Roger Lindqvist

Rubriken kräver kanhända en förklaring. Jobbade under många år på Furunäsets mentalsjukhus. Sjukhuset med dess patienter och personal, blev så att säga "en värld i världen". Detta p.g.a. att vi nästan var självförsörjande. Där fanns snickeri, måleri, maskinverkstad, storkök, tapetserarverkstad, transportcentral, tvättbytesförråd, verkstad för båtbyggeri, maskinhallar, trädgård med växthus, centralförråd, ja, nästan allt fanns representerat inom området. Här fanns t.o.m. egna musikanter. Bl.a. undertecknad. Vid några tillfällen så spelade vi upp till dans på den dansbana som fanns inne på sjukhusets område. Där dansade både personal och patienter med varandra. I trion ingick förutom jag, även Thomas Grahn och Herbert Westerlund från maskinavdelningen. Thomas på bas, och Herbert på dragspel. Själv så representerade jag transportcentralen där jag satt bakom trummorna, mitt ute i den lummiga skogen och spelade för allt vad tygen höll. En gång så hade vi så många musikanter att det nästan både räckte och blev över. Det var när vi spelade upp till dans i Furunäsets festvåning, längst upp under taknocken. Idén om danstillställningarna väcktes en dag av socioterapin, som höll till i den gamla överläkarvillan, mitt emot sjukhusentrén. Det blev väldigt poppis dessa danser, både hos patienter som personal och musikanter. Urklippet som finns härnere, fanns i Piteå Tidningen den 10 juli 1980. Många av mina medmusiker, hade jag spelat med sedan tidigare. Både inom kommunala musikskolan och även ute på dansbanorna runt om i Norrland.


Rättelse: Jörgen Aldrin spelade trumpet, inte trummor. På piano
ingick Jurek Gansarz.

I ett tidigare inlägg som handlade om min gamla arbetsplats Furunäsets Sjukhus, berättade jag bl.a. om min f.d. chef; Stig Åkerlund. Jag sa att han var fackordförande. För att kanske precisera mig något bättre, så kommer här den korrekta benämningen; Stig var ordförande för Kommunals avdelning 28 i Norrbotten, och absolut inget annat. Rätt skall vara rätt - så det så. Sen så vill jag också ta tillfället i akt och bjussa på en bild av Stig, varsågod!


Stig Åkerlund var min chef mellan åren 1977-1986. Stig hade före
sitt tillträde inom vaktmästeri/transportcentral på Furu, jobbat som
mentalskötare. Stig hade (och har) ett stort politiskt kunnande. Och
många är de diskussioner som vi hade under åren vi jobbade till-
sammans. Stig ägde även konsten att kunna tala. Och ve den arme
stackare, som försökte "sätta sig på Stigs näsa".

Foto: Nils Ögren.

1976 började jag vid vaktmästeriet vid Furunäsets sjukhus. Arbetet bestod mestadels av att serva de olika vårdavdelningarnas behov av exempelvis, hämtning av sopor och tvätt. Samt att en gång i veckan leverera förrådsartiklar från centralförrådet, som fanns ute  på Furunäsets område. För att kunna dra de ibland många vagnarna, hade vi två batteridrivna truckar till hjälp. Vaktmästeriet förfogade även över en maskinpark, där både bussar och  traktorer ingick. I september 1983 öppnades landstingets transportcentral. Tack vare detta blev omkostnaderna billigare, i och med den samordning som gjordes, av patientresor till och från sjukhuset. Göte Grahn hette min första chef. Han efterträddes 1977, av f.d. skötaren Stig Åkerlund. 1986 lämnade Åkerlund sin tjänst, för att istället bli fackordförande med säte i den gamla portvaktstugan alldeles vid infarten på sjukhusområdet. Göte Asplund tillträdde då istället som chef, som senare i sin tur ersattes av Christer Hammarstén. På arbetsplatsen fanns också nåt som kallades för yttre arbeten. Det betydde i praktiken att en man ur arbetslaget - i detta fall hette han Brage Lindgren - hade hand om skötsel av uteområdet, då med hjälp av ett antal patienter. Arbetet bestod i att kratta löv, såga ved, sandning, ev. planering av gräsmattor etc. etc. Chefen för vaktmästeriet, titulerades även som; "föreståndare för yttre arbeten". Strax före min anställning, hette föreståndaren Hjalmar "Jalle" Holmlund. Tror att han slutade omkring 1975. Som parentes kan sägas, att Hjalmar var en uppskattad kyrkosångare. Han brukade också hälsa på oss med jämna mellanrum, och jag fann honom som en trevlig och djupt sympatisk herre. Jalle är nu borta sedan några år.

Ja, ni kan själva se att det finns mycket att berätta om "Furuåren". Men innan jag blir alltför långrandig, ska jag bara passa på att även berätta om den lilla dansbanan som fanns så vackert belägen i en liten lummig del av området. En dag för många år sedan, blev vi tillfrågade om vi kunde spela upp till dans för patienterna. Det hör till saken att det fanns några aktiva musiker som jobbade på Furu. Jag var en av dessa. De andra var Herbert Westerlund på maskinavdelningen, och hans kompis på samma avdelning, Thomas Grahn. Herbert spelade dragspel, Thomas bas och jag trummor. Sagt och gjort, det blev dans därute i skogen. Och både personal och patienter kom och tog sig en svängom. Tyvärr så blev det endast denna gång. Dansbanan flyttades så småningom, jag tror till Pitsund och norra Stenarmen?



Piteå Tidningen den 6 juni 1970.

Utbildning av sjuksköterskor vid Furunäsets sjukhus i Piteå - 1931.

