Furunäsets sjukhus



"Stig Åkerlund, Kommunal, visar listan över de vikarier vid Furunäsets
sjukhus som har tjänat landstinget i minst ett år. De är 260 till antalet".

"-Det finns i runt tal 260 vikarier på Furunäsets sjukhus, varav
210 inom vården och resten i driften, som har arbetat minst tolv
månader åt landstinget och som därmed alltså har rätt till före-
träde enligt LAS.
Den informationen lämnade Stig Åkerlund, SKAF, vid måndagens mycket
välbesökta informationskväll för personalen vid Furunäsets sjukhus.
Kommunals talesman tog till orda efter det att landstingsrådet Toivo Hof-
slagare redogjort för hur han ser på Furunäsets avveckling. Och Hofslag-
are tyckte att det trots allt såg ganska ljust ut. Bland annat kommer alla
tillsvidareanställda att kunna beredas fortsatt anställning hos landstinget.
I första hand ska de erbjudas arbete i Piteå.

Dessutom pågår nu förhandlingar med facket om fast anställning av ett
antal vikarier. Detta tack vare ett visst förväntat nyrekryteringsbehov.
Hur många vikarier som kan tillsvidareanställas ville han först inte yttra
sig om.
-Vi kommer troligen att kunna åstadkomma en ganska mjuk övergång,
sammanfattade landstingsrådet. Senare återkom Hofslagare för att för-
tydliga sig angående personalens situation. Kommunalrådet Annie Pers-
son hade nämligen fått intrycket, att många missförstått landstingsrådet.
Nu berättade han att man förhandlar med Kommunal om anställning av
några "tiotal" eller möjligen "något tiotal" vikarier (det var lite svårt att
höra längst bak i Furunäsets festivitetssal).

Stig Åkerlund tyckte att Hofslagare hade talat om ett tiotal vikarier, vilket
gjorde den facklige fötroendemannen "bestört" med tanke på det stora an-
talet vikarier på Furunäset. Bara på LAS-listan finns det alltså 259 vikarier.
Av dessa finns det personer som har arbetat i upp till 17 år, och som ändå
inte har någon tillgodoräkningsbar tid nu när de riskerar att kastas ut i ar-
betslöshet, framhöll Kommunals företrädare.

Dessutom förekommer det direkt olagliga vikariat, sade Stig Åkerlund, och
fortsatte: -Bara för att förhandlingar pågår ska man inte förtiga att situationen
är bedrövlig. Landstinget bryter mot lag och avtal i sin vakanshållning, och
det kommer vi inte att acceptera.
-Om det förhåller sig som Stig säger, och jag har ingen anledning att betvivla
hans siffror, så är det naturligtvis inte bra, svarade Toivo Hofslagare. Skulle
det verkligen finnas vikarier här som arbetat i ända upp till 19 år, är det all-
deles för jäkligt. Det måste vi ta och titta på.

-Men, fortsatte Hofslagare; det vore å andra sidan inte heller särskilt lyckat
om vi - vilket är det alternativ som står till buds - tillsvidareanställde ett be-
tydligt större antal vikarier än vad vi nu förhandlar om - och fick övertalighet
längre fram. I så fall är det nästan bättre att idag hänvisa vikarierna till de åt-
gärder som länsarbetsnämnden kan erbjuda".
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 28 april 1987.
Text: Rolf Hallgren foto: Torbjörn Gustafsson.

(Stig Åkerlund var min chef på transportcentralen ute på Furu. Och även jag var inblandad
i denna "cirkus" om tillsvidareanställning. Jag och mina två kollegor hade jobbat i flera år
som vikarier på sjukhuset. I mitt fall så började jag 1976, och hade således jobbat i cirka
11 år, utan att få möjlighet till en tillsvidaretjänst. Men skam den som ger sig. Till slut så
lyckades vi behålla vårt arbete.)/Roger.


