ANITA LINDBLOM "Lätt på tå" & "På tal om kärlek"
En vinyl med Anita Lindblom, inspelad 1957. "Lätt på tå" & "På tal om
kärlek". "Hittade" den idag när jag gjorde en runda på en antikaffär.
Från 60-talets Larry Dean, till artisten Staffan von Ego 2011
Det började hemma i Älvsbyn. Fortsatte via de lokala scenerna till de mer större engagemangen. Staffan Sundin har gått den långa och lärorika vägen inom svensk underhållning. Idag 2011 hänger den forne norrbottningen ännu kvar, nu som producent och songwriter. Att ränderna aldrig går ur är ett ordsspråk som passar bra in på Staffan Sundin. En gång blev han känd som popsångaren Larry Dean. Hans framfart lär höra om sig i spalterna, när han som gatumusikant syntes både här och där med gitarr, munspel och trumma. Det har blivit en hel del grammofonplattor genom åren. 1963 gick han in i studion med The Balubas från Örnsköldsvik. Inspelningen som gjordes i Columbias studio, anses av många förståsigpåare som en av de bästa som gjort här i landet. Bara en sån sak!
När jag först kom i kontakt med Staffan, så visste jag väldigt lite. Jo, jag visste att han var nån sorts popidol under 60-talet, men inte så värst mycket mer. Så när bad jag honom skicka lite "saker" från sin karriär, så blev jag rätt så imponerad. Sida upp och sida ner läste jag om "den där popsnubben från Älvsbyn" som hette Staffan, men kallades för Larry, och som gjort sig ett respekterat namn. Jag fortsatte att läsa, och det var synnerligen väldigt intressant. Plötsligt slog det mig att rakt framör mig serverades jag svensk pophistoria berättat av en som varit med; Staffan "Larry Dean" Sundin. Och inte nog med det. Karl´n var ju fortfarande i allra högsta grad verksam därborta i huvudstaden. Staffan var ingen kille som vilade på gamla lagrar. Ånej, han både sjunger, skriver, komponerar och producerar fortfarande.
Idag 2011 är ett av Staffan verk i final på Eurohit 40 i Europa med låten "All the way", framförd av sångerskan Anneli Forss från Falköping. Även andra låtar kommen ur Staffan och Annelis kreativa skaparhänder har hörts på Sveriges Popradio denna vår och sommar. Det är alltså bara gratulera och buga åt framgångarna.
---------------
ROGER LINDQVIST.
STAFFAN SUNDIN, en gång med artistnamnet LARRY DEAN.
Idag har Staffan bytt namn till STAFFAN von EGO. Så här lät
det när CD:n Egotrippad mansgris" släpptes i januari 2011.
Hej!
Jag har alltid skitkul i min egen lilla värld och är spektakulärt
positiv. Plötsligt kom jag på en kul idé genom att skriva och
sjunga in en låt - där min självupptagna egopersonlighet är
beskriven och har fått huvudrollen. Titeln blev naturligtvis
Egotrippad Mansgris.
Hoppas att ni som fått ta del av mitt egenkära mail - kommer
att skaka loss - dansa och sjunga till min av hjärtat skrivna
låten Egotrippad Mansgris under hela vintern och våren 2011 -
då ska den finnas tillgänglig på marknaden och nätet.
Egotrippad Mansgris kommer även att finnas i en engelsk ver-
sion med en sångerska från Stockholm på samma CD.
Håll alltså musikörat öppet under januari och hör gärna av er.
Mvh Staffan von Ego
--------------------------------------------------------------
Forts. följer...
När jag först kom i kontakt med Staffan, så visste jag väldigt lite. Jo, jag visste att han var nån sorts popidol under 60-talet, men inte så värst mycket mer. Så när bad jag honom skicka lite "saker" från sin karriär, så blev jag rätt så imponerad. Sida upp och sida ner läste jag om "den där popsnubben från Älvsbyn" som hette Staffan, men kallades för Larry, och som gjort sig ett respekterat namn. Jag fortsatte att läsa, och det var synnerligen väldigt intressant. Plötsligt slog det mig att rakt framör mig serverades jag svensk pophistoria berättat av en som varit med; Staffan "Larry Dean" Sundin. Och inte nog med det. Karl´n var ju fortfarande i allra högsta grad verksam därborta i huvudstaden. Staffan var ingen kille som vilade på gamla lagrar. Ånej, han både sjunger, skriver, komponerar och producerar fortfarande.
Idag 2011 är ett av Staffan verk i final på Eurohit 40 i Europa med låten "All the way", framförd av sångerskan Anneli Forss från Falköping. Även andra låtar kommen ur Staffan och Annelis kreativa skaparhänder har hörts på Sveriges Popradio denna vår och sommar. Det är alltså bara gratulera och buga åt framgångarna.
---------------
ROGER LINDQVIST.
STAFFAN SUNDIN, en gång med artistnamnet LARRY DEAN.
Idag har Staffan bytt namn till STAFFAN von EGO. Så här lät
det när CD:n Egotrippad mansgris" släpptes i januari 2011.
Hej!
Jag har alltid skitkul i min egen lilla värld och är spektakulärt
positiv. Plötsligt kom jag på en kul idé genom att skriva och
sjunga in en låt - där min självupptagna egopersonlighet är
beskriven och har fått huvudrollen. Titeln blev naturligtvis
Egotrippad Mansgris.
Hoppas att ni som fått ta del av mitt egenkära mail - kommer
att skaka loss - dansa och sjunga till min av hjärtat skrivna
låten Egotrippad Mansgris under hela vintern och våren 2011 -
då ska den finnas tillgänglig på marknaden och nätet.
Egotrippad Mansgris kommer även att finnas i en engelsk ver-
sion med en sångerska från Stockholm på samma CD.
Håll alltså musikörat öppet under januari och hör gärna av er.
Mvh Staffan von Ego
--------------------------------------------------------------
Forts. följer...
Rosfors
Det blev vackert ute idag också, fastän jag liksom anade ugglor i mossen tidigt i morse. Men än en gång har min frukost intagits ute i det fria. Häromdagen kom idén på att åka upp till Rosfors. Idag blev det av. Vacker natur, i den gamla bruksmiljön däruppe i Sjulsmarksskogarna. Här regerade ju Piteås starke man, patron Hedqvist en gång. Ja, Rosfors bär på en sannerligen spännade historia. Naturligtvis togs det ganska mycket bilder, men just nu så bjuder jag endast på två stycken. De andra kommer kanske senare.
Rosfors bruk med anor från 1830-talet. Omkring 1895 övertogs
ägandet av patron C. A. Hedqvist.
Rosfors Herrgård. Idag finns här restaurang där en gång de stora
brukspatronerna skötte sina sysslor.
----------Flera bilder publiceras senare-------
Rosfors bruk med anor från 1830-talet. Omkring 1895 övertogs
ägandet av patron C. A. Hedqvist.
Rosfors Herrgård. Idag finns här restaurang där en gång de stora
brukspatronerna skötte sina sysslor.
----------Flera bilder publiceras senare-------
Uppskakande barndomsminnen
Visst kan livet ibland tyckas konstigt. Man upphör aldrig att förvånas. Människor föds, människor dör...och däremellan så gifter vi oss, skaffar barn kanske skiljer oss. Barn kommer till världen, kanske utan att veta så mycket om sin pappa. Nyss såg jag ett program där barn var på jakt efter sina "pusselbitar" som de tappat bort på vägen. Med pusselbitar, menar jag alltså en förälder, en bror, en syster en mamma som på något sätt "kommit bort". Att ha en fungerande barndom är inte alla förunnat. För några år sedan då vi skulle fira julafton, så berättade en av sönerna om ett möte han haft med en jämnårig kille.
