI. Ann-Chatrin Öhman har hela Piteå karta inristad i sitt
huvud och ordnar snabbt att ni får en taxi när ni ringer deras
nummer.


PITEÅ STAD. Där har Lisbeth Lundström ansvaret för att ni blir
vänligt bemött och når den kommunala förvaltningen eller inrättning
ni söker.


LÖVHOLMENS BRUK. Där svarar i regel Saga Eriksson. Är det inte
med henne ni vill tala så kan hon slussa er vidare till vederbörande
instans.


POLISEN. När ni ber att få kontakt med lag och ordning blir det i
regel Gerd Lundh ni möter först i telefon. Hon tar reda på vilken av
de polisiära instanserna ni önskar kontakt med och hjälper er även
till fögderiet.


FURUNÄSETS SJUKHUS, har Alva Lundmark som svarande. Hon ser
till att ni om möjligt får tag i den instans ni söker för att resonera ut
om era problem.


BYGGNADS AB RAGNAR WIKSTEN. Marion Wallin svarar i den växeln.
Hon hjälper er bl a när det gäller flyttning från bostad och anskaffning
av en ny bostad.


DOMUS, PITEÅ. Där svarar Evy Johansson och hjälper er vänligt till
den avdelning ni söker.

-----------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 3 februari 1969

¤ PESSIMISTISK KASSÖR "SIDSTEPPADE" TVEKAR
   ATT ÖVERTA ANSVARET ¤


Nattivalen har alltid varit ett pålitligt evenemang ur publiksynpunkt.
Kommer den nu att försvinna?

Den stora PR-grejen i Piteå, Nattivalen, och med den de nordiska kulturstipendierna är i farozonen. Klimatet är rent allmänt kärvare än under startåren, då bl a direktsändningar i radio och TV gav den nattliga festen en mängd reklam och pengar i massor flöt in. Så sent som ifjol lockade dock fortfarande Nattivalen stora publikmängder. Men kostnadskurvan stiger för brant, anses det, för att man, utan väsentlig höjning av biljettpriserna, skall kunna få behövligt överskott.
Behövligt överskott, hur stort är det? Distriktsveterinär E G Lindholm i Piteå, kassör i Föreningen Birkarlens arbetsutskott för Nattivalen, anser att man för att kunna klara utdelningen av kulturstipendierna och övriga fasta kostnader måste ha ett netto på 23.000 kronor. Om inte kapitalet på cirka 100.000 kronor, inhöstas under de gyllene åren, skall behöva naggas i kanten.

    - Jag tror nog att publiken kommer att räcka till även i fortsättningen. Men kostnaderna måste pressas eller också biljettpriserna höjas. Det senare låter sig kanske göra... vi har hittills tagit en femma i entré medan midsommarfestarrangörer och andra gladeligt tar ut en tia av sina besökare. Att pressa kostnaderna är värre, om vi ska fortsätta som hittills, d v s leja folk till praktiskt taget allting. Polis- och vaktersättning biljettförsäljning o s v kostar stora pengar. Birkarlens ordförande, landshövding Ragnar Lassinantti, har vid samtal med mig förklarat sig dela min uppfattning att en förening med stort medlemsunderlag bör anlitas i fortsättningen, om nattivalerna ska kunna behållas. Föreningen Nordens lokalavdelning i Piteå borde ligga bäst till och de har också fått reda på vår uppfattning. Ännu har dock ingenting hörts om deras eventuella villighet att rycka in.

¤ MATERIAL FÖR 50.000
    - Vi har under årens lopp investerat omkring 50.000 kronor i stängsel, stolpar, betongplattor, kassaskrin, biljettkiosker, scenvirke o s v. Ifjol skaffade vi oss en toalettvagn, som dåvarande ledningen för Piteå stad ställde i utsikt att staden skulle överta och hyra ut till oss och PIF-mässan. Vidgade stadens ledning var emellertid av annan åsikt och vi har själva fått betala vagnen, som är i kostnadsklassen 23.500 kronor. Det finns alltså åtskilligt som framtida nattivalarrangörer slipper tänka på att skaffa.