Hospitalet i Piteå



Furunäsets Sjukhus



"Den nya given inom svensk mentalvård tiilåter numera arrangemang
som för bara några år sedan skulle ha varit helt otänkbara. Vid Furu-
näsets sjukhus, där man inte minst genom skapandet av fritidsanlägg-
ningen Gläntan varit något av vägvisare, var tisdagen smått historisk.
Då togs för första gången flyget till hjälp för en nöjesresa, i vilken tio
manliga och fem kvinnliga patienter samt vårdpersonal deltar. Ja,
själva flygresan började förstås inte förrän i Luleå, där man efter buss-
resa från Piteå tog ett plan till Sundsvall. Resans mål är nämligen Sid-
sjöns sjukhus och det rör sig om en återvisit med anledning av ett säll-
skap sidsjöbors besök vid Furunäset häromsistens. Om torsdag är pite-
borna hemma igen. Patienterna motsåg givetvis flygresan med stora
förväntningar. Att ta sig fram luftvägen var överlag någonting som de
aldrig tidigare varit med om. Bilden visar hur några av de manliga del-
tagarna i resan embarkerar en av VW-bussarna framför sjukhusets
huvudentré".
-----------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 30 augusti 1961.


Piteå Hospital och Asyl

1893 stod mentalsjukhuset klart. Arkitekten hette Axel Kumlien. Som mest inrymde sjukhuset 800 patienter i mitten av 1950-talet. Namnet Piteå Hospital och Asyl, ändrades 1932, till Furunäsets sjukhus.

PITEÅ HOSPITAL - 1893.

 





Furunäsets sjukhus

Lite bilder som jag en gång tog när jag fortfarande jobbade kvar på Furunäset. Jobbade där 1976-1991. Har i min ägo också en hel del filmat material. Videokameran fick ibland följa med på jobbet, och summan av detta är idag rätt så dyrbara minnen.
,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,

Bilder från 1987:


Furunäsets stora entré.


Ibland skulle vi hissa den flagga som fanns upp på taket. Vid ett
sådant tillfälle tog jag med kameran. Bilden visar centralköket och
Furunäsets borggård.


Vid samma tillfälle togs detta foto. Från Furunäsets tak, syns det
hus där avdelning 52 och 53 fanns inrymt. Byggnaden är idag riven.


Transportcentralens garagebyggnad. Här fanns våra fordon, bussar
och traktorer.


På sjukhusområdet fanns denna byggnad, uppfört av en patient,
Karl-Gustaf Högmodig. Ville man få sin cykel lagad, då stod Hög-
modig till tjänst. I regel så kostade kalaset mellan femtio öre och
en krona. Högmodig levde nästan hela sitt vuxna liv på Furunäset.
Han var mig veterligen den enda patient som fick förtroende att
ha egna nycklar till sin avdelning.



Karl-Gustaf Högmodig levde hela sitt vuxna liv på Furunäsets sjukhus.
I sin egenhändigt byggda "verkstad" på området, lagade han cyklar
åt bl a personalen. Betalningen blev i regel mellan femtio öre och en
krona. Högmodig gick ur tiden sommaren 1986.


Två av mina arbetskompisar. Fr. v. Göte Asplund och Olle Lindgren,
ses här sittande i den så kallade "gaskammaren" (rökrummet).


Fikadags i vaktmästeriet/transportcentralen. Fr. v. Roger Sandberg,
Göte Asplund, Sven Pettersson och Anders Sjömark.

Bilder från 1988:


Vid fikabordet i vaktmästeriet, sitter mina söner, Andreas och Robert,
som ibland när deras pappa jobbade helg, fick följa med på efter-
middagarna.


Robert och Andreas vid vaktmästeriets traktor. En sk baklastare av
årsmodell 1970.

Bilder från 2003:


Garagebyggnaden återigen. Men nu har dörrarna blivit svarta.

 


Lastbryggan vid transportcentralen - Furunäsets sjukhus.


