Roger Lindqvist

Tja, Danny & Lisa vidare till final. Men inte blev jag övertygad, absolut icke. Lisa Miskovsky och Danny Saucedo två kvittrande sångfåglar på vår svenska melodifestivalsscen. Trots deras respektive helgjutna insatser så klappar mitt hjärta inte ett dugg fortare snarare tvärtom. Jag saknar intimiteten som numera är helt bortblåst. På måndag ringer jag Benny Andersson och ber honom snällt att snickra ihop en eller två bidrag till nästa års festival. Joo, sen så slår jag Tommy Körberg en signal, (hoppas  att han inte blir alltför vresig) efteråt letar jag igen Helen Sjöholms telefonnummer i katalogen. Japp, då var det klart! Drömteamet är fixat! Bara slå sig till ro, lägga fötterna på bordsskivan och anta det där fåniga leendet, och vänta, vänta, vänta...

Ja, vad ska man tro och tycka? Allvarligt talat så vet jag inte. Ännu har jag inte erfarit någon Aha-upplevelse i fråga om låt och artist som slagit knockout på mig. Antingen håller gubben Lindqvist på att bli gammal och alltför konservativ, men det är inte som förr. Vågar man säga så? Inte så att jag vill ha Lasse Lönndahl framme vid sångmikrofonen eller Lill-Babs, men ibland slår det mig att nåt fattas. Jaha, får väl ta mig en ny kopp kaffe, så kanske jag tänker lite klarare. Go´afton!

Dagen har bjudit på ett fint väder. I morse när jag tittade ut så låg ett snötäcke över omgivningen. David kom med traktorn så småningom och tog bort det hela. Annars har dagen varit lugn. Nu längtar jag efter vår och soliga dagar, och trots att vi ännu måste utstå en del snö och elände, så lurar ändå de varma vårdagarna därbakom hörnet någonstans.

Alla har vi någon gång under livet kliat oss förvånat i huvudet och frågat med förvånad min varför, när en person utan anledning gått till oförklarligt anfall. En vanlig vardagssituation, kan plötsligt bli en allvarlig krigsförklaring. I dessa fall kan personen ifråga uppfattas som opolerad och i djup obalans när  okvädningsorden strömmar emot oss. "Anfallet" kommer i regel som en blixt från en klar himmel. Och när vi sedan går slokörade därifrån vet vi inte vad vi skall tro. Analyserar man detta exempel lite väl djupare, så kan man faktiskt hitta en logisk förklaring. Bakgrunden är ganska så säkert inte ditt fel. "Felet" kan istället sitta långt därinne i motparterns inre själsliga vrår. Exemplet som jag här beskriver kan vara en form av "projektion". I det utmärkta internet-uppslagsverket Wikipedia står följande att läsa i ämnet:

"Projektion, en form som används inom psykologin för att beskriva hur en person som inte vill eller kan kännas vid sina egna svagheter tillskriver andra personer dessa egenskaper för att försvara sin självbild. Enligt Sigmund Freud är detta en psykologisk försvarsmekanism, som verkar för att förmildra ens egna oönskade tankar, värden etc."

Så nästa gång ni råkar ut för en person som bemöter er på ett osamakligt svavelosande provocerande sätt, så kan detta vara förklaringen. Nästa gång någon förklarar er krig kan förklaringen vara att personen ifråga inte alls mår bra. Men håll med om att situationen kan upplevas med stort obehag. En krigsförklaring av det här sättet alstar så mycken negativ energi, som i annat fall kunnat användas på ett betydligt positivare sätt som gagnar oss som människor. Om man som människa klagar på allt och alla, kanske man helt enkelt ser världen på fel sätt.

/Roger Lindqvist.



Psykoanalysens fader, SIGMUND FREUD (1856-1939).

--------------------------------------------------------------
Bild: www.metrobloggen.se

...på kajen i Liverpool!