När Andreas och de andra berättade att de skulle hem till morsan och farsan, syskon och goda vänner på julmiddag, så skakade en av killarna på sitt huvud. Han var inte van att fira en traditionsenlig julhelg med de sina. Han hade upplevt så mycken kaos i sin familj med sprit, slagsmål och dramatiska scener att hans minnen var enbart svarta av sorg. Händelserna i barndomen hade fått tragiska följder. Kontakten med de nära anhöriga hade gått helt förlorad. I hans värld fanns inget utryme av adventsstjärnor som hängde i fönstren. Inte heller julskinka på middagsbordet, inga glada skratt och gemenskap. Ingen Kalle Anka klockan tre på julaftonens eftermiddag.
Barndomen hade format honom till en person vars bakgrund gjort att julens tid endast bestod av smärtsamma minnen. Inga minnen av spännande paket under granen, som far i huset hämtat någon kall vintermorgon i en skog. Allt som han hade var vetskapen om julhögtider av fylla, misshandel och tjutande polissiréner. Ja, så snett kan det också gå. Alla har vi ett ansvar. Alla vi levande som har barn och familjer. Det känns deprimerande att behöva lyssna till en sån här berättelse direkt ur levande livet. De flesta utav oss har våra viktiga pusselbitar kvar - eller har haft. Föräldrar som man minns i ett ljust skimmer. Ju äldre jag blivit desto mer har tankarna börjat kretsa just om dessa människor som aldrig fick chansen till en stabil grund. Jag vet inte varför det har blivit så viktigt för mig, men nu är det som det är.
Roger.
När Andreas och de andra berättade att de skulle hem till morsan och farsan, syskon och goda vänner på julmiddag, så skakade en av killarna på sitt huvud. Han var inte van att fira en traditionsenlig julhelg med de sina. Han hade upplevt så mycken kaos i sin familj med sprit, slagsmål och dramatiska scener att hans minnen var enbart svarta av sorg. Händelserna i barndomen hade fått tragiska följder. Kontakten med de nära anhöriga hade gått helt förlorad. I hans värld fanns inget utryme av adventsstjärnor som hängde i fönstren. Inte heller julskinka på middagsbordet, inga glada skratt och gemenskap. Ingen Kalle Anka klockan tre på julaftonens eftermiddag.
Barndomen hade format honom till en person vars bakgrund gjort att julens tid endast bestod av smärtsamma minnen. Inga minnen av spännande paket under granen, som far i huset hämtat någon kall vintermorgon i en skog. Allt som han hade var vetskapen om julhögtider av fylla, misshandel och tjutande polissiréner. Ja, så snett kan det också gå. Alla har vi ett ansvar. Alla vi levande som har barn och familjer. Det känns deprimerande att behöva lyssna till en sån här berättelse direkt ur levande livet. De flesta utav oss har våra viktiga pusselbitar kvar - eller har haft. Föräldrar som man minns i ett ljust skimmer. Ju äldre jag blivit desto mer har tankarna börjat kretsa just om dessa människor som aldrig fick chansen till en stabil grund. Jag vet inte varför det har blivit så viktigt för mig, men nu är det som det är.
Roger.
Kungliga Dramatiska Teatern
År 1988 fyllde Dramaten 200 år. Lagom till jubiléet så utgavs boken "Kungliga Dramatiska Teatern 1788-1988". Författarna till jubileumsboken var Elisabeth Sörenson och Erik Näslund. Som jag nämnt i tidigare inlägg, så fastnade jag för teaterns uttryckssätt redan i tidig ålder. Så även med filmen. Min mor bär skulden till allt detta, vilket jag ältat om vid ett flertal tillfällen. Nu kanske någon tror, att den där Lindqvist, springer på teater så fort han bara hinner. Inget är mer fel än så. Jag går tyvärr aldrig på teater. Jag önskar att det vore så, men nej. Jag sitter istället framför TV:n när det drar ihop sig, och om föreställningen är av intresse förstås.
Jag önskar också att jag vid något tillfälle kunde ta del av det som erbjuds på Dramaten. Jag har varit i huvudstaden flera gånger, jag har suttit på trappan till Dramaten, jag har promenerat förbi sommaren 1987, och höll nästan på att kollidera med advokaten Henning Sjöström. Om nu det skall vara något att skryta om? Ja, jag har faktiskt mött Carl Billquist på Hötorget, och fick mig en pytteliten pratstund med honom. Och när jag kom tillbaka till hustrun och barnen, så sa Elisabeth: - Hur tordes du prata med honom?
Hemma i bokhyllan står jubileumsboken. Jag har läst den några gånger. Tycker att sånt är intressant. Jag gillar kultur, har nästan alltid gjort så, och kommer förmodligen att gilla det till min död. Vad är då teater? Ja, kanske att Lars Forssells text passar in som en förklaring:
"Lyssna, tungus därborta
som ändå inte tror på fantasin och Sagan:
jag är diktad!
Ser du, tungus, det är teaterns väsen
att skaka liv i drömmarna som sover i ett skådespel,
de börjar röra sig som dimman över kärret,
de lösgör sig från pappret...ser du, tungus...
nu fick de ansikten, där fick de armar,
hjärta som klappar...hopp! där fick de känslor!
Nu kom passionen till! Nu kom besvikelsen!
Och där kom skrattet! Där kom sorgen! Där...
konflikten, hatet, kärleken och döden!
Ja, de där drömmarna
som dansar omkring pennan eller skrivmaskinen
som dimman dansar över kärret,
här står de, gråter, skrattar de
och precis som vi, tungus, precis som vi!
Det är teatern".
---------------------------------------
Lars Forssell.
Jubileumsåret 1988. Dramaten fyller 200 år. På bokens omslag ses
några av vår tids mest hyllade aktörer. Bl. a Jarl Kulle, Anita Björk,
Jan Malmsjö, Sif Ruud, Ingvar Kjellsson, Jan-Olof Strandberg, Sven
Lindberg, Birgitta Vahlberg, Ulf Johansson.
----------------------------------------------------------
Jag önskar också att jag vid något tillfälle kunde ta del av det som erbjuds på Dramaten. Jag har varit i huvudstaden flera gånger, jag har suttit på trappan till Dramaten, jag har promenerat förbi sommaren 1987, och höll nästan på att kollidera med advokaten Henning Sjöström. Om nu det skall vara något att skryta om? Ja, jag har faktiskt mött Carl Billquist på Hötorget, och fick mig en pytteliten pratstund med honom. Och när jag kom tillbaka till hustrun och barnen, så sa Elisabeth: - Hur tordes du prata med honom?
Hemma i bokhyllan står jubileumsboken. Jag har läst den några gånger. Tycker att sånt är intressant. Jag gillar kultur, har nästan alltid gjort så, och kommer förmodligen att gilla det till min död. Vad är då teater? Ja, kanske att Lars Forssells text passar in som en förklaring:
"Lyssna, tungus därborta
som ändå inte tror på fantasin och Sagan:
jag är diktad!
Ser du, tungus, det är teaterns väsen
att skaka liv i drömmarna som sover i ett skådespel,
de börjar röra sig som dimman över kärret,
de lösgör sig från pappret...ser du, tungus...
nu fick de ansikten, där fick de armar,
hjärta som klappar...hopp! där fick de känslor!
Nu kom passionen till! Nu kom besvikelsen!
