Roger Lindqvist

"Det var ett väldigt tjat om vädret", var det nån som sa för ett tag sedan. Men man får väl än så länge lov att tycka vad man vill. Så då gör jag det! Alltså nu kommer ett nytt inlägg om...Väder! Ja, inte bara väder, men nästan. Idag har temperaturen blivit alltmer mänsklig i mina ögon sett. Endast 13 minus visade våran mätare på förmiddagen. Så jag blev glad som ett litet spädbarn som precis skall få sin första nappflaska. Jag tog på mig eskimådräkten, min kära toppluva, vinterhandskarna samt ett glatt humör. Så gick jag en liten runda runt vårt kvarter. Rundan resulterade i ett par vinterbilder:


Jag förstår om ni blivit less på mina bilder av Hortlaxvägen. Men ty-
värr, här kommer ännu en.


Så vände jag kameran in mot Inimarksvägen, det har ni också sett
förut. Men jag tycker om de snödraperade tallarna som kantar vägen.


Som en massiv vägg står de här unga tallarna, raka i ryggen för att
skydda de hus som finns bakom.


Vårt hus rejält inbäddat i höga snödrivor. Kameran ljuger en aning,
ser man det ur en annan vinkel så ter det sig inte lika mycket.


En vedstapel som ingen vill ha.


Tallar och åter tallar...


En solstrimma som jag hittade...


Grannens skorsten är rena konstverket med sin snöhatt högst upp
på "huvudet".


Mammas trygga gata.


När jag kom hem, satt den här rödhårige mannen på bron och tog
sin eftermiddagslur.


Inne i köket satt Norah och ritade fantasigubbar- och gummor.


Sen så gjorde Norah och farmor palt. Norah gjorde en alldeles egen.


Sedan så hände något som gjorde mig glad. Jag såg min kära sol,
lysa som ett eldklot på himlen. Jag öppnade dörren för att bjuda
den in. Men den svarade att: "Jag kommer på ett mer personligt besök
lite längre fram. Så Rogge, håll ut!"

---------------------------------------------------------------------------------

NORRBOTTEN KURIREN ¤ Lördagen den 19 april 1952



En glad kväll på Värdshuset Tuna gjorde sig de två svågrarna t.v.
Törner Larsson d. 1967 och t.h. Sven Lindqvist d. 2004.

-------------------------------------------------------------------------------

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 20 oktober 1951

Det händer ibland (ganska ofta) att jag hittar gamla reliker från förr. Idag tittade en gammal VM-affisch fram från året 1972. Det var då som idolerna hette: "Virus" Lindberg, Inge Hammarström, Leif "Honken" Holmqvist, Christer Abrahamsson, Kjell-Rune Milton, Lars-Erik Sjöberg, Lennart "Lill-Strimma" Svedberg, Stig Östling, Stig-Göran "Stisse" Johansson, Anders Hedberg, Tord Lundström, Mats Åhlberg, Mats Lindh, Håkan Wickberg, Ulf Sterner, Tommy Abrahamsson, Bert-Ola Nordlander, Björn Palmqvist, Hans Hansson, Håkan Pettersson, Thommie Bergman och Lars-Göran Nilsson.

VM i ishockey spelades det här året i Prag i Tjeckoslovakien. Som slutliga segrare stod så småningom värdnationen, värdiga vinnare och guldhjältar. Själv så var jag en hockeytokig tonårig grabb, som absolut inte missade en enda av de TV-sända drabbningarna. Min pappa, morfar och jag satt som fastnitade under hela turneringen. Vi hade fortfarande kvar vår svartvita TV. Vi hade t o m två stycken. Den gamla från 1962 hade farsan placerat i sovrummet uppe i vindan, medan den nyare stod inklämd i vår nya bokhylla. Fjärrkontroll fanns inte. Och när de så småningom började finnas ute på marknaden, hörde man ibland kommentarer som: - "Vad i jösse namn ska man köpa fjärrkontroll för? Nog kan man väl ändå lätta på baken och gå fram och trycka  med pekfingret som man alltid gjort."


För 4:75 köpte jag den här affischen. Troligtvis på Tempo i Piteå.


Vad jag minns så hängdes den upp i mitt rum, och hängde där ett
bra tag. Den fyller 40 nu till våren.