Jag vill börja med att säga att jag inte är så värst insatt i ämnet. Men vad jag hört så finns ett förslag på att man istället för det brukliga "Hon & han" skall säga hen. Det är mera könsneutralt, lär någon förståsigpåare sagt. Vilket trams! Pojkar/män = pojkar och män. Flickor/kvinnor = flickor och kvinnor. Precis som det är menat. Eller kanske det blir instiftat någon sorts lag som säger att pojkar måste börja klä sig i flickläder och vice versa. Hen, låt det för Guds skull stanna i endast en tanke.

Fettisdagsdans på Perudden i Svensbyn i februari 1975. Jag och en kompis åkte dit, mest för att lyssna in kvällens dansband: YNGVE FORSSÉLLS från Skellefteå. Vi satt med en kopp kaffe inte långt från scenen, jag och Uffe. Och medan kapellmästaren presenterade låtarna, och gitarristen Göran Wilén stampade in, så spändes våra öron för att ta in så mycket som möjligt. En av låtarna minns jag klart och tydligt, och jag minns också Yngve Forssélls presentation: "Nu kommer en låt som spelas rätt så mycket i Melodiradion. Varsågoda: Gamla vänner från förr". Trumslagaren Sven-Erik Johansson hade precis som mig genomskinliga trummor. Men en sak skiljde oss, mina hette Ludwig, hans hette Zickos. Ni ser här bevis på min otroliga nördhet, men jag rår inte för det. Liz Lundberg stod som vanligt vid sångmicken, Göran Wilén och Kenth Larsson både sjöng och körade. Anki Hedmark hade sagt farväl av bandet 1973 strax efter succén med "Farfar". Minnet av kvällen blev ett orkesterkort som låg vid scenkanten. Detta kort kommer här:


Fettisdagsdans på Perudden 1975. Jag och en kompis åkte dit. Mest
för att lyssna på Yngves från Skellefteå.

På vår vinda ligger bl a mina gamla ritblock. Tittar man i dem så består de i en orgie av tecknade gubbar. Min mosters man, Harry, var en duktig konstnär. Han målade inte enbart tavlor han ritade gubbar precis som jag. Våren 1969 kom Harry och min moster Anny på besök, och som vanligt satt jag vid köksbordet och ritade. Harry kunde inte hålla fingarna i styr, så han satte även han igång att rita. Resultatet blev ett ark där vi blandade våra gubbar tillsammans. Teckningarna gjordes den 13 april 1969.


Harrys och mina gubbar. Födda vid vårt köksbord i april -69.

Fredagen den 9 oktober 1972 bjöd ASSI sina anställda på stort kalas i Norrmalmia Sporthall i Piteå. 1.450 personer kom, för att under några timmar låta sig underhållas av bl a Thore Skogman, Carl-Einar Schierman och Torbjörn Jonsson. Hela arbetsstyrkan fick inte plats, därför anordnades ytterligare en fest med resterande anställda den 15 september. Min mamma och pappa var där. När de kom hem på natten så slängde min far fram tre autografer av de tre underhållarna.


Överst: Thore Skogman nedre: Torbjörn Jonsson och Carl-Einar
Schierman. Schierman var Thore Skogmans akompanjatör.

Katten Pelle har fått sin frukost - om ni nu skulle vara intresserade av att veta. Den här informationen är ett exempel på hur banalt ett inlägg kan se ut på en blogg. Hur långt är vi som bloggare beredda att gå, för att människor därute skall läsa just det vi framför? I mitt fall är jag inte alls beredd att gå så värst långt i mina inlägg. För ett bra tag sedan förde jag upp detta till diskussion. Och det var många som höll med om att i vår iver att "sticka ut" för att skaffa sig en image eller profil, har många i det här landet och den här världen trampat över gränser som kan liknas vid ren förföljelse. Visst har läsarsiffrorna rusat i höjden, visst har man skaffat sig den där "profilen" men jag frågar mig till vilket pris?

