Roger Lindqvist

Elisabeth dricker sitt kaffe en tidig morgon i sin favoritkopp av
märket Arabia. Jovisst, är det viktigt i vilken kopp man dricker ur.
Dricker man ur rätt kopp så smakar  kaffet betydligt bättre. Det fanns
en tid, då kaffe var det värsta jag visste. Inte förrän i vuxen ålder fick
jag ordentlig smak på kaffebönornas arom och smak. 
--------------------------------------------------------------------------
Kaffefotograf: ROGER LINDQVIST

Idag hälsade barnbarnen Norah och Max på. Förutom lite bus ute i gräset, så satt de två tillsammans med oss vid köksbordet. Båda två med varsin nybakad kaka som farmor just hämtat från ugnen. Som förälder, mor- och farföräldrar, vill man dem de allra bästa. En önskan som vi alla har om våra små. En dag när de står redo att gå ut i världen står förhoppningsvis alla de nära och kära runt omkring för att vara till stöd och hjälp när de vid behov behöver oss. För världen där ute är ingen snäll värld. Det vet vi alla genom den rapportering som vi får via media.

Vår värld befolkas tyvärr inte endast av snälla beskedliga individer. Det är alltså många faror som lurar den dagen när de små - som då blivit stora - ska ta sig an hela alltet. Ondskan finns därute i alla tänkbara sorts former. Om detta blir vi ju varse också just i dessa dagar när vi ser vad som händer och sker i Libyen. Muammar Gaddafi, Libyens självutnämnde ledare sedan 42 år har störtats från sin tron. På bilder har vi kunnat se en diktator med bröstet fyllt av så många medaljer att man undrar var när och hur han hunnit med att skaffa sig allt detta järnskrot.

Gaddafi är för mig en symbol på ondska. En förfärlig ondska i den allra värsta tänkbara sort. Gaddafi är långt ifrån ensam. Han har många kollegor i "diktatorsklubben", alla med ondskan inom sig, alltid beredda att lemlästa, tortera och som ett vilt rovdjur förgöra sina fiender. Idi Amin hette en annan av Gaddafis kollegor. Han var också självutnämnd ledare i Uganda på 70-talet. Det sägs att han förvarade sina fienders avhuggna huvuden i sitt kylskåp. Det har bekräftats av några som fanns i hans närhet. Han var en leende blodtörstig despot, som utåt sett  uppförde sig som en clown och fick folk att skratta, hans mörka sida var av den allra värsta sort. Det fanns ingen hejd för hans ondska.

I Hitler utrotningsläger fanns en man vid namn Josef Mengele. Han var doktor, och kom att utföra de mest bestialiska "vetenskapliga" försök på små oskyldiga barn. Vissa hängdes upp i köttkrokar, andra utsattes för amputeringar av lemmar, bara för att se hur de skulle reagera. Han tyckte om att experimentera med tvillingar, jag skall inte gå in på detaljer.

I USA avrättades 1989 seriemördaren Ted Bundy. En charmerande person enligt sina nära vänner, men en sjuk person med svåra psykopatiska drag. En gång hade hans dröm varit att bli jurist, han var också på god väg. Men vägen han valde var ondskans.

John Wayne Gacy uppträdde som clown och underhållare för barn. I det fördolda kidnappade han unga pojkar som han våldtog för att därefter strypa dem. 1978 fanns polisen 30 döda kroppar under hans hus, hos den forne clownen. Han avrättades så småningom med en giftspruta.

Under andra världskriget - som idag den 1 september fyller 72 år - fanns många höga officerare med psykopatiska drag. En av dem var Heinrich Himmler, chef för det fruktade SS. De gärningar som Himmler gjorde sig skyldig till, tar alltför lång tid att räkna upp. Men han platsar också in i de ondskefullas klubb.

Ryssen Andrei Chikatilo mördade 52 personer, som han sedan styckade och åt av. Ondskan i ett nötskal! John Ausonius sköt 11 personer av vilka en avled av sina skador. Han var varken diktator eller clown, han var en "vanlig" svensk medborgare mitt ibland oss. Även där spelade ondskan en viktig roll.