Och där kom skrattet! Där kom sorgen! Där...
konflikten, hatet, kärleken och döden!
Ja, de där drömmarna
som dansar omkring pennan eller skrivmaskinen
som dimman dansar över kärret,
här står de, gråter, skrattar de
och precis som vi, tungus, precis som vi!
Det är teatern".
---------------------------------------
Lars Forssell.
Jubileumsåret 1988. Dramaten fyller 200 år. På bokens omslag ses
några av vår tids mest hyllade aktörer. Bl. a Jarl Kulle, Anita Björk,
Jan Malmsjö, Sif Ruud, Ingvar Kjellsson, Jan-Olof Strandberg, Sven
Lindberg, Birgitta Vahlberg, Ulf Johansson.
----------------------------------------------------------
En resa i nostalgins tecken
Igår hamnade jag återigen på ett loppis. Den här gången i Böle, strax utanför Piteå. Där bjöds den intresserade på olika sorts saker och manicker som fanns till beskådande. Men den stora behållningen den här söndagen var när jag bjöds in på en rundvandring i ett "nostalgi-garage". Paret Ewa och Peter från Svensbyn har ett stort intresse av gamla veteranare samt prylar från de svunna 1950- och 60-talet. Naturligtvis hade jag kameran med (bilderna kommer senare). När jag befann mig en meter innanför dörrarna sköljde den första varma nostalgivågen brutalt över mig. Jag var nästan tvungen att hämta andan. Vart än jag såg så dök kära gamla minnen upp i mitt bakhuvud. Och vilka minnen sen...!
För att göra allt en smula rättvisa, måste nog bilderna också komma till tals. Då först så kanske läsaren förstår hur mycket tid och arbete som de båda lagt ner för att få detta till stånd. När jag frågade Peter hur länge det tagit att samla ihop detta, så sa han ungefär tre år. Men som sagt - det kommer bilder så småningom.
/Roger.
För att göra allt en smula rättvisa, måste nog bilderna också komma till tals. Då först så kanske läsaren förstår hur mycket tid och arbete som de båda lagt ner för att få detta till stånd. När jag frågade Peter hur länge det tagit att samla ihop detta, så sa han ungefär tre år. Men som sagt - det kommer bilder så småningom.
/Roger.
Larry Dean / 1968
Återigen ett nedslag i Staffan Sundins musikaliska karriär. Den här gången har jag stannat upp vid årtalet 1968. På själva dopparedan det här året så fanns ett repotage om Staffan Sundin i Norra Västerbotten. Därifrån har jag hämtat den här artikeln:
Så här såg Staffan Sundin (alias Larry Dean) ut då han för några
veckor sedan var på grammofoninspelning i Stockholm som sångare
i Enköpingsbandet De Bästa. Nu går Staffan hemma i Boliden och vän-
tar på engagemang i någon av traktens orkestrar.
Staffan Sundin heter en sångare, som för sisådär två år sedan lämnade Skellefteå och åkte ner till Enköping. Han var kanske mer känd under sitt artistnamn, Larry Dean, vilket han använde sig av då han sjöng i The Balubas och Utmanarna. Men nu har Larry blivit Staffan igen och häromdagen kom han tillbaka till Skellefteå. Eller rättare sagt till Boliden. Han bor nämligen hos sina föräldrar i guldsamhället.
Tro nu bara inte att Staffan Sundin har legat på latsidan under de två år han varit borta. Efter ungefär ett halvt år i Enköping bildade han tillsammans med några andra grabbar ett gäng som kallade sig för De Bästa. Gänget gjorde sig ett relativt gott namn i södra Sverige - mycket kanske tack vare att man gjorde en hel massa välgörenhetsspelningar gratis på sjukhus, vårdhem etc. Under de senaste halvåret har spelningarna duggat tätt och antalet uppträdanden var inte mindre än 207.
Men så helt plötsligt, för några veckor sedan, upplöstes gruppen, den sista spelningen man gjorde var i EMI:s skivstudio i Stockholm. Den skivinspelningen var den andra för De Bästas del och det kanske kan tyckas vara en underlig ambition för ett band att sluta då man lyckats tränga sig in på den hårda grammofonmarknaden.
- Vi matchades för hårt, säger Staffan, vi hade massor med spelningar och fick in en hel del pengar men vi satsade på tok för mycket på reklam och PR. Till sist bar det sig helt enkelt inte.
Om nu De Bästas senaste skiva, "Förlåt, förlåt mig", går upp på någon lista kommer grabbarna ändå inte att börja om igen. De finns nu på var sitt håll. Hemma i Boliden går sångaren Staffan och hoppas få börja spela med något av traktens band - eller rättare sagt sjunga för det är ju det som är hans specialitet - även om han också kan hantera en del stränginstrument.
- Får jag inte engagemang i något redan befintligt gäng här uppe kommer jag själv att starta en orkester med namnet De Bästa - det namnet är nämligen ganska inkört, åtminstone i södra Sverige.
----------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Tisdagen den 24 december 1968.
Forts. följer...
Så här såg Staffan Sundin (alias Larry Dean) ut då han för några
veckor sedan var på grammofoninspelning i Stockholm som sångare
i Enköpingsbandet De Bästa. Nu går Staffan hemma i Boliden och vän-
tar på engagemang i någon av traktens orkestrar.
Staffan Sundin heter en sångare, som för sisådär två år sedan lämnade Skellefteå och åkte ner till Enköping. Han var kanske mer känd under sitt artistnamn, Larry Dean, vilket han använde sig av då han sjöng i The Balubas och Utmanarna. Men nu har Larry blivit Staffan igen och häromdagen kom han tillbaka till Skellefteå. Eller rättare sagt till Boliden. Han bor nämligen hos sina föräldrar i guldsamhället.
Tro nu bara inte att Staffan Sundin har legat på latsidan under de två år han varit borta. Efter ungefär ett halvt år i Enköping bildade han tillsammans med några andra grabbar ett gäng som kallade sig för De Bästa. Gänget gjorde sig ett relativt gott namn i södra Sverige - mycket kanske tack vare att man gjorde en hel massa välgörenhetsspelningar gratis på sjukhus, vårdhem etc. Under de senaste halvåret har spelningarna duggat tätt och antalet uppträdanden var inte mindre än 207.
Men så helt plötsligt, för några veckor sedan, upplöstes gruppen, den sista spelningen man gjorde var i EMI:s skivstudio i Stockholm. Den skivinspelningen var den andra för De Bästas del och det kanske kan tyckas vara en underlig ambition för ett band att sluta då man lyckats tränga sig in på den hårda grammofonmarknaden.
- Vi matchades för hårt, säger Staffan, vi hade massor med spelningar och fick in en hel del pengar men vi satsade på tok för mycket på reklam och PR. Till sist bar det sig helt enkelt inte.
Om nu De Bästas senaste skiva, "Förlåt, förlåt mig", går upp på någon lista kommer grabbarna ändå inte att börja om igen. De finns nu på var sitt håll. Hemma i Boliden går sångaren Staffan och hoppas få börja spela med något av traktens band - eller rättare sagt sjunga för det är ju det som är hans specialitet - även om han också kan hantera en del stränginstrument.
- Får jag inte engagemang i något redan befintligt gäng här uppe kommer jag själv att starta en orkester med namnet De Bästa - det namnet är nämligen ganska inkört, åtminstone i södra Sverige.
----------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Tisdagen den 24 december 1968.
Forts. följer...
Sol idag också...
22 grader i skuggan. Så visade temperaturmätaren på min mors balkong på eftermiddagen. Lite blåsigt kanske, men ännu finns sommaren kvar. Inget att klaga på alltså. Tvärtom!