Jag vet och jag tror att det därute finns människor som så fort de vädrar blod, kastar sig över en bloggare som tycks säga "sanningen". Men sanningen då? Vem har egenrätt på den? Är det den enskilde bloggaren vars enda egentliga syfte är ute för att misstänkliggöra en enskild individ? Sanningen är aldrig en hel sanning om inte båda parter ger sin version av en speciell sorts händelse. Det finns avarter av oseriösa bloggare här i landet. En av dem är i mitt tycke en person som jag tror heter Kitty. Hon har med buller och bång nästlat sig in i den absoluta bloggtoppen pga av hennes bitchiga sätt att både kränka och utelämna enskilda personer. Jag har en gång läst hennes blogg. Jag gör aldrig mer om det.

Vi som pysslar på med det skrivna ordet, måste vara väldigt aktsamma. Genom ett par tre ord kan vi förstöra både rykte, liv, och relationer. Så som jag ser det så vilar ett tungt ansvar på varje enskild bloggare. Så även på mig. Jag skulle skämmas, jag skulle våndas om jag i en framtid skulle vara tvungen att stå till svars för extrema åsikter som jag en gång framfört på min blogg (vilket jag absolut inte har). Jag ser min blogg som ett tidsdokument som för alltid ligger kvar därute i cyberrymden. Tänk er då den fasa det skulle bli om ett av barnbarnen en dag skulle upptäcka anklagelser, hot, och obskyra lögner som jag i en period av total obalans vräkt ur mig till offentligheten. Det är mot den bakgrunden som jag inte sitter framför min dator och häver ur mig lögner, påståenden som jag senare i livet måste stå till svars för.

Jag vet att jag troligtvis aldrig kommer att hamna på samma nivå som den där "framgångsrika" Kitty. Jag vet att jag aldrig eller kommer att inhåva några större slantar på mitt bloggande. Men en sak vet jag, jag kommer att sova gott om nätterna och bära mitt huvud högt för att jag inte lämnat ut människor på ett nästintill ärekränkande sätt. Jag kan se mig i spegeln, jag kan med andra ord ha ett bra samvete. Jag fortsätter med andra ord på den linje som varit min "image" sedan dagen före julaftonen 2008. OBS! Man ska förhoppningsvis må bra av att ta del av den värld som jag representerar inte tvärt om.
Ha nu en bra dag tills vi hörs på facebook, blogg eller ute i den levande verkligheten.

Så till sist: Jag älskar er min fina barnbarn, NORAH & MAX. Puss och kram!

/Roger.

En titt på tempmätaren visar på 11 grader. Och pga av den snö som kom inatt så har David varit hit med traktorn och skottat bort den. Tack för det David och Ante ni har "sparat" min rygg än en gång. Robert har ringt, han är som vanligt ute på vägarna med sin stora lastbil, någonstans på vägarna uppåt landet. Idag kommer Max på besök tillsammans med mamma Jannice. Vad jag hört så skall de båda ut för att åka buss. Jag tror att det kommer Max att gilla helskarpt. Han är helfrälst på allt vad bilar heter, och nu senast när han fick prova den skoter som står i pappas garage, fick han mersmak. Han har sitt dubbelgarage härhemma, där har han parkerat alla sina bilar. Till saken hör att även Norah brukar leka med bilarna, även om hon kanske inte är lika helförtjust i det på samma sätt som Max.

När jag var barn, så bodde mina far- och morföräldrar på andra sidan vägen. Om det har jag berättat, jag vet. Men vad jag vill ha sagt att just detta var en källa till en ofantlig rikedom utöver det vanliga. Den där nära varma relationen och kontakten jag fick som barn, fortsatte sen när jag blivit vuxen. Därför är det en sann ynnest att ha sina nära och kära samlade omkring sig då och då. Skulle relationerna varit trasiga i min barndom, så skulle jag kanske inte suttit här idag och använt mig av dessa av mig redan sagda ord. Därför är det lika fruktansvärt varje gång ett litet barnbarn på något sätt inte får chansen att lära känna sina rötter, i form av farmor/farfar och mormor/morfar. Min morfar, som var väldigt barnkär, brukade ibland få en tår i ögonvrån när han hörde om trasiga relationer barnbarn/far- och morföräldrar. För som han sa: "Det är ju barnen som skall uppehålla världen", sagt i en slags biblisk form.