Ondskan finns inte endast i en diktators sinne. Ondska finns inte bara i en totalitär regim. Ondskan kan även finnas här mitt ibland oss, mitt på våra gator och torg. Ondskan måste vi alla hjälpas åt att mota bort, så fort vi känner dess närhet. Det vilar ett ansvar på oss alla som lever på den här jorden. Ondskan kan slå till när vi minst anar det, ondskan slog till här i vår bygd en september dag 2008. Caroline Stenvall mötte ondskan på 58:ans rastplats fem mil söder om Gällivare. Ondskan kom i skepnad av en "vanlig" person. Ondskan tog hennes liv, på det mest avskyvärda sätt. Idag vilar hon på vår kyrkogård i Hortlax. Exemplen är många. Lilla 10-åriga Englas dröm var att bli artist och stå på en scen. Ondskan såg till att detta aldrig blev av. Ondskan kom i form av lastbilschauffören Anders Eklund.


Ted Bundy.


John Wayne Gacy.


Ett ynka stenkast från min mors lägenhet i Bergsviken bodde Marie Larsson. En sen kväll när hon kom hem, väntade hennes f.d. sambo, Glenn Lövgren, ondskan personifierad, på henne. Hans upprepade våldsamma slag mot hennes huvud fick till följd att den 38-åriga trebarnsmamman avled. Ondskan hade skördat ännu ett offer.


Marie Larsson.


Caroline Stenvall.


Den yttersta synden, i mina egna ögon, är när en person bestämmer sig för att kort och gott "avsluta" en annan människas liv p.g.a. av egen vinning. Det mänskliga livet här på jorden inskränker sig kanhända högst till 85-90 år. Det är få förunnade att leva däröver. Med dessa mått mätt, så blir våra respektive liv härnere väldigt dyrbara. Varje dag är ju som bekant en gyllene gåva, det är en ynnest att uppleva livet när det är som allra bäst. När jag fick en cancerdiagnos 2005, så blev livet än mer dyrbarare. Tidigare tog jag rätt så mycket för givet, tänkte för det mesta "att det ordnar sig väl..." Inför fullbordat faktum, med en "trasig" lunga och thoraxläkarens diagnos började jag förstå allvaret. Då plötsligt var varje sekund, minut och dag dyrbarare. Jag ville leva! Jag var nyfiken på vad som väntade bakom nästa hörn, och hemska tanke tänk om jag inte skulle få veta.

Lika dyrbart som jag ansåg att min knappa tid var, lika dyrbar har det också varit för alla de som fallit offer för ondskans banemän. Jag fick behålla mitt liv med den dyra tid som ständigt tickar iväg, medan de andra berövades hela sin framtid. Det är själva ondskans absoluta innersta väsen. Att förstöra, förgöra, tillintetgöra en enskild oskyldig individ eller som i Hitler-Tyskland en kollektiv utrotning av oliktänkande.


Muammar Gaddafi.



John Ausonius.


Ju äldre jag blivit, efter allt som jag tagit del av, så har min avsky vuxit till gigantiska höjder mot allt vad ondska och orättvisa heter. Jag vet att jag inte är ensam om detta. Men varje gång som nyheten om överfall, våldtäkt, mord, pedofili kommer upp på tidningarnas förstasidor, grips jag av en slags sorg. Tyvärr så kommer vi att även i fortsättningen att få läsa mer om ohyggliga saker som händer och sker. Så kom ihåg: Ondskan finns därute...

//Roger Lindqvist.



Anders Eklund.



Heinrich Himmler.

--------------------------------------------------------------------------------
Bilder hämtade från: www.expressen.se / www.skadi.net / www.wikipedia.org /
www.prairieghost.com / www.thisislondon.co.uk / www.visionsmagazineonline.com /

Det började hemma i Älvsbyn. Fortsatte via de lokala scenerna till de mer större engagemangen. Staffan Sundin har gått den långa och lärorika vägen inom svensk underhållning. Idag 2011 hänger den forne norrbottningen ännu kvar, nu som producent och songwriter. Att ränderna aldrig går ur är ett ordsspråk som passar bra in på Staffan Sundin. En gång blev han känd som popsångaren Larry Dean. Hans framfart lär höra om sig i spalterna, när han som gatumusikant syntes både här och där med gitarr, munspel och trumma. Det har blivit en hel del grammofonplattor genom åren. 1963 gick han in i studion med The Balubas från Örnsköldsvik. Inspelningen som gjordes i Columbias studio, anses av många förståsigpåare som en av de bästa som gjort här i landet. Bara en sån sak!