---------------------------------------------------------------------------------

Ännu en av livets dagar som är till ända. Och jag brukar fråga mig för jämnan; vad har du gjort i dag då Roger? Har du gjort det där som har varit uppbyggligt, har du införlivat någon av dina drömmar? Ganska ofta blir svaret lite tvekande. Dagarna rinner ju bara iväg, som om de ibland nästan aldrig ens har funnits. Andra dagar har jag däremot somnat väldigt nöjd, efter att har greppat tag i "det där som jag gått och gruvat mig för". Prestationsångesten har däremot falnat betydligt. Visserligen vill man ju göra sina sysslor perfekta, man vill ha det så bra som det bara går. Men jag tror att jag lugnat ner mig väldigt mycket sedan jag passerade "bäst-före-datum". Många har berättat om sina respektive 30-40-50-årskriser. Jag hade inget sådant. Däremot var det kris under tonåren, när man försökte hitta sin identitet som människa. Men tänk så skönt att det löst sig. I dag är jag kort och gott  - den jag är! Och jag trivs med mig själv (för det mesta). Tänk er att titta sig i spegeln varje morgon och undra vem det är som tittar tillbaks? Inte för att jag haft det så, men jag har hört och läst om de som upplevt sin tonårstid på detta sätt.

Mycket handlar om psykologi människor emellan. Det är ett sorts psykologiskt spel som vi använder i våra möten mellan varandra som individer. Jag tycker att jag blivit rätt skaplig på att läsa av andra människors kroppsspråk. Hur det är med mitt eget, ja, det säger jag inte. Det får någon annan uttala sig om. Ju äldre jag blivt desto mer tänker jag på barndomen. Och jag är tacksam att jag fick en någorlunda trygg uppväxt, även om ingen förälder är hel felfri. Jag har i alla fall gått vidare i livet utan några större skador. Hemskt för dem som dras med en trasig barndom, det sätter otalig käppar i hjulet när man växer som människa. Jag tror detta även kan vara ett stort skäl i att många förhållanden trasas sönder. Har man oklara och ouppgjorda saker med sina föräldrar, så är det som en black om foten.

Du hämmas kanhända av att du som barn inte fick den rätta kontakten med din pappa.  Eller att din mamma aldrig lyssnade till de där viktiga orden som du så gärna ville ha sagt. Resultatet blir ett stort svart hål i ditt bröst. Tomheten vill du som människa sedan fylla ut. Kanske då med droger av olika slag. Märk väl att detta är rent generellt, det handlar inte om någon speciell person.

Psykologen Lindqvist ber att få tacka för sig! Undrar hur många som stod ut att lyssna till detta föredrag?
Go´natt sov så himmelskt gott!

/Roger.

Sommarstaden Piteå. Det är 60-tal, det är vänstertrafik och flaggorna
vajar för vinden. Det står en blå VW parkerad på Tempoparkeringen,
det kunde eventuellt vara min pappas bil. Vi handlade ofta på Tempo,
jag minns att det var som att komma in i ett stort universum som barn.
Till vänster mejeriet som numera är borta. Kolla in de gula vägmark-
eringarna, så vanligt förekommande då, men sedan länge borta.

--------------------------------------------------------------------------------
Tack Uffe för bilden.

Idag efter att jag besökt återvinningsstationen i byn, så hände det
som nästan alltid händer: den där lusten att ta en tur runt omkring i
byn för att eventuellt hitta något som är fotograferingsbart. I mina ögon
behöver det i sig inte vara speciellt märkvärdigt, jag kan t.o.m. ta bilder
på en sopcontainer (men det skall jag bespara er). Enkelheten kan vara
nog så vacker. Det behövs ingen direkt lyx och prålighet. Det där alldeles
vardagsnära och vanliga, precis som bilden ovan vittnar om. Jag befinner
mig på Edviksvägen i Hortlax, eller "uppe på åsen" som man också kan
kalla det. Vrider man blicken åt höger så ser man detta:


...då kanske nån säger: Nja, men det är ju bara två tallar!
Joo, stämmer! Tyvärr så kom inte den där utsikten som befinner sig
mellan de två tallarna fram, jag hade inte den rätta kameran med.
Men på somrarna kan man gå en bit in i skogen, det är då man upp-
täcker varför man i folkmun döpt platsen till "Åsen". Det är en fin ut-
sikt ut över byn. Hade jag haft brandkårens stegbil, så hade bilden
blivit mer rättvis. Tyvärr så kunde inte brandkåren komma idag, för
att jag skulle få bra bilder. Men det är sådant man måste leva med.


