Roger Lindqvist

I går fick vi besök av Andreas, Jennie, Norah och Malte. Det var en fin stund. Och när vi satt i finsoffan, ville Norah sjunga. Hon har många låtar numera på sin repertoar. Hon sjöng, sjöng och sjöng och dansade emellanåt. Malte som har världens coolaste frisyr, är en pigg krabat med stadig blick. Farfars och farmors glasögon är ett tacksamt byte. Men än så länge har vi kvar våra reflexer, lika snabbt då det gäller, som en kobra i en nödsituation. I veckan har Norah ledigt från sitt dagis. Och på sin första lediga dag skulle hon minsann hos tanddoktorn för att kolla sina fina gaddar. Annat var det när hennes stackare till farfar gjorde detsamma här i byns folktandvård. Jag hade ett lika stort gles mellan framtänderna som både Povel Ramel och Thore Skogman tillsammans. Något jag inte alls tyckte om. För vilken 10-åring ville likna Povel och Thore, inte jag i alla fall. Men glad blev jag när någon antydde att det var de musikaliska personerna som med Guds försyn fått denna gleshet mellan framgaddarna. Jodå, Agnetha Fältskog visade också upp ett gles mellan tänderna när hon blev känd. Och ni vet väl vad som hände med henne? Hon blev ju världsberömd. Sen så tog hon bort detta bevis på musikalitet, det glesa mellan framtänderna, alltså. Men konstigt nog så fortsatte hon att ta världen med storm. Utan glesa gaddar!

 

Nu kom jag ut på lite avvägar. Som jag alltid gör. Men vad jag ville säga, var att det var så kul med det där besöket igår, och de där varma kramarna. Så jag blev varm ända in i själen. Å det värmer faktiskt än. Så det så! För man måste vara så in i bomben rädd om det finaste man har i denna världen. Allt annat kvittar.

 

Roger L. / numera med helt vanliga gaddar utan gles. 

Idag har det varit en bra dag. Det började på bästa sätt, Andreas och Malte kom på besök. Sedan blev det en härlig promenad i det vårväder som råder. Robert och Max har varit här, när Robban åkte så stannade Max kvar hos sin farmor och farfar. Efter att Max åker hem så bjuder jag ut hustrun på middag. Sen så blir det hämtning av två söner som tillsammans har suttit i stan och kollat på hockey. Nästkommande vecka, kanhända det blir att åka till Coop Arena med Andreas, för att kolla matchen Luleå-AIK. Syrran har jag talat med, en syrra som knappt kunde tala, pga av heshet. Mina stackars ben är inte på bästa humör denna afton. Men det är lugnt, de brukar vara på dåligt humör ibland. Speciellt då jag ansträngt dem för mycket. Tur att det finns piller. Har just avslutat Herman Lindqvists ena bok om "Historien om Sverige", där Karl XII både blev skjuten, och illa åtgången men klarade livet ändå, trots avsaknad av medikamenter. Men han ljöt så småningom en ögonblicklig död, den 30 november 1718 när han träffades av ett skott i huvudet. Och mot det hjälpte inga som helst huvudvärkspulver i världen. Tur ändå att man lever i det modernaste av tidevarv, där det mesta går att behandla. Det mesta...!

 

Nu återstår ett tungt problem: Plankstek eller filé black and white... Plankstek eller filé black and white...? Plankstek eller  filé black and white...? Plankstek eller  filé black and white...? Plankstek eller  filé black and white...? Eller filé black and white eller plankstek...? Korv med mos...? Stekt falukorv med potatis? Bryta med korv? En ostmacka och choklad? Fil med flingor? Banan? Toy? En karamell? Aftonbladet eller Expressen? Beslutsångest!

 

Ha en förträfflig afton!

 

Det måste varit någongång under 1991 som jag första gången mötte Krister Kreku. Mitt allra första "komihåg" var hans skratt. Det var inte av denna världen, men jag vet att det var så pass smittsamt att man själv drogs med i det hela. Krister var hjälpredan och alltiallon därute på sjukhemmet. Han skötte om att hämta- och leverera post samt även sköta vissa bankärenden. Han blev en i gänget, på vår Transportcentral, som flyttades från Furunäset över till sjukhemmet, sedan socialstyrelsen beslutat att Furunäsets sjukhus var en skamfläck och genom detta helt enkelt inte fick finnas kvar.