När jag först kom i kontakt med Staffan, så visste jag väldigt lite. Jo, jag visste att han var nån sorts popidol under 60-talet, men inte så värst mycket mer. Så när bad jag honom skicka lite "saker" från sin karriär, så blev jag rätt så imponerad. Sida upp och sida ner läste jag om "den där popsnubben från Älvsbyn" som hette Staffan, men kallades för Larry, och som gjort sig ett respekterat namn. Jag fortsatte att läsa, och det var synnerligen väldigt intressant. Plötsligt slog det mig att rakt framör mig serverades jag svensk pophistoria berättat av en som varit med; Staffan "Larry Dean" Sundin. Och inte nog med det. Karl´n var ju fortfarande i allra högsta grad verksam därborta i huvudstaden. Staffan var ingen kille som vilade på gamla lagrar. Ånej, han både sjunger, skriver, komponerar och producerar fortfarande.

Idag 2011 är ett av Staffan verk i final på Eurohit 40 i Europa med låten "All the way", framförd av sångerskan Anneli Forss från Falköping. Även andra låtar kommen ur Staffan och Annelis kreativa skaparhänder har hörts på Sveriges Popradio denna vår och sommar. Det är alltså bara gratulera och buga åt framgångarna.
---------------
ROGER LINDQVIST.



STAFFAN SUNDIN, en gång med artistnamnet LARRY DEAN.
Idag har Staffan bytt namn till STAFFAN von EGO. Så här lät
det när CD:n Egotrippad mansgris" släpptes i januari 2011.


Hej!

Jag har alltid skitkul i min egen lilla värld och är spektakulärt
positiv. Plötsligt kom jag på en kul idé genom att skriva och
sjunga in en låt - där min självupptagna egopersonlighet är
beskriven och har fått huvudrollen. Titeln blev naturligtvis
Egotrippad Mansgris.

Hoppas att ni som fått ta del av mitt egenkära mail - kommer
att skaka loss - dansa och sjunga till min av hjärtat skrivna
låten Egotrippad Mansgris under hela vintern och våren 2011 -
då ska den finnas tillgänglig på marknaden och nätet.

Egotrippad Mansgris kommer även att finnas i en engelsk ver-
sion med en sångerska från Stockholm på samma CD.

Håll alltså musikörat öppet under januari och hör gärna av er.

Mvh Staffan von Ego

--------------------------------------------------------------

Forts. följer...

Det blev vackert ute idag också, fastän jag liksom anade ugglor i mossen tidigt i morse. Men än en gång har min frukost intagits ute i det fria. Häromdagen kom idén på att åka upp till Rosfors. Idag blev det av. Vacker natur, i den gamla bruksmiljön däruppe i Sjulsmarksskogarna. Här regerade ju Piteås starke man, patron Hedqvist en gång. Ja, Rosfors bär på en sannerligen spännade historia. Naturligtvis togs det ganska mycket bilder, men just nu så bjuder jag endast på två stycken. De andra kommer kanske senare.


Rosfors bruk med anor från 1830-talet. Omkring 1895 övertogs
ägandet av patron C. A. Hedqvist.


Rosfors Herrgård. Idag finns här restaurang där en gång de stora
brukspatronerna skötte sina sysslor.

----------Flera bilder publiceras senare-------

Visst kan livet ibland tyckas konstigt. Man upphör aldrig att förvånas. Människor föds, människor dör...och däremellan så gifter vi oss, skaffar barn kanske skiljer oss. Barn kommer till världen, kanske utan att veta så mycket om sin pappa. Nyss såg jag ett program där barn var på jakt efter sina "pusselbitar" som de tappat bort på vägen. Med pusselbitar, menar jag alltså en förälder, en bror, en syster en mamma som på något sätt "kommit bort". Att ha en fungerande barndom är inte alla förunnat. För några år sedan då vi skulle fira julafton, så berättade en av sönerna om ett möte han haft med en jämnårig kille.