Andreas ringde och ville ha skjuts till Långnäs. Men först fick traktorn
en dusch.
I Långnäs stod dessa två hästar och tuggade lugnt sitt hö.
En lada, en häst, en sjö, vackert eller hur?
Måndag den 29 augusti i Långnäs, Piteå, Norrbotten.
-------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Kvinnor, hur i allsin dar tänker ni? Tänker ni överhuvudtaget?
Enligt Aftonbladets nätupplaga, så har massmördaren Anders Behring Breivik börjat få kärleksbrev av kärlekskranka kvinnor. Det hela verkar hur absurt som helst. Men Behring är inte den förste som genom ett avskyvärt brott fått kvinnor att tända. Åmselemördaren Juha Valjakkala tillhör också den grupp av brottslingar som enligt många (vilseledda) damer är utrustad med vad vi i dagligt tal kallar "DET". Samma fenomen drabbade Knutby-pastorn Helge Fossmo, som blev nerlusad med brev från det motsatta könet. Fossmo gifte sig så småningom med en beundrarrinna. Samtidigt som dessa rysliga sjuka hjärnor sitter inspärrade, finns säkerligen en och annan mansperson som gärna skulle vilja ha kontakt med det motsatta könet. Det är bara ett fel, mannen ifråga är helt enkelt inte intressant i damernas ögon kanske p.g.a. att han helt enkelt är alldeles för vanlig.
Han "bara" sköter sitt jobb mellan 07.00-16.00. Tycker om att vistas ute i naturen, klär sig inte i de allra senaste modeplaggen, men är hur snäll, trevlig och hjälpsam som helst. Tycker om att se hemmalagets matcher, tar sig en öl ibland, god ekonomi samt en begynnade gubbmage - MEN...har inte "DET" i kvinnors ögon. Som man förstår jag inte ett endaste dugg. Om min fru eller sambo vore en avskyvärd brutal mördare, ja, då skulle jag springa min väg. Ja, springa var rätta ordet, jag skulle absolut inte ens vistas i hennes närhet.
Kanske är det så funtat, att de kvinnliga hjärnorna ser annorlunda ut än våra manliga? Kanske det måste till en vetenskaplig undersökning för att få lite mer konkreta svar. Men tills dess, så fortsätter jag mitt grubblande hur i allsin dar detta ens kan förekomma?
Anders Behring Breivik, en sjuk men
leende massmördare som nu börjat
få kärleksbrev i fängelset. Hur kan
det vara möjligt??????
---------------------------------------------
Bild: www.aftonbladet.se
Han "bara" sköter sitt jobb mellan 07.00-16.00. Tycker om att vistas ute i naturen, klär sig inte i de allra senaste modeplaggen, men är hur snäll, trevlig och hjälpsam som helst. Tycker om att se hemmalagets matcher, tar sig en öl ibland, god ekonomi samt en begynnade gubbmage - MEN...har inte "DET" i kvinnors ögon. Som man förstår jag inte ett endaste dugg. Om min fru eller sambo vore en avskyvärd brutal mördare, ja, då skulle jag springa min väg. Ja, springa var rätta ordet, jag skulle absolut inte ens vistas i hennes närhet.
Kanske är det så funtat, att de kvinnliga hjärnorna ser annorlunda ut än våra manliga? Kanske det måste till en vetenskaplig undersökning för att få lite mer konkreta svar. Men tills dess, så fortsätter jag mitt grubblande hur i allsin dar detta ens kan förekomma?
Anders Behring Breivik, en sjuk men
leende massmördare som nu börjat
få kärleksbrev i fängelset. Hur kan
det vara möjligt??????
---------------------------------------------
Bild: www.aftonbladet.se
Loppisbesök
Än så hänger den varma luften kvar, men frågan är hur länge? Besökte Badhusparken idag. Där var det Loppis som brukligt är alla lördagar under sommaren. Vid ett bord stod en man som sålde kuriosa prylar, två stycken vinyler blev resultatet. Hep Stars och Hasse Alfredsson. Mannen ifråga, som jag kom i samtal med, berättade att han varit god vän med boxningspromotorn- och Ingemar Johanssons manager Edwin Ahlqvist från Göteborg. Edwin Ahlqvist (1898-1984), var även mannen bakom Rekord Magasinet och All Sport. Mannen bakom bordet, berättade också att han hade en del bilder i sitt hem, bilder som vid nåt tillfälle publicerats i Rekord Magasinet. Det var ett arv efter vännen Edwin. Några av bilderna sålde han på loppiset.
Som ett resultat av mitt loppisbesök hamnade denna singel i min ägo.
De två låtarna som finns på plattan är "Det finns en stad" och "Sagan
om lilla Sofi".
------------------------------------------------------------------
Som ett resultat av mitt loppisbesök hamnade denna singel i min ägo.
De två låtarna som finns på plattan är "Det finns en stad" och "Sagan
om lilla Sofi".
------------------------------------------------------------------
Bloggandet inställt resten av aftonen!
Mvh R. Lindqvist. Bloggredaktör!
ARNE LAMBERTH - mannen med den gyllene trumpeten
ARNE LAMBERTH föddes den 13 oktober 1926 och avled i cancer den 21 november 1977, endast 51 år gammal. Arne Lamberth verkade under en stor del av sin karriär i Danmark. Men flyttade senare "över pölen" hem till Skåne, där han avled i en cancersjukdom 1977. Arne Lamberth kom under åren att presentera en rad instrumental-hits, bl. a. "Russian Folk Song" för vilken han 1960 tilldelades en guldskiva för över 100.000 sålda exemplar.
Idag handlade jag några vinyler. I vinylhögen som följde med mig hem, fanns Arne Lamberths EP från 1960. Med på inspelningen, förutom Arne Lamberth, fanns även "Saaby"-kören. Även ett idolkort med Lamberths autograf fanns med.
Idag handlade jag några vinyler. I vinylhögen som följde med mig hem, fanns Arne Lamberths EP från 1960. Med på inspelningen, förutom Arne Lamberth, fanns även "Saaby"-kören. Även ett idolkort med Lamberths autograf fanns med.
"Bro-frukost med utsikt..."
Eftersom jag är en stor älskare av sommar, så brukar jag ta varje tillfälle i akt att njuta av densamma. Det innebär följande, att så länge det finns någorlunda uns av värme kvar, så njuter jag av frukosten ute på bron. Just detta gjorde jag i morse. Vädret har varit alldeles underbart, precis som jag vill ha det. Ja, jag är benägen att vidhålla att jag: John Roger Lindqvist, absolut skulle kunna tänka mig att ha sommar hela året om. Förlåt mig alla inbitna skoterägare, men tyvärr så önskar jag snön åt fanders. Och jag bävar nu inför det som komma skall. Hur skall jag överleva denna vinter?
Jo, jag har en mycket god vän som är brunbjörn. Av honom har jag blivit lovad ett ide alldeles i närheten av där jag bor. Det hör till saken att jag inte kommer att vistas där allena, ånej, min vän, brunbjörnen ni vet, skall också sova där. Kanske det blir trångt, men vad gör väl det, vi skall ju sova fram till den sista april. Då väntar korvgrillning på valborgsmässoafton. Vad bloggningen beträffar så blir det ett långt uppehåll under tiden i mitt och björnens ide.. Men lugn, bara lugn, datorn står och väntar tills jag återkommer, den 1:a maj 2012.