En alldeles underbar och vacker omgivning. Ja, så kan man lugnt kalla den natur som omger vår gamla arbetsplats, f.d. Furunäsets Sjukhus. Vi brukar ta oss en promenad där när andan faller på. Och det känns hur härligt som helst att slå sig ner på en parkbänk alldeles intill en massa färgsprakande blommor. Kameran var naturligtvis med, när jag och Bettan häromsistens gjorde en rundvandring på området. Följ med vetja!


Furunäsets sjukhus togs i bruk året 1893. Det gamla "hospitalet" är idag
en blomstrande företagsby.


Några exempel på de företag som finns inne på området.


Furunäsets pampiga fasad.


Ett av mina allra första jobb, när jag kom innanför Furus portar, den 16
augusti 1976, var att rengöra denna fontän.


Vid Furus entré är det ett hav av vackra blommor.


En oas fylld av växter av allehanda slag, gör promenaderna till en
upplevelse.


Den gamla smått pittoreska överläkarbostaden, som numera inrymmer
en restaurang; "Doktorsvillan". Under min tid var socioterapin inrymd i
denna fastighet.


Doktorsvillan - ägare Thomas Wallstén, Piteå.


Ett vackert konstverk i sig, detta röda staket som omgärdar Doktorsvillan.


En av de doktorer som bodde i detta hus, hette Nils Åderman. Pappa
till min f.d. arbetskompis Per-Olov Åderman.


En gång var detta en "värmestuga" för patienter och skötare på ute-
arbete. Idag finns här en kioskverksamhet.


Här fanns Furunäsets snickeriverkstad. Vi på transportcentralen hämtade
bl.a. virke och andra tillbehör, till verkstadens personal.


Här inrymdes vaktmästeripersonalen. Längst bort till vänster syns
de garage där vi hade våra fordon. En matbil, två traktorer, en pickup,
tre bussar samt en personbil. Vi flyttade från lokalerna 1975/76, några
meter längre bort i en nybyggd del i själva sjukhusblocket.


I samma fastighet fanns även tapetseri och måleriverkstad.


På denna plats fanns ett stort grönområde när jag jobbade. Idag finns här
Mogårdens äldreboende.


Vid detta halvt öppna fönster, avslutas denna rundvandring på det
gamla sjukhusområdet. Tack för att ni följde med!

Bilder: Roger Lindqvist.

I 15 år hade jag min arbetsplats ute vid Furunäsets mentalsjukhus. På den transportcentral jag tillhörde hade vi som huvuduppgift att utföra transporter av olika slag. Idén med upprättandet av en egen transportcentral inom landstinget, var att samordna de många sjukavdelningarnas behov, när man exempelvis skulle "förflytta" patienter mellan olika sjukhus i och ibland utanför Norrbotten. Samordningen höll på så vis kostnaderna nere, och sparade in många tusentals kronor åt vårt landsting. Trots den ekonomiska fördelen med nämnda central, var den ofta i rätt så kraftigt blåsväder. Och genom åren har den granskats under lupp vid ett flertal tillfällen. Trots att den många gånger varit uträknad, har den som den berömda fågel Fenix alltid rest sig upp ur askan, i sista minuten. Den har på nåt sätt levt sitt eget liv, där den nu idag återfinns på Sjukhemmet i Öjebyn. Arbetskompisar har jag naturligtvis haft, ganska många när vi var som allra mest. Då och då hade jag min videokamera med, för att dokumentera miljöer och människor. Det är ur dessa filmer som jag hämtat de foton av "gubbarna" som en gång var mina jobbarkompisar. Många finns kvar, men en och annan har sedan länge lämnat jordelivet.

ARBETSKOMPISAR VID FURUNÄSETS SJUKHUS OCH ÖJEBY SJUKHEM. (1976-2002)

Med kameran ständigt på jakt efter nya motiv. -"Tystnad - Tagning!"

Harry Löfgren i "gaskammaren" (rökrummet) tillsammans med Göte Asplund.

Tv Brage Lindgren och Harry Nilsson.

Vid frukostbordet. Tv chefen: Christer Hammarstén och th Harry Löfgren.

Fr. v. Christer Pettersson och Sven Pettersson.

Fotograferat genom tv-rutan. På bild Olle Lindgren ansvarig för Furunäsets
postkontor.

Välbehövlig kaffepaus. I soffan Harry Löfgren, th. fotvårdare Lars "Fotis"
Lundmark.

Transportcentralens chef: Christer Hammarstén.

Göte Asplund.

På min fortsatta resa, genom de dimhöljda minnenas kvarter, har turen kommit fram till Furunäsets Sjukhus. Det gamla fd. mentalsjukhuset, beläget en bit utanför Piteå, var min arbetsplats 1976-1991. Här jobbade även Elisabeth i sjukhusets centralkök, 1976-1990. I sjukhusets transportcentral hade jag min tjänst, med uppgift att utföra mestadels patienttransporter. Men det fanns även andra arbetsuppgifter, snö o gräsröjning, posttransp. tvätt o sophantering, utöver detta så hade vi fasta körningar till bl a Umeå, Boden ibland även Gällivare. Furunäset, eller "Furu" som vi sa, var som en värld i världen. Här fanns maskinavdelning, snickeri-måleri-murarverkstad. Ja, här fanns kort o gott allt som behövdes för att ta hand om ett mentalsjukhus med flera hundra patienter. Här fanns tom en egen båtverkstad, för de lite friskare patienterna. Sjukhuset byggdes 1893, och gick i graven officiellt 1987, även om vissa avdelningar inte stod tomma förrän 1991. Vid ett tillfälle, när utslussningen av patienterna påbörjades, fick jag i uppgift att återföra en äldre man till hans hemkommun. Han hade då varit intagen i 50 år.

Ingången till den sk. Borggården på Furunäset.