När Andreas och de andra berättade att de skulle hem till morsan och farsan, syskon och goda vänner på julmiddag, så skakade en av killarna på sitt huvud. Han var inte van att fira en traditionsenlig julhelg med de sina. Han hade upplevt så mycken kaos i sin familj med sprit, slagsmål och dramatiska scener att hans minnen var enbart svarta av sorg. Händelserna i barndomen hade fått tragiska följder. Kontakten med de nära anhöriga hade gått helt förlorad. I hans värld fanns inget utryme av adventsstjärnor som hängde i fönstren. Inte heller julskinka på middagsbordet, inga glada skratt och gemenskap. Ingen Kalle Anka klockan tre på julaftonens eftermiddag.

Barndomen hade format honom till en person vars bakgrund gjort att julens tid endast bestod av smärtsamma minnen. Inga minnen av spännande paket under granen,  som far i huset hämtat någon kall vintermorgon i en skog. Allt som han hade var vetskapen om julhögtider av fylla, misshandel och tjutande polissiréner. Ja, så snett kan det också gå. Alla har vi ett ansvar. Alla vi levande som har barn och familjer. Det känns deprimerande att behöva lyssna till en sån här berättelse direkt ur levande livet. De flesta utav oss har våra viktiga pusselbitar kvar - eller har haft. Föräldrar som man minns i ett ljust skimmer. Ju äldre jag blivit desto mer har tankarna börjat kretsa just om dessa människor som aldrig fick chansen till en stabil grund. Jag vet inte varför det har blivit så viktigt för mig, men nu är det som det är.

Roger.

År 1988 fyllde Dramaten 200 år. Lagom till jubiléet så utgavs boken "Kungliga Dramatiska Teatern 1788-1988". Författarna till jubileumsboken var Elisabeth Sörenson och Erik Näslund. Som jag nämnt i tidigare inlägg, så fastnade jag för teaterns uttryckssätt redan i tidig ålder. Så även med filmen. Min mor bär skulden till allt detta, vilket jag ältat om vid ett flertal tillfällen. Nu kanske någon tror, att den där Lindqvist, springer på teater så fort han bara hinner. Inget är mer fel än så. Jag går tyvärr aldrig på teater. Jag önskar att det vore så, men nej. Jag sitter istället framför TV:n när det drar ihop sig, och om föreställningen är av intresse förstås.

Jag önskar också att jag vid något tillfälle kunde ta del av det som erbjuds på Dramaten. Jag har varit i huvudstaden flera gånger, jag har suttit på trappan till Dramaten, jag har promenerat förbi sommaren 1987, och höll nästan på att kollidera med advokaten Henning Sjöström. Om nu det skall vara något att skryta om? Ja, jag har faktiskt mött Carl Billquist på Hötorget, och fick mig en pytteliten pratstund med honom. Och när jag kom tillbaka till hustrun och barnen, så sa Elisabeth: - Hur tordes du prata med honom?

Hemma i bokhyllan står jubileumsboken. Jag har läst den några gånger. Tycker att sånt är intressant. Jag gillar kultur, har nästan alltid gjort så, och kommer förmodligen att gilla det till min död. Vad är då teater? Ja, kanske att Lars Forssells text passar in som en förklaring:

"Lyssna, tungus därborta
som ändå inte tror på fantasin och Sagan:
jag är diktad!
Ser du, tungus, det är teaterns väsen
att skaka liv i drömmarna som sover i ett skådespel,
de börjar röra sig som dimman över kärret,
de lösgör sig från pappret...ser du, tungus...
nu fick de ansikten, där fick de armar,
hjärta som klappar...hopp! där fick de känslor!

Nu kom passionen till! Nu kom besvikelsen!
Och där kom skrattet! Där kom sorgen! Där...
konflikten, hatet, kärleken och döden!
Ja, de där drömmarna
som dansar omkring pennan eller skrivmaskinen
som dimman dansar över kärret,
här står de, gråter, skrattar de
och precis som vi, tungus, precis som vi!

Det är teatern".
---------------------------------------

Lars Forssell.