Frukosten denna morgon den 24 augusti 2011 avnjöts på bron. Så
länge som sommarvärmen är här, så föredrar jag att inta min frukost
ute i det fria. Som sällskap hade jag: 1 st. kaffekopp, 1 st. tallrik med
flingor och fil, 1 st. kaffetermos med kokkaffe samt en halv-vissen
blomma. Utsikten är inte som i Provence, men nära på.
Den här vackra fjärilen, som faktiskt heter Gabriella, gjorde mig också
den äran. Tyvärr så var Gabriella alltför blyg för att inleda någon slags
vettig konversation, men bara hennes blotta närvaro fyllde mig med
harmoni.
Efter intagandet av frukost, så åkte jag med min cykel till barnbarnet
Max och hans pappa Robert. Vi beslutade att åka ut på en liten cykeltur
tillsammans. Men allra först var Robert tvungen att fixa till Max´cykel-
kärra.
Innan det bar iväg så var Max tvungen att checka hjälmen. Jodå,
den var till full belåtenhet.
När allt var iordning, så bar det iväg mot farmor Bettan. Senare på
dagen så kom Norah på besök. Då gick vi ut på en skogspromenad.
Under tiden vi gick så underhöll Norah med sång hämtat från sin dagis-
repertoar. "Denna dagen ett liv" - brukade farbror Melker på Saltkråkan
säga. "Denna dagen ett liv - och med bra innehåll" - brukar farbror Roger
säga...
-----------------------------------------------------------
Foto: Farbror Melker...nja.. nu blev det fel. Roger Lindqvist (ska de´ va´).
Jo, jag har en mycket god vän som är brunbjörn. Av honom har jag blivit lovad ett ide alldeles i närheten av där jag bor. Det hör till saken att jag inte kommer att vistas där allena, ånej, min vän, brunbjörnen ni vet, skall också sova där. Kanske det blir trångt, men vad gör väl det, vi skall ju sova fram till den sista april. Då väntar korvgrillning på valborgsmässoafton. Vad bloggningen beträffar så blir det ett långt uppehåll under tiden i mitt och björnens ide.. Men lugn, bara lugn, datorn står och väntar tills jag återkommer, den 1:a maj 2012.
Frukosten denna morgon den 24 augusti 2011 avnjöts på bron. Så
länge som sommarvärmen är här, så föredrar jag att inta min frukost
ute i det fria. Som sällskap hade jag: 1 st. kaffekopp, 1 st. tallrik med
flingor och fil, 1 st. kaffetermos med kokkaffe samt en halv-vissen
blomma. Utsikten är inte som i Provence, men nära på.
Den här vackra fjärilen, som faktiskt heter Gabriella, gjorde mig också
den äran. Tyvärr så var Gabriella alltför blyg för att inleda någon slags
vettig konversation, men bara hennes blotta närvaro fyllde mig med
harmoni.
Efter intagandet av frukost, så åkte jag med min cykel till barnbarnet
Max och hans pappa Robert. Vi beslutade att åka ut på en liten cykeltur
tillsammans. Men allra först var Robert tvungen att fixa till Max´cykel-
kärra.
Innan det bar iväg så var Max tvungen att checka hjälmen. Jodå,
den var till full belåtenhet.
När allt var iordning, så bar det iväg mot farmor Bettan. Senare på
dagen så kom Norah på besök. Då gick vi ut på en skogspromenad.
Under tiden vi gick så underhöll Norah med sång hämtat från sin dagis-
repertoar. "Denna dagen ett liv" - brukade farbror Melker på Saltkråkan
säga. "Denna dagen ett liv - och med bra innehåll" - brukar farbror Roger
säga...
-----------------------------------------------------------
Foto: Farbror Melker...nja.. nu blev det fel. Roger Lindqvist (ska de´ va´).
The Balubas med Larry Dean på turné i Tyskland
Jag blickar återigen tillbaka på popbandet The Balubas och sångaren Larry Dean. Att bandet hade satt sig själva på den svenska popkartan, var nu ett faktum. Några pressröster om Balubas:
¤ Nya Norrland: "Sveriges fulaste popband hör hemma i Ö-vik".
¤ Bild-Journalen: "Skägg till tusen, Sveriges hemskaste pop-band
kommer från Örnsköldsvik".
¤ Västerbottens Folkblad: "Eldrivna popare spar in rakning".
¤ Örnsköldsviks Allehanda: "Ö-viks pop-band nr 1 går in för
vildvuxet".
¤ Stockholms-Tidningen: "Stor pop-förvirring: Searchers utan jobb,
men på Nalen spelar The Balubas i ny style".
¤ Västernorrlands Allehanda: "Balubas hemma igen efter succé på
Nalen".
¤ Örnsköldsviks Allehanda: "Tummen upp för Balubas för deras
succé på Nalen".
Pressröster om The Balubas i våra medier under popens årtionde. Att Balubas gjorde intryck på sin publik är väl känt. Balubas gjorde också avtryck åt eftervärlden. Bokförlaget Premium Publishing gav häromåret ut en dokumentation över artister och grupper, från 60-talet. Däribland The Balubas från Örnsköldsvik och med sångaren Larry Dean som frontfigur. Texten till presentationerna har skrivíts av inte helt okände Börje Lundberg, journalist på bl. a. Expressen. Och med stort kunnande vad gäller rock musik.
Balubas var i ganska gott sällskap på de fyra CD-plattorna. Eller vad sägs om följande medverkande:
¤ Burken Björklund ¤ Towa Carson ¤ Anita Lindblom ¤ The Vikings ¤ Sven-Ingvars ¤ Gunnar Wiklund ¤ Rock Ragge ¤ Rock Olga ¤ Little Gerhard ¤ Siw Malmkvist ¤ Sten & Stanley ¤ Lasse Holm och många många fler...
Börje Lundbergs presentation över The Balubas "Baluba Twist" låter följande:
"Gruppen från Örnsköldsvik tog sitt namn efter en av parterna i Kongokrisen 1962.
Genombrottet kom året efter med seger i Norrländska Stjärnparaden. Därpå följde
skivinspelning i en "studio" som bestod av två mikrofoner och en rullbandspelare.
Resultatet blev en EP som endast pressades i ett fåtal exemplar och därför är het
på samlarmarknaden. Låten är en omskrivning av Jerry Lee Lewis "Whole Lotta
Shakin´Goin ´On", trea på USA-listan sommaren 1957. Larry Deans rätta namn:
Staffan Sundin".
Här är medlemmarna i Balubas på väg till "mat" efter några timmars
hårt jobb i inspelningsstudion - 1964.
Under sommarturnén 1964 april - september hade Balubas endast måndagar ledigt, alltså sex engagemang i veckan, så någon ledighet i stor skala var det inte tal om. Under vintern får de ta mera lätt med jobb, en av medlemmarna har sina studier att tänka på, men i mars 1965 blir Balubas helt professionella. I december 1964 gjorde orkestern ytterligare ett besök på Nalen där de endast iförda potatissäckar gjorde sina uppträdande. Publikreaktionen blev enorm: SUCCÉ!! Återigen blev tidningarna intresserade.
Balubas drabbade Stockholm och Nalen i bara potatissäckar. Idén
blev till succé. Året var 1965.
Under detta Stockholms-besök gjorde de sin andra skiva för Columbia med två egna komponerade låtar: "Oh, how i wish" samt "Can´t you see I´m crying", som enligt expertisen är något som kommer att slå på den svenska POP-publiken. Skivan skulle komma ut i januari, men på grund av den nu rådande STIM-strejken kan det dröja till maj månad. I mitten av december fick The Balubas erbjudande från Stuttgart i Tyskland om spelning samt TV-program, vilket Balubas tackade ja till. Tidningsskriverier angående det kommande Tysklandsbesöket blev det.