¤ "NÅGOT MÅSTE SKE"
Adjungerad ledamot av arbetsutskottet sedan Nattivalens första år är herr Sven "Krigarn" Nyström. Han uttrycker till Piteå-Tidningen sina betänkligheter mot det sätt på vilka nattivalerna förberetts. Eller rättare sagt bristen på förberedelser. Första veckorna innan festen kallas arbetsutskottet till aktion.
    - Något måste ske, om vi ska kunna genomföra festligheter av det här slaget i fortsättningen, säger han.
Arbetsutskottets ordförande, f drätseldirektör Axel Bengtsson, är bortrest och har av den anledningen inte varit anträffbar för en kommentar.

¤ "SIDSTEPPADE"?
Vilka är då förutsättningarna för att Föreningen Nordens lokalavdelning i Piteå skall överta ansvaret för Nattivalen? Tydligen inte särskilt stora. Föreningen existerar knappast annat än på papperet. Och ordföranden, rektor Adrian Wennström, säger så här:
    - Vi ställdes åt sidan, då Piteå-nattivalen lanserades. Nu börjar det tydligen gå tyngre och då begär man vår hjälp. Jag är beredd att diskutera frågan men nog vill vi veta exakt vad som krävs av oss innan vi kan tänka oss rycka in. Personligen har jag redan för många järn i elden för att hinna eller orka ta hand om ledningen för arrangemangen.

Så är alltså situationen fem månader innan tredje lördagen i juli, då årets nattjippo på Sundsgatan i Piteå skall vara ett faktum. Om den gamla mallen skall följas, nota bene. Den första Nattivalen ägde rum 1961 och årets - om den nu blir av - följdaktligen den sjunde i ordningen. Även om meningarna är delade om formerna för nattivalerna torde råda stor samstämmighet om betydelsen för Piteå av ett PR-evenemang av det här slaget. De signaler som nu hissats från ansvarigt håll kan ur den synpunkten bli betydelsefulla. Skall verkligen Stor-Piteå låta Nattivalen dö sotdöden?

-----------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 16 februari 1967

Sångaren Mats Ohlin f. 1947, och som slog genom i Hylands hörna
med dunder och brak, begav sig senare ut på en landsomfattande
turné. Två av de platser som han besökte med sin sång, var Skellefteå
FP samt Badhusparken i Piteå.


PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 28 juni 1967



PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 3 juli 1967

Kvarteret Stadsvapnet nr 4, Storgatan.

De här båda bilderna - den ena tagen i början av 1900-talet den andra 1966 - är faktiskt värda ett närmare studium. Se hur väl bevarade bebyggelsen är på södra sidan av gatan. Titta på det närmaste huset - nuvarande Ebeneser-kapellet. Dörren mot gatan är visserligen borta, men fönstren har exakt samma bågar. Huset väster om detta har har i det närmaste alla byggnadsdetaljer kvar bl a en fridekoration. Ett tidens tecken är att urmakarens klocka är utbytt mot en trafikskylt. Fastigheten med Bloms mode är sig så lik den kan vara, med undantag av att man tagit upp större skyltfönster. Men titta på det skickliga stuckarbetet vid taket. Det är kvar.

Däremot har norra sidan av gatan genomgått stora förändringar. Husens exteriörer har förändrats genom om- och tillbyggnader. I de flesta av dem kan man dock hitta den gamla huskroppen. Detta gäller bl a det hus som Alfhild Axelsson skildrar i vidstående artikel. Under rivningsarbetet som nu pågår är det lätt att se hur man vid ombyggnader har utnyttjat de gamla timmerväggarna i det degermanska huset för att av detta göra ett något så när modernt affärshus.


Storgatan i dag, 1966.