Julmat på Furunäset - julen 1975

Centralköket på Furunäset har varit Elisabeths arbetsplats liksom även min. Bettan började i juni 1976, jag kom i augusti. Vi blev båda kvar i 15 år. Elisabeth blev köket troget, medan jag flyttade till vaktmästeriet 1978, där det 1983 även öppnades en transportcentral. Hittade ett klipp från PT där man gjort ett repotage om den aktuella julmaten inför julhelgen 1975. Så varsågod - Furunäsets centralkök anno 1975!

"När ekonomiföreståndarinnan Christina Ejdemo öppnar det väldiga

kylskåpet på Furunäsets sjukhus vattnas det i munnen. Innanför port-

arna väntar julmaten på att förverkas så att säga. Att bli instängd här

vore knappast någon katastrof för en matglad person. Eller vad sägs

om 200 kg lutfisk, 75 kg mager skinka. 50-60 kg revbensspjäll, små

berg av korvar och köttbullar".




"Ann-Kristin Strandberg och Inger Sandberg bereder potatisen. Sill-
sallad blir det förstås och då behövs det ganska många kilo så att det
ska räcka för över 450 personer". (Ann-Kristin avled tyvärr för några
sedan vid endast 45-års ålder).


"Sådana här stora apparater använder kökspersonalen vid sjukhuset.
Margareta Berg och Viveca Gellerstedt arbetar med uppläggning av mat".


"Christina Ejdemo håller upp några av de många julskinkor
som ligger och väntar i det stora kylskåpet".

Piteå Tidningen den 24 december 1975.

 


Furunäsmusikanter

Rubriken kräver kanhända en förklaring. Jobbade under många år på Furunäsets mentalsjukhus. Sjukhuset med dess patienter och personal, blev så att säga "en värld i världen". Detta p.g.a. att vi nästan var självförsörjande. Där fanns snickeri, måleri, maskinverkstad, storkök, tapetserarverkstad, transportcentral, tvättbytesförråd, verkstad för båtbyggeri, maskinhallar, trädgård med växthus, centralförråd, ja, nästan allt fanns representerat inom området. Här fanns t.o.m. egna musikanter. Bl.a. undertecknad. Vid några tillfällen så spelade vi upp till dans på den dansbana som fanns inne på sjukhusets område. Där dansade både personal och patienter med varandra. I trion ingick förutom jag, även Thomas Grahn och Herbert Westerlund från maskinavdelningen. Thomas på bas, och Herbert på dragspel. Själv så representerade jag transportcentralen där jag satt bakom trummorna, mitt ute i den lummiga skogen och spelade för allt vad tygen höll. En gång så hade vi så många musikanter att det nästan både räckte och blev över. Det var när vi spelade upp till dans i Furunäsets festvåning, längst upp under taknocken. Idén om danstillställningarna väcktes en dag av socioterapin, som höll till i den gamla överläkarvillan, mitt emot sjukhusentrén. Det blev väldigt poppis dessa danser, både hos patienter som personal och musikanter. Urklippet som finns härnere, fanns i Piteå Tidningen den 10 juli 1980. Många av mina medmusiker, hade jag spelat med sedan tidigare. Både inom kommunala musikskolan och även ute på dansbanorna runt om i Norrland.


Rättelse: Jörgen Aldrin spelade trumpet, inte trummor. På piano
ingick Jurek Gansarz.


Stig Åkerlund

I ett tidigare inlägg som handlade om min gamla arbetsplats Furunäsets Sjukhus, berättade jag bl.a. om min f.d. chef; Stig Åkerlund. Jag sa att han var fackordförande. För att kanske precisera mig något bättre, så kommer här den korrekta benämningen; Stig var ordförande för Kommunals avdelning 28 i Norrbotten, och absolut inget annat. Rätt skall vara rätt - så det så. Sen så vill jag också ta tillfället i akt och bjussa på en bild av Stig, varsågod!