Här syns Balubas i Stuttgart, Tyskland, utanför ett av de ställen de
gästspelade i januari-turnén 1965.
I januari blev det alltså Tyskland för Ö-viksgrabbarna. Det kunde inte ha gått bättre därnere för Balubas (succé). Erbjudanden haglade över dem, arrangörer från USA erbjöd dem feta summor för en månad i Amerika, Tyskland erbjöd jobb varje dag i sex månader och bra ersättning. Men som tidigare nämnts blir inte Balubas professionella förrän i mars men vet ändå inte hur de skall göra. Men medge att det är frestande, eller hur?
Glada men slutkörda vid tyska tullen på väg till gamla Sverige igen.
Snart är det dags att åka tillbaka till Tyskland igen.
------------------------------------------------------------------------
Forts. följer...
/Roger Lindqvist.
¤ Nya Norrland: "Sveriges fulaste popband hör hemma i Ö-vik".
¤ Bild-Journalen: "Skägg till tusen, Sveriges hemskaste pop-band
kommer från Örnsköldsvik".
¤ Västerbottens Folkblad: "Eldrivna popare spar in rakning".
¤ Örnsköldsviks Allehanda: "Ö-viks pop-band nr 1 går in för
vildvuxet".
¤ Stockholms-Tidningen: "Stor pop-förvirring: Searchers utan jobb,
men på Nalen spelar The Balubas i ny style".
¤ Västernorrlands Allehanda: "Balubas hemma igen efter succé på
Nalen".
¤ Örnsköldsviks Allehanda: "Tummen upp för Balubas för deras
succé på Nalen".
Pressröster om The Balubas i våra medier under popens årtionde. Att Balubas gjorde intryck på sin publik är väl känt. Balubas gjorde också avtryck åt eftervärlden. Bokförlaget Premium Publishing gav häromåret ut en dokumentation över artister och grupper, från 60-talet. Däribland The Balubas från Örnsköldsvik och med sångaren Larry Dean som frontfigur. Texten till presentationerna har skrivíts av inte helt okände Börje Lundberg, journalist på bl. a. Expressen. Och med stort kunnande vad gäller rock musik.
Balubas var i ganska gott sällskap på de fyra CD-plattorna. Eller vad sägs om följande medverkande:
¤ Burken Björklund ¤ Towa Carson ¤ Anita Lindblom ¤ The Vikings ¤ Sven-Ingvars ¤ Gunnar Wiklund ¤ Rock Ragge ¤ Rock Olga ¤ Little Gerhard ¤ Siw Malmkvist ¤ Sten & Stanley ¤ Lasse Holm och många många fler...
Börje Lundbergs presentation över The Balubas "Baluba Twist" låter följande:
"Gruppen från Örnsköldsvik tog sitt namn efter en av parterna i Kongokrisen 1962.
Genombrottet kom året efter med seger i Norrländska Stjärnparaden. Därpå följde
skivinspelning i en "studio" som bestod av två mikrofoner och en rullbandspelare.
Resultatet blev en EP som endast pressades i ett fåtal exemplar och därför är het
på samlarmarknaden. Låten är en omskrivning av Jerry Lee Lewis "Whole Lotta
Shakin´Goin ´On", trea på USA-listan sommaren 1957. Larry Deans rätta namn:
Staffan Sundin".
Här är medlemmarna i Balubas på väg till "mat" efter några timmars
hårt jobb i inspelningsstudion - 1964.
Under sommarturnén 1964 april - september hade Balubas endast måndagar ledigt, alltså sex engagemang i veckan, så någon ledighet i stor skala var det inte tal om. Under vintern får de ta mera lätt med jobb, en av medlemmarna har sina studier att tänka på, men i mars 1965 blir Balubas helt professionella. I december 1964 gjorde orkestern ytterligare ett besök på Nalen där de endast iförda potatissäckar gjorde sina uppträdande. Publikreaktionen blev enorm: SUCCÉ!! Återigen blev tidningarna intresserade.
Balubas drabbade Stockholm och Nalen i bara potatissäckar. Idén
blev till succé. Året var 1965.
Under detta Stockholms-besök gjorde de sin andra skiva för Columbia med två egna komponerade låtar: "Oh, how i wish" samt "Can´t you see I´m crying", som enligt expertisen är något som kommer att slå på den svenska POP-publiken. Skivan skulle komma ut i januari, men på grund av den nu rådande STIM-strejken kan det dröja till maj månad. I mitten av december fick The Balubas erbjudande från Stuttgart i Tyskland om spelning samt TV-program, vilket Balubas tackade ja till. Tidningsskriverier angående det kommande Tysklandsbesöket blev det.
Här syns Balubas i Stuttgart, Tyskland, utanför ett av de ställen de
gästspelade i januari-turnén 1965.
I januari blev det alltså Tyskland för Ö-viksgrabbarna. Det kunde inte ha gått bättre därnere för Balubas (succé). Erbjudanden haglade över dem, arrangörer från USA erbjöd dem feta summor för en månad i Amerika, Tyskland erbjöd jobb varje dag i sex månader och bra ersättning. Men som tidigare nämnts blir inte Balubas professionella förrän i mars men vet ändå inte hur de skall göra. Men medge att det är frestande, eller hur?
Glada men slutkörda vid tyska tullen på väg till gamla Sverige igen.
Snart är det dags att åka tillbaka till Tyskland igen.
------------------------------------------------------------------------
Forts. följer...
/Roger Lindqvist.
Dagen har varit god...
Vår nattgäst Max vaknade klockan 9.45! Otroligt! Så det blev en sovmorgon för farmor och farfar, tack för det Max. När jag tittade ut genom köksfönstret såg jag att det regnade. Men regnet förbyttes senare i strålande solsken, och en blå himmel. Gräsmattan har därför utsatts för frisering, av frisörmästare Lindqvist. Det blev stubb! Norah har också hälsat på dagen till ära. Norah och Max har busat på gräset så det stod härliga till. Dagen har alltså varit god, med andra ord.
Roger.
Roger.
Vinylgodingar
TAGES...
HEP STARS...
JERRY WILLIAMS!
-----------------------------------------
Sammanställt av vinylredaktör R. Lindqvist - Bild Journalen
Trettiosju år har förflutit, sedan...
...den där sommardagen 1974. Hemska svindlande tanke. 16 år gammal satt jag där, när svågern Henning tog den där bilden av mig bakom mitt trumset. Trummorna var så gott som nya. Dom hade jag köpt hösten 1973 medan jag ännu var med i John Harrys orkester. Mina nya efterlängtade fina Vistalite trummor av märket Ludwig. På en av mina allra första spelningar jag gjorde med Rolf Åhmans, på Spiltan i Boden. Hände det som bara INTE fick hända. Basisten i bandet trampade sönder bastrumman. Visserligen blev det bara en spricka - men oj vad det kändes i hjärtat...Hade det inte varit för skams skull så hade jag nog gett honom en riktig pärla med trumstockarna.
Bakom mina Ludwig-trummor hemma på gräsmattan 1974. 37 år
har förflutit sedan den där dagen.
Tillbaka på platsen för brottet. Då satt jag bakom trummorna, i dag
har jag bara min trumstol och trumstockar. Trummorna står inomhus.
De genomskinliga Ludwig-trummorna, sålde jag 1980.
--------------------------------------------------------------
Bakom mina Ludwig-trummor hemma på gräsmattan 1974. 37 år
har förflutit sedan den där dagen.