Kvarteret Stadsvapnet nr 4 med adressnummer Storgatan 46, (Bodéns bokhandel) vars tomt är "hel" och således sträcker sig mellan Stor- och Prästgårdsgatan ägdes av Degermanska brukssläkten i Jävre sedan tidigt 1800-tal, icke uteslutet att släkten D. ägt hus på denna plats sen 1790-talet, då man vet att handlanden och rådmannen Johan Degerman i november 1797 fick bergskollegiums tillstånd för ett järnmanufakturverk och sågverk i Jävre by. Bruks- och officersfamiljerna ägde vanligen ett "stadshus" - någonstans att ta in vid stadsbesök. Den siste ägaren av Stadsvapnet 4 av släkten D. var brukspatronessan Fredrika D. född 1803 död 1887, änka efter patron Eric D, som dog 1867.

Huset var, som möjligen framgår av bilden, ett arkitektoniskt vackert envåningshus och hade två korta flyglar på gårdssidan, ekonomibyggnader och en stor trädgård ner mot Norra Långgatan (Prästgårdsgatan). Nedanför den skvalpade ännu Kanalen eller Sundet ohämmat av någon strandskoning. Gården behölls i släkten till någon gång på 1890-talet, då den inköptes av järnhandlanden och rådmannen Axel Collberg, som i sin tur försålde fastigheten till konsul Ruben Sundström. Han inredde där Piteås första stationära biograf - Elite-Teatern - som han först hyrde ut, sedan drev i egen regi i många år. Efter den stora branden 1926, kom bokhandeln till huset, med Ernst Strandberg som förste innehavare.

-------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 1 november 1966

Bild från Sundsgatan i Piteå.

De tre stora fastigheterna i kvarteret Lönnen i Piteå, uppförs av byggnadsfirman August Larsson & söner, håller nu på att färdigställas. Fastigheten närmast Nygatan är inflyttningsklar första november, mittenfastigheten första april och fyravåningshuset närmast Sundsgatan tas i bruk första februari. Tillsammans kostar fastigheterna omkring fyra miljoner.

Hyreshuset närmast Nygatan har 16 lägenheter. Mittenhuset liksaså 16. Lägenheterna varierar mellan ett rum och tre rum och kök. Till det stora huset vid Sundsgatan kommer ICA att flytta. De tar hela 650 kvadratmeter i anspråk för ett varuhus, vars försäljningsyta blir 350 kvadratmeter. ICA kommer att öppna den stora affären omkring första februari. I bottenplanet kommer dessutom att öppnas en barservering.

Hela våningen en trappa upp kommer att disponeras av lantmäterikontoret. Andra våningen får en större kontorslägenhet, där kommer att öppnas tandläkarpraktik och dessutom blir det utrymme för två enrumslägenheter. En lägenhet om fem rum och kök samt en lägenhet på fyra rum och kök, samt två enrumslägenheter får plats i tredje våningen. Fyra trappor upp blir det en lägenhet om fem rum och kök, en fyra rum och kök samt en enrumslägenhet. Fastigheten får givetvis hiss.

-------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ November 1966

HASSE SVEDBERG, i ursprunget pitebo.

¤ Om söndag säger Hasse Svedberg tack och farväl till serieishockeyn.
    - Ja, då är det slutspelat för min del. Kanske man fortsätter med ishockeyn i någon form, dock inte som aktiv spelare.

Hasse Svedberg har varit en injektion i Kågedalen senaste åren, det har dock på sistone gått allt tyngre och nu finns inget hopp om förnyat div II-kontrakt för skellefteågänget. Och inget hopp om att KAIF får behålla sin tränare som spelare?
    - Jag har visserligen också tidigare hotat med att lägga av, men nu först är det allvar.
Detta trots att Hasse inte alls behöver känna sig missnöjd över sin egen insats, snarare tvärtom. Den genomgående bäste spelaren i Kågedalen, har sällan gjort en dålig match.