Stig Åkerlund var min chef mellan åren 1977-1986. Stig hade före
sitt tillträde inom vaktmästeri/transportcentral på Furu, jobbat som
mentalskötare. Stig hade (och har) ett stort politiskt kunnande. Och
många är de diskussioner som vi hade under åren vi jobbade till-
sammans. Stig ägde även konsten att kunna tala. Och ve den arme
stackare, som försökte "sätta sig på Stigs näsa".

Foto: Nils Ögren.


Furunäsets Sjukhus

1976 började jag vid vaktmästeriet vid Furunäsets sjukhus. Arbetet bestod mestadels av att serva de olika vårdavdelningarnas behov av exempelvis, hämtning av sopor och tvätt. Samt att en gång i veckan leverera förrådsartiklar från centralförrådet, som fanns ute  på Furunäsets område. För att kunna dra de ibland många vagnarna, hade vi två batteridrivna truckar till hjälp. Vaktmästeriet förfogade även över en maskinpark, där både bussar och  traktorer ingick. I september 1983 öppnades landstingets transportcentral. Tack vare detta blev omkostnaderna billigare, i och med den samordning som gjordes, av patientresor till och från sjukhuset. Göte Grahn hette min första chef. Han efterträddes 1977, av f.d. skötaren Stig Åkerlund. 1986 lämnade Åkerlund sin tjänst, för att istället bli fackordförande med säte i den gamla portvaktstugan alldeles vid infarten på sjukhusområdet. Göte Asplund tillträdde då istället som chef, som senare i sin tur ersattes av Christer Hammarstén. På arbetsplatsen fanns också nåt som kallades för yttre arbeten. Det betydde i praktiken att en man ur arbetslaget - i detta fall hette han Brage Lindgren - hade hand om skötsel av uteområdet, då med hjälp av ett antal patienter. Arbetet bestod i att kratta löv, såga ved, sandning, ev. planering av gräsmattor etc. etc. Chefen för vaktmästeriet, titulerades även som; "föreståndare för yttre arbeten". Strax före min anställning, hette föreståndaren Hjalmar "Jalle" Holmlund. Tror att han slutade omkring 1975. Som parentes kan sägas, att Hjalmar var en uppskattad kyrkosångare. Han brukade också hälsa på oss med jämna mellanrum, och jag fann honom som en trevlig och djupt sympatisk herre. Jalle är nu borta sedan några år.

Ja, ni kan själva se att det finns mycket att berätta om "Furuåren". Men innan jag blir alltför långrandig, ska jag bara passa på att även berätta om den lilla dansbanan som fanns så vackert belägen i en liten lummig del av området. En dag för många år sedan, blev vi tillfrågade om vi kunde spela upp till dans för patienterna. Det hör till saken att det fanns några aktiva musiker som jobbade på Furu. Jag var en av dessa. De andra var Herbert Westerlund på maskinavdelningen, och hans kompis på samma avdelning, Thomas Grahn. Herbert spelade dragspel, Thomas bas och jag trummor. Sagt och gjort, det blev dans därute i skogen. Och både personal och patienter kom och tog sig en svängom. Tyvärr så blev det endast denna gång. Dansbanan flyttades så småningom, jag tror till Pitsund och norra Stenarmen?



Piteå Tidningen den 6 juni 1970.