Jag lovade ju faktiskt att inte visa någon bild av en sopcontainer...
men jag lurade er, här kommer den i alla fall. Har ni sett att det
blommar på containern. Och inte nog med det. Dom luktade gott, jag
kände mig som tjuren Ferdinand på julafton. En sopcontainer som blommar,
ja, än äro icke undrens tid förbi. Något konstigt hände även med "blå
faran", min bil. Igår hade ett av baklysena slocknat. Den var m.a.o.
blind på sitt ena "baköga". I morse tog jag ett ordentligt snack med honom.
Jag berättade att jag inte hade lust att byta den där lampan. Jag tittade
honom djupt in i hans båda strålkastare, även in i hans extraljus, "Det är
måste du fixa själv", sa jag. Vid besöket på återvinningsstationen lyste
lampan återigen. Jag klappade honom på motorhuven och sa "Duktig
pojke!". Så som ni ser så har jag en bil som lagar sina egna fel. Undrar
hur många som har det?


Efter miniutflykten i centrala byn, åkte jag till Sandholmen. Där kikade
en av Wirénsbåtarna fram bakom ett par snövita granar och tallar.

----------------------------------------------------------------------------------
Båtsopcontainervinterblomfotograf: ROGER LINDQVIST

Min syster Gerd och jag pratar ofta i telefonen. Det har vi gjort även den här kvällen. Gerd är min storasyster, och tillsammans har vi många gemensamma minnen, som är fullt naturligt. En dag när vi sammanstrålade hos vår mor, sa hon: - Roger, jag tycker du är ett riktigt original! Jag menar inget ont, jag bara liksom tycker så... Tvärtom, det var den absolut bästa komplimang jag fått på år och dar. För säg mig, vem vill vara en suddig grå kopia? Inte jag i alla fall. Därför skall jag sätta igång med ett manus till en film som kommer att heta - "Mitt liv som original". Skojar bara...

Detta att kunna leva ut sina drömmar och sina innersta önskningar, tog väldigt länge innan jag vågade. Men i dag både vågar och törs jag, och det allra bästa: JAG ÄLSKAR ATT GÖRA DET! Länge, länge drevs jag av en dröm om att syssla med gamla saker. Kanske antikviteter, eller arkeologi. Det där har jag tjatat om förut, men ni vet ju (ni som känner mig, vet att jag är en riktig ältare). Men vi har ju alla våra speciella egenheter heller hur? Det här är min. Bara min.

Jag fullkomligt älskar att samla, skriva, läsa, skriva igen, fundera, och prata och diskutera. För varför fick vi en mun om vi inte skulle få tala om det vi innerst inne känner och tycker. Isåfall skulle väl Gud satt ett blixtlås där munnen nu sitter. Och den där hjärnan som sitter som en invändig mössa uppe i huvudet, varför blev den placerad just där? Jo, för att vi skall kunna tänka och fundera. Så enkelt var det! Det som är så himla skönt, är när man en dag kommer till insikt med att det därute finns många personer liksom jag som har exakt samma intressen. Det är en ren gudagåva att sätta sig ner och prata med sina likasinnade. Två av dessa härliga herrar är Uffe Lindlöf och Leif Lidman. Idag satt vi med varsin kaffekopp och en jättestor bulle (tack Uffe & Leif för fikat) och pratade om diverse saker. Det hela handlade naturligtvis om gamla bilder av vår stad, som vi satt och ögnade igenom. Det handlade även om hur vår kära stad en gång såg ut. "Minns du...kommer ni ihåg?" var det genomgående temat i under vår stund däruppe i Leifs kontor.

En studiecirkel i ämnet startar i slutet av februari, och naturligtvis är originalet Lindqvist med. Även Uffe och Leif gör mig sällskap. Det kan bli hur spännande som helst. Så min systers tal om att hennes lillebror är ett original stämmer helt bra. Och oj som jag trivs med det! Nu avslutar jag min utläggning, i hopp om att någon därute också skall sluta upp med att vara en blek kopia, gör som jag: Bli ett lyckligt original! Det mår vi alla bra av.


Piteå Vandrarhem, i dag en mötesplats för tre nostalgiintresserade
farbröder, Uffe, Leif och Roger.


För att understryka nostalgiglädjen, visar jag här ett foto på gamla
goa Shanes. Tack för bilden Leif.