Tillbaka på platsen för brottet. Då satt jag bakom trummorna, i dag
har jag bara min trumstol och trumstockar. Trummorna står inomhus.
De genomskinliga Ludwig-trummorna, sålde jag 1980.
--------------------------------------------------------------
The Boots & The Balubas med Larry Dean
1960-talet var popbandens årtionde. Som svampar ur jorden växte de upp, både kända som okända. Två popband som blev uppmärksammade och populära, var THE BOOTS & THE BALUBAS med LARRY DEAN, båda från Örnsköldsvik. Båda banden fick så småningom skivkontrakt, vilket vittnade om deras respektive popularitet. Två band som gick hem hos sin ungdomliga publik. De plattor som gjordes är i dag åtråvärda samlarobjekt för alla vinylälskare. I det material som Staffan Sundin skickat till mig, finns också en kopia hämtad ut Örnsköldsviks Allehanda. Artikeln handlar om de båda Ö-viksbanden, och berättar om hur skivsamlare slåss för att förhoppningsvis kunna komma över ett exemplar av dyrgriparna. //Roger.
THE BALUBAS. 3:e fr. v. Larry Dean (Staffan Sundin) som började i
bandet 1962. Staffan som ursprungligen är infödd älvsbybo, började
redan som 14-åring med sång och musik. Staffan har gått den långa
vägen inom showbusiness, och musiken, ja, den håller han på med än
i denna dag.
The Boots är dyrast, men The Balubas är bäst. I alla fall om man får tro samlarna av svensk instrumentalrock - många rankar faktiskt Gärdebylåten som en av de tio bästa inspelningarna som någonsin gjorts i landet. Bo Hörnfeldt, The Balubas gitarrist, arbetar idag som lärare i Östersund. Han har svårt att dölja sin förtjusning när han får vate att gruppens 28 år gamla single fortfarande håller. Dagarna före inspelningen fick gruppen nämligen ändra planer i all hast och resultatet blev inte alls vad som var tänkt från början.
- Dagen före skivinspelningen minns jag väl, det var på våren - 64 och vi var på plats i Columbias skivstudio i Stockholm tidigt på morgonen. Något villrådiga plockade vi upp instrumenten. En artiststrejk, som förbjöd artister att spela in musik med sång hade just brutit ut i landet, och de sånglåtar vi repat in var bara att glömma.
SNOPET
Istället bestämdes att The Balubas skulle koncentrera sig på den tänkta B-sidan, Gärdebylåten. Något snopet för sångaren Larry Dean, alias Staffan Sundin, som pluggat sångtexter förgäves och fick nöja sig med att agera påhejare. Efter fem omtagningar, som alla gjordes live i studion, godkändes resultatet och det blev lunchpaus. Gruppen hade en spelning på NK klockan 17.00, så den nya B-sidan "Rosenkyssar" spelades in i superfart.
Omslagsbilden till singeln togs förresten på NK-spelningen av en utsänd fotograf från Columbia.
- När vi sedan fick den färdiga skivan hemma i Örnsköldsvik gillade vi den inte alls. Den lät tamt och jag tror inte den sålde särskilt mycket heller. Det ramlade ju inte precis in royalties, säger Bosse.
TVÅA EFTER ZETTLERS
På hösten 1961 gjorde The Balubas sitt första framträdande på en skoldans på läroverket (Nolaskolan) i Örnsköldsvik. Kort därefter deltog bandet i en talangtävling och kvalade in på en andra plats efter umegänget The Zettlers. Året därpå hittades norrbottningen Staffan Sundin i Bjästa som blev fast sångare. Slumpen gjorde att den nyfunne medlemmen släpptes iväg till tryckeriet för att ordna med affischer. Någonstans på vägen föddes den geniala idén att lägga till några extra bokstäver, och när de färdiga affischerna vecklades ut hoppade resten av bandet till. Nu löd texten "The Balubas med popsångaren Larry Dean".
- Jag tror atta han var bra för bandet. Inte för den musikaliska utvecklingen kanske, men då det gällde att ordna spelningar. Larry, eller Staffan, var något av PR-man.
TILL TYSKLAND
En tysk som ett tag bodde i Örnsköldsvik hade lovat att ordna spelningar så fort han återvände til Stuttgart under hösten -64. De utlovade kontrakten på spelningarna dök aldrig upp, men The Balubas hade bestämt sig. Iväg skulle de, till vilket pris som helst. I samma veva kom Lasse Norberg från Överhörnäs med på orgel. Självklart ville också han lira i Tyskland, men han var yngst och hans mamma ville inte släppa iväg honom.
- En dag samlade vi ihop hela bandet och åkte ut till hans oroliga föräldrar för att försöka övertala dom. Men efter ett tag ställde jag mig nästan på deras sida, jag tyckte faktiskt synd om morsan, säger Erling.
Till sist kom de i alla fall iväg, inpackade i turnébilen, en Ford Customline -55. Väl framme i Stuttgart upptäcktes snart skälet till de uteblivna kontrakten.
- Ingen jäkel kände till The Balubas. Inga affischer var uppsatta, ingenting. Efter många om och men fick vi tag i killen som lurat dit oss. Det var nästan så att vi filéade honom, för vi hade bara pengar till ditresan. Ordnade han inte spelningar skulle vi inte kunna ta oss därifrån.
Det ordnade upp sig till slut och öviksgruppen uppträdde på krogar, klubbar och till och med en amerikansk armébas. På en dryg vecka hade ekonomin löst sig och färden gick åter hemåt. En perfekt hemresa om det inte varit för en sak - i Ullånger, nästan hemma, blev det punktering.
-----------------------------------------------------------------------
The Balubas - våren 1964 i Columbias skivstudio i Stockholm.
På grund av den artiststrejk som rådde, kunde man endast spela
in två instrumentala låtar: Gärdebylåten & Rosenkyssar.
En inspelning som av många bedömare tillhör bland de bästa som
gjorts i landet.
-------------------------------------------------------------------------
Artikeltext: Örnsköldsviks Allehanda den 8 augusti 1992.
Bildtext: Roger Lindqvist. EP-skivans bild, har jag lånat av
Douglas Söderlind i Ö-vik. Douglas, som är min bloggkompis,
var medlem i The Boots 1962-65. Douglas var saxofonist o
sångare. Douglas Söderlind har även spelat i Goldfingers från
Ö-vik. Turnerat med Little Gerhard, Cacka Israelsson o Anna-
Lena Löfgren. Douglas spelar sax i Norrländers samt i Ö-viks
storband.
//Roger.
Forts. följer...
THE BALUBAS. 3:e fr. v. Larry Dean (Staffan Sundin) som började i
bandet 1962. Staffan som ursprungligen är infödd älvsbybo, började
redan som 14-åring med sång och musik. Staffan har gått den långa
vägen inom showbusiness, och musiken, ja, den håller han på med än
i denna dag.
The Boots är dyrast, men The Balubas är bäst. I alla fall om man får tro samlarna av svensk instrumentalrock - många rankar faktiskt Gärdebylåten som en av de tio bästa inspelningarna som någonsin gjorts i landet. Bo Hörnfeldt, The Balubas gitarrist, arbetar idag som lärare i Östersund. Han har svårt att dölja sin förtjusning när han får vate att gruppens 28 år gamla single fortfarande håller. Dagarna före inspelningen fick gruppen nämligen ändra planer i all hast och resultatet blev inte alls vad som var tänkt från början.