Jubileumsåret 1988. Dramaten fyller 200 år. På bokens omslag ses
några av vår tids mest hyllade aktörer. Bl. a Jarl Kulle, Anita Björk,
Jan Malmsjö, Sif Ruud, Ingvar Kjellsson, Jan-Olof Strandberg, Sven
Lindberg, Birgitta Vahlberg, Ulf Johansson.
----------------------------------------------------------

Igår hamnade jag återigen på ett loppis. Den här gången i Böle, strax utanför Piteå. Där bjöds den intresserade på olika sorts saker och manicker som fanns till beskådande. Men den stora behållningen den här söndagen var när jag bjöds in på en rundvandring i ett "nostalgi-garage". Paret Ewa och Peter från Svensbyn har ett stort intresse av gamla veteranare samt prylar från de svunna 1950- och 60-talet. Naturligtvis hade jag kameran med (bilderna kommer senare). När jag befann mig en meter innanför dörrarna sköljde den första varma nostalgivågen brutalt över mig. Jag var nästan tvungen att hämta andan. Vart än jag såg så dök kära gamla minnen upp i mitt bakhuvud. Och vilka minnen sen...!

För att göra allt en smula rättvisa, måste nog bilderna också komma till tals. Då först så kanske läsaren förstår hur mycket tid och arbete som de båda lagt ner för att få detta till stånd. När jag frågade Peter hur länge det tagit att samla ihop detta, så sa han ungefär tre år. Men som sagt - det kommer bilder så småningom.

/Roger.

Återigen ett nedslag i Staffan Sundins musikaliska karriär. Den här gången har jag stannat upp vid årtalet 1968. På själva dopparedan det här året så fanns ett repotage om Staffan Sundin i Norra Västerbotten. Därifrån har jag hämtat den här artikeln:




Så här såg Staffan Sundin (alias Larry Dean) ut då han för några
veckor sedan var på grammofoninspelning i Stockholm som sångare
i Enköpingsbandet De Bästa. Nu går Staffan hemma i Boliden och vän-
tar på engagemang i någon av traktens orkestrar.


Staffan Sundin heter en sångare, som för sisådär två år sedan lämnade Skellefteå och åkte ner till Enköping. Han var kanske mer känd under sitt artistnamn, Larry Dean, vilket han använde sig av då han sjöng i The Balubas och Utmanarna. Men nu har Larry blivit Staffan igen och häromdagen kom han tillbaka till Skellefteå. Eller rättare sagt till Boliden. Han bor nämligen hos sina föräldrar i guldsamhället.

Tro nu bara inte att Staffan Sundin har legat på latsidan under de två år han varit borta. Efter ungefär ett halvt år i Enköping bildade han tillsammans med några andra grabbar ett gäng som kallade sig för De Bästa. Gänget gjorde sig ett relativt gott namn i södra Sverige - mycket kanske tack vare att man gjorde en hel massa välgörenhetsspelningar gratis på sjukhus, vårdhem etc. Under de senaste halvåret har spelningarna duggat tätt och antalet uppträdanden var inte mindre än 207.

Men så helt plötsligt, för några veckor sedan, upplöstes gruppen, den sista spelningen man gjorde var i EMI:s skivstudio i Stockholm. Den skivinspelningen var den andra för De Bästas del och det kanske kan tyckas vara en underlig ambition för ett band att sluta då man lyckats tränga sig in på den hårda grammofonmarknaden.
    - Vi matchades för hårt, säger Staffan, vi hade massor med spelningar och fick in en hel del pengar men vi satsade på tok för mycket på reklam och PR. Till sist bar det sig helt enkelt inte.

Om nu De Bästas senaste skiva, "Förlåt, förlåt mig", går upp på någon lista kommer grabbarna ändå inte att börja om igen. De finns nu på var sitt håll. Hemma i Boliden går sångaren Staffan och hoppas få börja spela med något av traktens band - eller rättare sagt sjunga för det är ju det som är hans specialitet - även om han också kan hantera en del stränginstrument.
    - Får jag inte engagemang i något redan befintligt gäng här uppe kommer jag själv att starta en orkester med namnet De Bästa - det namnet är nämligen ganska inkört, åtminstone i södra Sverige.