---------------------------------------------------------------------------

Efter att ha besökt ICA-Lundmans i Hortlax kunde jag inte låta bli att ta vägen förbi kyrkan och kyrkogården. Det är ett slags måste som funnits där ända sedan jag var barn. Den där vackra kyrkan som stod mitt i byn, och som ringde i sina klockor varje söndag eller när det stundade bröllop eller begravning. Som jag tidigare nämnt var jag på en rundvandring i kyrkan i förra veckan i sällskap med min syster och en kusin till min mor. Jag tillhör dem som faktiskt värnar om kyrkans fortlevnad. Och att kyrkan skall vara en levande kyrka, mitt i en värld fylld av trångsynhet, fördomar, hat, krig och elände. Tidigare brukade kyrkan öppna upp sina portar varje sommar, så att den som så vill kunde göra ett besök i sin ensamhet. Jag var en av dem, som brukade öppna den ibland knarrande bruna porten, gå in i helgedomen, andas den speciella doft som finns, för att sedan sätta mig ner en stund i en bänk. Tyvärr har man under senare år varit tvungen att hålla kyrkdörren låst, p g a risk för skadegörelse. Det här spörsmålet tog jag upp med församlingsassistenten under mitt besök, och fick till svar att dom är fullt införstådda med problemet. "Vi jobbar på det" sa hon, så jag hoppas innerligt att nu i denna sommar 2012, att porten står öppen för alla de som vill göra ett besök när andan faller på. För det är väl som jag kan förstå en viktig del, i att försöka "saluföra" byns kyrka att hålla den öppen, så att bl a de turister som vill kan ta sig en titt.


Hortlax kyrkogård i dag den 24 januari 2012. Cirka 15 minusgrader
och myggfritt!!!!


Vår ståtliga kyrka uppe på höjden. Dess klockors klang har följt
mig alltsedan barndomen.


Stilla står de där. De stenar som en gång restes till minne av en kär
anförvant. 


Långt därborta på ett fjärran avstånd tittar solen fram genom ett slags
dis. Solen - min bästa vän.

--------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST
 

Lek med tanken att jag vore TV-producent på SVT. Jag skulle i mitt jobb få övermänskligt förfogande och rätt att göra alldeles precis som jag tyckte och tänkte. Jag skulle med andra ord ha fria händer. Tänk även på att jag hade rätt att sudda ut den hårfina gränsen över liv och död. Så en dag knackar någon på min dörr där på TV-huset. In kommer en mindre delegation som berättar att just jag fått i uppdrag att förverkliga "Stjärnorna på slottet special". Men på ett villkor: de personer jag fått i uppdrag att jobba med är alla borta.

Vilka personer ur artist- och författarvärlden skulle jag välja? Ja, det vore för mig en ganska så lätt uppgift. Den första jag skulle ta kontakt med vore Ingmar Bergman. Fortsättningen skulle vara som att öppna en vattenkran, det skulle fullkomligt forsa ut tänkbara spännande förslag. Naturligtvis skulle jag ringa en av mina idoler: Povel Ramel. Jag skulle säga till Povel: Snälla Povel, ta pianot med, och du, när du så kommer kan du vara snäll att åka förbi Martin, Brita, Sune, och du glöm inte Monica Zetterlund.

Innan jag ringer Sten Broman skulle jag nog gruva mig en stund, för jag menar, man vet ju aldrig vad han skulle säga, kanske: Jag kommer, på ett villkor, att det icke - absolut icke finns ett enda dragspel på sju mils avstånd. Som den artige TV-producent jag är, skulle jag ge honom detta svar: Herr Broman behöver inte vara ängslig, Gnesta-Kalle, och Ebbe Julabo har båda tackat nej till min inbjudan.

Karl-Gerhard skulle jag också artigt fråga: Goddag herr Gerhard! Skulle herr Gerhard kunna tänka sig att hedra oss med sin medverkan? Sen så har jag ett förslag, herr Gerhard - kanske herr Gerhard skulle tänka sig ett framförande av "Den trojanska hästen?".

Jag ber härmed att presentera ett förslag till mitt "Stjärnorna på slottet special":


Utöver de redan uppräknade stjärnorna, kommer en presentation på
de personer som redan tackat ja. Beppe Wolgers, Carl-Gustaf Lind-
stedt, Inga Tidblad, Nils Poppe samt Lennart "Nacka" Skoglund.


John Elfström, Sigge Fürst, Ingmar Bergman, Edvin Adolphson, Sven-
Eric Gamble, Julia Caesar och Lars Ekborg.


Lars "Tjadden" Hällström, Ingrid Bergman, Laila Westersund, Zarah
Leander, Greta Garbo, Sten Broman och Hjördis Pettersson.