 

När flyttlasset anlände, någongång under våren -91, flyttade vi in i en röd norrbottensgård på sjukhusområdet. Där kom vi att trivas som fisken i vattnet. Så gjorde även allas vår Krister. Han kom punktligt varje morgon, drack kaffe med oss övriga, och samtalade för det mesta om sin snöskoter. När resonemanget om skotern var uttömd för tillfället, övergick diskussionen till att kretsa om mopeder av olika modeller. Krister var mäkta stolt över sin nyinköpta moppe, som han brukade åka iväg med ut på tur. Tyvärr så stals moppen under mystiska omständigheter där den stod parkerad i sitt garage. Krister var inte ledsen så värst länge, "han är jär ju försäkre", som han sa. Så det dröjde inte väst länge innan Krister visade upp sitt nyinköp, under stor muntration.

 

Åren gick, och så en dag i juni 1994 fyllde Krister 50-år. Han blev flitigt uppvaktad, både av oss på transporten men även av alla andra ute "på bygden" där Krister var en välkänd personlighet. Men jag minns att han satte ett speciellt värde på en av gratulanterna. På högtidsdagen anlände överläkaren Frans Hancke ut till vår röda norrbottensgård. Han kom med en bukett blommor till födelsedagsbarnet Krister. Och gissa om Krille blev glad. Ett bevis på att Krister var en poppis figur.

 

Han vurm för mopeder och snöskotrar var välkänd. Han hade även en fin cykel som han använde flitigt när han med ryggsäcken begav sig ut i skog och mark. På måndagsmorgnarna brukade han på sitt speciella entusiastiska sätt delge oss andra, om de älgar och annat knytt som han råkat på under sina utflykter. Krister brukade alltid skicka en hälsning till mig, så fort han bara kunde. När han råkade på min syster, så frågade han alltid hur jag mådde, och som alltid sände han sin hälsning. Nu är Krille borta. Och aldrig mer ska man möta honom ute i "Åjbojn" eller på Hanséns konditori där vi ibland stötte ihop. Men jag kommer alltid att minnas en färgstark man, som gick sina egna vägar och som inte nämnvärt brydde sig om vad folk sa eller tänkte. Han var sig själv i alla stunder. Frid över ditt minne Krister.

 

Roger Lindqvist.

 

I dag, en fridfull dag. Hemma hos Daniel, efteråt en lång promenad. Efter promenaden iväg till stan för att handla. Bl a ett besök hos Andreas på Granngården. Allt gick som smort. Volvon var pigg och alert, jag kände mig pigg och alert. Parkerar hemma vid lägenheten. Tar våra varor, går uppför trappen - det är då det händer. Påsen gav upp, med resultat att varorna däri ramlar ner en efter en. Skit också! Dessa papperspåsar som jag inte alls gillar. Men fråga hustrun, hon älskar dem. Med bilden vill jag härmed visa för världen att: ANVÄND ALDRIG EN PAPPERSPÅSE...!!!!!

 

Någon gång sommaren 2013 - eller däromkring - är det meningen att det skall bli en utställning rörande Piteås historia i PT:s foajé. Detta är än så länge på planeringsstadiet, - hoppas jag inte avslöjar för mycket - men tanken är att undertecknad samt två kollegor skall försöka spegla vår stads historia genom ett antal bilder. Vi håller f n v på att sovra igenom ett rätt så digert material. Om allt blir som vi tänkt, och trott, så blir detta verkligt så småningom. En både spännande som intressant och givande tanke. /Roger   

 

Jag har nästan alltid kameran med mig, nästan... Men ibland så använder jag mig av telefonen också, även om det är sparsamt. Bilder tycker jag om. Bilder av alla de möjliga och omöjliga slag. Min syster brukade skämta om att så fort vi sågs, då hade jag kameran med. "Måste du ha den där, måste du ta på mig", osv. Hur än otrevlig jag varit med kameran, mot somliga, så har bilderna ändå varit upphov till många glada stunder, inte minst för min syster Gerd. Jag tror att hon nog någonstans därinne, faktiskt tyckte om det slutliga resultatet, även om hon inte gillade när jag höjde kameran och knäppte dem. De mest äkta dokumentationerna är inte de fejkade, uppställda eller tillgjorda. Det är de bilder som tas i den vanliga grå vardagen. Bilder skall vara spontana. Det beror naturligtvis vilka motiv man inriktar sig på. Några exempel på den varan, är de bilder som länge legat och skumpat i min mobiltelefon. Så vad väntar jag på, ett stort knippe "spontana" vardagsbilder kommer här:

 

Herman Lindqvists "Historien om Sverige" har förnöjt min läslusta de senaste veckorna. Så även Sissela Bok´s, "Alva", en biografi över hennes mor Alva Myrdal. I några veckor har jag även följt författaren Ernest Hemingways händelserika leverne. Allt ifrån tidig barndom, kärleksliv, whiskygroggar, till berömmelse och det självmord som ändade hans liv. På nattygsbordet väntar även Karl-Olof Anderssons bok, "Nils Ferlin - poet i livets villervalla. I dag hamnade även Leif GW Perssons, "Gustavs grabb", i min bokhylla. Under ett antal veckor "bodde" August Strindberg i min säng. Det var hustrun, Strindberg och jag. August låg i mitten. Vissa nätter ville han helst sova på nattygsbordet. Vi får väl se vart Leif GW hamnar. Tror inte i sängen i alla fall.

 

I dag har vi suttit på Ekbergs och löst världsproblemen. Resultatet kan ni ta del utav i kvällens nyhetssändningar. Så även i morgondagens tidningar, under rubriken:

 

 

Det var runt omkring klockan 13 idag, som de fyra piteborna, samlades på Ekbergs konditori på Storgatan i centrala Piteå. Under flitigt kaffedrickande, semlor och andra delikata bakverk, började brainstormingen. Man kan väl kanske påstå, att själva tändvätskan till deras otroliga hjärnkapacitet, berodde på kaffebönorna. Under den tre timmar långa sittningen löstes såväl Palmemordet som World Trade Center-katastrofen den 11 september 2001.

 

Vad de fyra gubbarna, med efternamnen: Lidman, Lindlöf, Lindqvist och Johansson här gjorde, kommer på sikt troligen att resultera i ett eventuellt hederspris, som kommer att utdelas under gatufesten Piteå Dansar och Ler i sommar. Som grädde på moset kommer den belöning på 50 miljoner också att tilldelas de fyra, detta för att man på endast ett antal timmar, lyckats lösa Palmemordet.

 

Vad krisen i mellanöstern beträffar, så återkommer vi till detta efter nästkommande Ekbergsbesök.

 

Minus sju grader. Perfekt för den promenad jag gjorde vid luchtid. Robban och Max kom på besök, Robban - den händige - som hjälpte oss med lite saker, barnbarnet Max hjälpte sin far med ditt och datt.  Under dagen kom ljuset på besök, det där ljuset som man bara gått och längtat efter, under alltför många och långa "svarta" veckor. Strax en god middag, endast Elisabeth och jag. Sedan flytten har vi inte längre några katter hos oss. Lite sorgsna är vi nog båda, när de två inte längre pratar med oss. När längtan blir för stor, så åker vi hos Daniel och Maria, för att pussa på dem, krama dem, och umgås. Igår var en sådan kväll. Åkte hos Danne för att titta på ishockey, med Robert, Kristoffer och Mia. Katterna, alla utom herr Pelle, var anträffbar. Den sistnämnde behagade först göra entré, när jag skulle hem.

 

 

Idag fick jag besök! En bekant sedan början av 90-talet, Ingmar, knackade på dörren. Ingmar var gift med min syster Vanja. Hon avled hastigt 1995. Vi möttes första gången 1991/92. Hon var min fars dotter i ett tidigare förhållande, vars identitet jag fick höra talas om, först i tonåren. 1991 lyckades jag spåra upp henne, hon bodde t.o.m. i samma stad. "På köpet" fick min far tre nya barnbarn, samt en måg. Olyckligtvis så gick hon hastigt bort i sjukdom, vilket chockade oss alla. En förändringens vind, svepte över hennes fina familj. Av förändringens vind fick även vi vår beskärda del. Först glädjen över att mötas, sedan sorgen över hennes alltför tidiga bortgång, 49 år gammal. Pendeln slog sin fulla kraft åt bägge hållen, kan man påstå.