----------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Tisdagen den 24 december 1968.

Forts. följer...

Enligt Aftonbladets nätupplaga, så har massmördaren Anders Behring Breivik börjat få kärleksbrev av kärlekskranka kvinnor. Det hela verkar hur absurt som helst. Men Behring är inte den förste som genom ett avskyvärt brott fått kvinnor att tända. Åmselemördaren Juha Valjakkala tillhör också den grupp av brottslingar som enligt många (vilseledda) damer är utrustad med vad vi i dagligt tal kallar "DET". Samma fenomen drabbade Knutby-pastorn Helge Fossmo, som blev nerlusad med brev från det motsatta könet. Fossmo gifte sig så småningom med en beundrarrinna. Samtidigt som dessa rysliga sjuka hjärnor sitter inspärrade, finns säkerligen en och annan mansperson som gärna skulle vilja ha kontakt med det motsatta könet. Det är bara ett fel, mannen ifråga är helt enkelt inte intressant i damernas ögon kanske p.g.a. att han helt enkelt är alldeles för vanlig.

Han "bara" sköter sitt jobb mellan 07.00-16.00. Tycker om att vistas ute i naturen, klär sig inte i de allra senaste modeplaggen, men är hur snäll, trevlig och hjälpsam som helst. Tycker om att se hemmalagets matcher, tar sig en öl ibland, god ekonomi samt en begynnade gubbmage - MEN...har inte "DET" i kvinnors ögon. Som man förstår jag inte ett endaste dugg. Om min fru eller sambo vore en avskyvärd brutal mördare, ja, då skulle jag springa min väg. Ja, springa var rätta ordet, jag skulle absolut inte ens vistas i hennes närhet.

Kanske är det så funtat, att de kvinnliga hjärnorna ser annorlunda ut än våra manliga? Kanske det måste till en vetenskaplig undersökning för att få lite mer konkreta svar. Men tills dess, så fortsätter jag mitt grubblande hur i allsin dar detta ens kan förekomma?


Anders Behring Breivik, en sjuk men
leende massmördare som nu börjat
få kärleksbrev i fängelset. Hur kan
det vara möjligt??????
---------------------------------------------
Bild: www.aftonbladet.se

Än så hänger den varma luften kvar, men frågan är hur länge? Besökte Badhusparken idag. Där var det Loppis som brukligt är alla lördagar under sommaren. Vid ett bord stod en man som sålde kuriosa prylar, två stycken vinyler blev resultatet. Hep Stars och Hasse Alfredsson. Mannen ifråga, som jag kom i samtal med, berättade att han varit god vän med boxningspromotorn- och Ingemar Johanssons manager Edwin Ahlqvist från Göteborg. Edwin Ahlqvist (1898-1984), var även mannen bakom Rekord Magasinet och All Sport. Mannen bakom bordet, berättade också att han hade en del bilder i sitt hem, bilder som vid nåt tillfälle publicerats i Rekord Magasinet. Det var ett arv efter vännen Edwin. Några av bilderna sålde han på loppiset.


Som ett resultat av mitt loppisbesök hamnade denna singel i min ägo.
De två låtarna som finns på plattan är "Det finns en stad" och "Sagan
om lilla Sofi".
------------------------------------------------------------------

Mvh R. Lindqvist. Bloggredaktör!

ARNE LAMBERTH föddes den 13 oktober 1926 och avled i cancer den 21 november 1977, endast 51 år gammal. Arne Lamberth verkade under en stor del av sin karriär i Danmark. Men flyttade senare "över pölen" hem till Skåne, där han avled i en cancersjukdom 1977. Arne Lamberth kom under åren att presentera en rad instrumental-hits, bl. a. "Russian Folk Song" för vilken han 1960 tilldelades en guldskiva för över 100.000 sålda exemplar.

Idag handlade jag några vinyler. I vinylhögen som följde med mig hem, fanns Arne Lamberths EP från 1960. Med på inspelningen, förutom Arne Lamberth, fanns även "Saaby"-kören. Även ett idolkort med Lamberths autograf fanns med.