Daniel har ringt, han tittar nog in lite senare idag tillsammans med Mia. Så ni ser, att jag sitter nu här idag på ungefär samma sätt som mina far- och morföräldrar en gång gjorde, när de väntade på besök av det allra käraste de visste: sina barn och barnbarn. Och gode Gud i din himmel låt det så alltid förbli.

---------------------------------------------------------------------------------------------
Roger

Jag skrev på facebook, jag skriver detsamma här: Ha en fin dag ni alla! Sköt om er på bästa möjliga sätt. Det finns två för oss väldigt speciella personer, som får våra hjärtan att slå mycket fortare: NORAH & MAX. Till sommaren kommer ytterligare en liten person, och vi kan knappt bärga oss till dess. Jag tror att jag blivit mycket "blödigare" ju äldre jag blivit, och barnbarnen har både fått sin farfar att både skratta och gråta. Det där med gråten, är sagt i positiv mening.

Vad som fascinerat mig med mitt bloggskrivande, är vetskapen om att det jag skriver här och nu, kan kanske läsas en gång längre in i framtiden av våra barnbarn. Och jag som gillar att dokumentera finner som sagt ett stort och angenämt nöje i att "lämna över" mina tankar, mina personliga åsikter om både ditt och datt till en ny generation, (barnbarnen). Men vi får väl hoppas att farfar ännu har kvar några år på den här jorden. Då kanske att jag personligen kan förklara vad jag/vi brukade göra när NI var små.

Väl mött alltså, Norah, Max samt den nya lilla, när ni läser detta den 14 februari 2052. Nåja, kanske att eran farfar ännu är vid liv, då det händer och sker. Har jag/vi/ni tur, så kanske att eran farfar fortfarande håller sig vid liv, trots sina då 95 år.

OBS! Glöm inte att besöka mig på hemmet. Ta då gärna med en termos med nykokt kaffe (ifall dom serverar bryggkaffe på servicehuset). Jo, det var så sant, om ni ser att er farfar har sådana där bruna fluffiga tofflor, kasta då bort dom fort som tanken. Köp mig då istället ett par mer moderiktiga saker. Glöm eller inte, att se till att jag använder min hörapparat jämt och ständigt. Ordna mig en TV av bästa sort, en burk med karameller (gärna Marianne) och ett par bananer. Om ni gör som er farfar nu säger, då kanhända att jag gör ett försök att le. Och om jag ler, och jag inte har tandprotesen i, se då till att parkera den där den skall ögonblickligen.

Dessa förhållningsorder gällde er farfar. Nu får ni absolut inte glömma er farmor. Sak samma där. Men bry er inte om tofflorna, hon har säkert kvar de där bruna sakerna som hon bär just här och nu. OBS! Er farmor ligger med all säkerhet på samma ålderdomshem, fast i ett annat rum. Detta har man gjort för att er farfar ligger till sent på nätterna och tittar på långfilm. Därav skilda rum. Seså, våra kära barnbarn, hoppas att ni nu vet lite bättre efter detta "testamente". Troligtvis blir vår sista tid i livet på Hortlaxgården i Hortlax. Men mer om det en annan gång.

/Hälsningar till er alla (ja, i nuläget är ni snart tre stycken, men man vet ju inte vad era föräldrar hittar på?). Farfar. Som trots sina fyllda 95 kan se tillbaks på ett rätt så rikt liv.

Idag när jag köpte smörgåstårtan för kvällens 30-årshyllning, valde jag den med omsorg. Ibland tycker jag inte alls om den. Men den som serverades i denna afton hos Andreas och Norah var ju superdupergod. Tack för en fin stund, tillsammans med er alla, Ante, Norah, David, Elin, Ella, My, Daniel, Mia och Elisabeth. Robert, Jannice och Max hade tyvärr förhinder, men dom kommer en annan dag.