Utöver de presenterade har även dessa tackat sitt ja:

¤ EVERT TAUBE, MARGARETHA KROOK, ERNST-HUGO JÄREGÅRD, LENNART HYLAND, BARBRO HÖRBERG, VILHELM MOBERG, OLOF PALME, GUNNAR STRÄNG, TAGE DANIELSSON, LENA NYMAN, GÖSTA EKMAN D.Ä., HASSE EKMAN, TUTTA ROLF, ERNST ROLF, VIVECA LINDFORS, JUSSI BJÖRLING, GEORG RYDEBERG, KEVE HJELM, TOIVO PAWLO, HJALMAR BRANTING, CARL LARSSON, ANDERS ZORN, JENNY LIND, CHRISTINA NILSSON, GUSTAF III, JOHAN JAKOB ANCKARSTRÖM, STIKKAN ANDERSON, DAN ANDERSSON, ÅKE FALCK, OLLE ÅKERFELDT, LEIF ASP, EGIL JOHANSEN, ARNE DOMNÉRUS, JAN JOHANSSON, ÖSTEN WARNERBRING, LARS HANSON, TORA TEJE, NAIMA WIFSTRAND, THORD CARLSSON, PER RÅDSTRÖM, LARS GULLIN, SELMA LAGERLÖF m fl

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

I går sändes det sista programmet i serien "Stjärnorna på slottet". En av de medverkande var Louise Hoffsten som jag tycker är en härlig och skönsjungande tjej. Hennes far, Gunnar Hoffsten (1923-2010) var kanske den som gav sin dotter det musikaliska påbrå som hon besitter, och förvaltar. Gunnar Hoffsten var musiker och orkesterledare samt kompositör. I Accordion Journalen från 1951 har jag hittat en artikel som berättar om det besök som Gunnar Hoffsten och hans band gjorde på anrika Nalen i Stockholm.



ACCORDION JOURNALEN ¤ Den 15 maj 1951


Gunnar Hoffsten avled i september 2010 i en ålder av 86 år.


Louis Hoffsten, en av de medverkande i Stjärnorna på slottet.

-----------------------------------------------------------------------------------
Bilder: www.gp.se / www.fokus.se

Hoppas att du blir en fin dag. Jag skulle gärna önska att du tog bort de 10 minusgrader vi har, och istället (om jag får komma med ett högst personligt råd) skruvade om tempmätaren till en siså där 2-3 minus. Kan du fixa det, snälla söndag? Jo, jag har nyss varit ute för att "kolla läget". Och som du vet så är jag en grinig person gällande snö, vinter och kyla. Trots mina långkalsonger så blev jag nära nog på en sekund förvandlad till något som kan liknas med en istapp. Trots detta, så lyckades jag skotta bort lite snö, sopa bron samt sätta fast motorvärmaren i min "blå fara". Joo, det var så sant, kära söndag, jag sopade ju bort en del snö på bilen också. Sedan stapplade jag in genom dörren (jag öppnade den givetvis först) slet av mig min vinterskrud, rusade in till närmaste värmeelement, som för övrigt var upptagen, för där låg en av katterna. Hon tittade på sin husse, förstod hans prekära situation och lämnade plats. Jag har nu kramat elementet i nära 10 minuter, med risk för betydande brännskador. Så som du ser, kära söndag så hoppas jag att du genom detta SOS-meddelande nu ser mitt oerhörda lidande, och därför vrider om det värmeelement som du förfogar över.

                                        Din frusne vän Roger

Det första som mötte oss var tårtan. Ja, förstå detta rätt, det var
Daniel som öppnade dörren, inte tårtan. Men sen så såg vi den stå
där på köksbordet i all sin vackra glans.


Selma satt och väntade på att få gratulera husse.


Men allra först skulle Daniel öppna paketet med ena handen, samtidigt
som han höll telefonen i den andra.


Men så hände det...husse tog tag i Selma, lyfte upp henne...


...äntligen fick Selma ge Daniel en födelsedagskram. Grattis husse!


Och när Selma väl var uppe så ville hon för allt i livet inte gå ner.
Som ni kanske förstått, så är Selma en riktigt nyfiken liten filur.


Så gjorde hon nåt som förvånade mig. Hon sträckte på sin katthals,
och sa på sitt speciella kattspråk: Jo, jag undrar, finns det möjligtvis
kvar lite grädde, månntro? Jag skulle så gärna vilja ha ett litet slick.
Sån är hon - katten Selma.

--------------------------------------------------------------------------
Tårtkattfödelsedagsfotograf: ROGER "Tårtmonstret" LINDQVIST