Eftersom jag är en stor älskare av sommar, så brukar jag ta varje tillfälle i akt att njuta av densamma. Det innebär följande, att så länge det finns någorlunda uns av värme kvar, så njuter jag av frukosten ute på bron. Just detta gjorde jag i morse. Vädret har varit alldeles underbart, precis som jag vill ha det. Ja, jag är benägen att vidhålla att jag: John Roger Lindqvist, absolut skulle kunna tänka mig att ha sommar hela året om. Förlåt mig alla inbitna skoterägare, men tyvärr så önskar jag snön åt fanders. Och jag bävar nu inför det som komma skall. Hur skall jag överleva denna vinter?

Jo, jag har en mycket god vän som är brunbjörn. Av honom har jag blivit lovad ett ide alldeles i närheten av där jag bor. Det hör till saken att jag inte kommer att vistas där allena, ånej, min vän, brunbjörnen ni vet, skall också sova där. Kanske det blir trångt, men vad gör väl det, vi skall ju sova fram till den sista april. Då väntar korvgrillning på valborgsmässoafton. Vad bloggningen beträffar så blir det ett långt uppehåll under tiden i mitt och björnens ide.. Men lugn, bara lugn, datorn står och väntar tills jag återkommer, den 1:a maj 2012.


Frukosten denna morgon den 24 augusti 2011 avnjöts på bron. Så
länge som sommarvärmen är här, så föredrar jag att inta min frukost
ute i det fria. Som sällskap hade jag: 1 st. kaffekopp, 1 st. tallrik med
flingor och fil, 1 st. kaffetermos med kokkaffe samt en halv-vissen
blomma. Utsikten är inte som i Provence, men nära på.



Den här vackra fjärilen, som faktiskt heter Gabriella, gjorde mig också
den äran. Tyvärr så var Gabriella alltför blyg för att inleda någon slags
vettig konversation, men bara hennes blotta närvaro fyllde mig med
harmoni.



Efter intagandet av frukost, så åkte jag med min cykel till barnbarnet
Max och hans pappa Robert. Vi beslutade att åka ut på en liten cykeltur
tillsammans. Men allra först var Robert tvungen att fixa till Max´cykel-
kärra.


Innan det bar iväg så var Max tvungen att checka hjälmen. Jodå,
den var till full belåtenhet.


När allt var iordning, så bar det iväg mot farmor Bettan. Senare på
dagen så kom Norah på besök. Då gick vi ut på en skogspromenad.
Under tiden vi gick så underhöll Norah med sång hämtat från sin dagis-
repertoar. "Denna dagen ett liv" - brukade farbror Melker på Saltkråkan
säga. "Denna dagen ett liv - och med bra innehåll" - brukar farbror Roger
säga...
-----------------------------------------------------------
Foto: Farbror Melker...nja.. nu blev det fel. Roger Lindqvist (ska de´ va´).

Jag blickar återigen tillbaka på popbandet The Balubas och sångaren Larry Dean. Att bandet hade satt sig själva på den svenska popkartan, var nu ett faktum. Några pressröster om Balubas:

¤ Nya Norrland: "Sveriges fulaste popband hör hemma i Ö-vik".

¤ Bild-Journalen: "Skägg till tusen, Sveriges hemskaste pop-band
kommer från Örnsköldsvik".

¤ Västerbottens Folkblad: "Eldrivna popare spar in rakning".

¤ Örnsköldsviks Allehanda: "Ö-viks pop-band nr 1 går in för
vildvuxet".

¤ Stockholms-Tidningen: "Stor pop-förvirring: Searchers utan jobb,
men på Nalen spelar The Balubas i ny style".

¤ Västernorrlands Allehanda: "Balubas hemma igen efter succé på
Nalen".

¤ Örnsköldsviks Allehanda: "Tummen upp för Balubas för deras
succé på Nalen".

Pressröster om The Balubas i våra medier under popens årtionde. Att Balubas gjorde intryck på sin publik är väl känt. Balubas gjorde också avtryck åt eftervärlden. Bokförlaget Premium Publishing gav häromåret ut en dokumentation över artister och grupper, från 60-talet. Däribland The Balubas från Örnsköldsvik och med sångaren Larry Dean som frontfigur. Texten till presentationerna har skrivíts av inte helt okände Börje Lundberg, journalist på bl. a. Expressen. Och med stort kunnande vad gäller rock musik.