- Dagen före skivinspelningen minns jag väl, det var på våren - 64 och vi var på plats i Columbias skivstudio i Stockholm tidigt på morgonen. Något villrådiga plockade vi upp instrumenten. En artiststrejk, som förbjöd artister att spela in musik med sång hade just brutit ut i landet, och de sånglåtar vi repat in var bara att glömma.
SNOPET
Istället bestämdes att The Balubas skulle koncentrera sig på den tänkta B-sidan, Gärdebylåten. Något snopet för sångaren Larry Dean, alias Staffan Sundin, som pluggat sångtexter förgäves och fick nöja sig med att agera påhejare. Efter fem omtagningar, som alla gjordes live i studion, godkändes resultatet och det blev lunchpaus. Gruppen hade en spelning på NK klockan 17.00, så den nya B-sidan "Rosenkyssar" spelades in i superfart.
Omslagsbilden till singeln togs förresten på NK-spelningen av en utsänd fotograf från Columbia.
- När vi sedan fick den färdiga skivan hemma i Örnsköldsvik gillade vi den inte alls. Den lät tamt och jag tror inte den sålde särskilt mycket heller. Det ramlade ju inte precis in royalties, säger Bosse.
TVÅA EFTER ZETTLERS
På hösten 1961 gjorde The Balubas sitt första framträdande på en skoldans på läroverket (Nolaskolan) i Örnsköldsvik. Kort därefter deltog bandet i en talangtävling och kvalade in på en andra plats efter umegänget The Zettlers. Året därpå hittades norrbottningen Staffan Sundin i Bjästa som blev fast sångare. Slumpen gjorde att den nyfunne medlemmen släpptes iväg till tryckeriet för att ordna med affischer. Någonstans på vägen föddes den geniala idén att lägga till några extra bokstäver, och när de färdiga affischerna vecklades ut hoppade resten av bandet till. Nu löd texten "The Balubas med popsångaren Larry Dean".
- Jag tror atta han var bra för bandet. Inte för den musikaliska utvecklingen kanske, men då det gällde att ordna spelningar. Larry, eller Staffan, var något av PR-man.
TILL TYSKLAND
En tysk som ett tag bodde i Örnsköldsvik hade lovat att ordna spelningar så fort han återvände til Stuttgart under hösten -64. De utlovade kontrakten på spelningarna dök aldrig upp, men The Balubas hade bestämt sig. Iväg skulle de, till vilket pris som helst. I samma veva kom Lasse Norberg från Överhörnäs med på orgel. Självklart ville också han lira i Tyskland, men han var yngst och hans mamma ville inte släppa iväg honom.
- En dag samlade vi ihop hela bandet och åkte ut till hans oroliga föräldrar för att försöka övertala dom. Men efter ett tag ställde jag mig nästan på deras sida, jag tyckte faktiskt synd om morsan, säger Erling.
Till sist kom de i alla fall iväg, inpackade i turnébilen, en Ford Customline -55. Väl framme i Stuttgart upptäcktes snart skälet till de uteblivna kontrakten.
- Ingen jäkel kände till The Balubas. Inga affischer var uppsatta, ingenting. Efter många om och men fick vi tag i killen som lurat dit oss. Det var nästan så att vi filéade honom, för vi hade bara pengar till ditresan. Ordnade han inte spelningar skulle vi inte kunna ta oss därifrån.
Det ordnade upp sig till slut och öviksgruppen uppträdde på krogar, klubbar och till och med en amerikansk armébas. På en dryg vecka hade ekonomin löst sig och färden gick åter hemåt. En perfekt hemresa om det inte varit för en sak - i Ullånger, nästan hemma, blev det punktering.
-----------------------------------------------------------------------
The Balubas - våren 1964 i Columbias skivstudio i Stockholm.
På grund av den artiststrejk som rådde, kunde man endast spela
in två instrumentala låtar: Gärdebylåten & Rosenkyssar.
En inspelning som av många bedömare tillhör bland de bästa som
gjorts i landet.
-------------------------------------------------------------------------
Artikeltext: Örnsköldsviks Allehanda den 8 augusti 1992.
Bildtext: Roger Lindqvist. EP-skivans bild, har jag lånat av
Douglas Söderlind i Ö-vik. Douglas, som är min bloggkompis,
var medlem i The Boots 1962-65. Douglas var saxofonist o
sångare. Douglas Söderlind har även spelat i Goldfingers från
Ö-vik. Turnerat med Little Gerhard, Cacka Israelsson o Anna-
Lena Löfgren. Douglas spelar sax i Norrländers samt i Ö-viks
storband.
//Roger.
Forts. följer...
Surströmming & Jimi Hendrix
När den sura fisken och sillen simmat vidare ner i magen, blev det musik till efterrätt. Den bestod i en stycken "Bold As Love", en låt som Jimi Hendrix en gång framförde både på platta och i konsertsammanhang med gruppen Experience. Dagen till ära i en version av Daniel & Roger Lindqvist. Nu väntar vi bara på att de feta anbuden skall trilla in. Sedan blir det resa i parkerna och på krogarna landet över. Självförtroende måsta ju varje musiker ha. Det hade i alla fall både Jimi Hendrix och Buddy Rich på sin tid. Fastän de två representerade olika genrer.
Efter surströmmingsdoften, kändes det skönt att jamma litegrann.
Bold As Love stod på repertoaren. Den nya duon som snart skall ut
på turné heter kort och gott: LINDQVIST & LINDQVIST.
-----------------------------------------------------
Foto: ELISABETH LINDQVIST - Manager.
Efter surströmmingsdoften, kändes det skönt att jamma litegrann.
Bold As Love stod på repertoaren. Den nya duon som snart skall ut
på turné heter kort och gott: LINDQVIST & LINDQVIST.
-----------------------------------------------------
Foto: ELISABETH LINDQVIST - Manager.
På jakt efter klädnypor...
Konstig rubrik, heller hur? Nu kanske någon undrar, ska den där Lindqvistpojken/gubben (välj vad ni tycker låter bäst) ut och hänga kläder under regnsvarta moln? Svaret är NEJ! Men i dag vankas det surströmming på vårt bord. Och äkta mandelpotatis direkt upptagen från landet. Den sura fisken har alltså simmat hit på Markvägen, och vill så gärna bli uppäten. Inte av mig, men av hustrun och yngste sonen, Daniel. Sonen älskar den hemska surströmmingen. Alltså gick nåt väldigt fel i min uppfostran av Danne. Han följde inte sin pappas väg, han gick åt rakt motsatt håll: Surströmmingsvägen!
Men ett bevis på att jag ändå lyckats litegrann, är att Andreas INTE eller gillar fisken, jo, jag har berättat om det tidigare, men jag ÄLSKAR att älta samma saker om-och-om-igen...
Klädnyporna ligger på plats vid köksbordet, färdiga att sätt för näsan. Det kanske blir lite svårt att andas när jag samtidigt skall äta sill och mandelpotatis, men det får jag stå ut med. Allt ska nog gå bra, bara jag inte pratar samtidigt.
Många sill-hälsningar från mej!
Roger.
Men ett bevis på att jag ändå lyckats litegrann, är att Andreas INTE eller gillar fisken, jo, jag har berättat om det tidigare, men jag ÄLSKAR att älta samma saker om-och-om-igen...
Klädnyporna ligger på plats vid köksbordet, färdiga att sätt för näsan. Det kanske blir lite svårt att andas när jag samtidigt skall äta sill och mandelpotatis, men det får jag stå ut med. Allt ska nog gå bra, bara jag inte pratar samtidigt.
Många sill-hälsningar från mej!
Roger.