 

De senaste året har förändringens vindar även fortsatt att ge sig till känna. Förändringar på både gott och ont. Vissa saker har skakat om, vissa andra har gjort det rakt motsatta. Det tar tid ibland att landa, efter vissa turbulenta hemsökelser. Det rent känslomässiga och förnuftet går inte alltid hand i hand. Man hamnar i en situation där det inte finns några utvägar. Åtminstone verkar det så. Hjärnan går i fulla varv, i sitt försök att hitta den där genvägen. Och man önskar endast att den där gröna skylten märkt: UTGÅNG! skall dyka upp. Istället verkar de flesta dörrar förbli låsta. Det tar tid att försöka begripa, förstå, varför människor handlar som de gör. Detta är för mig en hel vetenskap, som kanske fortsätter att förbli en ren och skär gåta. Man lär sig ju så länge man lever, säger ordspråket, livet är en livslång skola, säger ett annat. Det är väl så man får lov att se på det som händer runt omkring.

 

 

1973 spelade vi tillsammans i John Harrys orkester. 1977/78 gjorde vi detsamma i Rolf Åhmans orkester. När jag slutade i Lasses - mitt första band - så vem tror ni hoppar in som basist? Jo, Janne! Då hade jag efterträtts av trummisen Uffe Sandberg från Hortlax. Häromkvällen bultade det på vår dörr. Det var Janne och Seija. Vi fick några härliga minnesfyllda timmar över lite kaffe och fika. Med sig hade de en gåva, en CD vars innehåll jag genast kände igen. Janne hade under sin tid i Rolf Åhmans, då och då gjort inspelningar under våra danskvällar. Dessa var förevigade på ett x-antal kassetter.

 

Eftersom ingen lyssnar nämnvärt på dylika ting i den moderna tid vi lever i, så överförde hustrun Seija detta på en stycken CD-skiva. Mycket schangtilt, som Åsa-Nisse skulle sagt, jag säger detsamma. Bockar och bugar. Vi förflyttades raskt tillbaka till bl a Forum i Luleå, en fredag eller lördagskväll anno 1977-78. Hasses sångröst var väl igenkänd. Såsom Gunnars hammondorgel och saxspel. Sune Andersson, vår sologitarrist tillika saxofonist sjöng: "Tio mil kvar till Korpilombolo". En viss 20-årig långhårig trumslagare upplät sin röst i: "Säg fröken får jag en dans". Bastonerna kom ur Jannes Fender och Customförstärkare. Själv så satt jag på ett trumpodium, byggt av min svåger Henning Höglund. Mina trummor var Ludwig Vistalite årsmodell -73. Och runt om så blinkade färggranna spotlights, så jag tror att t. om. John Travolta skulle känts sig hemma i denna atmosfär, som han gjorde i filmen "Saturday night fever".

 

Förutom CD-skivan plockade min hustru upp en julhyacint, som just nu står i full blom. Ett jättetack för besöket, som kom att handla om många gemensamma minnen. Och den där CD:n har snurrat vidare sedan besöket.

 

En julhelg för några år sedan, blev vi bjudna till Elisabeths syster Ulla-Mai och hennes familj. Någon timme innan avfärden, tyckte min fru att jag såg så långhårig ut. Okej, sa jag då får du hjälpa mig. Det slutade med en frisyr som Povel Ramels. Jag drog ner min vintermössa over mitt kala stackars huvud, satte mig i bilen och drog. Under resans gång gjorde jag mitt bästa för att förtränga den uppkomna situationen. Så gott som det nu bara gick. När vi kom fram, och när min mössa blottade det kala ramelska huvudet, fokuserades allas blickar på stackars hårlösa mig. Nåja, någon tyckte att det passade mig (oj, vad den människan ljög), någon annan tyckte att det inte alls var så farligt. Hur som helst så blev jag i alla fall bjuden på mat. Och det var väl skönt, att inte mitt kala huvud gjorde att jag helt enkelt portades. Avslutligen kan jag även nämna, att när vi på småtimmarna skulle åka hem, visade tempmätaren hela 36 minus grader. Gissa om jag frös om flinten. Sanningen att säga, så var det ett enkelt misstag som gjorde att det blev som det blev. Inställningen på rakapparaten, trilskades därav min hustrus miss.