Balubas var i ganska gott sällskap på de fyra CD-plattorna. Eller vad sägs om följande medverkande:

¤ Burken Björklund ¤ Towa Carson ¤ Anita Lindblom ¤ The Vikings ¤ Sven-Ingvars ¤ Gunnar Wiklund ¤ Rock Ragge ¤ Rock Olga ¤ Little Gerhard ¤ Siw Malmkvist ¤ Sten & Stanley ¤ Lasse Holm och många många fler...

Börje Lundbergs presentation över The Balubas "Baluba Twist" låter följande:

"Gruppen från Örnsköldsvik tog sitt namn efter en av parterna i Kongokrisen 1962.
 Genombrottet kom året efter med seger i Norrländska Stjärnparaden. Därpå följde
 skivinspelning i en "studio" som bestod av två mikrofoner och en rullbandspelare.
 Resultatet blev en EP som endast pressades i ett fåtal exemplar och därför är het
 på samlarmarknaden. Låten är en omskrivning av Jerry Lee Lewis "Whole Lotta
 Shakin´Goin ´On", trea på USA-listan sommaren 1957. Larry Deans rätta namn:
 Staffan Sundin".



Här är medlemmarna i Balubas på väg till "mat" efter några timmars
hårt jobb i inspelningsstudion - 1964.


Under sommarturnén 1964 april - september hade Balubas endast måndagar ledigt, alltså sex engagemang i veckan, så någon ledighet i stor skala var det inte tal om. Under vintern får de ta mera lätt med jobb, en av medlemmarna har sina studier att tänka på, men i mars 1965 blir Balubas helt professionella. I december 1964 gjorde orkestern ytterligare ett besök på Nalen där de endast iförda potatissäckar gjorde sina uppträdande. Publikreaktionen blev enorm: SUCCÉ!! Återigen blev tidningarna intresserade.



Balubas drabbade Stockholm och Nalen i bara potatissäckar. Idén
blev till succé. Året var 1965.


Under detta Stockholms-besök gjorde de sin andra skiva för Columbia med två egna komponerade låtar: "Oh, how i wish" samt "Can´t you see I´m crying", som enligt expertisen är något som kommer att slå på den svenska POP-publiken. Skivan skulle komma ut i januari, men på grund av den nu rådande STIM-strejken kan det dröja till maj månad. I mitten av december fick The Balubas erbjudande från Stuttgart i Tyskland om spelning samt TV-program, vilket Balubas tackade ja till. Tidningsskriverier angående det kommande Tysklandsbesöket blev det.



Här syns Balubas i Stuttgart, Tyskland, utanför ett av de ställen de
gästspelade i januari-turnén 1965.


I januari blev det alltså Tyskland för Ö-viksgrabbarna. Det kunde inte ha gått bättre därnere för Balubas (succé). Erbjudanden haglade över dem, arrangörer från USA erbjöd dem feta summor för en månad i Amerika, Tyskland erbjöd jobb varje dag i sex månader och bra ersättning. Men som tidigare nämnts blir inte Balubas professionella förrän i mars men vet ändå inte hur de skall göra. Men medge att det är frestande, eller hur?



Glada men slutkörda vid tyska tullen på väg till gamla Sverige igen.
Snart är det dags att åka tillbaka till Tyskland igen.

------------------------------------------------------------------------

Forts. följer...

/Roger Lindqvist.

Vår nattgäst Max vaknade klockan 9.45! Otroligt! Så det blev en sovmorgon för farmor och farfar, tack för det Max. När jag tittade ut genom köksfönstret såg jag att det regnade. Men regnet förbyttes senare i strålande solsken, och en blå himmel. Gräsmattan har därför utsatts för frisering, av frisörmästare Lindqvist. Det blev stubb! Norah har också hälsat på dagen till ära. Norah och Max har busat på gräset så det stod härliga till. Dagen har alltså varit god, med andra ord.

Roger.

TAGES...


HEP STARS...


JERRY WILLIAMS!
-----------------------------------------
Sammanställt av vinylredaktör R. Lindqvist - Bild Journalen