Tack Uffe för ditt telefonsamtal idag. Skönt med vänner som både bryr sig och hör av sig. Uffe har liksom jag ett brinnande intresse för vår stads historia. Detta kommer vi att odla ordentligt under de fem träffar i ABF:s lokaler med start i slutet av februari. En annan eldsjäl är Leif Lidman. Leif kommer att hålla i trådarna när vi tillsammans skall bege oss ut i Piteå stads historia. Den historiska resan startar året 1900, och fortsätter sedan framåt i sakta mak.

Häromveckan efter vi bjudit Ante, Jennie och Norah på paltmiddag, ville prinsessan prompt sova över hos sin farmor och farfar. Innan hon skulle gå till sängs ville hon höra fem sagor. När hon valde sina sagor, valdes först och främst Rödluvan och vargen. Inget konstigt med det. Men när jag kommit en bit in i berättelsen, så hajade jag till. Inte så att jag blev rädd för den stora stygga vargen, nej, jag kände inte riktigt igen handlingen sedan jag själv var barn. I min version från tidigt 60-tal, åt vargen upp både mormor och Rödluvan. I Norahs saga gjorde han inte det. Istället gömde vargen Rödluvans mormor i en kista, Rödluvan också förpassades på ett annat ställe än vargens stora hungriga mage. En svår nöt att knäcka. Nu har jag börjat fundera på hur i allsin dar den nya versionen kommit till? Varför i herrans namn åt inte varguschlingen upp Rödluvan och hennes sjuka mormor? Ja, detta måste utredas.

-----------------------------------------------------------------------------------

De vita snödrivorna gnistrar i solens beröring. Det känns som en härlig vårdag, i april månad, men tittar man i almanckan så upplyses man om att det är den 12 februari. Norah och Max har hälsat på, även deras respektive pappor, Andreas och Robert. Det blev en tur med både kälken och sparken. Norah har en underbart rödmålad sparkstötting, som hon använder vid sina besök hos farmor och farfar. Idag hade hon ett bedårande halsband på sig. När jag frågade vad det föreställde sa hon: Kitty!

Max har lekt konstnär på farmor och farfars golv. Han gick loss med färgpennorna som ligger i en av kökslådorna. Så om Max en dag blir en berömd konstnär, skall jag berätta att det allra första konstverk han åstadkom, var hemma hos farföräldarna en februari söndag den 12 februari året 2012. Just därför har jag dokumenterat hans skapelse, för framtida behov. Har funderat på att skära loss konstverket ur golvmattan, och rama in den, för att hänga den på en hedersplats i vardagsrummet. Ett fel bara, Max glömde ju att signera den.


För några veckor sedan sålde jag en dyrbar Beatles-autograf, en
vanlig "papperslapp" var det någon som sa, men så var inte fallet.
Kanhända att farfar måste be Max signera sitt konstverk, så att jag
även en dag kan sälja den också till ett fantastiskt pris.


Norah & Max bild nr 1...


Norah & Max bild nr 2...


Norah & Max bild nr 3...


Kälkchauffören Robert bjöd de två kusinerna på ett fartfyllt race.


Här kommer dom...


Norah vänder sin spark, medan Max och pappa Robert syns därborta
i bakgrunden.


Här har Norah anlitat farmor som privatchaufför...


Norah och Max med sina pappor, Andreas och Robert.


Det stora snöberget skulle naturligtvis Norah bestiga, på marken
väntade Max.


Däruppe på Kilimanjaros snöklädda topp satt pappa Andreas med sin
dotter Norah...


...ja, pappa, nu är vi här högst upp på Kilimanjaro, men hur skall vi
ta oss ner då?

---------------------------------------------------------------------------------

Ett häfte som låg i min bokhylla. Året var 1974 och det drog ihop sig till ett VM-test på Vallsberget i Svensbyn. I häftet fanns även en del reklam, som kommer just precis här, rakt in i din dator:











--------------------------------------------------------------------------------------------------