MÄTTAD
Hasse börjar dock vara mätt på allt vad den aktiva idrotten ger. Som 37-åring kunde han låta minnet fly tillbaka till ljuva stunder i Skellefteås allsvenska lag, till den dag han stod som världsmästare och de 98 gånger han spelade i blågula färger. Och förstås minnas den tid under vilken han fick sin uppfostran i Piteå IF, där han framstod som stöttepelare när laget flera år rankades som Norrlands bästa.

OTRÄNAD
Hasse är som sagt en pigg "åldring" hänger med fint i div II-leken.
    - Visst står man i vägen för motståndarna ibland, men jag tycker inte att jag alltid hinner med i svängarna. Sedan jag lämnade AIK för några år sedan har det blivit lite si och så med egna uppladdningen. Har fått koncentrera mig på att träna grabbarna i Kågedalen.

VILJESAK
Hasse är annars inte förvånad över "gummigängets" kräftgång.
    - Första året går man långt med bara het vilja. Den här säsongen har gnistan inte varit densamma, grabbarna har bara nyttjat 70 procent av kapaciteten. En nackdel dessutom att vi bara har 15 A-lagsmässiga spelare, av vilka endast 9-10 finns på träningarna samtidigt.
Att Hasse fortsätter som tränare är troligt. Men om det blir Kågedalen eller någon annan klubb nästa säsong är inte bestämt...

---------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 6 februari 1969

FAKTA--------------------------------------------------------------------

HANS Ingemar Svedberg föddes den 6 september 1931 i Piteå.
Han har flera meriter såsom världsmästare 1957 vid VM-hockeyn
i Moskva. Han är i dag 80 år fyllda och bor i Skellefteå.

Roger

Som synes brann det friskt över hela ladugården. Elden spred sig
mycket snabbt under taknocken.

Tolv djur innebrändes vid 14-tiden på lördagen hos hemmansägaren Erland Persson i Norra Pitholm. Branden upptäcktes av en ninneboende hod Persson, som vid eldstillfället var borta på besök. Elden var mycket häftig och någon möjlighet att rädda kreaturen fanns inte. Ett tröskverk lyckades man få ut ur den brinnande ladugården, men det var redan förstört av elden. En traktor kunde emellertid räddas. Det var en granne, Kjell Lindberg, som kunde köra traktorn i säkerhet.

Tre kor en nästan fullvuxen tjur två getter, tre kalvar två grisar och ett får innebrändes. De enda djur som kom undan med liviet i behåll var tre kalkoner som vid tillfället befann sig ute på gården. Ladugården som var drygt 30-talet meter lång förstördes helt och en mängd redskap blev lågornas rov. Bl. a. hade Persson nyligen inköpt 700 kg fodersäd.

Hur elden uppkommit är ännu outrett. Den inneboende märkte att det kom rök från ladugården och när han öppnade dörren slog lågorna mot honom. Det var i höet som lågorna slog upp som värst och någon möjlighet at tränga in i ladugården och dess ekonomibyggnad fanns inte. Vederbörande sprang följaktligen omedelbart och larmade brandkåren, som snart var på platsen, men kunde ingenting göra för att förhindra at ladugården ödelades.

Ladugården är centralt belägen och inköpt av Piteå landskommun för fortsatt tätbebyggelse. Ägaren Erland Persson - som driver jordbruket tillsammans med systern Birgit - hade för avsikt att avveckla djurbesättningen efter något år. Han var emellertid mycket fäst vid djuren och tog deras tragiska död mycket hårt. Både Persson och hans syster var tillfälligt borta från gården när elden uppkom. När brodern kom tillbaka var nästan hela den stora byggnaden nedbrunnen. Systern kom först senare. Rök från brandplatsen syntes ända till centrala Piteå och ett stort folkuppbåd tittade på förödelsen. Vid den kraftiga hettan exploderade eternitplattorna med rätt skarpa knallar och splitter ströddes runt byggnaden. Själva ladugården, utrymmet för djuren, var av tegel och stod alltså kvar även efter branden. Djuren torde dock rökförgiftats på ett tidigt stadium och kanske trots allt gått en skonsam död tillmötes.

--------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ September 1966