Furunäsets Sjukhus

I femton år hette min arbetsplats Furunäsets Sjukhus. Redan i början av 1980-talet, kom de första antydningarna om att det gamla mentalsjukhuset, med anor från 1890-talet, skulle läggas ner. Det var med andra ord inte sådan vård som skulle bedrivas i ett modernt samhälle, allt enligt de s.k. förståsigpåarna. I närmare tio års tid, fram till sommaren 1991, var jag med om att bl.a. slussa ut patienter till deras respektive hemkommuner. En sådan historia har etsat sig fast i mitt huvud. Från "kolonin" senare omdöpt till "Nybo", hämtade jag en tidig morgon en manlig patient. Jag skulle ombesörja hans överflyttning från sjukhuset, som varit hans hem i nära 40 år, till hans hemstad Kalix. Väl framme så visade patienten ifråga ingen som helst reaktion. Det hade han förresten inte gjort under hela resans gång. När jag lite senare kommit till den avdelning på sjukhuset med patient och diverse bagage, så överlämnade jag alla nödvändiga papper. I och med detta så var mitt ansvar över, och jag kunde åka hem till Piteå. Men jag skall aldrig glömma hans frånvarande blick, och när personalen ställde ett par frågor till mig, om patienten, så hänvisade jag till den avdelning som han kom ifrån. -"Men han har väl inga anhöriga kvar i livet", hörde jag nån ur lasarettspersonalen säga. Om detta visste jag naturligtvis inget, men när jag sedan på hemresan tänkte på denna i mina ögon smått bisarra historia, kunde jag inte annat än att fyllas av vrede.

Den framtid som denna patient gick till mötes, var inget annat än förvaring fram till sin död, i en för honom främmande miljö, i en främmande stad. Låt vara att han en gång föddes där, men "hemma" var för honom avdelningen på Nybo, på Furunäsets sjukhus. Betänk, att detta var bara ett av hundratals andra fall. Så här i efterhand kan man ju fråga sig om det var så speciellt lyckat med denna nedläggning. Frågar man den personal som såg allt detta passera revy, så får man säkert frågan - VARFÖR? Idag finns på våra gator och torg, olyckliga och ensamma människor som är i stort behov av mänsklig kontakt. "Hemma" på Furu, hade man i alla fall hjälp och stöd, och det allra viktigaste, någon som såg till att patienten tog sin välbehövliga medicindos varje dag. Sammanfattningsvis finner jag bara detta ord: SORGLIGT!


Urklipp ur Piteå Tidningen den 28 november 1972.


Sjuksköterskor vid Furunäsets sjukhus



Utbildning av sjuksköterskor vid Furunäsets sjukhus i Piteå - 1931.


En rundvandring på Furunäset

En alldeles underbar och vacker omgivning. Ja, så kan man lugnt kalla den natur som omger vår gamla arbetsplats, f.d. Furunäsets Sjukhus. Vi brukar ta oss en promenad där när andan faller på. Och det känns hur härligt som helst att slå sig ner på en parkbänk alldeles intill en massa färgsprakande blommor. Kameran var naturligtvis med, när jag och Bettan häromsistens gjorde en rundvandring på området. Följ med vetja!


Furunäsets sjukhus togs i bruk året 1893. Det gamla "hospitalet" är idag
en blomstrande företagsby.


Några exempel på de företag som finns inne på området.


Furunäsets pampiga fasad.


Ett av mina allra första jobb, när jag kom innanför Furus portar, den 16
augusti 1976, var att rengöra denna fontän.


Vid Furus entré är det ett hav av vackra blommor.


En oas fylld av växter av allehanda slag, gör promenaderna till en
upplevelse.


Den gamla smått pittoreska överläkarbostaden, som numera inrymmer
en restaurang; "Doktorsvillan". Under min tid var socioterapin inrymd i
denna fastighet.


Doktorsvillan - ägare Thomas Wallstén, Piteå.


Ett vackert konstverk i sig, detta röda staket som omgärdar Doktorsvillan.


En av de doktorer som bodde i detta hus, hette Nils Åderman. Pappa
till min f.d. arbetskompis Per-Olov Åderman.


En gång var detta en "värmestuga" för patienter och skötare på ute-
arbete. Idag finns här en kioskverksamhet.


Här fanns Furunäsets snickeriverkstad. Vi på transportcentralen hämtade
bl.a. virke och andra tillbehör, till verkstadens personal.


Här inrymdes vaktmästeripersonalen. Längst bort till vänster syns
de garage där vi hade våra fordon. En matbil, två traktorer, en pickup,
tre bussar samt en personbil. Vi flyttade från lokalerna 1975/76, några
meter längre bort i en nybyggd del i själva sjukhusblocket.


I samma fastighet fanns även tapetseri och måleriverkstad.


På denna plats fanns ett stort grönområde när jag jobbade. Idag finns här
Mogårdens äldreboende.


Vid detta halvt öppna fönster, avslutas denna rundvandring på det
gamla sjukhusområdet. Tack för att ni följde med!

Bilder: Roger Lindqvist.




Arbetskompisar

I 15 år hade jag min arbetsplats ute vid Furunäsets mentalsjukhus. På den transportcentral jag tillhörde hade vi som huvuduppgift att utföra transporter av olika slag. Idén med upprättandet av en egen transportcentral inom landstinget, var att samordna de många sjukavdelningarnas behov, när man exempelvis skulle "förflytta" patienter mellan olika sjukhus i och ibland utanför Norrbotten. Samordningen höll på så vis kostnaderna nere, och sparade in många tusentals kronor åt vårt landsting. Trots den ekonomiska fördelen med nämnda central, var den ofta i rätt så kraftigt blåsväder. Och genom åren har den granskats under lupp vid ett flertal tillfällen. Trots att den många gånger varit uträknad, har den som den berömda fågel Fenix alltid rest sig upp ur askan, i sista minuten. Den har på nåt sätt levt sitt eget liv, där den nu idag återfinns på Sjukhemmet i Öjebyn. Arbetskompisar har jag naturligtvis haft, ganska många när vi var som allra mest. Då och då hade jag min videokamera med, för att dokumentera miljöer och människor. Det är ur dessa filmer som jag hämtat de foton av "gubbarna" som en gång var mina jobbarkompisar. Många finns kvar, men en och annan har sedan länge lämnat jordelivet.

ARBETSKOMPISAR VID FURUNÄSETS SJUKHUS OCH ÖJEBY SJUKHEM. (1976-2002)

Med kameran ständigt på jakt efter nya motiv. -"Tystnad - Tagning!"

Harry Löfgren i "gaskammaren" (rökrummet) tillsammans med Göte Asplund.

Tv Brage Lindgren och Harry Nilsson.

Vid frukostbordet. Tv chefen: Christer Hammarstén och th Harry Löfgren.

Fr. v. Christer Pettersson och Sven Pettersson.

Fotograferat genom tv-rutan. På bild Olle Lindgren ansvarig för Furunäsets
postkontor.

Välbehövlig kaffepaus. I soffan Harry Löfgren, th. fotvårdare Lars "Fotis"
Lundmark.

Transportcentralens chef: Christer Hammarstén.

Göte Asplund.

Furunäsets Sjukhus Piteå

På min fortsatta resa, genom de dimhöljda minnenas kvarter, har turen kommit fram till Furunäsets Sjukhus. Det gamla fd. mentalsjukhuset, beläget en bit utanför Piteå, var min arbetsplats 1976-1991. Här jobbade även Elisabeth i sjukhusets centralkök, 1976-1990. I sjukhusets transportcentral hade jag min tjänst, med uppgift att utföra mestadels patienttransporter. Men det fanns även andra arbetsuppgifter, snö o gräsröjning, posttransp. tvätt o sophantering, utöver detta så hade vi fasta körningar till bl a Umeå, Boden ibland även Gällivare. Furunäset, eller "Furu" som vi sa, var som en värld i världen. Här fanns maskinavdelning, snickeri-måleri-murarverkstad. Ja, här fanns kort o gott allt som behövdes för att ta hand om ett mentalsjukhus med flera hundra patienter. Här fanns tom en egen båtverkstad, för de lite friskare patienterna. Sjukhuset byggdes 1893, och gick i graven officiellt 1987, även om vissa avdelningar inte stod tomma förrän 1991. Vid ett tillfälle, när utslussningen av patienterna påbörjades, fick jag i uppgift att återföra en äldre man till hans hemkommun. Han hade då varit intagen i 50 år.

Ingången till den sk. Borggården på Furunäset.

Nyare inlägg
RSS 2.0